Däremot får barnfamiljer med sammanboende föräldrar betydligt mindre stöd nu än tidigare. Överhuvudtaget har inkomstskillnaderna ökat sedan första hälften av 80-talet, många har fått det väldigt mycket bättre men inte de som har det sämst.

Daniel Rauhut, universitetslektor i socialt arbete vid Högskolan Väst, har tillsammans med forskare från Göteborg, Karlstad, Lund och Malmö skrivit en bok som handlar om barnfattigdom i Sverige.

Han berättar att andelen invandrare har mångdubblats sedan andra världskriget, från knappt två procent till fjorton procent idag. Och att många invandrarfamiljer lever i fattigdom.

– Trenden är att fler och fler invandrade familjer lever allt längre i fattigdom. Ungefär en femtedel är fortfarande fattiga efter nio år i Sverige, det är väldigt lång tid.

Mest barnfattigdom i storstäder
Mest barnfattigdom finns i storstäder och förorter men det är stor skillnad mellan olika stadsdelar. Till exempel är fyrtionio procent av alla invånare i Hjällbo socialbidragstagare jämfört med en tiondels procent i Långedrag. I Hjällbo är samtidigt femton procent av de boende ursprungssvenskar medan nittiofem procent är det i Långedrag.

Björn Gustavsson, professor i socialt arbete vid Göteborgs universitet och medförfattare till boken, berättar att de flesta som söker ekonomiskt bistånd inte har a-kassa, de har aldrig kommit in på arbetsmarknaden. Och att en ny grupp där allt fler får socialbidrag är unga vuxna, 18-20 år.

– Vi forskare har frågat oss varför så många blir socialbidragstagare i den här åldern? Istället för att plugga till exempel. Det visar sig att om föräldrarna har låg inkomst, är ensamstående och har kort utbildning är risken större att barnet blir socialbidragstagare.

Kommunerna har svår uppgift
Oskar Krantz, universitetslektor i socialt arbete vid Malmö högskola, pekar på en bortglömd grupp av fattiga barn bland de som är beroende av ekonomiskt bistånd: funktionshindrade eller barn till funktionshindrade. Inte ens Rädda Barnen belyser deras situation!

Idag är det kommunerna som har det övergripande ansvaret för att bekämpa barnfattigdomen i Sverige. Daniel Rauhut anser att det finns anledning att fundera över om detta är rimligt.

– Politikområden som påverkar fattigdom i allmänhet och barnfattigdom i synnerhet, är förankring på arbetsmarknaden, i socialförsäkringssystemet och hushållets familjestruktur. Det är statliga politikområden – inte kommunala. Därmed får kommunerna svårt att bedriva ett långsiktigt och förebyggande arbete mot barnfattigdom.

Högskolan Väst i Trollhättan är ledande i landet på arbetslivsnära utbildning. Vår profil är arbetsintegrerat lärande, AIL, i utbildning och forskning och vi har regeringens uppdrag att utveckla modeller för AIL. Aktiv samverkan med omvärlden är därför en självklarhet för oss.

Endast institutioner från EU:s medlemsstater kan bli fullvärdiga medlemmar i EUNIC, men EUNIC är oberoende av EU. Ett av skälen till att nätverket grundades var att förbättra de bristande europeiska internationella kulturella relationerna. De så kallade EUNIC-klustrens arbete i varje land består huvudsakligen av att arrangera evenemang som till exempel filmserier, litteraturuppläsningar och seminarier för att främja en bättre förståelse av europeisk kulturell mångfald.

Doktoranden Hanna Schühle har studerat hur dessa evenemang organiseras och genomförs i EUNIC-klustren i Berlin, Ukraina och Vietnam. Hon visar bland annat hur det faktum att de som arbetar med att förmedla europeisk kulturell mångfald i de tre klustren fortfarande först och främst arbetar för sina respektive nationella kulturinstitut påverkar EUNIC:s arbete.

– I teorin framhäver de flesta representanter som jag har intervjuat den europeiska idén bakom EUNIC, men när det kommer till att utföra den i praktiken, det vill säga att organisera EUNIC-evenemang, så fokuserar de flesta ändå på att presentera sina länder på bästa möjliga sätt och EUNIC:s syfte hamnar då i bakgrunden, säger Hanna Schühle.

Detta innebär att EUNIC är beroende av de enskilda representanternas engagemang, eftersom klustren själva inte har någon egen personal. Ett annat problem är att evenemangen präglas av en sammansättning av enskilda länders bidrag utan särskild hänsyn till eventuella förbindande element.

– I ett filmevenemang visas det till exempel en svensk film på måndag, en fransk film på tisdag och en tysk film på onsdag och så vidare, och för publiken framgår det inte nödvändigtvis att evenemanget handlar just om att få en bättre förståelse för den europeiska kulturella mångfalden. Särskilt eftersom interaktion med publiken har varit sällsynt i de undersökta evenemangen, säger Hanna Schühle.

Detta tillvägagångssätt är speciellt förvånande då den interaktiva ansatsen, där publiken anses vara en aktiv deltagare i evenemang, pekats ut som en av de viktigaste aspekterna i internationella kulturella relationer och eftersom dialog är en förutsättning för att uppnå förståelse. EUNIC:s additiva ansats tillsammans med bristen på interaktion gör därför att klustren i nuläget inte bidrar med något europeiskt mervärde.

– EUNIC har definitivt potential, inte minst eftersom nätverket är det enda stora europeiska initiativet inom internationella kulturella relationer och åtminstone i teorin visar ett intresse för mer Europa i internationella kulturella relationer. Men för att nå denna potential är det viktigt att det sker en förändring i de olika europeiska ländernas syn på internationella kulturella relationer så att det i den europeiska kontexten också i praktiken satsas på Europa istället för att bara ta Europa som en plattform för att främja de enskilda nationerna, säger Hanna Schühle.

Interkulturalitet är allt mer frekvent använt uttryck för att benämna samhällsprocesser där människor med olika kulturer och språk kommunicerar med varandra. Syftet är integration, förståelse och tolerans mellan olika grupper.

Men är interkulturalitet överhuvudtaget är möjligt att uppnå? Den frågan ställer Robert Aman vid Linköpings universitet, i en ny avhandling.

– Interkulturalitet måste rimligen förändras beroende på varifrån man kommer, vilket språk man talar och vilken kultur man tillhör.

Fokus för avhandlingen är spridningen av begreppet interkulturalitet inom utbildning. Syftet är att undersöka vad som händer med interkulturalitet om kulturella skillnader istället förstås som koloniala skillnader.

Robert Aman har undersökt och analyserat interkulturalitet på tre olika nivåer. I EU-policy, där begreppet har en framskjuten position, genom att intervjua studenter som gått kurser i interkulturalitet samt i akademiska läroböcker om ämnet. Analyserna visar att interkulturalitet oftast fastnar i en europisk utblick på världen.

– Ett exempel ur en EU-policy är den direkta uppmaningen att öka interkulturaliteten genom att dra fördel av att Europa har språkliga ingångar till många länder i världen. Men de är ju ett arv efter kolonialismen, säger Robert Aman.

– I en del av världen, vår, ses detta som en pragmatisk lösning, i en annan kan det ses som ett fortsatt beroende av imperiellt arv, där motparten tvingas anpassa sin språkliga apparat efter en europeisk referensram.

Robert Aman har hittat en alternativ utgångspunkt i en översättning av interkulturalitet – ”interculturalidad”, hämtad från ursprungsbefolkningarnas kamp för att bli synliggjorda på den offentliga arenan i Bolivia, Ecuador och Peru.

– Här har man återerövrat och uppvärderat sina språk, i Bolivia har de till och med startat ”ursprungsuniversitet”. Genom att tänka och undervisa på sina egna språk kan de också återerövra och forma sin identitet. Och genom själva erfarenheten av kolonialism, tillförs en möjlig distansering från interkulturalitet med dess underförstådda eurocentrism.

– Min slutsats är att man måste förstå kulturella skillnader som koloniala skillnader, annars riskerar man att reproducera de koloniala skillnaderna.

Robert Aman disputerar den 23 maj 2014 med avhandlingen ”Impossible Interculturality? Education and the Colonial Difference in Multicultural World

Redan i klubbens tidiga historia satsade Örebro Sportklubb på den manliga seniorfotbollen. Ekonomin fick också tidigt en stor betydelse vilket påverkade medlemsinflytandet. Från slutet av 1980-talet ser sig den manliga seniorfotbollen som ett företag i underhållningsbranschen. Det här beskriver Daniel Alsarve i sin doktorsavhandling i historia vid Örebro universitet där han låter ÖSK-historien beskriva utrymmet för demokrati i idrottsföreningar.

– Historieforskningen har köpt idrottsrörelsens egen syn på demokratin i sin verksamhet där Riksidrottsförbundet får ett demokratiskt uppdrag byggt på öppenhet och en representativ demokrati där varje medlem i grunden har en röst. Den bilden har gett rörelsen fördelar men har inte ifrågasatts, säger Daniel Alsarve, som kallar sin avhandling I ständig strävan efter framgång? Föreningsdemokratins innehåll och villkor i Örebro Sportklubb 1908-89.

Valet av ÖSK motiverar han med att det är en gammal förening, bildad 1908, den är dominant i regionen, har en spännande historia och hade från början många olika sektioner.

– Men redan i slutet av 1910-talet satsades det extra på seniorfotbollen och när föreningen byggde Eyravallen i början av 1920-talet förstärktes ekonomins betydelse för verksamheten. Det påverkade demokratin både positivt och negativt.

Daniel Alsarve menar att strävan efter att använda pengarna så effektivt som möjligt kunde uppfattas som ett hot mot mångfalden i föreningen och det ledde också på sikt till att ”olönsamma” sektioner ströks. Men Eyravallen höjde klubbens status och gav – framförallt de manliga – medlemmarna en träffpunkt, vilket stärkte gemenskapen.

Liksom inom idrottsrörelsen i övrigt var maskuliniteten norm i ÖSK. Eyravallen hade till exempel inga omklädningsrum för damer och den sektion för damidrott, som var framgångsrik i början av 1930-talet, försvann plötsligt ur föreningen. Senare försök att återuppliva damidrotten misslyckades och ett exempel på den manliga dominansen är att ÖSK i slutet av 1960-talet hade 13 kvinnliga medlemmar av sammanlagt kring 1 000.

Många idrottsföreningar har präglats av starka personligheter och i ÖSK var Karl T Graflund det dominerande namnet. Alsarve lyfter fram andra ”patriarker” på många orter i landet som typiska för hur idrottsrörelsen fungerade. Visserligen valdes dessa – år efter år – till sina uppdrag, men i praktiken lades demokratin i deras händer.

När amatörreglerna slopades i slutet av 1960-talet förändrades idrottsföreningarna. De kom allt mer att likna företag och i ÖSK:s fall anställdes en VD 1969. Folkrörelseidealen, där föreningen skulle vara öppen för alla, en social samvaro med demokratisk fostran och ett idrottande utan mål att tävla, hamnade allt mer i bakgrunden. I ÖSK höll ungdomssektionen emot. Från fotbollshåll menade man på 1980-talet att ungdomssektionens uppgift var att fostra en eller två elitspelare i varje årgång, men ungdomssektionen stod emot och menade att ungdomarna skulle idrotta för att det var kul och kunde satsa om de själva ville.

– Man kan säga att ungdomssektionen i det skedet försvarade idrottens egenvärde, säger Daniel Alsarve.

Samtidigt som det värnas om den traditionella folkrörelseidrotten där medlemmarna ska ha ett stort inflytande, pågår det diskussioner kring andra demokratiska frågor. Hur ska bolagiserade idrottsföreningar beskattas, som ideella föreningar eller som företag? Hur ska kvinnors och mäns olika villkor inom idrotten hanteras? Avhandlingen, som följer utvecklingen under nästan hela 1900-talet, är ett inlägg i den debatten och visar hur idrottsföreningarnas villkor förändrats under den tiden.