Liberias president Ellen Johnson Sirleaf och den liberianska medborgarrättskämpen Leymah Gbowee tilldelas 2011 års fredspris för sitt fredsarbete i Afrika.

– Det är positivt att Nobelkommittén valt att uppmärksamma Västafrika, som de senaste åren utvecklats i riktning mot fred och försoning efter en lång period av våldsamma konflikter, säger Nordiska Afrikainstitutets direktör Carin Norberg.

Samtidigt är valet av Ellen Johnson Sirleaf inte okontroversiellt, säger forskaren Anders Themnér vid Nordiska Afrikainstitutet.

Fredsaktivisten Leymah Gbowee ledde i början av 2000-talet flera uppmärksammade aktioner för att få slut på Liberias blodiga inbördeskrig. Hon krävde omedelbart eld-upphör och att dialog inleddes mellan regeringen och rebellerna. Leymah Gbowee lyckades få till stånd samtal med dåvarande presidenten Charles Taylor, något som anses ha banat väg för fredsavtalet 2003.
Liberias president Ellen Johnson Sirleaf har varit i Sverige vid flera tillfällen, bland annat närvarade hon vid Nordiska Afrikainstitutets 40-årsjubileum 2002. Hon är mest känd för att ha lett Liberia till fred och försoning efter 14 år av inbördeskrig.

Ellen Johnson Sirleaf är dock en mycket kontroversiell fredspristagare, enligt forskaren Anders Themnér vid Nordiska Afrikainstitutet.

När Liberias Sannings- och försoningskommission i juli 2009 lämnade sin rapport fanns Johnson Sirleaf bland de 49 namn som enligt kommissionen borde förbjudas att ha politiska uppdrag eftersom de hade alltför nära band till militära grupper. Hon anklagades bland annat för att ha skänkt stora belopp till Charles Taylors armé NPFL under det första inbördeskriget, något hon senare bett om ursäkt för.

– Det här väcker frågan om vem som egentligen ”förtjänar” ett fredspris. Ska mottagaren vara en betydelsefull politiker som betalat ett högt pris, och kanske använt tveksamma metoder, för att uppnå fred?, säger Anders Themnér.

– Det är inte heller självklart att fredspriset gynnar fredsprocessen i Liberia. Landet håller president- och parlamentsval redan nu på tisdag. Det är inte osannolikt att priset bidrar till att förvärra det redan spända läget mellan olika politiska grupper, säger Anders Themnér.  

Nordiska Afrikainstitutet är ett centrum för forskning, dokumentation och information om det moderna Afrika i de nordiska länderna. Institutets verksamhet är förlagd till Uppsala och förser de nordiska länderna med aktuell, kritisk och alternativ forskning och analys om Afrika och mot samarbete mellan afrikanska och nordiska forskare. Som ett nav och en mötesplats i Norden för ett växande fält av forskning och analys strävar institutet efter att göra kunskap om Afrika tillgänglig för forskare, beslutsfattare, medier, studerande och allmänhet. Institutet finansieras gemensamt av de nordiska länderna (Danmark, Finland, Island, Norge, Sverige).

– Det räcker inte att vädja till människors vilja att göra gott för att tillgodose Sveriges behov av organ för transplantation. Att få omgivningens uppskattning och ekonomisk kompensation för det man gör är andra viktiga drivkrafter för organdonation som vi också måste ta hänsyn till, säger Faisal Omar, som nyligen doktorerat i hälsa och samhälle med en avhandling om etiska utmaningar vid njurtransplantation.

I avhandlingen diskuterar Faisal Omar möjligheten att vid ett dödsfall ge ekonomisk ersättning till de anhöriga om den avlidnes organ donerats. Ersättningen skulle vara på omkring 50 000 kronor och i första hand användas för att täcka begravningskostnader, men skulle också kunna gå till välgörenhet. I så fall skulle bidraget offentliggöras så att det blev känt för omgivningen.
I Sverige råder stor brist på organ. År 2010 dog 32 personer i väntan på transplantation och de omkring 750 personer som just nu står på väntelistan är beroende av kostnadskrävande sjukvård. Varje organdonation lindrar mänskligt lidande och innebär stora besparingar i sjukvården.

– Alla andra aktörer vid en transplantation får någon form av ersättning. Läkarna och sjukhuset ersätts ekonomiskt och den som tar emot organdonationen får ett nytt liv. Men organdonatorn får ingen kompensation alls, det är inte rätt, menar Faisal Omar.

I avhandlingen jämför han också hur transplantationscentra i Sverige respektive Ontario, Canada fattar beslut om vem som ska sättas upp på väntelistan och hur man delar ut donerade organ. Faisal Omar menar att det finns en risk för att svenska patienter inte behandlas lika eftersom Sveriges fyra transplantationscentra inte har gemensamma riktlinjer.

En annan svaghet i det svenska systemet är att besluten ofta vilar på enskilda kirurger. Det kan jämföras med transplantationscentra i USA och Europa som använder sig av datoriserade beräkningar med hjälp av algoritmer för att ta fram beslutsunderlag.

– Här kan Sverige lära av Ontario, som också har flera transplantationscentra, men arbetar efter gemensamma riktlinjer. Transplantationerna beslutas i samförstånd i multiprofessionella team där olika medicinska specialiteter, transplantationssamordnare, sjuksköterskor med flera är representerade.

Avhandlingen heter Just Waiting. Ethical Challenges in Priority Setting Posed by Organ Scarcity in Kidney Transplantation. Faisal Omar disputerade den 29 september 2011 och går att nå på faisal.omar@liu.se och 076 417 6483. Från den 15 oktober 2011 nås han via mail och tel +1 416 707 2364.

Andelen invånare som är 60 år eller äldre har ökat snabbt i Vietnam under de senaste årtiondena. Majoriteten bor i landsbygdsområden med lägre socioekonomisk status än i städerna. Landets ekonomi förbättras allmänt sett, men skillnaderna växer i inkomster och levnadsvillkor mellan olika samhällsgrupper och regioner.

När de yngre flyttar in till stadsområdena lämnas allt fler äldre kvar på landsbygden utan samma stöd från familjen som tidigare generationer. Införandet av brukaravgifter och en privat vårdsektor har ökat täckningen och kvaliteten hos hälsovården, men också medfört att hushållen har fått högre kostnader och att ojämlikheterna har ökat.

Den förväntade livslängden hos nyfödda har ökat, men mindre är känt om hur det ligger till i högre åldrar. Avhandlingen försöker ta fram kunskapsunderlag och modeller för att utveckla nya vårdformer och strategier när det gäller äldrevård på landsbygden. Med hjälp av statistiska metoder, enkäter och intervjuer beräknas den återstående livslängden vid 60 års ålder ha ökat allmänt sett med ungefär ett år mellan perioderna 1999-2002 och 2003-2006 men också haft en tendens att sjunka i de mest sårbara grupperna. Könsskillnader förekommer i alla socioekonomiska grupper och är större i grupper med låg inkomst.

På landsbygden är det huvudsakligen barn och barnbarn som vårdar de äldre. Den mest efterfrågade serviceformen är mobila vårdteam snarare än hälsocentraler. Viljan att utnyttja samhällsservice sjunker med stigande avgiftsnivåer. Hushållen är mer villiga att betala för dagvård och liknande än de äldre själva, som föredrar mobila team för vård i hemmen.

Den förväntade livslängden stiger bland äldre på landsbygden i Vietnam, men varierar mellan olika socioekonomiska grupper. Fortfarande finns ett behov av daglig äldrevård som inte är tillfredsställt utan familjen är den huvudsakliga vårdgivaren. Behoven är större hos eftersatta grupper och ett socialt nätverk för samhällsbaserad äldrevård bör byggas upp. Vård i hemmen är viktigare än institutionsvård.

Le Van Hoi är vietnamesisk läkare och doktorand vid Institutionen för folkhälsa och klinisk medicin, enheten för epidemiologi och global hälsa. Han är engelskspråkig och kan nås på
tel. +46-739 56 22 26
e-post hoilv@yahoo.com

Fredagen den 14 oktober försvarar Le Van Hoi, Institutionen för folkhälsa och klinisk medicin, Umeå universitet, sin avhandling med titeln Health forCommunity Dwelling Older People: Trends, Inequalities, Needs and Care in Rural Vietnam (Svensk titel: Äldres hälsa på
landsbygden i Vietnam – trender, ojämlikheter och behov av vård).

Disputationen äger rum kl 13.00 i sal A5, Biomedicinhuset, by. 6A, NUS.

Fakultetsopponent är docent Zarina Kabir, Karolinska institutet, Huddinge sjukhus.

Läs hela eller delar av avhandlingen på

Anneli Öljarstrand visar hur församlingar i Svenska kyrkan på olika sätt förväntas anpassa sig till ett sekulariserat samhälle. Genom att erbjuda de tjänster som medlemmarna efterfrågar, ökar församlingen sina chanser att överleva.

– Församlingarna har blivit mer marknadsanpassade. De ska nu skapa sina egna inkomster, locka nya medlemmar och samtidigt behålla gamla medlemmar. Många församlingar kämpar med att öka inkomsterna och effektivisera och rationalisera verksamheten.

Avhandlingen visar att församlingens förändrade roll kan orsaka spänningar mellan anställda, förtroendevalda och troende som vill behålla kyrkans särprägel och de som vill se en ökad anpassning till ett sekulariserat samhälle.

– Ska man få ha ett dop eller en begravning som man själv vill eller ska det ske i enlighet med kyrkans tradition och lära? Ska man tillåta vilka konserter som helst? Det är några av de frågor som kommer upp när kyrkan anpassar sig, säger Anneli Öljarstrand.

I avhandlingen visar hon också hur arbetet med samhällsdiakoni blir allt viktigare i församlingarna. Kyrkan utför alltfler tjänster med karaktär av samhällstjänst.

– Kyrkan delar ut matkassar och tar hand om människor som kanske hellre hör hemma i psykiatrin. Det finns en förväntan på kyrkan att ta hand om ”allt och alla” socialt och ekonomiskt. 

Anneli Öljarstrand, som hör hemma i Katrineholm, disputerade vid Mittuniversitetet den 7 oktober. Avhandlingens titel är ”Den mångtydiga församlingen – organisering, roller och relationer i spänningen mellan sekularisering och desekularisering”. 
Frågor kan ställas till: Anneli Öljarstrand, tel. 070-329 21 17 

Tarja Alatalos studie grundas på lärares egna utsagor och enkätsvar om villkoren för undervisningen samt förhållningssätt, attityder och kunskaper om läs- och skrivinlärning.

– En stor del av lärarna i undersökningsgruppen har kunskapsluckor vad gäller svenska språkets strukturer och vanliga svenska stavningsregler. De tycks också ovana vid att ingående beskriva elevers läsutveckling och har svårt att redogöra systematiskt för aspekter av den dagliga läs- och skrivundervisningen, säger Tarja Alatalo.
Räkna språkljud

– Det handlar till exempel om att kunna räkna språkljud, fonem, i ord i talspråket. Språkljuden är språkets minsta meningsskiljande enheter och själva grunden för barns läsinlärning. Lärare som inte känner till detta har sämre möjligheter att identifiera elevers svårigheter med skriftspråksinlärning, säger Tarja Alatalo.

En konsekvens av detta är att när eleverna väl knäckt läskoden, liksom när de har svårigheter i sin läsutveckling, lägger många lärare ensidigt fokus på att få eleverna att läsa mer. Följden kan bli att de elever som skulle behöva träna mer på läsningens tekniska grunder eller på läsförståelsestrategier blir utan stöd eftersom läraren saknar ytterligare redskap.

– Risken är att brist på varierad och individuell träning av läsflyt och läsförståelse leder till att elevernas läsförmåga inte utvecklas optimalt. Lärarens kompetens är av stor betydelse, särskilt med tanke på att 25-35 procent av svenska tredje- och fjärdeklassare har svårigheter att tillgodogöra sig texter och att 3-7 procent av skolans elever har specifika läs- och skrivsvårigheter.

Olika kunskapsbas
De olika former av grundutbildning för lärare som varit aktuella under senare decennier har givit olika bra kunskapsbas vad gäller läs- och skrivinlärning.

I den lärarutbildning som införs 2011 anges att kunskaperna om läs- och skrivutveckling ska utgöra en väsentlig del av kompetensen för lärare med grundlärarexamen mot arbete i årskurs 1-3.

Tarja Alatalos avhandling har tillkommit inom ramen för forskarskolan i utbildningsvetenskap vid Centrum för utbildningsvetenskap och lärarforskning, CUL, Göteborgs universitet. Hon har själv undervisat i grundskolans tidigaste årskurser i tio år och är verksam som lärarutbildare vid Högskolan Dalarna.

Kontaktinformation
Tarja Alatalo lägger fram avhandlingen Skicklig läs- och skrivundervisning i åk 1-3. Om lärares möjligheter och hinder vid institutionen för pedagogik och specialpedagogik torsdag 13 oktober, kl 13.15.
Plats: Kjell Härnqvistsalen, Pedagogen hus A, Västra Hamngatan 25, Göteborg
För mer information, kontakta Tarja Alatalo: 023-778487, 0709-668058, tao@du.se

– Bra marknadsföring ska hjälpa människor att hitta en produkt som passar deras smak, säger Johan Swahn, forskare vid Örebro universitet.

Johan Swahns doktorsavhandling ingår i ett forskningsprojekt vid Örebro universitet finansierat av KK-stiftelsen och ICA Sverige AB, som undersöker hur man kan kommunicera smak. Johan Swahn har utvecklat ett sensoriskt språk med fokus på smak som kan användas som ett marknadsföringsverktyg inom livsmedelsindustrin.

– Hur mat marknadsförs är något som debatteras allt oftare. För bara några dagar sedan kunde vi läsa om hur Mats-Eric ”Hemlige kocken” Nilsson beskriver hur vi luras köpa smaklösa grönsaker eftersom industrin är alltför fixerad på grönsakers utseende. Det är precis det som jag vill förändra med min forskning. Jag ger praktiska exempel på hur butiker och livsmedelsindustrin kan förmedla en tänkt smakupplevelse som kan göra konsumenternas val enklare.

Ändrade köpvanor

Johan Swahns forskning visar att bättre marknadsföring leder till att människor förändrar sina köpvanor. När det inte finns utförliga beskrivningar av smak, användningsområde, konsistens, doft, färg och ursprung köper vi varumärken vi känner igen eller låter priset avgöra.

– Men när det finns mer information väljer många nya sorter vars namn de inte känner igen. Beskrivningarna fungerar både som inspiration och som en guide. Det gör det lättare att pröva något nytt – man kan välja utifrån om man tycker om söta, syrliga, knapriga eller mjuka äpplen istället för att bara ha namn och färg som information.

Johan Swahn kommer att fortsätta arbeta med att utveckla detta hos ICA och vi kan redan se resultaten av hans forskning i affären.

– Jag kommer att arbeta för att fler produkter ska kunna marknadsföras med ett språk som liknar det som redan finns för vin. Det är svårt men viktigt att sätta ord på upplevelser och beskriva hur något smakar eller doftar.

För mer information kontakta: Johan Swahn 076-1142173

– Det är viktigt att stadsplanerarna är medvetna om de politiska visioner och ideologier som ligger bakom olika förslag, säger Ann-Catrin Andersson, forskare i statskunskap vid Örebro universitet.

– Min doktorsavhandling kan ses som en väckarklocka, en spegelbild eller en samtidsstudie om en synnerligen historisk stad. Jag hoppas att min forskning kan bidra till att skapa ett bättre underlag inför förhandlingar om stadens framtid, säger Ann-Catrin Andersson.

Det är Israel som har den formella kontrollen över Jerusalems stadsplanering. Det lokala politiska systemet bojkottas av palestinierna som känner att de legitimerar den israeliska ockupationen av östra Jerusalem om de deltar i det politiska spelet.

En politik som bygger på berättelser och minnen
Ann-Catrin Anderssons forskning visar att Jerusalem på senare tid har hamnat i fokus för den israeliska identitetspolitiken. En politik som tar avstamp i berättelser och konstruerade minnen om staden.

– Israeliska politiker från många olika partier talar om Jerusalem som den evigt odelbara judiska huvudstaden. Denna ståndpunkt, som byggs upp av ett antal minnesberättelser, omsätts sedan till konkreta strategier för framtiden.

De stadspolitiska policymålen har blivit tydligare med den “politiska huvudstaden”, den “historiska och religiösa huvudstaden”, den “judiska huvudstaden” och den “ekonomiska huvudstaden” som mer eller mindre överlappande mål för den officiella israeliska stadspolitiken rörande Jerusalem.

Avgörande men svår roll

Genom en studie av en särskild plan, Safdie-planen, visar Ann-Catrin Andersson samtidigt hur miljörörelsen vuxit sig starkare. En kampanj tillsammans med andra rörelser mot exploateringen av gröna ytor i västra Jerusalem, ledde till att planen avslogs.

– Detta har lett till att dessa rörelser anklagas för att gå i israeliska högerkrafters ledband eftersom avslaget öppnade för att bygga i de omstridda östra delarna.

– Samtidigt som företrädare för den israeliska bosättarrörelsen driver en kampanj för ökat byggande av judiska bostadsområden i östra Jerusalem, förespråkar i sin tur företrädare för den israeliska vänstern samförståndslösningar tillsammans med den palestinska befolkningen.

– I denna minerade terräng har stadsplanerarna en avgörande men svår roll. De utvecklar hanterbarhetsstrategier som bygger på professionalitet och är medvetna om den starka kopplingen mellan identitetspolitik och den fysiska planeringen av Jerusalem. Det de bygger upp i sten kommer att finnas kvar under en lång tid och påverka utvecklingen i området. Ansvar är i sammanhanget ett viktigt ord.

Kontaktinformation
För mer information kontakta: Ann-Catrin Andersson: 019-303409.