— Vår studie täcker en större del av världen än tidigare studier och det är helt klart att det inte är så enkelt som vi tidigare trott, utan att hybridisering skett vid ett flertal tillfällen genom evolutionen och att de genetiska spåren av detta finns på flera platser i världen. Vi kommer troligen att upptäcka fler liknande händelser, säger Mattias Jakobsson, som tillsammans med Pontus Skoglund gjort studien.
Tidigare studier har hittat två separata hybridiseringshändelser mellan så kallade arkaiska människor (skiljer sig både genetiskt och morfologiskt från moderna människor) och förfäderna till dagens människor efter att den moderna människan spred sig utanför Afrika: hybridisering mellan Neandertalare och föregångarna till moderna människor utanför Afrika samt hybridisering mellan Denisova-människan och föregångarna till ursprungsfolk i Oceanien. Den genetiska skillnaden mellan Neandertalare och Denisova-människan är ungefär lika stor som den maximala variationen bland oss moderna människor.
Uppsalaforskarnas studie bekräftar att hybridisering även skett på det östasiatiska fastlandet. Sambandet har upptäckts genom att man använt så kallad genotyp-data för att få ett större datamaterial. Den kompletta genuppsättningen för den moderna människan finns endast tillgänglig för ett dussintal personer idag, medan genotypdata finns från tusentals personer. Dessa kan jämföras med de genomsekvenser från Neandertalare och Denisova-människan som bestämts från arkeologiskt material. Av den senare människotypen finns endast ett lillfinger och en tand beskrivna.
Genotyp-data härrör från genetisk forskning där hundratusentals genetiska varianter från testpaneler samlas på ett chip. Denna process leder dock till att ovanliga varianter försvinner, vilket leder till avvikelser om materialet används som om de vore kompletta genuppsättningar. Skoglund och Jakobsson har med hjälp av avancerade datorsimuleringar lyckats beräkna vad denna felkälla betyder för jämförelser med arkaiska gener och därmed kunnat använda genetiska data från mer än 1 500 moderna människor från hela världen.
— Vi fann att individer från framförallt sydostasien har en högre andel Denisova-besläktade genetiska varianter än människor från andra delar av världen, såsom Europa, Amerika, väst- och centralasien och Afrika. Resultaten visar att genflöde från arkaiska människogrupper också förekom på det asiatiska fastlandet, säger Mattias Jakobsson.
— Vi kan se att det genetiska arvet från arkaiska människogrupper lever kvar i större utsträckning än vad man tidigare trott, men vi vet fortfarande mycket lite om dessa gruppers egen historia och när deras kontakter med moderna människor inträffade, säger Pontus Skoglund.
Mot bakgrund till att de finner Denisova-besläktade genvarianter i Sydostasien och Oceanien, men inte i Europa och Amerika, bedömer forskarna att hybridiseringen med Denisova-människan bör ha skett för cirka 20-40 000 år sedan. Det är långt efter att den gren som blev den moderna människan skiljdes från den som blev den så kallade arkaiska människan för cirka 300 000-500 000 år sedan.
— Med fler kompletta genuppsättningar från moderna människor och fler analyser av fossilt material kommer vår förhistoria att kunna berättas med betydligt högre detaljrikedom och säkerhet, säger Mattias Jakobsson.
För mer information, kontakta Mattias Jakobsson, tel: 018-471 64 49, 073-698169, mattias.jakobsson@ebc.uu.se eller Pontus Skoglund, tel: 018-471 28 93, 076-8393733, pontus.skoglund@ebc.uu.se
SLU:s sorkfeberprognos visar att runt 400 personer kommer att få diagnosen under säsongen 2011/2012 . Risken att smittas är troligen något lägre än föregående säsong med 482 kända fall.
Det är tredje gången som SLU-forskarna Gert Olsson och Birger Hörnfeldt vid institutionen för vilt, fisk och miljö gör en årlig sorkfeberprognos (juli-juni). Sorkfeber orsakas av ett virus som förekommer naturligt bland skogssorkar. Symptomen kan för många förväxlas med exempelvis influensa, men av de som insjuknar och får diagnosen dör ungefär en halv procent.
Viruset sprids från skogssorkar via urin, saliv och avföring. Människor infekteras vanligen via inandning av virus, exempelvis under städning, vedhantering, mattskakning eller andra aktiviteter där damm rörs upp i utrymmen vari skogssorkar rört sig.
– Våra sorkfeberprognoser baseras på observationer av skogssork i den nationella miljöövervakningen och det kända sambandet mellan sorkfeber- och skogssorkförekomst, berättar Birger Hörnfeldt, professor vid SLU.
I stora delar av Sverige varierar tillgången på skogssork kraftigt mellan åren. Ungefär vart tredje, fjärde år har skogssork beståndstoppar och det är i samband med dessa som risken att drabbas av sorkfeber är högre än normalt.
– Vi vet att antalet diagnosticerade sorkfeberfall under en säsong till mer än 70 procent kan förklaras av mängden skogssorkar på hösten, säger Gert Olsson, forskare vid SLU.
Trots att skogssork finns över hela landet, är sjukdomen i Sverige vanligast förekommande i de nordligare länen. Sporadiska fall diagnosticeras ändå varje år också längre söderut. Orsaken till denna skillnad är fortfarande inte känd.
– För varje diagnostiserat fall finns sannolikt 5-7 gånger fler infekterade eller insjuknade som inte söker vård eller får diagnosen, säger Gert Olsson.
Den stora majoriteten av sorkfeberfall inträffar under höst och vinter men risken att infekteras finns året om.
Puumalaviruset, som orsakar blödarfebern, liknar de ökända Ebola- och Marburgvirusen och sprids till människan via inandningsluften. Riskgrupper är till exempel vedeldare och sommarstugeägare som på våren städar undan vinterns sorkspillning. Inkubationstiden är en till fem veckor.
I vinter väntas sjukdomsfallen öka i Norrland på grund av den stora tillgången på skogssorkar (liksom lämlar i fjällen). Det senaste stora utbrottet skedde 2007 när mer än 900 fall registrerades bara i Västerbotten. Men mörkertalet är stort. Det verkliga antalet kan vara flera tusen.
Det ger forskarna en chans att närmare undersöka hur sorkfeberviruset angriper blodplättarna, trombocyterna, och hindrar dem att läka skadade blodkärl. Resultaten av en första studie på elva patienter i sjukdomens akuta fas är nu klara.
— Vi ser att mängden trombocyter minskar kraftigt i blodproven. Men framförallt ser vi att de som cirkulerar i blodet inte mår bra. De aktiveras inte normalt och deras förmåga att reparera skador är starkt nedsatt, säger Sofia Ramström, forskarassistent i klinisk kemi vid Linköpings universitet.
Tillsammans med professor Tomas Lindahl arbetar hon med en analysmetod som kallas flödescytometri, som normalt används på blodprover från patienter med andra sorters lindriga blödningsproblem, inflammatoriska sjukdomar och blodcancer. Studien på sorkfeberpatienter genomförs i samarbete med infektionsforskare vid Umeå universitet.
— Sorkfebern yttrar sig för de flesta som en kraftig influensa med hög feber, huvudvärk och ont i kroppen. Många får näsblod och blod i urinen, men också blod i avföring och blödande tandkött förekommer. Enstaka patienter har drabbats av hjärnblödning. Omkring en fjärdedel av de insjuknade får dimsyn och i ett senare skede kan njurarna påverkas, säger Clas Ahlm, universitetslektor och infektionsläkare i Umeå.
Troligen infekterar virus cellerna i kärlväggarna och skadar ytliga blodkärl runt om i kroppen. För att reparera dem förbrukas väldigt många blodplättar och det uppstår ett underskott i blodbanan. Det leder till en snabb nyproduktion, men de nya räcker inte till vilket kan orsaka blödningar.
— Samarbetet med LiU-forskarna är väldigt lyckosamt. De är bland de ledande i Sverige vad gäller analyser av blodplättar. Vi hoppas att med deras hjälp räta ut ytterligare frågetecken kring sjukdomen, säger Clas Ahlm.
Trombocyterna, mikrometerstora cellfragment som finns överallt i blodbanan, spelar en viktig roll vid läkningen av kärlskador. I samma sekund som en skada uppstår skyndar de till platsen och bildar en plugg som hindrar blodet från att strömma ut. I nästa steg kommer koagulationen igång och såret läks permanent.
Om de inte finns i tillräcklig mängd och dessutom inte aktiveras som de ska, försämras läkningen. Virusinfektion kan vara en orsak, men även läkemedelsbiverkningar, autoimmunitet och genetiska faktorer kan ligga bakom. Personer med kroniskt nedsatt aktivitet av trombocyter riskerar att blöda mycket vid operationer, tandutdragning och menstruation.
Trombocyterna har själva ingen cellkärna utan avknoppas från megakaryocyter i benmärgen. Förutom att täcka hål i kärlväggarna har de också andra uppgifter, som att rekrytera vita blodkroppar till en infektion och bidra till nybildning av blodkärl. Om balansen i blodet rubbas kan de i stället bli överaktiverade och ge upphov till blodpropp med risk för hjärtinfarkt och stroke.
Kontakt:
Sofia Ramström, forskarassistent Linköpings universitet, 010-1038937, sofia.ramstrom@liu.se
Clas Ahlm, universitetslektor Umeå universitet, 090-7852309, 070-3172965, clas.ahlm@climi.umu.se
Haemostasis research at Linköping University
I sin forskning ifrågasätter Beatrice Persson vad samtidskonst egentligen är, och om den globala konstvärlden verkligen är global. Genom att undersöka hur australiensisk samtidskonst definieras av konsthistoriker, konstvetare och curatorer i Australien kunde hon urskilja fyra kategorier inom samtidskonsten i Australien. Två av kategorierna utgörs av urinvånarkonst, en så kallad traditionell Aboriginal art och en city-baserad Aboriginal art.
– Traditionell Aboriginal art är konst skapad av urinvånarkonstnärer som lever traditionellt och verkar i avlägset belägna samhällen, på landområden som har anknytning till förfädernas skapelseberättelser, så kallade Dreamings. City-baserad Aboriginal art är skapad av urinvånarkonstnärer som lever i urbana miljöer och är utbildade på västerländska konstskolor, säger Beatrice Persson.
De två andra kategorierna utgörs av en så kallad ”ung” australiensisk konst skapad av unga australiensiska konstnärer och en Asian-Australian art skapad av konstnärer som härstammar från Asien, som har immigrerat till Australien.
Beatrice Persson har därefter undersökt de fyra konstkategorierna i samband med begreppen cross-culture som belyses utifrån hur primitiv konst, och icke-västerländsk konst i allmänhet, har uppfattas sedan slutet av 1800-talet, vilket visar på en historia av kolonialism där kulturkrockar har möjliggjort influenser och förändringar inom konsten, men där det är västvärlden som har haft makten att bestämma vad som är konst, och contemporaneity eller ”samtidighet”; ett begrepp som kan förstås som ett försök att strukturera olika konstnärliga uttryck som skapas samtidigt i olika nära sammanbundna men sinsemellan oförenliga kulturer.
– I min undersökning försöker jag använda begreppen för att ringa in både västerländsk och icke-västerländsk konst samt konst som kommunicerar över klyftan mellan olika kulturer, en konst som kan sägas visa på andemeningen i samtiden, säger Beatrice Persson.
Resultaten av dessa undersökningar visar att det fortfarande saknas ett icke-västerländskt tolkningsperspektiv i den globaliserade konstvärlden.
– Att tolkningsperspektivet saknas medför att man inte har möjlighet att uppfatta den betydelse icke-västerländsk konst har i sina ursprungskulturer. Detta gör det omöjligt för västerländska betraktare att förstå och tolka denna konst på dess egna villkor, säger Beatrice Persson, och avslutar:
– Om vi inte vet vad vi ser när vi betraktar konsten, hur kan vi då betrakta den på samma villkor som västerländsk konst?
Kontaktinformation
För mer information:
Beatrice Persson, telefon: 0702–062960, e-post: beatrice.persson@gu.se
Avhandlingstitel: In-Between: Contemporary Art in Australia. Cross-culture, Contemporaneity, Globalization
Avhandlingen är försvarad.
Avhandlingen kan beställas från Göteborg universitetsbibliotek, e-post: acta@ub.gu.se
Den finns även digitalt publicerad, utan bilder, på: http://hdl.handle.net/2077/26256
Efter den nya finansieringen från Knut och Alice Wallenbergs forskningsstiftelse formeras nu en stabil grupp på ett trettiotal svenska grafenforskare i tätt samarbete, på Chalmers och universiteten i Uppsala och Linköping. Det blir en svensk spjutspets inom internationell grafenforskning, som efter Nobelpriset 2010 har blivit mycket het.
– Nu uppnår vi en kritisk massa och kommer att få en viktig korsbefruktning mellan olika forskningsområden som har grafen gemensamt, säger Mikael Fogelström, som är koordinator för projektet. Pengarna ska användas till allt ifrån tillverkning av grafen till utveckling av olika produkter, med grundforskning i experimentell och teoretisk fysik längs vägen.
Processen för tillverkning av grafen behöver förbättras och bli mer reproducerbar. Forskarna ska utveckla syntesmetoder för att framställa stora grafen-ytor av hög kvalitet. Sedan ska materialet undersökas och bearbetas på nanonivå, för att till slut användas till specifika komponenter med bättre prestanda än dagens elektronikkomponenter.
Chalmersforskarna har redan gjort flera viktiga genombrott med grafen, trots att materialet tillverkades för första gången så sent som 2004. Ett exempel är en ny standard för elektriskt motstånd – en ”stämgaffel” för att ställa in resistansen rätt i elektriska instrument och apparater. Idag använder man resistansstandarder som baseras på kisel eller galliumarsenid. De är svåra att tillverka, och metoden fungerar bara vid extremt låga temperaturer och starka magnetfält. En resistansstandard som baseras på grafen är minst lika exakt som de som används idag, och är betydligt lättare både att tillverka och använda.
I ett annat projekt har chalmersforskare tagit fram en transistor i grafen som arbetar med drygt 10 gigahertz. Nu går de vidare för att ta fram en grafentransistor med sikte på terahertzområdet – alltså över 100 gigahertz. Det kan bli möjligt tack vare ett stort anslag som Mikael Fogelströms forskargrupp fick tidigare i år från Stiftelsen för strategisk forskning; 28,5 miljoner kronor under fem år.’
– Grafen har en enorm potential för högfrekvenselektronik, och på Chalmers ligger vi långt framme inom det området. Materialet kan öppna upp helt nya möjligheter, som till exempel ”nakenkameror” för att se igenom kläder i säkerhetskontroller. Även inom andra områden hoppas vi på att hitta nya tillämpningar som är unika för grafen.
Eftersom grafenområdet på Chalmers nu har stabil finansiering för fem år framåt funderar forskarna på att bilda ett centrum för grafen, säger Mikael Fogelström.
– Det vore bra att samla ännu fler forskargrupper kring grafen, och kanske bilda ett nationellt forskningscentrum. Bland annat som en förberedelse ifall vi får EU:s flaggskeppssatsning.
Chalmers har sedan tidigare samlat Europas grafenforskare kring ett stort forskningsinitiativ som konkurrerar om ett så kallat ”Future Emerging Technology Flagship”, som innebär finansiering på uppåt 10 miljarder svenska kronor över tio år. Om pilotprojektet omvandlas till ett flaggskepp avgörs av EU nästa år. Det forskningsanslag som nu har tillkommit bedöms öka chansen för att det ska bli så.
Fakta grafen
Grafen har unika egenskaper och förväntas revolutionera utvecklingen inom bland annat elektronik och materialteknik. Det är det tunnaste materialet vi känner till, och samtidigt ett av de starkaste. Det är genomskinligt, böjligt och leder elektroner 100 gånger snabbare än kisel.
Läs mer om forskarnas tidigare genombrott med grafen
Kontaktinformation
För ytterligare information, kontakta
Mikael Fogelström, Institutionen för mikroteknologi och nanovetenskap, Chalmers tekniska högskola, 031-772 31 96, mikael.fogelstrom@chalmers.se
Sedan mer än hundra år har det funnits bestämmelser om vem som får ta hand om fosterbarn. Fosterföräldrar och fosterhem ska vara lämpliga. I en ny avhandling från Linnéuniversitetet undersöker Ann-Sofie Bergman hur lämplighetsbegreppet har tolkats i praktiken under perioden 1926 till omkring 1980. Avhandlingen har också fokus på kontroll- och maktaspekter, på föreställningar om hur lämpligheten kan ses och uppfattas, på styrkeförhållanden och på barns och föräldrars strategier när de har försökt påverka och få till stånd en ändring av myndigheternas beslut.
Studien visar stora förändringar inom fosterbarnsvården under den studerade perioden. Under det tidiga 1900-talet var det högt önskvärda fosterhemmet ett hem på landet hos tidigare barnlösa fosterföräldrar, där barnen fick grundläggande, materiella behov tillfredsställda. Det handlade mycket om hälsa, hygien, frisk luft, tillräckligt med mat och kläder och möjlighet att lära sig att arbeta. Under mitten av 1900-talet ökade betoningen på att barnen skulle bli sociala personer som kunde fungera i ett framtida modernt samhälle. Skolgången blev mer väsentlig. Det betonades att hemmen inte fick vara för avlägset belägna; barnen skulle ha tillgång till jämnåriga lekkamrater, och skolvägen inte fick bli alltför tröttande och besvärlig. Runt år 1970 skedde stora och snabba förändringar. De eftertraktade fosterföräldrarna skulle nu ha erfarenhet av barn, gärna tidigare fosterbarn eller sommarbarn. Det var inte längre lika väsentligt att hemmen var belägna på landsbygden, även om landet ansågs vara bra för vissa barn som bedömdes behöva lugn och ro och miljöombyte från livet i staden. Psykologiska teorier fick genomslag inom den sociala barnavården, vilket bland annat yttrade sig i att fosterföräldrarnas egen barndom och uppväxt blev väsentlig i inspektörernas utredningar.
I synen på lämplighet finns också kontinuitet – under hela den studerade perioden har den eftersträvade fosterfamiljen varit en kärnfamilj, det var ett ideal som stärktes med tiden. Under hela perioden har det också varit mycket fokus på fostermodern, det var i första hand hennes lämplighet som var i fokus.
Avhandlingen utgår från ett historiskt perspektiv men tar upp frågor som diskuteras mycket i nutid. Studien visar, när det gäller tillsynen av fosterbarnens vård, att fokus flyttades under 1900-talet från betoning på kontroll mot ökat stöd till fosterföräldrar och fosterbarn. Idag har denna utveckling vänt igen mot ökad betoning på kontroll och säkerhet. Under den studerade tiden fanns en diskussion om att införa tydligare kriterier för bedömningen av fosterföräldrars lämplighet, men tydliga regler infördes inte utan lämplighet var i hög grad en tolkningsfråga. Den kunde även bli en förhandlingsfråga. Just nu pågår ett arbete vid Socialstyrelsen med att ta fram bedömningsinstrument för familjehem. Fosterbarnsvårdens historia är aktuell i och med de statliga utredningarna om vanvård i den sociala barnavården under 1900-talet och upprättelseutredningen. Utredningarna bygger på intervjuer med de drabbade. Ann-Sofie Bergmans avhandling utgår från myndigheternas dokumentation, men även där finns det utsagor om och av barnen där deras stora utsatthet tydligt framträder. Att vara fosterbarn innebar en svag styrkeposition och en osäker och oförutsägbar tillvaro.
Avhandlingen ”Lämpliga eller olämpliga hem? Fosterbarnsvård och fosterhemskontroll under 1900-talet” försvaras den 4 november 2011, kl 10.15. Disputationen äger rum i sal Myrdal, Hus K, Växjö. Opponent är docent Ingrid Söderlind, Linköpings universitet.
Kontaktinformation
För mer information kontakta Ann-Sofie Bergman, telefon: 0470-76 74 94, e-post ann-sofie.bergman@lnu.se
Beställ avhandlingen från Linnaeus University Press: lupress@lnu.se
En slutsats är att den svenska urvalsmodellen fungerar bra. Forskarna bakom studien beskriver resultaten som betydelsefulla för såväl donatorerna själva som för klinikerna och de par som fått barn tack vare spermadonationen.
Studien, som omfattar 115 män som donerat sperma under åren 2005-08 vid de sju svenska infertilitetsklinikerna, publiceras nu i tidskriften International Journal of Obstetrics and Gynaecology (BJOG). Huvudförfattare är Gunilla Sydsjö, professor i reproduktionsforskning vid LiU.
De donatorer som accepterade att delta i studien fick fylla i ett frågeformulär som uppskattar personernas temperament och karaktär. Deras resultat jämfördes med en kontrollgrupp med slumpmässigt utvalda män i samma åldrar, 18-56 år.
Donatorerna beskrev sig själva som mindre oroliga, mindre blyga och mindre osäkra än kontrollerna. De uppfattade också sig själva som mer självständiga, ansvarstagande och samarbetsvilliga. Dessa resultat stämmer överens med en tidigare studie bland äggdonatorer.
Det fanns även skillnader inom gruppen av spermadonatorer beroende på deras levnadsformer. De som var singlar beskrev sig själva som mer pessimistiska och passiva än de som levde i parförhållanden.
43 procent av donatorerna var gifta och 36 procent hade egna barn. Ett resultat som är lovande för framtiden, enligt författarna. Traditionellt har spermadonatorer i första hand rekryterats bland universitetsstuderande, och i en amerikansk studie var majoriteten motiverade av den ersättning som betalades ut.
I Sverige förekommer ingen ekonomisk ersättning, vare sig för spermadonatorer eller äggdonatorer. Den främsta drivkraften verkar i stället vara altruistisk.
-Ofta känner man någon som drabbats av barnlöshet och vill hjälpa andra i samma situation. Det är aldrig någon som frågar vad man kan tjäna på att donera. Men de gör både människor och samhället en tjänst, säger Gunilla Sydsjö.
Sverige var också först med att införa rätten för barnen, när de fyllt 18 år, att få veta vem som är deras biologiske far eller mor. Hittills finns dock inget känt fall där någon utnyttjat den rätten.
-De som fötts efter spermadonation kan vara upp till 30 år vid det här laget, men alla kanske inte ens vet om den bakgrunden, säger Sydsjö.
Artikel: Who becomes a sperm donor: personality characteristics in a national sample of identifiable donors av G Sydsjö, C Lampic, S Brändström, J Gudmundsson, P-O Karlström, NG Solensten, A Thurin-Kjellberg och A Skoog Svanberg. An International Journal of Obstetrics and Gynaecology, online 18 oktober 2011.
Kontakt: Gunilla Sydsjö, 010-1030000, gunilla.sydsjo@liu.se
Polarmesosfäriska sommarekon (PMSE) är ett fenomen där starka radarekon genereras vid altituder av 80-90 km i polarregioner under sommartid. PMSE är nära besläktat med atmosfärsfenomenet nattlysande moln (NLC). På grund av misstankar om att NLC kan reagera på klimatförändringar har det attraherat ett betydande intresse från det vetenskapliga samfundet på senare tid. Kontinuerliga, visuella eller fotografiska NLC-observationer lider dock av väderbegränsningar och den mänskliga faktorn. Radarmätningar av PMSE, däremot, kan lätt utföras över ett längre tidsintervall och är mycket attraktiva för långtidsstudier av de atmosfäriska parametrarna vid den polara mesopausen.
Maria Smirnova’s avhandling baseras på världens längsta dataset av PMSE-observationer av samma radar på samma ställe. Sedan 1997 har dessa mätningar utförts med 52 MHz ESRAD MST-radarn, belägen vid Esrange Space Center nära Kiruna i norra Sverige. Data från åren 1997-2009 användes för studier av dagliga, dag-till-dag och år-till-år variationer av PMSE och långvariga trender. Studien visade att förekomstfrekvens och volymreflektivitet av PMSE, på dygnsnivå huvudsakligen uppvisar semi-diurnala variationer, där formen av de diurnala kurvorna återfinns från år till år.
”Dag-till-dag variationer av PMSE visar tydliga tecken på geomagnetisk aktivitet,” menar Maria Smirnova, ”medan år-till-år variationer huvudsakligen beror på geomagnetisk aktivitet och variationer i solens UV-strålning.”
”Man kan fråga om det finns tecken på klimatförändringar i mina data,” säger Maria Smirnova. ”Jag hittade inga trender i förekomst, styrka eller säsongslängd på PMSE under den period som jag studerade, men för att svara på frågan mer bestämt skulle man behöva studera data från en längre period, minst ett flertal 11-åriga solcyklar.”
Avhandlingen presenterar även en ny, oberoende kalibreringsmetod, som kan användas för att uppskatta förändringar i sändareffekt och antennmatningsförluster från år till år och tillåter säkra jämförelser med PMSE-mätningar med andra radaranläggningar på andra platser. Denna metod baseras på radar-radiosondjämförelser i övre troposfären/lägre stratosfären, tillsammans med PMSE-observationer.
Slutligen, genom att använda 11 års mätningar, beräknades aspektkänsligheten av PMSE. Aspektkänsligheten av radarekon kan förse oss med information om spridningsmekanismer och om själva ekon.
”Det visade sig att hälften av de PMSE som upptäckts varje år inte kan förklaras av isotropisk turbulens, eftersom deras ekon är mycket aspektkänsliga,” förklarar Maria Smirnova.
Maria Smirnova, uppvuxen i Sankt Petersburg, Ryssland, har en magisterexamen i radiofysik från Sankt Petersburgs statliga universitet och har sedan 2007 varit anställd vid Institutet för rymdfysik i Kiruna, där hon har tillhört Polaratmosfärforskningsprogrammet. Hon har samtidigt varit inskriven vid Luleå tekniska universitet, där hon har tillhört institutionen för system- och rymdteknik.
Disputation:
Maria Smirnova försvarar sin avhandling ”Long-term observations of polar mesosphere summer echoes using the ESRAD MST radar” (”Långtidsobservationer av polarmesosfäriska sommarekon med ESRAD MST radar”) i Aulan på Institutet för rymdfysik, IRF, i Kiruna måndagen den 31 oktober 2011, kl. 10.
Kontaktinformation
Maria Smirnova, doktorand, IRF, tel. 0980-79108, maria.smirnova@irf.se
– Om man använder ett träd som biobränsle skapar man en koldioxidskuld som måste ”betalas tillbaka” innan bränslet kan betraktas som koldioxidneutralt. Energiskog blir helt neutraliserad efter tre-fem år, medan andra träd växer så sakta att det tar upp emot 100 år innan de är koldioxidneutrala, säger Lars Zetterberg på institutionen för geovetenskaper vid Göteborgs universitet.
Användning av bioenergi påverkar ekosystemens kolförråd över tiden. Biobränslen där utsläppen kompenseras snabbt har en mindre klimatpåverkan än bränslen där det tar lång till för utsläppen att kompenseras. Ändå görs sällan skillnad på snabba och långsamma biobränslen i politiska sammanhang. Utsläpp från bioenergi ingår till exempel inte i länders åtaganden under Kyotoprotokollet.
I sin avhandling har Lars Zetterberg studerat olika typer av biobränsle och analyserat hur användningen av bioenergi påverkar ekosystemens kolförråd över tiden och vilken klimatpåverkan det innebär. Resultaten visar att biobränslen där utsläppen kompenseras snabbt har en mindre klimatpåverkan än bränslen där det tar lång till för utsläppen att kompenseras. Han visar vilken klimatpåverkan olika biobränslen har, vilket kan underlätta prioriteringen av olika bränslealternativ.
– Vilket tidsperspektiv man väljer har stor betydelse för resultatet. Att använda stubbar istället för kol som energi har en påtagligt lägre klimatpåverkan över en 100-årsperiod, men med ett 20-årsperspektiv är stubbar faktiskt sämre än naturgas. Att använda hyggesrester i form av grenar och toppar efter avverkning, liksom energiskog, minskar koldioxidutsläppen både på kort och lång sikt.
I EU:s kriterier för förnyelsebara bränslen föreslås att biobränslens klimatnytta ska beräknas utifrån en ”återbetalningsperiod” på 20 år. Det innebär att långsamma biobränslen riskerar att falla utanför ramarna.
– Vill man göra något åt växthuseffekten snabbt, då måste vi använda de bränslen som är bra på 20 års sikt. Men även om vi vänder utsläppstrenden finns behov av en långsiktig energiförsörjning. Då är det bra att ersätta stenkol med stubbar, även om vi inte ser resultat förrän efter 20 år.
I avhandlingen undersöker Lars Zetterberg också hur EU:s system för handel med utsläppsrätter bör utvecklas för att bättre stimulera användningen av koldioxidsnåla bränslen.
Avhandlingen Instruments for Reaching Climate Objectives – Focusing on the Time Aspects of Bioenergy and Allocation Rules in the European Union’s Emissions Trading System försvarades framgångsrikt vid en disputation på institutionen för geovetenskaper vid Göteborgs universitet. Handledare: Deliang Chen.
Länk till avhandlingen: http://gupea.ub.gu.se/handle/2077/26672
Kontaktinformation
KONTAKT:
Lars Zetterberg, institutionen för geovetenskaper vid Göteborgs universitet
08- 5985 6357
lars.zetterberg@ivl.se
Vårt skelett är mer än bara ben, kotor och leder. I själva verket är skelettet ett aktivt organ som ständigt är uppkopplat med vår hjärna, våra muskler och vår fettväv. I skelettet bildas kroppens viktigaste celler, stamcellerna, men här finns också hormoner som genom att skicka signaler till andra organ reglerar kroppens blodsocker och fetma.
Ny forskning visar nu att förhöjda nivåer av fetmahormon i cirkulationen kan ha ett samband med benskörhet.
Dan Mellström, forskare vid Sahlgrenska akademin och överläkare vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset, är en ledande expert på benskörhet. Inom ramen för ett internationellt forskningsprojekt som studerar riskfaktorer för benskörhet hos äldre män har Dan Mellström och hans kollegor studerat fetmahormonet adiponektin.
Studierna kan nu visa att personer med höga nivåer av fetmahormonet också har skörare skelett och fler frakturer samt svagare muskelstyrka och mindre muskelmassa, vilket leder till ökad risk för benbrott. Högt adiponektin förefaller vara relaterat till ökat funktionellt åldrande.
– Höga nivåer av adiponektin hos äldre tycks vara relaterat både till en nedsatt funktionsförmåga i muskulaturen och till ett skörare skelett. Det medför en ökad risk för frakturer och fallolyckor, men också ökad dödlighet, säger Dan Mellström.
Resultaten bygger på en studie kallad Mr OS, som leds från Sahlgrenska akademin och som studerar riskfaktorer bakom benskörhet hos äldre män. I studien ingår omkring 11 000 män från Sverige, USA och Hong-Kong.
FAKTA BENSKÖRHET
Benskörhet, osteoporos, innebär en nedsatt hållfasthet i skelettet som en följd av sjukdom eller åldrande. Sjukdomen orsakar mycket lidande för de drabbade och dessutom stora kostnader för samhället. Enligt beräkningar är ungefär var tredje vårdplats på landets ortopediska kliniker upptagen av patienter med höftfrakturer eller komplikationer av sådana.
Kontaktinformation
Kontakt:
Professor Dan Mellström, Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet, telefon: 031–343 9035, 0703–247 510, e-post: dan.mellstrom@vgregion.se
Diabetes blir allt vanligare. Idag uppskattas 5 – 10 procent av befolkningen lida av sjukdomen. En vanlig komplikation är fotsår, något som drabbar 12 000 diabetiker varje år. Detta är en vårdkrävande grupp som kräver högspecialiserad vård på sjukhus för att undvika amputation.
– Personer som haft diabetes länge får ofta nedsatt blodcirkulation i benen, vilket försämrar läkningsförmågan, säger Magdalena Annersten Gershater, sjuksköterska och forskare vid Malmö högskola.
I vissa fall är fotsåren så komplicerade att man tvingas amputera. Gershater har genomfört en studie för att ta reda på vilka faktorer som är relaterade till om patienter med diabetes och fotsår läker med eller utan amputation. Studien, i vilken 2 480 patienter ingår, är den största i sitt slag.
– Studien visar att 65 procent av patienterna läkte utan amputation. Avgörande för att såret ska läka är att såret är ytligt, att patienten inte haft diabetes under längre tid och att blodcirkulationen är normal, berättar Gershater.
Nio procent läkte med amputation av tår eller framfot medan åtta procent läkte med benamputation.
– Studien visar att djupa infektioner, kärlsjukdom, sårets placering, manligt kön och övrig sjukdom ökar risken för amputation.
Gershater är förvånad över att så många patienter har dålig blodcirkulation.
– Vår studie visar även att ålder i sig inte är en riskfaktor, säger hon.
Gershater disputerar på fredag den 28 oktober med sin avhandling ” Prevention of foot ulcers in patients with diabetes mellitus”. Avhandlingen innehåller även studier om hemsjukvården och hur sjuksköterskor inom denna arbetar preventivt när det gäller diabetes och fotsår.
– Diabetesvården inom hemsjukvården kan bli betydligt bättre. Att den inte fungerar tillfredsställande är bland annat ett organisatoriskt problem, menar hon.
Gershater hoppas nu att hennes fynd ska användas vid behandling av patienter med diabetes och fotsår.
– Många av dessa patienter är multisjuka och behöver mycket omvårdnad. Det kräver att du, som diabetessjuksköterska, måste ha en helhetssyn på patienten för att göra ett bra jobb.
Kontaktinformation
För mer information kontakta Magdalena Annersten Gershater på tfn: 0702-801823 eller epost: magdalena.gershater@mah.se
Efter 25 år som sjuksköterska riktade hon uppmärksamheten mot en grupp som visade missnöje och oro över att inte få någon diagnos trots symtom, personerna med funktionella mag-tarmbesvär. ”Funktionell” därför att ingen sjukdom kan påvisas som orsakar symtomen.
På arbetet men också bland släkt och vänner fanns många med upplevelser av funktionella mag-tarmbesvär. Alla vittnade om samma frustration – att inte förstå ”vad som var fel” och inte ”få något besked” från sjukvården. Samtidigt berättade de gärna om sin egen uppfinningsrikedom, egna metoder att hantera besvären när ingen lindring och bot fanns att få.
Vad händer med funktionella mag-tarmbesvär om ”tiden får göra sitt”, om livsstilen förändras? Orkar och vågar man vänta? Hur hanteras de dagliga besvären när symtomen finns men inte diagnosen?
Kerstin Stake Nilssons uppföljning visar att en del av symtomen försvinner av sig själv medan andra kvarstår. Ett positivt resultat är att det uppstår en stor uppfinningsrikedom i att söka och finna egna behandlingsalternativ.
Vad har egenvården för relevans när diagnos och behandlingsmöjligheter firar triumfer dagligen, genom utveckling av nya teknologier som genteknik och transplantationsteknik?
– Gruppen funktionella mag-tarmbesvär står inte ”högst på listan” för att finansieras med stora forskningsbidrag även om både gruppen, lidandet och samhällskostnaderna är stora. Personer med långvariga, funktionella mag-tarmbesvär, som ibland har ”ont både i kropp och själ” bör uppmärksammas. Även om vi inte alltid kan göra så mycket, kan vi höra hur personerna upplever besvären och hur de själva tar sig an dem. Allt för att kunna vara ett stöd.
Förhoppningen att avhandlingen blir en av många pusselbitar som breddar och skapar ny kunskap inom området egenvård för personer med funktionella mag-tarmbesvär. Den 28 oktober försvarar Kerstin Stake Nilsson sin avhandling i Kugelbergssalen, Karolinska sjukhuset.
För mer information, v v kontakta:
Kerstin Stake Nilsson, universitetsadjunkt i medicinsk vetenskap, Akademin för hälsa och arbetsliv, 026-64 82 10
Det behövs också en infrastruktur som tillgodoser de krav som ställs i och med omställningen till klimatneutralt resande. Annars riskerar fjällturismens aktörer att förlora utvecklings- och konkurrenskraft.
– Även om det finns en medvetenhet om behovet att minska verksamheternas energianvändning så är det oftare en kortsiktig fråga om energikostnader snarare än en strategisk fråga för att säkra sin framtida konkurrenskraft. Avsaknaden av långsiktiga och övergripande strategier för att anpassa verksamheten inom ramen för de nationella klimatmålen är ett problem, säger Bosse Bodén, turismforskare och författare till rapporten.
Bosse Bodén har intervjuat företrädare för enskilda turismföretag, destinationsbolag och kraftbolag i Jämtland och Dalarna för att identifiera de viktigaste frågorna när det gäller omställning av den egna verksamheten inom ramen för de nationella klimat- och miljömålen.
Rapporten visar att den enskilt viktigaste frågan är den externa tillgängligheten. Det måste finnas en väl fungerande infrastruktur med möjlighet att tillgodose behoven från omställningen till klimatneutralt resande, med en kalkyl som inkluderar både tid och pris. Energieffektivisering framhålls också som en strategiskt viktig fråga, inte minst på grund av de alpina skiddestinationernas energislukande system.
Rapporten finns att läsa i sin helhet på www.miun.se/etour.
Frågor kan ställas till:
Bosse Bodén, turismforskare, tel. 0730-62 77 39, e-post: bosse.boden@miun.se
Anders Mossing, informatör Etour, Mittuniversitetet, tel. 063-19 58 08 alt. 070-273 69 53
– Det är framförallt hos tre viktiga grupper vi ser en förändring i anmälningsbeteendet under 00-talet, jämfört med tidigare. Det är bland föräldrar, personal inom förskola och skola samt socialtjänsten, säger David Shannon, utredare på Brå.
Jämfört med tidigare krävs det överlag mindre grovt våld av föräldrar mot sina barn för att våldet ska bli anmält till polisen. Samtidigt har antalet polisanmälningar som initierats av personal inom förskolan och skolan ökat mycket kraftigt. Det handlar om en tiofaldig ökning i antalet anmälningar sedan 1990-talet. Våld mot barn som upptäcks av förskolan och skolan kommer till polisens kännedom indirekt, via en anmälan till socialtjänsten.
Satsningar på ökad kunskap om anmälningsplikt
Stora satsningar har gjorts på att öka kunskapen om och förbättra rutinerna kring anmälningsplikten när det gäller barn som far illa, och samarbetet mellan socialtjänsten och polisen har förstärkts under 00-talet. Sedan 2005 finns så kallade barnahus i Sverige.
I barnahusen samarbetar bland annat socialtjänst, polis och åklagare i gemensamma lokaler om de åtgärder som behöver samordnas då barn misstänks vara utsatta för brott.
– Man kan inte bedöma den faktiska våldsutvecklingen genom att titta på polisanmälningar, säger David Shannon. För detta är istället sjukvårdsstatistik och frågeundersökningar viktiga kunskapskällor.
De alternativa kunskapskällorna visar bland annat att det lindrigare våldet mot barn inom familjen minskade kraftigt under en längre period fram till omkring år 2000, då minskningen tycks ha avstannat. Det grövre våldet mot barn har legat oförändrat sedan 1980-talet och det dödliga våldet har gått ner.
Brå:s kartläggning är en uppföljning av en tidigare studie från år 2000 (Brå 2000:15). Där tittade man på polisanmälda fall av barnmisshandel mot barn 0-6 år inom familjen, under 1990-talet. Nuvarande kartläggning omfattar polisanmäld barnmisshandel mot barn 0-6 år under 00-talet, men i uppdraget har också ingått att belysa i vilken utsträckning anmälningarna lett till åtal och lagföring, samt vilka påföljder som dömts ut.
Rapporten Den polisanmälda barnmisshandeln (2011:16) finns att ladda ner här.
För mer information David Shannon, tel: 08-504 454 05 eller Annika Eriksson, enhetschef,
tel: 08-504 454 06.
Avhandlingens första del handlar om starka radiovågor i rymden några tiotal mil ovanför jordytan (dvs i jonosfären), vilka bl a kan ge upphov till något som kan kallas konstgjort norrsken. Vid experiment observeras regelmässigt att radiostrålen fokuserar sig själv i riktning längs jordens magnetfält, den s k magnetisk zenit- eller MZ-effekten. Denna tros av många vara kopplad till s k striationer, dvs förtunningar i jonosfärsplasmat.
Genom att numeriskt modellera radiovågor i jonosfären med striationer har Erik Nordblad studerat effekter av fokusering samt transmission genom det s k radiofönstret, som tillåter vågorna att nå högre höjder än vad som annars vore möjligt. Resultaten ger vid handen att även nya radiofönster kan öppnas, med följden att fokuseringen av radiostrålen förstärks
ytterligare. De undersökta mekanismerna förslås därför ha betydelse för MZ-effekten.
Den ovan beskrivna studien främst visar på de fenomen som kan uppträda då förhållandevis enkla vågor möter ett komplicerat medium. För avhandlingens andra del gäller snarast det omvända: här behandlas hur skruvade strålar beter sig i enklast tänkbara medium.
– Medan en vanlig stråle kan ses som en följd av oräkneliga vågor med plana vågfronter, säger Erik Nordblad, har den skruvade motsvarigheten endast en eller ett fåtal spiralformade vågfronter, som vrider sig kring strålens axel. Vågfronternas vridning är förknippad med roterande energi, dvs en typ av elektromagnetiskt rörelsemängdsmoment, kallat orbitalt rörelsemängdsmoment (OAM).
Skruvade radiostrålar kan på sikt kraftigt utöka informationskapaciteten för trådlös kommunikation. Strålarna ger också helt nya möjligheter att studera roterande fenomen i rymden såväl som i laboratoriet. Det är därför viktigt att förstå hur skruvade strålar beter sig
när de fortplantas genom t ex rymden.
Avhandlingen visar att skruvade strålar förskjuts på ett sätt som inte vanliga strålar gör när de fortplantas och böjs av genom mediet. Beräkningarna utvidgar tidigare resultat som
erhållits för endast mycket smala (s k paraxiella) strålar, som t ex laserstrålar.
Beräkningarna visar också att de icke-paraxiella effekterna i vissa situationer kan förväntas dominera även för smala strålar — en förutsägelse som bör kunna inspirera till nya
experiment.
Disputation:
Avhandlingen ”Opening New Radio Windows and Bending Twisted Beams” (”Nya radiofönster och skruvade strålknippen”) av Erik Nordblad, doktorsavhandling i fysik med inriktning mot rymd- och plasmafysik, läggs fram vid Uppsala universitet på fredag (28 oktober 2011).
Disputationen börjar kl. 10.15 i Polhemssalen, Ångströmlaboratoriet. Opponent är Dr Paul A. Bernhardt, Plasma Physics Division, Naval Research Laboratory, Washington, DC, USA.
Kontaktinformation
Mer information:
Erik Nordblad, doktorand, IRF Uppsala, tel. 018-471 5934, erik.nordblad@irfu.se
Ny forskning har tagit reda på vilka psykologiska faktorer som styr rädsla för björn och varg. Förhoppningen är att den kan bidra till ett bättre beslutsunderlag för de myndigheter som beslutar i frågor som rör rovdjursförvaltning.
– Våra resultat visar att rädsla för björn eller varg kan begränsa människors vardag och därför bör tas på allvar, säger Maria Johansson, projektledare och forskare i miljöpsykologi vid Lunds Tekniska Högskola.
Maria Johansson och hennes forskarkollegor kan också konstatera att människas relation till myndigheter påverkar rädslan för varg. Bra bemötande och förståelse för den mänskliga dimensionen från myndigheter är alltså väldigt viktig, menar de.
När det gäller björn ser forskarna inte samma starka koppling. Där spelar istället upplevelsen om björnen som djurart större roll.
– Eftersom vi ser att rädslan har olika bränsle både när vi frågar människor i enkäter och när vi studerar hur de kognitivt och fysiologiskt reagerar på bilder av björn och varg i labbstudier krävs differentierat bemötande av människor från myndigheternas sida, säger hon och tillägger:
– Det viktigaste med studien är att vi nu har fått en inblick i det komplexa samspelet mellan de olika psykologiska faktorer som spelar in när människor känner sig rädda.
Hon betonar att det finns människor för vilka närvaron av varg och björn är en positiv upplevelse. Att man tagit fasta på dem som upplever rädsla är helt enkelt för att det är viktigt att lyfta den enskilda individens perspektiv och på så vis bidra till en förbättrad dialog kring rovdjursförvaltningen.
Forskningen har genomförts av Lunds Tekniska Högskola, Högskolan i Gävle och Grimsö Forskningsstation-SLU. Underlaget har varit en enkät som ca 400 personer som bodde i varg- eller björntäta områden besvarat och fördjupade studier av ett 40-tal personer som antingen sagt sig definitivt inte vara rädda eller mycket rädda för dessa djur. Forskningen har finansierats av Viltvårdsfonden, Formas och Crafoordska stiftelsen.
För mer information, kontakta Maria Johansson, Lunds Tekniska Högskola, 046-222 71 69, Anders Flykt, Högskolan i Gävle 026-64 85 74, Jens Karlsson, Grimsö Forskningsstation 0581-69 73 23.
