I samhällsdebatten kring våldsbrottslighet framförs ofta att gärningspersonens eventuella psykiska sjukdom orsakat våldet. Tidigare forskning har också funnit att personer med bipolär sjukdom, eller manodepressiv sjukdom, har ökad risk för våldsamt beteende. Det har dock varit oklart om våldsbenägenheten verkligen varit orsakad av den bipolära sjukdomen eller berott på så kallade förväxlingsfaktorer.

Den nya studien, som genomförts av forskare vid Karolinska Institutet och Oxfords universitet, presenteras i den vetenskapliga tidskriften Archives of General Psychiatry och är den hittills största inom området. Våldsbrottsligheten bland drygt 3 700 personer som vårdats på sjukhus i Sverige med bipolär sjukdom någon gång under perioden 1973 – 2004 och 37 000 personer ur den allmänna befolkningen jämfördes.

Bland personer med bipolär sjukdom och missbruk hade 21 procent senare dömts för våldsbrott jämfört med 5 procent av dem med bipolär sjukdom utan missbruk. I normalbefolkningen hade 3 procent dömts för våldsbrott. Skillnaderna kvarstod när forskarna tog hänsyn till ålder, kön, invandrarbakgrund, socioekonomisk position och typ av bipolär sjukdom.

– I en tidigare studie visade vi att personer med schizofreni, en annan allvarlig psykisk sjukdom, var obetydligt mer våldsamma än människor i allmänhet. Under förutsättning att inget missbruk förekom. Nu finner vi alltså att inte heller personer med bipolär sjukdom utan missbruk är mer våldsamma än personer utan denna störning, säger professor Niklas Långström, chef för Centrum för Våldsprevention och en av forskarna bakom studien.

Resultaten pekar också på att arbete mot våldsbrott måste innefatta insatser för att förhindra, upptäcka och behandla missbruk.

Niklas Långström hoppas att resultaten bidrar till ett sunt ifrågasättande av förenklade förklaringar till hur våldsbrott uppkommer. Ytliga analyser av våldsbrottslighetens orsaker riskerar leda till kostsamma, overksamma eller kontraproduktiva insatser.

– Rädsla och stigmatisering av psykiskt sjuka i media och samhället i övrigt är också oroande då utanförskapet späds på och minskar människors benägenhet att söka behövlig vård, säger han

Publikation: “Bipolar disorder and violent crime: new evidence from population-based longitudinal studies and systematic review”, Seena Fazel, Paul Lichtenstein, Martin Grann, Guy M. Goodwin, Niklas Långström, Archives of General Psychiatry, online 6 september 2010.

För mer information, kontakta:

Professor Niklas Långström
Centrum för Våldsprevention
Tel: 08-517 705 60 (vx) eller 070-425 4133
E-post: Niklas.langstrom@ki.se

Pressekreterare Katarina Sternudd
Tel: 08-524 838 95
E-post: katarina.sternudd@ki.se

Kontaktinformation
Karolinska Institutet är ett av världens ledande medicinska universitet. I Sverige står Karolinska Institutet för drygt 40 procent av den medicinska akademiska forskningen och har det största utbudet av medicinska utbildningar. Sedan 1901 utser Nobelförsamlingen vid Karolinska Institutet mottagare av Nobelpriset i fysiologi eller medicin.

BILDEN: Niklas Långström, foto av Olle Sporrong

Det har nyligen visats att både födelsevikten och näringstillförseln under första levnadsåret är viktiga riskfaktorer för senare sjuklighet i vuxen ålder. Barn med låg födelsevikt har extra stora näringsbehov och löper därför stor risk för olika näringsbrister under det första levnadsåret, bl. a. järnbrist. Järn är nödvändigt för produktion av blodets hemoglobin, men även för hjärnans utveckling. Järnbrist hos spädbarn har visat sig vara kopplat till försämrad neurologisk utveckling.

I den aktuella studien ingår 285 barn med måttligt låg födelsevikt (2 000-2 500 g). Dessa delades slumpmässigt in i tre grupper som fick olika mängd järndroppar (0, 1 eller 2 mg per kg dagligen) från 6 veckor till 6 månaders ålder. Bland barnen som fick placebodroppar (utan järn) hade 36 % järnbrist och 10 % järnbristanemi (blodbrist) vid 6 månaders ålder, medan motsvarande siffror hos barnen som fick 2 mg järn var 4 % och 0 %. Den största risken för järnbrist hade de barn som var helt ammande vid 6 veckors ålder. De hade 18 % risk för järnbristanemi vid 6 månaders ålder om de inte fick järndroppar.

Studien visar inga negativa effekter av järndropparna på barnens tillväxt, infektioner eller annan sjuklighet. De flesta barn med måttligt låg födelsevikt i Sverige uppfattas som friska och får inte järndroppar, även om rutinerna varierar mycket mellan olika sjukhus. Studien talar för att dessa barn bör få järndroppar eftersom de annars löper hög risk att få järnbrist och anemi.

Vilka effekter järnbristen har på hjärnans utveckling är ännu okänt, men Umeåforskarna kommer att följa barnen upp till 7 års ålder och testa deras intellektuella utveckling, förekomst av beteendeproblem och uppmärksamhetsproblem för att ta reda på om järntillskottet till spädbarnen har någon effekt på hjärnans funktion i skolåldern.

Resultaten kommer att ha stor betydelse för rekommendationer om näringsintag till barn med måttligt låg födelsevikt i Sverige och internationellt och kommer förhoppningsvis att leda till förbättrad hälsa hos dessa barn i skolåldern och vuxen ålder. I Sverige har 3,5 % av alla nyfödda låg födelsevikt (under 2 500 gram), vilket betyder att cirka 300 000 svenskar har haft låg födelsevikt. De flesta av dessa har endast måttligt låg födelsevikt (2 000-2 500 g).

Studien är gjord av Magnus Domellöf och hans doktorand Staffan Berglund, bägge Umeå universitet, i samarbete med Björn Westrup, Karolinska institutet.

Referens:
Iron Supplements Reduce the Risk of Iron Deficiency Anemia in Marginally Low Birth Weight Infants. Staffan Berglund, Björn Westrup och Magnus Domellöf. PEDIATRICS Volume 126, Number 4, October 2010. Publiceras inom kort på
http://pediatrics.aappublications.org/

Kontaktinformation
För mer information, kontakta gärna Magnus Domellöf, docent i pediatrik, på:
Telefon 090-785 21 28
Mobiltelefon 070-671 79 63
E-post: magnus.domellof@pediatri.umu.se

På ett symposium idag lägger forskaren Rickard Brånemark med flera fram delar av studien som pågått sedan 1999: OPRA study, det vill säga Osseointegrated Prostheses for the Rehabilitation of Amputees.

Forskarna på Centrum för Ortopedisk Osseointegration, COO, och Ortopedkliniken på Sahlgrenska Universitetssjukhuset/Mölndal, har i studien behandlat 51 lårbensamputerade patienter, med en uppföljningstid på 2 år. I studien ingick 51 personer mellan 20 till 65 år, varav 55 procent var män och 45 procent kvinnor.

– För mer än 9 av 10 patienter leder behandlingen till förbättrad funktion och ökad livskvalitet. Viktigt att påpeka är att behandlingen är avsedd för yngre amputerade och inte lämplig för personer som är amputerade till följd av kärlsjukdom, säger Rickard Brånemark, medicine doktor vid Sahlgrenska akademin och ortoped på Sahlgrenska Universitetssjukhuset.

Varje år genomförs mer än 2 000 benamputationer i Sverige. De flesta är äldre patienter med diabetes eller försämrad blodcirkulation, men amputation utförs även på yngre personer. De vanliga benproteserna fästs med hjälp av en hylsa mot den amputerade stumpen. Med den nya tekniken kan protesen skruvas enkelt fast på ett titanimplantat som förankrats i skelettet och som sticker ut ur stumpen.

– Att fästa amputationsproteser direkt till skelettet med implantat har länge varit en ouppnåelig vision och utvecklingsarbetet har pågått i mer än 20 år. Men nu kommer det internationella genombrottet för denna revolutionerande behandling, säger Rickard Brånemark, en av författarna bakom studien, och berättar att vidareutveckling redan pågår med behandling av andra amputationsnivåer som fingrar och armar.

Studierna bedrivs i samarbete mellan Sahlgrenska universitetssjukhuset, avdelningarna för ortopedi och biomaterialvetenskap, samt BIOMATCELL VINN Excellence center, Sahlgrenska akademin vid Göteborgs universitet.

FAKTA OSSEOINTEGRATION
Osseointegration är en metod att förankra proteser direkt i skelettet som utvecklades på 60-talet av professor Per-Ingvar Brånemark. Han upptäckte att titan inte stöttes bort av kroppen utan istället integrerades med omkringliggande benvävnad. Upptäckten användes till att börja med för att behandla tandlöshet genom dentala titanimplantat – en behandlingsmetod som spridit sig över världen och höjt livskvaliteten för miljontals människor. Metoden har sedan dess vidareutvecklats och idag används osseointegration även för bland annat ben- arm- och ansiktsproteser samt förankring av hörapparater.

Studiens titel: OPRA, Osseointegrated Prostheses for the Rehabilitation of Amputees
Författare: Rickard Brånemark, Örjan Berlin, Björn Gunterberg, Peter Bergh, Mikael Dalén, Sigvard Eriksson, Sven Inerot, Kerstin Hagberg, Gith Jansson, Eva Häggström, Hanna Berander, Eva-Louice Borg-Pearce, Charles Bragdon, Henrik Malchau, Johan Kärrholm, Björn Rydevik.

Tid: OSOS Symposium, torsdagen 2/9, 13:30-15:00, 16:00-17:45 samt fredagen 3/9 08:00-09:30, 10:45-12:15
Plats: Föreläsningssal F1, andra våningen, Svenska Mässan, Göteborg

Kontaktinformation
För mer information kontakta:
Rickard Brånemark, medicine doktor vid Sahlgrenska akademin och ortoped på Sahlgrenska Universitetssjukhuset, mobil:070-846 10 61, e-post rickard.branemark@orthop.gu.se

Kotglidning i ländryggen finns hos sex procent av befolkningen och i de flesta fall leder det inte till besvär. Men hos vissa kan ryggbesvär och/eller ischias förekomma. I vissa fall förekommer en glidning som är mer uttalad, höggradig kotglidning.

Den aktuella studien är en långtidsuppföljning av cirka 40 patienter med höggradig kotglidning. Som unga stelopererades de i ryggen för att låsa kotorna intill varandra och på så sätt stoppa glidningen mellan kotorna och risken för förvärrade symtom. Mellan 1972 till 1985, gjordes steloperationerna på patienterna mellan kotorna i det läge de befann sig och något försök att lägga kotorna tillrätta skedde inte på grund av de risker som föreligger för nervskada.

– Då diskuterades betydelsen av hur patienterna skulle kunna påverkas av ställningen på ryggen i ett framåtlutat läge som ett resultat av steloperationen. Ryggställningen ger ett onaturligt rörelsemönster som på sikt skulle kunna ge framtida besvär, säger Karin Frennered, medicine doktor på avdelningen för ortopedi vid Sahlgrenska akademin och överläkare på Sahlgrenska Universietssjukhsuet

Vid sjuårsuppföljningen uppvisade patienterna låg smärta och god funktion, vilket även i den uppföljande studien står sig efter cirka 30 år.
– Det som är intressant och anmärkningsvärt i den nya studien är att patienterna, trots ställningen av ryggen beskriver en låg smärtintensitet, god funktion och hög livskvalitet även i vuxen ålder, säger Karin Frennered.

Forskarna kommer nu att gå vidare i sina undersökningar som rör patienternas kroppshållning, rörelsemönster och röntgenfynd. Deras förhoppning är att komma fram till ytterligare vetenskapligt underlag för säker kirurgisk teknik som kan leda bättre behandlingsstrategier för dessa patienter.

FAKTA KOTGLIDNING
Kotförskjutning, eller kotglidning innebär att en av ländryggskotorna glider framåt i förhållande till den nedanför liggande kotan. Tillståndet inträffar vid tiden för tillväxtspurten hos barn. Av oklar anledning är höggradig kotglidning mer vanlig hos flickor än hos pojkar. Det finns inga kända faktorer som kan förutsäga risken för att drabbas av kotglidning.

Studiens titel: A 29 year follow-up of patients with isthmic spondylolisthesis grade III-IV treated with fusion in situ at young age.
Författare: leg.läk Anders Joelsson, Med.dr. Karin Frennered

Tid: Torsdagen 2/9 kl 0800 i
Plats: Föreläsningssal H1 på Svenska Mässan, Göteborg

Kontaktinformation
För mer information kontakta:
Karin Frennered, medicine doktor på avdelningen för ortopedi vid Sahlgrenska akademin och överläkare på Sahlgrenska Universitetssjukhuset, mobil: 073-622 78 82

Om två år hoppas forskarna att ha en färdig prototyp. Den ska se ut som en liten väska i vilken apoteken, tullen eller läkemedelsagenter kan lägga ett paket med tabletter, utan att behöva bryta upp förpackningen. Efter någon minut ger väskan ifrån sig ett meddelande som berättar om medicinen är falsk eller ej.

– Det finns flera fördelar med den här tekniken. Den är inte bara tillförlitlig utan även enkel och billig, vilket är en förutsättning om den ska få genomslag i tredje världen, kommentarer Andreas Jakobsson, professor i matematisk statistik vid Lunds Tekniska Högskola och en av forskarna i projektet.

Tekniken har sin upprinnelse i den forskning som Andreas Jakobssons svenska och brittiska kollegor vanligtvis ägnar sig åt: detektering av bomber och sprängämnen. Forskarna har bland annat anlitats av brittiska tull- och skattemyndigheten för att upptäcka sprängämnen på Heathrow.

De utgår från en teknik som kallas kärnmagnetisk resonans. Genom att bestråla ett ämne med radiovågor ändras för en stund atomkärnornas rörelsehastighet. När radiopulsen är över och spinnet återgår till sitt normaltillstånd skickas en svag signal som är unik för varje ämne. På det här sättet kan forskarna oftast komma fram till vilka kemiska substanser som döljer sig i det undersökta materialet.

Forskarvärlden har länge känt till att den här tekniken också borde kunna användas för att spåra oäkta läkemedel, men för det har den inte varit tillräckligt utvecklad. Men ett genombrott i den svensk-engelska forskargruppens arbete nyligen har ändrat på den saken. Nu kan den därför också ta reda på om ett visst läkemedel faktiskt innehåller just den aktiva ingrediens som förpackningen utlovar.

– Signalerna som skickas ut från en kemisk substans är ruggigt svaga! Men vi har lyckats utveckla matematiska algoritmer som gör att vi kan fånga upp dem. Vi har även lyckats sålla bort störningar från exempelvis metaller, vilka ofta finns i både sprängämnen och i tabletternas skyddande hölje, berättar Andreas Jakobsson.

Han och hans svenska kollega Erik Gudmundson står för de matematiska beräkningarna medan hans kollegor vid King’s College i London står för de kemiska experimenten och utveckling av apparaten.
Forskarna fick nyligen finansiering av välgörenhetsstiftelsen The Wellcome Trust för att utveckla en prototyp. Den svenska forskargruppen finansieras även av Vetenskapsrådet och Carl Tryggers stiftelse.

Förfalskade läkemedel tillverkas vanligtvis i fabriker i Kina och Indien av säljs av maffian och andra kriminella organisationer. I bästa fall innehåller preparaten bara ofarliga bindemedel. Men ibland blandar tillverkaren i råttgift eller andra billiga men skadliga ämnen som låter sig formas till en tablett. Ibland innehåller vissa en svag dos av den aktiva ingrediensen, vilket kan vara extra skadligt när det gäller exempelvis penicillinkurer där det är viktigt att ta ordentligt kål på bakterierna. Vissa förfalskade produkter fungerar, men innebär uteblivna intäkter till läkemedelsbolagen. Även om problemet är störst i tredje världen – i Indien bedöms 15 – 20 procent av alla läkemedel vara förfalskade – förekommer även falska läkemedel i Europa. Det mesta läkemedel som går att köpa på Internet är oäkta.

För mer information, kontakta Andreas Jakobsson, professor, Matematisk statistik, Lunds Tekniska Högskola, 046-2224520, 073-093 96 96, Andreas.Jakobsson@matstat.lu.se