Under de senaste åren har forskare från olika discipliner tydligt kunna se samband mellan städers storlek och deras genomsnittliga socioekonomiska aktivitet.
I stora städer skapas fler sociala kopplingar, högre välstånd och mer innovationskraft per invånare ju större de blir. Men vad genomsnittet säger om staden stämmer inte alltid överens med verkligheten för dem som bor där.
– Det ekonomiska välståndet i större städer beror nästan helt på de extrema resultaten för ett fåtal framgångsrika. Om man ignorerar det här sambandet riskerar beslutsfattare att överskatta stadstillväxtens stabilitet. Särskilt i ljuset av den höga rörligheten bland urbana eliter och deras benägenhet att flytta dit pengarna finns, säger Marc Keuschnigg, forskare vid Linköping universitet.
Redan framgångsrika gynnas
I en studie har forskarna analyserat så kallad geokodad mikrodata om sociala interaktioner och ekonomisk produktivitet i Sverige, Ryssland och USA.
Resultaten visar att ojämlikheten mellan människor inom storstäderna är utbredd när det gäller inkomster och sociala kopplingar. De som gynnas mest är de redan mest framgångsrika. De bidrar också i stor utsträckning till det genomsnittligt höga välståndet i storstäder.
Produktiviteten hos en person är starkt sammankopplad med de sociala miljöerna. Mångfalden i storstäder är större än i mindre städer, och därför är det också mer sannolikt att skickliga och specialiserade människor hittar andra som har en kompetens som kompletterar deras egen.
Det här fenomenet möjliggör högre produktivitetsnivåer och större inlärningsmöjligheter i större städer. Men de produktiva sociala miljöerna som storstäder erbjuder är inte tillgängliga för alla.
Svensk elit i storstäderna
Forskarna spårade även 1,4 miljoner svenska löntagare över tid. Det visade sig att de som var framgångsrika i storstäder frodades i större utsträckning än framgångsrika individer i mindre städer.
Det innebär att eliten i storstaden drog ifrån både de övriga invånarna i sin egen stad och de framgångsrika i mindre städer. Detta skapar en ojämlikhet inom storstäder och också mellan större och mindre städer.
Studien visar också att de som tjänar mest är mer benägna att lämna mindre städer för att flytta till de största städerna.
Den oproportionerliga utvandringen av de mest framgångsrika individerna från mindre städer resulterar i en förstärkning. Det innebär att många av de mest lovande människorna i mindre folkrika regioner försvinner till större städer och skapar en ”rik blir rikare”-process.
Skarpa ojämlikheter
De största städerna blomstrar för att de mest innovativa, sociala och skickliga människorna bor där. Dessa extremvärden bidrar oproportionerligt mycket till stadens resultat, menar forskarna.
– Urban forskning har till stor del fokuserat på genomsnittet för en stad. I den etablerade metoden undersöks endast en datapunkt per stad, till exempel genomsnittlig inkomst. Tidigare studier har haft fokus på medelvärden och förbisett de skarpa ojämlikheterna som finns inom städer i förutsägelser om hur urban tillväxt påverkar stadsbornas livskvalitet, säger Marc Keuschnigg.
De flesta utesluts från fördelar
När det gäller ojämlikhet inom storstäder, uppmärksammar studien att de flesta stadsbor delvis utesluts från de socioekonomiska fördelarna med att bo där.
Deras livsstil, som skiljer sig från den urbana elitens, drar mindre nytta av det geografiska läget. När man tar hänsyn till levnadskostnaderna i större städer har många storstadsbor det faktiskt sämre jämfört med liknande människor som bor på mindre orter.
Marc Keuschnigg, biträdande professor vid institutet för analytisk sociologi, Linköping universitet, och professor vid institutet för sociologi vid Leipzigs universitet, marc.keuschnigg@liu.se
Fordon som A-traktorer har ökat de senaste åren. Det har också medfört att antalet trafikolyckor med fordonen, som ofta körs av unga förare, har ökat. Under 2022 omkom fyra ungdomar i olyckor med A-traktorer.
Enkäter med unga förare har visat att cirka 80 procent i mopedbilar alltid har bälte på sig. I A-traktorer är motsvarande siffra bara omkring 40 procent.
Men att färdas i dessa fordon utan bälte kan få förödande konsekvenser. Det visar tre krocktester som VTI, Statens väg- och transportforskningsinstitut, har gjort.
A-traktorer, som också kallas EPA, är ombyggda personbilar som blivit populära bland tonåringar. Fordonen får köras i max 30 kilometer i timmen och moppekörkort krävs.
Bilbälte gör skillnad
Vid alla testerna vid VTI:s krocksäkerhetslaboratorium i Linköping var föraren bältad och passageraren obältad. De första två testerna gjordes med A-traktorer. Ett fordon kördes i 30 kilometer i timmen, den andra A-traktorn i 40 kilometer i timmen. Ett tredje test gjordes med en mopedbil i 40 kilometer i timmen.
Resultatet blev lika för alla fordon och hastigheter: Den bältade föraren slog huvudet i rattens mitt. Passageraren, som inte använde bilbälte, slog huvud i vindrutan så hårt att den sprack och buktade ut.
Inget lagkrav på bälte i A-traktorer
Till skillnad från vanliga krocktester, där själva fordonen blir testade, var de aktuella testerna i första hand tänkta som en kunskapshöjande insats för att påvisa de allvarliga följderna vid en kollision. Men enligt VTI bekräftar testerna behovet av att öka trafiksäkerheten på många områden för både förare och passagerare i dessa långsamgående fordon.
Det är i dag inte lag på att ha bälte i A-traktorer. I mopedbil finns krav på bältesanvändning för den som inte har hjälm.
Förändrade regler på remiss
Forskningsinstitutet har för närvarande två projekt på gång om långsamgående fordon. Det ena handlar om riskmedvetenhet, säkerhet och utbildning för unga förare med AM-körkort. Det andra handlar om mopedbilars och A-traktorers påverkan på trafiksäkerheten.
Projekten leds av utredare Susanne Wallhagen och forskaren Helena Selander på VTI.
– Ett utredningsuppdrag från regeringen till Transportstyrelsen är nu på remiss. Det handlar om förändrade regler när det gäller A-traktorer, och där finns många goda förslag, säger Susanne Wallhagen.
Papperstillverkning kräver ofta tillsatser för att få de egenskaper som önskas, som exempelvis papperets styrka. Men forskning visar att detta kan lösas på ett hittills oprövat sätt.
– För att göra papperet starkt tillsätter man vanligtvis stärkelse till pappersmassan, säger Mozhgan Hashemzehi, doktorand i kemiteknik. Normalt används stärkelse från potatis, men i våra studier har vi istället tillsatt en kemiskt modifierad pappersmassa. Därmed kan vi undvika att använda råvaror som istället kan användas till livsmedel.
Men fungerar det lika bra?
– Ja, det visar sig i studierna att det fungerar mycket bra och styrkan hos papperet ökar när vi använder vår nya kemiskt modifierade massa som tillsats.
Mindre miljöpåverkan med kemiskt modifierad pappersmassa
Det är väldigt vanligt att processen påverkas negativt av styrketillsatser. Samma orsak till att pappret blir starkare orsakar även ett mer tätt papper och som därmed är svårare att avvattna.
Avvattning är ett av de första stegen när papper tillverkas. När den utspädda pappersmassan sprutats ut över en stor duk, måste vattnet rinna av och sugas undan för att pappret ska formas.
– Resultaten är som mest banbrytande i detta avseende då vi observerar en ökad styrka utan ökat avvattningsmotstånd.
Ökad styrka, utan att processen påverkas negativt genom svårare avvattning, innebär att lönsamheten för tillverkaren ökar. Miljövänligheten ökar också, eftersom mindre energi krävs till processen.
– Vi använder också miljövänliga kemikalier till att skapa modifieringen och har dessutom testat att återanvända kemikalierna så det blir ännu mindre miljöpåverkan. Vi hoppas att detta kan leda till att nya miljövänliga styrkemedel som inte är baserade på livsmedel används, säger Mozhgan Hashemzehi.
Pollinerande insekter är avgörande för ekosystemens funktion och människans matförsörjning. Samtidigt är många pollinerande arter hotade eller på tillbakagång. En tredjedel av Sveriges biarter är idag rödlistade, vilket betyder att de är hotade.
Insektshotell och att anlägga äng ger effekt
År 2018 sjösatte Naturskyddsföreningen en kampanj för att rädda bin. Syftet var att få allmänheten att engagera sig genom att skapa mer gynnsamma miljöer i privata trädgårdar. Insatser för att hjälpa pollinatörer kan till exempel vara att anlägga en äng, skapa en blomsterplantering eller sätta upp ett bihotell.
Omkring 11 000 personer svarade på uppmaningen. Nu har forskare från Lunds universitet utvärderat åtgärderna.
– Vi vet att många privatpersoner vill engagera sig för pollinatörer. Här har vi velat undersöka åtgärder som allmänheten själv väljer att göra i sin trädgård, och hur dessa kan ge bäst effekt, säger Anna Persson
Äldre och artrika miljöer bäst
Resultatet från kampanjen med namnet Operation: Rädda bina visar att en äng med ett större antal blommande arter hade störst effekt på mängden pollinerande insekter. När det gäller planteringar var det gynnsamt om de var äldre och också täckte en större yta.
Bihotell blev oftare bebodda om de låg i blomrika trädgårdar, om de var äldre och om bohålen var max en centimeter i diameter.
Anna Persson menar studien är viktig för att kunna ge rätt instruktioner till dem som på egen hand vill göra en insats för pollinatörer.
– Till exempel kan vi visa att det lönar sig att skapa stora och artrika ängar och planteringar och att det är viktigt att inte ge upp efter något år, eftersom åtgärderna blir bättre över tid. Just det bör uppmuntras i framtida kampanjer, säger hon.
Trädgårdsägare bidrar till biologisk mångfald
Hon hoppas också att resultaten kan inspirera fler att anpassa den egna täppan så att den blir mer gynnsam för insekter. Trädgårdar täcker ofta omkring trettio procent av markytan i städer och tätorter. Därför kan trädgårdsägare som grupp bidra till städers biologiska mångfald i relativt hög utsträckning.
– Men då krävs naturligtvis att rätt åtgärder görs. Våra resultat kan användas för att ge råd om vad man bör satsa extra på i sin trädgård för att faktiskt göra nytta, säger Anna Persson vid Lunds universitet.
Mer om studien
Studien har gjorts genom medborgarforskning, där privatpersoner själva rapporterat in åtgärder i sina trädgårdar och hur mycket insekter de sett. 3 758 personer svarade på forskarnas enkät.
För att kontrollera hur väl uppskattningen av mängden pollinatörer fungerade bad forskarna även deltagarna att räkna antalet blombesökande insekter där de gjort åtgärder under tio minuter en solig dag i juli. Drygt 350 svar kom in och resultatet stämde mycket väl överens med de uppskattade mängderna.
Eftersom forskarna samlat in data via amatörers egna uppskattningar finns en stor osäkerhet i varje enskild datapunkt, men forskaren Anna Persson betonar att man ändå kan vara trygg med resultaten eftersom många svar inkom.
– Vår studie kan dock vara drabbad av så kallad ”förväntningsbias”. Det innebär att personer som gjort åtgärder och skapat mer artrika trädgårdar också förväntar sig att se fler insekter, och därmed riskerar att rapportera in ett för högt antal, säger Anna Persson.
Anna Persson, forskare vid Centrum för miljö- och klimatvetenskap (CEC), Lunds universitet, anna.persson@cec.lu.se
I en forskningsrapport från 2020 konstaterade forskare vid Linnéuniversitet att en procent av världens befolkning står för cirka hälften av utsläppen från kommersiella flygtransporter. Merparten är förknippade med resor i premiumklass för välbärgade personer, så kallade dollarmiljonärer, som flyger ofta.
Nu har forskarna tagit fram en modell för att räkna ut hur många dollarmiljonärer som kommer finnas i världen år 2050 – och hur mycket utsläpp de kommer att generera.
Hindrar omställningen
Studiens resultat visar att andelen dollarmiljonärer i världen kommer att öka från dagens 0,7 procent till 3,3 procent. Enligt modellen kommer deras utsläpp att stå för 72 procent av den återstående koldioxidbudgeten.
Det här minskar avsevärt chansen att stabilisera klimatförändringen vid 1,5 grader som är Parisavtalets mål, menar professor Stefan Gössling vid Linnéuniversitet.
– En fortsatt ökning av utsläppen i toppen gör omställningen mindre sannolik, eftersom den accelererande energiförbrukningen hos de rikaste sannolikt överstiger systemets förmåga att fasa ut fossila bränslen. Vi menar därför att det är nödvändigt att ifrågasätta huruvida politiska åtgärder, som till exempel progressiva skatter riktade mot de stora utsläpparna, kommer vara tillräckliga för att klara miljömålen, säger han.
Parisavtalet
Parisavtalet är ett globalt klimatavtal som trädde i kraft 2016. I juli 2022 har 192 stater och EU undertecknat avtalet. Kärnan i avtalet är att begränsa den globala uppvärmningen genom att minska utsläppen av växthusgaser.
En viktig punkt i avtalet är att hålla den globala uppvärmningen långt under två grader och sträva efter att begränsa den till 1,5 grader.
En av de mer specifika frågorna som forskarna ställer i studien gäller lagstiftning som tvingar rika att införa teknik utan koldioxidutsläpp, till exempel att privatflygplansägare endast får tanka förnyelsebara bränslen.
Men detta kommer samtidigt att kräva betydande mängder förnybar energi – särskilt för bränsleproduktion – som är svårt att uppnå även med nuvarande energianvändningsnivåer, förklarar Stefan Gössling.
– För att bli oberoende av rysk import av kol, olja och gas och för att minska utsläppen av växthusgaser har till exempel Tyskland, Belgien, Nederländerna och Danmark lovat att öka investeringarna i havsbaserad vindkraft. Detta sätter ytterligare press på de redan ambitiösa planerna på att producera hälften av Europas el från vindkraft vid mitten av århundradet.
Enligt forskarna kommer en annan central fråga för framtiden vara om det är möjligt att producera de hållbara flygbränslen som krävs för de välbärgade resenärerna – eller om en politik behövs för styrning och kontroll, till exempel förbud mot energiintensiva flygningar i premiumklass och privatflyg.
– Det finns numera en omfattande litteratur om den ojämna fördelningen av utsläpp mellan individer. Det finns ett bevisat samband mellan rikedom och utsläpp; det är extremt stor skillnad mellan hur mycket en person i till exempel Centralafrika genererar i utsläpp jämfört med mycket rika individer, säger Stefan Gössling.
Han menar att resultaten från studien väcker frågan om politiska val och inritningar, som bör ske globalt, och att forskningen bekräftar att det är viktigt att rikta in sig på de stora utsläpparna.
– Det är uppenbart att utan politiska krav på förändring, minskad energianvändning och en övergång till användning av förnybar energi bland de rika, är det svårt att se hur den globala uppvärmningen kan hållas inom kritiska tröskelvärden, säger Stefan Gössling.
Gäddan är Östersjökustens största rovfisk. Gäddorna är viktiga både för fisket och den ekologiska balansen i ekosystemet eftersom de bidrar till att minska förekomsten av småfiskar, vilket i sin tur ger friskare bottnar.
När gäddorna försvinner ökar risken för stora mängder spigg och trådalger, något som leder till att kustens undervattensskogar försvinner.
Trots att fisken är så viktig för ekosystemet, har kunskapsläget hur det verkligen står till med arten i Östersjön varit dåligt.
Högt fisketryck och hot från andra arter
De fåtal tidigare studier som har undersökt gäddan har varit begränsade till enstaka kustområden. Men genom att samla in data och sammanställa uppgifter från både miljöövervakning och från yrkes- och fritidsfisket från hela Östersjön, har forskare vid SLU kunnat undersöka hur bestånden utvecklats från mitten av 2000-talet och fram till idag.
– Resultaten från vår studie visar tydligt på en negativ utveckling av bestånden från framförallt de centrala och södra delarna av Östersjön. Men det finns lokala variationer med positiva trender i Estland och Finland, säger Jens Olsson, forskare på SLU.
Tidigare forskning har visat att gäddan påverkas negativt av för högt fisketryck och förlust av viktiga livsmiljöer. Den blir också ett byte för säl, skarv och spigg.
– Gäddan förekommer i lokala bestånd som är mer eller mindre isolerade från varandra. Orsakerna bakom nedgångarna kan därför variera mycket mellan olika kustområden, vilket gör det svårt att få en helhetsbild, säger forskaren Örjan Östman vid SLU.
Flera åtgärder behövs
En viktig slutsats från studien är att åtgärder krävs för att stärka och bevara gäddan i Östersjön. Längs den svenska kusten återställs idag många kustnära våtmarker för att stödja gäddans föryngring, men ytterligare åtgärder krävs.
– Det finns flera åtgärder som har vetenskapligt bevisad positiv effekt på gädda, som att begränsa och förbjuda fisket, och att skydda och restaurera gäddans lek- och uppväxtområden. I vissa områden behöver man även minska predationen från säl för att stödja gäddan, säger Ulf Bergström, forskare vid SLU.
Studien belyser för första gången gäddans situation över hela Östersjön. Även om datamaterialet som ligger till grund för studien är omfattande, finns fortfarande brister i underlaget.
– Vi är glada över att ha kommit så här långt, men det är uppenbart att vi behöver bättre data om vi på ett säkert och heltäckande ska kunna följa gäddans status i Östersjön, säger Jens Olsson.
Medborgarforskning och genetisk övervakning
Medborgarforskning, där fritidsfiskare hjälper till med insamling av kunskap, i kombination med en stärkt miljöövervakning kan enligt forskarna vara ett viktigt verktyg.
Ett annat är de genetiska övervakningsmetoder som nu är under utveckling.
– Den här studien visar att långsiktig och heltäckande miljöövervakning är avgörande för bedömningar av miljöns tillstånd. Det ger oss kunskapsunderlag för vilka åtgärder vi ska vidta för att stärka ekosystem till nytta och nöje för oss idag, men framförallt för framtida generationer, säger Jens Olsson.
Jens Olsson, forskare vid institutionen för akvatiska resurser, Kustlaboratoriet, SLU jens.olsson@slu.se
Örjan Östman, universitetslektor vid institutionen för akvatiska resurser, SLU orjan.ostman@slu.se
Ulf Bergström, forskare vid institutionen för akvatiska resurser, Kustlaboratoriet, SLU ulf.bergstrom@slu.se, 010-478 41 17
Det är inte bristen på inkomst och tillgångar som extremt fattiga äldre i Bangladesh lyfter när de pratar om sin situation. I stället är relationer avgörande för deras välbefinnande. Det visar en ny avhandling om äldre från Örebro universitet.
– Strävan efter ett värdigt liv var central. För de äldre handlar det i första hand om deras relationer till familjemedlemmar, olika institutioner, samhället och staten, säger Owasim Akram som är forskare vid Örebro universitet.
Mindre än 19 kronor om dagen
Hans avhandling bygger på livsberättelser från 72 hushåll som lever i extrem fattigdom i Bangladesh. Han har också intervjuat 37 personer över 60 år för att studera orsakerna till att äldre hamnar i en situation där de måste överleva på en bråkdel av 19 kronor per dag. De lever därmed under Världsbankens gräns för extrem fattigdom.
– De här människorna försummas av familjer och samhället i stort och framställs som något främmande. Man talar om dem som ”de andra”. Deras möjlighet till självbestämmande påverkas negativt och de tvingas avskärma sig från samhället och upplever så kallad social död, säger Owasim Akram.
Förståelse viktig för bättre stöd
Resultaten av hans studier visar vikten av att förstå människor och deras behov för att i framtiden kunna utforma bättre och mer effektiva riktlinjer samt stöd för äldre som lever i extrem fattigdom.
– Fattigdomsbekämpning behöver omfatta fler dimensioner än enbart den ekonomiska. En del är just att återupprätta människors egenmakt och självbestämmande. För äldre personer är det starkt kopplat till att minska den relationella sårbarheten. Jag hoppas att min forskning ska bidra till att vi riktar vår uppmärksamhet till just det.
Owasim Akram har studerat fattigdom bland äldre ur ett helhetsperspektiv – från födsel till nutid. Han konstaterar att extrem fattigdom överförs mellan generationer.
– Det är också något vi behöver vara medvetna om vid olika insatser. Att åldras i extrem fattigdom är ett resultat av en livstid med samlade omständigheter och erfarenheter.
Äldre får stå tillbaka
Oftast blir också de äldre mest utsatta i extremt fattiga familjer. Flera generationer förutsätts bo tillsammans, men det innebär inte nödvändigtvis att de äldre får det stöd och den omsorg de behöver. I länder som Bangladesh är familjen fortfarande avgörande för äldres sociala trygghet och välbefinnande.
– När resurserna är begränsade behöver de olika familjemedlemmarna göra ett val. Har man till exempel endast en måltid för dagen är det mest troligt att de äldre får stå tillbaka, säger Owasim Akram.
Med kriget i Ukraina har hoten om att utveckla och använda bland annat kemiska vapen ökat. Även svenska försvarsmyndigheter har lyft frågan och behovet av att öka landets förmåga att möta händelser som omfattar kemisk krigföring.
Forskare på Sahlgrenska akademin vid Göteborgs universitet har studerat en grupp med 18 personer som är bosatta i Sverige. De överlevde den svåra gasattacken mot kurdiska Halabja i Irak 1988, då cirka 5 000 personer dog och ännu fler skadades.
Syftet med studien var att undersöka långsiktig påverkan på livskvalitet och graden av depression 30 år efter exponeringen för senapsgas, när deltagarna var i genomsnitt cirka 50 år gamla. I studien ingår även en köns- och åldersmatchad kontrollgrupp med 30 personer som inte har utsatts för giftgasen.
Fakta om senapsgas
Senapsgas är ett kemiskt stridsmedel. Exponering sker främst via ögon, hud och inandning. Ögonen reagerar först med irritation, smärta och i svåra fall tillfällig blindhet.
Symtom i luftvägar ger svårigheter att andas, och utsatt hud kan få brännskadeliknande skador. Även benmärg, centrala nervsystemet och magtarmkanalen kan påverkas.
Att utveckla, producera, lagra och använda senapsgas och andra kemiska massförstörelsevapen är förbjudet enligt kemvapenkonventionen.
Källa: Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI
Resultaten från studien visar att gruppen som exponerats för senapsgas hade signifikant lägre livskvalitet än kontrollgruppen.
Överlevarna från gasattacken hade också i högre utsträckning depressiva symtom. Snittvärdet i gruppen motsvarade medelsvår depression.
Psykisk ohälsa värre än fysiska skador
Sammantaget rapporterade deltagarna i den exponerade gruppen sämre psykiskt än fysiskt välbefinnande, trots att de även hade kroniska lungkomplikationer. Gruppens resultat visade inga könsrelaterade skillnader rörande livskvalitet eller grad av depression.
– Fynden tyder på att de som exponerats för senapsgas kan behöva tidig identifiering av psykiska sjukdomar och mer stöd för att främja livskvaliteten. Det är viktigt med ökad klinisk kunskap på området, och riktlinjer och förhållningssätt för att kunna bedöma och svara upp mot de exponerade gruppernas behov, säger forskaren Faraidoun Moradi på Sahlgrenska akademin.
Faraidoun Moradi, doktorand inom arbets- och miljömedicin på Sahlgrenska akademin vid Göteborgs universitet och specialist i allmänmedicin, moradi.faraidoun@gu.se
I omkring en procent av svenska kust- och havsområden är fiske förbjudet. Trots den låga siffran har Sverige störst andel fiskefria områden i Europa.
– Det visar tydligt hur svagt skyddet av havet är. Nu står vi dock inför en unik ambitionshöjning, i och med att vi inom EU åtagit oss att införa strikt områdesskydd i tio procent av havsområdena, säger Ulf Bergström, forskare vid Sveriges Lantbruksuniversitet, SLU.
Sveriges fiskefria områden utvärderas
För att det nya områdesskyddet ska göra så stor nytta för havsmiljön som möjligt behövs kunskap om hur områdena utformas för att få optimal effekt.
För att få mer kunskap om detta har en ny rapport från SLU tagits fram. I rapporten utvärderar forskarna hur fiskefria områden kan användas för att förbättra situationen för fisk och livsmiljöer i havet.
Arter som studerats är torsk, gädda, abborre, gös, sik, piggvar, skrubbskädda och hummer.
Åtta fiskefria områden
I rapporten ingår undersökningar av åtta fiskefria områden i Sverige. De flesta har varit stängda i mer än tio år.
Områdena är Storjungfrun-Kalvhararna, Lännåkersviken, Licknevarpefjärden, Gotska Sandön, Kattegatt, Vinga, Havstensfjord och Kåvra.
Flera av de förbjudna zonerna ligger i anslutning till områden där begränsat fiske är tillåtet.
Fler och större fiskar
Resultaten visar att fisken vanligtvis snabbt ökar i både antal och storlek när områdena stängs för fiske.
– Efter fem år är bestånden i medeltal tre gånger större i de fiskefria områden jämfört med liknande områden där fisket fått fortsätta, och effekterna fortsätter öka när områdena varit fredade längre, säger Ulf Bergström och fortsätter:
– Det här leder även till att reproduktionen ökar i de fiskefria zonerna, vilket kan ha positiva effekter på kringliggande områden där fisket fortgår. På det sättet kan fiskefria områden bidra till att bygga upp hotade fiskbestånd, och bidra till ett långsiktigt stabilare fiske, säger Ulf Bergström.
Ingen återhämtning hos vissa torskbestånd
Rapporten visar även exempel där ingen återhämtning skett. Det gäller fiskbestånd som varit kraftigt överfiskade under lång tid. I Havstensfjorden utanför Uddevalla i Bohuslän har torsken inte ökat, trots att området varit fredat under tolv år.
I Kattegatt återhämtade sig torsken efter några års stängning, men därefter har beståndet minskat till rekordlåga nivåer. Anledningen till att den positiva trenden bröts var att fångsterna av torsk ökade utanför det fiskefria området, efter att lättnader införts i andra regelverk.
– Tyvärr måste vi konstatera att förvaltningen har misslyckats både med att skydda och återuppbygga torskbeståndet i Kattegatt. Torsken har inte lyckats återhämta sig och beståndets status har snarast försämrats. Det fiskefria området är för litet för att kunna skydda torsken och regeländringar har gjorts som i praktiken återigen utsätter torsken för ett ökat fisketryck, säger Mattias Sköld, forskare vid SLU.
Sälar gillar att äta fisk och det påverkar bestånden i Östersjön.
Säl och skarv påverkar fiskbestånden
I två av områdena längs Östersjökusten, Gålö i Stockholms skärgård och Licknevarpefjärden i Östergötland, har de positiva effekterna av de fiskefria områdena avtagit i takt med att gråsälen och skarven ökat i områdena.
– Fiskeförbud räcker alltså inte alltid för att stärka svaga fiskbestånd, och här finns en tydlig målkonflikt mellan förvaltningen av säl och skarv å ena sidan och förvaltningen av kustlevande fiskarter å den andra. Resultaten visar att vi i vissa fall kan behöva reglera inte bara fisket, utan även säl och skarv om bestånden av kustfisk ska kunna återhämta sig, säger Ulf Bergström.
Positiva effekter på ekosystemet
Fiskefria områden kan också bidra till att återetablera viktiga ekosystemfunktioner. Det här sker när rovfiskar ökar inom områdena och bidrar till att minska förekomsten av mindre fiskar och krabbor. Därmed kan små betande kräftdjur och snäckor öka. Detta kan bidra till att reglera förekomsten av trådalger och motverka effekter av övergödning.
Det i sin tur gynnar exempelvis ålgräs och blåstång, arter som är viktiga för fiskars reproduktion. Djupa mjukbottnar kan gynnas av fiskefria områden genom att de skyddas från skadliga effekter från bottentrålning.
Ålgräsängar är viktiga livsmiljöer för många fiskar och fungerar som barnkammare åt flera arter.
Att förbjuda fiske kan alltså vara ett sätt att återställa viktiga livsmiljöer, något som annars visat sig vara svårt och kostsamt.
– Eftersom fisken inte bara är beroende av intakta livsmiljöer, utan också samtidigt bidrar till att hålla miljöerna friska, behöver arbetet med fiskförvaltning och områdesskydd integreras bättre. Våra resultat visar att fiskefria områden utgör ett mycket användbart verktyg i en ekosystembaserad havsförvaltning, säger Ulf Bergström.
Ulf Bergström, forskare vid institutionen för akvatiska resurser, Kustlaboratoriet, SLU ulf.bergstrom@slu.se
Mattias Sköld, forskare vid institutionen för akvatiska resurser, Havsfiskelaboratoriet och
Fartygsenheten, SLU, mattias.skold@slu.se
När stambanorna byggdes i Sverige var det också ett trädgårdsprojekt i stor skala. Forskare från Göteborgs universitet kan berätta hur det kom sig, och varför nästan alla planteringar är försvunna idag.
När järnvägen introducerades i Sverige på 1850-talet innebar det inte bara en revolution för resandet. Det gav också tusentals orter och städer i landet omfattande trädgårdsanläggningar, i många fall de första offentliga planteringarna som anlades. De nya stationerna fick parker, köksträdgårdar och långa häckar sattes upp längs med rälsen. Det var en viktig del för att nymodigheten järnväg skulle tas emot på ett positivt sätt.
– Planteringarna hade flera syften. En vacker park med träd, rosenrabatter, grusgångar och parkbänkar signalerade ordning och reda och skapade en behaglig miljö att vistas i medan resenärerna väntade på tåget. Häckar och trädridåer planterades för att hindra djur och människor från att gå upp på banan och de järnvägsanställda som bodde vid stationen fick också köksträdgårdar, säger forskaren Anna Lindgren vid Göteborgs universitet som skrivit en avhandling med titeln Staten som trädgårdsmästare.
Planteringarna ingick i järnvägsbygget
Ritning över trädgårdsplanteringarna vid Aneby station.
På några få decennier under 1800-talets andra hälft byggdes flera av Sveriges stambanor. När Anna Lindgren gick igenom beslutsunderlagen om nya järnvägar fanns dokumentation om sträckningar, räkenskaper och stationer. Men trädgårdsanläggningarna omnämns knappast alls. Men annat arkivmaterial från tiden, visade att planteringarna likväl ingick från början.
– Min tolkning är att trädgårdsanläggningarna var lika självklara som rälsen och att de därför inte togs med i beslutsdokumenten. Det fanns liknande planteringar i tidiga järnvägsländer som England och Tyskland, säger Anna Lindgren.
SJ anställde 140 trädgårdsmästare
Dessutom fanns det i mitten av 1800-talet en inriktning som kallades för naturförsköningskonst, som sågs som en bland andra kulturyttringar. Dåtidens tankar handlade om att se landskapet som en helhet med skönhetsvärde.
Inriktningen ville också att man skulle öka kunskapen om odling till gagn för lokalbefolkningen som en del i nationsbygget. Järnvägens planteringar var av hög kvalitet. Först anlitades lokala trädgårdsmästare, sedan anställde SJ egen personal, som mest var det över 140 anställda. På 1860-talet anlade SJ växtdepåer på flera platser i landet där plantor drevs upp.
På bara 20 år försvann stora delar av järnvägens trädgårdsambitioner.
– Staten ville ta trädgårdskonsten ut till folket, det fanns ett uttalat folkbildningsideal. I flera stationsparker skyltades alla växter upp som på en botanisk trädgård och det säkerställdes att växterna gick att köpa på den lokala plantskolan, säger Anna Lindgren.
SJ:s trädgårdsmästare åkte runt och kontrollerade planteringarna vid stationerna, som även anpassades efter det lokala klimatet. SJ var med och tog fram växtzonerna för Sverige och införde även helt nya växtsorter i Sverige.
Privatbilismen gjorde slut på SJ:s grönska
Anna Lindgren avhandlar två tidsperioder som illustrerar järnvägsplanteringarnas uppgång och fall. Under uppbyggnaden av stambanorna 1855–1875 sparades det inte på krutet i samhällsbygget. Hundra år senare 1955-1975 hade samhället förändrats och resvanorna likaså.
– Samhällsomvandlingen med ökande privatbilism från mitten av 1900-talet gjorde att tågresandet gick ner och SJ behövde spara pengar. Det blev en förändring från försköning till prestanda och olönsamma banor lades ner i rask takt. Det blev viktigare att rationalisera än att det var en fin miljö vid stationerna, säger Anna Lindgren.
SJ:s sista växtdepå las ner 1973
På bara 20 år försvann stora delar av järnvägens trädgårdsambitioner och ansvaret för planteringarna flyttades till en lokal nivå med hjälp av utredningar som benämndes testamenten. 1973 läggs SJ:s sista växtdepå ner och ansvaret för planteringarna övergick ofta till kommunerna. Men planteringarna låg i attraktiva lägen mitt i staden, och ofta behövdes marken för parkeringsplatser för bilar och bussar.
På några få år försvann nästan alla planteringar. I dag finns bara en handfull större järnvägsparker kvar i hela Sverige.
– Järnvägen var under den industriella moderniteten på 1800-talet en av de främsta symbolerna för framåtanda, teknikutveckling och samhällsbygge. Med högmoderniteten efter andra världskriget tog bilen platsen som symbolen för det moderna livet och järnvägsstationerna förvandlades från platser att vistas i till platser att passera på resan, säger Anna Lindgren.
Rallare byggde svensk järnväg. Här på järnvägslinjen Sölvesborg-Olofström-Älmhult 1900, Fotograf okänd, Public domain, via Wikimedia Commons
Anna Lindgren, doktorand vid Institutionen för kulturvård vid Göteborgs universitet och forskningssamordnare på Statens maritima och transporthistoriska museer (SMTM), anna.lindgren@smtm.se
Fotledsfrakturer är en av de vanligaste benbrotten. Människor i alla åldrar drabbas, men vissa grupper mer än andra.
En avhandling vid Sahlgrenska akademin har undersökt hur dessa frakturer behandlas i Sverige, där nationella riktlinjer för behandling saknas idag.
I en delstudie har en kartläggning gjorts av fotledsfrakturer. Den bygger på registerdata över 57 000 fotledsfrakturer under de senaste tio åren.
– Det vi såg är att fotledsfrakturer i högre grad drabbar kvinnor än män, och att skadorna oftast sker vintertid och orsakas av ett fall på plan yta, till exempel av att man ramlar på is och snö, säger Emilia Möller Rydberg, doktorand på Sahlgrenska akademin vid Göteborgs universitet.
En allvarlig fotledsfraktur kan kräva flera operationer medan en lättare skada, som mer liknar en stukning, kan behandlas med elastisk linda. I avhandlingen beskrivs svårigheterna att gradera skadorna. Detta öppnar för enskilda läkares bedömningar och skilda rutiner på olika sjukhus.
Riktlinjer ger säkrare bedömningar
Strukturerade riktlinjer för behandling är tänkta att skapa säkrare och mer rättvisa bedömningar. Sådana riktlinjer infördes på Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg under 2017. När Emilia Möller Rydberg studerade patientdata från tiden före och efter införandet var resultaten tydliga.
– Vi fann att vi minskat antalet operationer utan att öka komplikationerna. Den nya behandlingsrutinen har också lett till att vi minskat antalet röntgenundersökningar, kortat gipstiderna och ökat andelen patienter som tillåts belasta fullt i sin gips, säger hon.
Operationer minskade rejält
En rutin vid den vanligaste typen av fotledsfraktur, i yttre fotknölen, var att skilja stabila frakturer från instabila, kopplat till graden av ledbandsskada. Vid stabil fraktur kunde kirurgi i högre grad undvikas och andelen opererade minskade från drygt 30 till 10 procent. Samtidigt ökade andelen som tilläts stödja på sin skadade fot från 41 till 84 procent.
– Förhoppningsvis leder studierna till ett mer strukturerat omhändertagande av fotledsfrakturer framöver, och färre onödiga ingrepp för patienterna. Det har potential att spara vårdens resurser och göra vården av patienter som drabbas av fotledsfrakturer mer jämlik, säger Emilia Möller Rydberg och fortsätter:
– Att slippa en onödig operation, få en kortare gipstid eller kunna belasta på sin fot har också potential att minska lidandet för patienterna och göra att de snabbare kommer tillbaka till jobb och aktiviteter, något vi kommer undersöka vidare i framtida studier, säger hon.
Emilia Möller Rydberg, doktorand på Sahlgrenska akademin vid Göteborgs universitet och specialistläkare i ortopedi på Sahlgrenska Universitetssjukhuset, emilia.rydberg@vgregion.se
Arbetet för att bevara skogstäcket i sydvästra Etiopien är viktigt för den globala biologiska mångfalden, men det finns negativa bieffekter. Hållbarhetsarbetet görs i stor utsträckning genom småskaliga kaffeproducenter som ofta är beroende av barn som arbetskraft, något som får negativa effekter på barnens skolgång. Det visar en ny studie gjord av forskare vid Stockholms universitet, publicerad i International Journal of Educational Development.
– När vi kartlade omfattningen av det barnarbete som förekommer i samband med kaffeskörden fick vi en bild av hur stora konsekvenser arbetet med att bevara skogstäcket får på utbildningsnivån i området, säger Tola Gemechu Ango, huvudförfattare till studien, forskare vid Institutionen för kulturgeografi vid Stockholms universitet.
Enligt studien har synergin mellan småbrukskaffe och bevarande av biologisk mångfald en baksida, där småbrukarnas beroende av barnarbete får tydliga negativa effekter på barns skolgång, vilket också kan påverka deras framtida möjligheter negativt. Bild: Tola Gemechu Ango
Enligt studien från Stockholms universitet har synergin mellan småbrukskaffe och bevarande av biologisk mångfald en baksida, där småbrukarnas beroende av barnarbete får tydliga negativa effekter på barns skolgång, vilket också kan påverka deras framtida möjligheter negativt.
Skogen global hotspot
Skogen i sydvästra Etiopien är en viktig garant för den globala biologisk mångfalden. Samtidigt är den en viktig plats för den lokala småskaliga kaffeproduktionen, den huvudsakliga inkomstkällan för flera miljoner människor i Etiopien.
Kaffet produceras i skuggan av större träd, något som fått avgörande betydelse för arbetet med att bevara skogstäcket och vårda livsmiljöer för skogslevande djur. Men genom att studera sambandet mellan kaffeproduktion och skogsvård har forskare nu identifierat negativa konsekvenser. Enligt studien har synergin mellan småbrukskaffe och bevarande av biologisk mångfald en baksida, där småbrukarnas beroende av barnarbete får tydliga negativa effekter på barns skolgång, vilket också kan påverka deras framtida möjligheter negativt.
– Genom studien ser vi tydligt hur kompromissen mellan alla behoven ser ut, mellan barnens möjligheter till utbildning och de ekonomiska och miljömässiga fördelar arbetet ger för skogsvården, säger Tola Gemechu Ango.
Hög skolfrånvaro på grund av kaffebärsplockning
Forskargruppen studerade pojkar och flickor i åldrarna 5 till 17 år i både fattiga och mer välbärgade hushåll för att se vilka barn som deltar mest frekvent i kaffebärsplockning och växtskydd och som därmed tvingades vara hemma från skolan. Resultaten visar att 90 procent av de studerade hushållen, särskilt i de hushåll som lever under fattiga förhållanden, använde barn både i produktionen av kaffebönor och för att skydda matgrödor från att bli förstörda av vilda djur. Hälften av de barn som arbetade samtidigt som de gick i skolan tvingades ofta vara frånvarande från skolan.
– Resultatet visar att barnarbete är ett utbrett problem i regionen, säger Tola Gemechu Ango.
Kaffebär.
Tydligare koppling mellan mål
Både internationella och nationella organisationer jobbar aktivt för att stötta arbetet för att bevara den biologiska mångfalden i området, bland annat för att skogen är viktig som kolsänka kopplat till klimatförändringarna.
– Våra resultat visar på vikten av att målen för klimatarbetet och att bevarande av biologisk mångfald kopplas tydligare till fattigdomsbekämpning och arbetet för barns rätt till utbildning och personlig utveckling. Bland annat skulle riktat arbete för att stärka lokala kaffekooperativ och fackföreningar och utvecklandet av arbetsbesparande teknik för kaffeproduktion vara möjliga strategier för att harmonisera olika mål för hållbar utveckling på ett sätt som är bättre i linje med mänskliga rättigheter och barns rätt till utbildning, säger Tola Gemechu Ango.
För några år sedan konstaterade en forskargrupp från Uppsala och York att en stor mängd spelbrickor funna i gravar östra Mellansverige var tillverkade i ben från val. Nu har fortsatta kemiska analyser visat att spelbrickorna uteslutande är gjorda i ben från nordkapare eller möjligtvis den närbesläktade grönlandsvalen.
Baskernas jakt på nordkapare i Biscayabukten och försäljning av valolja på kontinenten är känd redan under 600- och 700-talen. Men när inleddes en storskalig valjakt i Skandinavien? Det flesta forskare har antagit att jakten kan ha ett ursprung under vikingatid, men tydliga belägg finns först under medeltiden.
En forskargrupp har analyserat benmaterialet hos 68 olika spelpjäser från Sverige, Danmark och Estland och artbestämt dessa med hjälp av en metod som kallas ZooMS (Zooarchaeology by Mass Spectrometry). Forskarna kommer från Uppsala universitet, universiteten i York och Tallinn, Nationalmuseet i Köpenhamn och RG Analysis på Åland.
Ben från nordkapare avslöjar valjakt under 500-talet
Resultatet av analyserna visar att spelbrickorna nästan uteslutande är tillverkade i ben från nordkapare eller möjligtvis den närbesläktade grönlandsvalen. Båda valarna kan bli närmare 20 meter långa och väga mellan 50 och 80 ton. På engelska kallas nordkaparen för Right Whale, eftersom det sågs som den rätta valen att jaga. Den simmade långsamt nära kusterna och innehöll så mycket späck att den flöt när den dödats.
Om man hade använt ben från strandade valar borde flera olika arter vara representerade. De enhetliga resultaten signalerar därför att en jakt på stora kustlevande valar inleddes redan under 500-talet. Sannolikt ägde jakten rum i norra Norge.
Valben har en speciell inre struktur som lämpar sig väl för tillverkningen av större föremål men när man vill ha mer utvecklade och komplicerad design, användes istället valrosstand. Bild: Bengt Backlund, Upplandsmuseet
Hur hade Skandinaverna möjligheterna och intresse för att jaga dessa enorma djur? Genom jämförelser med historisk jakt på nordkapare i andra delar av världen dras slutsatsen att det var fullt möjligt att jaga val i vikingatidens små öppna båtar. Tillverkning av spelpjäser var inte den huvudsakliga anledningen till valjakten. Jakten av valarna gav kött och barder, men också stora mängder tran och valolja. En tidig storskalig valjakt berättar därför också något om handel och ekonomi vid den här tiden, menar forskarna.
Jakten på nordkapare var under historisk tid så intensiv att arten idag är en av de mest hotade, med ett bestånd på bara några hundra individer utanför Nordamerikas östkust. Detta kan alltså ses som resultatet från nära 1500 år av intensiv jakt.
Zooarchaeology by mass spectrometry (ZooMS) är en metod för att fastställa vilken art som ben, horn eller tänder kommer från. Metoden är användbar när små fragment ska analyseras, eller när det handlar om bearbetade föremål i ben som saknar de naturliga formelementen som behövs för en vanlig osteologisk analys.
Genom att analysera peptidsekvenser i proteinet kollagen med masspektrometri kan specifika djurarter eller familjer identifieras. Metoden utvecklades av Matthew Collins och Michael Buckley i början av 2000-talet.
Vissa djur har utvecklat förmågan att ändra utseende för att försvara sig mot rovdjur om det behövs. Samtidigt kan de spara energi på att inte ändra utseende när det inte är nödvändigt. Det är en fördel för djur som lever i miljöer där risken att bli uppäten av rovdjur varierar. Men det är skillnad på honors och hanars förmåga att undkomma fienden på det här sättet. Forskare vid Lunds universitet har undersökt fiskarten ruda som har förmågan att ändra sitt utseende utefter närvaron av rovfiskar.
Växer på höjden
– När doften av rovfisk sprider sig i vattnet börjar rudorna förändra sitt yttre likt karaktärer i Transformers. Från att ha vuxit på längden gör rovfiskens närvaro att rudan istället växer på höjden. Den högre kroppsformen gör den mycket svårare att svälja för rovfiskar med små munnar. Den nya kroppsformen ger dessutom bättre accelerationsförmåga, vilket är en fördel när fisken måste fly undan en attackerande gädda, säger Jerker Vinterstare, som utförde studien under sin tid vid Lunds universitet.
I vatten utan rovfisk syns ingen skillnad mellan rudor av olika kön. Men eftersom honor och hanar generellt sett skiljer sig åt i hur de förökar sig gjordes ett kombinerat labb- och fältexperiment för att testa om denna skillnad påverkar individens förmåga att försvara sig mot rovfisk.
Gäddor fick hanarna att växa
– Hanarna hade ett tydligt försvar mot sjöarnas rovfiskar vilket honorna inte hade. I nästa steg tog vi in rudor från en sjö utan rovfisk och exponerade hälften av dem för gäddor under kontrollerade laboratorieförhållanden. Efter sex månader analyserade vi rudornas utseende och kön – även här var resultaten tydliga. Hanarna hade under dessa sex månader förändrat sina kroppar och blivit mer högryggade, vilket honorna inte hade blivit, säger Jerker Vinterstare.
Generellt sett investerar honor mer i avkomman än hanar, en ojämlikhet som är relativt vanlig i djurriket och som skulle kunna förklara varför vissa individer tycks ha mer energi att lägga på försvaret mot rovdjur. Även om rudans förmåga att ändra sin kroppsform efter rådande risk för rovfiskangrepp är känd, vet vi inte hur denna kroppsförändring regleras rent fysiologiskt. Tidigare studier har dock kunnat koppla stresshormoner till fiskens utseendemässiga försvar.
Stress får hanar och honor att reagera olika
För att öka förståelsen för vad som ligger bakom detta – och se om det finns skillnader mellan honors och hanars reaktioner – analyserade forskarna generna i djurens stressystem. Detta hos honor och hanar som antingen levt med eller utan gädda under sex månader.
– Vi hittade starka belägg för att hanar och honor reagerar helt olika på stressen som en närvarande gädda utgör. Hanarna ökade uttrycket av stressgener medan honorna minskade uttrycket av samma gener. Detta kan tyda på att hanar reagerar annorlunda på rovdjursframkallad stress, jämfört med honor – och att denna skillnad kan förklara varför honor och hanar ser olika ut i närvaro av rovfiskar, säger Jerker Vinterstare.
Omkring tio procent av nyblivna pappor drabbas av en motsvarighet till förlossningsdepression. Tidigare studier visar också att barn som växer upp med deprimerade pappor löper högre risk för psykisk ohälsa och beteendeproblem i ungdomen.
Det är därför viktigt att identifiera faktorer som kan minska risken för depression hos pappor. Genom detta hoppas forskare kunna utveckla insatser som kan förebygga psykisk ohälsa hos både föräldrar och barn.
400 pappor i studie
I en studie vid Karolinska institutet rekryterades 429 pappor till småbarn upp till två års ålder via annonser på Facebook. Studiedeltagarna fick i enkäter uppskatta symtom på depression och hur väl deras samarbete med den andra föräldern fungerade.
Studien visade att risken för depression vid cirka två års ålder var som störst för papporna som hade haft mycket dåligt samarbete med den andra föräldern under barnets första levnadsår. Två tredjedelar av dessa pappor hade symtom på depression.
Depression påverkar samarbete senare
Pappor med ett bättre samarbete hade betydligt mindre ofta symtom på depression. Forskarna fann också ett samband mellan depression hos pappan tidigt i barnets liv och sämre samarbete mellan föräldrarna senare.
– Vi hittade dubbelriktade samband mellan depression och dåligt samarbete mellan föräldrarna, vilket betyder att dessa två erfarenheter tycks påverka varandra i båda riktningarna. Ett dåligt samarbete mellan föräldrarna hade dock en större påverkan på risken för depression än tvärtom, säger Michael Wells som är forskare vid Karolinska institutet.
Flera delar i föräldrasamarbete
I studien undersöktes samarbete mellan föräldrar kring omhändertagandet av deras barn. Samarbete mellan föräldrar antogs ha fyra delar:
Enighet/oenighet kring hur barnet ska uppfostras
Stöttning/motarbetande av den andres förmågor som förälder
Delade familjevärderingar
Arbetsfördelningen kring vem som gör vad med barnet
Screening kring föräldrasamarbetet
I Sverige screenas pappor för symtom på depression vid tre till fem månader efter födseln medan mammor screenas då barnet är sex till åtta veckor. Enligt forskarna kan det vara en god idé att komplettera dessa interventioner med ytterligare screening och stöd vad gäller samarbetet mellan föräldrarna.
– Vi har mycket att vinna som samhälle på att stötta föräldrarnas samarbete mer under de tidiga faserna av föräldraskapet. Ett sätt att göra det är att screena pappor för att se hur bra samarbetet fungerar under spädbarns- och småbarnsåren. Därefter kan vi erbjuda interventioner som kan förbättra samspelet och kommunikationen runt barnet, säger Michael Wells.
Så gjordes studien
Småbarnspapporna fick svara på flera enkäter. Data samlades in vid tre tillfällen, när barnen var i genomsnitt 8, 13 och 26 månader gamla. Cirka 20 procent av papporna rapporterade symtom på depression någon gång under datainsamlingen.
Studien har vissa begränsningar. Till exempel hade deltagarna högre inkomster och mer symtom på åtminstone lättare depression än befolkningen i stort.
Endast deltagare som identifierade sig som pappor ingick i studien och att det därför är oklart om resultaten även gäller andra föräldrar.
Michael Wells, docent vid institutionen för kvinnors och barns hälsa, Karolinska institutet, michael.wells@ki.se
Globalt försvinner cirka 38 procent av allt producerat livsmedel varje år – om man ser till matens hela livscykel från ax till limpa. Detta är långtifrån hållbart då matavfall står för åtta till tio procent av utsläppen av växthusgaser.
Forskare från Kungliga tekniska högskolan, KTH, har nu tittat närmare på den del som involverar majs, som är det största sädesslaget i den globala livsmedelsproduktionen.
Varje år framställs 1 200 miljoner ton. När majs sedan mals vid produktion av olika livsmedel uppstår olika biprodukter som till exempel olösliga fibrer.
Det är dessa fibrer som KTH-forskarna tagit vara på.
Majsfiber blir till gel
Fibrerna passerar människans magsäck opåverkade, men kan komma till nytta i tarmarna där de uppvisar prebiotiska egenskaper som gynnar goda bakterier.
– Vi har skapat antioxidantiska hydrogeler genom att använda de här majsfibrerna. I in vitro-studier har vi sedan visat att gelerna har en skyddande effekt på mänskliga tarmceller när det kommer till oxidativ stress, säger forskaren Francisco Javier Vilaplana Domingo vid KTH.
Prebiotika och probiotika
Prebiotika är långa kolhydrater, till exempel oligo- och polysackarider. De kan inte brytas ned av enzymer i tunntarmen, utan når tjocktarmen i intakt form. Där fungerar de som föda åt vissa bakterier, till exempel bifidobakterier. Prebiotika kan förbättra överlevnaden av probiotiska bakterier i såväl mat som i tarmen.
Probiotika är mikroorganismer som kan förbättra miljön i tarmen. Till probiotika hör mjölksyraproducerande bakterier som till exempel laktobaciller och bifidobakterier.
Källa: Läkartidningen
Kan bidra till sårläkning
Hydrogelerna som forskarna framställt skulle även kunna användas för att kunna hjälpa till vid sårläkning. Detta då de skulle motverka så kallad oxidativ stress i en tidig fas av inflammation och därmed bidra till läkprocessen. Gelerna skulle också kunna vara en ingrediens i bioaktiv mat och därmed förbättra maghälsan för människor som behöver det.
Enligt Francisco Javier Vilaplana Domingo har hydrogelerna mycket bra mekanisk stabilitet och textur genom så kallad ” enzymatic coupling ”, egenskaper hos gelen på nanometernivå som studerats i synkrotronljusanläggningen MAX IV-laboratoriet i Lund.
Enzymatic coupling är en form av biokatalys som använder enzymer för att utföra kemiska reaktioner i mild temperatur utan att använda farliga kemikalier.
This website uses cookies to improve your experience while you navigate through the website. Out of these cookies, the cookies that are categorized as necessary are stored on your browser as they are essential for the working of basic functionalities of the website. We also use third-party cookies that help us analyze and understand how you use this website. These cookies will be stored in your browser only with your consent. You also have the option to opt-out of these cookies. But opting out of some of these cookies may have an effect on your browsing experience.
