Myten om att hjärtinfarkt är en sjukdom som vanligtvis drabbar män har lett till att mindre resurser har satsats på rehabilitering och forskning gällande kvinnor med hjärtinfarkt. När patienten skrivs ut från sjukhuset efter en hjärtinfarkt följer en återhämtningsprocess. Medan akutsjukvården i samband med en hjärtinfarkt är välutvecklad är eftervården och återhämtningsprocessen fortfarande eftersatt. 

– Min avhandling ger en fördjupad kunskap och ökad förståelse för kvinnors återhämtning efter en första hjärtinfarkt. Ett område där det hittills har funnits en kunskapslucka, säger Inger Wieslander.

Syftet med avhandlingen var att utforska och beskriva kvinnors återhämtning efter en första hjärtinfarkt ur ett organisatoriskt, relationellt och individuellt perspektiv.

Dagens rehabilitering otillräcklig
Resultatet visar att det inte förekommer några speciellt utformade hjärtrehabiliteringsprogram för kvinnor. Vidare framkommer att kvinnornas stöd från professionella, närstående, vänner och från kvinnor i samma situation är en viktig del av deras återhämtning. Kvinnorna och hjärtrehabiliteringssjuksköterskor uttrycker också att den idag organiserade hjärtrehabiliteringen med fokus på utbildning om sjukdom och riskfaktorer samt fysisk träning inte är tillräcklig för deras återhämtning, utan det finns även andra dimensioner som är viktiga, såsom psykologiska och sociala dimensioner.

– Detta resultat kan låta självklart men för att kunna utveckla hjärtrehabiliteringen till att bli mer återhämtningsorienterad behöver såväl organisatoriska, relationella och individuella perspektiv tas i beaktande, säger Inger Wieslander. Hjärtrehabiliteringssjuksköterskor kan exempelvis ta tillvara på kvinnornas egna uppfattningar om vad som främjar hennes återhämtningsprocess och i ett organisatoriskt perspektiv kan man till exempel ge kvinnorna möjlighet att delta i utformningen av nya strategier och interventioner.

FAKTA
Inger Wieslander försvarade framgångsrikt sin avhandling Women’s Recovery After a First Myocardial Infarction From an Organisational, a Relational and an Individual Perspective vid Hälsohögskolan i Jönköping den 19 september 2014.

Det var den 8 september som lärare och elever vid Nyköpings enskilda gymnasium var ute och håvade i en vik vid Femöre, söder om Oxelösund. Då fann man en liten juvenil krabba som var cirka två millimeter över ryggskölden.

Krabban skickades till Matz Berggren forskare vid Institutionen för biologi och miljövetenskap, Göteborgs universitet för identifiering. Vid undersökning visade sig krabban vara en vitfingrad brackvattenskrabba, Rhithropanopeus harrisii, en amerikansk invasionsart i europeiska vatten.

– Fyndet var väntat då den finns etablerad på ostkusten av Östersjön i Polen, Litauen, Ryssland och sedan 2009 även i Finland. Men vi har alltså hittills inte hittat någon krabba i svenska vatten förrän nu, säger Matz Berggren.

Krabban kan ge problem genom att den kan överföra sjukdomar till andra organismer som insjökräftor och möjligen även musslor. Den vitfingrade brackvattenskrabban är inte stor. Den blir som störst cirka två centimeter över ryggskölden, och håller gärna till i grumligt vatten där den gömmer sig bland bottenstrukturer eller nerfallet material. Det gör att den är svår att upptäcka. Alla krabbfynd från Östersjön bör rapporteras.

Rapportera krabbfynd där arten är bestämd till Artportalen

– Det som är positivt är att det idag finns en större flexibilitet när man ska besikta sin personbil. Det finns bättre möjligheter än tidigare för kund och företag att mötas, både geografiskt och tidsmässigt. Det måste ses som en välfärdsvinst, säger Johan Nyström.

– Dessutom kan man se att en prishöjning på marknaden inte nödvändigtvis behöver vara något negativt. Det gäller generellt för alla reformer av sådant här slag.

Johan Nyström riktar i sin studie kritik mot att man inte, innan reformen infördes, utredde det grundläggande syftet med en obligatorisk fordonsbesiktning för personbilar. Syftet med fordonsbesiktningen överlappar med lagstiftningen om den obligatoriska fordonsförsäkringen, menar han. 

En artikel av Johan Nyström i frågan om den avreglerade bilprovningen publicerades nyligen på Ekonomisk Debatt: Den svenska fordonsbesiktningen – regleringens existensberättigande och välfärdseffekter av reformen.

FAKTA
Johan Nyström är tekn. dr. och nationalekonom och forskar vid VTI. Hans forskning berör bland annat upphandlings- och kontraktsfrågor.

Före två stora jordbävningar på Island ändrades kemin i grundvattnet. Regelbundna mätningar av vattenkemin i högriskområden kan hjälpa forskare att förutsäga framtida jordbävningar. Det visar resultat av en studie som idag publiceras i Nature Geoscience.

De prover av grundvattnet som tagits på norra Island en gång i veckan under fem år visar att grundvattenkemin ändrades fyra till sex månader före jordbävningarna i oktober 2012 och april 2013. De förändringar som observerades var att väteisotoperna i vattnet ändrades samtidigt som mängden natriumjoner ökade.

– Förklaringen är att den spänning i jordskorpan som gör att sprickor bildas före en jordbävning leder till att vatten med olika kemisk sammansättning blandas. Det resulterar i att det sker ett utbyte mellan vatten och berggrund som förändrar kemin i grundvattnet, säger Alasdair Skelton, professor vid Institutionen för geologiska vetenskaper, Stockholms universitet.

Resultaten indikerar att vattenkemin har potential som ett viktigt verktyg i forskningen om att förutsäga jordbävningar.

– Vi kan inte förutsäga jordbävningar idag, men kontinuerlig mätning av vattenkemin i högriskområden för jordbävningar är ett steg på vägen, säger Alasdair Skelton.

Forskarna kommer att fortsätta mätningarna på norra Island, där risken för en kraftig jordbävning upp mot magnitud 7 är stor i framtiden på grund av ökade spänningar i jordskorpan.

FAKTA
Artikeln i Nature Geoscience ”Changes in groundwater chemistry before two consecutive earthquakes in Iceland” publiceras den 21 september på Nature Geoscience’s webbsida. DOI: 10.1038/ngeo2250

Bakom studien står forskare vid Stockholms universitet, Göteborgs universitet och Karolinska Institutet tillsammans med Isländska kollegor vid University of Akureyri, University of Iceland och Landsvirkjun.

Konceptet ”strategisk halmning” innebär att en sugga, i en vanlig, konventionell grisningsbox, ges 15-20 kg hackad halm vid ett och samma tillfälle, två dagar före beräknad grisning.

Halmen får sedan passivt dräneras ut genom spaltgolvet under loppet av några dagar, varpå man övergår till traditionell halmtilldelning med en mindre daglig giva. Den strategiska halmningen erbjuder suggan goda möjligheter att få utlopp för sin naturliga instinkt att bygga ett bo till skydd för smågrisarna vid förlossningen.

Domesticering av gris och beteende
Grisen domesticerades för ca 9000 år sedan men trots att det var så länge sedan har många av dess beteenden inte förändrats. Även i väldigt torftig miljö uppvisar suggan sitt medfödda beteendemönster när förlossningen närmar sig, det så kallade bobyggnadsbeteendet.

Tidigare studier har visat att när suggan hindras från att ge utlopp för sin vilja att bygga bo, t.ex. genom att hon inte får tillgång till något bobyggnadsmaterial alls, påverkas förlossningsprocessen negativt genom längre förlossningstider med ökad risk för att smågrisarna får syrebrist och därför är svaga eller döda vid födseln.

Den stora mängden halm gör också att en mjuk och varm halmbädd bildas på boxgolvet.

Nyfödda smågrisar är mycket känsliga för nedkylning då de inte har någon päls och nästan inget skyddande underhudsfett.

Att tillfredsställa smågrisens behov av värme vid födseln är därför livsavgörande. Ett mjukt golv skyddar också smågrisen från att få förslitningsskador på klövar och ben vilket annars lätt uppstår i samband med digivningen under smågrisens första timmar i livet.

Två studier
Två fältstudier genomfördes. I den första undersöktes hur halm med olika strålängd passivt dräneras genom spaltgolvet så att lantbrukaren inte behöver lägga ner extra arbete på att få ut halmen ur boxen.

Resultatet visar att halmen gradvis dränerades ut. Enda undantaget var när den längsta halmen användes i boxar med plastspalt med väldigt små dräneringsöppningar. Strålängden måste därför anpassas till typ av spaltgolv  i besättningen. Utgödslingssystemet måste också vara anpassat för att ta hand om den ökade mängden halm.

I den andra studien studerades den strategiska halmningens biologiska effekter på fyra olika gårdar. Produktionsresultat och mätningar från totalt 363 kullar ingick i studien. Dessa var jämnt fördelade i en försöksgrupp som tilldelades 15-20 kg halm två dagar före beräknad förlossning, och en kontrollgrupp som fick dagliga givor om ca 1 kg halm plus 2 kg extra inför förlossningen.

Resultat
Resultaten visar att strategisk halmning effektivt minskar förekomsten av förslitningsskador på hud och klövar hos smågrisarna. Skador på framknän var vanligast och andelen grisar med denna typ av skada minskades med 62 % i strategiskt halmade boxar. Smågrisar i försöksboxar växte också snabbare och vägde därför i genomsnitt 0.3 kg mer vid avvänjning jämfört med smågrisarna som växt upp i kontrollboxar.

En del av suggorna filmades och resultaten visar att när suggor får tillgång till mycket halm börjar de bygga bo tidigare och gör det i större utsträckning innan förlossningen startar. Någon statistisk skillnad i förlossningens längd kunde inte visas mellan grupperna men suggor som ägnade en större del av tiden åt bobygnad hade en snabbare förlossning oavsett om de fick mycket eller lite halm.

I strategiskt halmade boxar minskade andelen dödfödda med i genomsnitt 0.2 smågrisar per kull.

De företagsekonomiska effekterna av strategisk halmning har inte utretts inom ramen för avhandlingen. Positiva effekter i form av färre dödfödda, samt friskare och tyngre smågrisar vid avvänjning kan dock förväntas medföra även ekonomiska vinster. Strategisk halmning kan således vara av värde för både sugga, smågris och lantbrukare.

FAKTA
Avhandlingens titel: Strategic Use of Straw at Farrowing – Effects on Behaviour, Health and Production in Sows and Piglets. Faculty of Veterinary Medicine and Animal Science Department of Animal Environment and Health Skara. Tid: Fredag 26 september 13.15. Plats: Hernquistaulan, SLU i Skara. Disputationen sänds via videolänk till SLU i Uppsala, Undervisningshuset, Sal N. 

Till avhandlingen:  http://pub.epsilon.slu.se/11486/

I samband med avhandlingen ges ett öppet seminarium om smågrisproduktion med opponenten och de internationella gästerna i betygsnämnden. Kl:10.00 – 11.25 i Forsellsalen, Undervisningshuset, SLU i Skara.

Forskare vid Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet, har tillsammans med forskare i USA i en klinisk prövning jämfört säkerheten och användarvänligheten hos två av marknadens mest populära mätare: Dexcom G4 System och Enlite Guardian Real-Time System.

Resultaten, som publiceras i vetenskapliga tidskriften Diabetes Technology & Therapeutics, visar att det finns stora skillnader både i precisionen och i hur användarvänliga de båda sensorerna upplevs.

I studien fick 38 personer med diabetes använda båda systemen i mellan fyra och sex dagar. Samtidigt mättes de medverkandes blodsockerhalter regelbundet med en mer noggrann mätteknik. Den vetenskapligt genomförda jämförelsen visar att Dexcom G4 hade en större noggrannhet och mindre signalstörningar. Det var också den sensorn som majoriteten av de medverkande föredrog att använda.

-Dexcom-sensorn visade högre precision än Enlite-sensorn när blodsockervärden var låga eller inom normalområdet. När det gäller att upptäcka låga sockervärden avvek Enlite-sensorn i genomsnitt 35 procent från verkliga blodsockervärden, jämfört med 20 procent för DexCom-sensorn, säger doktoranden Viktorija Matuleviciene som lett studien.

Om glukosmättekniken visar felaktiga blodsockervärden innebär det sannolikt att behandlingen blir mindre effektiv genom att patienten inte varnas optimalt för låga blodsockervärden, och inte hinner åtgärda höga blodsockervärden i tid.

– De stora skillnaderna i behandlingsupplevelse är också intressanta eftersom man i tidigare studier funnit att en större andel patienter inte väljer att använda sensorn om den upplevs obekväm eller om den är störande, vilket då har givit sämre blodsockerkontroll, säger överläkare Marcus Lind som också ansvarat för studien.

Forskningstudien genomfördes med stöd av Västra Götalands-regionen och Svenska Läkarsällskapet i syfte att utvärdera säkerheten av medicinska behandlingar. Studien har genomförts oberoende av de företag som tillverkar sensorerna.

Artikeln A Clinical Trial of the Accuracy and Treatment Experience of the Dexcom G4 Sensor (Dexcom G4 System) and Enlite Sensor (Guardian REAL-Time System) Tested Simultaneously in Ambulatory Patients with Type 1 Diabetes publiceras i Diabetes Technology & Therapeutics den 18 september.

Klassiska AI-program saknar den mångsidighet och anpassningsförmåga som utmärker mänsklig intelligens. De klarar exempelvis inte av att komma in i ett nytt hem och laga mat, städa och sköta tvätten.

Inom artificial general intelligence (AGI), som är en ny inriktning inom AI, försöker forskarna skapa datorprogram med generell intelligens som klarar att lösa problem inom vitt skilda områden. Här är forskningen i Göteborg världsledande. I augusti i år tog ett forskarlag från Göteborgs universitet och Chalmers för andra året i rad hem Kurzweilpriset för ”exceptional contributions to the AGI field”.

– Vi har utvecklat ett program som kan starta helt utan förkunskaper och lära sig ämnen som aritmetik, logik och grammatik på en grundläggande nivå, säger Claes Strannegård, som ingår i forskarlaget tillsammans med Abdul Rahim Nizamani och Ulf Persson.

Det främsta exemplet på generell intelligens som vi känner till idag är den mänskliga hjärnan och forskarnas strategi har varit att grovt försöka härma hur intelligens utvecklas hos barn. Barn kan lära sig vitt skilda saker, de bygger ny kunskap på tidigare kunskap och de kan dra nya slutsatser utifrån sin samlade kunskapsmängd. Detta ville forskarlaget att deras program också skulle kunna göra.

– Vi tänker oss att barn lär sig allting utifrån erfarenheter och att de hela tiden hela tiden är på jakt efter generella mönster, säger Claes Strannegård.

Ett barn som till exempel lär sig multiplikation och vet att 2*0=0 och 3*0=0 kan hitta ett mönster där och dra slutsatsen att också 17*0=0. Ibland leder den metoden dock fel. Om barnet vet att 0*0=0 och 1*1=1 så kan det till exempel dra den felaktiga slutsatsen att 2*2=2. När barnet får klart för sig att ett visst mönster kan leda till felaktiga slutsatser så kan det helt enkelt sluta tro på det.

På så sätt kan barnet bygga upp en mängd av mönster inom matematik, men även andra områden, som logik och grammatik. Mönstren inom ett visst område kan sedan kombineras med varandra och göra det möjligt att lösa helt nya problem. Göteborgsforskarnas program fungerar på liknande sätt. Det hittar mönster helt på egen hand och skiljer sig därför från program där det är programmeraren som har formulerat vilka regler som ska gälla på ett visst område.

– Vi hoppas att den här typen av program ska kunna användas i flera olika praktiska tillämpningar så småningom. Personligen skulle jag sätta stort värde på en mångsidig hushållsrobot, men så långt har inte utvecklingen kommit ännu, säger Claes Strannegård.

Forskarlaget:
Claes Strannegård, docent vid institutionen för filosofi, lingvistik och vetenskapsteori, Göteborgs universitet, samt vid institutionen för tillämpad IT, Chalmers

Abdul Rahim Nizamani, doktorand vid institutionen för tillämpad IT, Göteborgs universitet

Ulf Persson, professor vid institutionen för matematiska vetenskaper, Chalmers

Trots att det centralsydslaviska eller, som man tidigare sade, serbiska inflytandet på Runebergs diktning är känt har det hittills inte analyserats i någon vidare utsträckning. Nu har Sonja Bjelobaba gått på djupet i sin doktorsavhandling Översättning i nationens tjänst. J. L. Runeberg och de centralsydslaviska folksångerna och undersökt just detta. Hon har hittat olika områden där inflytandet från folksångerna framträder, som i Runebergs översättningsstrategier, den konstnärliga praktiken, poetiken, kritiken, och även i hans ställning i det finländska litterära systemet.

– Den allra första dikten som jag läste av Runeberg kändes märkligt välbekant, den gick rakt in i mig, till skillnad från de svenska dikter vi läste på litteraturvetenskapskursen. När jag fick höra att författaren hade inspirerats av serbiska folksånger blev jag nyfiken och ville utforska det vidare, säger Sonja Bjelobaba som kom till Sverige som flykting från det forna Jugoslavien 1992.

Det blev upptakten till hennes doktorsavhandling
Sonja Bjelobaba skriver om hur slumpen ledde skalden till sångerna. På golvet hittade han sin rumskamrats tyska bok med översättningar av centralsydslaviska folksånger. Runeberg drabbades av versernas ”naiva täckhet” och ”den rena episka skönheten” och började omedelbart översätta dem till svenska för att 1830 publicera samlingen Serviska folksånger.

Det ledde också till förändringar i Runebergs egen diktning: han bestämde sig för att skriva ”i de serviska folksångernas manér”. Resultatet blev diktcykeln ”Idyll och epigram”, men Sonja Bjelobaba visar i avhandlingen att spår av Runebergs läsning av de centralsydslaviska folksångerna kan hittas i betydligt fler verk, bland annat i Julqvällen och Nadeschda.

Finlands nya politiska situation efter kriget 1808–09 medförde en osäkerhet inom den finländska borgerligheten. Runeberg hade en aktiv roll i processen när finländarna – finnar såväl som finlandssvenskar – började omdefiniera sin ställning och nationella tillhörighet.

I en rad artiklar skrev Runeberg en förintande kritik av det svenska litterära etablissemanget. Ett led i den nationella väckelsen var skapandet av en finländsk nationallitteratur. Då behövde de finländska författarna frigöra sig från det svenskspråkiga arvet och söka inspiration på annat håll. Nya impulser sökte man istället i den inhemska muntliga traditionen och i översättningar från andra språk.

– De centralsydslaviska folksångernas likhet med de finska ledde till att intresset för den muntliga diktningen stärktes. För den unge Runeberg var dessa centralsydslaviska sånger dessutom viktig inspiration för det egna skapandet i den nya nationen Finlands tjänst, säger Sonja Bjelobaba.

Avhandlingens titel: Översättning i nationens tjänst. J. L. Runeberg och de centralsydslaviska folksångerna. Opponent: Professor Barbara Lönnqvist, Åbo akademi, Finland. Avhandlingen kan beställas av författaren via epost. Avhandlingen är digitalt publicerad på http://hdl.handle.net/2077/35387

Monica Havström

I en ny studie har forskare från Lunds universitet tillsammans med kollegor i Frankrike och Italien studerat hudens pigment och dess byggstenar. Pigment i både hud och hår består av två olika melanin: eumelanin och pheomelanin. Eumelaninet gör att vi blir solbruna och ger färg till brunt och svart hår, medan rödhåriga personer med ljus hy istället har mycket pheomelanin.

– Vi fann att eumelanin omvandlar farlig UV-strålning till värme med nära 100 procents effektivitet. Den kemiska reaktionen går oerhört snabbt, på mindre än en tusendel av en miljarddels sekund, säger Villy Sundström, kemiprofessor vid Lunds universitet.

Det som i detalj händer vid den kemiska reaktionen är att en vätejon, en proton, sparkas ut från pigmentet i samma ögonblick som UV-ljuset når pigmentmolekylen. Man skulle kunna likna händelseförloppet vid att melaninet gör sig av med UV-ljusets energi genom att mycket snabbt skjuta iväg en protonprojektil. Denna projektil gör i sin tur av med energin till omgivande membranvävnad i form av värme och har därmed omvandlat farlig UV-energi till ofarlig värme.

– På detta sätt desarmerar pigmentet energin i UV-ljuset och förhindrar att den orsakar skadliga kemiska reaktioner, säger Villy Sundström.

Eumelanin anses vara det pigment som skyddar mot UV-strålning medan pheomelanin tros på något sätt ge upphov till hudcancer, vilket är förklaringen till att rödhåriga personer har större tendens att få malignt melanom. Men forskarna har hittills inte haft någon kunskap om vilka kemiska reaktioner som UV-ljuset orsakar i pigmenten. Därmed har man hittills också saknat inblick i de pigmentprocesser som leder till skyddseffekt respektive sjukdomstillstånd.

– Genom att förstå hur naturen skyddar sig mot UV-ljus kan vi utveckla nya bättre solskyddsprodukter som bygger på samma principer och därmed få ett bättre skydd mot exempelvis hudcancer, säger Villy Sundström.

Tanken är också att man, för människor med defekt produktion av eumelanin, på sikt skulle kunna hitta behandlingsmetoder och substanser som ersätter det naturliga pigmentet. Eumelanin byggs upp av två snarlika byggstenar, men det är bara den ena som ger upphov till skyddseffekten. Det visar att den är mycket specifik; det handlar om små skillnader i byggstenarnas kemiska struktur. Denna insikt kan vara viktig vid utveckling av substanser för behandling och som skyddsprodukter.

Fullerener är en viktig klass av mycket stabila kolmolekyler, vilka kan vara formade som ”fotbollar”, C60. Dessa bollar har intressanta egenskaper för nanoteknikområdet och i cirka tjugo år har man vetat att man under högt tryck kan skapa kemiska bindningar mellan dessa molekyler så att de bildar kedjor eller plan, så kallat polymeriserat kol. Forskare har genomfört tusentals högtrycksexperiment för att studera detta fenomen eftersom vissa typer av sådana polymeriserade fotbollar har rapporterats vara hårdare än diamant, kunna användas för transistortillverkning eller ha andra intressanta egenskaper.

Trots detta saknas fortfarande både helhetssyn och detaljkunskap, eftersom varje mätning bara visat vad som hänt när materialet behandlats en viss bestämd tidsrymd vid ett visst tryck och en viss temperatur.

Med en ny, unik metod har Bertil Sundqvist, professor emeritus på institutionen för fysik vid Umeå universitet, skapat de första noggranna kartorna över vad som händer med C60 när det behandlas under en timme vid temperaturer från +100oC till +477oC (373K till 750 K) under tryck upp till 2.2 GPa (22 000 atmosfärer, det vill säga mer än 20 gånger det tryck man finner i jordens djupaste hav).

– Genom att värma ena änden av en stav kan man vid ett visst tryck behandla C60 vid alla temperaturer inom ett visst område samtidigt, och eftersom temperaturen mäts under behandlingen vet man vid vilken temperatur varje punkt behandlats, förklarar Bertil Sundqvist.

Provet kan sedan analyseras med Ramanspektroskopi som gör det möjligt att bestämma exakt hur många bindningar som skapats till varje molekyl. På så sätt fås en temperaturprofil vid varje tryck, och genom att kombinera profilerna kan en tvådimensionell karta skapas. För att framställa kartorna krävdes tillsammans bara 16 lyckade högtrycksexperiment.

– Med hjälp av mina kartor kan man lätt hitta lämpliga tillverkningsvillkor för att skapa polymerer med det antal bindningar man önskar. Kartorna kan också vara utgångspunkt för att skapa bättre teoretiska kunskaper och ökad förståelse för mekanismerna bakom polymeriseringen, säger Bertil Sundqvist.<br />Molekylen C60, en så kallad fulleren med 60 kolatomer, har en rad intressanta kemiska och fysikaliska egenskaper, och upptäckten av den belönades med Nobelpriset i kemi år 1996.

Originalpublikation:

Bertil Sundqvist: Mapping intermolecular bonding in C60. Scientific Reports 4 (Nature Publications). Article number: 6171. Doi: 10.1038/srep06171

Dioxiner är ett samlingsnamn för en grupp klorerade organiska molekyler där vissa uppvisar hormonstörande och cancerframkallande egenskaper. Att dioxiner bildas vid avfallsförbränning, när rökgaserna svalnar är känt sedan 70-talet. Med dagens moderna anläggningar är dock utsläpp via skorstenen minimala eftersom dioxinerna filtreras bort från rökgasen och fastnar i flygaskan.

I sitt avhandlingsarbete visar dock Eva Weidemann hur de miljöstörande dioxinerna kan bildas under specifika förhållanden som man inte tidigare känt till. Bland annat beskriver hon att dioxiner kan bildas inuti filtren i en storskalig anläggning för sopförbränning.

– Anläggningens utsläpp ligger fortfarande under de lagstadgade utsläppsgränserna, men det är ju inte bra överhuvudtaget att dioxiner bildas. Vi har kunnat identifiera nyckelparametrar för bildningen och vet i stora drag hur det sker. Våra iakttagelser kan bidra till att man designar bättre filter i framtiden, säger Eva Weidemann.

Ett annat problem är att dioxiner kan bildas i provtagningsutrustningen då prover tas vid höga temperaturer och Eva Weidemann har undersökt hur man kan utföra provtagningar av dioxiner på ett bättre sätt vid höga temperaturer för att undvika att detta sker. Lösningen är effektivare kylning i ett kritiskt steg, som då hindrar dioxinbildningen och leder till en mer korrekt provtagning. 

Eva Weidemann har också tittat på hur dioxiner i avfallsförbränningsaska påverkas av olika behandlingar för att hitta möjliga metoder att rena askorna. Resultaten är inte helt entydiga, men hon har identifierat pusselbitar som kan vara en hjälp på vägen.

– Om man kunde ta fram en bra reningsmetod för flygaskorna skulle det vara en miljövinst med avseende på dioxinproblematiken, men även ur andra perspektiv som exempelvis materialåtervinning, säger Eva Weidemann.

Avfallsförbränning är trots dioxinbildning ett bra alternativ för att tillvarata energi ut de sopor som inte kan sorteras och återvinnas. Avfallet minskar i vikt och volym och bakterier och lukt försvinner. Dessutom är förbränning en mer klimatsmart hanteringsmetod i jämförelse med att lägga avfallet på en soptipp, eftersom metangasen som bildas vid förmultning är en mer potent växthusgas än koldioxiden som bildas vid förbränning. Den utsläppsproblematik som tillskrevs metoden under 80-talet är i dag närapå eliminerad med hjälp av avancerade filter och reningssystem, samt regelbundna utsläppskontroller.

Eva Weidemann har utfört sin forskarutbildning inom Företagsforskarsskolan vid Umeå universitet i samarbete med Umeå Energi.

Avhandlingen är publicerad digitalt.

Fredagen den 26 september försvarar Eva Weidemann, kemiska institutionen, Umeå universitet, sin avhandling med titeln Waste Incineration Residues – Persistent organic pollutants in flue gas and fly ash from waste incineration. Svensk titel: Organiska miljögifter i rökgas och flygaska från sopförbränning.

Varje år väljs en mindre grupp så kallade kvotflyktingar ut för att få komma till Sverige. I vad som kallas sverigeprogrammen förbereds de utvalda med information om vidarebosättning, Sverige och svenska förhållanden, innan de kommer till Sverige. Detta för att familjerna ska vara förberedda för flytten samt den stundande introduktionen i det nya landet. 

Mehek Muftee har i sitt doktorandarbete följt och analyserat den del av sverigeprogrammet som riktar sig till barn och ungdomar. 2011 deltog hon vid vistelser i flyktinglägren i Dadaab (världens då största flyktingläger med mer än 400 000 flyktingar), och Nairobi i Kenya samt i Khartoum i Sudan. Hon har nyligen disputerat vid Tema barn, Linköpings universitet.

–  Delegationerna från Sverige arbetar mycket med att skapa trygghet och ge hopp till barnen inför framtiden, säger hon. Det görs bland annat genom att ge en idealiserad bild av Sverige, de har med sig bilder som visar det bästa av landet, och leksaker. Barnen ska veta att de kommer till ett land med många möjligheter.

Uppdraget med sverigeprogrammet är att informera, skapa dialog så att flyktingarna ska få möjlighet att ställa frågor men också att aktivt engagera dem i deras vidarebosättningsprocess. Tanken är att kunskap bidrar till att skapa goda förutsättningar för lyckad integration.

Men det är information, snarare än dialog, som blir det bärande temat, visar avhandlingen. Delegationerna utgår ofta ifrån egna förutfattade meningar kring flyktingar som ”passiva andra” som kontrasterar mot en tänkt svenskhet. Mötena tenderar få en uppfostrande karaktär där man istället vill skapa förändring hos flyktingarna, socialisering. Den ideala bilden av Sverige hänger samman med en bild av den ideala svenska medborgaren. De får veta, särskilt flickorna, att Sverige är jämställt och att kvinnorna här är fria att forma sina egna liv. Samtidigt uppmanas de dock att inte gifta sig och skaffa barn för tidigt, utan att satsa på utbildning.

–  Det blir ett dilemma, konstaterar Mehek Muftee. I Sverige får ni välja era liv, men välj rätt!

Hon understryker dock att programformatet i sig är komplicerat; tiden är knapp och språkbarriärerna gör arbetet svårt. Detta bäddar för att informationen blir förenklad och stundtals stereotyp.

Avhandlingen visar även att barnen under sverigeprogrammen är aktiva, till skillnad mot bilden av den passiva flyktingen. De värjer sig emot att ses utifrån stereotyper och de ifrågasätter positioneringen som annorlunda. Samtidigt är de måna om att inte sätta sin vidarebosättning på spel.

–  Man kan se hur barnen i dessa möten med delegationerna jobbar med att förhandla och förhålla sig till de positioner som de tilldelas under mötena. Exempelvis ställer de egna frågor där utrymme ges. En flicka undrade exempelvis hur familjen skulle få råd att köpa mat i Sverige. Ekonomiska frågor är dock inget man tar upp med barnen i programmet.

Studien aktualiserar frågan kring vad satsningar där integrationsåtgärder riktar sig till flyktingar åstadkommer i praktiken, men också det komplicerade i att beskriva och förklara vad som är ”svenska förhållanden”, genom att lyfta fram normer och värden som ”svenska”, och samtidigt skapa utrymme för dialog på barnens villkor.

Mehek Muftee disputerade den 12 september. Avhandlingen heter ” `That will be your home`. Resettlement preparations for children and youth from the Horn of Africa”.

– Mina resultat visar att de modala hjälpverben finns i olika stadier av grammatikalisering, en process där verben blir mer och mer begränsade i användningen för att till sist bara förekomma i mer eller mindre fasta uttryck. Många av verbens egenskaper kan tillskrivas grammatikaliseringen medan andra har med verbens ursprung att göra, säger Marika Lagervall, avhandlingens författare.

Till de mest typiska modala hjälpverben hör böra, kunna, lär, må, måste, skola, torde och vilja. Det finns också en rad mer perifera verb som behöva, försöka, råka och våga och ytterligare några verb som delar vissa egenskaper med de modala hjälpverben utan att kunna räknas dit, till exempel veta.

Verben utmärks av att de oftast inte kan användas självständigt och att de sällan eller aldrig tar infinitivmärket att. Ett exempel på det senare är att språkkänslan inte tillåter ett att i ”Han kan (att) cykla”. Bruket att utelämna infinitivmärket har på senare tid spridit sig även till andra verb, till exempel hjälpverbet kommer. Allt oftare står det utan att: ”Hösten kommer bli varm.”

– Jag upptäckte att det var något skumt med de modala hjälpverben. Det var ett mysterium som jag bara var tvungen att lösa, säger Marika Lagervall.

Hon nöjde sig inte med att lösa gåtan utan började undersöka de modala hjälpverbens användning och former i både äldre och modern svenska. Resultatet blev en avhandling som beskriver dessa verbs typiska egenskaper, hur de har kommit att knytas till verbkategorin och hur användningen har förändrats genom åren.

De första modala hjälpverben uppstod i en grupp verb med en speciell böjning och det är rester av den som är förklaringen till att veta, kunna och ytterligare några verb inte har –r-ändelse i presens som alla andra verb. Verb som inte används som modala hjälpverb har övergått till regelbunden böjning, utom just veta.

– De närmast besläktade språken, som norska, isländska och engelska visar en likartad utveckling för de modala hjälpverben och språken skiljer sig, främst i hur starkt grammatikaliserade verben är och hur mycket av den gamla böjningen som finns kvar.

Marika Lagervall hoppas att resultaten i hennes avhandling ska vara ett värdefullt bidrag till forskningen om bland annat modala hjälpverb, den gamla böjningskategorin preterito-presentiska verb och grammatikalisering i de germanska språken.

Avhandlingens titel: Modala hjälpverb i språkhistorisk belysning. Avhandlingen är digitalt publicerad.

Åldrande är en av de största kända riskfaktorerna för många sjukdomar. Typ-2 diabetes är inget undantag. Personer över 65 löper en ökad risk att utveckla typ-2 diabetes om deras insulinproducerande betaceller i bukspottkörteln inte klarar av att kompensera för insulinokänslighet. Minskande insulinfrisättning från betacellerna anses vara en viktig bidragande faktor till att sjukdomen utvecklas, men det har inte varit känt varför det sker.

När forskarna bakom den aktuella studien letade efter en koppling mellan åldrande, försämrad betacellsfunktion och diabetes tittade de närmare på kalciumjonen.

– Kalciumjonen fungerar som en signal och har en mycket viktig roll i regleringen av de insulinproducerande betacellernas funktion och överlevnad, säger Luo-Sheng Li vid Rolf Luft Forskningscenter för diabetes och endokrinologi vid Karolinska Institutet, studiens försteförfattare.

Forskarna studerade tre olika sorters möss som skiljer sig åt i åldersberoende försämring. Den första var en genetiskt förändrad mus som ackumulerar DNA-mutationer i cellens kraftstationer, mitokondrierna, och därför åldras i förtid. Den andra sortens mus representerar naturligt åldrande, medan den tredje är mer motståndskraftig mot åldersinducerad försämring. När de jämförde mössen fann forskarna att mitokondriernas funktion blev sämre med åldern. Den här åldersberoende nedgången av mitokondriefunktion i betacellen leder i förlängningen till minskad insulinutsöndring.

Studien visar att försämrad finreglering av koncentrationen av fritt kalcium i betacellen är den molekylära mekanism som kopplar ihop mitokondriell dysfunktion med försämrad insulinfrisättning.

– Den ämnesomsättningsinducerade försämringen av kalciumregleringen speglar en viktig åldersberoende fenotyp som kan spela en avgörande roll i utvecklingen av typ 2-diabetes. Det här är viktig information som kanske kan ligga till grund för en ny typ av behandling av diabetes, säger Per-Olof Berggren vid Rolf Luft Forskningscentrum för diabetes och endokrinologi, som har lett studien.

Forskningen som utförts vid Karolinska Institutet har fått finansiellt stöd av bland annat Vetenskapsrådet, Novo Nordisk Fonden, Svenska Diabetesförbundet, Familjen Erling-Perssons stiftelse, Europeiska forskningsrådet (ERC), the Stichting af Jochnick Foundation och Knut och Alice Wallenbergs stiftelse.

Publikation: “Defects in ß-Cell Ca2+ Dynamics in Age-Induced Diabetes”, Li L, Trifunovic A, Köhler M, Wang Y, Berglund JP, Illies C, Juntti-Berggren L, Larsson NG, Berggren PO, Diabetes, epub ahead of print 1 July 2014, doi:10.2337/db13-1855.

I fokus för avhandling är framväxten av öppenvård

– insatser som erbjuds barn och unga i deras närmiljö och medan de bor hemma. Öppenvård i den sociala barnavården har varit en lagstiftad åtgärd i drygt hundra år, men har förekommit i mycket blygsam omfattning fram till 1990-talet.

Från mitten av 1990-talet har öppenvården präglats av ett prövande av olika metoder och organisering vilket lett fram till en omfattande expansion och etablering. Bakom begreppet öppenvård ryms idag en rik variation av behandlingsinslag som utförs i barns och ungdomars närmiljö, med olika syfte och innehåll. En av de grundläggande tankarna bakom utvecklingen av öppenvården är att erbjuda ett alternativ till framförallt institutionsvård. Nationell statistik visar att framväxten av öppenvård inte minskat förekomsten av annan omfattande vård. Istället har det skett en expansion i form av nya verksamheter, metoder och kostnader. Idéutvecklingen av att ge insatser i öppenvård har också till stora delar skett utan synbart motstånd från någon aktör. En utveckling som skiljer sig ifrån andra försök att sprida idéer i socialt arbete.

Avhandlingens resultat visar att framväxten av öppenvård i den sociala barnavården kan förklaras på flera sätt. Framförallt visar studien att insatser på hemmaplan ideologiskt och som humanitära tanke passar både professionen och politiker. Studien visar också att aktörers agerande framstår som en central aspekt. En slutsats är att från 1990-talet och framåt har socionomer som aktörer använt position, makt och referensramar för att påverka öppenvårdens utformning. Socionomers intresse av öppenvård kan delvis förklaras av professionens behov att utvecklas nya arbetsfält, men också en grundläggande ambition att hjälpa de människor de möter. I denna ambition blir det naturligt att försöka utveckla nya behandlingsalternativ.

– Framväxten av öppenvården sker dock inte enbart beroende på professionens behov säger Thorbjörn Ahlgren. Utvecklingen är ett resultat av flera samverkande aspekter. Ett grundläggande motiv för utvecklingen av öppenvården har varit behovet av alternativ till institutionsvård dels utifrån bristande resultat men framförallt utifrån höga kostnader. En annan aspekt som troligen har påverkat utvecklingen är den samhälleliga diskursen om avinstitutionalisering. En diskurs som varit tydlig sedan efter andra världskriget och som tog fart i samband med de ideologiska debatterna på 1960- och 1970-talet.

Thorbjörn Ahlgren är fil. lic. i socialt arbete och har en bakgrund som socialarbetare i den sociala barnavården. Vid sidan av avhandlingsarbetet forskar Thorbjörn i ett longitudinellt forskningsprogram om socialt utsatta ungdomars psykosociala utveckling till vuxna och undervisar på socionomutbildningen vid Högskolan i Jönköping

Avhandling ”Institutionalisering på hemmaplan. En idés resa i den sociala barnavården”, försvaras fredagen den 26 september 2014, kl. 10.50. Disputationen äger rum i sal Myrdal, Hus K, Linnéuniversitetet Växjö. Opponent är docent Stefan Wiklund, Institutionen för socialt arbete, Stockholms universitet.

– Såväl vårdare som patienter behöver vara modiga för att utmana etablerade mönster och maktstrukturer, säger Elisabeth Lindberg.

För att skapa kunskap om hur patientens roll stärks i mötet med vården riktar Elisabeth Lindberg intresset mot vikten av ett vårdvetenskapligt patientperspektiv och hur detta kan vidmakthållas och utvecklas inom sjukhusvård.

Den traditionella ronden har i tidigare forskning beskrivits som traditionstyngd och hierarkisk med litet utrymme för patienten att komma till tals. Elisabeth Lindbergs forskning har till stora delar genomförts i samverkan med en vårdavdelning för äldre patienter. På den aktuella avdelningen genomfördes ett försök att utveckla ronden till ett teammöte där patienten inbjöds att närvara.

– Jag har intervjuat patienter och sjuksköterskor som deltagit vid dessa teammöten med patientnärvaro. Resultatet visar att teammötet inte bara är ett tillfälle för planering av vården, utan också kan bli ett känslosamt möte där existentiella dimensioner behöver få utrymme. Patienterna behöver sjuksköterskans vägledning innan, under och efter teammötet, fortsätter Elisabeth Lindberg.

– Då patienten inte får vägledning förstärks sårbarheten. Den förstärks också av traditionsbundna strukturer i vårdandet och vid teammötet. Konskevensen blir att patientperspektivet ”tappas bort” i vårdandet och när vårdandet ska utvecklas, säger hon.

Avhandlingen avslutas med förslag till fortsatt forskning såsom exempelvis interventionsstudier där äldre patienter involveras och fortsatt forskning om hur vårdandet kan utvecklas och värdesättas utifrån dess (mellan)mänskliga dimensioner.

Elisabeth Lindberg är verksam som universitetsadjunkt vid Högskolan i Borås.

Avhandlingen ”Tid för vårdande möten. Att vidmakthålla och utveckla vårdandet med patientperspektivet i fokus”, försvaras måndagen den 15 september 2014, kl. 10.30 i sal Myrdal, Hus K, Linnéuniversitetet, Växjö. Opponent är professor Charlotte Delmar, Aarhus universitet, Danmark.