Andelen kvinnor som drabbas av frakturer har ökat sedan 1990-talet. Beräkningar visar att var tredje kvinna (och ungefär var fjärde man) mellan 35 och 65 år någon gång har drabbats av en fraktur. En förklaring är att allt färre kvinnor använder östrogen i och efter klimakteriet: på 1990-talet tog ungefär 30 procent av kvinnorna östrogen för klimakteriebesvär, mot bara åtta procent idag.
Doktoranden Penelope Trimpou vid Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet, har i sin avhandling granskat uppgifter från 11 000 män och kvinnor i Göteborgsområdet för att identifiera riskfaktorer som är gemensamma för frakturer och hjärtsjukdomar. Syftet är att på bred front kunna förbättra den förebyggande rådgivningen till patienter i riskzonen.
Bland riskfaktorerna återfinns höga kolesterolhalter och rökning; en annan viktig riskfaktor är fysisk inaktivitet:
–Både rökningen och blodfetthalterna har minskat i de undersökta grupperna, vilket på sikt kan ge effekt på antalet frakturer och hjärtsjukdomar. Den fysiska aktiviteten har också ökat, och det är bra för själva benvävnaden. Men ökad aktivitet innebär också att du utsätter dig för situationer där det är lättare att drabbas av frakturer, vilket också påverkar negativt, säger Penelope Trimpou.
Trots riskerna är en daglig fysisk aktivitet ändå en enkel väg till bättre hälsa visar avhandlingen.
–Fysisk aktivitet är en färskvara och det är aldrig för sent att börja röra på sig. En promenad runt kvarteret en till tre gånger dagligen kan stor göra skillnad för både din benmassa och din balans och muskelstyrka, säger Penelope Trimpou.
Avhandlingen risk factors for fractures – a link between metabolic bone disease and cardiovascular disease försvaras fredagen den 14 oktober 2011, kl. 09.00, hörsal Arvid Carlsson i Academicum, Medicinaregatan 3, Göteborg.
Kontaktinformation
Fakta
Avhandlingens resultat bygger på två olika studier som följt slumpvist utvalda män och kvinnor från Göteborgstrakten. I studien ingår 8 000 män mellan 46-56 år samt 3 000 kvinnor och män i åldrarna 25 till 64.
Studien visar bland annat att sex procent av männen i den första gruppen hade drabbats av en höftfraktur – de flesta efter pensioneringen. I den andra gruppen hade tio procent någon gång drabbats av handleds-, fotleds-, arm-, revbens-, kot- och höftfrakturer. Totalt sett hade var tredje kvinna och var fjärde man i arbetsför ålder någon gång drabbats av en fraktur.
Kontakt:
Penelope Trimpou, leg. läkare vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset och forskarstuderande vid Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet.
073 076 6502
penelope.trimpou@gu.se
Handledare: professor och överläkare Kerstin Landin, 031-342 7054, kerstin.landin@sahlgrenska.se
Människor som brutit upp från sina rötter för att bosätta sig i ett nytt land hamnar i en ny språklig och kulturell situation. I den nya omgivningen förändras och utvecklas relationen till egna språket och den egna kulturen på olika sätt. I sin avhandling har Boglárka Straszer undersökt hur personer med ungersk bakgrund i Sverige och Finland förhåller sig till det ungerska språket och den ungerska kulturen.
Boglárka Straszers avhandling bygger på en enkätundersökning och djupintervjuer och beskriver den språkliga situationen och vilken roll språket har för identiteten hos ungrarnas ättlingar. Vidare undersöks attityder till den ungerska bakgrunden och hur mycket språkvalet är beroende av den språkliga miljön i barndomen. Dessutom diskuteras faktorer som kan påverka den språkliga situationen och de framtida utsikterna för språkbevarande.
Undersökningen visar att för de flesta andragenerationens ungrare har det ungerska språket ett kärnvärde och ger tillsammans med den ungerska kulturen en anknytning till bakgrund, släktingar, familjernas historia, kulturen och traditionerna i Ungern. Men ungerskan har ofta enbart en symbolisk roll, då många saknar kunskaper i språket. Goda kunskaper i minoritetsspråket och positiva attityder och större intresse gentemot de ungerska rötterna har samband med att ungerskan används i barndomshemmet, regelbundna resor till Ungern och även deltagande i språkundervisning och familjernas aktivitet i ungerska kretsar.
Språkkunskapen i ungerska sammanhänger också med informanternas kontakt med ungerskspråkiga. För många är ungerskheten en betydande del av identiteten, men för andra utgör den enbart ”lite krydda” i tillvaron. Positiva erfarenheter av minoritetsbakgrunden bidrar ofta till flerspråkighet och en flerfaldig identitet, där man är delaktig i både majoritetskulturen och minoritetskulturen. Däremot ger en uppväxt där man inte haft möjlighet att lära känna föräldrarnas land, kultur och språk en känsla av mellan- eller utanförskap. Finlandsungrarna är i allmänhet mer positiva till sin ungerska bakgrund än sverigeungrarna och de har bättre kunskaper i ungerska och större kännedom om den ungerska kulturen.
Undersökningen visar också att ungerskan är hotad i de studerade grupperna. Om den ska ha möjlighet att överleva och överföras till kommande generationer kräver detta stöd på individ-, grupp- och samhällsnivå. Det är viktigt att ge barnen möjlighet att lära sig minoritetsspråket och inlärning av språket, kunskap om kulturen och positiva attityder till rötterna behöver inspireras på olika sätt. Undersökningen visar också på det sociala nätverkets, föreningsaktiviteternas och massmediernas betydelse för minoritetsspråket, eftersom tillfälle att använda språket och möjligheter till en positiv inställning till minoritetsspråket och kulturen ges genom dem.
Avhandlingens resultat pekar på att samhällets stöd för minoritetsgruppen i form av positiva attityder och ekonomiskt stöd för att upprätthålla kultur och språk är betydelsefullt, inte minst för att individen då kan utveckla kunskaper i två eller flera språk och kulturer.
– Det är viktigt att förstå vilka resurser det finns bland personer som har fått en uppväxt med flera språk och kulturer. De bär med sig en oerhörd rikedom och kan bidra till mångfald, intellektualitet och välmående i samhället, säger Boglárka Straszer.
För mer information kontakta Boglárka Straszer, e-post: boglarkasmail@gmail.com
Avhandlingen ”Ungerska för rötternas skull”. Språkval och identitet bland andragenerationens ungrare i Sverige och Finland, kan laddas ner i fulltext .
Människor eller djur som saknar vissa komplementfaktorer får ett sämre antikroppssvar och har högre risk att utveckla autoimmuna sjukdomar. Forskarna har hittills inte förstått hur antikroppar och komplementsystemet samarbetar. IgM-antikroppen verkade vara gåtans lösning. Men en studie ledd av forskare från Uppsala universitet visar att varken IgM eller någon av de andra kända aktiverarna är nödvändig för att sätta igång antikroppssvaret.
I en artikel som publiceras i den vetenskapliga tidskriften PNAS använder forskarna en så kallad knock-in-musstam som de själva framställt för att svara på om IgM-antikroppar som aktiverar komplement-systemet är nödvändiga för att vi ska få ett normalt antikroppssvar. Både antikroppar och komplement är viktiga för vår förmåga att försvara oss mot bakterier och virus och man vet att dessa båda system samarbetar. Människor eller djur som saknar vissa komplementfaktorer får ett sämre antikroppssvar och har högre risk att utveckla autoimmuna sjukdomar.
Forskargruppen, under ledning av Birgitta Heyman, professor vid institutionen för medicinsk biokemi och mikrobiologi vid Uppsala universitet, har länge försökt förstå vilka strategier komplementsystemet använder för att påverka antikroppssvaret. Detta samspel har lite av hönan och ägget-problematik:
1. Komplement måste aktiveras för att ett antikroppssvar mot till exempel bakterier ska bildas.
2. Komplement aktiveras främst genom att IgM binder till dessa bakterier.
3. MEN i början av ett antikroppssvar har det ju inte hunnit bildas några IgM-antikroppar som är specifika för bakterierna. Frågan är därför hur komplementsystemet kan aktiveras av antikroppar innan dessa ens hunnit bildas.
Den hypotes forskargruppen har testat går ut på att också icke-specifikt (naturligt) IgM kan binda till bakterier och aktivera komplement. Eftersom naturligt IgM finns redan innan infektionen börjar skulle en sådan mekanism förklara att komplementsystemet är så viktigt redan i ett mycket tidigt antikroppssvar.
En speciell musstam har tagits fram för att kunna testa just denna hypotes. Den nya stammen har döpts till Cµ13 (C my 13). Den har en punktmutation i alla sina IgM-molekyler som gör att dess IgM inte kan aktivera komplement men för övrigt är helt normalt. Eftersom inga IgM-molekyler i Cµ13-mössen kan aktivera komplement borde musen ha ett dåligt antikroppssvar om hypotesen stämmer.
Forskarna immuniserade Cµ13-mössen och kontrollstammen som har normalt IgM med ett främmande antigen och jämförde de två stammarnas antikroppssvar.
– Till vår stora förvåning såg vi ingen skillnad mellan mössen. Detta innebär att komplementaktivering via naturligt IgM INTE förklarar komplementets betydelse för att sätta igång ett antikroppsvar. Vi testade sedan alla andra kända komplementaktiverare men inte heller någon av dessa kunde förklara fenomenet, säger Birgitta Heyman.
Forskarnas slutsats är alltså att trots att komplementaktivering är oumbärlig för antikroppssvaret så verkar ingen av de kända aktiverarna vara nödvändig.
– Att motbevisa en rådande hypotes medför att allas resurser kan ägnas åt att hitta en ny förklaring till det här fenomenet, säger Birgitta Heyman.
För mer information kontakta Birgitta Heyman, tel: 018-471 4445, e-post: birgitta.heyman@imbim.uu.se
Requirement for complement in antibody responses is not explained by the classic pathway activator IgM PNAS 2011 ; doi:10.1073/pnas.1109831108, Christian Rutemark, Elisabeth Alicot, Anna Bergman, Minghe Ma, Andrew Getahun, Stephan Ellmerich, Michael C. Carroll, and Birgitta Heyman
Uppsala universitet – kvalitet, kunskap och kreativitet sedan 1477. Forskning i världsklass och högklassig utbildning till global nytta för samhälle, näringsliv och kultur. Uppsala universitet är ett av norra Europas högst rankade lärosäten. www.uu.se
– USA har gett väglösa områden lagligt skydd, medan de flesta områden i Europa saknar formellt skydd, säger Bengt-Gunnar Jonsson, professor i växtekologi vid Mittuniversitetet.
I en ny studie lyfter Bengt-Gunnar Jonsson tillsammans med forskarkollegor i Europa, fram betydelsen av väglösa områden.
– Stora, sammanhängande områden är nödvändigt för fungerande ekosystem som levererar viktiga ekosystemtjänster till samhället.
Exempel på dessa ekosystemtjänster är rent vatten, ren luft, skydd mot erosion, så kallade invasiva arter, skadeinsekter och sjukdomar och för att säkerställa pollination.
– Väglösa områden behövs för att hantera klimatförändringarnas effekter. Områdena begränsar extrema väderhändelser och skyddar mot brand, jordskred och översvämningar. De underlättar också för växter och djur att flytta till nya områden när klimatet förändras, säger Bengt-Gunnar Jonsson.
Studien visar att det endast finns ett fåtal väglösa områden kvar i Europa. De flesta av dessa saknar lagligt skydd, något som USA däremot har. Studien visar också att det inom Europa pågår en fragmentering av landskapet. Nybyggande av vägar leder till ökade föroreningar och förändringar i vattendrag. Det leder också till spridning av främmande arter. Vägarna öppnar upp tidigare otillgängliga områden för mänsklig påverkan. Tillsammans med urbanisering och förändrad markanvändning skapar det störningar och kvalitetsförändringar i ekosystemen.
– Med ett oplanerat utbyggande av vägar riskar vi att förlora ekosystemtjänster som är viktiga för samhället. Större hänsyn måste tas till väglösa områden i framtida landskaps- och infrastrukturplanering, säger Bengt-Gunnar Jonsson.
Frågor kan ställas till:
Bengt-Gunnar Jonsson
tel. 060-14 89 41
mobil 070-330 78 68
Fakta
Med invasiva arter menas främmande arter som invaderar och tar över nya områden.
Studien är publicerad i tidskriften ”Environmental Management”. Länk till artikeln>> [Ref 1]
Den fransk/indiska satelliten Megha-Tropiques under förhandstester
och som ska förse LTU forskaren Mathias Milz med information. Credit ISRO
Onsdagen den 12 oktober 2011 sändes fyra satelliter upp från indiska Sriharikota, varav den ett ton tunga Megha-Tropiques, med betydelse för klimatforskningen, placerades i sin bana. Forskaren Mathias Milz vid Luleå tekniska universitets rymdforskning i Kiruna ingår i ett Internationellt forskarteam som kommer att få använda data från satelliten.
– I början av nästa år kommer satelliten att börja kunna leverera data om vattenånga och moln i atmosfären och genom att studera och observera vattenångans distribution och variabilitet över tropiska områden kan man få en bättre förståelse om vattenkretsloppet i tropikerna och dess betydelse för klimatet. Det kan användas för att förbättra klimatmodeller, vilka är viktiga beståndsdelar i klimatforskningen, säger LTU-forskaren Mathias Milz.
En PSLV raket skickades upp med fyra satelliter på onsdagen från Satish Dhavan Rymdcenter i indiska Sriharikota. En av dessa fyra var Megha-Tropiques som är en satellit byggd i ett franskt/indiskt forskningssamarbete. Den har nu placerats i 20 graders vinkel mot ekvatorn i sin bana ovanför tropikerna. Genom Megha-Tropiques kan man studera kondenserat vatten i moln, vattenånga i atmosfären, nederbörd och avdunstning. Den anses vara en unik satellit för klimatforskning, vilken kommer att hjälpa forskare att förbättra sina kunskaper över processer i tropikerna, klimat modeller och väderprognoser.
LTU-forskaren Mathias Milz har ansökt om att få ta del av data från satelliten och bl a studera vattenånga.
– Vattenånga är den viktigaste växthusgasen, och det handlar om att studera vattenånga och energiutbyte i tropiska områden och använda den informationen i olika klimatmodeller, säger Mathias Milz.
Den forskning som genereras via satelliten Megha-Trophiques kommer att ingå i ett multinationellt projekt ”Global Precipitation Measurement Mission” som bildar en konstellation av satelliter för att mäta nederbörden i tropikerna, där halva jordens befolkning bor.
Resultaten visar att det var en uttalad önskan att få tillgång till en kvalificerad tolk vars viktigaste roll var att underlätta i kommunikationen och fungera som praktisk hjälp att hitta rätt i vården och finna rätt information.
En kvalificerad tolk ansågs vara någon med goda kunskaper i båda språken och i språket och terminologin som används inom vården. Man ville också ha en tolk med ett professionellt beteende, i detta ingick en neutral klädsel. Det fanns också önskemål om att tolken skulle vara av samma kön och ha samma kulturella bakgrund som den som behöver tolkhjälp. Detta var särskilt viktigt när man upplevde att man befann sig i en utsatt situation.
Såväl vårdtagare och vårdgivare betonade vikten av att tolkningen genomfördes öga-mot-öga på plats av en professionell tolk. Tolken skulle kunna den medicinska terminologin samt tolka ordagrant och objektivt. Familjemedlemmarna menade dock att tolkningen inte alltid behövde vara objektiv och ordagrann. Några vårdtagare beskrev att användningen av tolk kunde uppfattas som ett handikapp eller hinder.
Vårdgivarna rapporterade att problem i samband med tolkanvändning huvudsakligen var relaterade till tolkens språk och organisatoriska rutiner. Problem berodde på bristande tillgänglighet till tolk med rätt språk och kön men även till tolkförmedling. Andra problem som påtalades var att överenskommen tolkning avbröts i förtid, att tolk uteblev från överenskommen tid för tolkning, att tolkningen genomfördes via telefon med störningsljud i bakgrunden och att de medicinska journalerna saknade uppgifter om patientens språkförmåga. Sammantaget ledde dessa problem till merarbete för vårdpersonalen och fördröjd behandling av vårdtagare samt begränsad kommunikation.
Familjemedlemmarna beskrev vårdgivarna som att de inte frågade efter vårdtagarnas och de medföljande familjemedlemmarnas önskemål om tolkanvändning utan förväntade sig att medföljande person skulle agera som tolk. När medföljande familjemedlemmar agerade som tolkar uppfattade de sin roll som praktiskt och känslomässigt stöd till sina anhöriga, vilket innebar såväl positiva som negativa upplevelser.
För att förbättra tolkanvändningen menade familjemedlemmar att vårdgivarna ska försäkra sig om att både tolken och vårdtagaren har förstått informationen rätt. Vårdtagarna och deras familjemedlemmar önskade att vårdgivarna ska vara mer flexibla när de planerar och bokar en tolk. För att öka kvaliteten i de tjänster som tolkbyråerna erbjuder ansåg vårdgivarna att tjänsterna ska utvärderas kontinuerligt så att kvaliteten svarar mot kraven på en säker och god vård för vårdtagarna.
Avhandlingen ” The use of interpreter in healthcare. Perspectives of individuals, healthcare staff and families” försvaras den 21 oktober 2011, kl 13.00. Disputationen äger rum i sal Weber, Hus K, Växjö. Opponent är professor Aina Willman, Blekinge Tekniska Högskola.
Kontaktinformation
För mer information kontakta Emina Hadziabdic, telefon: 0470-70 80 37, e-post emina.hadziabdic@lnu.se
Beställ avhandlingen från Linnaeus University Press: lupress@lnu.se.
Att få en nervskada eller en central skada i ryggmärgen innebär förutom försämrad livskvalitet och lidande för patienten även en stor ekonomisk börda för samhället. Idag skarvas defekter i perifer nervvävnad genom att nerver från ”mindre viktiga” delar av kroppen (exempelvis från benen) tas och används för att överbrygga defekterna. Detta sker genom så kallad mikrokirurgisk teknik men medför känselbortfall, ärrbildning och ibland smärta i de kroppsdelar där ”skarvnerverna” tas. Vid en skada i ryggmärgen kapas förbindelsen mellan hjärna och övriga kroppen och det finns idag inga metoder att få nervskadan att läka.
Så kallade mesenkymala stamceller tas från bland annat benmärg och har visat sig ge en nervskyddande effekt på det skadade nervsystemet efter transplantation. Dessa celler har isolerats och differentierats till Schwanncell-liknande celler. Schwannceller är en celltyp som ligger runt nervtrådar och kan förbättra läkningsförmågan hos den skadade nerven.
Maria Brohlins avhandling visar hur dessa stamceller kan användas som alternativ för behandling av nervskador när riktiga Schwannceller är svåra att odla fram. En nervprotesbehållare används som brygga mellan nervtrådarna och fylls med dessa celler för att hjälpa nervtrådarna att växa ut och läka.
– När stamcellerna fått differentiera har vi sett att de uttrycker Schwanncellsmarkörer både på gen- och proteinnivå, men mest intressant är att de fungerar funktionellt genom att påskynda nervtillväxten i det skadade området, berättar Maria Brohlin. Vi har i experimentella studier transplanterat celler i en skadad perifer nerv samt i en skadad ryggmärg och kunnat påvisa ökad nervcellöverlevnad och nervtillväxt.
Maria Brohlin har också studerat betydelsen av ålder hos donatorer samt uttryck av trofiska tillväxtfaktorer. Forskargruppen hon ingår i har påbörjat uppbyggandet av renrum och tillhörande kvalitetsprocesser som ska uppfylla myndigheternas krav för framtida kliniska studier. Fortsättningsvis är det viktigt att studera hur cellerna överlever, nybildas och läker skadan. Denna forskning med så kallad cellterapi kommer att leda till en större förståelse och bidra till nya möjligheter till läkning av nervskador i det perifera och centrala nervsystemet.
Maria Brohlins forskning ingår i ett samarbete mellan Västerbottens läns landsting och Umeå universitet. För mer information, kontakta henne gärna på
mobiltelefon 070-223 24 37
telefon 090-786 60 60
e-post maria.brohlin@anatomy.umu.se
Torsdag 20 oktober försvarar Maria Brohlin, Institutionen för integrativ medicinsk biologi, anatomi, sin avhandling med titeln Mesenchymal stem cells for repair of the peripheral and central nervous system (svensk titel: Odlade mesenkymala stamcellers användning vid skador på perifera och centrala nervsystemet)
Disputationen inleds klockan 9.00 i sal BiA 201, Biologihuset. Fakultetsopponent är professor Martin A. Birchall, University College, London, UK.
Läs hela eller delar av avhandlingen på:
http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:umu:diva-47746
Långtidssjukskrivna patienter med utmattningssyndrom vid stressrehabiliteringen på Norrlands universitetssjukhus har studerats för att undersöka arbetets påverkan på återgång i arbete. Att ha låg kontroll över sin arbetssituation och att använda s. k. dold coping på arbetet, d.v.s. att inte visa vad man känner i stressfyllda situationer, ökar risken för fortsatt sjukskrivning. Sofia Norlund förklarar att hur vi hanterar stress på jobbet även kan spela en roll när vi ska återgå i arbete efter sjukskrivning.
– Om arbetsklimatet inte är tillåtande finns det en risk att vi håller våra känslor och tankar för oss själva, vilket varken gynnar arbetsmiljön eller vår hälsa. När de sjukskrivna ska tillbaka till arbetet kan ett dåligt psykosocialt arbetsklimat både försvåra arbetsrehabiliteringen och förlänga sjukskrivningen. Det är viktigt att alla aktörer tar sitt ansvar och att den sjukskrivne får stöd i att uttrycka sina behov på ett tydligt sätt, säger Sofia Norlund.
När personer med utmattningssyndrom beskriver sina förutsättningar att återgå i arbete lyfts två aspekter fram: deras upplevda egna resurser och stödet från andra. För att kunna arbeta igen efter en längre tids sjukskrivning krävs att personen själv har nödvändiga resurser och insikter i varför han eller hon har blivit sjuk. Samtidigt är det viktigt att dessa personer känner stöd från andra, inte minst chefen på jobbet. Stöd från andra kan direkt underlätta arbetsåtergången men också indirekt hjälpa personen att själv utveckla de resurser som krävs för att komma tillbaka i arbete.
Avhandlingen undersöker även hur den psykosociala arbetsmiljön och andra arbets- och livsstilsfaktorer påverkar graden av utmattning bland friska arbetande personer i länen Västerbotten och Norrbotten. Kvinnor har en högre nivå av utmattning än män, men hälften av skillnaden kan förklaras av olika arbets- och livsstilsfaktorer.
– Vi fann fler arbetsrelaterade faktorer som påverkade utmattningsnivån hos kvinnor än hos män. Bland annat fann vi att kvinnor med lägre socioekonomisk position och de som arbetar med ”ting” kände sig mera utmattade, säger Sofia Norlund.
Även förändringen i upplevd utmattning under en 5-årsperiod (2004-2009) har studerats. Att ha en konstant ansträngd arbetssituation med höga krav och låg kontroll leder till ökad utmattning. En ökad risk för arbetslöshet och ett ökat missnöje över den egna ekonomiska situationen kan också kopplas till ökad grad av utmattning.
Sofia Norlund är född och uppvuxen i Umeå och tog sin magisterexamen i sociologi vid Umeå universitet. Nu är hon doktorand vid Institutionen för folkhälsa och klinisk medicin, enheten för yrkes- och miljömedicin, Umeå universitet.
Kontakta henne gärna på:
mobil 073-041 21 58
telefon 090-785 33 67?
e-post sofia.norlund@envmed.umu.se
Fredag 21 oktober försvarar Sofia Norlund, Institutionen för folkhälsa och klinisk medicin, yrkes- och miljömedicin, Umeå universitet sin avhandling med titelnPsychosocial work factors and burnout – A study of a working general population and patients at a stress rehabilitation clinic (Svensk titel: Psykosociala arbetsfaktorer och burnout – en studie av en arbetande allmän population och patienter vid en stressrehabiliteringsklinik).
Disputationen inleds klockan 9.00 i sal Betula, byggnad 6M, Norrlands universitetssjukhus. Fakultetsopponent är Margareta Kristenson, Institutionen för medicin och hälsa, Linköpings universitet.
Läs hela eller delar av avhandlingen på:
http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:umu:diva-47623
Kunskaper i naturvetenskap, matematik och teknik är efterfrågade i samhället men samtidigt sviktar intresset för dessa ämnen i skolan. Detta beskrivs ofta som ett stort problem och man frågar sig hur dessa kunskapsområden ska kommuniceras för att stimulera intresset och ge fördjupade kunskaper.
Inte minst i förskolan behövs både kunskap och nya strategier för att möta barnens frågor.
Flera initiativ inom det skolpolitiska området har tagits för att för att stimulera lärares professionella utveckling. Nu beviljar Vetenskapsrådet medel till en nationell forskarskola med inriktning mot såväl de naturvetenskapliga ämnena som deras didaktik.
– Det känns roligt! I och med att staten ger medel till licentiatforskarskolan konkretiseras viljan att direkt stärka kopplingen mellan skola och forskning. 30 tjänster ingår i forskarskolan vilka kommer att fördelas mellan 13 lärosäten, säger Mikael Winberg, biträdande prefekt vid Institutionen för naturvetenskapernas och matematikens didaktik.
Umeå universitet erbjuder många relevanta och intressanta forskningsprojekt att knyta licentiandstudierna till, inom ämnena ämnesdidaktik, pedagogiskt arbete, ekologi, kemi, matematisk statistik och tillämpad elektronik.
– Vi har verkligen ansträngt oss för att hitta bra projekt. Gensvaret från forskarna vid vår fakultet har varit stort, säger Mikael Winberg.
LicFontD omfattar tretton lärosäten, från Luleå i norr till Malmö i söder. I licentiattjänsten ingår 20 procent undervisning på skolan och 80 procent forskningsstudier. Sista ansökningsdag är 3 november.
Läs mer om vilka projekt och ämnesområden man kan antas till vid Umeå universitet:
http://www.use.umu.se/forskning/forskarskola/licfontd/forskningsprojekt/ [Ref 1]
Mer information om forskarskolan:
http://www.use.umu.se/forskning/forskarskola/licfontd/ [Ref 2]
Kontaktinformation
För mer information, kontakta gärna:
Mikael Winberg, biträdande prefekt
Telefon: 090-786 69 73
E-post: mikael.winberg@matnv.umu.se
Barn utvecklas genom att delta i aktiviteter som försiggår i vanliga miljöer, vilket kräver att vardagliga situationer fungerar och innehåller stimulans. Barn som har funktionsnedsättning rekommenderas ofta träning integrerad i vardagsaktiviteterna.
För att det ska upplevas meningsfullt måste barnen ges möjlighet att uttrycka sina önskningar och behov så att träningen utgår från vad de själva anser borde kunna fungera bättre.
Vid barnhabiliteringar möter barnen många olika terapeuter som alla har sina egna metoder att kartlägga deras svårigheter och föreslå träning. Eftersom metoder som fokuserar på hur barn kan ta del i vardagliga situationer är sällsynta, ges barnen inte alltid möjlighet att berätta om sina upplevelser för terapeuterna.
I avhandlingen har Margareta Adolfsson identifierat de viktigaste vardagssituationerna för förskolebarn respektive skolbarn/tonåringar. Resultatet visar ett fokus på milstolpar i barns utveckling för yngre och på sociala aktiviteter för äldre barn.
Situationerna ska utgöra bas för en framtida utveckling av ett tvärvetenskapligt arbetssätt för personal som möter barn med funktionsnedsättning. Det ska vägleda de professionella att inrikta sig på de områden som är mest relevanta för det enskilda barnet. Arbetssättet stödja dialoger kring vad som krävs för att öka barns engagemang i sina habiliteringsprocesser och att insatser planeras på ett sätt som ökar barnens motivation.
Margareta Adolfsson prövar i sin avhandling WHO:s Klassifikation av Funktionstillstånd, Funktionshinder och Hälsa, ICF, versionen för barn och ungdom, ICF-CY (2007). Denna relativt nya hälsoklassifikation, som har accepterats i 191 länder, bygger på FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionshinder och på FN:s Barnkonvention.
Fokus ligger på delaktighet i stället för handikapp och miljöns påverkan på barns vardagsfungerande lyfts fram som en viktig faktor. Delaktighet speglar det enskilda barnets vilja och grad av engagemang i de uppgifter som förekommer i specifika vardagssituationer, t.ex. skriva e-post till mormor, leka med kamrater eller äta tillsammans med familjen. ICF-CY:s delaktighetsfokus stämmer väl med den svenska policyn för funktionshinder och klassifikationen införs successivt inom svensk hälso- och sjukvård.
Margareta Adolfsson försvarar sin avhandling fredagen den 21 oktober 2011 kl. 13.15 i sal Hb116 på Högskolan för lärande och kommunikation (HLK) i Jönköping. Fakultetsopponent är Christine Imms, Senior researcher, La Trobe University, Melbourne, Australien.
Margareta Adolfsson är leg sjukgymnast. Hon har sedan 1986 mött barn och ungdomar med funktionsnedsättningar i sitt arbete vid Barn- och ungdomshabiliteringen i Ludvika och är sedan drygt 10 år tillbaka utvecklingssamordnare inom Habiliteringen i Dalarna. Hon påbörjade sin forskarutbildning vid Högskolan för lärande och kommunikation (HLK) i Jönköping 2007.
Avhandlingsarbetet har genomförts inom forskningsmiljön CHILD [Ref 1](Children-Health-Intervention-Learning-Development) vid Högskolan i Jönköping och Institutet för Handikappvetenskap (IHV), [Ref 2]som är ett samarbete mellan Linköpings universitet och Örebro universitet.
Huvudhandledare har varit professor Mats Granlund, Hälsohögskolan i Jönköping.
Läs avhandlingen på DIVA (Digitala Vetenskapliga Arkivet).
Kontaktinformation
För ytterligare information, välkommen att kontakta
Margareta Adolfsson: tfn 070 2039306 margareta.adolfsson@hlk.hj.se
Under de senaste hundra åren har betydelsen av goda familjeförhållanden och gott föräldraskap betonats allt mer i debatt och politik. Men vad utgör ett gott föräldraskap, och hur skapas goda mödrar och fäder? Som denna antologi visar har svaret på dessa frågor förändrats under det senaste seklet. Såväl föräldraskapet självt som försöken att påverka det genomgår ständiga förändringar. Adoptionsutredningar, assisterad befruktning för lesbiska par samt föräldrars engagemang i sina barns skolgång är några av de frågor som i boken får belysa samhällsutvecklingen.
Att vara förälder till ett barn kan tyckas vara en naturlig och ursprunglig relation, men påverkas i högsta grad av tid, plats och sociala villkor. Föräldraskapet är inte oföränderligt, utan formas av politik, lagstiftning, vetenskaplig expertis och offentliga normer. Samhällets maktordningar vad gäller kön, klass etnicitet och ålder sätter också sin prägel på relationen mellan förälder och barn.
Föräldraskapet har sikte på framtiden – men det har också sin historia. Detsamma gäller de styrningsformer som påverkar det.
Bokens författare är historiker och samhällsvetare verksamma vid olika universitet och högskolor runt om i Sverige.
Föräldraskapets politik
Helena Bergman, Maria Eriksson & Roger Klinth (red.)
Dialogos Förlag
ISBN 978-91-7504-238-1
293 sidor, hft
Ca-pris 320 kr
Frågor/intervjuer:
Helena Bergman, redaktör och forskarassistent på Historiska institutionen Stockholms universitet, tel. 08-16 2442, mobil 0707-996883 eller helena.bergman@historia.su.se
Roger Klinth, Docent och universitetslektor vid Institutionen för beteendevetenskap och lärande vid Linköpings universitet, 013-281855, roger.klinth@liu.se
Recensionsexemplar, bilder och övriga frågor: Kontakta Jolanta Wadensjö, Dialogos Förlag, tel.08-15 46 97, mobil 0730-49 77 25 eller jolanta.wadensjo@comhem.se
Tekniken öppnar för nya möjligheter att studera vad som verkligen sker, på molekylnivå, i exempelvis hjärnan.
Magnetresonansavbildning (Magnetic resonance imaging, MRI) är en etablerad teknik som genom åren gjort det möjligt för forskare och sjukvårdspersonal att studera biologiska fenomen i kroppen utan användning av joniserande strålning (exempelvis röntgen).
De bilder som vanlig MRI ger är enkelt uttryckt bilder av vatten i kroppen, eftersom kroppen till stor del består av just vatten. MRI ger nämligen bilder av väteatomkärnan i vattenmolekylen. MRI kan emellertid även användas för att studera andra atomkärnor, som kan finnas i många andra intressanta molekyler, än vatten. Problemet är bara att koncentrationen av andra molekyler som kan vara värdefulla att spåra är så låg att molekylerna inte syns i en vanlig MRI-undersökning. Det är detta problem som forskarna nu löser genom att bygga en så kallad polarisator.
I polarisatorn gör forskarna dessa molekyler synliga för MRI-kameran genom att hyperpolarisera molekylerna. Sedan injiceras molekylerna in i deras naturliga kroppsvävnad.
– Då kan vi följa just denna specifika molekyl och se de reaktioner som just den molekylen är involverad i. Det ger oss en unik möjlighet att se och mäta exempelvis enzymatiska reaktioner på plats i vävnaden, förklarar professor Deniz Kirik.
Tekniken kan användas för att studera molekyler i många olika typen vävnader i kroppen. Deniz Kirik, som själv är professor i neurovetenskap, kommer att fokusera på att utveckla tekniker för studier av hjärnan, något som inte har gjorts tidigare.
– Hjärnan är inget lätt mål! konstaterar han. Det vi idag ser när vi tittar in i hjärnan med en MRI är de molekyler som det finns mest av. Men det är sällan dessa vanligt förekommande molekyler vi egentligen vill studera. Vi vill studera hur molekyler med låg koncentration i vävnaden beter sig, exempelvis hur signalsubstanser produceras, används och bryts ner. Det är när dessa processer inte fungerar som vi blir sjuka.
– Denna teknik har potential att göra just det. Om vi kan få detta att fungera är det ett genombrott i inte bara inom neuroforskningen utan även för andra forskningsområden som diabetes, cancer eller inflammation där liknande hinder begränsar vår förmåga att förstå de grundläggande molekylära händelser som leder till sjukdom.
Professor Hindrik Mulder är en av de medsökande till projektet och han kommer att utveckla och använda tekniken för just diabetesforskning. Dr Vladimir Denisov från Lund University Bioimaging Center leder den tekniska utvecklingen inom projektet.
I dagsläget finns det endast ett fåtal polarisatorer i världen och Lunds nybygge är den enda i Skandinavien som får användas fullt ut till akademisk forskning.
– Alla andra motsvarande instrument köps in kommersiellt och kommer med restriktioner från tillverkaren. Vi valde därför att ta den längre och besvärligare vägen att bygga instrumentet själva, berättar en nöjd och stolt Deniz Kirik.
Nu när den första polarisatorn är byggd har forskarna påbörjat de första experimenten.
– Detta är det första steget av två, säger Deniz Kirik. Nästa steg i denna frontlinjeforskning är att utveckla den unika teknologin genom att bygga en ännu mer sofistikerad polarisator som möjliggör avancerade försök i djurmodeller för olika sjukdomstillstånd.
Projektet har möjliggjorts genom ett anslag från Vetenskapsrådet och tidigare anslag från Stiftelsen för strategisk forskning.
Kontakt: Deniz Kirik, professor i neurovetenskap, Inst. för experimentell vetenskap, 046-222 05 64, 0733-82 25 86, Deniz.Kirik@med.lu.se
Just nu sätts det europeiska samarbetet på hårda prov. Sverige har valt gå med i den europeiska gemenskapen men att stå utanför eurosamarbetet. Karl Magnus Johansson, professor i statsvetenskap vid Södertörns högskola, har ägnat nästan 20 års forskning åt det politiska spelet inom EU. Hans åsikt är att Sverige får betala ett högt, politiskt pris genom att stå utanför eurosamarbetet.
Karl Magnus Johansson menar att Sverige inte hade rätt att säga nej till euron, rent juridiskt. När vi gick med i EU-samarbetet 1995, förband vi oss att ansluta oss fullt ut, i motsats till Storbritannien och Danmark. Hans åsikt är att händelserna i Europa just nu påverkar Sverige utan att vi fullt ut kan vara med och påverka.
– Det politiska priset av att stå utanför eurozonen riskerar att bli allt högre, när den utvecklar sig till den politiska maktens centrum i EU.
Han berättar att man annars haft svårt att slå fast om det finns ett ”utanförskapets politiska pris”, eftersom det är svårt att mäta. Karl Magnus Johansson anser att den statsvetenskapliga forskningen har ett dilemma, eftersom det kan vara svårt att belägga faktiskt inflytande.
Viktigare roll för EU:s politiska grupperingar
Den röda tråden i Karl Magnus Johanssons forskning har annars varit politiska partiers transnationella samarbete. Samtidigt som politikerna från EU:s medlemsländer företräder sitt svenska parti och sina nationella intressen, så tillhör de även en politisk gruppering inom EU. Dessa grupper har blivit starkare och blir enligt honom viktiga även i den nationella politiken.
Enligt Karl Magnus Johansson är tre politiska grupperingar starkast inom EU. De svenska moderaterna och kristdemokraterna ingår båda i European People´s Party, socialdemokraterna ingår i Party of European Socialists och folkpartiet och centern i European Liberal Democrat and Reform Party.
Hans forskning har bland annat handlat om betydelsen av dessa samarbeten. Vad betyder det för den moderata politiken att Fredrik Reinfeldt träffar sin ”europeiska familj” i European People´s Party innan EU-toppmötena? Hur märks samarbetena i den svenska politiken? Och vad blir det egentliga utfallet av EU:s politik i medlemsländerna?
Forskningen Karl Magnus Johansson bedriver just nu, behandlar hur partiformationerna inom EU har påverkat partierna inom Östeuropa, särskilt Baltikum, sedan länderna där ingick i samarbetet. Han tycker sig se tendenser, men de är svåra att påvisa.
20 års forskning om EU
Karl Magnus Johansson har följt och studerat EU sedan 1992, först som doktorand i Lund, därefter via ett stipendium på London School of Economics and Political Science. Tillbaka i Sverige blev han mer eller mindre ombedd att forska om EU.
– I Sverige fanns det knappt kurser om EU då, än mindre kurslitteratur.
Som forskare har Karl Magnus Johansson fått tillfälle att vara med vid många spännande möten och själv intervjuat flera av makthavarna inom EU.
– Forskningsmässigt har det varit en spännande tid, avslutar han.
_________________
Södertörns högskola är ett ungt och dynamiskt lärosäte med unik profil, beläget i Flemingsberg i södra Stockholm. Vid högskolan bedrivs kvalificerad forskning. Särskilt starka forskningsområden är Östersjö- och Östeuropaforskning, samtidshistoria, institutionell förändring i det moderna samhället, interreligiösa relationer, genusstudier, kritisk kulturteori, estetik och miljövetenskap.
Ett mångvetenskapligt arbetssätt är utmärkande för högskolan. Samverkan över ämnesgränserna betonas för att nå nyanserad kunskap om komplexa samhälleliga fenomen. Verksamheten vid Södertörns högskola genomsyras av ledorden mångvetenskap, mångkulturalitet och medborgerlig bildning.
Kontaktinformation
Kontaktperson
Karl Magnus Johansson, professor i statsvetenskap: karl.magnus.johansson@sh.se eller 08-608 42 82
Munhålans saliv produceras av stora och små salivkörtlar. Små salivkörtlar anses stå för cirka tio procent av sekretionen. Dessa finns överallt i munhålans slemhinnor, exempelvis på tungan, i läppen, gommen och på kinderna. Körtlarna producerar kontinuerligt ett sekret som dels smörjer slemhinnorna, dels innehåller antimikrobiella ämnen, vilka ingår i både det specifika och ospecifika immunförsvaret. Sekretet skyddar oss både mot infektioner och håller även munhålan fuktig.
Mikael Sonesson, specialist i tandreglering och lärare vid Odontologiska fakulteten på Malmö högskola, har i sina studier undersökt om förekomsten av specifika och ospecifika försvarskomponenter i saliven skiljer sig åt i olika åldrar. Undersökningsmaterialet består av saliv som med hjälp av filterpapper samlats in från olika slemhinneområden hos cirka 200 personer. Personerna i studierna bestod av tre grupper: förskolebarn, tonåringar eller unga vuxna.
– Huvudsyftet var att studera salivflöde och förekomsten av försvarskomponenter i saliv från små salivkörtlar under tillväxtåren. Det har aldrig gjorts tidigare, menar Mikael Sonesson.
Resultaten visar bland annat att barn har mindre mängd av det specifika ämnet immunoglobulin A (IgA) jämfört med vuxna. Mängden av några komponenter som tillhör det ospecifika försvaret var dock likartad.
Skillnaderna kan förklaras av att immunförsvaret inte är fullt utvecklat hos mindre barn. Detta sker oftast i tio- till tolvårsåldern, men delar av det ospecifika försvaret tycks var moget redan hos förskolebarn. Mikael Sonesson betonar att den förklaringen ännu så länge grundar sig på resultaten av dessa inledande studier.
Genom Mikael Sonessons studier har det påbörjats en kartläggning av försvarskomponenterna hos friska barn. Vid allmänsjukdomar som exempelvis kräver behandling med immunosuppressiva (immunförsvarshämmande) läkemedel eller strålbehandling mot huvud/hals kan situationen vara annorlunda. Då är den immunologiska funktionen hos försvarskomponenterna sannolikt avgörande för utvecklande av sjukdomar i mjuk- och hårdvävnaderna.
– Där kan skillnaderna ha betydelse och det är bland annat en av de saker som det skulle vara intressant att studera närmre.
Studierna visar också på skillnader i tillväxten mellan de specifika och ospecifika försvarskomponenterna.
– Det tycks ta längre tid för det specifika försvaret i både helsaliv och småkörtelsaliv att nå upp till vuxennivå, säger Mikael Sonesson som planerar nya studier för att bland annat undersöka saliven hos barn som behandlas med tandreglering.
– Men det krävs fler studier innan vi säkert kan säga vilken betydelse skillnaderna har.
Fredagen 14 oktober disputerar Mikael Sonesson på avhandlingen ”On minor salivary gland secretion in children, adolescents and adults” vid Odontologiska fakulteten på Malmö högskola.
Kontaktinformation
För mer information kontakta Mikael Sonesson på telefon 040-66 58 447 eller via e-post: mikael.sonesson@mah.se
Alternativt Magnus Sjöholm, informatör Malmö högskola: 0707-8907
När skadad benvävnad läker aktiveras en signalväg i cellerna som kallas Wnt-signalering.
Fredrik Agholme , doktorand i ortopedi, har studerat hur läkningen påverkas av antikroppsbaserade läkemedel mot två proteiner som hämmar den signaleringen.
– Proteinerna sclerostin och dickkopf-1 ingår i regleringen av det naturliga systemet för benläkning. Det måste finnas både gas och broms för att ben ska nybildas i lagom mängd, säger Fredrik Agholme.
I sitt projekt ville han undersöka om man kunde påskynda läkningen genom att tillfälligt lätta på bromsen. Försök på djurmodeller visade att det fungerade. Behandling med antikroppar mot såväl sclerostin som dickkopf-1 ledde till att benbildningen ökade och att läkningen förbättrades.
Försöken gjordes på den sorts benvävnad, spongiöst ben, som finns närmast lederna i höften, handlederna och ryggkotorna. Det är där de flesta frakturer inträffar hos framförallt äldre kvinnor och män med benskörhet. Läkningen tar ofta lång tid och orsakar smärta.
-Ett läkemedel som förkortar läkningstiden skulle ge dessa patienter en ökad livskvalitet, säger Fredrik Agholme.
Hans studier ligger nu till grund för framtida studier på människor.
Fredrik Agholme blir den hundrade doktorn från forskarskolan Forum Scientium, elva år sedan Helena Theander (Amandusson) examinerades som nummer ett. Forskarskolan som sedan 2008 stöds av Vetenskapsrådet har just nu 65 doktorander.
Avhandling: Wnt-signaling and metaphyseal bone healing. Disputationen äger rum fredag 14 oktober kl 13:00 i Nils-Holger-salen, Campus US, Linköping. Opponent är professor Lars Nordsletten, Oslo universitet.
Kontakt:
Fredrik Agholme, 070-3627377, 010-1034116, fredrik.agholme@liu.se
Information om forskarskolan Forum scientium
Miljöfrågor är samhällsfrågor eftersom problemen har sina rötter i samhällets utformning, och hur människor använder naturen. Därför måste även samhällsvetare, vid sidan av naturvetarna, ta en aktiv roll genom att skapa kunskap om miljöfrågor och delta i debatten. Det anser Örebroforskaren Rolf Lidskog, som därför skrivit boken Miljösociologi tillsammans med forskarkollegan Göran Sundqvist, professor vid Universitetet i Oslo.
– Ska man förstå och åtgärda miljöproblemen måste man börja med att inse att de uppstår i samhället och därför har sin lösning i samhället. Det är ett av miljösociologins viktigaste budskap, som vi utvecklar i vår bok, säger Rolf Lidskog, som är professor i sociologi.
– Ett annat viktigt budskap är att inse att samhället är skiktat, att vi ser olika på miljöfrågan utifrån våra olika kulturella tillhörigheter och sociala positioner. En viktig orsak till att det ibland är så svårt att finna lösningar på miljöproblem är just att det finns olika intressen i samhället.
Fyra viktiga frågor
Bokens syfte är att utifrån ett samhällsperspektiv ge svar på hur miljöfrågor uppstår och utvecklas, och hur samhället hanterar olika miljöproblem som klimatförändringar, luftföroreningar, kärnavfall och utarmningen av den biologiska mångfalden.
Boken ställer fyra viktiga frågor: Finns miljöproblemen i naturen? Kan nationalstaten hantera miljöproblemen? Finns lösningen i förändring av individers livsstil? Har vetenskapen svaret? Utifrån dessa fyra frågor diskuterar författarna politikens möjligheter i en föränderlig och globaliserad värld, vetenskapens betydelse i att peka ut vad som är miljövänligt och miljöfarligt, miljöexperternas och miljörörelsernas roll i att driva miljöfrågan framåt, samt medborgarnas möjligheter att påverka samhällets utformning.
Samhällsvetarna behövs
Hittills har det framför allt varit naturvetarna som synts i miljödebatten, eftersom det ännu är relativt få samhällsvetare som har etablerat sig på området. I takt med att allt fler uppfattar miljöfrågan som ett problem för samhället, tror dock de två författarna att den samhällsvetenskapliga miljöforskningen kommer att utvecklas mycket under de kommande åren.
– Ett skäl till att många miljöproblem inte har lösts är att samhällen i dag inte vill eller anser sig ha möjlighet att kunna fungera på ett annat sätt än de gör just nu. Men det är just samhällets utformning och mänskliga verksamheter som måste förändras för att vi ska kunna lösa problemen och här har samhällsvetare mycket att bidra med.
Författarna hoppas att de med boken Miljösociologi, som ges ut av Studentlitteratur, ska nå såväl studenter som alla de människor som är intresserade av miljöfrågor.
För mer information, kontakta Rolf Lidskog, 019-303272, eller 070-64 72 301.
