– Mer kunskap kommer inte heller leda till samsyn, säger professor Rolf Lidskog vid Örebro universitet, vars studie publicerades i Journal of Integrative Environmental Sciences i dag.

Intensivt skogsbruk betyder att man genom gödsling, förädlat plantmaterial och främmande trädslag arbetar för att öka produktionen av skogens råvaror. Men samtidigt som det finns en ökad efterfrågan av råvaror får intensivt skogsbruk effekter på såväl miljö som klimat.

– Vi har undersökt skillnaderna i uppfattningar mellan olika organisationer och vi kan se att mer kunskap inte kommer att leda till samsyn. Det är mer djupliggande orsaker som förklarar att man gör olika bedömningar av om intensivt skogsbruk är något som bör tillåtas i Sverige eller inte, säger Rolf Lidskog.

Öka förståelsen
Rolf Lidskog menar att det istället behövs en ökad förståelse för de olika sätt som organisationerna resonerar och gör riskbedömningar. Hur de ser på de olika fördelarna och nackdelarna.

– För det finns i stort en samsyn mellan vilka för- och nackdelar som finns med intensivt skogsbruk, men man ger dem olika betydelser. Ett exempel är klimatfrågan, där skogen är viktig som såväl kolsänka som producent av biobränsle.

– Utifrån samma kunskapsunderlag kommer alltså olika organisationer till helt olika slutsatser. Till exempel ser vissa det som förenligt med ett hållbart skogsbruk medan andra ser det som oförenligt, säger Rolf Lidskog.

Det beror på vilka värden som organisationen ser som mest viktiga i skogen men också vilken tilltro man har till samhällets förmåga att hantera risker och osäkerheter. Dessutom finns det olika åsikter om vilken roll klimatfrågan bör ha i relation till andra miljömål, inte minst biologisk mångfald.

Studien Intensive forestry in Sweden: stakeholders’ evaluation of benefits and risk är ledd av Rolf Lidskog, professor i sociologi vid Örebro universitet, och genomförd i samarbete med forskare vid Sveriges lantbruksuniversitet och Oslo universitet inom ramen för forskningsprogrammet Future Forest.

Artikeln kan laddas ner från följande sida: http://www.tandfonline.com/doi/full/10.1080/1943815X.2013.841261#.UmktbhDuxZg

Enligt den gängse bilden av svenskt kulturliv så bröt Sverige under 1940-talet sitt långa och intensiva förhållande med ett tyskt kulturarv. Men när historikern Henrik Rosengren i det av Riksbankens Jubileumsfond stödda projektet I skuggan av Förintelsen, som studerar judars integration och kulturskapande i Sverige före, under och efter andra världskriget, analyserar ett antal tyskspråkiga flyktingars svenska bana, ser han något annat.

– De här personerna flydde Nazityskland som påstådda fiender till det tyska. Men i Sverige blev de företrädare för tyskhet, och förde så att säga vidare relationen mellan Sverige och Tyskland, säger Henrik Rosengren.

Också efter kriget fortsatte många av tonsättarna att arbeta både med och för ett tyskt kulturarv – de kunde fungera som broar mellan svenskt och tyskt musikliv.

– I ett stort musiklexikon som gjordes direkt efter kriget arbetar de som flytt den nazistiska raspolitiken sida vid sida med de tyska musikforskare som stannat kvar och gjort karriär i Nazityskland, i flera fall tack vara att deras före detta kollegor tvingats fly. De drar i detta sammanhang så att säga ett streck över oförätterna under kriget för att kunna gå vidare, konstaterar Henrik Rosengren.

Henrik Rosengren pekar i sin studie också på hur flyktingarna på grund av den nazistiska raspolitiken även i sin exil tvingades förhålla sig till en judiskhet oavsett om de ansåg sig som judar eller inte. Kontakten med de judiska församlingarna och hjälporganisationerna var ett sätt att få stöd i ett nytt och främmande land.

– Av de tonsättare, musiker och musikskribenter jag studerat är det bara en som betonat sitt judiska arv och som i offentligheten i viss mån förhållit sig till sin judiskhet, säger Henrik Rosengren.

Till skillnad från de musiker som Rosengren behandlar utgick konstnärerna i Tanja Schults studie i större utsträckning från Förintelsen i sitt konstskapande. Tanja Schult visar hur Förintelsen är ett mer vanligt tema inom svensk konst än vad som tidigare varit känt. Detta tydliggörs också i den pågående konstutställningen Att återvända till Auschwitz som Schult arrangerat tillsammans med Uppsala konstmuseum. Medan tidigare generationer ofta sett Förintelsen främst som en judisk erfarenhet blev det under 1970-talet och än mer under 1990-talet allt vanligare att betrakta folkmordet som ett allmänmänskligt problem och även reflektera över hur vi minns detta historiska skeende – oavsett bakgrund, etnicitet eller religion.

Läs mer om studien i slutredovisningen på www.rj.se

Handel med utsläppsrätter infördes i Sverige 2005 som ett sätt att minska utsläppen av växthusgaser, i enlighet med Kyotoprotokollet. De delas ut gratis varje år till företag med tillstånd att släppa ut växthusgaser. För varje utsläpp måste företagen överlämna utsläppsrätter, en utsläppsrätt motsvarar ett ton koldioxid eller motsvarande i andra växthusgaser. De som klarar av att minska sina utsläpp kan sälja sina utsläppsrätter till andra företag som finner det billigare att köpa utsläppsrätter än att minska sina egna utsläpp. På det sättet ska en marknad skapas, är det tänkt, där minskningen av växthusgaser görs på det mest kostnadseffektiva sättet.

År 2010 handlades utsläppsrätter för 92 miljarder euro, bara i Europa. Men vad är egentligen en utsläppsrätt? Vilken rättslig status har de? Om detta forskar Emil Elgebrant, affärsjurist vid Linköpings universitet.

– Osäkerheten här gör det svårt till exempel att använda utsläppsrätter som kreditsäkerhet, säger han. Vågar man låna ut pengar med utsläppsrätter som säkerhet?

Olika myndigheter ser på utsläppsrätter på olika sätt. Skatteverket betraktade dem för några år sedan som finansiella instrument medan EU:s mervärdesskattekommitté numera anser att de är en tjänst och därmed ska momsbeläggas. Olika länder i EU har också haft olika uppfattning om detta, vilket bland annat inneburit att företag kunnat tjäna pengar på att flytta sina utsläppsrätter mellan olika filialer i olika länder. I vissa länder är de momsbelagda, i andra inte. 16 olika varianter finns på hur de bokförs, berättar Emil Elgebrant, och konstaterar att reglerna – eller snarare bristen på enhetliga regler – kring utsläppsrätter är en juridisk snårskog.

Men problemet är inte nytt, och inte unikt för utsläppsrätter.
– Rättsregler om egendom bygger på att det är något vi ser och kan ta på, en fysisk sak, säger han. Problemet uppstår när vi arbetar med rättsliga fiktioner, tankemodeller som vi tillskriver ett värde.

Kontopengar lider exempelvis av en liknande osäkerhet, till skillnad från fysiska pengar. Det är fortfarande inte helt klarlagt inom vare sig civilrätten eller straffrätten hur kontopengar egentligen bör hanteras.

– Om någon tar en påse fysiska pengar från dig så kan det solklart bedömas som en stöld, säger Emil Elgebrant. Men om någon för över pengar från ditt konto till sitt eget så kan det inte röra sig om stöld då det inte finns något objekt som har stulits. Det kanske snarare handlar om något slags olovligt förfarande.

Genom att studera hur andra rättsliga fiktioner har hanterats försöker han komma underfund med hur man bör se på utsläppsrätter och andra icke-fysiska objekt.

– Jag analyserar de rättsliga problem som uppstår när man inför nya objekt, säger han.

Här kolliderar också olika rättsystem. Straffrätt, civilrätt, redovisningsrätt och beskattningsrätt, alla kan de komma till olika slutsatser om vad exempelvis utsläppsrätter egentligen är.
Det här skapar osäkerhet, inte minst för den som ska värdera ett företag. Vad är dess utsläppsrätter egentligen värda? Någon praxis finns inte heller än, inga vägledande domar.

– Saken ställs ju inte på sin spets förrän en konflikt uppstår, vid en konkurs till exempel. Där blir bland annat skyddet av borgenärer beroende av hur ”objektet” klassificeras.

Emil Elgebrant konstaterar också att systemet med utsläppsrätter hittills inte har uppnått sitt viktigaste syfte, dvs. att bidra till minskade utsläpp av växthusgaser. Det beror på att tilldelningen varit alldeles för generös, vilket gjort det väldigt billigt för företagen att fortsätta släppa ut växthusgaser.

– Det här är något som man nu vill komma tillrätta med, bland annat genom att börja auktionera ut utsläppsrätterna istället för att skänka bort dem, säger han.

FAKTA
Emil Elgebrant disputerade 2012 vid Stockholms universitet. Avhandlingen heter ”Ägande och värde av utsläppsrätter och andra liknande handelsobjekt: En sakrättslig, redovisningsrättslig och skatterättslig studie”, publicerad på Jure förlag AB. Se också artikeln ”Miljardhandeln som få begriper” i Affärsvärlden.

Perioden 1750 till 1900 är folkökningens tid i Västeuropa. I Sverige växte befolkningen från knappt två till drygt fem miljoner. Först mot slutet av 1800-talet bromsades utvecklingen genom massutvandringen till Amerika. Något decennium in på 1900-talet började dessutom födelsetalen falla. Samtidigt urbaniserades Sverige allt snabbare. Några år in på 1930-talet bodde för första gången fler svenskar i tätorter än på landsbygden.

Vad som ligger bakom befolkningsutvecklingen har förklarats på olika sätt. Redan på 1800-talet uttalade biskop Esaias Tegnér sina klassiska ord om ”freden, vaccinet och potäterna” som orsak till det ökande antalet svenskar. Erik Hallberg har i sin avhandling granskat olika teorier om drivkrafter bakom befolkningsutvecklingen. Hans resultat ifrågasätter om dödlighetsnedgången haft så stor betydelse som en del tidigare forskare påstått. Avhandlingen går också emot uppfattningen att befolkningsutvecklingen sker oberoende av den ekonomiska och sociala utvecklingen i samhället.

Istället är Erik Hallbergs slutsats att den bondepositiva politik som fördes i Sverige under 1700-talet drev fram folkökning och nyodling. Olika reformer gav bönder en större förfoganderätt över jord och arbetskraft. Stora markarealer som tidigare varit gemensamma mellan byar och använts för bete kunde efter skiftena kring 1700-talets slut odlas upp. Lika viktigt var att bönder fick sätta upp torp och stugor på sin mark utan att riskera att förlora dem till staten.

– Det mest gynnande för jordbruksutvecklingen var de nya arbetskraftsresurserna. Anläggningen av torp och stugor exploderade under början av 1800-talet. Här bosatte sig ungt folk som kunde göra investeringsarbeten och ta dagsverken vid arbetstopparna inom åkerbruket. På så vis ökade både folkmängden och produktionen, säger Erik Hallberg.

Avhandlingen utgörs till stor del av en närstudie av Dalboslätten i sydöstra Dalsland. Detta område hade den kanske starkaste folkökningen i Sverige under 1800- talets första hälft, efter omkring år 1865 den kraftigaste folkminskningen.

– Den nya politiken medförde att området gick från ett diversifierat jordbruk, där boskapsskötseln ännu var betydande, till att bli ett centrum för havreodlingen i landet, så småningom med England som viktig marknad, säger Erik Hallberg.

Folkminskningen från slutet av 1800-talet var del av en allmän tendens av flykt från landsbygden i Sverige. Bondebarn, tjänstefolk och obesuttna fann bättre möjligheter i städer eller i Amerika. I synnerhet unga kvinnor flyttade från Dalboslätten. Till denna utveckling bidrog också att antalet barn inom äktenskapen fortfarande var förhållandevis många runt sekelskiftet 1900.

– För de bondebarnen var det många att dela arvet med. Dessutom ökade medellivslängden för vuxna mot slutet av 1800-talet. Väntan på en gård blev allt längre, säger Erik Hallberg.

En följd av utflyttningen blev att jordbruket under början av 1900-talet åter blev mer diversifierat, där bondefamiljen själv fick stå för allt arbete. Några torpare och backstugusittare fanns knappast längre att tillgå. Åkermark lades igen. Nyodlingsepoken var över.

FAKTA
Avhandlingens titel: Havrefolket. Befolknings- och marknadsutveckling på Dalboslätten 1770—1930. Tid och plats för disputation: fredagen den 25 oktober. Avhandlingen kan beställas från författaren via e-post. Den finns även digitalt publicerad på: http://hdl.handle.net/2077/33705

I pressen, på vaxkabinetten och i de resande attraktionernas tält fick stockholmarna ta del av berättelser om sedeslösa kvinnor, likplundrare och annat spektakulärt. Kritikerna gentemot det sena 1800-talets populärkultur var eniga. Den som tog del av de ”alltför realistiska” synerna riskerade att bli förvirrad och komma till felaktiga slutsatser om omvärlden. Men även andra röster gjorde sig hörda. Genom att inte vända blicken från det mörka i världen kunde den enskilde nå självinsikt och en vilja att förändra.

– Populärkulturen var i själva verket en del av att skapa en ansvarstagande och självreflekterande medborgare, delaktig i att föra samhället framåt, säger Anna-Maria Hällgren doktorand vid Konstvetenskapliga institutionen vid Stockholms universitet och författare till avhandlingen Skåda all världens uselhet: Visuell pedagogik och reformism i det sena 1800-talets populärkultur.

Populärkulturen både uppmuntrade och krävde en observatör som lugnt och behärskat kunde ta del av intrycken. Tanken var att om man bearbetade intrycken på rätt sätt kunde man själv utvecklas, bildas och stärkas. Men för att kunna ta del av detta innehåll krävdes ett bildat öga.

– Idéerna om hur den enskilde kunde öva sitt seende och bli en uppmärksam observatör låg i tiden. Seendet var ett kunskapsmedel och användes också som ett sådant inom flera explicit pedagogiska sammanhang, inte minst inom folkskolan, säger Anna-Maria Hällgren.
Berättelserna som vittnade om ett samhälle i fritt fall underbyggdes av en visuell pedagogik som ägde mycket gemensamt med den pedagogik som fanns i folkskolan. Det kunde handla om att lära sig att vara uppmärksam eller att kunna samtala om det man såg tillsammans med andra.

– Att lära sig skilja på en björk och en lönn fyllde ytterst samma funktion som att lära sig skilja på en giftmördare och en falskmyntare. Populärkulturen ägde en stor fördel i förhållande till folkskolans skolaffischer med alplandskap och bibliska scener. Populärkulturens framställningar från Stockholms skuggsida tolkades som särskilt autentiska och realistiska. Eftersom det antogs vara genom verkligheten och inte genom fiktionen som kunskap om omvärlden bäst kunde nås ansågs populärkulturen också ha en särskilt fostrande potential, säger Anna-Maria Hällgren 

Avhandlingens namn: Skåda all världens uselhet: Visuell pedagogik och reformism i det sena 1800-talets populärkultur

Avhandlingen har en intermedial utgångspunkt i frågan om relationer mellan text och bild samt i tesen ”all media are mixed media” och att varje medium i sig innehåller egenskaper som traditionellt brukar förknippas med andra medier. I avhandlingen ges en rad skönlitterära exempel som antingen blir utgångspunkt för en analys eller fungerar som illustration till de teoretiska resonemangen. Genom en tvärvetenskaplig syntes baserad på rön och teorier hämtade från semiotik, psykologi, kognitiv lingvistik, kognitionsforskning, läsarorienterade teorier, narratologi, possible worlds-teorier och intermediala studier belyser Ulf Pettersson en rad underliggande frågeställningar.

Vår hjärna tolkar mycket aktivt olika typer av tecken i omvärlden. I tolkningsakten söker den efter mönster i det vi förnimmer som överensstämmer med mönster som redan finns lagrade i minnet. Eftersom perceptioner, till skillnad från enskilda sinnesdata, är tvärmodala kopplar vi lätt samman exempelvis auditiva sinnesförnimmelser med i minnet lagrade ikoniska mönster. På så sätt kan ett morrande läte utlösa en inre bild av en ilsken, morrande hund, även om vi inte har någon sådan inom vårt synfält. En liknande förmåga till sammankoppling gäller när vi har lärt oss ett språk. De symboliska och konventionella tecknen, orden, antingen vi ser dem skrivna eller hör dem uttalas, utlöser vid perceptionen en utveckling av tecknet som kan resultera i mentala bilder av skiftande slag. Ibland rör det sig om enkla bildscheman som mest kan sägas ange riktningar, positioner och proportioner men i andra fall, om det språkliga uttrycket ger mera information, så kan bilden bli mera utvecklad.

När vi läser skapas flera olika mentala representationer i hjärnan. I det som inom kognitions-forskningen kallas ytstrukturen har vi en mental representation av själva orden på sidan. Textbasen ger en mental representation av den exakta semantiska betydelsen av textens ord och meningar. Den form av mental representation som normalt håller i sig längst är det som kallas situationsmodeller. Dessa utgör representationer av det som texten beskriver och för att skapa en levande modell av skeendet använder sig läsaren av sina egna erfarenheter och minnen och sin allmänna omvärldskunskap.

Alla texter innehåller luckor av olika slag. En stor del av det som ingår i en läsares konkretisering av en berättelse är sådant som bara implicit framkommer i texten. Nämner texten helt kort att en karaktär går på restaurang så aktiveras hos läsaren ett schema för vad ett restaurangbesök innebär. Vi använder stereotypa strukturer och mönster (scripts) som finns lagrade i minnet för att komplettera en berättelse och fylla i sådana luckor.

Språkliga uttryck och begrepp tar ofta sin utgångspunkt i hur vi som individer upplever att vår kropp fungerar och hur den interagerar med omvärlden. Detta visar sig inte minst i språkets underliggande spatiala metaforik, exempelvis är vi uppåt när vi känner oss glada eller är nöjda med tillvaron, medan vi är nere då saker går oss emot. Det har också visats att verb som sparka och springa i en text utlöser neurala aktiviteter i den motoriska delen av hjärnbarken.

Avhandlingen Textmedierade virtuella världar. Narration, perception och kognition försvarades framgångsrikt och godkändes vid en offentlig disputation vid Linnéuniversitetet, sal Homeros, Växjö, fredagen den 11 oktober 2013. Opponent var docent Paul Tenngart, Lunds universitet.

Pengarna vill Gunnar Ivarson bland annat tillägna en heltids professorstjänst, ”Gunnar Ivarsons professur i hållbart samhällsbyggande” och eventuellt ytterligare forskarresurser till forskningen inom hållbart samhällsbyggande vid Högskolan i Borås.

– Jag vill försöka påverka bostadsbyggande i Sverige, speciellt hyresrätter och studentbostäder. Jag vill att det tillsätts en grupp människor som kan utreda problematiken kring bristen på bostäder, hållbart samhällsbyggande och integration, förklarar Gunnar Ivarson.
Ytterligare ett mål är att utveckla stadsdelen Norrby i Borås inom ramen för det projekt i hållbart samhällsbyggande som Högskolan i Borås är involverade i och som nyligen fått delfinansiering från Vinnova.

– Vi är stolta och ska göra det bästa vi kan, sa rektor Björn Brorström när han tog emot donationsbrevet.

Gunnar Ivarsons stiftelse för hållbart samhällsbyggande grundades för drygt ett år sedan.

Gunnar Ivarson började som byggare 1956 och grundade Wäst-Bygg 1981. Han har länge varit engagerad i frågor som rör bostadspolitik och infrastruktur och sitter bland annat i styrelsen och branschrådet för Institutionen Ingenjörshögskolan sedan tio år. Sedan tidigare samarbetar Ingenjörshögskolan, SP, Borås Stad och Borås Energi och miljö kring ett referensprojekt för hållbar samhällsutveckling, Innovationsplattform Norrby.

Text: Solveig Klug, Högskolan i Borås