Svensk forskning inom life science har sedan början på 1900-talet en lång och framgångsrik historia. Sveriges ställning har dock försvagats i takt med den globala ekonomins framväxt.

– Vi vill förstärka den grundläggande kompetensen inom området för att Sverige ska kunna återta sin världsledande position. Det koncept som skapats av Göteborgs universitet, där unga forskare får kontakter både med näringslivet och den kliniska verksamheten, är ett utmärkt exempel och något som kommer att stärka landets konkurrenskraft inom life science, säger Peter Wallenberg Jr, vice styrelseordförande för Knut och Alice Wallenbergs Stiftelse.

Stiftelsen har därför beslutat att bidra med 270 miljoner kronor till uppbyggnaden av ett nytt centrum för molekylär medicin i Göteborg, genom en satsning på karriärtjänster till unga forskare. Anslaget är en del av en större satsning för att stärka life science i Sverige. Tidigare har regeringen ihop med fyra universitet i Mälardalen inrättat Science for Life-laboratoriet i Stockholm/Uppsala. Laboratoriet är en nationell resurs för life science i Sverige. Det nya centrumet i Göteborg förstärker och blir en del av en rikstäckande satsning.

– Stiftelsen satsar bara på forskning i absolut världsklass. Satsningen visar att Göteborgs universitet har sådan forskning. Vi får nu möjlighet att höja oss ytterligare ett snäpp genom att rekrytera unga internationella toppkrafter till oss. Det är väldigt roligt, säger Pam Fredman, rektor vid Göteborgs universitet.

De forskningsområden det i första hand handlar om är cancer, fetma, diabetes, inflammatoriska sjukdomar och sjukdomar i andningsvägarna. För att resultaten av grundforskningen snabbt ska leda till nya behandlingsmetoder och komma patienter till gagn, bidrar Västra Götalandsregionen med en motsvarande satsning om 150 miljoner kronor och AstraZeneca med tid och resurser omfattande minst 40 miljoner kronor för de kommande fyra åren, med möjlighet till förlängning. Utöver detta går Göteborgs universitet in med 160 miljoner kronor.

– Akademiska samarbeten är en central del i vår strategi om att uppnå ledarskap inom forskning och att ta fram nya läkemedel som förändrar liv. Det initiativ som Knut och Alice Wallenbergs Stiftelse nu tar intensifierar samarbetet mellan näringsliv, akademi och sjukvård på ett sätt som är bra för alla parter och gör Sverige och Norden till ett ännu mer attraktivt life science-kluster, säger Jan-Olof Jacke, vd AstraZeneca i Sverige.

Västra Götalandsregionen, som ansvarar för regionutveckling samt hälso- och sjukvård i Västra Götaland, välkomnar initiativet.

– Det nya centrumet för molekylär medicin skapar en attraktiv miljö i Västra Götaland för internationella forskare och företag inom life science. Genom vår medverkan kan olika sjukdomsproblem identifieras och resultaten av forskningen snabbare komma sjukvården och patienterna till del, säger Ann-Sofi Lodin, regiondirektör vid Västra Götalandsregionen.

Den nu aktuella satsningen omfattar tio år, med start 2016. Göteborgs universitets ambition är att skapa en internationellt ledande forskningsenhet med betydligt längre livslängd.

– Mikrovågsteknik kan bli ett komplement, eller rent av ett alternativ, till dagens röntgenteknik, säger Nikola Petrovic, forskare inom hälsoteknik på Mälardalens högskola (MDH). Idag används röntgen vid mammografiundersökningar, men metoden kan ge svårtolkade bilder där mjukdelarna avbildas som en grå massa. Även för en erfaren läkare kan det vara svårt att urskilja en eventuell tumör. Detta leder till att många patienter får vänta på en definitiv diagnos.

Nikola Petrovic har jobbat i sex år med att utveckla mikrovågsteknik för att upptäcka bröstcancer.

– Mikrovågsteknik ger en skarpare kontrast mellan tumörer och övrig vävnad, och har potential att ge en säkrare, snabbare diagnos. Det kan bespara många patienter den oro och stress som det innebär att gå runt och vänta på besked. Dessutom kan det innebära att fler patienter får behandling i ett tidigare sjukdomsskede vilket vi vet leder till att fler liv räddas, säger han.

Tekniken fungerar så att ett antal sensorer skickar in mikrovågor som sprider sig i bröstet. Andra sensorer tar emot vågorna och skapar en avbildning av spridningsfältet som sedan analyseras.

– Idag jobbar vi med modeller där vi kan se tumörer som är cirka fyra-fem millimeter stora, men vi utvecklar ständigt tekniken och förhoppningen är att snart kunna upptäcka ännu mindre. Ett annat mål vi jobbar mot är att bilden ska kunna visas i 3D, då får vi en helt annan möjlighet att avgöra exakt hur stor tumören är och hur den är placerad, säger Nikola Petrovic.

Han förklarar att den strålning som patienten utsätts för vid undersökning med mikrovågor skiljer sig från den vid röntgenundersökning. 

– Mikrovågor använder sig av så kallad icke-joniserad strålning, i så låga effekter att den är helt ofarlig. Den strålningsgrad som når bröstet vid mikrovågsundersökningen är lägre än den som en vanlig mobiltelefon avger.

På väg mot en färdig prototyp
I USA genomförs idag kliniska tester av mikrovågsteknik för bröstavbildning. Där ligger kvinnan på en bädd med hål för brösten och så skannas de av underifrån. Nikola Petrovic och hans forskarteam har utvecklat och patenterat en ny typ av sensor som ska kunna avbilda bröstet enbart genom att placeras emot huden.  

– När man avbildar med mikrovågor behöver bröstet inte klämmas ihop, vilket gör undersökningen betydligt mer bekväm för kvinnan. Med vår nya sensor kan framtidens mammografiundersökning gå lika snabbt och lätt som en ultraljudsundersökning, säger Nikola Petrovic. 


Det är sedan tidigare känt att personer som vistas på svenska fängelser och häkten löper en ökad risk att begå självmord. Studier från Australien, England och USA har visat att självmordsrisken är förhöjd även efter frigivning från ett fängelsestraff. Den saken är inte studerad i Sverige, som på flera sätt skiljer sig från andra länder när det gäller fängelsevistelser. Till exempel är det en lägre andel av befolkningen som döms till fängelse i Sverige än i Australien, England och USA.

I den nu presenterade studien ingår nära 27 000 personer, som frigavs från svenska fängelser strax under 40 000 gånger under en femårsperiod från 2005 till 2009. De har jämförts med 270 000 odömda kontrollpersoner, matchade för kön och ålder, ur normalbefolkningen. Vid utgången av 2009 hade 920 av de frigivna personerna avlidit, och av dem hade 14 procent, eller nära 130 personer, tagit sitt eget liv. De som frigivits från ett fängelsestraff löpte därmed en 18 gånger högre risk att begå självmord än personer i normalbefolkningen. Risken var högst de fyra första veckorna efter frigivandet.

– Våra fynd kan vara vägledande vid bedömning av självmordsrisk och för självmordsförebyggande insatser för tidigare fängelsevårdade personer inom sjukvården, frivården och sociala myndigheter. Att ha frigivits från fängelse är en självständig riskfaktor för suicid, även om frigivningen ligger några år tillbaka i tiden, säger Axel Haglund, överläkare i psykiatri och doktorand vid institutionen för klinisk neurovetenskap vid Karolinska Institutet.

Ålder eller kön påverkade inte risken för självmord hos de tidigare frigivna personerna. Det gjorde däremot förekomst av vissa andra psykiatriska diagnoser och födelseland. Tidigare eller pågående missbruk, tidigare självmordsförsök och att vara född i Sverige ökade risken för självmord ytterligare hos personer som frigivits från ett fängelsestraff. Däremot var diagnosen depression mindre vanlig hos frigivna personer som begick självmord än i normalbefolkningen.

– Den här studien ger inga svar på vad det kan bero på. En möjlig förklaring är att de som suttit i fängelser inte har sökt eller fått vård för sina depressioner, som därmed skulle vara underbehandlade. En annan möjlig förklaring är att det framför allt är missbruk och inte depression som leder fram till självmord hos personer som avtjänat ett fängelsestraff. Det här är något som det finns anledning att titta vidare på i kommande studier, säger Axel Haglund.

Bo Runeson, professor vid institutionen för klinisk neurovetenskap vid Karolinska Institutet, har varit forskningsledare för studien, som är finansierad av Karolinska Institutet och Kriminalvården.

Publikation: ”Suicide after release from prison – a population-based cohort study from Sweden”, Axel Haglund, Dag Tidemalm, Jussi Jokinen, Niklas Långström, Paul Lichtenstein, Seena Fazel & Bo Runeson, Journal of Clinical Psychiatry, online 28 oktober 2014.

Gliom är ett samlingsnamn för allvarliga hjärntumörer. Olika typer av gliom diagnostiseras som separata sjukdomar och har ansetts utgå från olika celltyper i hjärnan. Nu har forskare vid Uppsala universitet tillsammans med kollegor i USA visat att en och samma ursprungscell kan ge upphov till olika sorters gliom. Det har betydelse för den grundläggande förståelsen för hur dessa tumörer bildas vilket i förlängningen kan leda till mer effektiva och specifika behandlingar.

Resultaten publiceras i tidskriften Journal of Neuroscience.

De vanligaste primära, maligna hjärntumörerna hos vuxna, så kallade gliom, bildas från de celler i hjärnan som inte är nervceller. De är allvarliga tumörer som saknar effektiv behandling och där återfall i sjukdom är vanligt. Det finns olika typer av gliom och de klassificeras enligt ett etablerat system baserat på den celltyp som tumören tros ha uppkommit från. De vanligaste gliomen är astrocytom som är uppkallade efter astrocyter, och oligodendrogliom, som tros utgå från oligodendrocyter. Patienter med astrocytom har en sämre prognos än patienter med oligodendrogliom och tumörformerna är separata kliniska diagnoser.

– Eftersom de båda tumörformerna ser olika ut och har olika prognos så har man antagit att de uppkommer från olika ursprungsceller i hjärnan, men faktum är att den exakta urspungscellen inte är klarlagd för några gliom. Vi har länge varit intresserade av att ta reda på mer om ursprunget till gliom och hur det samverkar med de genetiska förändringar som gör att tumören bildas, säger Lene Uhrbom, forskare vid institutionen för immunologi, genetik och patologi, och ansvarig för den aktuella studien.

Tillsammans med kollegor i USA har Lene Uhrboms forskargrupp studerat utvecklingen av gliom hos möss. Med hjälp av tumörmodeller för både astrocytom och oligodendrogliom, som är mycket lika tumörerna hos människa, kunde de visa att en och samma celltyp, en så kallad oligodendrocytprekursorcell, kan ge upphov till båda tumörformerna.

Forskarna upptäckte att det inte är ursprungscellen utan de genetiska förändringarna i cellerna som styr vilken sorts tumör det blir. Genom att analysera genaktiviteten i ett stort antal astrocytom och oligodendrogliom från människa kunde de också konstatera att dessa var mycket mer lika varandra än man tidigare trott, vilket stöder deras fynd att de olika gliomdiagnoserna kan ha samma ursprung.

– Vi såg att en och samma typ av mer differentierad ursprungscell, som man tidigare endast har visat att den kan bilda oligodendrogliom, även har möjlighet att ge upphov till astrocytom. Det är nytt och bidrar till en ökad kunskap om de basala mekanismer som orsakar gliom, säger Lene Uhrbom.

Fakta om gliom och ursprungsceller för cancer

Gliom är en allvarlig sjukdom som saknar effektiv behandling. Genom att lära sig mer om de grundläggande mekanismer som styr gliomutveckling och gliomcellers biologi ökar också möjligheten att hitta nya, tumörcells-specifika strategier för att hindra dessa celler från att växa. Ursprungscellen för cancer bidrar till cancercellernas egenskaper och gör att vi har många olika typer av cancer, t ex bröst- och prostatacancer, som uppvisar olika biologiska och kliniska egenskaper beroende på sitt ursprung. För de flesta cancrar är den exakta ursprungscellen fortfarande okänd. Det beror till stor del på att det är ett svårstuderat område då mänskliga tumörer redan är i ett sent utvecklingsstadium när de diagnostiseras och ursprunget omöjligt att avgöra. Av den anledningen måste relevanta musmodeller användas så att sjukdomsförloppet kan styras och följas.

Det visar en avhandling som bygger på en historisk fallstudie av staden och länet Szatmár/Satu-Mare i det ungerska och rumänska gränslandet 1867–1944. Här favoriserades generellt majoritetsbefolkningen, vilket ledde till att minoriteterna tappade förtroendet för staten.

– De politiska ledarna i Ungern och Rumänien hittade oftast problem med minoriteterna, förklarar Anders Blomqvist. Här exkluderades judar under förevändningen att de var för rika, romer för att de var för fattiga, och ungrare/rumäner för att de sågs som säkerhetsrisker. 

Det goda undantaget var att judarna inkluderades som ungrare under perioden före första världskriget, vilket gynnande både Ungerns ekonomiska utveckling och judarnas frigörelse. Exkluderandet av minoriteter och framförallt judar drevs på under mellankrigsperioden och kulminerade i förintelsen i Ungern 1944, då majoriteten av de ungerska judarna mördades. Deporteringen legitimerades genom ekonomiska löften om att ungrarna skulle få judarnas tillgångar.

– Det har varit debatt i Sverige och Ungern om ungrarnas respektive nazisternas ansvar gällande deportationerna eftersom Ungern ockuperades av Nazi-Tyskland 1944. Min studie stödjer uppfattningen att de lokala ungrarna drev på utvecklingen och hade starka intressen att deportera judarna. Kombinationen av lokala ungerska intressen och de nazistiska förintelselägren samt avsaknaden av motstånd utgör de avgörande orsakerna till den judiska förintelsen i Ungern, kommenterar Anders Blomqvist.

I sin forskning visar han att det verkliga problemet inte alls var minoriteterna, utan i själva verket majoritetens exkluderande av minoriteterna. Minoriteterna reagerade genom att avskärma sig politiskt, ekonomiskt och socialt. Så skapades ett etniskt uppdelat land.

Hans slutsats är att etnisk exkludering får negativa konsekvenser som slår tillbaka mot majoritetsbefolkningen. Det uppstår en negativ spiral där etnisk uppdelning, politisk instabilitet och bristande förutsättningar att nå ekonomisk tillväxt förstärker varandra.

– Etnisk exkludering tjänar elitens kortsiktiga politiska och ekonomiska intressen, men underminerar landets möjligheter att utveckla och överleva i det långa loppet, säger Anders Blomqvist. Alla blir förlorare.

Om avhandlingen och disputationen
Anders Blomqvist har genomfört sina doktorandstudier i historia på Institutionen för historia och samtidsstudier samt BEEGS, Baltic and East European Graduate School, på Södertörns högskola. Han examineras av Stockholms universitet.

Den 15 november disputerar Anders Blomqvist i historia på Stockholms universitet och Södertörns högskola med avhandlingen ”Economic Nationalizing in the Ethnic Borderlands of Hungary and Romania”.

Disputationen äger rum den 15 november klockan 10-12, Stockholms Universitet, Frescati, hörsal 7. Opponent: Professor Dennis Deletant.

Idag är akademiskt skrivande en vanlig metod för att introducera studenter till nya kunskapsfält. I Ann-Marie Erikssons studie arbetar 14 masterstudenter med en akademisk skrivuppgift, en egen rapport vardera, där de undersöker en specifik fråga för hållbar utveckling.

Hennes material utgörs av 33 filmade handledningssamtal och studenternas textunderlag. Allt sker på engelska. Hon studerar särskilt handledningen av skrivuppgiften. Hon har hittat en serie utmaningar under studenternas textproduktionsprocess.

– Handledning av texter utgör en form av samtal där studenters och lärares gemensamma arbete med progression blir observerbart samtidigt som det synliggör komplexiteten i frågor om hållbar utveckling, säger Ann-Marie Eriksson.

Hennes resultat visar att det är i interaktion runt detaljer i texterna som studenter utmanas och därigenom får hjälp med att ta sig an och ta sig in i specialiserade kunskapsfält.

– Att resonera och argumentera om den här typen av frågor innebär ett i högsta grad konkret arbete. Som student behöver man brottas med hur frågorna produceras och formeras inom ett givet kunskapsfält. Tillsammans med personer som är mer erfarna får studenter alltså möjlighet att erfara hur detta konkret går till, säger Ann-Marie Eriksson.

Det är en stor utmaning för masterstudenterna att föra ett resonemang och en argumentation, och att inte nöja sig med att rapportera vad andra sagt eller skrivit.

– Den språkliga dimensionen hänger alltså nära samman med kunskapsämnet och är svår att särskilja. Genom studenternas och lärarnas interaktion kring detaljer i studenternas textutkast lotsas studenterna in i hur det går till att producera och formulera frågor om hållbar utveckling.

Vad en textformulering går ut på eller vilken funktion den kan fylla i en argumentation framträder alltså inte för studenter per automatik eller enbart med hjälp av instruktioner. Tvärtom verkar det som att ett nära samarbete mellan studenter och lärare kring konkreta detaljer i studenternas texter ger den nödvändiga startpunkten för att kunna påbörja arbetet med att som här ta sig in i de komplexa frågorna runt hållbar utveckling.

Läs avhandlingen.

Det finns många bilder av hiphop. Genren ses ofta antingen som antirasistisk eller som extra sexistisk och homofob. Men hur pratar rapartister egentligen om teman som rasism, klass, kön och sexualitet i sina låttexter? Medan det finns en hel del forskning om hiphopkulturen i USA, är Kalle Berggrens avhandling om svensk hiphop en av de första studierna i Europa som försöker ta ett helhetsgrepp på frågor om såväl kön och sexualitet som klass och ras.

I avhandlingen ”Reading rap” analyseras låttexter från ett 40-tal svenska rapartister under två decennier, från början av 1990-talet och framåt. Bland rappare som är män är frågor om rasism och klassojämlikheter framträdande i texterna.

– Det finns berättelser om erfarenheter av alltifrån kronofogden och socialtjänsten till diskriminering på arbetsmarknaden, och inte minst om rasism från polisens sida, säger Kalle Berggren.

Studien visar samtidigt att kritiken av den svenska rasismen och klassamhället ofta hänger ihop med föreställningar om kön och sexualitet. Bland män används gärna ”bög” som ett skällsord för att beskriva polisen. Men samtidigt som manliga rappare tar avstånd från homosexualitet finns en ambivalens i och med att de ofta ger uttryck för mycket kärlek till sina ”bröder” och ”grabbar”.

– De utför ett intressant gränsdragningsarbete här, när de å ena sidan ger uttryck för att älska andra män mest, men å andra sidan tydligt tar avstånd från att vara homosexuella.

Hos kvinnor är frågor om klass och ras mindre framträdande och istället kritiseras mansdominansen och sexismen inom såväl hiphopscenen som samhället i stort.

– Det kan handla om att bli sedd som en avvikare eller paradox inom hiphoppen, berättar Kalle Berggren. Men det finns också berättelser om mäns våld mot kvinnor, om ojämlika löner och om killar som beter sig sexistiskt i relationer.

Avhandlingen visar även hur forskning om maskulinitet kan vidareutvecklas genom att i större utsträckning använda sig av aktuell feministisk teori. I fokus står poststrukturalistisk feminism, feministisk fenomenologi, intersektionalitet och queerteori.

Läs avhandlingen digitalt: Reading Rap: Feminist Interventions in Men and Masculinity Research

– Våra resultat talar för att dessa gener förekommer i mellan fem och tio procent av de allvarliga våldsbrotten i Finland, där studien är gjord. Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att våra resultat vare sig kan eller bör användas för screening på individnivå. Det går inte att använda den här typen av genanalys i preventivt eller rättskipande syfte, säger Jari Tiihonen, professor i klinisk psykiatri vid institutionen för klinisk neurovetenskap, Karolinska Institutet, som lett studien.

En majoritet av alla våldsbrott begås av en liten grupp återfallsbrottslingar med antisociala personlighetsdrag. Tidigare forskning har i viss mån kunnat länka ett antal gener till ökad risk för våldsbrott, exempelvis en gen som kallas MAOA och som ansvarar för metabolism av signalsubstansen dopamin i hjärnan. Men resultaten från dessa studier har varit otydliga och det har heller inte gjorts någon koppling mellan gener och ökad risk för återfall i grova våldsbrott.

I den nu publicerade studien ingick bland annat en genanalys av totalt 895 personer som dömts för brott i Finland. Forskarna klassificerade brotten från icke våldsamma förseelser, så som rattonykterhet eller stöld, till brottsrubriceringar som innefattar olika former av grov misshandel och dödligt våld. Forskarna kunde då se en koppling mellan våldsbrott och MAOA-genen, med det starkaste sambandet i gruppen upprepade våldsförövare. Genom att göra en så kallad genomvid associationsstudie (GWAS) på en större grupp individer kunde forskarna också identifiera en variant av en annan gen, CDH13, hos gruppen som utfört upprepade våldshandlingar. CDH13 har i tidigare forskning kopplats till beteendestörningar och psykisk sjukdom där bland annat bristande impulskontroll ingått som en del, konstaterar forskarna.

– Hos de personer som dömts för brott som inte innefattade våld kunde man inte se samma närvaro av vare sig MAOA eller CDH13, något som talar för att dessa genvarianter är kopplade till våldsamt beteende. Det kan också vara så att låg dopaminmetabolism, som kan knytas till MAOA, kan bidra till ökad aggressivitet tillsammans med droger, vilket naturligtvis ökar risken för våldsamt beteende, säger Jari Tiihonen.

Utöver forskare från Karolinska Institutet har forskare från Niuvanniemi-sjukhuset/Östra Finlands universitet och Institutet för hälsa och välfärd i Finland, samt ytterligare ett antal sjukhus och universitet i Finland, Storbritannien och USA deltagit i forskningsarbetet (för fullständig lista se vetenskaplig artikel). Forskningen har finansierats genom anslag från Niuvanniemi-sjukhuset. Jari Tiihonen är även knuten som forskare till Centrum för psykiatriforskning, ett samarbete mellan Karolinska Institutet och Stockholms läns landsting.

Publikation: “Genetic background of extreme violent behavior”, Jari Tiihonen, Marja-Riitta Rautiainen, Hanna M. Ollila, Eila Repo-Tiihonen, Matti Virkkunen, Aarno Palotie, Olli Pietiläinen, Kati Kristiansson, Matti Joukamaa, Hannu Lauerma, Janna Saarela, Sasu Tyni, Heikki Vartiainen, Jussi Paananen, David Goldman, Tiina Paunio, Molecular Psychiatry, online 28 oktober 2014, doi: 10.1038/MP.2014.130.

I den nya studien har forskarna följt över 1000 män från Uppsala mellan åren 1970 och 2010. När studien började var männen 50 år gamla. Studiens resultat visar att de som uppgav sömnstörningar hade en högre risk att drabbas av Alzheimers sjukdom och att risken ökade särskilt om sömnstörningen förekom sent i livet. Dessa data tyder på att regelbundna goda sömnvanor kan vara betydelsefulla för att främja hjärnhälsan hos män.

– Vi visar att män som angav att de hade en sömnstörning löpte 50 procent högre risk att utveckla Alzheimers sjukdom jämfört med dem utan sömnstörningar. Ju senare sömnstörningarna dykte upp desto högre blev risken att drabbas av Alzheimers sjukdom. Dessa fynd tyder på att behandlingsstrategier som inriktas på att försöka förbättra sömnen och dess kvalitet sent i livet kan bidra till att minska risken för att senare utveckla Alzheimers sjukdom, säger sömnforskaren Christian Benedict vid Uppsala universitet som har lett studien.

– Det är viktigt att poängtera att det finns flera livsstilsfaktorer, såsom fysisk träning, som kan påverka hjärnans hälsa. Det är viktigt att ha i åtanke att man kan påverka flera av dessa livsstilsfaktorer – däribland ens sömnvanor – för att hjärnan inte ska åldras i förtid eller drabbas av sjukdom då man blir äldre, säger Christian Benedict.

I en studie som publicerades tidigare i år i den vetenskapliga tidsskriften Sleep visade Christian Benedict och hans forskarkollegor från Uppsala universitet att då unga, tidigare friska män utsätts för en enda natts sömnbrist, ökar blodnivåerna av två molekyler som tidigare har visats stiga i blodet efter hjärnskada.

Den utförda forskningen och forskarna stöds huvudsakligen av svenska Hjärnfonden och Novo Nordisk Fonden.

­– Vi har genom den här studien fastställt att internetbaserade viktminskningsprogram fungerar. Det gäller att hitta nya sätt att hjälpa överviktiga personer, då befintliga resurser och metoder inte räcker till. Viktklubbarna online är ett sätt, säger Madeleine Svensson, doktor i medicinsk vetenskap på Sektionen för hälsa och samhälle vid Högskolan i Halmstad.

Samhällets resurser räcker inte till
Idag är varannan man och var tredje kvinna överviktig i Sverige och samhällets resurser räcker inte till för att råda bot på det växande problemet. Tillsammans med forskare från Karolinska Institutet, KI, har Madeleine Svensson studerat ätbeteenden hos individer som är medlemmar i Viktklubb.se. Det internetbaserade viktminskningsprogrammet startades av KI:s överviktsenhet år 2002 och har hittills hjälpt hundratusentals svenskar att gå ner i vikt. Av studien har forskarna dragit flera intressanta slutsatser:

Män tröstäter mer
Tre olika ätbeteenden studerades: emotionellt, okontrollerat och återhållsamt ätande. Ätbeteendet förändrades drastiskt för deltagarna i studien under de 6 månaderna. De minskade sitt okontrollerade ätbeteende överlag och ökade sitt återhållsamma ätande. Det återhållsamma ätbeteendet var tydligt kopplat till viktminskning för både män och kvinnor.

I studien framkom även det något oväntade resultatet att emotionellt ätande, det vill säga tröstätande, var högre hos män än hos kvinnor vid inledningen av viktminskningsprogrammet. Men efter tre månader hade männens emotionella ätbeteendet minskat, medan kvinnornas låg kvar på samma nivå (se bifogat diagram).

– Den viktigaste slutsatsen av vår forskning är att behandlingsformerna vid viktminskning behöver ses över. Det är tydligt att män och kvinnor har olika ätbeteenden och det måste behandlingen ta hänsyn till, säger Madeleine Svensson.

FAKTA
Största nätbaserade studien på män. Data till studien samlades in 2008-2009 men det är nu i höst som forskningsresultaten publiceras i den ansedda vetenskapliga tidskriften Journal of Medical Internet Research. Studien är baserad på enkätsvar från 620 medlemmar i Aftonbladets Viktklubb.se. Individerna fick svara på enkäten tre gånger under en 6-månadersperiod: i början av medlemskapet, efter 3 månader och efter 6 månader. Av de 620 personerna var 96 stycken män vilket gör detta till den hittills största studien av ätbeteenden vid internetbaserade viktminskningsprogram gjord på män. Det kan dock vara svårt att generalisera resultaten av studien på grund av ett stort bortfall av de medverkande individerna. 

– En förhoppning är att jag ska kunna föra över mina kunskaper från studierna i Sverige till mitt hemland Nigeria, säger hon. Där har vi mycket cellulosaavfall från skogar och jordbruk som vi skulle kunna göra etanol av i stället för att bara elda upp.

För att utvinna etanol från lignocellulosa behöver man med hjälp av enzym få cellulosakedjorna att bli glukosmolekyler (socker) och därefter jäsa och destillera sockret till etanol. Mofoluwake Moronfade Ishola har arbetat med att utveckla en process där två reaktorer kopplats ihop med en filtrering i mitten. Där har hon utvecklat möjligheten att använda cellulosa från halm eller träavfall och i en integrerad men separerad process parallellt skapa glukosmolekylerna och jäsa dem.

Utmanande process
Förenklat kan man säga att ena reaktorn är en behållare där en sörja av cellulosa, enzymer och vatten ska omvandla cellulosamolekyler till sockerarter. Den andra reaktorn är en behållare med jäst som jäser sockret till etanol. Cellulosasörjan pumpas via ett membran från den ena till den andra behållaren. Membranet släpper igenom socker som ska gå till jäsningen, men inte fasta delar från cellulosasörjan.

– Utmaningen med den här processen var från början att fasta partiklar täppte igen membranet mellan de olika reaktorerna efter ett kort tag, säger Mofoluwake Moronfade Ishola.

Men nu fungerar det alltså. En av hemligheterna är att pumpen som transporterar runt cellulosasörjan nu slås om så att den går baklänges var femte minut.

– Innan jag hittade rätt inställningar har jag fått torka upp spilld sörja från labbgolvet otaliga gånger, berättar hon. 

Sparar tid
Det finns flera fördelar med att göra stegen simultant men separata behållare. Det sparar tid och ger möjlighet att återanvända jästen gång efter gång, eftersom den inte blandas med sörjan. En annan fördel är att processen är mycket effektiv; när processen användes på halm från vete visade det sig att etanolen som producerades var klar mer koncentrerad än med konventionella metoder.

Mofoluwake Moronfade Ishola hoppas och tror att det ska gå att använda den här processen i stor, industriell skala. Den skulle i så fall kunna användas för att göra bioetanol av cellulosaavfall från till exempel jord- eller skogsbruk runt om i världen.

Text: Lena M Fredriksson

FAKTA
Avhandlingen Novel Applications of Membrane Bioreactors in Lignocellulosic Ethanol Production: Simultaneous Saccharification, Filtration and Fermentation (SSFF) Av doktoranden Mofoluwake Moronfade Ishola, vid Högskolan i Borås, Swedish Centre for Resource Recovery. Handledare: Mohammad Taherzadeh, Högskolan i Borås Bihandledare: Tomas Brandberg Disputation: 31 oktober 2014, rum E310, Högskolan i Borås, Allégatan 1, Borås

*lignocellulosa är ett begrepp för trä-, jordbruks- och skogsavfall och innehåller cellulosa, hemicellulosa och lignin.

“The trend is clear, the drivers of deforestation have been globalized
and commercialized”, says assistant professor Martin Persson, Chalmers
University of Technology.

In a report commissioned by US think-tank Center for Global Development (CGD) Martin Persson and colleagues in Linköping, Sweden, and Vienna, Austria, have investigated to which extent international trade in agricultural and silvicultural products drives deforestation in seven case countries: Argentina, Bolivia, Brazil, Paraguay, Indonesia, Malaysia and Papua New Guinea.

“From having been caused mainly by smallholders and production for local markets, an increasing share of deforestation today is driven by large-scale agricultural production for international markets. More than a third of global deforestation can be tied to rising production of beef, soy, palm oil and wood products,” says Martin Persson.

“If we exclude Brazilian beef production, which is mainly destined for domestic markets, more than half of deforestation in our case countries is driven by international demand.”

The research group has also analyzed the magnitude of the associated carbon dioxide emissions embodied in these trade flows. In total 1.7 billion tons of carbon dioxide emissions can be linked to the production of the analyzed commodities, with one third being embodied in commodity exports. The biggest recipients of these embodied carbon emissions are China and the EU. By elucidating the links between consumption and environmental impacts, the aim is to identify more effective measures to address tropical forest loss by targeting key commodities and countries.

“Another key trend is that more and more corporations have pledged to rid their supply chains from deforestation. Pushed by environmental organizations and seeing the risks of being associated with environmental destruction, companies like Unilever and McDonalds are pressuring their suppliers to stop expanding production on forest land,” says Martin Persson.

It is no longer enough to just focus on the countries where deforestation happens and the potential policy measures available there, he adds.

“Today both public and private consumers, be it individuals or corporations, have the possibility to contribute to the protection of tropical forests by holding suppliers accountable for the environmental impacts of their production,” Martin Persson concludes.

Facts on the study: The report, ’Trading Forests: Quantifying the contribution of global commodity markets to emissions from tropical deforestation’ analyzes trade statistics for beef, soy, palm oil and wood products in the years 2000-2009. The researchers have focused on seven countries—Argentina, Bolivia, Brazil, Paraguay, Indonesia, Malaysia and Papua New Guinea— all being major exporters of these four forest risk commodities. The study is part of a bigger project: Why Forests? Why Now? The Science, Economics, and Politics of Tropical Forests and Climate Change.

Detta visar Lisa Guntram i doktorsavhandlingen ”Ambivalent ambiguity?” från Linköpings universitet.I den kommer 23 kvinnor som i tidiga tonår fått reda på att de har en ”otypisk” könsutveckling till tals. I sina berättelser tar kvinnorna upp hur de försöker leva upp till sina och omgivningens normer för kvinnokroppen. Det handlar till exempel om hormonbehandlingar, rekonstruktioner av könsorgan och behandling av infertilitet genom livmodertransplantationer eller äggdonation. Avhandlingen visar också hur kvinnorna efterhand börjar utmana sådant de dittills tagit för givet eller uppfattat som eftersträvansvärt.

– De jonglerar med två motsatta förhållningssätt. Å ena sidan anpassar de sig. Å andra sidan ifrågasätter de samtidigt gränserna för det som anses normalt för kvinnliga kroppar och beskriver ofta hur de i vardagen försöker vidga ramarna så att också deras specifika tillstånd kan innefattas, säger Lisa Guntram.

De intervjuade kvinnorna delar erfarenheterna av att ständigt möta normativa uppfattningar om kvinnlighet, som den starka kulturella kopplingen mellan kvinnlighet och specifik kroppslig utveckling, men också synen på vaginalt penetrerande sex som en självklarhet i heterosexuella förhållanden.

– De berättar om situationer som ibland blir rätt absurda. Från skolans sexualundervisning, som sällan tar upp det faktum att alla inte är lika, till mötet med den medicinska välviljan att ställa saker till rätta.

Men många beskriver samtidigt hur de fått omgivningens förståelse och stöd. Majoriteten av de intervjuade har haft sexuella relationer och även om deras kroppar försvårat deras relationer till andra, understryker de att de sällan upplevt att deras kroppar stått i vägen för ett förhållande. Här finns också berättelser som ifrågasätter meningen med medicinska rekonstruktioner av könsorganen, till exempel att skapa en vagina för att kunna genomföra samlag. Lisa Guntram ger ett exempel:

– Alla kanske inte ens vill ha den sortens sex? frågar sig en kvinna – och vad är då vitsen?

De intervjuade kvinnorna representerar, grovt upp skattat, en grupp på omkring 3000 svenska kvinnor. De har antingen Turners syndrom, vilket betyder att de bara har fungerande x-kromosom, inga fungerande äggstockar och att de därför fått genomgå hormonbehandling för att komma i puberteten. Eller så saknar de en eller flera delar av könsorganen, har fått behandlingar som innebär att en vagina skapats och skulle behöva en livmodertransplantation för att kunna bli gravida. Dessa kvinnor känner ofta inte ens till något namn på sitt syndrom.

– En diagnos blir ett viktigt stöd när kvinnorna söker kunskap och kontakt med andra i samma situation. ”Jag har inte ens ett namn att googla”, berättar en kvinna – och det formar inte bara förståelsen av den egna kroppen utan också möjligheterna till tala om sin kropp med andra, säger Lisa Guntram.

FAKTA
Avhandlingen: Ambivalent ambiguity? A study of how women with ’atypical’ sex development make sense of female embodiment. Linköping Studies in Arts and Science No.633. Dissertations on Health and Society No.25

ProcessIT Innovations utsågs för tio år sedan till en av statliga VINNOVAS VINNVÄXT-vinnare. Det innebar en kraftfull satsning på det regionala innovations- och tillväxtsystemen inom området processindustriell IT och automation, bland annat i form av kraftfulla nätverk och samarbeten mellan processindustrier, leverantörsföretag och forskare i norra Sverige.

Satsningen har resulterat i ett flertal nya produkter och tjänster, nya affärsmöjligheter för företag, effektivare regionala samarbeten, och en starkare internationell konkurrenskraft för hela regionen. De goda resultaten innebär nu att VINNOVA går in med en fortsatt basfinansiering på 18 miljoner kronor över fyra år. Tillsammans med övrig medfinansiering innebär det närmare 50 miljoner kronor i grundfinansiering för samarbetet ProcessIT Innovations.

– ProcessIT Innovations har nått stora framgångar i mötet mellan ny teknik och traditionella näringar. Smarta intelligenta tekniklösningar växer fram när forskning av hög klass möter basindustrins behov. Att ProcessIT Innovations får fortsatt stöd för detta är något vi ska vara stolta över, säger Magdalena Andersson, landshövding i Västerbotten och ordförande för ProcessIT Innovations.

ProcessIT Innovations drivs i samverkan mellan Umeå universitet och Luleå tekniska universitet, regional bas- och IT-industri, och länsstyrelserna och kommuner i våra två nordligaste län med syfte att stärka regional och nationell processindustri, att stärka de regionala it- och leverantörsföretagens internationella konkurrenskraft samt att etablera ett ledande europeiskt forsknings- och utvecklingscentrum inom automationsområdet.

– Vi ska fortsätta vara en knutpunkt för små leverantörsföretag som har bra tillämpningar men inte riktigt vet vem de ska samarbeta med för att nå till nästa nivå. Samma sak om det finns en hög risk i ett projekt så kan vi vara en första plats att börja ifrån, förklarar Per Levén, ansvarig för ProcessIT Innovations nod i Umeå.

– Vi jobbar vidare med branscher som gruva, massa och papper, men även aktörer inom tillverkningsindustri och energisektor. Vi tittar också på nya affärsmodeller och utbildningskompetens, säger John Lindström, verksamhetsledare för ProcessIT Innovations i Luleå.

– Vi tar också initiativ till att utveckla områdets hela innovations- och tillväxtsystem. En viktig uppgift för oss är att ta hand om större branschutmaningar, berättar Per Levén.

Nya produkter och tjänster, nya affärsmöjligheter och starka forskningsprogram är några av målen med satsningen som förutom VINNOVA, Umeå universitet och Luleå tekniska universitet stöttas av stora industriföretag som ABB, Boliden, Komatsu Forest, LKAB, SCA och Skellefteå Kraft. Kustkommunerna Luleå, Piteå, Skellefteå och Umeå samt länsstyrelserna i Norrbotten och Västerbotten står även bakom satsningen.

Text: Michael Hansson

http://www.processitinnovations.se/

Det finns en lång tradition av att placera ungdomar som begått brott på ungdomshem. Ute på landet, bortom storstadens förmodat destruktiva inflytande, ska de anpassas till ett konventionellt liv. Det finns 24 sådana institutioner i statens regi runt om i Sverige. David Wästerfors har valt ut fem av dessa, följt med på lektioner och intervjuat 40 elever och 35 lärare. Det handlar om ungdomar i högstadie- och gymnasieåldern som förväntas gå i skola, de har gått i skola och de vill gå i skola, åtminstone i princip. Trots detta har skolan en nedtonad betydelse på institutionerna.

– Lärarna känner sig åsidosatta och upplever att deras verksamhet, det vill säga skolan, nästan alltid kommer i andra hand, säger David Wästerfors. Trots att lärarna har högre utbildning anser de sig ha lägre status i denna behandlingstunga värld.

Behandlingen på institutionerna går ut på att lösa ungdomarnas sociala problem snarare än deras problem med att klara av skolan. Men ungdomarna har ofta svårt att förstå sig på den behandling de får och kan betrakta vistelsen på ungdomshemmet som en enda lång väntan, där mycket fokus sätts på problem i deras förflutna, de som de helst vill eller borde komma bort ifrån.

Samtidigt är det förstås många gånger en utmaning att undervisa de kriminellt belastade ungdomarna. Eleverna saboterar lektionerna och lärarna blir ibland utmanövrerade. När lärarna får chansen att skräddarsy lektioner till den enskilde eleven och dennes framtidsdrömmar och improvisera alltefter elevens dagsform fungerar det bättre. Men bråk, tjafs och konflikter gör att ofta är svårt att bedriva undervisning.

Eftersom man vet att skolan är en kraftfullt brottspreventiv institution så borde större fokus läggas på att få skolvardagen att fungera, menar David Wästerfors. Trots ett stort förändringsarbete inom Statens institutionsstyrelse under de senaste åren gör man fortfarande snarare tvärtom. I praktiken kan man rentav lyfta ut ungdomarna ur skolan när det i själva verket är mer skolgång som behövs.

– Det finns stora spänningar i hur man ser på ungdomarnas vård. Ingår skolan eller inte? Vill man nå större framgång i ungdomsvården så måste man ta itu med detta, säger David Wästerfors.

– Vad vi bland annat gjort är att jaga den mörka materian genom uteslutningsmetod, enkelt uttryckt. Vi är just nu i fart med att utesluta de viktigaste kandidater för partiklar som skulle kunna utgöra den mörka materian, säger Jan Conrad, professor i astropartikelfysik fysik vid Stockholms universitet.

Att det inte går att se mörk materia beror på att den inte avger synligt ljus utan bara ger sig till känna genom tyngdkraft. Den skulle kunna producera strålning med hög energi, gammastrålning, som kan observeras med speciella teleskop, som till exempel det satellit-burna gammastrålningsteleskopet Fermi Large Area Telescope. För några år sedan utvecklade Stockholmsforskarna en ny metod för att leta efter den mörka materian med just Fermi Large Area Telescope, som redan i första försöket gav mycket intressanta resultat. Nu har metoden förfinats och uppnått en bättre känslighet än någon gång tidigare.

– Det som gör våra nya resultat särskilt spännande är att en forskargrupp från Massachusetts Institute of Technology, och universiteten i Harvard och Chicago har rönt stor uppmärksamhet med att de påstår att de sett bevis för den mörka materian i Fermi-data från Vintergatans centrum. Om det vore sant, vore det fantastiskt. Vår studie ger ett oberoende och mycket mer robust test av detta påstående, vi lägger nämligen på ett klurigt sätt ihop signaler från ett flertal så kallade dvärggalaxer. Denna kombinerade signal är enklare att förstå, men signalen från enskild dvärggalax skulle vara för svag för att detekteras. Dessutom har vi uteslutit många fler partikelkandidater för den mörka materian. Vår slutsats är tyvärr att vi inte kan bekräfta deras resultat, säger Jan Conrad

– Vi har tyvärr fortfarande inte detekterat gammastrålning från den mörka materian, men vi är på väg att utesluta de viktigaste kandidaterna för de partiklar som skulle kunna utgöra den. Ett paradigmskifte kan vara på gång, om vi inte snart upptäcker något, säger Lars Bergström, professor och föreståndare för Oskar Klein-centrum som är ett center för forskning i kosmopartikelfysik.

FAKTA
Forskargruppens preliminära resultat presenterades av Brandon Anderson på Fermi symposium i Nagoya i Japan på fredagen den 24 oktober. Brandon Anderson och Jan Conrad är forskare vid Fysikum, Stockholms Universitet och Oskar Klein-centrum och ligger tillsammans med amerikanska kollegor från universitetn i Stanford och Chicago bakom de nya spännande resultaten.

Svenska universitet inblandade i Fermi-LAT är Stockholms universitet och KTH, som gemensamt ingår i Oskar Klein-centrum. Oskar Klein Centre är en exceptionellt framstående forskningsmiljö för högenergiastrofysik och kosmologi med forskare från både Stockholms universitet och KTH. Finansiärer är Knut och Alice Wallenberg Foundation, Rymdstyrelsen och Vetenskapsrådet.


Referenslänkar: Ny metod
Oskar Klein-centrum