De lokala dagstidningarna har genomgått betydande förändringar i hur de definierar sig själva, sin funktion och för vilken de säger sig utföra sina uppgifter. Det visare en ny avhandling vid Mittuniversitetet som undersökt hur fyra lokala tidningar i Gävleborgs län har formulerat och meddelat bilder av sig själva under de senaste 90 åren.
Den studerade perioden sträcker sig från 1920 och tiden för moderniseringen av den svenska pressen, fram till 2010 och dagens föränderliga medielandskap. Under den perioden har olika aspekter av de lokala tidningarna varit framstående i olika tidsperioder.
Mobilisering (1920-1945) – tidningarna beskriver sig främst som ett medel för politisk mobilisering och mediet uppfattas som ett politiskt verktyg eller vapen.
Förmedling (1935-1965) – tidningarna och deras teknik karaktäriseras som en snabb och avancerad förmedlare av världen utanför den lokala.<br /><br />- Granskning (1965-1995) – de lokala tidningarna beskriver sig som granskare av lokala myndigheter och andra makthavare.
Konstruktion (1995-2010) – tidningarna börjar beskriva sig som medskapare och utvecklare av lokala samhällen. I en globaliserad värld ger de lokala tidningarna sina läsare en känsla av plats och gemenskap.
– Lokalpressen är mycket olika saker vid olika tidpunkter. Resultaten av studien bidrar till att ifrågasätta de föreställningar som finns om pressens linjära ”utveckling” och tidlösa uppgifter samt samhällsfunktion, säger Mats Hyvönen, doktorand.
Digitaliseringen av medierna väntas medföra stora förändringar i medielandskapet och många förutspår slutet för den traditionella tidningen. Även om lokalpressen i dag sägs stå mitt i, eller inför, stora utmaningar, så är situationen inte unik i alla avseenden. Medielandskapet har alltid varit i förändring och pressen har alltid varit tvungen att anpassa sig till nya konkurrerande medier och nya ekonomiska förhållanden.
– Lokalpressen anpassar sig, liksom andra medier och företag, till sin samtid. Även om man vid olika tidpunkter beskrivit sig själv som villkor för demokratin, så har det varit viktigare att konkret kunna beskriva vad det är man gör för läsarna och vilket värde den egna produkten har, säger Mats Hyvönen.<
Avhandlingen ”Lokalpressens självbilder 1920-2010: Exemplet Gävleborg” försvarades vid Mittuniversitetet 12 september. Här hittar du hela avhandlingen.
Lyssna och läsa hör ihop. Döva och hörselskadade barn kan därför ha svårt med läsinlärning. I en aktuell avhandling i handikappvetenskap visas hur barn med hörselskador lättare lär sig läsa när lästräningen kombineras med ljud.
Försök föreställa dig hur bokstäverna fungerade om du inte hade någon hörsel. Det är nästan omöjligt, eller hur? Bokstäver representerar ljud och de två hör intimt ihop.
Förr i tiden fick döva barn lära sig läsa med hjälp av bokstävernas och ordens utseende som de skulle koppla till betydelsen, utan att gå vägen via ljud. Idag vet vi att fonologisk lästräning, dvs. att koppla ihop språkljud med bokstäver, är den bästa metoden för att lära sig läsa.
– Vi vet att döva personer kan ha det svårt med läsförmågan, säger Cecilia Nakeva von Mentzer, nybliven doktor i handikappvetenskap vid Linköpings universitet.<br />Hon har studerat ljudbaserad lästräning för döva och hörselskadade barn med hjälp av den s.k. phonics-metoden som bygger på kopplingen mellan språkljud och bokstäver (fonem och grafem). Trettiotvå barn med cochleaimplantat eller hörapparat övade med hjälp av ett datorprogram. De fick höra olika språkljud i högtalare och klicka på den bokstav som hör ihop med ljudet. Bokstäverna trillar ner i bollar på datorskärmen (se bild). Andra varianter finns också i programmet, alla med inslag av lek och tävling. Övningarna kan göras vid en dator i hemmet, med stöd av en vuxen och datorprogrammet finns att ladda ner från nätet. Barnen fick också träna att ljuda, dvs. att sätta samman och dela upp ord utifrån språkljuden (mål = m-å-l, s-k-o = sko).
Alla barnen i studien förbättrade sin läsförmåga. De barn som hade svag ljudkunskap, något som är vanligt hos dem som fått cochleaimplantat relativt sent, stärkte också väsentligt sitt ljudbaserade tänkande, dvs. sin känslighet och minne för språkljud.
Allra bäst gick det för de barn som hade ett svagt ljudbaserat tänkande men som kunde några bokstäver. De hade särskild nytta av träningen, konstaterar Cecilia Nakeva von Mentzer.
– Bokstäver fungerar som minnesmagneter, något att konkret hänga upp sina nya kunskaper kring.
Avhandlingen visar hur barn kan identifieras som har särskild nytta av ljudbaserad lästräning, och hur viktig bokstavskunskapen är. Därför rekommenderar hon att barns bokstavskännedom prövas tidigt inom barnhälsovården.
– Vi vet hur viktiga bokstäverna är för hela den språkliga utvecklingen, därför vore det ett bra sätt att tidigt upptäcka barn som hamnar efter så de får rätt insatser.
Cecilia Nakeva von Mentzer disputerade den 5 september. Avhandlingen heter ”Rethinking Sound. Computer-assisted reading intervention with a phonics approach for deaf and hard of hearing children using cochlear implants or hearing aids” (urn:nbn:se:liu:diva-108902)
– Vraken i Östersjön står som intakta flera hundra år gamla byggnader. Tidigare har forskningen inte uppmärksammat att de kan studeras som sådana, säger den blivande doktorn i arkeologi.
Urbanism under Sail är följaktligen titeln på Niklas Erikssons avhandling i arkeologi. Han disputerar den 26 september på Södertörns högskola.
Forskningens källmaterial kommer främst från arkeologiska undersökningar i Östersjön. Där finns många skeppsvrak som är i mycket gott skick eftersom det inte finns skeppsmask där. Genom att dokumentera under vattnet har han kunnat rekonstruera skeppen som byggnader.
Framför allt fokuserar han i sin avhandling på fyra vrak av typen flöjtskepp, en mycket vanlig skeppstyp som användes som handelsfartyg på 1600-talet. De gick ofta mellan Nederländerna och Sverige för att skeppa bland annat trä- och metallråvaror.
Skepp kunde bli liggande i hamn länge i väntan på lämplig vind, varor eller på att isen skulle smälta. Besättningen levde även då sina liv på skeppen. Att studera fartyg som bostad är ovanligt och den omfattande dokumentationen som presenteras i doktorsavhandlingen är också helt unik.
– Ett av de mest oväntade resultaten är avsaknaden av uppdelning mellan olika kategorier av människor ombord, säger han. Tidigare har man antagit att alla typer av skepp följt mönstret för krigsfartyg, där befäl och manskap är rumsligt distanserade från varandra. Min forskning visar att man på flöjtskeppen levde i en närmast familjär rumsindelning. Man åt, sov och gjorde alla vardagssysslor tillsammans.
Niklas Eriksson har också dokumenterat skeppens skulpterade symboler; en aspekt som saknas i tidigare forskning. Det visar sig att symbolerna på handelsfartyg skiljer sig mot krigsfartyg. På flöjtskeppen är det vanligt med statyer av handelsmän, till skillnad mot krigsfartygen där man oftast ser romerska krigare.
– Jag tycker att man ska ta vrak på allvar, säger han. Vrak är ett källmaterial som analyserats arkeologiskt i liten utsträckning. Fynd från vrak används oftast endast som illustrationer. Undersökningarna blir på det viset ett dyrt sätt att återberätta vad man redan visste. Studien visar att vrak kan analyseras precis som andra byggda, bebodda miljöer. De hjälper oss att få en inblick i levnadsförhållandena ombord; en dåtida vardag som glöms bort bland historiens mer anmärkningsvärda händelser.
– Såväl vårdare som patienter behöver vara modiga för att utmana etablerade mönster och maktstrukturer, säger Elisabeth Lindberg, som nu disputerar vid Linnéuniversitetet.
Tidigare forskning har beskrivit faktorer som kan utmana att man utgår från patienten. Det kan vara faktorer som strikt hierarkisk struktur, konkurens om resurser och utrymme samt patientens sårbarhet. Dessa faktorer påverkar, i varierande utsträckning, patientens möjlighet att vara delaktig i sin vård.
För att skapa kunskap om hur patientens roll stärks i mötet med vården riktar Elisabeth Lindberg i sin avhandling intresset mot vikten av ett vårdvetenskapligt patientperspektiv och hur detta kan vidmakthållas och utvecklas inom sjukhusvård.
Ronden har i tidigare forskning och i litteraturen beskrivits som traditionstyngd och hierarkisk med litet utrymme för patienten att komma till tals. Elisabeth Lindbergs forskning har till stora delar genomförts i samverkan med en vårdavdelning för äldre patienter. På den aktuella avdelningen genomfördes ett försök att utveckla ronden till ett teammöte där patienten inbjöds att närvara.
– Jag har intervjuat patienter och sjuksköterskor som deltagit vid dessa teammöten med patientnärvaro. Resultatet visar att teammötet inte bara är ett tillfälle för planering av vården, utan också kan bli ett känslosamt möte där existentiella dimensioner behöver få utrymme. Patienterna behöver sjuksköterskans vägledning innan, under och efter teammötet, fortsätter Elisabeth Lindberg.
– Då patienten inte får vägledning förstärks sårbarheten. Den förstärks också av traditionsbundna strukturer i vårdandet och vid teammötet. Konskevensen blir att patientperspektivet ”tappas bort” i vårdandet och då vårdandet ska utvecklas, säger hon.
Avhandlingen avslutas med förslag till fortsatt forskning såsom exempelvis interventionsstudier där äldre patienter involveras och fortsatt forskning om hur vårdandet kan utvecklas och värdesättas utifrån dess (mellan)mänskliga dimensioner.
FAKTA
Disputationen ägde rum vid Linnéuniversitet i sal Myrdal den 15 september kl. 10:30
Du känner igen beskrivningen: I dina tarmar kryllar det runt cirka 2 kilo bakterier som kommunicerar med ditt immunsystem.
Den här situationen vill forskarna gärna studera och ta reda på mer om. Ett sätt för att uppnå det – bättre förståelse för hur bakterier fungerar och interagerar med sin omgivning – är att studera bakteriernas arvsmassa.
Problemet hittills har dock varit att det gått ganska långsamt att studera arvsmassan i bakterierna var och en för sig. Dessutom har vissa bakterier varit svåra att odla i laboratorium delvis för att de är beroende av andra bakterier runt omkring sig.
– Tillsammans har vi forskare utvecklat en metod, en algoritm, som grupperar fragment av arvsmassa från olika bakterier. På det här sättet blir det lättare att förstå ett ekosystem av bakterier. Metoden gör att vi slipper odla bakterierna, vilket kan vara svårt, utan kan plocka dem direkt från den plats där de lever, säger Anders Andersson, forskningsledare på KTH och verksam på Science for Life Laboratory.
Så här fungerar metoden: En hel ”soppa” bestående av bakterier DNA-sekvenseras samtidigt. Fragmenten grupperas sedan så att varje så att säga pusselbit av arvsmassan kopplas samman med rätt bakterie. Information från DNA-sammansättning och mängd kombineras av programmet som använder en statistisk modell för att lista ut vilka fragment som kommer från en och samma art.
– Den här metoden är mycket kraftfull och helt automatisk. Den fungerar bra för bakterier och andra mikroorganismer, men tyvärr inte så bra för större livsformer. Man kan inte mala ner en skog och sedan särskilja att det här är arvsmassan från en gran, och den här arvsmassan kommer från en tall. Träd och andra större organismer har för stor arvsmassa för det, säger Anders Andersson.
Vad kan då forskningen och metoden leda fram till? Vilken användning har samhället för det? Sparar vi några pengar? Går något snabbare att utföra?
– Idag räddar metoden nog inga liv, men på sikt skulle den kunna göra det. Man har nu börjat använda metagenomik för att analysera kliniska prover för att på så sätt identifiera bakterier som orsakar sjukdomar, och i studien som vi är aktuella med nu har vi till exempel studerat bakterier från ett utbrott av aggressiv E. coli. som skördat människoliv. Men det behöver inte bara handla om hälsorelaterade problem. Metoden kan också användas på bakterieplankton. I Östersjön finns det tusentals olika arter, och även om ett fåtal är dominanta – ett par hundra stycken – så kan metoden komma till användning för nya insikter om just Östersjön, säger Anders Andersson.
Mer i detalj innebär metoden – som går under namnet metagenomik – att man extraherar DNA från ett prov och sekvenserar miljontals korta DNA-bitar som sedan pusslas ihop i datorn till längre genom-fragment. Kruxet är sedan att lista ut vilka genom fragment som tillhör samma art. Det är detta problem som forskarlaget har en lösning på med sitt nya datorprogram som kallas för CONCOCT.
– Jag fortsätter att fascineras av att statistisk teori och kraftfulla datorer kan ge oss ny kunskap om miljö och mikrobiologi. Metagenomik genererar stora datamängder och fler liknande algoritmer kommer att behövas i framtiden, säger Johannes Alneberg, doktorand på KTH och första författare för studien.
FAKTA
Metodutvecklingen har utförts av en grupp forskare ledda av Anders Andersson från KTH och Christopher Quince från University of Glasgow.
Studien har publiceras i Nature Methods med rubriken ”Binning metagenomic contigs by coverage and composition” och författare är Johannes Alneberg, Brynjar Smári Bjarnason, Ino de Bruijn, Melanie Schirmer, Joshua Quick, Umer Z. Ijaz, Leo Lahti, Nicholas J. Loman, Anders F. Andersson och Christopher Quince
Tävlingen görs för att förbättra VINNOVAs processer för att få in eller hitta de bästa projekten att finansiera inom forskning och innovation.
– Det kan handla om nya tekniska system, men också om nya metoder, koncept eller annat. Vi vet inte själva vad slutresultatet blir, vi utmanar leverantörerna att komma med nya lösningar som gör att vi kan arbeta smartare och bli bättre på att hitta de bästa projekten, säger Charlotte Brogren, generaldirektör för VINNOVA.
Tävlingen är utlagd på webbplatsen elance.com, som är en global kanal med åtta miljoner anslutna leverantörer. I det första steget är alla välkomna att lämna förslag. Därefter kommer leverantörer att väljas ut i olika omgångar där de får finansiering för att utveckla sina idéer och i det sista steget ta fram en prototyp.
– Vi vill föregå med gott exempel och inspirera andra myndigheter att bjuda in leverantörer för att få fram nya lösningar på de behov som finns. Det behövs mer innovation och nytänkande inom offentlig sektor, för att utveckla verksamheterna och för att medborgarna ska få ut mer för sina skattepengar, säger Charlotte Brogren.
Parkinsons sjukdom är en av de vanligaste sjukdomarna som drabbar nervsystemet. Sjukdomen drabbar 1-2 procent av befolkningen i övre medelåldern och den kännetecknas av att dopaminproducerande nervceller succesivt dör, vilket i sin tur leder till låga nivåer av dopamin i hjärnan. Sjukdomen ger symtom i form av långsamma och uttröttande rörelser, skakningar i vila och stelhet i kroppen.
Orsaken till Parkinsons sjukdom är ännu okänd och i dagsläget finns det inte någon botande behandling. De behandlingsformer som trots allt finns inriktar sig på att minska förekomsten av symtom och därför har det genomförts försök att injicera dopaminproducerande celler in i hjärnan, dock med blandat framgång. Överlevnaden av transplanterade celler är ofta dålig. En möjlig orsak till detta kan vara brist på tillväxtfaktorer i den vuxna hjärnan och därför har många studier genomförts för att hitta en eller flera tillväxtfaktorer som kan stödja de transplanterade cellerna.
– En sådan faktor är tillväxtfaktorn GDNF. Det vi kan visa är att normal produktion av denna tillväxtfaktor är nödvändig för de dopaminproducerande cellernas uppbyggnad och långvariga överlevnad, säger Maria Chermenina.
Hon anser dock att det finns flera vägar att gå för att hitta bot för Parkinsons sjukdom. I sina studier har hon även undersökt mekanismerna bakom sjukdomen för att hitta nya sätt att angripa den. Proteinet alfasynuklein finns normalt i hjärnan, men vid Parkinsons sjukdom ändrar det av okänd anledning form, det veckas fel, och blir till ansamlingar av långa olösliga proteintrådar, så kallade Lewykroppar. De orsakar i sin tur en förlust av nervceller i hjärnan.
I sina studier visar Maria Chermenina bland annat att små kemiska substanser med en struktur som liknar små proteiner har förmåga att påskynda eller bromsa felveckningen av alfasynuklein.
– Vi har bland annat visat att en av sådana kemiska substanser med namnet FN075 som har visat sig att påskynda felveckning av alfasynuklein kan påverka beteendet och ge Parkinsonliknande symtom hos möss. Med hjälp av dessa fynd kan man vidare utforska funktion av alfasynuclein vid Parkinsons sjukdom, säger Maria Chermenina.
FAKTA
Avhandlingen är publicerad digitalt
Maria Chermenina kommer från Kirov, Ryssland. Hon har en masterexamen i
biomedicin, examen i medicin och är doktorand vid institutionen för
integrativ medicinsk biologi, IMB, Umeå universitet.
Om avhandlingen: Torsdagen den 18 september försvarar Maria Chermenina, institutionen för integrativ medicinsk biologi, sin avhandling med titeln: GDNF och alfa-synuclein vid degeneration av det nigrostriatala systemet. (Engelsk titel: GDNF and alpha-synuclein in nigrostratial degeneration.) Opponent: Guido Nikkhah, professor, neurochirurgische klinik, Universitätsklinikum Erlangen
Huvudhandledare: Ingrid Strömberg. Disputationen äger rum kl. 09.00 Biologihuset, BiA 201, Umeå universitet.
Forskning inom serious games är relativt nytt, även om man på Högskolan i Skövde forskat inom området sedan 2004. Serious games kallas de typer av dataspel som används i andra syften än underhållning. Det kan handla om spel med syfte att utbilda räddningspersonal, träna strokepatiener eller som förbereder militärer inför olika insatser. Spel som kräver en skicklig instruktör.
– Det jag kommit fram till i min forskning är att ovana instruktörer behöver introduceras och stöttas så att de känner sig trygga med tekniken. Själva spelandet är bara en del av utbildningen. Det är inte bara att ta fram ett spel som ska fungera som ett utbildningsverktyg och sedan ”slänga ut det” bland spelarna. Det behövs välutbildad personal som kan stötta de spelande, i synnerhet då det handlar om räddningsinsatser eller inom det militära, säger Anna-Sofia Alklind Taylor.
Som instruktör behöver man ha ett slags helikopterseende och snabbt kunna få en överblick över vad som sker i rummet. Ibland kan det röra sig om 20-30 spelare samtidigt i ett och samma rum som man som instruktör behöver ge återkoppling och vidare vägledning i spelet. Instruktörens roll är också att utvärdera hur spelarna tar till sig utbildningsmomenten i spelet och att hålla en avrapportering efteråt.
– Det jag har tittat på i min forskning är stöd för instruktörer och hur man leder spel på ett pedagogiskt och tidseffektivt sätt. En samarbetspartner i min forskning har varit Markstridskolan i Skövde, där jag studerat instruktörer som hanterar ett spel som är anpassat till militären. I den typen av spel kan instruktören bland annat gå in i ett så kallat ”God mode” där man inte längre är begränsad i spelet på samma sätt som spelarna. Instruktören kan också och styra spelet mer som ett rollspel och ”hoppa in” i delar av spelet och agera och därmed skapa större dynamik än vad som kan skapas i en hårdkodad miljö, säger Anna-Sofia Alklind Taylor.
Markstridskolan har varit väldigt positiva till forskningen och de prototyper som tagits fram och vissa saker har redan realiserats i de nya gränssnitten.
FAKTA
Doktorsavhandlingens titel: Facilitation Matters: A framework for instructor-led serious gaming. Tid och plats för avläggande av doktorsexamen: 2014-09-25 13:15, Högskolan i Skövde, Portalen, Insikte. Fakultetsopponent: Jonas Linderoth, Linnécentret for forskning om lärande (LinCS), Göteborgs Universitet
Publicering: http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:his:diva-9923
Genom att jämföra ekonomiska data från alla svenska aktiebolag mellan 1997 och 2010 studerar avhandlingen Economic Dynamism – Essays on firm entry and firm growth den ekonomiska dynamiken i nyföretagande och tillväxt.
I ett av kapitlen fördjupar sig Elert i om det finns särskilt många snabbväxande företag bland hightech-företag. Snabbväxande företag definierats som den procent av alla företag, som under tre år haft den snabbaste tillväxten av sin omsättning och personal, två mått som tenderar att samvariera. Det är en vanlig uppfattning att politiker bör ge högteknologiska företag stöd, eftersom de satsar mycket på forskning och utveckling, FoU, och därmed skulle ha förutsättningar att växa snabbt.
– Men paradoxalt nog finner vi inte det sambandet, FoU-industrier tycks inte vara den bästa grogrunden för snabbväxande företag. Det tycks snarare vara bland kunskapsintensiva tjänsteföretag som snabbväxarna finns. Det ser ut som att en välutbildad personal snarare än high tech är en tydligare tillväxtfaktor.
Det här innebär inte att högteknologiska uppfinningar inte är viktiga eller betydelsefulla, men det är kanske inte företag på den absoluta forskningsfronten som växer snabbt och skapar många nya jobb.
– Vi ser också att det oftast är unga företag, som växer snabbt, men det är ju ingen tillräcklig faktor för tillväxt, de flesta företag växer inte. Men många politiker är förtjusta i nyföretagandet och ser det som ett sätt att minska arbetslösheten. Det kan i stället leda till ”nödvändighetsentreprenörskap”, att någon startar företag för att hon inte kan få ett jobb. Men har man ingen bra affärsidé riskerar det att vara dåligt för ekonomin och för många misslyckade nyföretagare är det bättre att sträva efter en anställning.
Det handlar alltså inte enbart om att stötta alla småföretag. Men att hitta vinnarna i förväg är också svårt.
– Det är troligen omöjligt, eftersom ekonomin förändras. Även om jag finner att kunskapsintensiva sektorer är viktiga idag kan det om tio år kan vara så att det är helt andra egenskaper som dominerar bland dem som växer snabbt.
Niklas Elert menar att det är viktigare för politikerna att fokusera mera på grundförutsättningarna för företagande, att se till att entreprenörerna är välutbildade och kunniga, att satsa generellt på utbildning och att den håller hög kvalitet.
– Det är också viktigt att studera nyföretagande och företagstillväxt för att förstå vilken roll de spelar för ekonomin.
Beräkningstung forskning i Sverige får snart ett välkommet tillskott i form av KTH:s nya superdator som nu är beställd och på väg till lärosätet. Tillgång till den uppdaterade beräkningskapaciteten kommer att erbjudas via Swedish National Infrastructure for Computing, SNIC.
Pjäsen – som är hela sex gånger snabbare än KTH:s förra superdator Lindgren – ska installeras i oktober. En aktivitet som kommer att åtföljas av test- och intrimning. I full drift ska den nya superdatorn vara i januari 2015.
Hur ser då specifikationen ut? Jo, superdatorn är en Cray XC30 med 1 676 så kallade noder och ett datorminne om 104,7 terabyte.
Investeringen i KTH:s nya superdator – inklusive supportsystem, datalagring och driftskostnader – har en budget om 170 miljoner kronor fördelat över 4 år. Pengarna kommer primärt från SNIC, KTH och industrin.
Superdatorn ska bland annat användas till strömningsmekanik, klimatmodellering, plasmafysik, neurovetenskap, materialforskning och simuleringar på molekylär nivå.
Då den förra superdatorn hette Lindgren efter en hyfsat etablerad svensk författare så kan man gissa att KTH:s parallelldatorcentrum (PDC) fortsätter på det inslagna spåret. Korrekt. Det blir dock inte Bergström eller Strindberg denna gång, utan Beskow. Efter Elsa Beskow.
Superdatorn kommer att fysiskt befinna sig vid KTH:s PDC som ingår i SNIC.
– Detta tyder på att det tidigare än vi trott fanns öppet hav som
separerade Antarktis och Sydamerika, säger Thomas Mörs, Enheten för
paleobiologi vid Naturhistoriska riksmuseet.
Artikeln i Palaeontology är ett resultat av Thomas Mörs forskningsprojekt Edens frusna lustgård – Paleogena däggdjur på Seymourön, Antarktis. Seymourön ligger öster om Antarktiska halvön och är det enda stället i Antarktis där fossila skikt från perioden paleogen finns öppet exponerade och relativt lättillgängliga. Under fältarbetet på Seymourön har forskarna finkammat jordytan och samlat in prover från fossilfyllda områden. Genom att undersöka mönster i däggdjurens biologiska mångfald går det att utvärdera det förändrade klimatet under paleogen.
Projektet är finansierat av Vetenskapsrådet och undersöker landlevande däggdjurs ursprung i Antarktis under paleogen och om spåren av dess biologiska mångfald återspeglar en drastisk nedkylning under denna period (65–30 miljoner år sedan). Fältarbetet i Antarktis har genomförts tillsammans med argentinska forskare och med stöd av Polarforskningssekretariatet.
FAKTA
Läs artikeln i Palaeontology: The oldest mammals from Antarctica, early Eocene of the La Meseta Formation, Seymour Island
Expeditionsblogg från Seymourön
Dagens transportmedel drivs till största del av dieselmotorer som är väldigt effektiva och bränslesnåla. Dessa motorer finns bland annat i lastbilar, bussar, båtar samt även i vissa personbilar.
Dieselmotorer släpper dock ut stora mängder miljöfarliga partiklar såsom koldioxid, kolmonoxid, partikelmassa, sot och kväveoxider. Dessa utsläpp påverkar miljön negativt, bland annat genom att bidra till försurning av sjöar och skogar. Kväveoxider är dessutom farliga för människor och djur genom att de angriper andningsorganen.
Reduktionen av dessa partiklar är nödvändig för en hållbar miljöutveckling och vår överlevnad. Minskning av kväveoxider (NOx) sker med hjälp av motoroptimering, men även genom installation av externa katalysatorer. Sådana efterbehandlingssystem fungerar genom att ammoniak (i form av urea) sprutas in i katalysatorn som reagerar med kväveoxiderna. Slutresultatet blir vatten, överbliven kväveoxid och/eller ammoniak. Idag reduceras överbliven ammoniak genom att man oxiderar den. Denna oxidering ger upphov till produktion av växthusgasen lustgas som direkt påverkar den globala uppvärmningen. Lustgas är mer än 200 gånger starkare växthusgas än koldioxid.
Soma Tayaman har i sitt avhandlingsarbete utvecklat och använt matematiska modeller för att reducera mängden kväveoxider från dieselmotorer. Hon visar att det kan ske genom att optimera mängden insprutad urea till systemet. Modellerna är relativt enkla, vilket bidrar till att hålla nere utvecklingskostnaden. Hon har visat att ytterligare reducering kan uppnås genom höjning av temperaturen av avgaserna från dieselmotorn.
– Resultatet indikerar att det är möjligt att utveckla bra styrsystem för kvävoxidreduktion i dessa efterbehandlingssystem med relativt låga kostnader, säger hon.
Hon hoppas nu att modellen ska tillämpas i utvecklingen av miljövänligare lastbilar för att undvika steget med oxidering av överbliven ammoniak.
FAKTA
Arbetet har skett i samarbete med företaget Scania. Läs avhandlingen: http://www.diva-portal.org/smash/record.jsf?searchId=1&pid=diva2:736091
Forskningen ska behandla frågor inom Formas samtliga ansvarsområden, exempelvis brandekologi, effekter på skogsbruket och mark- och vattenanvändningen, landsbygdsutveckling samt frågor gällande hållbart samhällsbyggande. Vidare kan forskningen behandla sociala, kulturella, ekonomiska och institutionella faktorer och aspekter på krishanteringen och samhällseffekterna i samband med branden.
– Det behövs forskningsinsatser för att samla in och analysera material och data om branden och dess konsekvenser. Det är bråttom för att viktigt forskningsmaterial inte ska gå förlorat. Därför utlyser Formas med kort varsel 15 miljoner kronor till forskningen om skogsbranden, säger Gia Destouni, huvudsekreterare på Forskningsrådet Formas.
– Det är även viktigt att säkra material för framtida forskningsprojekt. Därför går det också att söka medel till olika former av provtagningar, datainsamlingar, intervjuer eller deltagande observationer som kan komma att få betydelse i framtiden.
Med forskningsprogrammet satsar man gemensamt för att:
– öka forskningsvolymen i regionen, på väg mot att bli en ledande forskningsregion i Europa, enligt målet i den regionala utvecklingsstrategin.
– utveckla omfattningen av och kvaliteten i samverkan mellan högskolan och det regionala näringslivet.
Regionförbundet och högskolan bidrar med 5 miljoner kronor vardera till forskningsprogrammet, mot att näringslivet bidrar med egen tid motsvarande cirka 10 miljoner kronor ytterligare till de tre treåriga forskningsprojekten som nu startar. Utöver detta finansierar Vinnova den administrativa uppbyggnaden av programmet.
– Det faktum att vi jobbar med problem som är direkt relevanta för de delaktiga företagen och att de bidrar med egen tid, snarare än pengar, ger goda förutsättningar att skapa genuin samverkan mellan högskolans forskare och företagen, säger Lars Niklasson, prorektor vid Högskolan i Jönköping.
Ett av de tre forskningsprojekt som nu kan starta är projektet PEOPLE där forskare och företag tillsammans ska arbeta för att förebygga vävnadsskador från hjälpmedel som proteser och rullstolar.
– Trycksår, liggsår och sittsår kan vara svårbehandlade och även få livshotande konsekvenser. I projektet ska vi tillsammans med Hälsohögskolan undersöka orsakerna till skadorna och arbeta för att kunna optimeradesignenav till exempel proteser, rullstolar och ortoser på individnivå, konkurrenskraftigt och hållbart, säger Kent Salomonsson, universitetslektor i maskinkonstruktion, Tekniska Högskolan vid Högskolan i Jönköping.
De två andra forskningsprojekten handlar om förutsättningar för företag att behålla produktion i Sverige, samt ett simuleringsverktyg som ska underlätta industriell produktframtagning.
Totalt kommer högskolans forskare att samarbeta med tio företag inom de tre projekten.
– Forskningsprogrammet möjliggör ett tätare samarbete mellan regionen, högskolan och näringslivet, vilket bidrar till uppfyllandet av målen i den regionala utvecklingsstrategin. Vi hoppas på goda resultat, regional tillväxt och fortsatt inomregionalt gott samarbete, säger Annelie Svenningsson Rydell, projektansvarig vid Regionförbundet.
– Jag hoppas detta är den första omgången av flera med företagsnära forskningsprojekt som vi genomför inom ramen för vårt samarbete, och att vi i framtiden även kan utveckla arbetssättet till andra samhälleliga aktörer, säger Lars Niklasson.
Systemet för samhällsskydd och beredskap i Sverige har sedan 1990-talet genomgått flera förändringar gällande juridik, organisering och ansvar. Kommunernas ansvar har ökat och systemet har blivit mer beroende av aktörer i lokalsamhället. Kommunerna har stor frihet att själva bestämma hur beredskapsfunktionen ska organiseras, utan systematisk vägledning eller utvärdering.
I en ny avhandling ”Tillit i samhällsskyddets organisation” undersöks kommunernas organisering av säkerhets- och beredskapsarbetet, bland annat genom intervjuer med säkerhetssamordnare eller motsvarande i ett 40-tal svenska kommuner.
– Studien visar att kommunernas lokala organisering av samhällsskydd och beredskap sker på liknande sätt över landet. Ett gemensamt problem som visar sig är legitimiteten och att få gehör för frågorna eftersom kommunens samordnare saknar mandat att ålägga förvaltningar och enheter att utföra exempelvis riskanalyser och övningar. Funktionen är vidare inte alltid ändamålsenligt anpassad för sin uppgift, den saknar tydliga mål och det är därför mycket svårt att bedöma och utvärdera kvaliteten i arbetet.
– Kommunens allmänna organisering gör det mycket svårt att väcka intresse för säkerhetsfrågor, att få legitimitet hos verksamheten för att lägga tid och resurser på frågan och att integrera säkerhetsfrågor med ordinarie verksamhet, säger Jörgen Sparf, doktorand.
Studierna visar tydligt att kommunens centrala nivå vill lägga ut ansvaret för krisberedskap i verksamheterna och själva fungera som stöd- och kontrollfunktion. Samtidigt är många aktörer i verksamheten inga experter eller ens kunniga i krisberedskap och krishantering.
– Frågorna styrs uppifrån men tycks stanna någonstans på vägen innan de når enskilda individer. Det gör att kommunens system för säkerhet karaktäriseras av ett ointresse och en kompetensbrist på nivån där uppgifter faktiskt förväntas utföras, säger Jörgen Sparf.
För att hantera situationen har centrala myndigheter gentemot kommuner och länsstyrelser lanserat de tre vägledande principerna om närhet, likhet och ansvar. Principer som kan ses som en ideologisk styrning av arbetet uppifrån. Ett problem med principerna är dock att dessa bara tillämpas av experterna, huvudsakligen beredskapssamordnarna och inte är förankrade ute i kommunernas verksamheter.
Analysen visar att den enskilt viktigaste förutsättningen för att hanteringen skulle fungera är att graden av tillit är stor inom organisationen.
– Arbetet med säkerhetsfrågor baseras på en odefinierad, ömsesidig tillit till varandra inom kommunen. Och den tilliten kan vara en helt avgörande förutsättning för att ge utrymme för improvisation i hanteringen av ett nödläge, säger Jörgen Sparf.
Avhandlingen ”Tillit i samhällsskyddets organisation” försvaras vid Mittuniversitetet i Östersund 19 september.
I avhandlingen Samhällsmuseum efterlyses – Svensk museiutveckling och museidebatt 1965–1990, av Olle Näsman, analyseras om denna samhälleliga utmaning antogs av museerna. I avhandlingen visar Näsman att det i Sverige visserligen skedde en förnyelse bland de kulturhistoriska museerna främst under 1960- och 1970-talen, men att en viss återgång sedan ägde rum under 1980-talet till museets traditionella roll att värna kulturarvet.
– Samtliga av de undersökta museerna, Norrbottens museum, Västerbottens museum, Dalarnas museum, Stockholms stadsmuseum och Arbetets museum, utvecklades i olika avseenden i samhällsorienterande riktning. Och Riksutställningar, som inte är en museiinstitution i traditionell mening, fullföljde sin uppgift som spjutspets för den nya kulturpolitiken, som introducerades för att förändra museerna till Samhällsmuseer, berättar Olle Näsman.
– Några dominerande fysiska museiaktörer hade avgörande betydelse för denna förändring. En förnyelse av museernas utställningar, pedagogik och innehåll ägde rum, i många fall genom just Riksutställningars olika försök att utveckla mediet.
Det dominerande sättet att tänka på museerna före 1965, sammanfattat i devisen: ”Samla, vårda, visa”, var något som trots allt fortsatte prägla många museers verksamhet under perioden 1965–1990.
– Många försök gjordes för att bryta denna tradition, men ofta föll verksamheten därefter tillbaka till den praxis som gällt tidigare. Detta innebar en återgång från Samhällsmuseum till Kulturarvsmuseum.
Näsman visar hur förnyelsen mot Samhällsmuseer, som politiskt drevs genom den nya kulturpolitiken, var framgångsrik trots starkt motstånd i den debatt och verksamhet den möttes med.
Under perioden 1965–1990 förändrades synen på utställningen till förmån för ett samhällsorienterande innehåll, inte bara på centralmuseerna och länsmuseerna, utan också på många kommunala museer. Som uttryck för denna ökade samhällsorientering ingick en uppgradering av utställningens status och roll i museet.
Avhandlingen visar vidare hur objektens betydelse för museerna successivt har minskat och förändrats under hela 1900-talet. Nya teknologier har gett förutsättningar för att gestalta kunskap på nya sätt och därmed bidragit till att förnya synen på museets uppgifter.
Förändringen pekar mot att alltmer se på museerna som centra för social kontakt och kommunikation. Utvecklingen skiljer sig här mellan museer beroende på inriktning mot konst, kulturhistoria eller naturhistoria, men tendensen mot ökad betoning på kommunikation och en minskad eller annorlunda användning av objekten är tydlig.
FAKTA
Nedladdningsversion av avhandlingen. Disputationen äger rum torsdagen 18 september kl. 13.15 i Hörsal F, Humanisthuset, Umeå universitet. Opponent är docent Stefan Bohman.
