– Kina har numera världens största grupp socialbidragstagare och socialt arbete är ett relativt nytt fenomen. Behovet av kunskap är stort, säger Björn Gustafsson, professor i socialt arbete.

Tillsammans med svenska kollegor vid institutionen för socialt arbete har Björn Gustafsson inlett ett samarbete med bland annat Fudan University i Shanghai. Institutionen skickar bland annat lärare till Fudan University i Shanghai och vice versa. Man har också haft workshops i socialt arbete på plats och det finns doktorander från Kina som studerar vid Göteborgs universitet.

– I Sverige har vi en lång tradition av socialt arbete och svensk socialvetenskaplig forskning har tillgång till stora forskningsregister kring hushållens situation. Det finns ett stort intresse från kinesernas sida att lära sig om våra välfärdssystem och vetenskapliga metoder, säger Björn Gustafsson.

Bakgrunden till Kinas förändrade samhällsbild är den ekonomiska utvecklingen mot marknadsekonomi, menar han. Såväl bostäder som företag har privatiserats och sedan millenniumskiftet har miljontals kineser blivit uppsagda från sina arbeten inom statligt ägda företag. Dessutom lämnar många kineser landsbygden för storstäderna, vilket innebär påfrestningar för landets sociala infrastruktur.

– Det är mot sådan bakgrund den snabba utbyggnaden av socialbidragssystemet, först i städerna och mer nyligen på landsbygden, skall ses, säger Björn Gustafsson.

När han kom till Kina i början av 1990-talet blev han en av de första västerländska forskare som analyserade statistik om inkomster och fattigdom i landet.

– Nu har många kinesiska forskare bidragit till den akademiska litteraturen och med policy-underlag, säger Björn Gustafsson och tillägger att fortsatt forskning kring inkomstfördelning och sociala villkor är nödvändig för att Kina ska kunna svara mot de nya behov av social välfärd som växer fram.

Kunskapsutbytet i socialt arbete mellan Göteborgs universitet och Fudan University, Shanghai, resulterade förra året i ett specialnummer av den kinesiska tidskriften China Journal of Social Work. Den 8 maj arrangerar därför institutionen för socialt arbete ett release-seminarium utifrån specialnumret, då artiklarna kommer att diskuteras.

Journalister är välkomna att delta på seminariet. Tid: 13:15-16:00 Plats: Rum K013, Pilgatan 19, Göteborg

– Det är mycket få som förstår hur central energifrågan varit för händelseutvecklingen, säger Stefan Hedlund, professor vid Centrum för Rysslandsstudier, Uppsala universitet.

Ända sedan Sovjetunionens kollaps har energifrågan varit en känslig och ständigt högaktuell fråga i relationerna mellan Ryssland och Ukraina. Det som ofta kallats ”rysk” gas som säljs till kunder i Europa har i själva verket varit gas från Centralasien, framför allt Turkmenistan, som transporteras via Ryssland och Ukraina.

Denna handel med gas har känntecknats av allvarlig korruption som har inverkat mycket negativt på Ukrainas statsbildning. Konflikter mellan Moskva och Kiev angående prissättningen av den gas som ska passera Ukraina från Ryssland har ibland lett till avbrott i leveranserna. Två gånger – 2006 och 2009 – har detta även drabbat kunder inom EU. När krisen i Ukraina nu eskalerar ökar hotet för ett nytt ”gaskrig”. Kiev har en stor skuld, motsvarande cirka 3.5 miljarder dollar, till det ryska storföretaget Gazprom, som man inte klarar att betala. Om företaget stänger gasflödet till Ukraina kommer det att drabba flera EU-stater.

– Rysslands energiminister har nyligen meddelat Ukraina att skulden måste betalas före den 16 maj, därefter måste de betala förskott för att få någon gas. Ukraina kommer inte att kunna betala den skulden. IMF lånar bara ut pengar om sönderfallet av landet inte fortsätter. Det ser definitivt inte ljust ut för Ukraina, och därmed inte heller för relationerna mellan Ryssland och väst, säger Stefan Hedlund.

Boktitel: Putin´s Energy Agenda

– Vård- och omsorgsorganisationer väljer ofta att använda stödjande grupperingar för att bättre och mer uthålligt jobba med utvecklingsarbete. Det finns en stor potential i detta. Problemet är att man inte tar tillräcklig hänsyn till att dessa stödjande grupperingar behöver kapacitet, mandat och förtroende för att kunna stödja, säger Elisabet Höög, doktorand vid institutionen för folkhälsa och klinisk medicin, enheten för epidemiologi och global hälsa, Umeå universitet.

Utvecklingsarbete inom vård och omsorg sker ständigt och på många olika områden. Olika satsningar avlöser varandra och det ligger ett ansvar på medarbetare och beslutsfattare att hushålla med resurser, samtidigt som alla förväntas utföra sitt uppdrag på bästa sätt.

Enligt Elisabet Höög finns ingen universallösning för att bedriva utvecklingsarbete inom en så komplex miljö som vård och omsorg. Detta eftersom dessa verksamheter befinner sig i ständig förändring, i en lika föränderlig omvärld. Utvecklingsarbete inom vård och omsorg måste därför bedrivas följsamt, genom en ständig anpassning till rådande omständigheter och behov.

Elisabet Höög anser därför att det är bra att ge ansvar till särskilda grupper inom organisationen som får stödja utvecklingsarbetet. Det bidrar till att själva sättet att bedriva utvecklingsarbete blir någorlunda stabilt och hållbart, oavsett innehåll. Hon poängterar dock att förutsättningarna för utvecklingsarbetet behöver utvecklas.

– Vårdens och omsorgens organisationer arbetar hårt för att förbättra kvaliteten i verksamheterna, men uthållig utveckling är dock inte alltid så enkel och självklar att åstadkomma. Den kräver att människor förändrar och förändras, och innebär samtidigt en komplicerad balansgång mellan prioriteringar av resurser och kapacitet och förändringsvilja hos alla inblandade, säger Elisabet Höög.

I avhandlingen lyfter Elisabet Höög fram tre utmaningar som är extra viktiga för ett utvecklingsarbete ska fungera; Utmaningen att få människor med olika synsätt och erfarenheter att samverka, utmaningen att få grupper och organisationer att bygga gemensamma strategier och dra åt samma håll, samt utmaningen att i organisationerna ta fram användbar och aktuell information om utvecklingsbehov och att verkligen analysera och agera på den informationen.

– Ett hållbart utvecklingsarbete som är robust och klarar att fungera i ständig förändring kräver att vårdens och omsorgens organisationer försäkrar sig om att där finns kapacitet att hantera förändringsprocesser. Det handlar om att kunna väva samman människors möjligheter och begränsningar med det uppdrag de är satta att utföra, säger Elisabet Höög.

Avhandlingen: Navigera i ständig förändring – facilitering av utvecklingsarbete inom vård och omsorg. (Engelsk titel: Navigating continuous change – facilitation of development work in health care and social services).

– Det virtuella är framtiden. Det gör det möjligt att överallt kunna vara tillgänglig även utan mobil, surfplatta eller dator. Vi har idéerna och tekniken och nu vill vi utveckla prototyper. Till det behöver vi mer finansiering, vilket ofta är utmaningen inom forskning, säger Lars Asplund, professor emeritus i robotik vid MDH, som också presenterar projektet på youtube.

Underliggande forskningsprojekt har pågått under 2005 till 2013 som seende för robotar, men den tekniken visar sig vara lösningen för det tillbehör som Google Glasses kommer att behöva. Tangentbordet består av två armband som placeras runt handlovarna eller över händerna. Genom sensorer känner det av fingertopparnas position, underlaget och användarens rörelser och kan på så sätt avgöra vilken tangent som berörs, vilket användaren kan se i exempelvis sina Google Glasses. De två enheterna kommer även att fungera som en mus och framförallt som en gestinmatningsenhet.

– Dagens tangentbord ser nästan likadana ut och fungerar ungefär på samma sätt som 1800-talets skrivmaskiner. Vårt virtuellta tangentbord möjliggör en helt ny typ av interaktion och erbjuder relativa positioner som exempelvis kan minska risken för belastningsskador, säger Lars Asplund.

Det finns många användningsområden för den nya innovationen, både för företag och för privatpersoner såsom vid trånga utrymmen, vid journalistens intervju så att inte dataskärmen utgör en barriär och för privatpersoner som vill slippa ergonomiska problem som annars är vanligt förekommande med ett fysiskt tangentbord och mus.

– Ursprungsmärkning är inte gratis, någon måste betala och konsumenterna kan drabbas av de ökade kostnaderna i form av högre matpriser. Om konsumenterna inte är villiga att betala finns en risk att de högre produktionskostnader som följer av obligatorisk ursprungsmärkning istället försämrar konkurrenskraften för svensk livsmedelsindustri och svenskt jordbruk, säger Helena Johansson, nationalekonom på AgriFood och en av författarna till rapporten Origin labelling of food – costs and benefits of new EU legislation for Sweden.

Studien undersöker konsumenternas betalningsvilja för bacon, färdigrätter med kött, mjölk, yoghurt och jordgubbssylt. Enligt studien varierar konsumenternas genomsnittliga betalningsvilja för information om ursprung mellan 12 öre för en färdigrätt och 2,50 kronor för en burk jordgubbssylt. Även kostnaderna för märkningen och graden av frivillig ursprungsmärkning varierar mellan produkterna.

Resultaten visar att frivillig ursprungsmärkning fungerar och att obligatorisk märkning inte behövs. Det finns redan frivillig märkning i de fall konsumenterna har en hög betalningsvilja och när konsumenterna har ett lågt intresse för ursprung är den frivilliga märkningen mindre omfattande.

Cirka 36 procent av konsumenterna är inte beredda att betala någonting alls för information om ursprung.

– De konsumenter som värdesätter information om ursprung kan redan idag använda sig av den frivilliga märkningen på produkterna. Om obligatorisk ursprungsmärkning införs finns en risk att den får en negativ effekt för de konsumenter som inte är intresserade av informationen men som ändå kan tvingas att betala ett högre pris, säger Helena Johansson, och varnar också för att se obligatorisk ursprungsmärkning som en generell lösning på problem i livsmedelssektorn:

– Obligatorisk ursprungsmärkning är exempelvis inte ett sätt att motverka fusk i livsmedelskedjan. Lösningen på detta problem är istället bättre kontroll så att befintlig lagstiftning följs.

Läs rapporten här.

6,3 miljarder kronor. Så mycket kostar kapacitetsbristen i kollektivtrafiken det svenska samhället årligen bara i Stockholm enligt siffror från myndigheten Trafikanalys. För de tre största städerna i Sverige landar samma summa på 11,5 miljarder kronor.

Genom att utnyttja vattnet som omger Stockholm kan dessa kostnader sänkas. Ja, om vattenburen kollektivtrafik är en bra idé alltså.

Det är det, enligt Karl Garme, forskare vid Institutionen för farkost och flygteknik på KTH.

Forskningsprojektet ”Vattenvägen 365” initierades i samarbete med Susanna Hall Kihl på Vattenbussen AB, en entreprenör med visionen att skapa positiva effekter för både resenärer och samhället.

– I projektet ställer vi frågorna om vattenvägen kan tillföra kapacitet till kollektivtrafiken, jämna ut belastningen på landinfrastrukturen och öka tillgängligheten utan att öka miljöbelastningen. Svaret så här långt är att det går, säger Karl Garme.

Han forsätter att berätta att det finns fem förutsättningar för kapacitetsökningen, förutsättningar som listas i detalj nedan. 

– Tack vare samarbetet med Susanna Hall Kihl har vi kunnat sätta vår expertis och vårt kunnande i ett tydligare sammanhang. Genom djupare insikt i marknadens behov och samhällsplanerarnas utmaningar får forskningen ökad relevans, säger Karl Garme. 

– Traditionellt har trafikplanerarnas fokus legat på att testa konkreta linjer och trafikeringskoncept, men värdet som vattenvägen kan tillföra ett hållbart samhälle syns först när man zoomar ut till ett bredare perspektiv. Därför har vi också valt ett systemperspektiv som utgår ifrån resenärens dörr-till-dörr resa, inflikar Susanna Hall Kihl.

Karl Garme fortsätter att berätta att projektets mål är att en gång för alla slå fast om vattenburen kollektivtrafik i stor skala är en möjlig eller omöjlig väg att gå.

– Så här långt tror vi att det är möjligt förutsatt att de fem förutsättningarna uppfylls, säger Karl Garme.

Han tillägger att båtar är både tids- och energimässigt konkurrenskraftiga jämfört med buss. Det ser forskarna i de scenariostudier de genomfört. Vattenburen kollektivtrafik kan också underlätta för cykelpendling som är i ropet just nu. Det är är lättare att lasta båtar än bussar med cyklar, och det gör att resenären kan cykla, åka båt för att sedan åter cykla den sista biten.

– Båtar ska dock tillföra något, inte konkurrera ut andra delar av kollektivtrafiken, säger Karl Garme.

Här är listan. 
Förutsättningarna för vattenburen kollektivtrafik ökar…

… om det vattenburna systemet integreras med landinfrastrukturen (fysiskt och genom betalsystemet). 

– Ta Slussen som ett exempel, och då mer specifikt färjorna till Djurgården. Kollektivtrafiken hänger inte ihop här. Man måste ut ur tunnelbana och gå en bra bit innan man kommer till båtarna. Det är inte som att byta mellan röd och grön linje vid Slussens eller Gamla stans tunnelbanestationer. Tar man Nacka strand som ytterligare ett exempel är det en lång väg ner till båten från bussarna. Nodpunkterna behöver byggas ihop. Om man vänder sig till SL:s reseplanerare ska man inte heller behöva bry sig om ifall man har asfalt, räls eller vatten under fötterna, säger Karl Garme.

2) … om vintertrafiken kan hanteras och om frekvensen är hög.

– I det nordiska klimatet uppstår alltid frågan om vintern och isen när vattenburen kollektivtrafik diskuteras. Vi har adresserat isbiten specifikt i vår forskning. Vill vi ha effektiva fartyg så pratar vi lätta konstruktionsmaterial, men på marknaden finns det en skepsis mot hur dessa tar och bryter is och man efterlyser de förstärkta stålfartyg som används idag. Vi är emellertid av åsikten att lätta material klarar en del is, och vi spar dessutom bränsle under sommaren om vi inte behöver frakta runt på en tung funktion (stärkt stålskrov) som då inte behövs. Vidare kan det diskuteras om båten själv behöver kunna bryta is, eller om det räcker med att den kan färdas runt i kalla vatten. Idag är det stort fokus på att båten måste klara sig själv i alla lägen. Vi tror på redundans här, så att vi har en situation där det kommer en ny båt när den gamla går sönder, precis som med bussarna, säger Karl Garme.

3) … om av- och påstigning går snabbt, 

– Vi vill att båtarna fungerar som en tunnelbana eller en bus, där man går på och av från sidorna och inte i fören eller aktern. Det sättet spar tid, bland annat vid på- och avstigningar. Bekväma bytespunkter är också viktigt för att pendlarna ska kunna använda väntetiden  på ett bra sätt, säger Karl Garme.

4) … om farkosterna är ändamålsenliga, energieffektiva och produceras effektivt, 

– Båtarna i vattenburen kollektivtrafik bör vara olika stora, precis som med bussar som finns i flera storlekar. De ska tillverkas modulärt, Så det blir en rationell produktion. Det gör jättemycket för slutpriset för en båt, säger Karl Garme.

5) … om man planerar för vattenburen kollektivtrafik nu och inte bygger bort möjligheterna… 

– Nu när man planerar ny tunnelbana i Stockholm, det vill säga bygger ut trafiksystemet, är det vettigt att ha vattenvägen i åtanke. Det kan vara avgörande till exempel var en station placeras. Missar man att ha med vattenburen kollektivtrafik i planeringen så riskerar man också att minska vinsten med den. Vidare finns det en risk att befintliga och potentiella kajplatser kan försvinna eftersom strandnära boende är attraktivt. Om man dessutom för ner trafiken mot vattnet nyttjar man annars inte så använd infrastruktur, och frigör utrymme på andra ställen, säger Susanna Hall Kihl.

KTH-forskarna poängterar att det inte bara är Stockholm som har nytta av vattenburen kollektivtrafik. Många andra kustnära städer i Sverige och utomlands skulle kunna ha samma nytta av använda sig mer av vattenvägarna i kollektivtrafiken. Alltså en framtida exportnäring för Sverige om korten spelas rätt.

FAKTA
Forskningsprojektet ”Vattenvägen 365” är finansierat av Sjöfartsverket.