Vid grav artros i knäleden är knäproteskirurgi standardbehandling. Tidigare studier visar att personer med knäprotes har cirka 30 procent lägre styrka i den opererade sidans lårmuskulatur 1,5 år efter operation, jämfört med knäfriska individer i samma ålder. Styrkan är nedsatt även i den icke-opererade sidan.

För att undersöka detta närmare har Joakim Bjerke, doktorand vid institutionen för samhällsmedicin och rehabilitering, studerat gångmönster och balans hos patienter två år efter kirurgi där man har satt in en protes i det ena knät. Resultaten har sedan jämförts med undersökningsdata från knäfriska personer i samma ålder.

Enligt avhandlingen fanns det flera skillnader. Genomgående såg Joakim Bjerke att nedsatt lårmuskelstyrka påverkade både gångmönster och balans. Protesen tillåter tillräcklig ledrörelse för att ge en normal gång, men trots det präglas den av nedsatt böjning i knät samt nedsatt stabilitet i höften, vilket särskilt märks i trappgång. Enligt avhandlingen tyder detta på att muskelstyrkan är nedsatt även i höftregionen.

Utöver dessa avvikelser noterades viss kobenthet i båda knälederna. Leden utsätts då för ojämn belastning som kan ge ökat slitage. På mjukt underlag blev gången bredbent jämfört med gång på hårt underlag.

– Troligen beror detta på nedsatt balans eftersom 30 procent av patienterna inte klarade av att stå på ett ben i 20 sekunder, på varken det opererade eller det icke-opererade benet. Hos de knäfriska klarade 96 procent uppgiften. Det som framför allt bidrog till svårighet att stå på ett ben hos de knäopererade var utöver svaghet i lårmuskulaturen, högre kroppsvikt och högre ålder, säger Joakim Bjerke.

Eftersom styrkan hos de opererade patienterna var nedsatt även på den icke-opererade sidan och större kroppsvikt var en bidragande orsak till problemen, konstaterar Joakim Bjerke att dessa patienter generellt sett drabbas av en nedsatt fysisk förmåga. Detta är negativt inte enbart för hur man går och står och för slitage på leder, utan kan även ha betydelse även för den generella hälsan.

– Det viktigaste budskapet i avhandlingen är att man vid rehabilitering efter proteskirurgi i knän behöver fokusera på styrka i höft- och knämuskulatur, generell fysisk aktivitet, viktminskning, balansträning, och på att normalisera gångmönstret för att minska belastningen på lederna, säger Joakim Bjerke.

FAKTA
Joakim Bjerke kommer från Röros, Norge. Han är fysioterapeut och doktorand vid Institutionen för samhällsmedicin och rehabilitering, Umeå universitet. Avhandlingen är publicerad digitalt

Om disputationen
Torsdagen den 18 september försvarar Joakim Bjerke, Institutionen för samhällsmedicin och rehabilitering, sin avhandling med titeln: Gångmönster och postural kontroll efter total knäartroplastik. (Engelsk titel: Gait and postural control after total knee arthroplasty). Opponent: Eva Weidenhielm Broström, docent, Karolinska Institutet och universitetssjukhuset. Huvudhandledare: Ann-Katrin Stensdotter. Disputationen äger rum kl. 10.00 i Vårdvetarhuset, aulan.

– Det vi kan visa är att ungefär hälften av den ökade risken för reumatisk sjukdom, som vi vet att rökning medför, är kopplat till ett högt saltintag. I denna studie hade de rökare som hade ett lågt saltintag inte någon ökad risk för reumatisk sjukdom, jämfört med icke-rökare, vilket tyder på att det är kombinationen av rökning och högt saltintag som ger en ökad risk för sjukdomsutveckling, säger Björn Sundström, forskare vid Institutionen för folkhälsa och klinisk medicin, Umeå universitet.

I studien har Björn Sundström och hans kollegor undersökt data från 386 personer som har  insjuknat i reumatoid artrit och som medverkat i Västerbottens hälsoundersökningar (VHU), där de bland annat fick svara på frågor om matvanor. Deltagarna följdes från i genomsnitt åtta år före de drabbades av sjukdomssymtom fram till dess att de fick sin diagnos. Data från dessa deltagare jämfördes sedan med data från 1 886 kontrollpersoner som inte drabbades av sjukdomen.

Utöver matvanor bland studiedeltagarna kontrollerade forskarna även träningsvanor, rökning och andra sociala faktorer. Forskarna genomförde även analyser av blodprover från studiedeltagarna.

Enligt studien fanns ingen koppling mellan saltintag och reumatisk sjukdom när alla deltagare jämfördes. Men när man tittade specifikt på gruppen rökare fann man alltså att ett högt saltintag mer än fördubblade risken för sjukdom. Enligt Björn Sundström ger detta fynd nya insikter om den process som leder till utveckling av reumatoid artrit bland rökare.

– Det här är spännande, eftersom fyndet kan förklara skillnader i tidigare studier där man har undersökt kost som riskfaktor för reumatisk sjukdom. Konsumtion av frukt och grönsaker har tidigare kopplats till en minskad risk för sjukdomsutveckling, medan intag av proteiner, rött kött, och fisk med måttlig fettandel, är kopplat till en ökad risk. Vår uppfattning är att dessa skillnader också kan förklaras av halterna av salt i dessa livsmedel, säger Björn Sundström.

Han anser vidare att detta resultat, om det kan bekräftas i ytterligare studier, sannolikt kommer att ha inverkan när det gäller forskning på andra sjukdomsområden.

– Nu måste vi börja ställa oss frågor om saltets betydelse bland rökare, även vid andra sjukdomstillstånd, säger Björn Sundström.

Psykologerna vet det. Hjälporganisationer utnyttjar det i sin reklam. Tiggarna på våra gator har möjligen inte förstått det än:

Viljan att ge avtar snabbt när behoven ökar. Vi skänker gärna pengar till ett ensamt barn i nöd. Men redan vid en fördubbling, med två behövande barn, avtar generositeten. Och om behoven fortsätter växa så avtar vår empati allt snabbare, tills vi slutligen slår dövörat till.

– Ju fler som lider, desto mindre känner vi. Vi människor har begränsningar i vår förmåga till medkänsla, något som är ytterst mänskligt och förståeligt. Det är inte fel på oss, men det får absurda konsekvenser när hjälpbehoven är stora. Och det går inte ihop med ett rationellt tänkande.

Det säger Daniel Västfjäll, professor i psykologi vid Linköpings universitet. Tillsammans med forskarkollegor i Oregon, USA, undersöker han mekanismer för mänskligt beslutsfattande. I ett försök lät de studenter titta på bilder av behövande barn, till vars hjälp de uppmanades skänka pengar. Viljan att ge var klart störst till ett ensamt barn och sjönk redan när ett andra barn också behövde hjälp, från i genomsnitt en donation på 38 kronor till 26.

– Viljan att ge är starkast om det är en enda, identifierbar enhet, säger Daniel Västfjäll.

Forskarna testade detta genom att låta försökspersoner få se bilder på åtta behövande barn, ett per bild, som de uppmanades hjälpa. Sedan visades de åtta barnen som en familj, på samma bild. Viljan att ge var signifikant högre i det senare fallet, när de åtta barnen uppfattades som en enhet.

– Två fysiologiska reaktioner mättes också, på ansiktsmuskler som aktiveras vid upplevt välbehag respektive obehag. Zygomaticusmuskeln, i kinden, som hjälper oss le, aktiveras vid behagliga känslor, och det motsatta gäller om corrugatormuskeln ovanför näsan, som gör att vi rynkar pannan.

Genom att mäta aktiviteten i dessa muskler kunde forskarna konstatera att känslorna av välbehag avtog mycket snabbt när flera behövande barn visades på bild, jämfört med ett ensamt barn.

Slutligen testade de försökspersoners vilja att rädda liv. Det handlade om att rädda en ensam identifierbar person och låta 40 gå under, eller fatta motsatt beslut.  Resultatet här gick i samma riktning som de tidigare: Viljan var störst att rädda en enskild person, även till priset av att 40 andra människor riskerade dö.

Vi människor har två beslutssystem, ett snabbt och ett långsamt, förklarar Daniel Västfjäll.

– Det snabba systemet är det intuitiva, det som vi oftast tar snabba känslomässiga beslut med. Det långsamma är mer analytiskt och till grund för rationella beslut. I givarsituationer använder vi oftast det snabba systemet, och det är då våra känslor får stort inflytande på besluten.

– Vi kan tycka det är bra eller dåligt, men det är så här det fungerar. Empati är en begränsad resurs.

Samtidigt påpekas, i artikeln, att utdragna naturkatastrofer, som pågår en tid, ger utrymme för det långsamma tänkandet och därmed att förstå situationens allvar, något som då också kan påverka givarviljan positivt.

Studien presenteras i artikeln Compassion Fade: ”Affect and charity are greatest for a single child in need” i tidskriften PLOS One.

Tidiga förändringar kan upptäckas med bilddiagnostik, vilket både kan förbättra diagnostiken hos drabbade hästar och ge en bättre förståelse för hur sjukdomen uppkommer och utvecklas.

Ännu vet man inte varför hästar får spatt (osteoartrit i hasens glidleder), men det finns idag flera teorier. Detta är bakgrunden till forskning vid SLU som fokuserar på de tidiga stadierna av spatt. Målsättningen har varit att utveckla metoder som gör det möjligt att upptäcka sjukdomen hos unga hästar innan ledförändringarna är oåterkalleliga samt att beskriva de tidigaste förändringarna och var i lederna de oftast kan hittas.

Ett viktigt mål i Charles Leys doktorsarbete var att försöka hitta tillförlitliga metoder som gör det möjligt att upptäcka tidig spatt. I studien undersöktes samma områden på glidlederna hos en grupp islandshästar med olika bilddiagnostiska metoder, och därefter följde mikroskopiska undersökningar av vävnadsprover med bland annat svepelektronmikroskopi och konfokal laserskanningmikroskopi. Detta för att se hur väl de bilddiagnostiska metoderna kunde användas för att hitta mikroskopiskt verifierade spattförändringar. En kostnadseffektiv bilddiagnostisk metod för screening av unga islandshästar visade sig vara röntgen.

Undersökningarna gav också nya insikter om sjukdomens tidigaste stadier. Bland annat avslöjade de flera typer av förändringar som inte tidigare har beskrivits. Resultaten visar att spatt börjar i ledbrosket, i stället för i den underliggande benvävnaden, och understryker betydelsen av förändringar även i det förkalkade ledbrosket. De här slutsatserna banar väg för studier där hästar följs över tid för att se om och hur spatt utvecklas, men också för studier av tidiga insatser och förebyggande behandlingar.

– Förhoppningsvis kan kunskaperna om spatt hos islandshästar överföras även till andra hästraser och bidra till osteoartritforskning i allmänhet, även på människa, säger Charles Ley.

Länk till avhandlingen: http://pub.epsilon.slu.se/11437/

Redan i antikens Grekland fanns föreställningen att skaparkraften hos framstående filosofer, politiker och konstnärer går hand i hand med melankoli.

Idag skulle en ”melankoliker” få diagnosen periodisk förstämningssyndrom. Personer som varvar perioder av djup nedstämdhet med perioder av kraftigt ökad energi talar vi om som bipolära eller manodepressiva.

På senare tid har teorin förts fram att flera av västvärldens stora ledare varit framgångsrika inte trots, utan tack vare perioder av melankoli och förstämning.

Mikael Landén vid Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet, har tillsammans med Simon Kyaga och andra forskare vid Karolinska Institutet använt svenska registerdata för att testa hypotesen om personer med bipolär sjukdom oftare arbetar som ledare eller politiker.

I studien, som omfattar nära 23 000 personer, undersöktes också om bipolära män bedömts lämpliga som officerare vid mönstringen, samt om syskonen till bipolära personer är överrepresenterade som ledare. Dessa förmodas nämligen ha en del liknande personlighetsdrag eller temperament som sina syskon med bipolär sjukdom, men är själva friska.

Överraskande nog visar studien att syskonen till bipolära personer var överrepresenterade i chefsroller. Tydligast var detta i undergruppen politiker, där ledaruppdrag var nästan dubbelt så vanliga hos syskon till personer med bipolär sjukdom än hos kontrollgruppen.

Studien visar vidare att de manliga personerna med bipolär sjukdom var överrepresenterade både bland dem som bedömdes ha mycket god officerslämplighet och bland dem som bedömdes som minst lämpliga. Dessa personers friska bröder var dock överrepresenterade bland dem som bedömdes ha mycket god officerslämplighet.

Enligt Mikael Landén ger fynden visserligen stöd åt de historiska observationerna att de personlighetsegenskaper som kommer till uttryck vid periodisk förstämningssjukdom driver personer att bli ledare.

– Men att detta främst kommer till uttryck hos de bipolära personernas friska syskon talar samtidigt för att själva sjukdomen också hindrar människor från att nå sådana befattningar, säger Mikael Landén.

Med andra ord: de friska syskonen gynnas av egenskaper som gör dem lämpade för ledarskap, men skonas från sjukdomens ogynnsamma och ofta förödande effekter.

– Vi påminns också om att psykiatrisk sjukdom inte är något entydigt negativt. Med rätt behandling och stöd kan fler patienter lyftas till bättre funktionsnivå och utnyttja de kvaliteter som döljs av sjukdomsbilden i övrigt.

Simon Kyaga menar också att resultaten också kan bidraga till att förklara varför bipolär sjukdom – som är mycket ärftligt – inte försvunnit genom evolutionen.

– Bipolärt syndrom medför också egenskaper som i rätt miljö är positiva, och hos friska syskon så kan de positiva effekterna överväga, säger han.

Forskargruppen har tidigare visat att det är vanligare med kreativa yrken i familjer som drabbats av bipolär sjukdom och schizofreni.

Artikeln Bipolar disorder and leadership – a total population study publicerades i Acta Psychiatrica Scandinavica den 25 juni.

Blåtunga är en allvarlig virussjukdom som drabbar tama och vilda idisslare och som sprids via blodsugande svidknott. Allvarliga symptom är vanligast hos får, medan nötkreatur vanligen får mildare symtom. Nötbesättningar har dock en viktig roll i smittspridningen, och vaccinering av boskap är nödvändig när sjukdomen ska bekämpas, vilket gjordes när sjukdomen dök upp i Sverige 2008*.

Dagens kommersiella vacciner har dock nackdelar som begränsar möjligheterna att använda dem för att förhindra smittspridning och för virusutrotning. Diagnostester som påvisar antikroppar i djurens blod kan t.ex. inte skilja på djur som är virussmittade och sådana som har blivit vaccinerade. Dessutom behövs det olika vacciner för olika varianter (serotyper) av viruset.

Jenna Anderson har i sitt doktorsarbete utvecklat ett vaccin som inte består av avdödat virus, utan av ett urval av viktiga proteiner som finns på blåtungevirusets utsida, men inte alla. Tanken var att vaccinet skulle innehålla så många komponenter att immunförsvaret skulle bli tillräckligt stimulerat för att kunna avvärja en framtida blåtungesmitta. Men dessutom skulle vaccinet sakna ett virusprotein som därmed skulle kunna ligga till grund för en diagnostik som identifierar djur med ”riktig” smitta.

Ett vaccin bestående av en blandning av tre renframställda proteiner samt en komponent som stimulerar immunförsvaret har nu gett mycket lovande resultat. Hos friska kor gav det nya vaccinet upphov till ett neutraliserande antikroppssvar som var minst lika starkt som hos kor som fått ett kommersiellt vaccin. Ett försök med kalvar visade sedan att det nya vaccinet gav djuren skydd mot den variant av blåtungevirus som förekommit i Nordeuropa (BTV-8).

I avhandlingen visar Jenna Andersson och hennes kollegor också att det går att göra diagnostester som påvisar antikroppar mot ett av de virusproteiner som inte ingår i vaccinet, och att det alltså går att identifiera djur som verkligen har blivit smittade av blåtungevirus.

Det framtagna vaccinet kan ses som en prototyp för ett nytt framtida blåtungevaccin. Nästa steg blir att undersöka möjligheten att modifiera vaccinet så att det även slår mot andra serotyper. Då måste vaccinet kompletteras med ytproteiner som är typiska för dessa virusvarianter.

* År 2006 spreds sjukdomen för första gången till Nordeuropa och 2008 även till Sverige. Efter en omfattande vaccinationskampanj kunde landet åter förklaras fritt i slutet av 2010. Sedan 2010 har inga fall av blåtunga setts i norra Europa, men ett flertal varianter av viruset cirkulerar alltjämt i Medelhavsområdet. Blåtunga kan inte drabba människor.

Länk till avhandlingen

Information om sjukdomen hos Statens veterinärmedicinska anstalt