Susanne Säve har studerat urinvägsinfektioner, som är en av de allra vanligaste bakteriella infektioner som kan drabba människan. Man räknar med att ungefär hälften av alla kvinnor någon gång under livet drabbas av sjukdomen och många får också återkommande infektioner. I de allra flesta fall är det sjukdomsalstrande (uropatogena) Escherichia coli (UPEC) som orsakar infektioner i urinvägarna. UPEC-infekterade celler i urinvägarnas slemhinna producerar olika inflammatoriska molekyler som i sin tur aktiverar immunceller, framför allt neutrofiler, som om de blir för många under för lång tid, kan skada den egna närliggande vävnaden.
Molekylen ATP kan frisättas från celler som utsätts för stress, till exempel vid inflammation och vävnadsskada och kan därefter omvandlas till adenosin som visat sig vara en kraftfull inflammationshämmande faktor i många vävnader. Susanne Säve har i sin avhandling undersökt om ATP och adenosin är involverat i det inflammatoriska svaret vid urinvägsinfektion. Det visade sig att ATP kan frisättas från cellerna i urinvägarna och inledningsvis stimulera inflammation, vilket är viktigt för att aktivera vita blodkroppar och bli av med invaderande bakterier. Adenosin som bildas senare i den inflammatoriska processen tycks däremot ha en inflammationshämmande effekt genom att minska tillströmningen av vita blodkroppar.
Forskningen har ökat kunskapen om inflammationsförloppet vid urinvägsinfektion och sådan kunskap är viktig för att i framtiden finna nya behandlingsmetoder mot urinvägsinfektion. Redan nu är nästan en femtedel av alla UPEC-stammar resistenta mot antibiotika.
Susanne Säve är uppvuxen i Källa på norra Öland och har blivit Öland trogen genom att senare bosätta sig i Färjestaden med sin familj. Sin grundutbildning gjorde hon på biomedicinska programmet vid Högskolan i Kalmar.
Susanne Säves avhandling heter ATP and adenosine in experimental urinary tract infection.
Kontaktinformation
För vidare upplysningar
Susanne Säve, 0480-44 61 84, 070-962 32 40, susanne.save@lnu.se
Forskarna inom medicinteknik vid Luleå tekniska universitet arbetar för närvarande i medvind. Nya tekniska lösningar ska hjälpa till att säkra Europas snabbt växande behov av sjukvård.
Utvecklingen av minilaboratioret Lab on a chip är ett av 22 projekt som bedrivs inom ramen för Centrum för Medicinsk Teknik och Fysik, CMTF, en gemensam satsning av Luleå tekniska universitet och Umeå universitet.
Professor Olof Lindahl och forskarkollegan Kerstin Ramser i Luleå utvecklar ett sk mikroflödessystem där man bl a kan studera hur det livsviktiga syrebärande proteinet neuroglobin som finns i hjärnans celler, påverkas vid den syrebrist som uppstår vid stroke.
Neuroglobin upptäcktes år 2000 av en tysk forskargrupp och förekommer i första hand i hjärnceller. En överproduktion av neuroglobin i hjärnor på möss har visat sig kunna mildra följderna av syrebristrelaterade skador vid stroke.
– Idag finns inga riktigt bra metoder för att studera hur enstaka celler signalerar under syrefattiga förhållanden, säger Kerstin Ramser. En fördel med den teknik vi använder är att det nu är möjligt att att välja ut och isolera specifika celler i en kontrollerad miljö.
Det Lab on a chip som luleåforskarna tagit fram mäter 2×6 cm och får plats på objektglaset till ett mikroskop. På så sätt kan man minska storleken på provet, t ex vid blodanalys.
– Det vi studerar är hjärncellernas elektrofysiologiska aktivitet, dvs deras förmåga att kommunicera med andra celler under syrefattiga och helt syrefria förhållanden, säger Kerstin Ramser.
För att kunna studera hur hjärnceller påverkas vid en stroke pumpas vätskor med olika halter av syre in i kanaler i minilaboratoriet. Kanalerna är mycket små, motsvarande tjockleken hos en tredjedels hårstrå. Sedan vätskan pumpats in i systemet tillförs cellprovet. Med hjälp av en optisk pincett, där laserljus används för att fånga in och förflytta celler, kan forskarna välja ut och isolera en specifik cell för att studera hur den uppför sig i olika syreblandningar.
– Att öka kvaliteten inom vården handlar idag mycket om att utveckla ny teknik som bidrar till att förbättra kunskaperna om de stora sjukdomarna som cancer, stroke eller Parkinson, säger Kerstin Ramser.
Vid Luleå tekniska universitet arbetar idag ca 8 professorer och 20-25 forskare inom medicinteknikområdet. En stor del av den medicintekniska forskningen vid Luleå tekniska universitet bedrivs tillsammans med forskare från Umeå universitet i ett tvärvetenskapligt samarbete där Luleå står för den tekniska kompetensen och Umeå för den medicinska.
Inom ramen för forskningscentret CMTF samverkar, förutom de båda universiteten, bl a landstingen i Norr- och Västerbotten, företag och forskare från Sverige, Japan, Tyskland, Spanien m fl för att utveckla produkter och tjänster för en säkrare sjukvård.
Verksamheten stöds bla av EU Mål2. Ett forskarägt affärsutvecklingsbolag som bl a finansieras av Länsstyrelserna, Innovationsbron Norr, LTU Holding, Uminova Innovation och de medverkande parterna är knutet till centret.
Kontaktinformation
Kontakt: professor Olof Lindahl, 070 6060 04 14, olof.lindahl@ltu.se eller docent Kerstin Ramser, 0920 – 49 16 48, kerstin.ramser@ltu.se
– Offret kan låta fienden stanna kvar och istället försöka leva med konsekvenserna, förklarar Erik Svensson, professor i zooekologi vid Lunds universitet.
Det finns många exempel på så kallad samevolution i växtvärlden, det vill säga då fiende och offer påverkar varandras utveckling i ett nära samspel. I många fall handlar det om förhållandet mellan en parasit (fiende) och dess värdväxt (offer). Erik Svensson och kollegan Lars Råberg har nyligen publicerat en vetenskaplig artikel i Trends in Ecology & Evolution där de diskuterar evolutionen av fiende-offer-relationer hos djur.
Ett klassiskt exempel är skatgöken, som lägger sina ägg i skatbon och låter skatpar föda upp dess ungar. Skatan kan i sin tur svara med att försöka känna igen främmande ägg och kasta ut de ägg som verkar suspekta; detta är en form av motstånd (resistens). Men risken finns att skatan råkar kasta ut något av sina egna ägg. Dessutom riskerar de skator som kastar ut gökägg att i större utsträckning få sina bon förstörda av gökföräldrar. Det finns bevis för att skator som lever nära skatgökar faktiskt lägger fler ägg än skator som häckar i frånvaro av gökar. En anledning till detta kan vara att det är ett sätt att kompensera för de ägg som riskerar att förstöras. Denna försvarstaktik klassas som tolerans, och innebär alltså att man försöker leva med fiendens närvaro istället för att kämpa emot.
Erik Svensson forskar bland annat på flicksländor. Han har visat att fiende-offer-förhållanden även kan förekomma inom en och samma art. Då flicksländor parar sig greppar hannen tag i honans mellankropp. Omedelbart efter befruktningen börjar honan lägga ägg. Men hon utsätts också ständigt för parningsförsök och trakasserier från uppvaktande hannar, vilket medför kostnader i form av minskat äggantal. Vissa honor har dock utvecklat högre tolerans mot dessa parningstrakasserier, vilket innebär mindre negativa effekter på äggläggningen.
Lars Råberg har istället studerat tolerans hos möss. I ett experiment infekterade han olika musstammar med malaria. Då visade det sig att de olika mössen inte blev lika sjuka, trots att de hade samma antal parasiter i kroppen. Tolerans kan alltså beskrivas som hur känsligt ett offer är gentemot en fiende.
– Detta är ett nytt sätt att tänka på evolutionen av fiende-offer-interaktioner hos djur, något som tidigare mest har diskuterats inom växtvärlden. Vi menar att tolerans kan vara minst lika viktigt evolutionärt som vad resistens är, säger Erik Svensson.
Kontaktinformation
För mer information, kontakta:
Erik Svensson, professor i zooekologi, Lunds universitet
Erik.Svensson@zooekol.lu.se, tel 046-2223819 eller 0705-970403
Lars Råberg, forskare i zooekologi, Lunds universitet
Lars.Raberg@zooekol.lu.se, tel 046-2223766 eller 0733-109957
Den metabola påfrestningen efter en svår traumatisk hjärnskada är stor. Då den akuta fasen avslutats och rehabilitering inletts har patienten ofta blivit undernärd. Eftersom undernäring har en negativ effekt på flertalet funktioner i kroppen är strävan med nutritionsbehandlingen att tillgodose energi- och proteinbehovet för att på så sätt minimera nedbrytningen av kroppsvävnad.
Tidigare studier talar entydigt för att patienter med måttlig till svår traumatisk hjärnskada har en ökad metabolism, en nedbrytning av kroppsvävnad och en nedsatt magtarmfunktion under den första tiden efter skadan. Att tillgodose energi- och proteinbehovet i ett tidigt skede efter skadan har i enstaka studier haft positiv inverkan på återhämtningen.
I sin avhandling kartlade Karolina Krakau nutritionsbehandlingen hos 64 patienter under det första halvåret efter skadan eller fram tills dess att patienterna inte behövde hjälp med näringstillförseln. Kartläggningen visade att 68 procent hade blivit undernärda under de första två månaderna efter skadan med viktförluster på 10-29 procent av sin initialvikt.
— Vid granskning av nutritionsrutinerna hos de vårdavdelningar där patienterna vårdats framgick det att rutinerna var bristfälliga trots relativt god tillgång på nutritionsansvarig personal, säger Karolina Krakau.
Energiförbrukningen mättes sällan och man förlitade sig på energiberäkningsmetoder. Beräkningar av energiintag avslutades då patienterna övergick från intravenös näringstillförsel och/eller sondmat till att äta. Viktkontroller var oregelbundet utförda och vid en tredjedel av vårdtillfällena saknades de helt. BMI var sällan uträknat och information gällande patientens nutrition förlorades då patienterna bytte vårdavdelning.
—Patienterna befinner sig sannolikt i en negativ energibalans under en förhållandevis lång period efter skadan. Möjligheten att uppnå energibalans, det vill säga då energiintaget motsvarar energiförbrukningen, är, förutom patientens mottaglighet för näringstillförsel, beroende av hur bra beräkningar man kan göra, förklarar Karolina Krakau.
En studie med sex patienter där olika beräkningsformler utvärderades visade att de konventionella formler som används kliniskt i dag beräknade för låga energiförbrukningsvärden. Även en bärbar energiförbrukningsmätare som utvärderades underskattade patienternas energiförbrukning under såväl tidig återhämtningsfas som senare då patienternas aktivitetsnivå ökat. Detta var en pilotstudie, den första att mäta den totala energiförbrukningen och därigenom energibalansen hos patienter med svår traumatisk hjärnskada.
Två mättekniker användes, indirekt kalorimetri och dubbelmärkt vatten. Resultaten visar att då patienterna började vakna ökade energiförbrukningen samtidigt som energiintaget minskade. Den negativa energibalansperioden sammanföll med oro hos patienten och svårigheter att behålla infartsvägar (patienten avlägsnade sondslangar och dropp) med ändrade energibedömningsrutiner hos vårdpersonalen (från att mäta energiförbrukningen till att beräkna den med formler) och med viktnedgång. Viktutvecklingen hos dessa sex individer följde likartat mönster som hos de 64 patienter som studerats innan.
Kontaktinformation
För mer information kontakta Karolina Krakau, tel: 070-235 14 40, e-post: karolina.krakau@ds.se
— För att hålla uppe välfärden måste försörjningskvoten hållas uppe. Fler måste arbeta i relation till dem som inte gör det, säger Roland Kadefors, docent och forskare vid institutionen för arbetsvetenskap vid Göteborgs universitet och svensk delprojektledare i projektet Best Agers.
Målet för projektet är att hitta de goda exemplen för hur kompetensen hos den äldre arbetskraften – äldre än 55 år – bäst förs vidare.
19 organisationer från åtta länder runt Östersjön deltar i EU-projektet Best Agers inom det så kallade Östersjöprogrammet.
Bakgrunden är EU:s allt äldre befolkning. Ålderssammansättningen har av EU utpekats som en av gemenskapens fyra stora utmaningar. Kombinationen utslagning av äldre arbetskraft plus tilltagande brist på värdefull kompetens är en trend i hela Europa och den utvecklingen tenderar att öka just på grund av befolkningens ålderssammansättning.
— Övergripande strategiska arbetsmarknadspolitiska mål för EU säger att fler måste arbeta i relation till dem som inte gör det, och göra det i fler år än idag för att ekonomin ska gå ihop, säger Roland Kadefors som sedan många år forskar på frågorna om ett uthålligt arbetsliv och hindren för ett förlängt arbetsliv.
Det treåriga Best Agersprojektet har en budget på 44 Mkr och startade officiellt vid ett kick-off-möte i Riga i mitten av februari 2010. Inom projektet handlar en del om att hitta och sprida fungerande metoder i de åtta länderna för att behålla den äldre arbetskraften.
Institutionen för arbetsvetenskap ansvarar för ett av forskningspaketen inom Best Agers. Det handlar om att i de berörda länderna klarlägga vad som i respektive land är hindren för att stanna kvar i eller återinträda i arbetslivet efter 55 års ålder.
— Det kan handla om hinder i form av lagar/förordningar, hälsa, kompetens eller attityder, säger Roland Kadefors.
Särskilt små och medelstora företag är känsliga när det gäller frågan om nyckelkompetenser som riskerar att tappas. Idag finns inga riktigt bra system som tar till vara eller överför kompetens internt på arbetsplatserna, som mentorsprogram.
Kontaktinformation
För mer information kontakta:
Roland Kadefors, institutionen för arbetsvetenskap, roland.kadefors@av.gu.se, 031-786 32 24, 0706-233534.
Anders Östebo, projektkoordinator, anders.ostebo@av.gu.se, 031-786 6551, 0706-434960
En amerikansk studie från 2005 visade att nyfödda bebisar har i genomsnitt 200 icke-naturliga kemikalier i sitt blod – bland dem bekämpningsmedel, dioxiner, industrikemikalier och flamskyddsmedel. I en svensk undersökning fann Statens Lantbruksuniversitet 57 olika bekämpningsmedel i svenska åar och vattendrag.
Vilka effekter dessa kemikalier har på människa och miljö har traditionellt beräknats med utgångspunkt i den enskilda substansen, kemikalie för kemikalie. Senare forskning visar att en sådan modell inte är tillräcklig.
Snarare bildar de kemikalier människan släpper ut en komplex ”cocktail”, vars kombinerade effekter i stor utsträckning är okända. EU:s miljöministrar har därför uppmanat EU-kommissionen att stärka riskarbetet och förändra lagstiftningen kring kemikaliers kombinationseffekter.
Konkret har kommissionen fått uppdraget att under 2010 rekommendera hur kombinationer av hormonstörande ämnen ska hanteras i befintlig lagstiftning, samt att under 2011 utvärdera lämpliga lagändringar.
För att kartlägga situationen idag genomfördes en studie av forskare vid Göteborgs universitet och University of London. Enligt studien är all relevant forskning entydig: den samlade ”cocktail-effekten” är betydligt större och farligare än effekterna av den enskilda kemikalien.
-Antalet kemiska kombinationer som jordens levande organismer exponeras för är enorm. Att utvärdera varje tänkbar kombination är därför inte realistiskt och nya modeller måste tas fram för riskbedömningen. Det behövs riktlinjer för hur den kemiska cocktail-effekten ska hanteras, för att bedömmer riskerna för både människa och miljö, säger Thomas Backhaus, forskare vid Institutionen för växt- och miljövetenskaper som är medförfattare till studien.
Studien State of the Art Report on Mixture Toxicity publicerades av EU:s generaldirektorat för miljöfrågor.
Kontaktinformation
Kontakt
Thomas Backhaus, Institutionen för växt- och miljövetenskaper, Göteborgs universitet
031-786 2734
thomas.backhaus@dpes.gu.se
Parkförvaltning handlar om vad som ska skötas, hur det ska det göras och hur mycket det får kosta. Landskapsarkitekt Petra Bengtsson har i sitt doktorsarbete vid SLU i Alnarp försökt besvara frågan om vad det är som styr parkförvaltningars olika val av skötsel. Hon studerade tre svenska parkförvaltningar, där speciellt samspelet mellan parkarbetare och tjänstemän undersöktes genom deltagande observation och intervjuer.
Hon fick bland annat fram att man har olika syn på skötseln. Det estetiska skötselidealet karaktäriseras av intensiv skötsel med en strävan efter ett välskött, ogräsfritt, välstädat och prydligt utseende. Det ekonomiska skötselidealet utgår från tillgängliga resurser och innebär att skötseln anpassas efter budget och efter de redskap, maskiner och metoder som finns tillgängliga. Detta kombineras ofta med synsätt från något av de andra idealen, men resurstillgången avgör.
Enligt det ekologiska skötselidealet arbetar man med naturen som förebild och strävar efter en varierad, upplevelserik miljö. Där finns ett större inslag av långsiktigt tänkande och man gör ett aktivt val för den biologiska mångfalden.
Människors möjligheter till upplevelser och rekreation, samt tillgänglighet för alla brukare står i centrum vid skötsel av parker med socialt skötselideal. Parker är till för att användas som social mötesplats eller för avkoppling.
– Aktiva brukare som bidrar på olika sätt är intressanta för en parkförvaltare som sätter det sociala före andra ideal, berättar Petra Bengtsson.
Biologisk mångfald uppfattades på olika sätt i de studerade förvaltningarna – som arter och biotoper, som ekologiska samband och processer, som ett egenvärde eller som något som kan påverkas i form av genomförda eller uteblivna skötselinsatser eller anläggningar. Mångfalden kunde också uppfattas som en politisk spelbricka, eller som en upplevelsekvalitet. De flesta parkförvaltare menade att ett bra mått på biologisk mångfald var hur många olika upplevelser parken bjöd på. Alla dessa olika uppfattningar komplicerar kommunikationen om biologisk mångfald – frågan hamnar mellan stolarna eller diskuteras inte alls om uppfattningarna inte sammanfaller.
Vissa parkförvaltningar arbetar medvetet med att utöka samspelet mellan parkarbetare och tjänstemän. I andra förvaltningar är det ibland svårt för parkarbetarna att få gehör för sina idéer. Det finns både organisatoriska och kulturella hinder för samspel mellan de hierarkiska nivåerna respektive mellan park- och natursektorerna.
I parkförvaltningarna finns det en traditionsbärande kultur som kännetecknas av erfarenhetsbaserad kunskap från mångårig praxis. Där finns också en nyskapande kultur, som kännetecknas av mer teoretisk utbildning som komplement till praktiska färdigheter. Där ifrågasätts gamla traditioner, man tänker kreativt och har ett ledarskap som är mer inkluderande, liksom ett medarbetarskap som är mer nätverkande och ansvarstagande.
För att en organisation ska utvecklas och skapa långsiktigt hållbara parkmiljöer krävs ett fungerande samspel med gemensamma mål och visioner. Det faktum att det finns flera olika skötselideal och kulturer inom parkförvaltningarna visar att dessa avsikter eller visioner inte alltid är gemensamma.
– Parkarbetare och tjänstemän, respektive park- och natursektorerna, måste samarbeta mer för att skapa ekologiskt, ekonomiskt och socialt hållbara parkmiljöer, avslutar Petra Bengtsson.
———————————————
Kontaktinformation
Landskapsarkitekt Petra N. Bengtsson, Område landskapsutveckling, SLU, försvarade sin avhandling med titeln ”Samspel i parkförvaltning. Om skötselideal och förhållningssätt till biologisk mångfald i tre svenska parkförvaltningar”. Disputationen avser agronomie doktorsexamen.
Tid: fredagen den 5 februari klockan 10.00
Plats: Alnarp, Aulan, Alnarpsgården
Opponent: Professor Urban Emanuelsson, CBM, SLU
Mer information
Petra Bengtsson, Petra.Bengtsson@ltj.slu.se, 040-41 54 47, 070-572 68 37
Avhandlingen, http://diss-epsilon.slu.se:8080/archive/00002212/
Område Landskapsutveckling, Fakulteten för landskapsplanering, trädgårds- och jordbruksvetenskap, SLU, http://www.ltj.slu.se/7/index.html
Pressbilder
(Får publiceras fritt i samband med artiklar om disputationen, fotograf ska anges.)
Porträtt, Foto: Hannes Bengtsson, http://www2.slu.se/aktuellt/2010/PetraBengtsson/Petra_Bengtsson.jpg
Ekologiskt skötselideal, Foto: Petra Bengtsson, http://www2.slu.se/aktuellt/2010/PetraBengtsson/Ekologiskt_skotselideal.jpg
Ekonomiskt skötselalternativ, Foto: Petra Bengtsson, http://www2.slu.se/aktuellt/2010/PetraBengtsson/Ekonomiskt_skotselideal.jpg
Estetiskt skötselideal, Foto: Petra Bengtsson, http://www2.slu.se/aktuellt/2010/PetraBengtsson/Estetiskt_skotselideal.jpg
Estetiskt skötselideal 2, Foto: Petra Bengtsson, http://www2.slu.se/aktuellt/2010/PetraBengtsson/Estetiskt_skotselideal2.jpg
Sjukgymnast Ann Hammer har undersökt om det är mer effektivt att använda en variant av Constraint-Induced Movement Theory, så kallad CI-terapi, för att hjälpa strokepatienter att återfå bättre handfunktion. CI-terapi innebär att man med hjälp av en handske eller en slynga hindrar patienten från att använda sin friska arm. Då blir patienten tvingad att använda sin svaga hand och arm i vardagen.
– Det kan gå snabbt att till exempel lära sig att klä på sig med en hand. Hjärnan lär sig att kompensera för den svaga armen som om den inte finns och den blir bortglömd. Följden blir att trots att man tränar den svaga armen så använder man den väldigt lite i vardagen.
I Ann Hammers studie delades 30 patienter, som hade insjuknat i en stroke en till sex månader tidigare, in i två grupper. Båda grupperna fick delta i ett traditionellt rehabiliteringsprogram men den ena gruppen fick dessutom ha sin friska arm låst i en slynga sex timmar om dagen.
– Jag hade förväntat mig att uppbindningen av armen skulle ge behandlingen en extra skjuts, och vissa patienter sade själva att de aldrig skulle ha kommit igång så bra utan slyngan.
Men Ann Hammers resultat visar ingen skillnad mellan grupperna utan deltagarna i båda grupperna har gjort betydande framsteg. I och med att den traditionella rehabiliteringen gav lika bra resultat kommer man för närvarande inte att prioritera CI-terapi vid Universitetssjukhuset Örebro. CI-terapi framhålls inte heller som en prioriterad åtgärd i de nya riktlinjerna för stroke från Socialstyrelsen.
I tidigare studier har man sett CI-terapin ge resultat men då har man låtit patienterna bära slynga under en längre tid och dessutom har träningen varit fokuserad på arm och hand.
– Det är svårt att åstadkomma det i vården. Det krävs mer resurser. Varje patient behöver då betydligt mer träning av sjukgymnaster. Dessutom kan vi inte låta patienterna gå hem med armen uppbunden. Risken att falla och göra sig illa är för hög. Det gör att det är svårt att förlänga tiden som de kan vara uppbundna.
– Men även om man inte använder slynga kan man peppa patienten att till exempel lägga den friska armen på ryggen och träna den svaga armen mer aktivt i vardagen.
Ann Hammers studie kommer att användas av Cochrane Collaboration som synar och sammanställer medicinsk fakta för att det ska vara lättare att få en överblick över kunskapsläget. Deras sammanställning av CI-terapi 2009 visar att mer forskning behövs för att säkerställa eventuella effekter.
– CI-terapi är fortfarande nytt, de flesta studierna ganska små och resultaten spretar åt olika håll.
Kontaktinformation
För mer information kontakta: Ann Hammer: ann.hammer@orebroll.se, mobil: 073-034 9470
Åtta av tio i västvärlden drabbas någon gång under livstiden av svåra ryggbesvär. Orsaken är ofta en åldersförändring i en eller flera av de diskar som ligger mellan ryggkotorna. Denna så kallade diskdegeneration kan starta redan i 20-årsåldern. Hos vissa märks den inte alls, hos andra orsakar den en typisk mekanisk smärta som varierar med kroppsläge och belastning.
Svante Berg, ortopedkirurg vid Stockholm Spine Center, arbetar med en långsiktig studie där utfallet av de två operationsmetoderna jämförs. De första resultaten som han nu lägger fram i sin doktorsavhandling visar att alternativet med diskprotes i alla avseenden är minst lika bra som steloperation. En större andel av patienterna som fått den behandlingen blir helt fria från sin ryggsmärta, jämfört med dem som stelopererats.
152 patienter med ryggsmärta från en eller två nivåer i nedre ländryggen deltog i studien. Hälften opererades med den traditionella metoden, hälften med diskprotes. Alla fick besvara enkäter före och efter ingreppet, om smärta, livskvalitet, sexuella funktioner med mera. Rörligheten i ländryggen studerades med röntgen. Dessutom genomfördes en hälsoekonomisk studie.
Ett år efter operation var patienterna i båda grupperna påtagligt bättre, men i de flesta avseenden med ett plus för dem som fått diskprotes. Efter två år hade den skillnaden försvunnit frånsett att protespatienterna hade något mindre ont i ryggen. 30 procent i den gruppen var helt smärtfria mot bara 15 procent av dem som stelopererats. De som fått diskprotes började arbeta i genomsnitt drygt två månader tidigare och sjukhuskostnaderna för dem var lägre.
Diskprotesen har använts i större omfattning i ett tiotal år, men effekten har hittills varit i det närmaste outforskad. Tanken är att metoden ska ge bättre resultat på lång sikt genom att rörligheten i ryggraden bevaras samtidigt som belastningen på andra delar av ryggraden inte ökar, som är fallet vid steloperation.
Svante Berg går nu vidare med en uppföljning av patienterna fem och tio år efter operationen.
Avhandlingen läggs fram fredag 26 mars kl 13:00 vid Löwenströmska sjukhuset, Upplands Väsby.
Kontaktinformation
Kontakt:
Svante Berg 0707-282040, svante.berg@spinecenter.se
Tidigare forskning visar att elever har svårigheter att förstå processer som fotosyntes, cellandning och ekologiska samband, såsom energiflöden i ekosystem. Helena Näs, institutionen för naturvetenskapernas och matematikens didaktik, visar i sin avhandling att när elever får möjlighet att resonera med lärare och klasskamrater, och om formlerna konkretiseras med hjälp av t.ex. frukter, kvistar och växter, så utmanas elevernas förklaringar till mer än bara en utantillinlärd formel.
Avhandlingen fokuserar på elevernas förståelse av växternas funktion, men också på elevernas deltagande under lektionerna och på hur biologiundervisning genomförs. Två skolprojekt med fyra klasslärare och deras klasser i årskurs 4, 5 och 6, plus två NO-lärare och deras tre klasser i årskurs 8 samarbetade. Fotosyntes och cellandning konkretiserades med hjälp av växter, växtceller, groddar, frön och några gas-utbytesreaktioner.
De små och enkla växtuppgifterna uppmuntrade eleverna att utveckla ett naturvetenskapligt resonerande och intervjuer och prov bekräftade att de hade lärt sig om fotosyntes. Det visade sig också här att mellanstadieelevernas resonerande kring och förståelse av fotosyntes gott kunde mäta sig med högstadieelevernas.
– Den stora pedagogiska nyttan med växterna är att de är lätta att studera i levande form eftersom de inte har förmåga att förflytta sig. Fotosynteskunskaper är nödvändiga i dagens debatt om hållbar utveckling, men också för att förstå växternas fundamentala funktion på jorden, säger Helena Näs.
När eleverna arbetade i grupp med att hitta problem, undersöka och förklara dem och när de debatterade med andra elever så visade eleverna på tidigare kunskaper som lärarna tyvärr inte hade möjlighet att lyssna till. Elevernas sätt att ställa frågor under lektionsgenomgångarna visade också på funderingar och ett intresse som hade en större bredd än det innehåll som lärare och lärobok presenterade. Stora klasser och störande elever stal dock ofta alldeles för mycket av lärarens tid för att det skulle vara möjligt att genomföra bra undervisning i klassrummet.
Helena Näs försvarar sin doktorsavhandling ”Teaching Photosynthesis in a Compulsory School Context Students Reasoning, Understanding and Interactions” (Fotosyntesundervisning i grundskolan. Elevers resonerande, förståelse och interaktioner) den 26 mars klockan 10.00 i N320 (Naturvetarhuset, Umeå universitet).
Fakultetsopponent är Jenny Lewis, University of Leeds.
Avhandlingen finns på Digitala Vetenskapliga Arkivet: http://www.diva-portal.org/smash/record.jsf?searchId=2&pid=diva2:300885
Kontaktinformation
Helena Näs
Institutionen för naturvetenskapernas och matematikens didaktik
090 786 9558
Helena.nas@matnv.umu.se
Bo G Halls avhandling är en biografi över Sveriges chefsförhandlare, statsministern och brukspatronen Christian Lundeberg. Länge var denne symbolen för ”storsvenskarna” som motsatte sig alla norska frigörelseförsök. 1905 hade dock Lundeberg övertygats om att unionen inte längre var värd att bevara och ledde därför det svenska uttåget.
— Denna övertygelse liksom den förtroendefulla relation han uppnådde med sin norska motpart Christian Michelsen var avgörande för konfliktens fredliga utgång, säger Hall.
I båda länder fanns starka grupperingar som ville använda militära maktmedel. På ömse sidor gränsen samlades truppstyrkor, beredda att gå till anfall om ordern kommit. Hall påpekar att forskarna ofta bortsett från den sjömilitära kraftmätningen i farvatten söder om Oslofjorden. Där hade Sverige under de kritiska dagarna dragit samman en imponerande eskader om fyrtiotvå örlogsfartyg, bland annat rader av pansarskepp och en ubåt.
– Mycket av Lundebergs agerande kan föras tillbaka till hans bakgrund som pliktmedveten brukspatron vid det familjeägda järnbruket i Forsbacka. Det paternalistiska synsätt han lärt sig där innebar mycket både av ansvars- och hänsynstagande, även om allt givetvis skedde på hans villkor. Ändå finns klara paralleller mellan den dåtida bruksmiljön och dagens folkhemsmodell, säger Hall.
Som politiker var Lundeberg den ledande gestalten i första kammaren under årtiondena kring 1900. Utöver den fredliga unionsupplösningen gav hans agerande en rad bestående resultat, såsom skapandet av Moderata samlingspartiets direkta föregångare Allmänna Valmansförbundet, inrättandet av den allmänna värnplikten, bevarandet av de norrländska malmfälten under svensk ägo samt införandet av proportionella systemet vid riksdagsval.
– Numera är Lundeberg närmast helt bortglömd, som synes aningen orättvist. Men detta beror sannolikt på att han länge bekämpade den allmänna rösträtten och parlamentarismen liksom olika former av facklig organisering. Härigenom har han kommit att ses som en av historiens förlorare och mindre värd att ihågkomma. Det vore mera korrekt att se honom som en typisk produkt av sin tid, säger Hall.
Under en stor del av efterkrigstiden har biografigenren inte stått högt i kurs bland svenska fackhistoriker. Avhandlingen inleds därför med en genomgång av de diskussioner som förts om dessa. Hall drar slutsatsen att tiden nu är mogen för biografin att komma in från kylan och sätter även upp sex kriterier att följa vid bedömningar av en biografis vetenskapliga halt.
Kontaktinformation
För mer information kontakta Bo G Hall, tel: 070-380 70 76, e-post: bo.g.hall@hist.uu.se
Forskare Niklas Edberg vid Institutet för rymdfysik, IRF, i Uppsala och hans kollegor har använt satellitdata för att visa att utflödet av partiklar från Mars inte är en konstant process utan snarare sker ojämnt och i samband med att s k ”co-rotaterande interaktionsregioner” (CIR) träffar planeten. En CIR bildas när solen, som hela tiden blåser ut plasma i rymden, skickar ut plasma med extra höga hastigheter. Det snabba plasmat hinner sedan ifatt plasma med lägre hastigheter.
”I gränsskiktet mellan det snabba och det långsamma plasmat byggs det upp en tryckpuls i och med att tätheten ökar,” berättar Niklas Edberg. ”Denna tryckpuls färdas både utåt i solsystemet samtidigt som den roterar runt solen med solens rotationshastighet och träffar förr eller senare planeterna.”
Vid jorden kan tryckpulserna observeras med t ex satelliten ACE och vid Mars kan de observeras med det svenska instrumentet ASPERA-3 ombord på satelliten Mars Express. Det är just vid sådana kollisioner mellan tryckpulser och Mars atmosfär som forskarna har mätt upp att Mars förlorar ca 2,5 gånger mer av atmosfären än under normalt rymdväder. IRF har huvudansvar för ASPERA-3, som kan mäta antalet elektriskt laddade partiklar som flödar bort ifrån Mars samtidigt som det kan bestämma partiklarnas massa. När en tryckpuls träffade Mars uppmättes det i genomsnitt 2,5 gånger högre flöden av tyngre joner, joner som har sitt ursprung i Mars.
Resultaten publicerades i tidsskriften Geophysical Research Letters med titeln ”Pumping out the atmosphere of Mars through solar wind pressure pulses”. Förutom Niklas Edberg bidrog forskare Hans Nilsson, Stas Barabash och Yoshifumi Futaana vid IRF i Kiruna till artikeln, som har valts ut till en AGU Journal Highlight.
Kontaktinformation
o Niklas Edberg, forskare, IRF Uppsala, tel. 018-471 5904, niklas.edberg@irfu.se
o Hans Nilsson, forskare, IRF Kiruna, tel. 0980-79127, hans.nilsson@irf.se
o Rick McGregor, informationsansvarig, IRF, tel. 0980-79178, 070-276 6020, rick.mcgregor@irf.se
Avhandlingen bygger på individuella intervjuer, grupp- och familjeintervjuer om hur det är att leva med långvarig psykossjukdom; som närstående och om hur deras gemensamma tillvaro gestaltar sig.
Resultaten i avhandlingen belyser hur tillvaron med långvarig psykossjukdom i flera avseenden är en ofattbar tillvaro. Skillnader mellan det egna perspektivet på verkligheten och vårdares och närståendes, är utgångspunkten för tvivel och grubbel över vad som är sjukt och friskt, verkligt och overkligt men också till underkastelse och tystnad för den sjuke.
Avhandlingen visar vidare hur man som närstående befinner sig i en balansakt av ansvar och av att förstå och stödja den sjuke, samtidigt som man försöker värna om sig själv. Rop efter hjälp från omgivningen hörsammas inte. Man resignerar inför såväl den sjukes som sina egna möjligheter till ett gott liv.
En delstudie i avhandlingen fokuserar på det hotfulla och farliga som personer med psykossjukdom upplever och som sprider ut sig i den gemensamma tillvaron med närstående. Som en motpol till detta, strävar de tillsammans efter beständighet och förutsägbarhet. I det ”vi” som framträder i deras gemensamma tillvaro finns det förutsättningar till välbefinnande.
Susanne Syrén påtalar hur vården behöver inriktas på att skapa sammanhang för ”delande” och dialog för att öka välbefinnandet i dessa familjer.
Susanne Syrén är leg. psykiatrisjuksköterska och doktorand i vårdvetenskap vid Linnéuniversitetet. Hon arbetar som adjunkt i vårdvetenskap.
Avhandlingen ”Det outsagda och ohörsammade lidandet. Tillvaron för personer med långvarig psykossjukdom” försvaras torsdagen 18 mars, kl. 10.30. Disputationen äger rum i sal Myrdal, Hus K, Växjö. Fakultetsopponent är professor Unni Lindström, Åbo Akademi, Finland.
Kontaktinformation
För mer information kontakta Susanne Syrén, telefon: 0480-44 60 83 eller 073-98 52 754, e-post: susanne.syren@lnu.se
Avhandlingen går att beställa på e-post: lupress@lnu.se
Studien har publicerats i den ansedda vetenskapliga webbtidningen PLoS Biology.
Forskarna har i laboratorietest funnit att molekylen inte bara förhindrar proteinet från att bilda giftiga klumpar och så kallade amyloida plack utan att det också kan vända processen. Genom att använda bananflugor (Drosophila) som burit på Alzheimer har man kunnat visa att samma molekyl effektivt ”botar” insekter från sjukdomen.
Orsakar minnesförluster
Alzheimer är den vanligaste nedbrytande neurologiska sjukdomen och har kopplats till proteiners ansamling eller klumpbildning. Tidigare modellstudier på djur har visat att klumpbildningar av proteinet Alzheimer-betapeptid (A-beta) orsakar minnesförluster och förändringar i uppfattningsförmågan liknande de som drabbar Alzheimerpatienter. När dessa proteinklumpar ansamlas i hjärnan skadas neuroner (hjärnceller) även om själva mekanismen bakom detta ännu inte är klarlagd.
Den nya molekylen – skapad av de svenska forskarna – är ett litet protein kallat Affibody (en typ av konstgjort protein som binder sig till andra molekyler).
I den nya studien har forskare vid Cambridge och vid SLU i provrörstest funnit att detta protein binder till sig A-beta-peptiden, och därmed hindrar det från att bilda klumpar och att Affibody-proteinet dessutom löser upp klumpar som redan bildats.
Förändrade flugor
I ett andra försök har man studerat effekterna av Affibody i de bananflugemodeller av Alzheimer som tidigare utvecklats vid Cambridge. Bananflugor som har utvecklat en motsvarighet till Alzheimer, eftersom de genetiskt har modifierats till att producera A-beta-proteinet, har korsats med flugor som genetiskt förändrats så att de producerar Affibody.
Man har då funnit att dessa flugors avkomma – trots att de producerat A-beta-protein – inte utvecklat Alzheimer. Affibody-molekylen hindrar detta. Resultaten visar att proteinteknik kan komma att få stor betydelse i framtida läkemedelsutveckling.
Vidare utveckling sker nu i samarbete med bland andra KTH och bioteknikbolaget Affibody AB i Stockholm.
– Flugorna är vår första biologiska testbänk för denna nya typ av läkemedel. Vi ville veta om det över huvud taget var möjligt att förhindra A-betas effekter i hjärnan på en levande organism, säger professor Torleif Härd, SLU.
– Men resultaten är positiva och vi tror oss veta hur denna molekyl kan utvecklas vidare för att fungera som medicin, även om det ännu inte är möjligt att säga hur lång tid detta tar eller om det blir möjligt att behandla redan insjuknade patienter. Test på möss är nästa steg, och sådana kan förhoppningsvis snart påbörjas.
Kontaktinformation
Mer information: professor Torleif Härd, SLU; torleif.hard@molbio.slu.se, tel 018-471 40 55
Nybildningen och funktionen av blod- och lymfkärl kontrolleras av en grupp tillväxtfaktorer benämnda VEGF (vascular endothelial growth factors) som känns igen av receptorer på cellernas yta. Det är tre olika receptorer, VEGFR1, VEGFR2 och VEGFR3, som kan känna igen fem olika besläktade VEGF varianter. När en receptor har bundit en tillväxtfaktor startar en signalkedja i cellen, genom att receptorn sätter ihop sig med en annan receptor. Man säger att receptorena bildar dimerer och dessa kan bestå av två stycken likadana receptorer, till exempel VEGFR2-VEGFR2, som då kallas en homodimer. Eller så kan det bildas heterodimerer när två olika receptorer sätts ihop, till exempel VEGFR2-VEGFR3. Kombinationen som bildas bestämmer vilken signal som överförs, vilket i sin tur blir avgörande för slutresultatet.
I studien användes stamceller som bildar kärllika strukturer och en ny teknik där man märker in receptorerna så att de ger ifrån sig en ljussignal om de är tillräckligt nära varandra, som de är om de har bildat en dimer. Tekniken gör det möjligt att studera funktionen av olika kombinationer av receptorer direkt på blodkärl, vilket är helt nytt.
– Resultaten är viktiga för att de visar på att blodkärlsnybildning kan dirigeras av oväntade kombinationer av receptorer, som VEGFR2-VEGFR3 heterodimerer. Sjukdomar som karakteriseras av överdriven blodkärlsnybildning behandlas nu med blodkärlshämmare, och de nya resultaten visar på behovet att utveckla behandlingen ytterligare, säger Lena Claesson-Welsh, professor vid institutionen för genetik och patologi vid Uppsala universitet.
Kontaktinformation
För mer information kontakta Lena Claesson-Welsh, tel: 018-471 4363, e-post: lena.welsh@genpat.uu.se
Syftet med Tony Pellfolks avhandling är att undersöka användningen av fysiska begränsningsåtgärder över tid, identifiera riskfaktorer för fall bland personer med demenssjukdom och att utvärdera effekten av ett kompetensutvecklingsprogram för personal på personalens kunskap, attityder och arbetsmiljö samt på användningen av fysiska begränsningsåtgärder i vård och omsorg av äldre personer med demenssjukdom.
Avhandingen visar att andelen personer inom särskilda boenden för äldre i Västerbotten som är föremål för fysiska begränsningsåtgärder har ökat mellan år 2000 och 2007, eventuellt oberoende av skillnader i de äldres karakteristika. Den vanligaste orsaken till att man fysiskt begränsar en äldre persons rörelsefrihet är att hindra personen från att falla eller glida ur en stol. Vidare framkommer att de äldre har varit föremål för fysiska begränsningsåtgärder under en längre tid år 2007 jämfört med år 2000.
Vidare visar studierna att 40 % av de äldre i 20 gruppboenden för personer med demenssjukdom föll minst en gång under en sexmånaders period. Riskfaktorer för att råka ut för en fallolycka är förmåga att resa sig upp ur en stol, att delta i utomhuspromenader, vara beroende vid skötandet av sin hygien, att gå med hjälpmedel och att uppvisa verbalt störande och hjälpsökande beteenden. En hög andel av fallen skedde på eftermiddagen och under natten, och vid många fall saknas vittnen till händelsen. Ångest och förvirring var de vanligaste symptomen som föregick fallen.
Ett utbildningsprogram under 6 månader om fysiska begränsningsåtgärder, fallprevention, demenssjukdomar och relaterade komplikationer som riktade sig till vårdpersonalen ökade kunskapsnivån och förändrade personalens attityder till användningen av fysiska begränsningsåtgärder samt minskade dess användning, jämfört med en kontrollgrupp. Detta uppnåddes utan någon förändring i förekomsten av fall eller i användningen av neuroleptika eller benzodiazepiner. Utbildningsprogrammet gav också en positiv effekt på personalens arbetsmiljö genom en minskad samvetsstress, arbetsbörda, arbetskrav och genom ökad upplevd kontroll i arbetet och socialt stöd, samt ett förbättrat vårdklimat. Den positiva effekten på personalens arbetsmiljö kan även vara beroende av en förändring i användningen av fysiska begränsningsåtgärder.
Sammanfattningsvis visar avhandlingen att fysiska begränsningsåtgärder och fall fortfarande är vanligt förekommande inom särskilda boenden för äldre, och att det även har skett en förändring i användningen av fysiska begränsningsåtgärder som inte helt beror på en förändring av dem som man vårdar. Det är dock möjligt att påverka användningen av fysiska begränsningsåtgärder genom att utbilda personalen om demens vård, fall prevention och om alternativ till fysiska begränsningsåtgärder i vården av äldre. Utbildningsprogrammet har också en positiv effekt på personalens upplevda arbetsmiljö och vårdkvalitet. Fall bland äldre personer med demenssjukdom förutsätter en viss motorisk förmåga, så som att kunna resa sig upp ur en stol. För att förebygga fall bland personer med demenssjukdom är det viktigt att utreda orsaken till och förebygga ångest och förvirring.
Fredagen den 19 mars försvarar Tony Pellfolk, Institutionen för omvårdnad och Institutionen för samhällsmedicin och rehabilitering, geriatrik, Umeå universitet sin avhandling med titeln Physical restraint use and falls in institutional care of old people – effects of a restraint minimization program. Svensk titel: Fysiska begränsningsåtgärder och fall inom institutionell äldrevård – effekterna av ett utbildningsprogram med syfte att minimera anvädningen av fysiska begränsningsåtgärder
Disputationen äger rum kl. 09.00 i Aulan, Vårdvetarhuset. Fakultetsopponent är professor Knut Engedal, Aldring og Helse, Nasjonalt Kompetensesenter, Olso, Norge.
Avhandlingen är elektroniskt publicerad, se
http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:umu:diva-31952
Kontaktinformation
Tony Pellfolk är doktorand vid Institutionen för samhällsmedicin och rehabilitering, enheten för geriatrik. Han nås på:
e-post tony.pellfolk@novia.fi
tel +358-50-401 75 80
