Sedan 2008 har det pågått ett arbete hos Trafikverket med att ompröva hastighetsgränserna på det statliga vägnätet. VTI har analyserat långtidseffekter på trafiksäkerheten då hastighetsgränsen har höjts eller sänkts.

– Inför hastighetsöversynen beräknade Trafikverket en minskning med cirka 13-14 dödade per år. Glädjande nog kan vi också se en minskning i den storleksordningen. Totalt har ungefär 17 liv per år sparats på det åtgärdade vägnätet, säger Anna Vadeby, forskare på VTI.

Resultaten visar framför allt på en minskning av antalet dödade på landsvägar som fått sänkt hastighetsgräns från 90 till 80 km/tim. Där har antalet dödade minskat med cirka 14 per år. För de svårt skadade syns däremot inga signifikanta förändringar.

– På motorvägar som fått höjd hastighetsgräns har antalet svårt skadade däremot ökat med cirka 15 per år, medan antalet dödade är i princip oförändrade. Antalet svårt skadade har ökat på alla typer av motorvägar, men det är de smala motorvägarna som har markant sämst utveckling, enligt Anna Vadeby.

För 2+1-vägar med sänkt hastighetsgräns från 110 till 100 km/tim har personskadeolyckorna minskat med cirka 10 per år och de svårt skadade har minskat med cirka 16 personer per år.

Fakta om hastighetsöversynen
I samband med hastighetsöversynen var det främst vägar med låg trafiksäkerhetsstandard och dåliga sidoområden som fick sänkt hastighetsgräns medan vägar med god trafiksäkerhetstandard fick höjd hastighetsgräns. En grundprincip var även att vägar som är viktiga för det regionala näringslivets transporter och arbetspendling har högre hastighetsanspråk.

I en första etapp 2008 fick cirka 100 mil en hastighetshöjning och 250 mil en sänkning. I en andra etapp 2009 fick knappt 170 mil en hastighetshöjning och drygt 1 500 mil en sänkning. Inför hastighetsöversynen antog Trafikverket (dåvarande Vägverket) att höjd eller sänkt hastighetsbegränsning med 10 km/tim skulle ge en ökning respektive minskning av den faktiska hastigheten för personbilar med 4 km/tim. Baserat på dessa antaganden beräknades en inbesparing av 13,5 dödade och 42 svårt skadade per år på det statliga vägnätet.

Studiens genomförande
Studien baseras på olycksstatistik från polisrapporterade olyckor i olycksdatabasen Strada kombinerat med information om vägnätet från Nationell Vägdatabas, NVDB. Metoden som använts är en före-efter studie med kontrollgrupp där förändringen i olycks- och skadeutfall på försökssträckorna jämförs med förändringen på ett kontrollvägnät med oförändrad hastighetsgräns. Med ett sådant försöksupplägg kontrollerar man för generella förändringar över tid och resultaten speglar därför den rena åtgärdseffekten.

Utvärderingen av ändrade hastighetsgränsers effekter på trafiksäkerheten – VTI rapport 860

Kontaktinformation
Anna Vadeby, telefon: +46 13 20 42 34 Mobiltelefon: +46 70 943 04 88 E-post: anna.vadeby@vti.se

Att ansöka om patent i flera länder samtidigt medför omfattande administrativa kostnader. Det finns därför en rad överenskommelser på både europeisk och internationell nivå för att patent ska godkännas i samtliga länder som är parter av överenskommelsen. De tre dominerande institutionerna med inflytande över patenträtten i Europas länder är EU, EPO och WTO.

Mot bakgrund av den explosionsartade utvecklingen inom bioteknik finns i samtliga tre institutioners regelverk en bestämmelse om att ”det kommersiella utnyttjandet” av uppfinningar som anses strida mot ”allmän ordning eller goda seder” inte får beviljas patent – det så kallade moralundantaget.

Oenigheten skapar osäkerhet
Tanken är att bestämmelsen ska förhindra patent på uppfinningar som är oönskade av samhället. Åsa Hellstadius konstaterar att EU-domstolen och EPO gör olika tolkningar av begreppet kommersialisering. Enligt EPO kan aldrig kommersialisering omfatta själva utvecklingsprocessen. Frågan om moralundantag aktualiseras först vid patentansökan och därmed riktas bedömningen mot användningen av uppfinningen på marknaden.

EU-domstolen menar däremot att om utvecklingsprocessen kränker mänsklig värdighet så är även den en del av kommersialiseringen och omfattas följaktligen av moralundantaget.

– Oenigheten skapar en stor osäkerhet hos de aktörer på marknaden som berörs av regeln, säger Åsa Hellstadius.

Traditionsbrott
Vad som är ”allmän ordning eller goda seder” varierar mellan kulturer i både tid och rum. Vad som är god sed i ett land är inte nödvändigtvis det i ett annat. Inom WTO verkar hållningen vara att patent endast ska nekas om det finns ett motsvarande förbud mot kommersialisering i nationell rätt. Emellertid har EU-domstolen avslagit patent på uppfinningar trots att dessa har godkänts i ursprungslandet.

– För det första är det ett traditionsbrott. EU-domstolen brukar inte lägga sig i medlemsländernas nationella särdrag i moralfrågor. Det står naturligtvis EU-domstolen fritt att ändra rådande praxis, men då måste den öppet uttrycka det. För det andra strider EU-domstolens tolkning mot WTO:s. Eftersom två olika instanser gör två olika tolkningar måste det enskilda landet bryta mot någon av de internationella överenskommelser det har förbundit sig till, säger Åsa Hellstadius.

Hemlighållna uppfinningar
Konsekvensen av EU-domstolens strikta hållning kan bli att vissa uppfinningar inte kommer till stånd. Åsa Hellstadius poängterar att ett patentförbud inte är detsamma som ett marknadsförbud. Patentförbud gynnar ekonomiskt starka aktörer och missgynnar start up-företag som behöver patent för att kunna avyttra sina uppfinningar.

De kommer istället att hemlighålla sina uppfinningar vilket leder till att forskarsamhället inte kan ta del av dem och utveckla dem, menar Åsa Hellstadius.

Åsa Hellstadius disputerade på avhandlingen ”A Quest for Clarity – Reconstructing Standards för the Patent Law Morality Exclusion” den 12 juni. Avhandlingen kan beställas via nätbokhandlare (Bokus och Adlibris). Bokhandlare kan beställa den på Bokrondellen. Den går även att beställa som print on demand.

Kontaktinformation
Staffan Westerlund Staffan.Westerlund@juridicum.su.se

Bolaget Mälab vill kunna öka resandet genom att erbjuda en ökning av turtätheten. Men forskare på VTI anser att ökad turtäthet i stället kan bli kostsam.

– Vår studie indikerar att kostnaderna för att köra ytterligare avgångar är större än de tillkommande intäkterna, säger Roger Pyddoke, forskare på VTI. Han är förvånad över varför Mälab eller politiker inte har tittat mer noggrant på vad fler turer innebär.

– Vi ville göra en analys av om det är företags- och samhällsekonomiskt lönsamt med fler turer. Jag anser att det är viktigt att veta, oberoendet av hur mycket trafik som finns eller vem som kör trafiken i Mälardalen framöver.

Är det istället så att minskad turtäthet är lönsamt för både samhället och för operatören?

– Ja, det är vad våra beräkningar säger. Vår modell beaktar inte alla aspekter och nettoeffekterna vi ser är små. Beräkningarna tar exempelvis inte hänsyn till att olika arbetspendlare har mycket olika tidsvärden, säger Roger Pyddoke.

Studien är ett försök att undersöka om det är ekonomiskt lönsamt för företag och samhället att öka resmöjligheterna med regionaltåg. Studien visar att minskad turtäthet är både företags- och samhällsekonomiskt lönsamt.

Sänkta taxor lönsamma
Orsaken till att en frekvensökning inte är lönsam är att ökningarna i resande och därmed nyttorna inte är tillräckligt stora för att väga upp de ökade kostnaderna. Enligt studien är sänkta taxor företagsekonomiskt olönsamma men samhällsekonomiskt lönsamma.

– Både minskad turtäthet och sänkta taxor bidrar till förbättrat samhällsekonomiskt netto. Effekterna på samhällsekonomiskt netto är dock relativt små.

Bakgrunden till denna studie är att kollektivtrafikmyndigheterna i Mälardalen genom bolaget Mälab har avsikt att upphandla en operatör som bedriver trafiken med rullande materiel som ägs av Mälab. Detta skulle i så fall ersätta det avtal som förhandlats fram med SJ om en trafik som är mer omfattande än vad som skulle bli fallet om trafiken skulle bedrivas på helt kommersiella villkor.

Resandet med regionaltåg I Sverige har ökat med 179 procent från 1992 till 2012. Samtidigt har antalet avgångar ökat väsentligt. Konsekvenserna av denna ökning har inte analyserats från företagsekonomisk och samhällsekonomisk utgångspunkt. Resultaten indikerar således att det inte går att öka det samhällsekonomiska värdet av regionaltågstrafiken enbart med ökad frekvens.

– Den här studien ger exempel på hur man kan utvärdera förslag till förändrat tågutbud och hur man kan tänka om vilka förändringar som kan vara bra, säger Roger Pyddoke.

Studien har finansierats av Centrum för Transportstudier (CTS) i Stockholm, med delfinansiering av Trafikanalys. Rapporten i sin helhet

Kontaktinformation
Roger Pyddoke. Telefon: +46 8 555 770 30 Mobiltelefon: +46 70 917 42 07 E-post: roger.pyddoke@vti.se

Med onödig efterfrågan menas de nya försök som en medborgare måste göra i de fall då misstag har begåtts i hanteringen.

– Ofta är det myndigheten själv som gör fel, men misslyckanden kan också bero på den försäkrade och på tredje part, till exempel en läkare som skriver ett ofullständigt läkarintyg, säger Johan Quist, en av författarna till rapporten.

En viktig orsak till misstagen är idén om att arbetet blir mer effektivt om det styckas upp mellan olika personer och enheter. En handläggare gör en viss del och lämnar sedan över till någon annan, men ofta går överlämningarna fel och den försäkrade får inte sitt ärende avklarat.

En annan viktig orsak är föreställningen att medborgarnas krav på tillgänglighet bäst tillgodoses genom en särskild enhet, Kundcenter, vars specialitet är att snabbt svara i telefon.

Inriktningen på att svara snabbt gör dock att medarbetarna inte fullt ut har möjlighet att hjälpa dem som ringer.

– För att minska den onödiga efterfrågan måste verksamheten utformas och styras så att de anställda oftare kan göra färdigt, säger Martin Fransson, den andre av rapportens författare.

Studien är en del i metodutvecklingen på området hur onödig efterfrågan kan identifieras och mätas samt hur grundorsakerna kan bearbetas. Ett liknande arbete utförs parallellt på Skatteverket av samma forskargrupp.

Rapporten:
Onödig efterfrågan i Försäkringskassan – slutrapport, ISF Rapport 2015:7

Kontaktinformation
Martin Fransson, ek dr, Centrum för tjänsteforskning – CTF, Karlstads universitet, tel. 070 5618465. Johan Quist, ek dr, Centrum för tjänsteforskning – CTF, Karlstads universitet, tel. 070 5618464

Mindre vassa vägräcken kan rädda livet på motorcyklister. Det visar fyra krockprov som försäkringsbolaget Folksam låtit genomföra på VTI:s krockbana i Linköping.

– Folksams tester med just motorcykel och vägräcken är de första som någonsin har gjorts i Sverige, det här öppnar också upp för en fortsättning, säger Jan Wenäll, forskningsingenjör på VTI:s krockbana.

VTI har medverkat i två olika projekt med fokus på ökad mc-säkerhet. I det första projektet har VTI, tillsammans med SMC (Sveriges motorcyklister) och SVBRF (Svenska väg- och broräckesföreningen), genomfört en litteraturstudie med syfte att kartlägga vägräckens funktion vid en motorcykelolycka.

I det andra projektet, initierat och lett av Folksam, har fyra fullskaliga krockprov med olika skydd monterade på vägräcken genomförts. Resultaten från de båda projekten ledde fram till ett avslutande test där även räckets ovansida skyddades med en enkel prototyp av plast, vilket visade sig fungera utmärkt.

– Även om detta ännu bara rör sig om en enklare prototyp, så tror jag att det här är första gången som vi verkligen har en funktionsduglig idé om hur man effektivt kan minska skadorna på en motorcyklist som krockar med ett vägräcke. Anledningen till det positiva resultatet är helt enkelt att det finns mindre vassa och utstickande detaljer att fastna eller skada sig på.

Motorcyklisten fastnar inte utan glider med. Det är fortfarande farligt, men inte lika farligt som att fastna. Det handlar om att ”gömma undan” vassa plåtkanter som stolptopparna och ovansidan på räcket utgör. Det går att lösa på många andra sätt, plaströret var ett sätt att visa hur ett befintligt räcke går att förändra med enkla medel.

– Jag har sett att många omkomna motorcyklister slår sig illa på räckets ovansida och att armar och ben riskerar att hamna på räckets baksida och trassla in sig i stolpar, säger Jan Wenäll.

VTI:s krockbana utför vanligen godkännandeprov av vägräcken enligt en europanorm, där prov med motorcyklar ännu inte är fullt ut inkluderade. Erfarenheterna av motorcykelproven på VTI kommer att kunna användas även i det fortsatta internationella standardiseringsarbetet.

Kontaktinformation
Jan Wenäll. Telefon: +46 13 20 43 73 Mobiltelefon: +46 70 943 04 64 E-post: jan.wenall@vti.se Postadress: 581 95 Linköping

– Unga omsorgsgivare är en utsatt grupp som lämnas utan stöd från samhället. Vi visar att ämnet behöver komma upp på dagordningen, säger Monica Nordenfors, lektor i socialt arbete, som tillsammans med lektor Charlotte Melander och professor Kristian Daneback på uppdrag av Socialstyrelsen skrivit rapporten Unga omsorgsgivare i Sverige.

Studien är baserad på en enkät besvarad av närmare 2 500 elever i årskurs 9, slumpmässigt utspridda över 300 skolor i landet, samt en webbenkät besvarad av 12 ungdomar som själva definierade sig som någon som ger stöd, hjälp eller vård till en vuxen person som står dem nära.

Rapporten visar att hela 20 procent av de unga uppgav att de håller ett öga på sin förälder och försöker få sin förälder att må bättre, något som forskarna menar kräver både tid och känslomässig energi.

– Några av dessa barn tar själva ett steg tillbaka och avlastar föräldern genom att inte be om hjälp när de själva behöver det, säger Monica Nordenfors.

Tolv procent av de unga som deltog i studien uppgav att de arbetar för att tjäna pengar till hushållet och hälften bidrar till familjens ekonomi genom att inte be om pengar till kläder eller fritidsaktiviteter. En tredjedel hjälper sin förälder att tolka minst en gång i månaden och drygt 40 procent bistår en förälder med att förstå information.

– Det är rimligt att tro att vissa av de unga därför tvingas hantera viktiga och känsliga beslut och agera bryggan mellan samhälle och förälder, säger Charlotte Melander.

Rapporten visar att barnen påverkas på olika sätt av omsorgsgivandet. Vissa barn uppger att de får positiva självkänslor av att hjälpa någon annan och att det är nyttigt att lära sig att ta ansvar. Andra beskriver en betydligt mörkare livssituation.

– En negativ konsekvens är att vissa unga uteblir från skolan på grund av sitt omsorgsansvar. Detta är särskilt viktigt att beakta eftersom både sociala kontakter i skolan och goda skolresultat kan fungera som en skyddande faktor för barn i utsatta livssituationer, säger Charlotte Melander.

Tidigare forskning visar att unga omsorgsgivare inte sällan växer upp i familjer där vuxna har allvarlig fysisk sjukdom, missbruksproblematik, psykisk ohälsa eller där det förekommer våld. Bland de unga som deltog i studien och som själva identifierade sig som omsorgsgivare, uppgav flera att de känner sig stressade och att livet ibland inte är värt att leva. Detta ökar i sin tur risken att utveckla psykisk ohälsa.

– De som möter barn och unga i sitt dagliga arbete, till exempel inom psykiatrin, socialtjänsten och skolan, behöver börja ställa frågor kring omsorgsgivande, säger Monica Nordenfors.

Rapporten pekar också på att politiker och tjänstemän behöver tänka in de unga omsorgsgivarna i beslutsprocesser och när de utformar stödåtgärder. Idag är det till exempel enbart vuxna anhörigvårdare som har rätt till stöd, inte personer under 18 år.

– Samhällets föreställning om att barn i en välfärdsstat inte ska behöva utöva ansvar i alltför hög grad har paradoxalt nog bidragit till att vissa barn lämnas helt ensamma med en ännu högre grad av omsorgsgivande som följd, säger Monica Nordenfors.

Under 2015 utförs en intervjustudie med unga omsorgsgivare i syfte att få en djupare förståelse för barn och ungas upplevelser av att ge stöd, vård och hjälp till en person som står dem nära.

Kontaktinformation
Monica Nordenfors, lektor i socialt arbete, mobil: 0730-661364, 031–786 5790, e-post: monica.nordenfors@socwork.gu.se. Jenny Meyer kommunikatör, Institutionen för socialt arbete, Göteborgs universitet. jenny.meyer@socwor.gu.se 031-7863567 0705-261430

– Målet är att pröva om det är möjligt att spinna tunna garner från smala remsor av papper som behandlas och sträcks under tillverkningen. Det är ett spännande projekt där vi också får utveckla samarbete med bland andra Högskolan i Borås, Smart Textiles, Svenskt Konstsilke, Svenska Pappersbruket och Mondi Dynäs, säger Magnus Norgren, professor vid FSCN, Mittuniversitetet.

Hypotesen är att ett tunt pappersgarn går att tillverka från vanligt papper genom att spinna och sträcka pappersremsor. Pappersgarnet baseras på pappersmassa från barrved som är tillräckligt tunn, stark och töjbar. Produktutvecklingen sker i laboratorieskala och slår projektet väl ut skulle pappersgarnet kunna ta marknadsandelar från syntetfibrer som består av fossilbaserad råvara.

– Målsättningen är att kunna erbjuda ett miljövänligt alternativ eftersom vårt pappersgarn ska tillverkas av en förnyelsebar råvara, säger Bo Westerlind, professor vid FSCN, Mittuniversitetet. Pappersgarnet går att återvinna biologiskt och inga miljöfarliga kemikalier krävs vid tillverkningen.

Idag är produktionen av syntetfibrer större än bomullsfibrer och marknaden för ”gröna” textilier växer. Om spinndragningen av pappersremsor slår väl ut finns en stor utvecklingspotential i att kunna tillverka garn av papper.

De deltagande företagen och lärosätena i projektet har kompetens inom hela kedjan från fiber till tråd. Två papperstillverkare är med, Svenska Pappersbruket och Mondi Dynäs, ett företag som spinner garn, Svenskt Konstsilke och ett som utvecklar maskinutrustning, Swema Industriteknik. Forskningserfarenheten kommer från Högskolan i Borås och Smart Textiles samt Mittuniversitetet som forskar om fiberkemi och fibermekanik.

– Om vårt projekt lyckas finns goda förutsättningar att snabbt kunna nå ut på marknaden med en ny produkt via Åkroken Science Park, BioBusiness Arena och IUC Sjuhärad, säger Magnus Norgren.

Projektet genomförs inom det nationella forskningsprogrammet Bio Innovation.

Kontaktinformation
Magnus Norgren, 010-142 88 77, e-post: magnus.norgren@miun.se. Bo Westerlind, 010-142 83 77, e-post: bo.westerlind@miun.se

Ratinginstituten och deras rapporter har gått från att uppmuntra organisationsformer och arbetssätt som är vanliga i civilsamhället, till att istället uppmuntra alltmer företagslika modeller.

I sin avhandling Evaluations as Mirrors and Co-constuctors har Sofia Nilsson Altafi undersökt hur ratinginstituts utvärderingar och betygsättning av mikrofinansorganisationer i Indien förändrats mellan 1999 och 2014.

Från början uppmuntrade rapporterna en större mångfald av organisationer samtidigt som de innehöll tydliga riktlinjer för hur mikrofinansorganisationerna borde bedriva sina verksamheter.

− Rapporterna har efter hand blivit mer likformiga och är idag också mer sakliga och beskrivande. Det gör att investerare som läser rapporterna får dra egna slutsatser och själva bedöma organisationerna, säger Sofia Nilsson Altafi.

Även om ratingrapporterna återspeglar större trender i mikrofinanssektorn, händer det också att ratinginstitut avviker från mer allmänna förväntningar, vilket tyder på att dessa utvärderare kreativt försöker att förändra förväntningar och krav som innehas av andra viktiga målgrupper.

− Ratinginstituten har gått i bräschen när det gäller att göra mikrofinansorganisationerna mer företagslika. Det har skett en likformning och en kommersialisering på bekostnad av mångfald och sociala värden, säger Sofia Nilsson Altafi.

Kontaktinformation
Sofia.Altafi@hhs.se 08-736 9569

Nudging kan beskrivas som en slags mild knuff för att påverka en persons beteende utan att man använder förbud eller begränsar valmöjligheterna. Det kan exempelvis handla om att få fler människor att bli organdonatorer, välja ett mer miljövänligt beteende eller att leva hälsosammare.

I många länder, däribland England och USA, har nudging på senare år fått stort genomslag som policyverktyg inom offentlig politik. Flera statliga organ använder denna metod, bland annat Obama-administrationen. I Storbritannien har en särskild sådan enhet sparat statliga pengar genom att minska bedrägerier och se till att skatteskulder betalas i tid, men även att få människor att spara energi i hemmet och leva mer hälsosamt.

– Vardagliga beslut är sällan genomtänkta. Därmed kan informationen och valsituationens utformning påverka människors beteende. Det har företag förstås länge vetat om och utnyttjat. Men nu är området väldigt hett även bland politiker och beslutsfattare, konstaterar Gustav Tinghög.

Han är en av fyra författare bakom en beteendeekonomisk studie där allmänhetens syn på en sådan form av nudging i Sverige och USA kartläggs.

Exempel på offentliga nudgeinterventioner kan vara att medborgare aktivt måste säga ifrån att de inte vill bli organdonatorer, istället för att aktivt anmäla sitt intresse för att bli det, eller att ägare till miljöbilar får vissa fördelar i trafiken.

– Principen är att hjälpa personer att göra val i en viss riktning, utan att för den skull ta bort andra valmöjligheter. Men det finns kritik mot att statliga organ använder sig av sådan påverkan eftersom det kan ses som ett sätt att manipulera individer och inskränka deras autonomi och fria val, säger Gustav Tinghög.

I den aktuella studien har därför närmare tusen personer i Sverige och USA tillfrågats om deras syn på nudging. Resultaten visar att acceptansen för sådana statliga interventioner är hög i båda länderna, dock högre i Sverige. Främst finns en acceptans för statlig påverkan som ska leda till att individer fattar bättre beslut för sin egen skull (som att exempelvis leva hälsosammare) än för interventioner som påverkar samhället i stort (exempelvis ett mer miljövänligt beteende).

Resultatet visar också att personer som har en mer kollektivistisk världssyn är mer benägna att tycka att nudging är bra, jämfört med de med en mer individualistisk syn som tycker att statlig påverkan inskränker deras möjlighet till fria val.

Artikeln Public Wiews on Policies Involving Nudges är publicerad i tidskriften Review of Philosophy and Psychology.

Artikelförfattare är William Hagman, Daniel Västfjäll, David Andersson och Gustav Tinghög. Samtliga tillhör det beteende- och neuroekonomiska forskningslabbet JEDILAB (Judgement, Emotion, Decisionand Intution Lab) vid Linköpings universitet.

Kontaktinformation
Kontakt: Gustav Tinghög, e-post: gustav.tinghog@liu.se, tel: 0733 – 22 30 91