Vi upplever ofta digitala medier, till exempel webbplatser, videospel, program och virtuella världar, som rumsliga företeelser som vi navigerar och förflyttar oss i.

När vi använder dessa digitala medier interagerar vi med både bilderna på skärmen och ljudet och ofta ligger någon typ av berättande till grund för vårt agerande.

Avhandlingen The Ergodic Revisited: Spatiality as a Governing Principle of Digital Literature undersöker vilken rumslighetens funktion har i fyra digitala, interaktiva litteraturverk. Dessa verk är Dreamaphage av Jason Nelson (2003), Last Meal Requested av Sachiko Hayashi (2003), Façade av Michael Mateas och Andrew Stern (2005), och Egypt: The Book of Going Forth by Day av MD Coverley (2006).

Verken undersöks genom närläsning och rumslig analys, i en modell som kombinerar berättande, design och interaktionsteorier. Resultatet visar att de rumsliga komponenterna i de digitala verken definierar såväl läsarens interaktion med verken, som de berättelser som blir resultatet av interaktionen. Detta är en av mycket få fördjupade studier grundade på närläsning av rumslighet i digital interaktiv litteratur.

I avhandlingen undersöks hur rumsliga representationer av städer och byggnader, och karaktärerna som finns i dem, påverkar oss att göra vissa val eller bidrar till att vi gör vissa tolkningar. Ur samspelet mellan det digitala mediet och användare uppstår sedan berättelser, som till stor del styrs av just rumsligheten.

Disputationen äger rum på fredag 5 juni, kl. 13:00 – 15:00, i Samhällsvetarhuset, Hörsal C, Umeå universitet. Opponent är Hans Kristian Rustad, försteamanuens, Høgskolen i Hedmark, Norge.

Avhandlingen finns publicerad digitalt

Kontaktinformation
Kontakt:James Barrett, james.barrett@umu.se

Medicinteknikbranschen består till 95 procent av små och medelstora företag. Många av dem är nystartade och utvecklar banbrytande teknik för användning i sjukvården. Konkurrensen är global och i länder där den inhemska marknaden är liten, som till exempel Sverige, är det viktigt att ta sig ut på den internationella marknaden.

Även om den potentiella efterfrågan för medicintekniska innovationer är global, har varje land olika sjukvårdssystem och olika regler och rutiner för hur ny medicinteknik subventioneras och implementeras.

I sin doktorsavhandling har Hélène Laurell utgått från medicinteknikbranschen för att undersöka hur unga företag internationaliseras. Resultaten visar att processen för att komma ut på en internationell marknad är i stor grad beroende av vilken bransch företaget tillhör.

– Att förstå vilken typ av kund företaget har, i kombination med vilken typ av produkt som säljs, har stor betydelse för hur snabbt och brett ett företag bör internationalisera sig, säger Hélène Laurell.

Att arbeta mot institutioner gör att internationaliseringen blir mer fokuserad, men också tar längre tid.

– Kombinationen av att ha helt nya medicintekniska produkter, och att sälja dem till en komplex kund som nationsspecifika sjukvårdsorganisationer, ger en komplicerad försäljningsprocess. Det gäller särskilt när produkten behöver subventioneras, eller evidens av olika slag behöver presenteras innan det kan bli tal om någon försäljning överhuvudtaget.

Det avgörande för företagen i den här innovativa branschen, menar Hélène Laurell, har varit att hela tiden skapa nya nätverk. Till exempel är det viktigt att vara med på medicinska kongresser och mässor. Förutom kommersiella och sociala nätverk är det också viktigt att ha vetenskapliga, institutionella och åsiktsskapande nätverk. Företagets kompetens inom teknologi, marknadsföring och entreprenörskap måste även kompletteras med kunskap inom finans, vetenskap och olika regleringar.

Hélène Laurell, som är knuten till både Jönköping International Business School och Högskolan i Halmstad, försvarade framgångsrikt sin doktorsavhandling The role of industry context for new venture internationalization – Evidence from the medical technology sector vid Jönköping International Business School den 24 april.

Kontaktinformation
För mer information kontakta Héléne Laurell på 0768-662266 eller marie_helene.laurell@hh.se

I varje möte mellan pedagog och barn inom förskola och skola finns etiken inneboende i situationen. Men etiken är svår att diskutera och inte alltid lätt att peka på i olika händelser.

– Yrkesetiken handlar om att ha ett förhållningssätt till ansvaret i mångtydiga situationer, att väva samman barnets lärande med relationer och känslor, att inkludera varje barn, att använda egna erfarenheter för barnets bästa och att skapa en atmosfär av glädje, trygghet och respekt genom att sätta gränser. Yrkesetiken hindras eller försvåras av yttre faktorer men utvecklas när teori och praktik förs samman i reflektionen, säger Marita Cronqvist, avhandlingens författare och verksam vid Högskolan i Borås.

Hon har studerat erfarenheter av moral och etik hos lärarstudenter inom fyra olika lärarprogram under deras verksamhetsförlagda utbildning, utifrån de dilemman och utmaningar studenterna ställs inför, samt hur det går till när de lär yrkesetik.

Hennes resultat visar att etiken behandlas ytligt eller inte alls i didaktiska planeringar och på de seminarier som såväl förbereder som följer upp studenternas praktik på förskolor och skolor.

– Ska pedagogen fungera som förebild för barnen måste det personliga och det professionella föras samman i utbildningen, säger Marita Cronqvist.<br /><br />I hennes studie finns det många exempel på hur studenter relaterar till sin egen barndom, egna barn eller egen skolgång.

– Detta visar att tidigare erfarenheter inte kan förbises utan istället bör användas som en resurs i lärarutbildningen. Genom erfarenheterna formas utbildningen på olika sätt för enskilda studenter, säger hon.

Ansvaret för barn kan hanteras på en mängd olika sätt. För att klara av att hantera oförutsedda skeenden behöver lärarstudenten utveckla ett omdöme som bygger på de faktorer som uppmärksammas i situationen. Handlingar utförs utifrån hur situationen uppfattas och lärarstudenten måste ta ansvar för konsekvenserna.

– När exempelvis ett barn uttalar sig kränkande mot någon annan behöver lärarstudenten reagera snabbt utifrån hur yttrandet görs, hur allvarligt det är, vad som sagts tidigare och utifrån vilka som är inblandade. Beroende på hur studenten agerar blir konsekvenserna bra eller dåliga oavsett avsikten. Trots att konsekvenserna inte kan förutses måste studenten ändå ta ansvar för vad som händer och göra ytterligare val utifrån detta, säger Marita Cronqvist.

Med utgångspunkt i studien har en didaktisk modell, Didetik, skapats i syfte att stärka etikens synliggörande i både planering, genomförande och utvärdering av möten med barnen.

– Förhoppningen är att denna modell kan fungera som verktyg för att synliggöra och få igång en diskussion om yrkesetiken genom hela lärarutbildningen, både i högskoleförlagda kurser och under studenternas praktik, säger Marita Cronqvist.

Marita Cronqvist, som är anställd vid institutionen för pedagogik vid Högskolan i Borås, lägger fram sin avhandling Yrkesetik i lärarutbildning – en balanskonst vid institutionen för pedagogik, kommunikation och lärande, Göteborgs universitet.

Disputationen sker fredagen den 12 juni klockan 13.00 i sal C203, Byggnad Balder, Allégatan 1, Högskolan I Borås.

Läs avhandlingen

Avhandlingen har genomförts inom ramen för forskarskolan i utbildningsvetenskap vid Centrum för utbildningsvetenskap och lärarforskning, CUL, Göteborgs universitet.

Kontaktinformation
För mer information: Marita Cronqvist, telefon: 033-435 4269, e-post: marita.cronqvist@hb.se

– Vi visar att man via några få enkla frågor kan förutspå risken för att dö inom fem år med större säkerhet än något annat sätt vi känner till idag. Vi tror vår studie, och den tillhörande riskkalkylatorn, kommer att bli ett viktigt verktyg för ett brett fält av forskare, men även för läkare, beslutfattare och allmänhet, säger Erik Ingelsson, professor vid Uppsala universitet och huvudansvarig för studien som nu publiceras i tidskriften the Lancet.

UK Biobank innehåller insamlade data, hela 655 variabler, från runt en halv miljon britter 40-70 år. Tidigare studier har genomförts av sambanden mellan en eller några få riskfaktorer och risken för framtida död, dock ingen baserad på ett så omfattande datamaterial. Erik Ingelsson och hans kollega Andrea Ganna gjorde en rad intressanta upptäckter:

1. De variabler som kunde förutsäga risken att dö bäst var överraskande nog inte i första hand biologiska mätvärden utan självskattade faktorer som ”självvärderad hälsa” eller ”promenadhastighet”. Risken att dö närmaste fem åren var till exempel 3.7 gånger högre vid låg promenadhastighet än vid normal hastighet. Och risken att dö ökade tydligt om man inte hade någon bil, vilket tolkas bero på socioekonomiska orsaker
2. De variabler som bäst förutsåg risken var inte desamma hos män och kvinnor, och säkerheten i förutsägelsen var generellt högre för män
3. När man studerande enbart helt friska personer var rökning den starkaste prediktorn för att dö inom fem år.
4. Risken för att dö av externa orsaker, såsom självmord eller olycksfall – man samlade också in data över dödsorsak – förutsågs bäst genom socioekonomiska och psykologiska faktorer
5. Prediktionen var generellt osäkrare för äldre än för yngre.

Forskarna gick vidare genom att låta en datoralgoritm plocka fram den kombination av enkätfrågor som hade allra högst träffsäkerhet. Resultatet blev 13 frågor för män och 11 för kvinnor, och utifrån svaren på dessa frågor kan man räkna ut en persons ”Ubble-ålder”. Är den lägre än den faktiska åldern betyder det att risken att dö är lägre än för genomsnittet för personer med samma kön och ålder. Forskarna har arbetat tillsammans med webbtekniker och designers för att utveckla ett enkelt och användarvänligt verktyg för att åskådliggöra resultaten samt för att kunna räkna ut risken att dö närmaste fem åren samt Ubble-åldern.

– Vi ser väldigt många som kan ha nytta av detta. Forskare kan använda det för att komma på hypoteser för uppföljande studier, läkare för att identifiera riskpatienter, beslutsfattare för att göra rätt hälsosatsningar och allmänheten för att lära sig mer om hälsa, säger Andrea Gunna.

Han betonar dock att studien endast visar statistiska samband, och understryker att den inte berör frågan om huruvida de olika variablerna orsakar död. Man ska också vara försiktig med att dra alltför omfattande slutsatser om en enskild individ, då den snarare visar genomsnittlig risk. Men att studien är så omfattande är viktigt inte minst mot bakgrund av alla larmrapporter om hälsorisker som bygger på sambandsstudier. Dessa är oftast för små för att ge någon tillförlitlig information.

– Verktyget kan nog bli användbart även för journalister i nyhetsvärderingen av en ny studie genom att de kan jämföra resultaten mot ett större datamaterial. Förhoppningsvis väljs små studier bort i nyhetsflödet istället för att orsaka oro i onödan.

Testa hälsoverktyget Ubble (UK Longevity Explorer):

Kontaktinformation
För frågor, kontakta Erik Ingelsson, tel: 070-7569422, email: erik.ingelsson@medsci.uu.se

Kvickrot är ett besvärligt flerårigt ogräs som kan orsaka stora skördeförluster i en mängd olika grödor, framförallt i områden med ett tempererat klimat, såsom Sverige. De vanligaste sätten att bekämpa ogräset är kemisk bekämpning respektive intensiv jordbearbetning, till exempel upprepad stubbearbetning följd av höstplöjning.

Nackdelen med mekanisk bekämpning är att det går åt mycket diesel och att jordbearbetningen kan orsaka stora kväveförluster. Björn Ringselle har i sitt doktorsarbete utvärderat metoder för att bekämpa kvickrot utan kemiska bekämpningsmedel, och med så låg bränsleåtgång och så lite kväveläckage som möjligt.

Fältförsök som syftade till att hitta optimala tidpunkter för jordbearbetning gav några oväntade resultat. Bland annat visade försöken att man utan dåligt samvete verkar kunna vänta några dagar med stubbearbetningen efter skörd.

– Man ska dock inte vänta för länge. När stubbearbetningen skedde 20 dagar efter skörd var bekämpningseffekten sämre, säger Björn Ringselle.

Att upprepa stubbearbetningen, vilket oftast rekommenderas idag, gav ingen ökad bekämpningseffekt eller ökning av kommande skörd, under de förhållanden som rådde i denna studie. Björn Ringselles slutsats av detta är att man inte rutinmässigt bör använda sig av upprepad stubbearbetning, utan endast då man har anledning att tro att höstförhållandena ger kvickroten möjlighet att lagra ner ett netto av energi om ingen ytterligare behandling görs.

­– Upprepad stubbearbetning bör alltså oftast vara en pålitlig metod mot kvickrot, men om man strävar efter en energieffektiv bekämpning bör denna anpassas efter mängden kvickrot på fältet och årsmånen, förtydligar Björn Ringselle.

I avhandlingen visade det sig också att mellangrödor kan utnyttjas för att trycka tillbaka kvickrot. Syftet med att så in mellangrödor är att de växer vidare när huvudgrödan har skördats och därmed minskar utlakningen av kväve, men dessutom kan de alltså förhindra att kvickrot får fritt spelrum på åkrarna.

– Hur effektivt mellangrödan konkurrerar med kvickroten beror framförallt på hur frodig mellangrödan är, säger Björn Ringsell. Täta bestånd av engelskt rajgräs, rödklöver, eller en blandning av dessa, hade god effekt mot kvickrot.

Mindre täta mellangrödor hade en viss positiv inverkan, såsom högre efterföljande skörd och en minskad mängd kvickrotsskott, men de hade ingen varaktigt hämmande effekt på kvickrotsbeståndet. Ett glest bestånd av rödklöver kan till och med öka mängden kvickrot.

Mellangrödorna gick bra att kombinera med både putsning och radhackning. Upprepad putsning hade en hämmande inverkan på kvickrot, men det gick inte att se någon motsvarande effekt av radhackning. Kombinationen av mellangrödor och putsning eller radhackning gav även ett lågt kväveläckage.

MSc Björn Ringselle, institutionen för växtproduktionsekologi vid SLU i Uppsala, försvarade sin doktorsavhandling Resource efficient control of Elymus repensden 19 maj 2015. Opponent var professor Paolo Barberi från Scuola Superiore Sant’Anna, Pisa, Italien.

Kontaktinformation
Björn Ringselle 018-67 23 54, bjorn.ringselle@slu.se http://www.slu.se/sv/institutioner/vaxtproduktionsekologi/kontakt/personal/bjorn-ringselle/

– För att göra en rättvis bedömning av längdskidåkares prestationsförmåga är det helt nödvändigt att använda den testvariabel som på bästa sätt reflekterar skidåkarens prestation. Om man använder en annan variabel riskerar man att missbedöma prestationsförmågan hos längdskidåkaren, med allt vad det innebär, exempelvis i form av ett felaktigt träningsupplägg, med mera, säger Tomas Carlsson, doktorand vid Institutionen för samhällsmedicin och rehabilitering.

Elitlängdskidåkare genomgår fysiologiska tester vid ett idrottslaboratorium för att bestämma sin maximala syreupptagningsförmåga (V̇O2max), vid minst två tillfällen per år. Denna förmåga är viktig för prestationsförmågan inom längdskidåkning och den utvärderas vanligtvis som antingen ett absolut värde, det vill säga då V̇O2max är uttryckt i enheten liter syre per minut, eller som det så kallade ”testvärdet”, då det absoluta värdet av V̇O2max uttryckt som milliliter syre per minut delas med skidåkarens kroppsvikt. Tomas Carlsson har i sina studier visat att inget av dessa V̇O2max-värden är optimalt för att utvärdera manliga elitlängdskidåkares prestationsförmåga när det gäller distansskidåkning.

För att göra en så rättvis bedömning av kapaciteten att prestera i distanstävlingar anser han att man istället bör dela V̇O2max med roten ur kroppsvikten.

I avhandlingen visar han att om man använder det absoluta värdet så kommer prestationsförmågan för ”stora” längdskidåkare att överskattas samtidigt som ”små” längdskidåkares kapacitet kommer att underskattas. Vid användandet av testvärdet gör man motsvarande felskattning men med omvänt resultat, det vill säga att stora skidåkare underskattas och små skidåkare överskattas avseende prestationsförmågan. När det istället gäller sprintskidåkning anser Tomas Carlsson att man bör använda det absoluta värdet av V̇O2max för att utvärdera elitaktiva mäns prestationsförmåga.

Tomas Carlsson konstaterar att V̇O2max alltså viktig för prestationen i längdskidåkning. Detta hänger ihop med att luftens syre tas upp i lungorna och med hjälp av hjärtat transporteras det syrerika blodet till de arbetande musklerna. Inuti musklerna används syret för att återuppbygga den energirika föreningen ATP, som kan användas av musklerna för att skapa kraft. Genom att kontinuerligt förse de kraftskapande musklerna med syre minskar behovet av att utnyttja anaeroba processer för energiframställning vilka bland annat leder till kraftutvecklingspotentialen hämmas. V̇O2max kan med andra ord sägas vara en indikator på förmågan att skapa framåtdrivande krafter medan kroppsvikten utgör motsvarande indikator för de bromsande krafterna.

– Generellt sett gäller det att skapa så stor obalans mellan framåtdrivande och bromsande krafter under tävlingen för att få en så bra sluttid som möjligt. För att bedöma en individs förmåga att skapa ”obalans” behöver man hitta det optimala förhållandet framåtdrivande och bromsande krafter för att beskriva den specifika prestationen, vilket medför att viktens vikt är viktig vid utvärdering av elitlängdskidåkares prestationsförmåga, säger Tomas Carlsson.

Avhandlingen är publicerad digitalt

Tomas Carlsson kommer från Enviken i Dalarna. Han har en examen i medicinsk vetenskap med inriktning mot idrottsmedicin från Högskolan Dalarna och är doktorand vid Institutionen för samhällsmedicin och rehabilitering, Umeå universitet.

Om disputationen
Fredagen den 5 juni försvarar Tomas Carlsson, institutionen för samhällsmedicin och rehabilitering, försvarar sin avhandling med titeln: Den optimala massexponentens betydelse vid utvärdering av prestationsförmåga inom längdskidåkning. (Engelsk titel: The importance of body-mass exponent optimization for evaluation of performance capability in cross-country skiing). Opponent: Klavs Madsen, associate professor, Institutionen för kost- och idrottsvetenskap vid Göteborgs universitet/Department of Public Health – Sport Science, Aarhus universitet, Danmark. Huvudhandledare: Michail Tonkonogi. Disputationen äger rum kl. 14.00 i Föreläsningssal 6 vid Högskolan Dalarna.

Kontaktinformation
Tomas Carlsson Telefon: 023-77 84 84 E-post: tca@du.se

Den övergripande frågeställningen är om och hur det går att ställa till rätta och kompensera för tidigare koloniala övergrepp. Boken belyser också hur dagens globala ordning avspeglar den koloniala strukturen, som till exempel över – och underordning, makt, välfärd och fattigdom.

– Detta får följder för våra skyldigheter idag, säger Göran Collste.

Ett av många exempel på kolonialismens mörka historia är Tysklands folkmord på herero- och namafolken i Namibia i början av 1900-talet. Före tyskarnas anfall var deras antal 80 000. De flesta dödades eller drevs ut i öknen för att dö där. Efter tre år fanns 16 000 kvar.

Britter bad om förlåtelse
Ett annat exempel är Storbritanniens koloniala krig mot den kenyanska Mau Mau-rörelsen på 1950-talet då hundratusentals kenyaner sattes i koncentrationsläger under mycket svåra förhållanden.

– Intressant nog erkände den brittiska regeringen förra året dessa övergrepp, bad om förlåtelse och gav kenyaner som fängslades på 1950-talet ekonomisk kompensation, kommenterar Göran Collste.

Ännu ett exempel är de karibiska statschefernas krav på gottgörelse från de länder som deltog i slavhandeln på 1700-talet, däribland Sverige. De hävdar att slaveriet bidrog till ekonomisk utveckling i Europa, samtidigt som den befäste fattigdomen i Karibien.

I boken diskuteras etiska dilemman kring hur stort ansvar dagens människor har för vad deras förfäder gjorde för många, kanske flera hundra år sedan.

Dra nytta av gamla oförätter
– Det kan ju tyckas orimligt att någon ska ta ansvar för en annan persons handlande för länge sedan. Men om våra liv gynnas av det som hände då, att vi drar nytta av en orätt som gjordes för länge sedan och andra fortfarande lider av det – ja då är det rimligt att hävda att vi har ett moraliskt ansvar även idag, menar Göran Collste.

Vad innebär då gottgörelse för historiskt våld som slavhandel, förintelsen, andra folkmord och övergrepp?

Göran Collste diskuterar detta i sin bok och lyfter fram tre grundläggande villkor för att offer och deras efterlevande ska kunna känna att de fått upprättelse. Det första villkoret är att de länder som begått övergreppen erkänner historien.

– Det är kanske allra viktigast, att offrens lidande erkänns av förövaren.

Global gottgörande rättvisa
Villkor nummer två är att länderna, och enskilda människor om de fortfarande är i livet, ber om förlåtelse.

Och det tredje villkoret är att offren eller deras efterlevande om möjligt ska kompenseras för det som hänt.

– När det gäller gottgörelse efter kolonialismen handlar det mindre om ekonomisk kompensation och mer om att bryta de mönster som den gav upphov till. Som till exempel att etablera nya jämlika relationer mellan de forna kolonialmakterna och deras tidigare kolonier.

Bokens titel är ”Global rectificatory justice” (Global gottgörande rättvisa).

Global rectificatory justice är utgiven på Palgrave Macmillan förlag.

Kontaktinformation
Göran Collste, 013 – 28 18 26, 070 – 089 53 45, goran.collste@liu.se