När det här skrivs har närmare 80 000 personer smittats av det nya coronaviruset – som kallas 2019-nCoV eller SARS-CoV-2 och orsakar sjukdomen covid-19, i brist på värddjur att döpas efter. De allra flesta som smittats är kineser, men stora utbrott har även rapporterats från Italien och Iran. Drygt två tusen har avlidit av infektionen.
Vilket djur som har spridit det nya coronaviruset till människan är än så länge oklart. Vad man vet är att viruset finns i fladdermöss och att det troligen förts över från fladdermössen till något av de vilda djur som säljs på marknaden i den kinesiska staden Wuhan. En stad som idag är satt i karantän, liksom ytterligare två städer i samma provins, flera byar i Vietnam samt det japanska kryssningsfartyget Diamond Princess
Än så länge är det få personer utanför Kina som är infekterade och den globala spridningen har inte kommit upp i en hastighet som gör den förtjänt av namnet pandemi. Troligen hade spridningen gått fortare om viruset inte hade uppstått i en diktatur med möjlighet att isolera hela städer.
Snabb spridning i Kina
– Spridningen i Kina har varit väldigt snabb, säger Matti Sällberg, professor på Karolinska Institutet, och den som leder det svenska arbetet med att ta fram ett vaccin mot coronaviruset. Däremot har Kinas åtgärder med isolering av hela städer gjort att vi inte ser den globala spridning som vi annars hade sett. Om utbrottet hade skett i till exempel Bangkok så skulle vi ha sett en mycket snabbare spridning.
Den 21 januari var en man från Hove, England, på en konferens för försäljare i Singapore. En av deltagarna kom från Wuhan i Kina. Engelsmannen, och det virus han nu bar på, åkte sedan på skidsemester i franska alperna. Där smittade han fem personer. Väl hemma i England gick han på den lokala puben där åtminstone fyra personer smittades.
Smittade utan symptom
I media har mannen kallats ”superspridare”, vilket syftar på personer som smittar utan att själva känna några symtom. Det var först sedan en av de andra deltagarna på konferensen bekräftats smittad som mannen testade sig.
Att människor kan vara smittade utan att ha några symtom är en av de faktorer som kan förvandla en epidemi till en pandemi. Om coronaviruset smittar under inkubationstiden vet vi inte än.
– Varför vi fick stopp på SARS utbrottet 2003 var för att alla som blev infekterade fick symtom, säger Matti Sällberg. Det här kan antingen upphöra av sig själv som SARS eller utvecklas till en pandemi.
SARS dog ut av sig själv
SARS är en annan medlem i coronafamiljen som spreds över världen 2003-2004. Totalt blev 8 000 smittade, varav 750 dog. Precis som under SARS-utbrottet arbetar forskarna nu med att ta fram ett vaccin mot den nya medlemmen i familjen corona. Den gången hann forskarna inte längre än till fas 1, alltså ett första försök på människor, innan epidemin dog ut av sig själv.
En anställd från Hongkou District Center for Disease Control & Prevention visar prover av fjäderfä som samlats in på en marknad i Hongkou District under fågelinfluensan.
Epidemi eller pandemi?
En epidemi är ett utbrott av en infektionssjukdom som snabbt sprider sig inom en viss grupp eller ett visst område. Smittan övergår till en pandemi när den sprids över stora delar av världen och drabbar en stor del av befolkningen i varje land. Under 1900-talet skedde tre pandemiutbrott; Spanska sjukan (1918-1920), Asiaten (1957-1958) och Hongkoninfluensan (1968-1970). 40 år senare drabbades mänskligheten av den senaste pandemin, Svininfluensan (2009-2010). I slutet av januari utlyste WHO ett internationellt nödläge på grund av det nya coronaviruset, bland annat då utbrottet utgör ett hot för mer än ett land och kräver en internationellt samordnad insats. Än så länge har utbrottet inte klassats som en pandemi.
Hur snabbt det nya vaccinet tas fram beror delvis på om WHO klassar utbrottet som en pandemi. Världshälsoorganisationen har dragit lärdom av svininfluensan då den anklagades för att överdriva hälsohotet. Den gången tog vaccinationsplanen bara hänsyn till spridningen och inte allvaret i smittan.
Förutom i Sverige pågår forskning framför allt i Kina, USA och England. Åtminstone tre läkemedelsbolag är inblandade i arbetet; Glaxosmithkline, Johnson & Johnson och Sanofi.
Immunförsvaret minns och går till attack
Det finns i stort sett två metoder för att ta fram ett vaccin. En går ut på att odla viruset i cellkulturer. När man har en tillräcklig mängd avdödas smittämnet med värme, formalin eller strålning och sprutas in i kroppen där det triggar immunförsvaret. När det verkliga viruset försöker infektera celler minns immunförsvaret reaktionen och går till attack.
Den andra metoden, som Matti Sällberg och hans kollegor använder, fungerar enligt samma princip. Men istället för avdödade virus används virusets gener, framställda på syntetisk väg.
– Fördelen är att det går snabbare, säger Matti Sällberg.
Hur snabbt det kan gå är än så länge oklart. För svininfluensan tog det inte mer än ett par månader innan vaccinet kunde börja injiceras. Detta då viruset tillhörde influensafamiljen där det redan fanns en produktion med stora fabriker som odlar vaccin i ägg.
Alltid risk för biverkningar
För coronavirus finns ingen produktionslina som kan ställas om, även om vissa lärdomar kan dras av arbetet med ett vaccin mot SARS-utbrottet och MERS-Corona. Att ta fram själva vaccinet kan gå fort, ett par veckor har nämnts, men sedan ska det testas. Först på djur, sedan på människor.
– Det finns alltid risk för biverkningar, säger Matti Sällberg. Särskilt när man måste agera snabbt och inte hinner göra alla säkerhetstester.
Men Matti Sällberg är inte särskilt orolig för att vi kommer att få se nya utbrott av narkolepsi, eller andra kraftiga biverkningar.
Svininfluensan
Det första större utbrottet av svininfluensa upptäcktes i Mexiko i mars 2009. En månad senare hade smittan nått Europa. Den gången hade viruset förts över från grisar till människor, därav namnet. Den 11 juni samma år klassade WHO smittan som en pandemi. Elva dagar senare beställde Sverige 18 miljoner doser vaccin och på hösten 2009 inleddes en massvaccinering som tio år senare mest är känd för den sjukdom, narkolepsi, som drabbade cirka 500 barn och ungdomar.
– Det vaccin som först kommer att testas i fas 1 är sannolikt någon typ av genetiskt vaccin och där är risken för biverkningar av vad vi hittills sett små, säger Matti Sällberg.
Dessutom, menar han, är sambandet mellan vaccinet mot svininfluensan och narkolepsi inte är fullständigt, i den vetenskapliga litteraturen .
– Vad man ofta glömmer är att influensan i sig kan orsaka narkolepsi och när man började vaccinera hade man samtidigt en spridning av infektionen. Men man skall vara helt klar med att allt som görs inom medicinen har risk för biverkningar. Dock är målet att nyttan alltid skall överväga eventuella risker och biverkningar.
Jakt på lindrande läkemedel
Samtidigt som forskare runt om i världen arbetar intensivt med att ta fram ett vaccin, försöker andra forskare hitta ett läkemedel som kan lindra symtomen. En av dem är Tomas Bergström, professor i klinisk mikrobiologi vid Göteborgs universitet.
– Det finns ju en stor marknad. Det är ingen som har överblick globalt men jag skulle tro att det är en ordentlig aktivitet hos läkemedelsbolagen och universiteten.
Klinisk prövning
Det företag som vill få ut ett läkemedel på marknaden måste först genomföra kliniska studier i tre olika faser. I fas 1, med ett begränsat antal deltagare, studeras läkemedlets säkerhet. Genom att långsamt höja dosen undersöks biverkningar och hur kroppen bryter ner och gör sig av med substansen. I fas 2 undersöks hur läkemedlet verkar på patienter som har det tillstånd eller den sjukdom som ska behandlas. Dosen testas och läkemedlet jämförs med befintliga behandlingar och placebo. I fas 3 fortsätter man att studera effektivitet och säkerhet, men nu med väsentligt större grupper, oftast ett par tusen patienter. Läkemedlet testas också under en längre period. Blir fas 3-studierna lyckade kan läkemedlet släppas ut på marknaden. Därefter inträder fas 4, och det görs nya studier för att kartlägga ovanliga biverkningar och studera säkerheten.
Det man hoppas få fram är ett läkemedel som liknar tamiflu, det som användes mot såväl fågelinfluensan som svininfluensan. Precis som för vaccinet är det oklart när ett läkemedel kan lanseras.
– Det finns inga tidsramar, säger Tomas Bergström. Men det handlar inte om månader utan tar längre tid. Det svåra är att undvika biverkningar, som är ett stor problem med läkemedel.
HIV-medicin i brist på annan
I brist på specifika läkemedel mot covid-19 har läkare, bland annat i Thailand, använt andra antivirala läkemedel framtagna för att bekämpa HIV-infektioner. Något vetenskapligt stöd för att de existerande antivirala läkemedlen har effekt på covid-19 finns dock inte, och nyligen varnade WHO för en ”infodemic” som kan resultera i att hiv-patienter blir utan medicin.
– Det gäller säkert andra läkemedel också, säger Charlotta Bergquist, gruppchef för infektionsgruppen på Läkemedelsverket. Det är ett stort problem med alla myter och rykten som sprids. Ingen kan rekommendera de här läkemedlen idag eftersom man inte vet om de fungerar. De studier som görs i Kina kan troligen ge svar inom ett par månader.
Läkemedel kommer före vaccin
Charlotta Bergquist tror att ett läkemedel kommer att tas fram snabbare än ett vaccin.
– Att det skulle finnas ett vaccin ens inom ett år är osannolikt. Man kan inte skynda hur mycket som helst.
Även om alla studier görs enligt de regler som finns går det inte att försäkra sig om att vaccinet inte ger upphov till någon hittills okänd, sällsynt biverkan, som var fallet med vaccinet mot svininfluensan.
– Vi vet inte den exakta mekanismen bakom denna biverkning men sannolikt bidrog andra faktorer, förutom själva vaccinationen, till att framkalla narkolepsi. För att upptäcka en så sällsynt biverkning krävs mycket stora studier, vilka inte är möjliga att hinna genomföra vid en snabbt förlöpande pandemi.
Detta är coronaviruset
WHO har döpt det nya viruset till SARS-CoV-2, som orsakar sjukdomen covid-19. Viruset tillhör coronafamiljen som har en mängd olika virustyper. Endast ett fåtal kan smitta mellan djur och människor. Det finns sju coronavirus som kan ge upphov till sjukdom hos människor, fyra är vanliga och orsakar förkylning. I dagsläget ligger dödligheten för covid-19 på 1-2 procent.
Matti Sällberg, professor och biomedicinsk analytiker vid Karolinska institutet, en av de forskare som startat arbetet med att ta fram ett vaccin mot coronaviruset, berättare mer i podden Medicinvetarna.
Det finns olika forskning som visar både hur hållbarhetsarbete i företagen kan vara lönsamt men även det motsatta. Hållbarhetsarbete är komplext och det är svårt att se ett mönster i vilka faktorer som påverkar vad. Hur länge arbetet har pågått är ett förhållande som bör inkluderas.
– Hållbarhetsarbete är något som måste ses över en längre tidsperiod på fem till sex år. Det går inte att göra ett så kallat vanligt bokslut och förvänta sig en omedelbar finansiell vinst, säger Mathias Cöster, lektor vid företagsekonomiska institutionen, Uppsala Universitet.
Han menar att det är möjligt att få ett hållbarhetsarbete lönsamt men att det kan innebära vissa investeringar. De minskade kostnaderna som ofta är en följd av investeringarna brukar dessutom ta några år innan de kan räknas in. Prisökningen för kunden måste även vara rimlig för att varan eller tjänsten ska överleva marknaden.
Tidigt vinn-vinn-tänk
Hotellbranschen startade tidigt med vinn-vinn-strategier i sitt hållbarhetsarbete. Alltså lösningar som gynnar både hållbarheten ur de tre dimensionerna miljö, ekonomi och socialt. Att erbjuda städning och tvätt av handdukar endast om kunden önskar det, minskar kostnaderna för personal, samtidigt som förbrukningen av energi och kemikalier minskar.
Mathias Cöster beskriver det som ett hållbarhetsarbete som på kort sikt, och relativt snabbt, minskar kostnaderna för företaget – och samtidigt har positiv inverkan på miljön. Men att göra större investeringar, som att installera ett nytt värmesystem eller att byta munstycken på duschkranarna så att de förbrukar mindre vatten, ger avkastning till företaget som gjort investeringen på längre sikt.
– Energiförbrukningen kommer i dessa fall att minska men det kommer att ta en tid innan företaget som gjort investeringen kan räknas in vinsten, då kostnaderna för investeringarna kan komma att bli del av resultaträkningar under en längre tid.
Bra marknadsföring
Mathias Cöster konstaterar att det kan vara en god idé för företagen att ta hjälp av investeringsbidrag och liknande om det finns behov. Att ha en hållbarhetsstrategi som har god inverkan på miljön och klimatet är dessutom något som konsumenterna efterfrågar. Därmed kan företagets hållbarhetsarbete också bli bra marknadsföring.
– Kunden väljer gärna det hållbara alternativet om priset inte skiljer sig för mycket. Priset måste dock ligga inom ett visst prisspann för att det ska gå att motivera, annars finns det risk att kunden väljer det billiga alternativet.
Slutsatsen har framkommit i forskning från forskningscentret, CASIP, vilket Mathias Cöster ingår i. Centret är ett samarbete mellan Linköpings Universitet, Uppsala Universitet, Uppsala Universitet Campus Gotland och telekomföretaget Ericsson AB.
När företagen marknadsför sitt hållbarhetsarbete finns det risk att de utger sig för att vara mer hållbara än de egentligen är. Lin Lerpold, docent vid Handelshögskolan i Stockholm tror att så kallad ”green washing” förekommer, men att det är ovanligt. Företag som gör det utsätter sig för en stor risk som tar lång tid att reparera om de blir upptäckta.
Detta är green washing
När en verksamhet marknadsför att de göra mer för miljön än de egentligen gör, kallas det green washing. Verksamheten kan framhäva någon miljöåtgärd som de gjort, som kan vara obetydlig jämfört med andra miljöstörningar de orsakar.
Lin Lerpold är oroad över hur vissa företag väljer att marknadsföra sina produkter. Hon anser inte att det är ”green washing” men att konsumenterna vilseleds på grund av att de saknar kunskap. Hon ger ett exempel på hur mjölkproducenten Arla marknadsför att de har ”netto noll i klimatavtryck” på mjölken.
– Arla skriver så på grund av att de klimatkompenserar sina utsläpp, inte för att utsläppen inte finns. Jag tror att få konsumenter är medvetna om det.
Svårt få ihop hållbarhetsarbete och marknadsföring
Att företagen marknadsför sitt hållbarhetsarbete tycker hon däremot är positivt. När företagen uppger att de har höga ambitioner driver de marknaden framåt. Det blir då press på företaget att ta ansvar för det de utger sig för att göra. Lin Lerpold menar dock att det är svårt att få hållbarhetsarbete att samverka med marknadsföring.
Flygbolagen marknadsför sig och tampas om att vara det minst dåliga alternativet för klimatet. Stora företag som Ikea och H&M lever på människors konsumtion samtidigt som de vill förknippas med att vara ett företag med hållbart samhällsansvar. Företag som säljer livsmedel har kommit längre med att kombinera hållbarhet och marknadsföring. Det finns till exempel lyckade exempel bland hamburgerkedjorna.
Lättare att göra rätt
Producenterna behöver ta större ansvar och göra det lättare för konsumenterna att göra rätt. Människor vill tillhöra normen, och gör vi det hållbara alternativet till det normala kommer alla vilja köpa det, säger Lin Lerpold och hänvisar till det mänskliga behovet av att följa sin identifierade sociala grupps normer, som är grundforskning inom socialpsykologi.
Större företag måste sedan 2017 hållbarhetsrapportera i samband med årsredovisningen, vilket gör det lättare att få insikt i verksamheten, men för den vanliga konsumenten är det fortfarande problematiskt. För att kunna handla hållbart krävs kunskap och information, något som kräver tid.
– När barnen har hämtats hungriga på förskolan och maten snabbt behöver stå på bordet är det svårt att hinna leta information, säger Mathias Cöster.
App på G för miljömärkning
Den vägledning och hjälp som finns för konsumenten är miljömärkningar som till exempel Ecolabel och Svanen. Mathias Cöster och hans kollegor vid forskningscentret CASIP forskar om varor istället skulle kunna märkas med ett hållbarhetsindex, en siffra där högst är bäst. Information om varan skulle då enkelt och snabbt kunna tas fram genom en app på mobilen, ett forskningsprojektet som han hoppas kunna påbörja före sommaren.
– Var varan kommer ifrån, hur den transporterats, ekologisk produktion, klimatpåverkan och liknande ska visas i appen. Om varan kommer att användas får den ett hållbarhetsindex, men kommer den att slängs blir det ett lägre index. Informationen minskar också risken för ”green washing”, säger han.
Hållbarhetsrapport krävs sedan 2017
En hållbarhetsrapport ska uppföras av företag som uppfyller två eller alla tre av följande villkor:
medelantalet anställda har varit mer än 250 personer,
den redovisade balansomslutningen har varit mer än 175 miljoner kronor,
den redovisade nettoomsättningen har varit mer än 350 miljoner kronor.
Hållbarhetsrapporten ska ingå i förvaltningsberättelsen eller utgöra en handling som är skild från årsredovisningen, och hållas tillgänglig på företagets webbplats.
Detta gäller från 1 januari 2017 enligt beslut av riksdagen.
Text: Therese Quennerstedt på uppdrag av forskning.se
Att kassera en fungerande mobil, får ur alla perspektiv ses som ett oerhört slöseri, då tillverkningen av en enda smarttelefon ger upphov till 86 kilo avfall. Det är lika mycket som en fullvuxen människa väger.
Anledningen till den stora mängden avfall beror på att en smarttelefon innehåller i snitt 68 olika metaller samt plast och andra material. Olika delar av mobilen innehåller olika metaller:
Elektroniken innehåller bland annat koppar, guld, silver och titan. Skärmarna innehåller indium och tenn och lamporna som lyser upp skärmen innehåller flera olika sällsynta jordartsmetaller. Batterierna innehåller bland annat kobolt och litium, sladdarna stora mängder koppar och själva ”skalet” på smarttelefonen innehåller bland annat magnesium.
Malakit är ett grönt kopparhaltigt mineral som har en sammansättning mellan kopparkarbonat och kopparhydroxid.
All utvinning har konsekvenser
I princip samtliga metaller utvinns genom gruvdrift. Detta är både tidskrävande och dyrt och generellt ett högriskprojekt även om det finns bolag som menar att att just deras metod är extra försiktig och miljövänlig. Men enligt Hampus André, doktorand i energi- och miljövetenskap vid Chalmers tekniska högskola, medför all industriell verksamhet risker, bland annat i form av utsläpp, lakning och mobilisering av metaller. Den är också resurskrävande.
– Vissa metaller finns i högre koncentrationer i malmen och då krävs inte lika mycket energi för att utvinna det, men vanligtvis är de flesta metaller i låga koncentrationer. Det gör att man behöver mycket energi och kemikalier för att få den ren.
Många metaller är konfliktmineraler
En metall som har fått mycket uppmärksamhet på senare tid är kobolt som används i mobilbatterier och som utvinns i framförallt Kongo. Under 2019 rapporterade medier från flera koboltgruvor om bedrövliga förhållanden där barnarbete var mer regel än undantag. Det framkom också att köpare som Tesla, Volvo och Apple omöjligt kan ha någon som helst koll på att just deras kobolt inte utvinns av barn.
Liknande rapporter finns från guld-, tenn-, bly- och zinkgruvor runt hela världen. Många av dem ingår i gruppen ”konfliktmineraler”, vilket innebär att utvinningen och försäljningen av dem finansierar strider, möjliggör internationell kriminalitet och allvarligt kränker mänskliga rättigheter.
Läget verkar inte vara riktigt så illa vad gäller utvinningen av bland annat magnesium och koppar, men eftersom det krävs så stora mängder sker en stor miljöpåverkan. Förra året kunde till exempel Swedwatch visa att miljöföroreningar från koppargruvdriften påverkar lokalbefolkningens hälsa, möjligheter till försörjning och tillgång till rent vatten.
Samma sak gäller för utvinningen av litium som främst sker i den så kallade litiumtriangeln i saltöknarna i Chile, Bolivia och Argentina. Utvinningen av sällsynta jordartsmetaller sker främst i Kina och är enligt flera miljöorganisationer förenat med stora miljökonsekvenser.
Jordartsmetaller
Sällsynta jordartsmetaller är metalliska grundämnen vars föreningar förekommer relativt sparsamt i naturen. Hit brukar räknas periodiska systemets grupp 3, skandium, yttrium och lantanoiderna – det vill säga lantan samt de fjorton lantaniderna. De sällsynta jordartsmetallerna förekommer ofta tillsammans. Världsproduktionen 2018 domineras av Kina. I Sverige undersöks möjliga fyndigheter framför allt i Norra Kärr i närheten av Gränna och som utvinning ur gruvavfall i Kiruna. Källa: Wikipedia
Inhemsk metallproduktion?
Många av metallerna som ingår i smarttelefoner finns uppsatta på EU:s lista över kritiska material, vilket betyder att vi i Europa är beroende av dem, men inte producerar dem själva. Således är vi i händerna på exportörerna och sårbara om det skulle uppstå en konflikt som stoppar deras export.
– I dessa tider är det viktigt att känna till sina tillgångar. Idag står till exempel Sydafrika, Ryssland och Kina för en stor del av världsproduktionen av vanadin, men vi kan inte lita på att vi alltid kommer att få köpa av dem. Exempelvis har Putin tidigare använt naturgas som påtryckning för olika politiska beslut. Därför finns metallen med på EU:s lista, säger Erik Jonsson är statsgeolog vid Sveriges geologiska undersökning och adjungerad professor i mineralogi vid Uppsala universitet.
Enligt EU är det önskvärt att se över den inhemska metallproduktionen för att inte vara så beroende av importer. Det verkar dock vara lättare sagt än gjort, då initiativ till provborrningar efter bland annat vanadin på Österlen och grafit i Vittangi har mötts av stora protester.
Mikrochip är en klimatbov
Ur klimatsynpunkt verkar det dock inte vara metallproduktionen som är den största boven. Enligt Hampus André släpper metallproduktionen förvisso ut tungmetaller som påverkar vår hälsa negativt, men produktionen av mikrochip är betydligt mer resurskrävande än metallutvinningen.
– För att tillverka komponenter som mikrochip krävs avancerade fabriker som drar mycket energi. Produktionen kräver också hög renlighet av kemikalierna, vilket är väldigt energikrävande. Dessutom gör vår efterfrågan på snabbare och smartare mobiler och datorer att tekniken snabbt blir gammal och nya fabriker måste byggas.
Livslängden för en fabrik som producerar komponenter är enligt honom 10-15 år. Det verkar således vara billigare att bygga nya fabriker anpassade till de nya produktionsprocesserna än att modernisera de gamla.
Text: Izabella Rosengren på uppdrag av forskning.se
Tre tips för hållbarare mobilbruk
Tänk på hur du konsumerar mobiltelefoner. Använd din mobiltelefon så länge som möjligt, reparera i första hand och lämna in uttjänta mobiler till betrodda insamlingsalternativ. Spara inte uttjänta mobiltelefoner i byrålådan.
Fråga när du byter in en uttjänt mobil mot en ny vad som händer med den inlämnade.
Efterfråga hållbara alternativ från mobiloperatörerna, så som återställda andrahandsmobiler.
I EU, Norge och Schweiz slängs varje år cirka 10 miljoner ton elektronik och 2 miljoner ton batterier.
I genomsnitt äger varje person i EU 250 kilo elektronik, 17 kilo batterier och nästan 600 kilo fordon.
I Sverige slänger vi drygt 22 kilo elavfall per person och år.
Av detta samlar vi in cirka 12 kilo elavfall från hushåll per person och år. Resten slängs i hushållssoporna trots att det är betraktat som farligt avfall.
Vad gäller insamlad mängd småelektronik (hushållsapparater, leksaker, belysning och elverktyg) är insamlingsgraden väldigt låg. Endast 10-25 procent samlas in och återvinns. En enda smartphone innehåller runt 40 kritiska och knappa metaller, med en koncentration av guld som är 25-30 gånger högre än de rikaste guldmalmerna.
I EU:s, Norges och Schweiz fordonsflotta 2015 fanns cirka 30 ton guld i nya bilar som sattes på marknaden, cirka 400 ton guld i bilar i användning, och cirka 20 ton guld i uttjänta bilar.
Källa: ProSUM Project, SMED och Naturvårdsverket
Att göra förskolan hållbar är en stor uppgift, precis som inom vilken annan verksamhet som helst. Det krävs en annan syn och ett nytt tankesätt. Bästa vägen är att ta ett steg i taget. Det anser utvecklingspedagogen Pernilla Heurlin.
– Jag tror man bör titta på den lilla biten man är i och inte tänka för stort, utan att det är något som kommer vart efter. Inom förskolan arbetar vi mycket utifrån det barnen initierat, och i samspel med barnen, särskilt när vi har olika projekt. Vi provar och ser var intresset är, vad barnen pratar om och gör, säger Pernilla Heurlin, verksam på flera förskolor i Norrköpings kommun.
Material återanvänds till nya saker
Under de senaste åren har det skett en stor process inom kommunens förskolor när det gäller att spara olika saker. De behöver inte köpa lika mycket nytt material som tidigare. Numera väljer förskolorna hållbara material. De arbetar med så kallat okodat material, sådant som inte är avsett för en viss sak, utan kan användas till lite av varje.
– När barnen gör en tavla tar de ett kort på den istället för att ta med sig den hem och sedan gör de något nytt av samma material. Det gör att vi förbrukar mindre material. Men vissa saker tar de förstås med sig hem, fortsätter hon.
Pernilla Heurlin säger att det inte finns någon statistik, men att hon ser att kostnaden för material minskat. Hållbar utveckling behöver med andra ord inte bli dyrare för förskolan, utan snarare tvärtom.
Abstrakt begrepp
Hållbarhet är ett stort och abstrakt begrepp och kan vara svårt att ta till sig. Det innefattar tre delar: ekonomisk, social och ekologisk hållbarhet – en struktur som inte fått så stort genomslag inom förskolan.
Eva Ärlemalm-Hagsér är professor i pedagogik med inriktning på förskolepedagogik vid Mälardalens högskola. Enligt henne är ekonomisk och ekologisk hållbarhet ganska välkänd inom förskolan, men få pratar om social hållbarhet. Hon menar att förskolan måste försöka få en gemensam förståelse för begreppet hållbarhet.
– Jag undervisar blivande förskollärare i hållbarhet, från grunderna till att kritiskt granska olika aspekter av hållbarhet. I det här sammanhanget tror jag att det avgörande är att man ser barn som medborgare, att barn kan påverka det som är runt omkring, säger Eva Ärlemalm-Hagsér. Hon har tidigare varit med i ett utvecklingsprojekt inom Linköpings kommun, och skrivit pedagogiska texter om hållbarhet till förskolan.
Hållbarhet ingår i skolans uppgifter
Hållbarhet lyfts fram i den nya läroplanen från 2019 och är något som ingår i skolans uppgifter. Det gör att förskolan har en viktig roll i sammanhanget och ska arbeta för hållbarhet.
I Norrköpings kommun pågår ett forskningsprojekt med åtta förskolor, 120 förskollärare och 600 barn. Tanken är att det ska leda till en fördjupad kunskap om hållbar utveckling och utveckla en verktygslåda för förskollärarna, så att de kan jobba med barnen på ett informerat och medvetet sätt inom detta område.
Projektet är tvärvetenskapligt med tre forskare som alla har miljökompetens, fast med olika inriktningar. Arbetet utgår från Agenda 2030 med FN:s 17 globala mål och en fossilfri framtid. Det är ett samverkansprojekt där forskarna arbetar nära förskollärarna.
Ge barnen ett större perspektiv
– Vi måste förmedla en stark känsla av möjlighet till handling, ge barnen ett större perspektiv, så att de kanske börjar fundera på ”vad kan jag göra”, och lär sig se var människorna står inom hållbar utveckling, att det är olika personer inblandade, berättar projektledaren Therese Asplund, Linköpings universitet.
Projektet använder sig av EPOSEA, en modell för lärande för hållbar utveckling och tagits fram av lärarna Ola Uhrqvist och Lisa Carlsson åt Linköpings kommun. Modellen bygger på en helhetssyn och att hållbarhet består av flera dimensioner.
Förskolorna som ingår i projektet började arbeta med hållbarhet redan för tre år sedan och har gjort det på olika sätt.
EPOSEA: Sex perspektiv för att tänka hållbart
EPOSEA är en modell för lärande för hållbar utveckling, från förskolan till gymnasiet. Den ger ett helhetsperspektiv på hållbar utveckling, baserad på sex perspektiv:
Ekologi – är maten i skolan ekologisk och hur tillverkas den? Pluralism – kan alla barn äta sig mätta och kan alla barn gå i skolan? Organisation – får man ha Lego på förskolan? Vem bestämmer det? Sociala – finns det barn som inte har några leksaker? Kan man hjälpa andra så att det blir mer rättvist? Ekonomi – vad kostar det att tillverka leksaker? Kan man göra det på ett billigare sätt och vilket material används? Aktörer – är det vd:n på ett företag som bestämmer allt? Du är också en aktör – vad kan du göra?
I projektet börjar förskolläraren med att göra en egen ”tankekarta”, skriver ned den kommer att tänka på och jämför sedan med EPOSEA-modellen för att se vilka frågeställningar som man fått med. På det sättet kan förskolläraren skapa en egen modell av hållbar utveckling över sambanden mellan de olika delarna av hållbarhet, hur allt hänger ihop eller inte gör det och få en helhetssyn. Det gör att man tar upp flera aspekter av hållbarhet och får ett nytt redskap inför diskussionerna med barnen. Det gäller att hitta en röd tråd, menar Ola Uhrqvist.
Starta tankeprocessen hos barn
– Det finns olika sätt att starta tankeprocessen hos barnen. När det är mellanmål på förskolan, kan man ställa frågan ”vem bestämmer vad vi ska äta”, då kommer funderandet igång, menar Ola Uhrqvist, gymnasielärare och doktor i miljövetenskap vid Linköpings universitet, som deltar i forskningsprojektet.
Legobiten är ett tydligt exempel, där man kan ta upp olika delar av hållbarhet på ett konkret sätt. Hur påverkas vi av tillverkningen av Lego? Vilka organisationer är viktiga för Lego? Vem har bestämt att man får ha Lego på förskolan? Hur fördelar man Lego – är det bara till en viss del av världen? Då kommer man också in på vilka rumsliga gränser man ska dra. Ska vi bry oss om hela förskolan eller kanske hela världen när vi arbetar med hållbarhet?
Han menar att det är en fördel att man i förskolan har hela dagen till sitt förfogande. Man kan passa på och starta i konkreta situationer som barnen har framför sig. Förskollärarna kan med EPOSEA-modellen som utgångspunkt förbereda sig på i vilken riktning vad man vill leda in samtalet.
Utforska tillsammans utan färdiga svar
– Det är viktigt att pedagogen inte levererar färdiga svar, utan snarare utforskar frågan tillsammans med barnen genom att utmana och rikta uppmärksamheten på olika frågor. Jag tror att det är en lång träning för pedagogerna att få in det här perspektivet i barnens vardag, säger Ola Uhrqvist.
Forskningsledaren Therese Asplund menar att det viktigaste är att bygga framtida medborgare med handlingskraft och att skapa en hoppfull bild.
– Vi vill förmedla vikten av ett tydligare förhållningssätt kring frågor som rör lärande för hållbar utveckling. Att ett medvetet och systematiskt arbete är en förutsättning för det gemensamma utforskandet med barnen. Hållbarhet handlar även om relationer mellan människor och det kräver tid att lära sig, säger hon.
Barnens föräldrar har positiv inställning till förskolans arbete med hållbar utveckling i Norrköping, enligt Pernilla Heurlin.
– De tycker det är roligt när barnen berättar och vill fortsätta göra samma sak hemma som de gjort i förskolan: plocka skräp, panta burkar eller odla grönsaker.
Text: Ulla-Karin Höynä på uppdrag av forskning.se
Hållbarhet i förskolan
Forskningsprojektet Världen behöver en ny berättelse är ett samverkansprojektet mellan forskare på Linköpings universitet och förskolor i Norrköpings kommun. Tillsammans resonerar man kring globala och nationella hållbarhetsmål, och hur arbetet med förståelsen av miljö- och hållbarhetsfrågor kan omsättas till lärandeaktiviteter för barn mellan 1-5 år. En viktig del av projektet är att utveckla utbildningsmaterial.
Det treåriga projektet, som startade 2018, omfattar åtta förskolor inom Norrköpings kommun med cirka 120 förskollärare och 600 barn.
Få fenomen är så omskrivna och debatterade som de så kallade skjutningarna. Flera lagar har skärpts för att försöka stävja skjutandet och i Malmö har projektet ”Sluta skjut” startats i samma syfte. Hösten 2019 drog polisen igång Operation Rimfrost, en så kallad särskild händelse med fokus på Malmö.
Men trots alla debatter, lagförslag och insatser så är det en fråga som har förblivit obesvarad: Varför skjuts det så mycket i Sverige?
Inte ens erfarna kriminologer har ett svar. Så här sa Jerzy Sarnecki, professor i kriminologi vid Stockholms universitet, nyligen i en intervju: ”Varför just vi har det här våldet, och inte Tyskland eller Danmark, det vet vi inte.”
Sluta skjut
Sluta skjut är ett samarbete mellan flera myndigheter, bland dem polisen och Malmö stad, för att minska antalet skjutningar och ge stöd åt de som vill lämna ett kriminellt liv. Strategin bygger på en amerikansk modell, GVI (gruppvåldsintervention), som anpassas efter svenska förhållanden.
Operation Rimfrost
Den 10 november 2019 beslutade polisen om en nationell särskild händelse, Rimfrost, för att minska skjutningar och sprängningar i kriminella miljöer. Rimfrost samarbetar med projektet Sluta skjut för att få kriminella att hoppa av.
Mest skjutningar i utsatta områden
I maj 2018 publicerade sex svenska forskare en studie i tidskriftenEuropean Journal on Criminal Policy and Research. Forskarna studerade skjutningar i Sverige 1996–2015 och konstaterade att för män mellan 15 och 29 år ökade risken att utsättas för skjutvapenvåld femfaldigt under de här 20 åren. Jämfört med 13 andra västeuropeiska länder hade Sverige flest skjutningar bland män i åldrarna 15–29 år. Det skjuts till exempel tio gånger fler män i åldersgruppen i Sverige än i Tyskland. För män över 30 år hamnade Sverige däremot på ett genomsnitt.
Manne Gerell, lektor vid Malmö universitet var en av forskarna bakom studien. Förutom att det handlar om unga män är det också känt att skjutningarna är koncentrerade till utsatta områden där även bilbränder har ökat.
– Många av de samhällsproblem vi idag fokuserar mycket på verkar ha att göra med just denna grupp – unga män i utsatta områden. Detta är ett fråga där vi behöver lära oss mer – varför har denna utveckling tagit plats i Sverige? Egentligen vet vi ingenting, det är ingen som har undersökt det mer formellt, säger Manne Gerell.
Lösa gäng, normförskjutning och utländsk bakgrund
En förklaring till det extrema våldet som brukar framhållas är att de kriminella gängen i utsatta områden består av lösa sammansättningar utan tydliga ledare.
– Det köper jag, men vad är det som har gjort att de har växt fram just i Sverige?
En annan, liknande förklaring är att det har skett en normförskjutning, att grovt våld har blivit ett allt viktigare medel för att lösa konflikter, hävda sig eller ta marknadsandelar i droghandeln.
– Men då kan man igen fråga sig varför här och inte på andra ställen?
En hypotes som enligt Manne Gerell kan ha ett högre förklaringsvärde har med invandring och integration att göra.
– Det är svårt att bortse från det eftersom de flesta som skjuter har utländsk bakgrund, men frågan är hur det påverkar och hur mycket. Det är ingen som har jämfört Sverige med andra länder, säger Manne Gerell.
En möjlig studie vore att systematiskt samla in data om skjutvapenmord från olika länder och jämföra invandring, fattigdom, lagstiftning, hur brottslighetens struktur ser ut.
– Den analysen skulle kunna ge en första pusselbit, säger Manne Gerell.
Liten minskning av skjutningar
I november 2016 började polisen föra statistik över skjutningarna. Så här ser siffrorna ut för de tre senaste åren:
2017: 324 (43 döda)
2018: 306 (45 döda)
2019 (fram till november): 297 (32 döda)
Antalet skjutningar har alltså minskat de senaste åren, men minskningen är liten och en summering av de tre åren som polisen fört statistik är dyster läsning: 927 skjutningar i Sverige där 120 personer har dödats.
Anna Hedlund, forskare i socialantropologi vid Lunds universitet, studerar just nu olika metoder som har använts internationellt för att stoppa skjutvapenvåld. En av dem är projektet ”Sluta skjut” som ska få unga män i Malmö att sluta skjuta på varandra. Strategin bygger på en amerikansk modell, Group Violence Intervention (GVI), som har fungerat i USA.
– Jag tittar på olika metoder som har använts för att stoppa skjutvapenvåld, vad som har fungerat och inte fungerat i andra länder, säger Anna Hedlund.
Kunskap krävs för att förebygga
Eftersom gängstrukturen i USA och Sverige skiljer sig åt måste metoden anpassas till svenska förhållanden.
– Det är det man håller på att testa nu, det finns ingen enkel metod som har fungerat överallt. Man kommer inte att kunna se resultat förrän långt framöver. Jag tror att det vi nu ser med skjutningarna i Sverige är konsekvensen av att det inte har skett tillräckligt med brottsförebyggande arbete.
Hur viktigt är det att veta varför det skjuts?
– Jag tror att det är jätteviktigt. Som forskare behöver vi mer information om de här grupperingarna och har inte tillräckligt god inblick i vad det är som händer. Det är väl första steget att ta reda på det. En del i min studie är att göra intervjuer med individer som rör sig i kriminella miljöer, det ska jag försöka börja med snart.
Hon hoppas kunna intervjua de personer som är i kontakt med projektet Sluta skjut*.
– Det är säkert därför det inte har gjorts; det är svårt att lokalisera vilka de är och få dem att ställa upp på intervjuer. Men jag tror att det är viktigt att få veta mer om deras egna erfarenheter.
Det såg först ut som att det skulle sluta väl. Den fjärde augusti låg tre valar på grunt vatten i Åbyfjorden, strax utanför djurparken Nordens Ark i Sotenäs kommun. De levde och slog med stjärtfenorna, men verkade ha stora problem att själva ta sig därifrån. Personal från Nordens Ark vadade ut och kunde med gemensamma krafter baxa alla tre till djupare vatten där de vände nosarna åt rätt håll – ut mot havet.
Det var tre Sowerbys näbbvalar som av någon anledning hamnat i Åbyfjorden. Det är skygga valar som man inte vet så mycket om och som vanligen håller till långt ute på Nordatlanten, där de dyker djupt och länge för att få tag på fisk och bläckfisk. Att de nu plötsligen befann sig på svenska västkusten var sensationellt ovanligt.
Sowerbys näbbval
(Mesoplodon bidens) är en art i familjen näbbvalar. Den förekommer främst i norra Atlanten, föredrar djup på mellan 500 och 2 000 meter och blir upp till 5,5 meter lång. Arten var den första i släktet som beskrevs vetenskapligt, vilket skedde först 1804 av den brittiska zoologen James Sowerby, som också fått ge arten dess trivialnamn.
De stora djupens valar
De finns 32 olika arter av näbbvalar. Alla är specialiserade på att dyka djupt och länge. Sowerbys näbbval har visat sig kapabel att under 28 minuter dyka till 1 524 meters djup. Rekordet har en Cuviers näbbval som 2014 gjorde ett 137 minuter långt dyk ned till 2 992 meters djup.
Sowerbys val (Mesoplodon bidens) och Cuviers val (Ziphius cavirostris). Bild: Wikimedia
De tre näbbvalarna var i sämre skick än man först trodde. En av dem hittades död i Åbyfjorden senare samma dag. Dagen efter återfanns en i Gullmarsfjorden, nu på ännu grundare vatten och liggande på sidan. Man backade därför undan för att låta den dö i fred. Den tredje näbbvalen dog i Åbyfjorden efter ytterligare ett dygn.
Redan när den första näbbvalen dog började Naturhistoriska riksmuseet (NRM), Statens veterinärmedicinska anstalt (SVA) och Kristinebergs marina forskningsstation att försöka samordna logistiken för att ta hand om minst en val.
Vägde drygt 800 kilo
Peter Nilsson är biolog och konservator vid NRM. Tillsammans med två kollegor och personal från Nordens Ark fick de upp den första näbbvalen ur Åbyfjorden.
– Det blev snabba ryck för att få upp den, berättar han. Det var den största av de tre och jag uppskattar att den vägde drygt 800 kilo.
Valen fraktades till en återvinningscentral i Lysekil. Då hade den varit död i två dygn.
– Den var i hyfsat bra skick. Vi mätte valen på ett standardiserat sätt, även späcklagret, och jag hade förväntat mig att det skulle vara tunnare om den svultit länge.
Letade efter plast i magen
Efter det öppnades valen kontrollerat, bit för bit. Mage och tarmar var särskilt intressanta med tanke på att plast kan vara förödande för marint liv. En Cuviers näbbval som strandade på norska kusten för två år sedan hade trettio plastpåsar i magen.
Valar på tillfälliga besök
Tumlaren är den enda valen som hör till vår marina fauna, men andra valar kan tillfälligt dyka upp i våra kustvatten; späckhuggare grindval, knölval, kaskelot, vikval och små valar som delfiner. Ibland slutar det illa, men vanligen vänder de bara ut igen.
– Forskarna var intresserade av att leta genom hela mag-tarm-kanalen efter plast. Men vi fann ingenting, inte heller mindre bitar. Det skulle jag ha sett och känt, säger Peter Nilsson.
Den stipulerade gränsen för makroplast i haven är fem millimeter. Allt mindre än det betraktas som mikroplast. Det fanns heller inga synliga bytesrester i magen på valen.
– Den var helt tom, allt hade gått ur systemet. Men vi tog prover på det som ändå var där – mest galla och vatten – för att kunna spåra födan med e-DNA.
Biologiska prover samlas
Den teknik som kallas för e-DNA (environmental DNA) bygger på att organismer lämnar efter sig mycket små DNA-fragment. Kanske går det att få reda på vad valen hade livnärt sig på under sin sista tid.
Peter Nilsson och hans kollegor skar rent skelettet för att ta det till NRM:s samlingar, och tog även med bitar av valens inre organ. Bitarna hamnar i miljöprovbanken på NRM som innehåller biologiskt material från olika arter. Där finns redan prover från en Sowerbys näbbval, en ung hona som irrade runt i Östersjön 2015 innan hon strandade och dog utanför Karlshamn.
Anna Roos är intendent vid NRM och forskar om miljögifter i uttrar och marina däggdjur.
– Nu har vi fyra näbbvalar och det blir betydligt intressantare när de är flera. Många analyser gör vi själva, men forskare från hela världen kan också ansöka om att få ta del av prover från NRM:s miljöbank, säger Anna Roos.
Skada på ryggraden
De tre näbbvalarna var alla unga hannar. Ingen av dem hade ännu fått synliga tänder i underkäken, vilket de skulle haft om de vore vuxna och könsmogna. Då man vet så lite om hur Sowerbys näbbval lever och vilket socialt system de har, finns nu en möjlighet till ny kunskap.
– Var de bröder, hade de samma pappa, eller var de inte alls släkt? Genetiska analyser skulle kunna visa på släktskap.
När skelettet var kokat och rengjort på NRM upptäcktes en gammal skada på ryggraden. Det innebär att valen kan ha fått en kraftig smäll – i havet är det mest troliga att den i så fall kolliderat med ett fartyg – eller att den läkt ut en ovanlig bakterieinfektion.
Obducerades i Uppsala
De två andra näbbvalarna fraktades med kyltransport till SVA i Uppsala. Där arbetar Aleksija Neimanis som veterinär och viltpatolog, och tillsammans med kollegor obducerade hon näbbvalarna enligt internationella protokoll.
En av valarna som obducerades på SVA. Bild: Therese Selén, SVA
– Det är för att vi ska kunna jämföra fynd, förklarar Aleksija Neimanis. Vi börjar alltid med att gå igenom valen på utsidan för att se om det finns tecken på trauman, som skador av fiskeredskap, och om det går att se hudinfektioner.
Valar kan drabbas av influensa och andra virussjukdomar. Morbillivirus kan exempelvis orsaka epizootier (stora sjukdomsutbrott), och det finns ett allt större intresse att förstå uppkomst och spridning av sjukdomar hos marina däggdjur.
– Vi tog vävnader och tittade i mikroskop, men såg inga tecken på infektion hos de här valarna. Men vi sparar prover för molekylära, bakteriologiska och virologiska analyser.
Hörselstenar avslöjar fiskfångst
Dessa två valar hade också tomma magar och tarmar. Man fann ändå ett 10-tal små otoliter (hörselstenar) från fisk som kan analyseras för att förstå vilka byten de klarat att fånga.
Även om valarna inte hade ätit på ett par, tre dygn var späcklagret relativt bra.
– Vi har inte så mycket normaldata, men jämfört med den unga honan som hade simmat en månad i Östersjön och var utmärglad med insjunken muskulatur, så var dessa i bättre hull.
Den mindre näbbvalen hade sår i magsäcken, vilket kan bero på att den levt under stress de senaste veckorna, men för övrigt kunde Aleksija Neimanis inte se några större mängder parasiter eller sjukliga förändringar som exempelvis tumörer eller bölder.
Dykarsjuka hos valar
Människor som dyker med tuber kan drabbas av dykarsjuka om de stiger för snabbt mot ytan. Det kväve som på grund av vattentrycket finns löst i kroppens vävnader övergår då till gasform och blir farliga embolier.
För drygt tjugo år sedan insåg man att även valar – som dyker med luft i lungorna – kan drabbas av dykarsjuka. Det var efter att näbbvalar upprepade gånger strandat i samband med att kraftfulla militära sonarer, en slags ekolod, använts för ubåtsjakt. De skrämda valarna hade rusat mot ytan och dött av inre blödningar.
Valars fysiologiska och beteendemässiga anpassningar för att undgå dykarsjuka är nu ett nytt och intressant forskningsfält.
För djupdykande valar som Sowerbys näbbvalar finns ett särskilt vetenskapligt intresse att söka efter tecken på dykarsjuka.
– Ja, vi letade efter det men det är problematiskt när de har börjat ruttna. Då bildas det gaser som är svåra att skilja från gasbubblor på grund av dykarsjuka. Det finns teknik som kan skilja på förruttnelsegas och kvävgas, men SVA har inte tillgång till den i nuläget.
Man har sett att dykarsjuka hos valar kan leda till blödningar i hjärna och inneröronen. När de två näbbvalarnas huvuden undersöktes med en CT-skanner så syntes förändringar, men de var inte möjliga att tolka på grund av förruttnelsen.
Gåta varför de dog
Varför de tre näbbvalarna hamnade i en svensk fjord – och varför de dog – kommer att förbli en gåta.
– Det är frustrerande att inte kunna fastställa dödsorsaken, säger Aleksija Neimanis uppriktigt. Men vi får ändå mycket information och näbbvalar är så sällsynta. Varje individ är värdefull.
Text: Anna Bisther på uppdrag av forskning.se
Människans hem är jorden, med bara atmosfären som en mycket tunn hinna mot rymdens ogästvänliga miljö. Men det finns något som skyddar både oss och atmosfären – jordens magnetfält. Utan detta skulle solvinden blåsa bort atmosfären. Men magnetfältet är inte stabilt. Då och då försvagas det och jordens magnetiska nord- och sydpol byter plats. Hur farlig är en sådan händelse för livet på vår planet? Och när händer det nästa gång?
Hög tid för polomkastning
I genomsnitt går det ungefär 200 000 år mellan varje polomkastning. Men fenomenet är synnerligen oregelbundet. Under kritatiden, när dinosaurierna dominerade på jorden, gick det 50 miljoner år utan en enda polomkastning. Den senaste inträffade för 780 000 år sedan. Det borde alltså vara hög tid för en ny polomkastning.
Magnetfältet skyddar jorden
Vår planet omges av ett magnetiskt kraftfält som består av kraftlinjer som går från magnetisk nordpol till magnetisk sydpol, nära de geografiska polerna. Det magnetiska fältet sträcker sig tiotusentals kilometer ut i rymden och bildar där magnetosfären.
När rymdåldern började kring 1950-talet upptäckte man att magnetfältets form påverkades utifrån, av solvinden – det vill säga en ström av elektriskt laddade partiklar från solen. Magnetosfärens form kan växla beroende på hur stark solvinden är. Den del som är vänd mot solen (på dagen) är något tillplattad medan den bortre delen blir mer utdragen som en svans på nattsidan.
Det jordmagnetiska fältets historia står skriven i bland annat havssediment och på vulkaner – något som forskarna har lärt sig tyda. Man har mätt magnetfältets riktning och intensitet på jordytan regelbundet sedan 1830-talet. Dessutom finns en serie observationsdata, baserade på gamla loggböcker från handelsfartyg, som sträcker sig ända bakåt till slutet av 1500-talet. Förutom astronomiska positionsbestämningar noterades också kompassavläsningar på fartygen.
Mineralet magnetit speglar magnetfältet
Men för att spå om polomkastningar förslår detta inte så långt. Däremot kan man spåra hur magnetfältet förändrats genom att studera magnetit – eller svartmalm – ett magnetiskt mineral som består av gråsvart järnoxid.
– Vulkaniska bergarter är rika på magnetit. När magman från vulkaner svalnar, och stelnar vid cirka 580 grader, ställer magnetitpartiklarna in sig efter det jordmagnetiska fältet, berättar kvartärgeologen Andreas Nilsson på Geocentrum vid Lunds universitet.
Utifrån magnetitpartiklarnas position i vulkaner och i havssediment, kan forskarna koppla magnetfältets riktning och styrka till en vis tidsperiod.
Så undersöks och dateras magnetsfältets riktning
Borrningar vid Rangitoto, en vulkan i havet utanför Auckland i Nya Zeeland, har lett till en 127 meter lång borrkärna med lavaflöden från mer än femtio olika utbrott – det senaste skedde för 550 år sedan. När forskarna har daterat utbrotten kan de studera de magnetiska avtrycken, det vill säga koppla magnetfältets riktning och styrka till en viss tidsperiod, utifrån magnetitpartiklarnas position.
– Även i marina avlagringar och sjösediment kan man se spåren av magnetfälten. Magnetit från magmatiska bergarter eroderas och transporteras ut i sjöar och hav. När det deponeras som sediment orienterar det sig efter magnetfältet, säger Andreas Nilsson på Geocentrum vid Lunds universitet.
– Därnere finns också bakterier som använder magnetism som ett slags djupmätare när de orienterar sig. De har magnetitkristaller ordnade som en stavmagnet. När bakterierna dör sjunker dessa magnetitstavar till bottnen, lägger sig efter magnetfältet och sedimenteras.
Isotoper
Datering med hjälp av radioaktiva isotoper, främst kol-14, beryllium-10 och klor-36, kan användas för att undersöka hur jordens magnetfält har förändrats. De här isotoperna uppstår när kosmisk strålning träffar atmosfären. När det jordmagnetiska fältet är svagt, och inte skyddar lika väl mot kosmisk strålning, bildas mer av dessa isotoper.
– Vi håller på att ta fram borrkärnor från is där vi hoppas kunna följa utvecklingen en och en halv miljon år bakåt i tiden. Den äldsta iskärna man hittills har undersökt är 800 000 år gammal, vilket betyder att vi har kunnat se hur magnetfältets intensitet gått ner till nära noll under den allra senaste omkastningen för 780 000 år sedan. Med hjälp av havssediment kan man se ännu längre bakåt i tiden, säger Raimund Muscheler på Geocentrum, Lunds universitet.
Så när kommer nästa polomkastning?
Det finns avvikelser i det jordmagnetiska fältet som ibland leder till spekulationer om att en polomkastning är nära förestående. Den ”sydatlantiska anomalin” är ett sådant fenomen. I ett stort område över Sydatlanten är magnetfältet mycket svagt och fortsätter att försvagas. Nere vid markytan är det normalt, men högre upp skyddar det inte när utbrott på solen leder till magnetiska stormar. Det har flera gånger lett till att rymdsatelliternas elektronik kommit i olag. Numera brukar man stänga ner elektroniken medan satelliterna korsar Sydatlanten i sina banor.
Normalt med avvikelser
– Somliga har hävdat att anomalin är början på en polomkastning. Det är fullt möjligt, säger Andreas Nilsson. Men jag arbetar med att sammanställa de data vi har om magnetfältet i numeriska modeller, och dessa visar att över en längre tid är sådana här avvikelser rätt normala. De kommer och går. Men vem vet?
En annan källa till oro har varit de magnetiska polernas vandringar. De magnetiska polerna överensstämmer inte helt med de geologiska. Dessutom förflyttar de sig några mil om året. Den magnetiska nordpolen befann sig i nordöstra Kanada men började 1990 röra sig allt snabbare ut över Ishavet i riktning mot Sibirien.
Den danska forskningssatelliten Örsted sköts upp 1999, utrustad med en magnetometer som mäter jordens magnetfält.
Felaktig bedömning
– De data den levererade om de magnetiska polerna ledde till spekulationer om att en polomkastning kunde vara nära förestående, kanske inom hundra eller hundrafemtio år, berättar professor Ian Snowball, expert på paleomagnetism vid Uppsala universitet.
Uppståndelsen kring detta berodde på att forskare hade gjort en felaktig bedömning av magnetfältets förändring av intensitet över tid. Mätning under ett så kort tidsspann säger inget om vare sig framtiden eller det förflutna. Nu vet man att magnetpolernas vandringar är normala och inte förebådar några omkastningar.
Polomkastning som kom av sig?
Möjligen började en polomkastning, som kom av sig, för 42 000 år sedan. Den kallas Den Laschampska Exkursionen efter Laschamps, en ort i franska Centralmassivet. Det var där man först upptäckte spåren efter denna dramatiska period. ”Exkursionen” syftar på att de magnetiska polerna började vandra i stor skala och att det till och med fanns flera poler samtidigt. Våra förfäder bör då ha kunnat se norrsken lite varstans, ett fenomen som uppstår när laddade partiklar från solen accelererar mot magnetiska nord- och sydpoler. Efter några tusen år återgick dock allt till utgångsläget. Det blev ingen omkastning den gången.
Så skapas jordens magnetfält
Jordens kärna är het och består av metaller i flytande form. Längst in där temperaturen och trycket är ännu högre är kärnan fast och består av nickel och järn. Den yttre flytande kärnan rör sig i förhållande till den inre kärnan. Denna söker göra sig av med värme vilket leder till så kallade konvektionsströmmar i ytterkärnan; det är dessa som skapar jordens magnetfält.
Styrkan hos magnetfältet vid jordytan varierar mellan mindre än 30 μTesla i bland annat Sydamerika och Sydafrika till mer än 60 μTesla i närheten av polerna, till exempel i norra Kanada, södra Australien och i delar av Sibirien.
Första gången styrkan hos jordens magnetfält mättes var 1835 av Carl Friedrich Gauss. Sedan dess har dess styrka klingat av med ungefär 15 procent.
En polomkastning är en långsam process som kan ta flera tusen år. Eftersom jorden under den perioden är mer exponerad för kosmisk strålning och plasma och laddade partiklar från utbrott på solen är det tänkbart att människor och andra livsformer tar skada.
Neanderthalmänniskorna dog ut ungefär samtidigt som den Laschampska Exkursionen. Somliga har velat se ett samband mellan dessa händelser. Den kosmiska strålningen slog sönder atmosfärens ozonlager vilket ledde till ökad UV-strålning. Sannolikt ökade då cancerfrekvensen bland neanderthalarna, som var mer ljushyllta än våra förfäder. Det är en fantasieggande teori, men ingen av de forskare forskning.se har talat med tror på den.
Fåglar får svårt att navigera
Genom årmiljarderna har livet på jorden flera gånger hotats av massutdöende – inte minst när dinosaurierna dog ut för 65 miljoner år sedan, troligen till följd av ett meteoritnedslag. Man har dock inte kunnat se liknande samband mellan sådana händelser och polomkastningar. Men vad skulle kunna ha hänt under en kaotisk tid som den Laschampska Exkursionen med svagare magnetfält?
– Tja, fåglarna, som delvis navigerar med hjälp av jordens magnetfält, måste ha varit ganska förvirrade då, säger Susanne Åkesson, professor i evolutionär ekologi vid Lunds universitet. Men polomkastningar har säkert föregåtts av gradvisa förändringar i magnetfältet så att de haft tid att anpassa sig. Fåglar använder sig ju inte bara av ett ”magnetsinne” utan även av sol, stjärnhimmel, dofter, landkänningar och så vidare. De är mycket flexibla.
Fåglar kan avgöra solens läge genom att registrera hur ljuset är polariserat. Susanne Åkessons forskargrupp har visat att de med hjälp av det polariserade ljuset faktiskt kan kalibrera sin magnetkompass.
– Det är förvånande hur snabbt migrationsmönstret kan förändras. Vi har studerat svarthättor och taigasångare, arter där mönstret har ändrats på så kort tid som tio år!
Rymdvädret påverkar våra satelliter
Är människan lika flexibel? Vi har byggt upp en teknisk civilisation som är mycket sårbar för störningar från rymden. Det vet man på Institutet för rymdfysik i Kiruna, där det hålls ett vakande öga över ”rymdvädret”.
– I dessa tider av snabb digitalisering tycker jag vi är ganska aningslösa. Vid en mycket kraftig massutkastning av plasma från solkoronan kommer strålningen fram först och stör radiokommunikationerna. Sedan kommer högenergetiska partiklar som slår ut satelliter och gps-system. Till slut kommer plasmamolnet som leder till magnetisk storm. Det påverkar långa elektriska ledningar som till exempel våra högspänningsledningar, säger Urban Brändström, ansvarig för Institutets långsiktiga mätningar, bland annat av jordens magnetstrålning vid markytan.
Mer sårbara utan skyddande magnetfält
1989 slogs en transformator vid ett kärnkraftverk i Kanada ut och sex miljoner människor stod utan ström. Och vid den så kallade Halloweenstormen i Malmö 2003 blev 50 000 människor strömlösa. Långa pipelines med olja har också blivit strömförande och fattat eld på grund av magnetiska stormar.
Ett sådant solutbrott skulle förstås drabba oss ännu hårdare om det inträffar under en polomkastning när jordens magnetfält inte skyddar oss. Men det finns något annat som skyddar oss: tiden. Polomkastningar sker inte över en natt. Med sekler av teknisk utveckling bör vi vara väl rustade för en sådan omvälvning.
Text: Göran Frankel på uppdrag av forskning.se
Solvinden ger magnetiska stormar
Solvinden är en plasmavind, det vill säga ett flöde av laddade partiklar, främst elektroner och protoner, som ständigt skickas ut från solen i all riktningar, rakt genom solsystemet. Solen förlorar ungefär en miljon ton per sekund på grund av solvinden.
En synlig effekt av solvinden är polarskenet (norr- och sydsken), som får sin energi från solvinden. En störning i solvinden kan ge upphov till en geomagnetisk storm när den träffar magnetosfären, vilket i sin tur bland annat kan orsaka störningar på satelliter, problem i transformatorer och kraftledningsnät samt ökade strålningsnivåer för astronauter och flygbesättningar.
Solvindens hastigheten är ofta omkring 350 km/s, men kan variera mycket. Störningar i solvinden uppträder speciellt vid stora solutbrott, framför allt vid koronamassutkastningar och så kallade flarer.
Vid en mycket kraftig massutkastning av plasma från solkoronan kommer strålningen fram först och stör radiokommunikationerna. Sedan kommer högenergetiska partiklar som slår ut satelliter och gps-system. Till slut kommer plasmamolnet som leder till magnetisk storm. Den kraftigaste magnetiska storm som drabbat oss hittills inträffade 1898. Norrsken kunde ses så långt söderut som i Västindien och Rom. Telegrafer i Europa slutade fungera, telegrafister fick elektriska stötar och det slog gnistor om kablarna.
Vanligen upptäcks solutbrotten tre till fyra dygn innan plasmamolnet når jorden. NASA:s rymdsatellit ACE mäter hastighet och intensitet i solvinden av laddade partiklar. Om molnet är på väg rakt mot oss varnar ACE för en förestående magnetisk storm.
När vi sätter oss till bords på julafton vill vi ha det som det alltid varit, julbordet ska digna av rätter som nedärvts i generationer. Det ska vara skinka, köttbullar och sillsallad, oavsett om det äts eller ej. Skinkan ska vara stor, även om en tredjedel ligger halvtorkad längst bak i kylen framåt trettonhelgen.
Så har det varit i alla fall. Och så är det till stor del fortfarande när vi äter hemma. Men på restaurang tar vi ut svängarna med sushi-, meze- och tapasjulbord. Nästan allt funkar och koncepten blir djärvare för varje år. Där hittar vi kanske framtidens jultraditioner. Tiden vaskar fram någon eller några rätter per decennium som tar plats bland de urgamla traditionerna.
Mindre köttiga julbord
De starkaste trenderna just nu är att allt fler julbord blir vegetariska, möjligen veganska men i alla fall mindre köttiga – i restaurangers marknadsföring ”klimatsmarta”. Men framför allt är de mer individuella. Allt färre plockar på sig i tur och ordning sill och potatis, småvarmt, varmrätter och dessert. Var och en komponerar sin egen julbordsmåltid.
– Julbordet bygger på kött. När inte alla vill ha det måste man göra vegetariska rätter som liknar kött, skinka på griljerad kålrot, köttbullar på quornfärs, sillar på inlagd aubergine. Så stark är traditionen, säger matetnolog Richard Tellström vid Stockholms universitet.
2010-talets julbord
Dagens julbord innehåller alltmer grönt, framför allt på restaurang. Vegetariska bord med alternativ till kött och sill, plus veganska inslag, blir allt vanligare. Helt veganska julbord är däremot ovanliga. Medan julbord i hemmen är traditionella frestar många restauranger med internationella bord med sushi, texmex, meze, tapas, asiatiskt, amerikanskt, franskt, belgiskt, italienskt, medelhav. Det finns medeltidsbord, fisk- och skaldjursbord, viltbord, närproducerat, ekologiskt, grillbord, julbord till sjöss, aktivitets- och äventyrsbord. Beteckningen ”klassiskt” är dock i överväldigande majoritet bland 2019 års annonser. Många julbord marknadsförs som klimatsmarta, vilket ofta betyder mindre kött och mer grönt. En del sätts samman utifrån databaser med olika livsmedels klimatpåverkan. Källa: Richard Tellström och julbordsannonser.
– Under 2000-talet har det blivit mer grönt på julbordet och fler desserter. En stark tendens är också att det håller på att bli en avsmakningsmeny, med mycket som serveras i små glas och skålar. Man bejakar den individuella smaken.
Små tallrikar minskar matsvinn
Avsmakningstrenden går, liksom det minskande köttet och ökande grönsakerna, hand i hand med den klimatsmarta mattrenden. Många restauranger jobbar också medvetet med att minska matsvinnet, genom att bland annat lägga fram mindre mängder i taget på buffén och fylla på efter hand. En annan metod är att ställa fram mindre tallrikar.
– När det gäller just julbord är det ofta så stor ruljangs att det inte blir något svinn. Det största är när gästerna inte äter upp allt de tar, säger docent Björn Hedin på institutionen för medieteknik vid KTH, som forskar på tekniska lösningar som hjälper oss minska matsvinnet.
–Tallrikarna har blivit mycket större de senaste 20 åren, och man vill gärna lägga på mat så att den ser hyggligt full ut. Då är mindre tallrikar det absolut effektivaste sättet, det kan minska den typen av svinn med över 50 procent enligt en studie. En annan studie ger lägre siffror, men det finns helt klart potential.
Just julbord brukar ha fast pris, att ta betalt per hekto är annars en metod, nämner Björn Hedin.
Kylskåpets lagerstatus via app
Tillsammans med ett tvärvetenskapligt forskarlag har han tagit fram en app som håller koll på kylskåpets lagerstatus. På så sätt ska inget oätet behöva stå och mögla i kylen, är tanken.
– Hushållen står för en stor del av maten som slängs. Det beror ofta på att man inte har en aning om vad som finns i kylen när man står i butiken, så man köper en tacoburk till. När man kommer hem står det redan fyra där längst bak. Hade man koll på det skulle svinnet minska ganska rejält, säger Björn Hedin.
Appen kopplas till en handskanner av samma typ som i butikerna. Den har man vid kylen och skannar in de varor man köpt, plus tömda förpackningar som ska slängas. I butiken kan man då kolla i appen om man har tacosås hemma eller ej. Dessutom finns information om varornas klimatavtryck i systemet, som just nu testas i ett Vinnovafinansierat projekt. När den finns i var mans hand beror på hur man lyckas locka entreprenörer att kommersialisera appen.
Julmat genom tiderna
Vikingatid: Dricka jul (rikligt med alkohol), revbensspjäll. Medeltid: Lutfisk (alt gädda), dopp i grytan, sylta, grisfötter, julbröd, gröt och öl. 1600-1700-tal: Brännvin, pastejer, sillsallad, smör och ost, kryddor, konfektbord. 1800-talet: Skinka, risgrynsgröt. 1900-talet: Julbordet blir tredelat med smörgåsbord, lutfisk och gröt. Glasmästarsill. 1970-talet: Julbordet blir ensamrätt. Många sillsorter, Janssons frestelse, prinskorv, ägghalvor. 1980-talet: Rödbetssallad. 1990-talet: Gravad lax. 2000-talet: Röror, mer grönsaker. 2010-talet: Vegetariska julbord, mer desserter, smakportioner. Källor: Fjellström/Liby: Det svenska julbordet, Richard Tellström.
Meny med klimatavtryck
I restaurangvärlden finns många initiativ som hjälper gästerna att inte bara minska svinnet, utan även välja mat med lägre klimatavtryck. Ett kan vara att sätta vegetariskt, fisk och kött på dagens rätt-menyn i den ordningen i stället för det vanliga, tvärtom.
Andra anger grova mått på hur stort klimatavtryck olika rätter ger. Ett forskarlag vid Chalmers och Göteborgs universitet har i en långtidsstudie undersökt hur mycket matens klimatavtryck kan minskas genom att ange det på menyn. Försöket i kårrestaurangen vid Chalmers har pågått sedan 2016 och visar att det ger effekt.
– Utsläppen minskade först året med 3,6 procent och vi såg ganska tydliga förändringar i beteende. Till exempel ökade försäljningen av kött med drygt 11 procent de dagar som kötträtterna hade låga utsläpp, jämfört med samma rätter utan märkning, säger David Bryngelsson, en av forskarna bakom projektet.
Nästa steg var att köket planerar inköpen efter klimatavtryck och har infört regler för bland annat hur ofta man får servera rätter med högre utsläpp. Vegetariska rätter har gjorts veganska.
Livscykelanalys (LCA)
Life Cycle Assessment (LCA) är en metod för att åstadkomma en helhetsbild av hur stor den totala miljöpåverkan är under en produkts livscykel från råvaruutvinning, via tillverkningsprocesser och användning till avfallshanteringen, inklusive alla transporter och all energiåtgång i mellanleden. Livscykelanalyser kan göras på alla mänskliga aktiviteter och produkter som mat, förpackningar, elektronik, bränslen, transporter etc .
Beräkna mängden växthusgas per rätt
David Bryngelsson driver nu företaget Carbon Cloud, som han startat ihop med andra forskare. De utvecklar en plattform som hjälper kök att enkelt mäta matens klimatavtryck.
– Vi jobbar med drygt 30 restauranger som infört vår klimatmärkning och har sett utsläpp minska med mellan 10 och 30 procent. Restaurangerna ser att det driver affärerna, gästerna är mer nöjda och uppskattar transparensen, säger David Bryngelsson.
De data som ligger till grund för märkningen bygger på egen och andras forskning. Metoden är att med livscykelanalys beräkna mängden utsläppta växthusgaser från jord till bord. Carbon Cloud är en uppstickare på området, där statliga forskningsinstitutet Rise är ledande. Deras klimatdatabas ligger till grund för många klimatmärkningar av livsmedel.
Kolla klimatavtrycket
För den som vill planera sitt eget julbord efter klimatavtryck finns ännu inte någon publik app, men däremot ett antal olika guider på nätet. En är Världsnaturfonden WWF:s köttguide, där ett ”trafikljus” anger hur klimatsmarta olika råvaror är. Därtill kommer påverkan på biologisk mångfald och djurvälfärd, samt användningen av bekämpningsmedel och antibiotika. Klimatavtryck anges även för köttalternativen ägg, ost och växtproteiner.
Köttguiden bygger på klimatdata i Mat-klimat-listan från Sveriges lantbruksuniversitet, SLU, en annan databas, som är öppen och också mycket använd. WWF:s koncept One planet plate för restaurangers och storköks klimatplanering använder däremot data från Rise. Här hittar du också beräkningsverktyget Matkalkylatorn.
Olika livscykelanalyser kan ge något olika resultat beroende på bland annat hur man viktar olika växthusgasers påverkan inom produktionen av köttdjur. Odling av majs och soja till kraftfoder vägs också in. Kontentan blir ändå att man bör äta mindre kött, framför allt av nöt.
Julmust rätt klimatsmart
Klimatsmart mat är också på det stora hela hälsosam, även om det finns fallgropar. Till exempel har socker, pommes frites och läsk låg klimatpåverkan. Fisk har generellt lägre klimatavtryck än kött, men ju större fiskar, desto mer energi kräver fångsten.
– Då behövs stora fartyg, med mycket kylutrymme, som åker långt. Visserligen finns det märkningar som hjälper konsumenter att köpa fisk från hållbara bestånd, men de ställer ganska stora krav på att man är insatt, säger Katarina Bälter, professor i folkhälsovetenskap vid Mälardalens högskola.
Hon har lett studier där människors matvanor kopplas till näringsintag och klimatpåverkan. Ett rön är att de som äter mer klimatsmart också väger något mindre och är smalare. Nu tittar forskarna på blodfetter och andra riskfaktorer. De utgår från befintliga befolkningsstudier där man frågat om matvanor, men gör nu även egna studier.
– Vi har gjort en pilotstudie där människor fick lära sig mer om ekologisk och klimatsmart mat, med målet att lägga om vanor. Deltagarna fick inte vara vegetarianer eller veganer, eftersom det är svårt för dem att sänka sin klimatpåverkan. Efter två månader hade de sänkt sitt klimatavtryck genom utbildning och engagemang, säger hon.
Katarina Bälters råd är, som de flesta andra forskares, att minska köttet på julbordet – och att det man ställer fram väljs med omsorg. Kyckling har betydligt lägre klimatpåverkan än nötkött, men även fläskkött har lägre avtryck. Ska man ändå ha nötkött bör det komma från betesdjur.
Kort sagt: Köttbullarna ligger risigast till när julborden blir mer klimatsmarta.
Text: Mats Karlsson på uppdrag av forskning.se
Julbordets tio-i-topp
Skinka
Janssons frestelse
Sill
Köttbullar
Prinskorv
Lax
Revbensspjäll
Rödbetssallad
Grönkål (ersätter röd- och brunkål)
Kalvsylta och julkorv (på väg ut)
————————-
Sillsallad (i stort sett borta)
Källor: Fjellström/Liby: Det svenska julbordet, Richard Tellström.
Att sluta med antidepressiva läkemedel kan ge allvarliga biverkningar. Både patienter och läkare är för dåligt insatta i vad som händer. Så kallade utsättningssymtom kan felaktigt tolkas som att sjukdomen är på väg tillbaka – och nya recept skrivs ut.
Drygt 600 000 svenskar använder så kallade SSRI-preparat, bland annat mot depression. För ett par år sedan var läkaren Sven Ternov en av dem. I februari 2013 skrev han en artikel i Dagens Medicin där han berättade att han hade försökt sluta med sin antidepressiva medicin och drabbats av en känsla av elektriska stötar i huvudet, hörselhallucinationer och monumental trötthet.
Bristande beskrivning i Fass
Trots att han var läkare var reaktionen oväntad. Han sökte information om utsättningssymtom, men i Fass (en sammanställning av läkemedelsfakta för vårdpersonal, patienter och veterinärer) hittade han bara vad han ansåg en nedtonad beskrivning av vad som händer när behandlingen avslutas.
Efter artikeln började telefonen ringa.
– De var många som tog kontakt med mig och ville fråga, de kände igen sig själva och hade fått dålig information från vården och hade massa frågor om varför de mår dåligt, säger Sven Ternov.
Historierna varierade, men typfallet såg ut så här:
– De gick till en läkare för att de inte mådde bra, fick SSRI och mådde inte bättre utan kände sig känslomässigt avtrubbade. De försökte sluta och gick snabbt ner i dos och mådde jättedåligt.
Tre av tio drabbas någon gång av depression
En tredjedel av befolkningen insjuknar någon gång i depression, en fjärdedel drabbas av ångestsyndrom. Alla med lindriga till medelsvåra tillstånd av depression och ångestsymtom bör enligt Socialstyrelsen erbjudas psykologisk behandling. Tillgången på terapi är dock mindre än efterfrågan och i många fall blir läkemedel den enda behandlingen. Sedan 2006 har förskrivningen av antidepressiva läkemedel ökat med 25 procent. 2018 hämtade 7 procent av männen och 13 procent av kvinnorna ut antidepressiva läkemedel någon gång under året.
För Sven Ternov tog det ett år att helt sluta med medicinen.
– Det var besvärligt men det gick, säger han.
Sven Ternov menar att han och andra förskrivare av den här typen av medicin är dåligt informerade om utsättningssymtom och att de borde tala om för patienterna att det kan bli besvärligt att sluta.
Förskrivningen av antidepressiva läkemedel, så kallade SSRI-preparat, har ökat flera år i rad, framför allt till barn- och ungdomar. Mellan 2006 och 2017 fördubblades förskrivningen av antidepressiva läkemedel till barn- och ungdomar i åldersgruppen 10-19 år.[1]
SSRI ska återställa balansen i hjärnan
I hjärnan finns så kallade signalsubstanser som förmedlar information mellan cellerna. Vid till exempel en depression är det här samspelet i obalans. De signalsubstanser som är inblandade vid en depression är serotonin, noradrenalin och dopamin. Antidepressiva läkemedel ska återställa balansen genom att öka aktiviteten hos signalsubstanserna. Förutom SSRI, selektiva serotoninåterupptagshämmare, finns även SNRI, selektiva serotonin- och noradrenalinåterupptagshämmare.
– En viktig anledning till den ökade förskrivningen är att många patienter står kvar på medicineringen i flera år, säger Göran Högberg, läkare och specialist i allmänpsykiatri samt barn- och ungdomspsykiatri.
Väldigt lite har förändrats sedan Sven Ternov skrev sin artikel 2013, menar Göran Högberg.
– Patienterna har fått veta att det inte är några problem att sluta. Så står det i riktlinjerna, och så säger läkarna.
I Läkemedelsverkets riktlinjer för behandling av depression, ångestsyndrom och tvångssyndrom står det följande: ”Endast hos en liten del av alla som behandlas har utsättningssymtomen en betydande svårighetsgrad eller tar lång tid på sig innan de klingar av.”
Nedtrappning kan ge utsättningssymtom
Den som avslutar en behandling med antidepressiva läkemedel kan drabbas av så kallade utsättningssymtom, det vill säga abstinensproblem som uppstår när man för hastigt slutar ta en viss medicin. Till exempel illamående, sömnbesvär, svettningar, domningar, myrkrypningar, yrsel, slöhet, nedstämdhet och oro.
På en direkt fråga om källor för påståendet svarar Läkemedelsverket: ”Den skrivning du hänvisar till baserades på de godkända läkemedlens produktresuméer och den samlade kliniska erfarenheten hos experterna som deltog i arbetet med behandlingsrekommendationen.”
Felaktig bild även utomlands
Att patienter har fått beskedet att det inte är några problem att sluta är inte unikt för Sverige. I Storbritannien har myndigheten National Institute of Health and Care Excellence (Nice) beskrivit utsättningssymtomen som milda och i regel begränsade till en vecka. Men patienter har haft en annan upplevelse, och efter en lång debatt om utsättningsproblemen bildades en parlamentarisk kommitté som beställde en granskning. Rapporten
publicerad i tidskriften Addictive Behaviors 2018, gick igenom 14 studier av antidepressiva läkemedel där det fanns information om utsättningssymtom. Resultatet visade att mellan 27 procent och 86 procent (medelvärde 56 procent) led av utsättningsproblem.
Ett problem som togs upp var att läkaren kan tolka utsättningssymtomen som att sjukdomen är på väg tillbaka, och skriva ut ett nytt recept. I England har hälften av de patienter som går på antidepressiva gjort det i mer än två år. Det motsvarar 3,5 miljoner personer, eller åtta procent av befolkningen.
Granskningen fick Nice att se över sina riktlinjer och i slutet av september 2019 publicerade de en ny version där det framgår att utsättningssymtomen kan vara allvarliga och pågå i flera månader.
Bättre att avvänja kroppen långsamt
I våras publicerade två brittiska läkare en artikel i tidskriften Lancet. En av läkarna hade själv haft problem att sluta med sin antidepressiva medicin, och i artikeln beskrev de en metod för att sätta ut medicinen som går ut på att successivt minska dosen.
– Det här har vi inte förstått förrän den här artikeln kom, att man ska sätta ut medicinen långsamt och på slutet extremt långsamt, säger Sven Romàn, barn och ungdomspsykiater.
När Sven Romàn sätter ut SSRI-preparat för barn- och ungdomar gör han det långsamt och har kontakt med föräldrarna varannan vecka.
– Det kan ta allt ifrån en till tre månader. Oftast går bra men ibland går det inte alls.
Stöd för nya riktlinjer
Carina Håkansson, psykoterapeut och grundare av stiftelsen Det utvidgade terapirummet, har länge arbetat för att öka stödet och informationen till de som vill sluta.
– Det borde vara en självklarhet att alla som får de här medicinerna informeras om de biverkningar som finns och att det kan bli svårigheter när man ska trappa ner. Det är det första som behöver ändra sig, att det ska vara lika självklart att erbjuda hjälp med att trappa ner som att erbjuda hjälp med att påbörja medicineringen.
Carina Håkansson är medgrundare till organisationen International Institute for Psychiatric Drug Withdrawal (IIPDW) som arbetar för att samla ihop kunskap och öka stödet till patienter som vill avsluta medicineringen. I oktober träffades medlemmarna i IIPDW i Göteborg där de röstade för att stödja Storbritanniens förändring av riktlinjerna.
– I Storbritannien har de hittat en bra samarbetsform mellan forskare, praktiker och människor med egen erfarenhet av nedtrappning. De har under flera år målmedvetet och strategiskt arbetat för att påverka politiskt.
Vad krävs för att riktlinjerna ska förändras också i andra länder?
– Det måste bli ett betydligt större offentligt samtal kring de här frågorna, att människor som har egen erfarenhet vågar och vill berätta. För att de ska våga måste vi som är professionella göra det, säger Carina Håkansson.
Carina Håkansson berättar att efter mötet har flera medlemmar uppmärksammat frågan i sina respektive länder. De har skrivit artiklar, intervjuats för radio och tv och börjat samverka med andra organisationer. Till sommaren ska IIPDW arrangera en konferens på Island med fokus på nedtrappning.
I november 2019 träffades Socialstyrelsens projektledning för riktlinjer för att göra en bedömning av vad som har hänt inom vetenskapen.
– Om det kommit fram vetenskap med hög kvalitet måste vi ta med det, säger Stefan Brené, projektledare för arbetet med riktlinjer. Någon gång framåt hösten 2020 räknar vi med att publicera någonting.
Text: Johan Frisk på uppdrag av forskning.se
[1] Vård vid depression och ångestsyndrom. Socialstyrelsen 2019.
Zombiefilmer och apokalypsrullar i all ära, men den bild av ett postapokalyptiskt samhälle som forskare målar upp, liknar inget som Hollywood producerat hittills. Faktum är att om människorna försvann från jordens yta – ospecificerat varför – skulle livet återgå till det normala ganska fort. För alla utom människorna då förstås.
– Det allra första som händer är en serie maskinhaverier jorden runt. Därefter handlar det om långsammare processer. Vi behöver faktiskt inte ens spekulera, utan kan få en bra bild av vad som händer genom att titta på Tjernobyl som har varit övergivet i 30 år, säger Per Ahlberg, professor i evolutionär organismbiologi vid Uppsala universitet.
Byggnaderna snart klädda i grönska
Det som sker väldigt snart efter att människorna försvunnit från jordens ytan – ospecificerat varför – är att tunnelbanorna under jord svämmas över på grund av icke-fungerande pumpsystem. Efter tre dagar ringer Big Ben, som brukade bli uppdragen för hand var tredje dag, för sista gången. Ungefär samtidigt tar bränslet slut i de nödgeneratorer som pumpar runt kylvatten i kärnkraftverket, vilket får till följd att de inom snar framtid smälter eller brinner upp.
En snabb bild-googling på ”Tjernobyl idag” visar husfasader klädda i växtlighet och gatorna punkterade av tuvor. Men även om det ytliga förfallet har gått snabbt kommer det att ta tusentals år för en så pass modern stad att helt upptas av naturen.
– En stad av trä kan försvinna på bara några årtionden eftersom byggnaderna murknar och rasar ihop, men sten och betong håller i stort sett hur länge som helst. Jag skulle gissa att det tar ett par tusen år innan en ”stenstad” som exempelvis Manhattan eller Stockholm helt slukats av skogen.
Förutsatt att stenstaden inte ligger i en torr miljö som till exempel en öken. I en sådan miljö kan byggnader stå kvar mycket längre, se bara på pyramiderna som byggdes för över 4 000 år sedan.
Fabriksbyggnad i den övergivna staden Pripyat som ligger inom den avspärrade zonen runt Tjernobyl.
Ekocid – när människor begår brott mot naturen
Många verkar idag för att livsmiljöförstöring, ekocid, ska klassas som en internationell förbrytelse, och likställas med folkmord, brott mot mänskligheten, och krigsförbrytelser. Människor skulle då kunna ställas inför den Internationella Brottsmålsdomstolen i Haag (ICC) för brott mot naturen.
Begreppet ekocid är inget nytt. Det användes först av botanisten Arthur Galston, som upptäckte kemikalien bakom Agent Orange, ett växtgift som användes av USA under vietnamkriget, för att glesa vegetationen och begränsa tillgången på ätbara växter i krigsområdena. En halv miljon människor skadades eller dödades, och många barn föddes med missbildningar som följd av exponeringen.
När Romstadgan, ICC:s grunddokument, infördes i mitten på 1990-talet var ekocid nära att bli inskrivet tillsammans med andra brott mot mänskligheten, men flera länder försvarade sina ekonomiska intressen genom att lägga in veton. Elva länder har kodifierat ekocid som ett brott i sin nationella lagstiftning. Men än så länge är livsmiljöförstörelse inte förbjudet i internationell lag.
Djuren i den post-mänskliga världen
Vad gäller de djur som finns kvar efter människans frånfälle, kan Tjernobyl fortsätta att agera exempel. Idag har flera studier kunnat konstatera att det i särklass största oavsiktliga experimentet med mänskligt försvinnande har inneburit en succé för andra däggdjur, fåglar och växter. Detta för att det inte längre finns några människor som tränger undan dem.
Enligt Søren Faurby, forskare på institutionen för biologi och miljövetenskap vid Göteborgs universitet, behöver djuren inte heller bekymra sig för strålningen då de helt enkelt inte lever tillräckligt länge för att drabbas av strålningsrelaterade komplikationer. De djur som befinner sig just i området vid härdsmältan dör direkt eller skadas. De strålningsskadade hinner inte fortplanta sig innan de dör. Men nya djur kommer att vandra in till platsen, och leva gott trots strålningen.
Växtligheten kommer även den att skadas direkt vid och efter explosionen. Mycket kommer att brinna upp. Men växter är mer flexibla än däggdjur och kan skapa nya celler och reparera sig själva.
Lodjur och varg vågar sig fram
Sverige skulle på grund av människans frånvaro se en liknande explosion av djurliv, till exempel skulle lodjur, björn och varg våga sig ut ur skogarna. Längs vägen skulle de troligtvis möta tamboskap – mest hästar, men kanske också en och annan ko som yrvaket försöker att överleva utan människans hjälp.
– Min magkänsla säger att hästarna skulle lyckas bättre än kossorna. Våra moderna svenska kor är så domesticerade att de skulle ha svårt att överleva utan mänskligt stöd. Sen finns det såklart andra raser som säkert skulle klara det alldeles utmärkt och utvecklas till en ny typ av uroxe, säger Søren Faurby.
Enligt honom ska vi inte glömma bort de djur som i människans frånvaro lyckas rymma från djurparkerna. Även om djuren från Skansenakvariet nog skulle få det lite väl tufft på grund av kylan, kan ett liv i norr passa både leoparder och lejon utmärkt, förutsatt att det finns föda (vilket det troligtvis skulle finnas med tanke på alla förvirrade mjölkkor).
– Hyenor fanns till exempel under förra istiden i Europa. Idag finns de bara i Afrika, men levde förr i tundralika miljöer.
Medan många djur skulle frodas finns det dock andra få det kämpigt. Vanlig brunråtta skulle till exempel minska kraftigt eftersom människan inte länge förser dem med mat. Detsamma gäller för husmus och tamduva som har anpassat sig till ett liv i människans närhet.
Landskapet vi aldrig får se
Det är lätt att tro att en stor del av landskapen skulle bli skog, och så är nog fallet – om det inte kommer in växtätare som håller landskapet öppet med sitt bete. Men det är troligt att skogen åtminstone delvis byts ut mot öppen mark.
– I Europa fanns det tidigare stora växtätare som mammut, uroxe, stäppbison och vildhästar som höll landskapet öppet, men eftersom vi utrotade dem blev resultatet en tätare skogsmiljö. Dagens europeiska landskap är en konstprodukt. Om förvildade hästar och boskap lyckas etablera sig skulle det utvecklas en miljö, som vi människor inte har sett på flera tusen år, säger Per Ahlberg.
De homogena trädplanteringar som är vanliga i stora delar av världen skulle så småningom blandas upp av andra typer av växtlighet och i Europa har vi faktiskt facit på hur en urskog ser ut i form av nationalparken Bialowiezaskogen i Polen och Vitryssland.
Föroreningarna finns kvar
Ruiner och statyer i all ära, men det finns annat arv av människan som kommer att bestå även efter att den sista stenstaden har vittrat bort. Mest påtagligt är den ökade koldioxidhalten i atmosfären som enligt Per Ahlberg inte kommer att vara nere på förindustriella nivåer förrän om drygt 100 000 år.
– Den globala uppvärmningen orsakad av människans koldioxidutsläpp innebär troligtvis att nästa istid, som egentligen skulle börja om ett par tiotusen år, inte kommer att hända.
Kanske är det tur att den dröjer för då kommer jorden förhoppningsvis att ha haft tid att bryta ner alla miljontals cigarettfimpar som människan har kastat på marken. Själva fimpen bryts enligt Håll Sverige Rent ner på fem år, men finns kvar i jorden i tusentals år som mikroplaster. Även glas och metall antas finnas kvar i hundra till tusentals år.
De varelser som vandrar kvar på jorden efter oss kommer även de att få dras med tungmetaller, bland annat kvicksilver, bly och PCB, som har ackumulerats i marken i allt från några hundratals till miljontals år. Men åtminstone tillförs inga nya gifter.
Korallreven återhämtar sig
Precis som på land kommer livet under vattenytan att påverkas av människans frånfälle. Eftersom vi inte längre finns för att hugga ner skogarna så ökar växtligheten genom att skogen återerövrar övergiven jordbruksmark, vilket får till följd att koldioxidupptaget från atmosfären ökar (träd binder koldioxid). När växterna tar över frigörs också mindre näringsämnen som kväve och fosfor från land och därmed minskar övergödningen av våra sjöar och hav.
– Minskad övergödning och lägre temperatur skulle innebära att korallreven återhämtar sig och det skulle bli mer löst syre i oceanernas djupvatten. Förekomsten av döda bottnar minskar och djur skulle återetablera sig i havsbotten, säger Jonas Gunnarsson, professor på Institutionen för ekologi, miljö och botanik vid Stockholms universitet.
Eftersom fisketrycket från industrifisket, liksom utsläpp av miljögifter upphör skulle det enligt honom inte ta särskilt lång tid innan världens fiskpopulationer återhämtade sig. Svårnedbrytbara och farliga gifter skulle dock finnas kvar i jord och sediment under lång tid, men inga nya farliga ämnen, tillverkade av människor, skulle släppas ut. Sist, men inte minst skulle också interaktionen mellan arterna öka.
– Djur och växter skulle inte längre påverkas av bara människan utan av flera arter. Det skulle leda till ett ökat selektionstryck, vilket bidrar till ökad biologisk mångfald. Istället för artdöd sker en artökning.
Søren Faurby sammanfattar det du troligtvis tänker just nu:
– Livet var alldeles utmärkt innan vi människor kom och kommer att vara alldeles utmärkt om vi försvinner.
Text: Izabella Rosengren på uppdrag av forskning.se
Att just Titanic blivit så känt beror en hel del på den stora tragiken då skeppet sjönk på sin jungfruresa en aprilnatt 1912, efter att ha krockat med ett isberg söder om Newfoundland. Ombord fanns drygt 2 200 människor. Över 1 500 dog i olyckan och 700 räddades.
Nu får skeppet uppmärksamhet igen, då det håller på att dra sin sista suck nere på havsbotten. I augusti 2019 upptäckte besökande experter och filmare att metallätande bakterier mjukat upp Titanics skrov överraskande mycket. Om 25 år är det kanske bara rostpulver kvar av skeppets 46 000 ton järn, spår forskare.
– Det är en historisk ikon och jag känner mig lite ledsen för nästa generation. Den kommer bara att ha bilder, inte det faktiska vraket längre, sa pensionerade professorn Henrietta Mann till kanadensiska CBC News efter att ha sett bilder från expeditionen ledd av Rob McCallum.
Titanics däck hade rasat
Expeditionens deltagare tog sig ner till vraket i en miniubåt och såg att mycket hade förändrats sedan de besökte Titanic för 14 år sedan. Särskilt upprörande var att kaptenens bostad förstörts rejält sedan sist. Till exempel hade hans badkar, som är en favorit bland många Titanic-entusiaster, försvunnit. Delar av däcket hade också rasat ner.
Saltvatten är en tuff miljö för all metall, eftersom rostprocessen påskyndas av salt. Metallätande bakterier snabbar på nedbrytningen ytterligare – bland annat genom att de i sin matsmältningsprocess bildar svavelväte som är en mycket reaktiv gas.
Bakterierna bildar också formationer, kallade tuberkler, som ser ut som skägg eller istappar som hänger ner från fartyget. Inuti tuberklerna finns rör där saltvatten kan cirkulera, vilket ökar på rostprocessen ännu mer. När bakterierna luckrat upp Titanics skrov förstörs det lättare av havsströmmar och vattenvirvlar.
Genomskärning av en formation av metallätande bakterier, en så kallade tuberkel, från en 60 år gammal kaj i Sundsvall. Tuberkeln är ihålig och växer i lager som liknar årsringar. Bild: Karsten Pedersen
Tidigare oupptäckt bakterie hittad på Titanic
Ingenjören och forskaren Henrietta Mann, tidigare professor vid Dalhousie-universitetet i Kanada, var den som först publicerade en vetenskaplig artikel om bakterier på Titanic. Upptäckten gjordes redan 1991 i tuberkler som samlats in av en expedition. Nio år senare kunde professor Mann publicera sin forskarstudie om bakterierna som hon analyserat med DNA-teknik.
Sammanlagt ett 30-tal olika bakteriestammar hittade Henrietta Mann i tuberkler från Titanic. Den bakterien som fick störst uppmärksamhet var tidigare oupptäckt och gavs namnet Halomonas titanicae. Den trivs i tuffa miljöer som salta våtmarker, har lätt att anpassa sig till olika temperaturer och tryck och klarar sig bra utan syre.
Stavbakterie som gillar salt
Halomonas är ett saltälskande släkte av stavformade proteobakterier, i storleken 0,5-0,86 x 1,5-6,0 mikrometer, som bland annat finns i salta våtmarker, det vill säga ett kustnära ekosystem där saltvatten eller bräckt vatten regelbundet översvämmar land. Det finns en rad arter som alla trivs i närvaro av natriumklorid (koksalt, NaCl), i koncentrationer mellan 5 och 25 procent.
På Titanic har en helt ny Halomonas-art upptäckts, döpt till Halomonas titanicae. Enligt forskarna växer den som allra bäst vid 30-37 grader, i pH 7,0-7,5 och med 2-8 procent natriumklorid i vätskan. Bakterien tål tuffa miljöer, har lätt att anpassa sig till olika temperaturer och tryck och klarar sig bra utan syre.
Trots uppmärksamheten och allt som skrivits om Halomonas titanicae är det förmodligen inte just den bakterien som skadat Titanics skrov mest. Det tror Karsten Pedersen, tidigare professor i mikrobiologi vid Göteborgs universitet.
Andra bakterier korroderar mer
Snarare är andra bakterier större bovar i dramat, menar han. Exempelvis den järnoxiderande bakterien Gallionella som även finns på broar, raffinaderier, oljeledningar och undervattenskablar. Gallionella arbetar ihop med svavelbakterien Desulfovibrio som äter, korroderar, metall riktigt glupskt.
Metallätande bakterier
Det finns flera olika sorters bakterier som tycker om att äta, korrodera, metall. Några av de mest kända är svavelbakterien Desulfovibrio och järnoxiderande Gallionella som ofta lever i symbios. Desulfovibrio luckrar upp metallen och bjuder på matrester (järn som är lättlösligt i vatten) som Gallionella lever på.
Gallionella hjälper i sin tur till att binda syre till det vattenlösliga järnet. Då bildas en fast fällning, mer känd som rost. På så sätt skyddas Desulfovibrio från syre, vilket är nödvändigt eftersom denna bakterie bara kan leva i syrefria miljöer. De två bakterierna hjälper alltså varandra.
Rostbeläggning på ett av Sundsvallsbrons fundament innan man satt dit påtryckt ström. Bild: Karsten Pedersen
Karsten Pedersson gissar att Henrietta Mann analyserat delar av tuberkler som hängt långt ut från skrovet. För att hitta Gallionella och Desulfovibrio måste man analysera prov som tagits nära ursprungsmetallen.
– Jag har inte sett några belägg för att Halomonas är särskilt korrosiva. Det kan nog snarare vara så att de ”tar smulorna från de rikas bord”, säger Karsten Pedersen.
Som forskare har han bland annat studerat nya Sundsvallsbrons fundament som under en period rostade mycket under vattenytan. Gallionella i samarbete med Desulfovibrio orsakade där stora tuberkler som på sikt skulle ha förstört bron.
– Deras släktingar finns säkert på Titanic, säger Karsten Pedersen.
El kan motverka rostskador
Skadorna på Sundsvallsbron stoppades i tid med hjälp av elektricitet. En liten spänning ligger numera över metallfundamenten, vilket saktar ner rostprocessen. I teorin hade det gått att rädda även Titanics vrak med hjälp av el, men inte i praktiken eftersom skeppet ligger på så stort djup.
– Det hade blivit alldeles för dyrt och krångligt med dragning av elkablar från ytan, säger Karsten Pedersen.
Bevarandet av skeppet hade också behövt påbörjas för länge sedan. Titanic har legat på havets botten i 107 år och nedbrytningen av vraket är redan i slutskedet.
Lyckligtvis är Titanic bevarat för eftervärlden på andra sätt. Det är ett av världens mest filmade vrak. 1992 släpptes den första dokumentärfilmen om skeppet för IMAX-biografer. Där visades bland annat bilder från expeditionen 1991.
Titanic 1912. Bild: Public Record Office of Northern Ireland
Titanic ligger på 3 800 meters djup
RMS Titanic var en av tre jättelika atlantångare som byggdes av rederiet Vita Stjärnlinjen i början av 1900-talet. De andra två skeppen hette Olympic och Britannic. Fartygen hade vattentäta avdelningar och marknadsfördes därför som ”osänkbara”. RMS står för Royal Mail Steamer och kallades så då rederiet hade avtal med brittiska postverket om att frakta post.
Den 10 april 1912 lämnade Titanic Southhampton i södra England för att påbörja sin resa mot New York. Ombord fanns drygt 2 200 personer. Antalet livbåtar var 20 och de hade sammanlagt 1 178 platser.
Sent på kvällen den 14 april hade skeppet kommit till de Stora Bankarna, söder om Newfoundland. Det var vindstilla men kallt, runt noll grader Celsius i luften och en halv minusgrad i vattnet. Titanic höll hög fart, ungefär 21 knop, trots varningar om ett stort fält med isberg i fartygets kurs.
Strax före midnatt siktade utkikarna och förste styrman ett isberg på kollisionskurs med fartyget. Befälen gjorde vad de kunde för att gira undan, men hann inte i tid. Titanic kraschade in i isberget, flera sektioner av skrovet revs upp och vatten forsade in.
Efter bara cirka 2,5 timmar sjönk fartyget till havets botten. Skeppet bröts samtidigt i två delar som hamnade ungefär 500 meter ifrån varandra, på 3 800 meters djup.
För den mer äventyrliga finns även möjlighet att besöka vraket i några år till. Ett par företag ordnar resor för privatpersoner med miniubåt ner till platsen på 3 800 meters djup.
Turistmål och gravplats
Minst en sådan resa, som är öppen för ett tiotal privatpersoner, är planerad till sommaren 2020. Resenärerna flyger då till Newfoundland och åker sedan båt ut till en punkt ovanför vrakplatsen. Därifrån får de göra ett elva till tolv timmar långt dyk i miniubåt ner till vraket.
Skruvar och bitar från en solstol, som räddats från Titanics vrak. Bild: Cliff1066, WikiMedia cc-by-2.0
Det är viktigt att alla besök vid Titanics vrak görs med stor respekt. Vraket är ju också en gravplats för många människor, något som forskare och expeditionsledare poängterar.
Skeppet var ett av sin tids största och vackraste och sades vara osänkbart. Trots det sjönk det på sin första färd. Orsakerna till det är fortfarande inte helt klarlagda. Isberget tros inte vara enda anledningen till haveriet.
– Alla som överlevde har gått bort. Därför är det viktigt att använda vraket medan det fortfarande har något att berätta, säger Robert Blyth, historiker vid havsmuseet i Greenwich till BBC.
Text: Marie Granmar på uppdrag av forskning.se
En kopia, Titanic II, ska vara klar 2022
Det finns många som fascineras av Titanics skönhet – till och med så mycket att de vill bygga en kopia av skeppet. Kopian ska heta Titanic II och beräknas stå klar år 2022. Projektet drivs av australiske miljardären Clive Palmer, som gett svenska arkitektbyrån Tillberg Design uppdraget att formge fartyget. Bygget har försenats flera gånger och är ännu inte påbörjat.
– I stora drag är de tekniska lösningarna redan på gång, även om det återstår att införa dem i full skala. Det svåra är beteendefrågor och att hitta rätt styrmedel som kan driva fram förändringar, säger Lars Zetterberg, klimatexpert på IVL Svenska Miljöinstitutet.
Han ser det som fullt möjligt att stöpa om Sverige till världens första fossilfria i-land, utan att välfärden kollapsar, utan att industrin flyttar utomlands. Målet om ett fossilfritt Sverige 2045 är med andra ord inom räckhåll enligt Lars Zetterberg och andra forskare. Men det kräver att vi vågar oss på rejäla förändringar av samhällsstrukturen.
– Huvuddelen ligger nu hos beslutsfattarna. Sverige har många fördelar jämfört med andra länder. Här finns vattenkraft, mycket skog och en innovativ industritradition. Å andra sidan är industrin energikrävande.
Här är några av de scenarier som forskare inom det tvärvetenskapliga forskningsprogrammet Mistra Carbon Exit målar upp:
Vi kommer att fortsätta bygga broar, anläggningar och bostadshus i betong och stål, men i framtiden är materialen fossilfritt producerade. Kanske syns det mest genom att husen har en miljömärkning vid entrén. En mer synlig förändring i stadsbilden är att vi får fler höga hus i trä. Överhuvudtaget kommer skog och mark att spela en större roll som leverantör av biomassa.
Ängar blir till energiskog
En klimatomställning kan också få negativa konsekvenser på miljön. Det finns en risk att den biologiska mångfalden i skogarna drabbas om produktionen av biomassa ökar kraftigt. Det är också möjligt att ängar och åkermark får stå till tjänst för att odla energigrödor. Och vindkraftparker är sällan vackra även om de finns ute till havs.
– Här har vi inte riktigt överblick än. Men klimatomställningen blir så omfattande att den kan få konsekvenser på miljön. Samtidigt är det troligt att städerna får en bättre miljö med renare luft och mindre buller, säger Lars Zetterberg.
En sak som inte är så lätt att göra grönt är flygresandet. VI kommer att behöva minska på flygandet med ungefär 30 procent jämfört med idag, enligt Jonas Åkerman, transportforskare vid KTH. Det elektrifierade flyget kan enligt honom knappast bli mer än en nischmarknad för korta flygsträckor. Och även om flyget går över till biobränsle så kvarstår en stor del av höghöjdseffekten i form av kondensstrimmor som också påverkar klimatet.
Energisystemet då, det som värmer våra bostäder och ser till att teven och kylskåpet fungerar?
Där är utsläppen redan idag relativt små. Men samhällets elektrifiering kommer att kräva mer el och vi ser framför oss en kraftig ökning av vind- och sol-el. Här dyker det så kallade Intermittensproblemet upp, det vill säga att vinden inte alltid blåser och att solen inte lyser på natten. Måste vi stänga av kylskåpet då?
Här finns en mix av idéer på lösningar. En är att styra efterfrågan. Det kan till exempel vara bättre att värma upp den kommunala simbassängen under natten när det inte används så mycket el på andra ställen. Och att elbilar laddas nattetid kan falla sig naturligt. Elbilars batterier kan också användas till att lagra energi när den finns i överflöd.
Vi kommer att behöva fler sätt att lagra energi. Ett sätt är att producera lagringsbar vätgas eller elektrobränslen när elen är billig. Vätgasen kan sedan lagras i enorma bergrum.
Använda vattenkraften två gånger
Ett annat sätt är att använda vattenkraften ”två gånger”, det vill säga pumpa upp vattnet i reservoarerna igen, spara det där och låta det gå igenom kraftverket en gång när sol och vind inte kan göra jobbet. Reservoarerna fungerar då som lagringsenheter, ett slags batterier om man så vill. Tekniken finns och enligt Lars Zetterberg kan det förslagsvis ske när elen har ett lågt pris.
– Under perioder kommer det finnas överskott på el, säger Lars Zetterberg.
Många bostadsområden kommer att ha solpaneler på taken och kanske batterier i källaren och på så vis blir de både konsumenter och producenter av el. Lars Zetterberg talar om ”effektpusslet”.
– Vi kommer att ha en intressant mix av elproduktion och lagring. Här finns den mesta av tekniken och det som är utmaningen är att utveckla affärsmodeller så att detta fungerar på en marknad, säger han.
För att hantera variationerna i vindkraftsproduktion behöver Sverige kunna lagra el i några dagar, upp till en vecka, vilket forskare inom Mistra Carbon Exit menar är fullt realistiskt att åstadkomma.
I den tunga basindustrin, stål, papper och cement, måste energiförsörjning skifta från svart till grönt. En lösning som stålindustrin har i sikte är att byta ut masugnarnas kol mot vätgas. För cementindustrin handlar det snarare om att fånga in och lagra de stora utsläpp som sker vid tillverkningen.
Elvägar, delningstjänster och självkörande bilar
När det gäller transporter så ser Lars Zetterberg tre revolutioner: Bilarna drivs med el, är självkörande och fler delar bil istället för att äga själv.
Godstransporterna sker som idag delvis på räls. Men längs motorvägar som E4:an och E20 rullar eldrivna långtradarkonvojer med el från ledningar antingen i luften eller i marken. Som komplement har de batterier eller motorer som drivs med flytande biogas som de använder när de kör av huvudlederna.
Fordonsindustrin i Sverige har sagt att den står redo för den här omställningen och skulle kunna börja tillverka el-lastbilar redan i morgon. Men först måste samhället bygga el-vägar.
– Det är lite av hönan eller ägget, säger transportforskaren Jonas Åkerman, vid KTH. Ingen vill storskaligt tillverka el-lastbilar innan samhället har byggt el-vägar och vice versa.
Vidare menar Jonas Åkerman att det knappast vore ekonomiskt försvarbart för Sverige att ensamt börja bygga el-vägar. Om el-lastbilar bara tillverkades för den svenska marknaden skulle de bli väldigt dyra. Av det skälet måste fler länder gå samman, men också för att standarder ska bli gemensamma. Här pågår diskussioner på EU-nivå där bland annat Tyskland driver frågan. El-vägar är något mindre energieffektiva än tågräls och används inte för persontransporter. Men de kan byggas snabbare och blir avsevärt billigare än räls.
– Vi kan konstatera att både räls och el-vägar kommer att behövas, säger Jonas Åkerman.
Med de åtgärder vi nu beskrivit kan utsläppen minska med 85 procent. Men för att komma åt de sista 15 procenten behövs andra metoder. Det kräver negativa utsläpp, det vill säga att ta upp koldioxid som redan finns i atmosfären och lagra den. Det kan ske med växande skog som suger upp koldioxid från atmosfären.
Det kan också ske genom att på kemisk väg avskilja koldioxid från pannor och kraftverk som eldas med biobränsle och sedan lagra detta under havsbottnar. Tekniken kallas Bio-CCS och här är norrmännen föregångare.
Koldioxid pumpas 800 meter ner i berggrunden
Växter och träd suger upp koldioxid (CO2) som en naturlig del av sin tillväxt. När växterna dör eller bränns avges den koldioxiden. Med CCS-teknik går det att minska storskaliga CO2-utsläpp från kolkraftverk, gaskraftverk, stålverk och cementindustrier, till atmosfären. CCS står för ”carbon, capture and storage” och tekniken består av tre steg: avskiljning, transport och lagring.
Koldioxiden avskiljs från rökgaserna och omvandlas till ett så kallat superkritiskt tillstånd, ett mellanting mellan gas och vätska, med hjälp av kompressorer. Detta för att kunna transporteras och lagras. Lagringen sker i första hand i sedimentär berggrund som porösa sandstenar. För att nyttja en reservoar i berggrunden, krävs att den ligger på minst 800 meters djup, för att säkerställa att trycket är så stort att koldioxiden är flytande. Det måste också finnas en takbergart som hindrar koldioxiden att läcka upp till markytan eller havsbotten.
I Norge pumpas koldioxiden ner i den porösa Utsiraformationen som täcks av tätande lager av skiffer och lera. Områden med potential för koldioxidlagring i Sverige är sydöstra Östersjön i sydvästra Skåne.
Källa: SGU
Vad kommer då omställningen att kosta i pengar? För den enskilda industrin som producerar exempelvis stål eller cement kan det handla om stora summor. Det är dyrt att ställa om industriproduktion.
Men om kostnaden istället fördelas över hela värdekedjan så blir det bara marginellt dyrare för slutkonsumenten, enligt Lars Zetterberg.
Styrmedel så att industrin stannar kvar
– Våra forskare har visat att om man skulle bygga en bostad i klimatneutral betong skulle den bli cirka en halv procent dyrare. För en lägenhet i en storstad är det inte mer än ett snäpp i budgivningen, säger han.
Samma marginella kostnadsökning på mindre än en procent ser Lars Zetterberg över hela linjen. Han och hans medarbetare håller precis på att ta fram en mer exakt prislapp som de ska presentera. Men klart är att affärsmodellerna måste förändras och det sätter press på industrin. Det går inte att vrida om tumskruven för hårt, säger Lars Zetterberg, så att industrin flyttar utomlands och klimatnyttan försvinner.
– Därför försöker vi klura ut styrmedel som gör att industrin stannar kvar. Staten kan exempelvis gå in som garant och se till att det finns avsättning för det rena stålet, säger Lars Zetterberg.
Nu har vi bara talat om kostnaderna, inte om de ekonomiska vinsterna med ett fossilfritt samhälle. Den som är tidigt ute med de tekniska lösningarna kan få exportfördelar.
– Men framförallt kommer klimatet bli bättre och det gynnas vi alla av. Om alla länder följer Parisavtalet blir vi alla ekonomiska vinnare, säger Lars Zetterberg.
Vattenkraftverket Stornorrfors ligger vid Norrforsen i Umeälven. Det producerar mest el av alla Sveriges vattenkraftverk.
Fakta – fossilfritt Sverige
Regeringen har med det Klimatpolitiska ramverket beslutat att utsläppen som sker inom Sverige år 2045 ska minska med 85 procent jämfört med 1990. Som ett delmål ska transportsektorn minska utsläppen med 70 procent till år 2030.
2018 släppte Sverige ut 53,1 miljoner ton koldioxid. Då är utsläpp som orsakas av importprodukter och internationellt flyg inte medräknade.
Sveriges basindustri står idag för knappt en tredjedel av utsläppen, transportsektorn för 43 procent (om svenskarnas resor utomlands räknas in). En annan stor utsläppare är jordbruket.
Sverige har det lättare än många andra länder att bli fossilfritt bland annat tack vare vattenkraft och skogen och en modern industri.
Koldioxidlagring CCS (Carbon Capture Storage) sker genom att koldioxid avskiljs och sedan kan lagras under havsbottnen. Enligt många bedömare är det en metod som kommer att krävas för att nå målet om fossilfrihet.
Med hjälp av vätgas kan man lagra, transportera och tillhandahålla förnybar energi från till exempel sol och vind. Tillsammans med bränslecellsteknik kan resultatet bli avgasfria fordon där vatten är enda utsläppet.
Källor: Naturvårdsverket, Vätgas Sverige
Text: Thomas Heldmark på uppdrag av forskning.se
Plötsligt uppstår en lucka i väster. Ett sug efter statusföremål av brons gör att handelslederna över kontinenten måste dras om. Den så kallade uneticekulturen – med tyngdpunkt i dagens Tjeckien – som styrt Europas handel i en kopparbaserad ekonomi faller samman. Efterfrågan har ökat kraftigt på bronsens andra beståndsdel, tenn, som de inte har kontroll över.
Nordbor är snabba att utnyttja luckan och skaffar sig en central position, kring 1600 f Kr. Längs med floden Weser beger de sig ned till södra Tyskland och italienska alperna för att byta till sig koppar, som de längs Rhen för till de brittiska öarna. Där har den sista stora koppargruvan just sinat. De byter en del av sin koppar mot tenn och för med sig metallerna hem till Norden.
Nordborna blir en central mellanhand i kontinentens handel. Nästan över en natt blir Jylland rikast i Europa, tack vare sin bärnsten som byts mot de bästa råvarorna för att tillverka brons.
Handelsfärder och plundringar
Handeln lägger grunden till en nordisk högkultur baserad på högavkastande jordbruk, där överskottet investeras i handelsfartyg. Den egna jorden, framgångsrika handelsfärder och plundringar blir nyckeln till ett ekonomiskt uppsving med stor efterfrågan på prestigeföremål. Dessa bekräftar den skiktning av samhället som uppstår och den hövdingamakt som befästs med stöd av gudarna. Kort sagt: En försmak av vikingatiden.
Bronsåldern kom med kopparn
Bronsåldern inleds i Centraleuropa kring 2 400 f Kr, då den så kallade klockbägarkulturen för in kopparn och lägger grunden till en ny ekonomi som ökar handel och välstånd kraftigt. I Norden börjar bronsåldern cirka 700 år senare.
Kopparn utvinns framför allt i Centraleuropa och på Iberiska halvön, medan det mesta tennet kommer från brittiska öarna. Mellan 2 000 och 1 500 f Kr ökar Europas befolkning med uppemot 50 procent, beräknat till cirka 13 miljoner. Bronsåldern övergår kring 500 f Kr i järnålder, då behovet av långväga metaller upphör eftersom smidbart järn finns på betydligt fler platser.
Historiens uppdelning i åldrar tar fasta på skillnader mellan olika epoker. Tittar man i stället på likheter skapas en annan bild av vår förhistoria. Redan på 3 000-talet f Kr bildas strukturer som leder till handel och kolonisering, enligt bronsåldersforskningens nestor, professor Kristian Kristiansen på Institutionen för historiska studier vid Göteborgs universitet.
Stor boskapsjord gav status
– Nyckeln är det patrilinjära samhälle som indoeuropéerna fört med sig in i Europa, där äldste sonen ärver gården. Det är djupt inbyggt i indoeuropéernas samhälle och skapade en stark social dynamik. De kom också med en ny herde- och krigarkultur, där var prestige att ha en stor boskapshjord, säger Kristian Kristiansen.
– Jordbrukets expansion krävde ofri arbetskraft. Om du inte hade mycket jord hade du inte råd att sätta krigare på båtar. För att klara jordbruket och bygga båtar för 20 man behövdes 100 personer på årsbasis. Det klarade man troligen inte utan trälar. På vikingatiden var fartygen betydligt större och behoven av arbetskraft ökade till kanske 250 personer.
Bronsålderns båtar
Rekonstruktion av Hjortspringsbåten. Bild: Flemming Kaul, Nationalmuseet, Wikimedia
Långa båtar med besättningar markerade med streck är ett av de vanligaste motiven på bronsålderns ristningar. De tolkades länge som symboler för färden till dödsriket, men nu anses de avbilda verkliga skepp. Detta trots att arkeologer bara hittat ett enda, den danska Hjortspringsbåten, i en mosse 1921. Den kanotliknande båten, från tidig järnålder, byggdes med en bottenplanka och två plankor på vardera sida. Bronsålderns båtar paddlades, medan vikingatidens större skepp roddes.
De som inte ärvde storgårdar skaffade sig makt och rikedom genom att bli krigare, förklarar professor Johan Ling, kollega vid samma institution och landets främste expert på hällristningar.
Pojkar skolades till krigare
– De gav sig iväg till när och fjärran för att gå i någons tjänst. Det är ett system som skapades på bronsåldern, där männen på båtarna bildade en krigarkast. Det innebar att det fanns i princip två sätt att skaffa rikedom: av jord eller med handel och plundring.
Många kvinnor kom utifrån, enligt analyser av kvarlevor i bland annat danska gravar. DNA- och strontiumanalyserna röjer inte varifrån, bara att de kom från andra trakter. Pojkar skickades som fosterbarn till en morbrors familj, där de växte upp med kusiner och blev inskolade i ett kontinentalt nätverk av krigare.
– I systemet är praktgåvor som guldringar, maktpositioner och kvinnor viktiga för allianser. Det är viktigt att bli berömd och ihågkommen. Gåvoutbytet är centralt även under vikingatiden, vilket syns i eddadikten Havamals levnadsregler, men systemet bildas på bronsåldern. Du ser det på hällristningarna, som avbildar en exklusiv elit med resor, jakt och rituella tvekamper, säger Johan Ling.
Även om strukturen fanns tidigare skedde det stora skiftet kring 1600 f Kr. Plötsligt kom det in människor från alla håll till Danmark och en mäktig elit blir tydlig i det arkeologiska materialet, förklarar Kristian Kristiansen.
Båtarna gav makt och rikedom
I den vetenskapliga artikeln Maritime Mode of Production, som han och Johan Ling skrivit ihop med den amerikanske arkeologen Timothy Earle, tecknar de en bild av den nordiska bronsålderns ekonomi, sociala strukturer och krigarideologi, utifrån de senaste årens fynd och analyser. Klart står att en viktig nyhet, som ger nordborna makt och rikedom, är fartygen.
Hällristningarna pekar på att långfärdsbåtarna såg ut ungefär som Hjortspringsbåten, från tidig järnålder. Andra motiv på ristningarna har inslag från Medelhavet, som voltigörer, det vill säga figurer i djärva baklängesvolter.
Bronsålderns elitskikt
Halsring i brons från äldre bronsålder. Bild: Västergötlands museum (CC BY-NC-ND)
Liksom på vikingatiden utgjorde de fria bönderna och krigarna, den högsta klassen, högst 20 procent av befolkningen. Det är de som begravts med stor prakt i högar som kännetecknar de båda perioderna. Under eliten fanns de som inte var arvsberättigade och nederst slavarna.
Denna tydliga skiktning är ny och uppstår under bronsåldern. Hövdingar styrde med makt från gudarna i ett system med religiös överbyggnad med rituella funktioner som gav dem legitimitet.
Den som inte ärvde en gård och makt kunde i stället bege sig av och utbilda sig till krigare i nätverk som spände över kontinenten. Därmed bildade de ett eget elitskikt och kunde erbjuda hövdingar sina tjänster.
Nya strontiumanalyser visar att bronsens koppar kom från brittiska öarna, Spanien och norra Italien, men även Cypern och Sardinien, medan tennet kom från Cornwall i England. Det krävde långväga handel via floder och Medelhavet, högst troligt även efter Atlantkusten.
– Jag tror inte att råvarorna kom till Norden steg för steg, det hade blivit för dyrt. Nordborna måste ha farit lång väg för att få tag i kopparn, en del från Centraleuropa, en del från Spanien. Det finns hällristningar i Portugal som uppvisar stora likheter med de skandinaviska, säger Johan Ling som kartlagt tiotusentals svenska ristningar.
Jakt på fartyg i Svarta havet
Johan Rönnby vid Södertörns högskolan, Sveriges enda professor i marinarkeologi, var 2016 med och hittade en intakt båt från 500-talet f Kr på botten av Svarta havet, som har syrefattigt vatten och bevarar vrak mycket väl. Men det har även hittats fartyg från 1500-talet f Kr. Redan då fanns skepp som kunde gå ut ur Medelhavet och ända till brittiska öarna, är han övertygad om.
Jakten på fler fartyg i Svarta havet går vidare, men Johan Rönnbys dröm är att hitta ett bronsåldersskepp även i Sverige. Här ligger de begravda flera meter under marken på fast land (på grund av landhöjningen – i bästa fall tre meter ned i bottenslammet i djupa havsvikar.
Sommaren 2019 sökte han i området Tjust i nordöstra Småland, en kust skuren av långa smala vikar med branta sidor.
– Jag har dykt på en plats ett hundratal meter från en boplats med gravar och hällristningar av fina skepp intill. Jag tänker att det vore ett bra ställe att ha båtarna på. Genom prover vi tagit på sedimenten börjar vi få kläm på de olika tidsåldrarna, säger Johan Rönnby.
Nästa steg är att försöka se strukturer under botten med ultraljud eller sonar. Vid lovande ekon kan det bli dykningar, och utgrävningar där bottenslammet sugs upp.
– Jag ger mig inte, jag är säker på att vi kommer att hitta ett!
Bärnsten värderades nästan som guld
Utifrån bland annat båtarnas förmodade egenskaper, gravfynd av svärd och praktföremål i brons, guld och bärnsten i Norden och på kontinenten samt analys av strontium i metaller, som avslöjar deras ursprung, skisserar Kristiansen, Ling och Earle en bild av hur bronsålderns handelsnätverk kan ha sett ut.
Redan kring 2400 f Kr fanns en produktion av bärnsten på Jylland. Den var hett eftertraktad till smycken och statusföremål över hela Europa, ända ned till den minoiska kulturen på Kreta. Den värderades lika högt som guld och var nordbornas trumfkort i handeln, som gav dem makt och rikedom. Men även slavar var viktiga.
– Den nordiska expansionen under bronsåldern gick längs hela den norska kusten. Troligen tog man slavar där. På svenska sidan gick den åtminstone upp till Umeå, där man för några år sedan hittade en storgård av sydskandinavisk typ, säger Kristian Kristiansen.
Isotopanalyser av människoben vid Themsens mynning visar att grupper från Skandinavien, brittiska öarna och Iberiska halvön träffats där för att handla med metaller, bärnsten och slavar, anser Johan Ling.
Den minoiska kulturen
utvecklades under bronsåldern på Kreta i det nuvarande Grekland kring 2 000 f Kr. Namnet kommer från Minos, som enligt grekisk mytologi var kung över Kreta under forntiden. Minoerna levde på jordbruk och handel, bland annat genom handelsrutter i östra Medelhavet där metaller som guld och koppar, saffran, elfenben, ädelstenar, keramik, tyger, olja, och vin bytte ägare i hamnarna. Handeln mellan Mesopotamien i öster och Egypten i söder betydde mycket för minoernas utveckling. Resterna av palatset i Knossos är det mest anmärkningsvärda minnet av den minoiska kulturen.
Källa: Wikipedia
Högst tennhalt i skandinaviskt brons
– Nordborna behövde tennet från brittiska öarna och tillgång till handeln längs Atlantkusten. Skandinaviskt brons har högre tennhalt än något annat brons, det är en tydlig koppling till öarna. Det tyder på handel, migration eller både och.
Kristian Kristiansen nämner också att den tidiga keltiskan har inslag av germanska ord som andra indoeuropeiska språkgrupper saknar. Det handlar om båtar, paddlar och manskap, om krigare och ideologiska begrepp.
Två andra viktiga varor i handeln var ylle och saltat kött. Båda underlättade långresor, med varma kläder och hållbar färdkost. Centrum för produktion och handel var österrikiska Hallstatt, som gett namn åt bronsålderns slutfas med den rika hallstattkulturen. Men redan i början av bronsåldern producerade de rökt saltat fläsk och färgglada yllekläder i stor skala.
Bronssvärd. Sen bronsålder (1000-900 f.Kr. ca) Bild: Laténium Parc et musée d’archéologie
Hallstattkulturen
Hallstattkulturen är en av de viktigaste perioderna i övergången mellan europeisk brons- och järnålder. Perioden fick sitt namn efter de rika fynden från Hallstatt i Österrike. Utsmyckningen och dekorationsstilen i gravgodsen är karakteristiska och finns spridda över stora delar av Europa. Bland annat spiralformade ringar och broscher.
Källa: Wikipedia
Ned mot Alperna for nordborna på Weser med framför allt bärnsten och slavar, som de bytte mot koppar, tyger, kött och salt. Längs Rhen plockade de upp nya slavar på väg mot de brittiska öarna, där de bytte till sig tenn. En triangel med handel, inslag av plundring och slavfångst slöts när de kom hem med koppar, tenn och kvinnor för äktenskap till sina mäktiga anförvanter och uppdragsgivare.
Bronshandeln gick under med järnet
Systemet fungerade tills ekonomins bas växlade från brons till järn och nordbor och andra inte längre var beroende av långväga råvaror. Kring 500 f Kr kollapsade handelssystemet och en period med mindre spektakulära fynd i Nordens arkeologiska material tog vid. Ungefär samtidigt upphörde den rika hallstattkulturen när kelterna och järnåldern tog över – teknisk utveckling hade gjort att det hårdare järnet nu kunde utvinnas och smidas.
Det nordiska samhället fick annan prägel under tusen år, då handeln inte tycks ha varit lika intensiv och långväga. Nordborna hade i vilket fall som helst inte längre någon central roll. Metaller och föreställningar om livet och döden skiftar, men när Norden åter blomstrar från vendeltiden på 500-600-talet står än en gång långväga handel och prestigevaror i fokus.
Grunden läggs för vikingatidens långfärder och ännu en period av nordisk dominans på kontinenten. En bronsålder i repris.
Text: Mats Karlsson på uppdrag av forskning.se
Tidslinje: När då då?
Stenåldern (13 000 f Kr – 1 700 f Kr)
Paleolitikum (ca 13 000 f Kr – 10 000 f Kr)
Mesolitikum (10 000 f Kr – 4 000 f Kr)
Neolitikum (4 000 f Kr – 1 700 f Kr)
Bronsåldern (1 700 f Kr – 500 f Kr)
Äldre bronsålder (1 700 f Kr – 1 100 f Kr)
Yngre bronsålder (1 100 f Kr – 500 f Kr)
Järnåldern (500 f Kr – 1 050 e kr)
Äldre järnålder (500 f Kr – 375 e Kr)
Yngre järnålder Folkvandringstid (375 e Kr – 550 e Kr)
Vendeltid (550 e Kr – 800 e Kr)
Vikingatid (800 e Kr – 1 050 e Kr)
Källa: Wikipedia
Statiner är ett av de mest förskrivna läkemedlen men också ständigt debatterade. Är de livsviktiga? Eller livsfarliga? Eller varken eller?
Mer än hälften av Sveriges vuxna befolkning har ett förhöjt kolesterolvärde, det som också benämns höga blodfetter. Dessa fetter ansamlas tillsammans med kalk i kärlen som då blir stelare och trängre, varvid blodet får svårt att passera. Tillståndet kallas ateroskleros, eller i dagligt tal åderförkalkning, och är enligt Hjärt-Lungfonden den viktigaste orsaken till kardiovaskulära händelser som hjärtinfarkt, kärlkramp och stroke.
Åderförkalkning (också kallat åderförfettning eller ateroskleros) är den viktigaste orsaken till hjärt- och kärlsjukdomar. När fett och kalk ansamlats i blodkärlens väggar, blir kärlen stelare och trängre, och blodet får svårt att passera. När blodkärlet blivit för trångt, eller när en propp har lossnat, kan man få hjärtinfarkt, kärlkramp, stroke eller andra besvär.
Ungefär en miljon svenskar äter medicin för hjärt- och kärlproblem – och vanligast är statiner. Denna typ av läkemedel verkar genom att hämma ett enzym, HMG-CoA-reduktas, som är viktigt för produktionen av kolesterol.
Omtvistad nytta av behandlingen
Men nyttan av behandlingen är omtvistad bland läkare. Uffe Ravnskov, numera pensionerad medicine doktor och specialist i internmedicin, är en av dem som under många år hävdat att själva infallsvinkeln är fel. Ett förhöjt kolesterolvärde är inte farligt och dessa patienter är inte mer åderförkalkade än de med ett lägre, säger han. Däremot verkar statinerna ändå hjälpa, enligt Uffe Ravnskov.
– Medicinen har effekt men på något annat sätt än genom att sänka kolesterolet, säger Uffe Ravnskov.
I debatten talar man om LDL respektive HDL. LDL står för low-density lipoprotein – det ”onda” kolesterolet som sänks med hjälp av statiner och HDL för high-density lipoprotein – det ”goda” kolesterolet. (I själva verket är LDL respektive HDL små transportpaket som innehåller kolesterol, se faktaruta.)
Kolesterol är en lipid, alltså ett fettämne. Det är livsviktigt för oss, eftersom det behövs i uppbyggnaden av de membran som finns inuti och runt om våra celler. Kolesterol är också det viktigaste utgångsmaterialet när kroppen ska sätta ihop D-vitamin och könshormonerna progesteron, östrogen och testosteron.
Vi får i oss en del kolesterol när vi äter, men den största mängden producerar kroppen själv. Det sker framför allt i levern, tarmarna, binjurebarken och könsorganen. Därefter transporteras kolesterolet i blodet, i form av lipoproteiner. Lipoproteinerna fungerar som små resväskor. Kolesterol och andra fettämnen är nämligen hydrofoba, det vill säga de löser sig inte i vatten. Ensamma skulle de alltså inte kunna färdas i våra kärl men när de omsluts av vattenlösliga proteiner fungerar det utmärkt.
Det vi i dagligt tal kallar ”ont” respektive ”gott” kolesterol, LDL respektive HDL, är egentligen de små ”resväskorna”. LDL kan fastna i redan skadade kärl och på så sätt orsaka förträngningar. HDL tar i stället upp överskott av kolesterol som annars kan ansamlas i de stora artärerna och för det tillbaka till levern.
Vid till exempel viktnedgång och motion minskar mängden LDL till förmån för HDL, vilket då brukar anses positivt. Men enligt Uffe Ravnskov kan hälsovinsterna i stället bero på annat.
– När vi ökar i vikt blir våra celler mindre känsliga för insulin och vi kan drabbas av diabetes som i sin tur kan leda till hjärtinfarkt, på grund av åderförkalkning och andra kärlproblem. Fysisk aktivitet vidgar i stället kranskärlen så att de inte täpps till lika lätt.
Omfattande biverkningar
Till sist, säger Uffe Ravnskov, minskar statiner visserligen både incidensen, alltså hur många i en population som under en avgränsad tid blir sjuka, och mortaliteten, det vill säga dödsfallsfrekvensen, men så lite att det snarast är försumbart. I det läget blir frågan om de ofta diskuterade biverkningarna viktiga.
– De är omfattande och spänner från muskelproblem och leverskador till diabetes, störda hjärnfunktioner, idiopatisk polyneuropati som är oförklarliga smärtor och känselrubbningar, och till och med cancer.
Men Bo Angelin, professor i klinisk metabolisk forskning vid Karolinska institutet, har en helt annan syn på statiner.
– Dödligheten minskar absolut. Ingen ifrågasätter mediciner mot till exempel högt blodtryck och diabetes, vilket också är helt riktigt. Statiner är faktiskt ännu mer verkningsfulla.
Ärftlig kranskärlssjukdom kräver medicin
Själv jobbar han med patienter som lider av så kallad familjär hyperkolesterolemi, FH. Det är en genetisk sjukdom hos cirka 50 000 svenskar, men bara ungefär 2 000 har fått diagnosen. Personer med FH har ett förhöjt LDL redan från födseln och vid 45-50 års ålder har hälften av männen insjuknat i allvarlig kranskärlssjukdom medan motsvarande ålder för kvinnorna är 55-60 år. Alla i den här gruppen måste helt enkelt äta statiner och ofta också en annan typ av kolesterolsänkare, PCSK9-hämmare, för att inte dö alltför tidigt. Ändå händer det ibland att någon avbryter sin behandling på grund av att den ifrågasätts både inom läkarkåren och ute i samhället.
– Jag tycker att det är bra att vi läkare diskuterar inbördes och är kritiska mot forskningsresultat men just de här fallen är tragiska, säger Bo Angelin.
Egentligen finns det inget LDL som är för lågt, menar han. Hittar man bara måttligt förhöjda värden bör statiner sättas in. Och att de som behandlas ofta upplever muskelproblem, som smärta, myalgi, eller blir svaga och får svårt att röra sig, myopati, är ju inte så konstigt eftersom de personerna ofta är äldre med helt normala krämpor.
– När man i studier givit en grupp patienter statiner och en kontrollgrupp placebo har man nästan aldrig kunnat påvisa några skillnader i biverkningar mellan dem. ”Noceboeffekten” är stor vid statinbehandling.
Synd med svartvit bild av statiner
Ute i den praktiska verkligheten befinner sig Jörg Carlsson, hjärtläkare på Länssjukhuset i Kalmar och adjungerad professor i hälsovetenskap på Linnéuniversitetet. Han tycker att det är synd att bilden av statiner ofta är så svartvit och ser två huvudsakliga grupper med olika behov. Precis som Bo Angelin säger han att den ärftliga dispositionen för höga kolesterolvärden, den familjära hyperkolesterolemin (FH), gör valet enkelt – de patienterna måste äta statiner för att inte dö i förtid. Och de som redan blivit sjuka, till exempel haft en hjärtinfarkt eller stroke, behöver medicinen som en sekundärprevention, för att förhindra ett återfall.
– För resten av oss är i stället primärprevention som råd om goda levnadsvanor bättre, till exempel att sluta röka, dricka lagom mycket alkohol, äta rätt samt motionera regelbundet och försöka att inte stressa.
Tips för att undvika hjärt- och kärlproblem
Motionera regelbundet, helst minst tre gånger per vecka. Har du inte möjlighet att träna så, rör dig så mycket du kan i vardagen. Till exempel ta trappan i stället för hissen, och gå en bit i stället för att åka buss.
Ät rätt och drick lagom. Undvik kött men också för mycket kolhydrater, som snabbt lägger sig kring magen och är farligt. Satsa i stället på fet fisk som sill, lax och makrill. Och en vuxen bör få sig minst 500 gram frukt och grönt per dag. Ett glas vin någon gång kanske kan motverka hjärtinfarkt, men forskarna vet bestämt att en hög alkoholkonsumtion ökar risken för hjärt- och kärlsjukdomar.
Stressa inte! Vid stress stiger blodtrycket, vilket försvårar hjärtats pumparbete och leder till förändringar i själva hjärtmuskeln. Ett förhöjt blodtryck en längre tid ökar risken att drabbas av hjärtinfarkt.
Men forskningen kring statiner är ibland svår att tolka, menar Jörg Carlsson. Till exempel har kvinnor före menopausen ett naturligt skydd mot hjärt- och kärlsjukdomar genom könshormonet östrogen, vilket leder till att de blir alltför få i statistiken och underlaget därmed för litet för att det ska gå att dra generella slutsatser av det
Att statiner skulle utgöra en risk för cancer avfärdar han dock bestämt.
– Det har ibland hävdats att ett högre kolesterolvärde hos äldre snarast skulle vara positivt, att det skulle leda till ett längre liv. Men förklaringen i stället är att låga kolesterolvärden i den specifika patientgruppen kan tyda på cancer och andra kroniska sjukdomar. Så nej, statiner ger inte cancer men bland annat cancer kan ge låga kolesterolnivåer.
Bör jag äta statiner eller inte?
Har du bara måttligt förhöjda kolesterolvärden kommer läkaren att i första hand ge dig livsstilsråd.
Du som haft en infarkt eller andra diagnosticerade hjärt- och kärlproblem bör äta statiner om det kan ske utan biverkningar.
Har du anlag för höga kolesterolvärden, så kallad familjär hyperkolesterolemi, FH, ska du inte tacka nej till statiner. Personer med den här ärftligheten dör i förtid utan behandling.
Text: Carina Östman på uppdrag av forskning.se
Statiner är ett samlingsnamn för kolesterolsänkande läkemedel som innehåller de verksamma ämnena simvastatin, atorvastatin, pravastatin, fluvastatin eller rosuvastatin – vilket ofta återspeglas i själva läkemedlets namn. De tas i tablettform och hämmar enzymet HMG-CoA-reduktas, som katalyserar kroppens egen nybildning av kolesterol.
När aktiviteten hos HMG-CoA-reduktas hämmas, bildas mindre kolesterol i kroppen. De kolesterolreceptorer som finns i levern noterar då ett kolesterolunderskott, och fångar istället upp ämnet från blodet där det annars skadar kärlen.
Det finns också andra typer av kolesterolsänkande läkemedel. En är så kallade PCSK9-hämmare. De verkar precis som statiner genom en ökad koncentration av LDL-receptorer på levern men är antikroppar som måste injiceras en till två gånger i månaden. Dessutom är de mycket dyra och ges subventionerade bara till vissa patientgrupper. Effekten är dock större, reduktionen av LDL i blodet ligger mellan 50 och 60 procent jämfört med kring 40 procent för statiner.
Källa: Jörg Carlsson, hjärtspecialist vid länssjukhuset i Kalmar
Två tredjedelar av världens livsmedelsgrödor kräver pollinering, liksom 90 procent av de vilda växterna. Det är därför FN:s jordbruksorgan FAO har lyft upp ”rädda biet” som ett viktigt mål. Men vilka bin ska räddas? Och hur ska det gå till?
Pollinering är ett lagarbete där varje spelare har sin speciella uppgift. Laget består av insekter, med bin som den största gruppen. Där finns den långtungade, klumpiga humlan som kan gå på djupet och som spiller pollen överallt. Andra humlor är bra på att surra loss pollen från trädgårdsblåbär. Där finns också specialister som rödklöversandbi, sälgsandbi och äpplesandbi som bara samlar pollen från vissa växter.
I ett sådant lag skulle honungsbiet hamna på avbytarbänken. Åtminstone om det var förmågan att pollinera som avgjorde uttagningen. Honungsbiet är en effektiv honungstillverkare, vilket innebär att den har lärt sig att hålla fast vid de pollen den samlar istället för att spilla den i nästa blomma.
– En blomma vill hellre ha en humla som rumlar runt, säger Lina Herbertsson, forskare i miljövetenskap och biologi vid Lunds universitet.
Bin kan delas in i två kategorier: vilda och tama. Lina Herbertsson kallar tambina för boskap, alltså djur som producerar mat, i det här fallet honung. Medan de vilda bina står för merparten av pollineringen, framför allt av de vilda växterna.
Pollinerare hotas av utrotning
Pollinering av insekter och andra djur skapar ett värde för människan på minst 235 miljarder dollar årligen. Det är en siffra som troligen kommer att minska, då tio procent av insektsarterna hotas av utrotning under de närmaste decennierna, enligt forskare knutna till IPBES (Intergovernmental Platform on Biodiversity and Ecosystem Services). I vissa regioner står upp till 40 procent av de vilda insekterna, framför allt bin, inför hotet om utplåning. Majoriteten av de 20 077 biarter som finns i världen är vilda.
Förutom att uppfylla löften om att bevara biologisk mångfald, finns alltså ett egenvärde i att se till att landskapen hyser så många olika bin som möjligt.
Hur står det då till med bina?
– För honungsbin är det bra, som alltid. De är vår boskap och har sin plats där vi vill ha dem. De har många sjukdomar men det är mest problem för odlaren som får bekämpa dem.
Och vildbina?
– Där finns en större oro. Av de 300 arter vi har är nästan en tredjedel rödlistade, alltså kraftigt minskande eller väldigt sällsynta, säger Lina Herbertsson.
Honungsbin och humlor- 300 biarter i Sverige
Långtungebin (Apidae) är en familj i överfamiljen bin som i sin tur tillhör insektsordningen steklar. De lever av nektar och pollen och spelar därmed en stor roll för blommande växters pollinering. Man känner till omkring 20 000 arter av bin i 7-9 kända familjer.
Vissa arter i familjen långtungebin är sociala och bildar bisamhällen men det stora flertalet arter är solitära. Till de sociala arterna hör honungsbina, humlorna och de gaddlösa bina. Det är framförallt honungsbin (Apis) som används av människan för honungsproduktion.
Bin finns på alla kontinenter förutom Antarktis. Antalet arter i Sverige uppgår till närmare tre hundra. Källa: Wikipedia
Det är framför allt mängden arter som har minskat, och det beror till stor del på ett förändrat landskap där boskapen betar på åkermark istället för på betesmark och ängsmark vilket ger högre avkastning men färre blommor för vildbina. Landskapet har även blivit mer välfriserat när blommande ogräs klipps bort i diken och på vallar. Dessutom har många boplatser, som döda trädstammar, rensats undan.
Bild: Sonja Leidenberger
Även bekämpningsmedel påverkar bina negativt.
– När det gäller bekämpningsmedel vet vi att vissa ämnen har varit delaktiga i minskningarna men de påverkar de arter som besöker åkermarken, som kan använda raps och andra åkerblommor, och de som minskar mest är inte de arterna utan de som är specialiserade på det gamla jordbrukslandskapet.
Bikuporna gynnar honung – inte biologisk mångfald
Som ett svar på larmrapporterna om döende bin har fastighetsbolag, köpcentrum, kommuner, matbutiker och andra satt upp bikupor för att visa att de gör något. Men att fokusera på honungsbin kan stjälpa mer än hjälpa. Det var budskapet i en debattartikel som Lina Herbertsson och tre kollegor skrev i Dagens Nyheter i juli 2019. Problemet är att honungsbina konkurrerar ut de vilda bin som finns i närheten.
– Att sätta ut bikupor är inte en insats för biologiska mångfalden utan för produktionen. Honungsbin bra på att producera mat.
Vildbina vore mer betjänta av att människan inte ansträngde sig så mycket.
– Det allra enklaste är att göra lite mindre. Vi måste acceptera att vägkanter och fältkanter ser ovårdade ut och man ska vara stolt över en oklippt gräsmatta. Många lantbrukare är positiva till att låta bli att klippa när vi gör en studie, men de vill att vi sätter upp en skylt för att de inte ska framstå som lata.
– Sedan måste vi stoppa förlusten av betesmarker och ängsmarker, den har varit extrem och de fortsätter att minska trots att vi vet att vi måste behålla dem.
Bin dör av bekämpningsmedel
Även om de vilda bina har drabbats hårdast av det storskaliga jordbruket så kan bekämpningsmedel slå hårt mot honungsbina. För drygt tio år sedan drabbades framför allt europeiska biodlare av en omfattande bidöd. I Tyskland tillsattes en utredning som kom fram till att de tyska bina dog av att ha blivit förgiftade av ett bekämpningsmedel som hade använts vid majsodlingar längs floden Rhen. Ett par år senare förbjöd EU användningen av tre olika bekämpningsmedel.
Bild: Niclas Norrström
”Frankenbee” – en motståndskraftig pollinatör
Hoten från bekämpningsmedel (och virus och kvalster) har fått såväl forskare som privata företag att hoppas på vad biodlare kallar Frankenbees, ett genmodifierat, motståndskraftigt bi. Den tyske forskare som var först med att utveckla tekniken har kallat det för en idiotisk idé och tackat nej till erbjudande från företag. Men en japansk forskare, Takeo Kubo från universitetet i Tokyo, den andre med tillverkning av ett genetiskt modifierat bi på sin meritlista, tror att motståndskraftiga bin inom en snar framtid kommer att pollinera åkrarna.
Henrik Smith, professor i zooekologi vid Lunds universitet, befarar att en sådan utveckling, om den kommer, blir ännu ett bakslag för vilda bin.
– Pesticider kan förvisso påverka tambin, men också vilda bin och en rad andra organismer. Skulle pesticidresistenta bin användas som argument för att tillåta högre användning av pesticider finns en risk att andra pollinatörer och nyttoinsekter påverkas negativt. Eftersom vilda bin är viktiga för pollination av både grödor och vilda växter, finns det tydliga risker med ett sådant scenario.
För att hjälpa de vilda bina måste landskapet omformas, menar Henrik Smith. Något som skulle kunna göras med hjälp av jordbruksstödet.
– Jag tror att vi kan behålla en hög biologisk mångfald genom åtgärder som inte påverkar livsmedelsproduktionen nämnvärt. Det innefattar tillgång till boplatser, blommor i kantzoner och naturbetesmarker. De jordbruksstöd vi har skulle kunna utnyttjas på ett mer effektivt sätt för att gynna pollinatörer.
Bara en procent är nordiska bin
Även om genmanipulering av honungsbin ännu är i sin linda så är de som idag producerar vår honung hårt framavlade underarter som inte har sitt ursprung i Sverige utan längre söderut. Det ursprungliga, mörka, nordiska biet utgör 0,5-1 procent av de 130 000 till 200 000 odlade bisamhällen som finns i landet.
Bild: Niclas Norrström
Sonja Leidenberger, doktor i biovetenskap vid högskolan i Skövde, är en av de forskare som nyligen påbörjat en studie av hur det nordiska biet står sig jämfört med andra importerade underarter. Bakgrunden är den stora, världsomspännande insektsdöden. Med hjälp av 78 bisamhällen utplacerade på fem olika platser i Norge och Sverige ska de olika underarternas beteenden och förmågor jämföras. För att kunna följa bina har forskarna fäst små radiosändare (RFID-chip) på deras ryggar. Därmed kan forskarna studera hur bina flyger under dagen, under säsongen, och hur länge de lever. Kuporna står på vågar som kan mäta hur mycket pollen bina samlar in.
Genetiskt bredd viktigt för framtiden
– Vi kommer att sätta det i relation till klimatdata och kolla deras polleninsamling, säger Sonja Leidenberger. Vad samlar de på, vilken flora rör de sig i och vilken betydelse har biologisk mångfald?
Bisamarbete
Sonja Leidenbergers forskning är ett svensk-norskt EU-finansierat samarbete mellan Stiftelsen Nordens Ark, Norges Birøkterlag, Umeå universitet, Göteborgs universitet och Högskolan i Skövde och kommer att pågår i tre år.
– Ju mer du korsar och blandar desto mer missar du genetiskt material, vilket kan vara viktigt i en värld som är på väg att förändra sig, och det får vi inte när vi har ett bi som är framodlat efter odlarens önskemål. Det lokalanpassade bit finns nästan inte längre på grund av alla korsningar.
Text: Johan Frisk på uppdrag av forskning.se
Antingen argumenterar man för att det inte ska finnas undervisning i förskolan – att barn ska få leka, eller så argumenterar man för att barnen ska undervisas och förberedas för skolan. Men diskussionen är förenklad, menar Niklas Pramling, professor i pedagogik vid Göteborgs universitet.
– Förskolläraryrket rymmer många dimensioner, en är lek, en annan är undervisning och en tredje är omsorg. Det är viktigt att inte någon av dem får stå tillbaka. Avgörande för att lyckas är att förstå att undervisning inte behöver vara att man står och förmedlar information, säger han.
De senaste åren har han arbetat med i ett forskningsprojekt om lärande och lek som genomförs i samarbete med förskollärare och en forskargrupp från flera olika universitet.
– Vi känner inte till tillräckligt mycket om lekens utvecklande potential och syftet är att undersöka hur undervisning kan äga rum i lek utan att leken försvinner.
För leken är viktig i förskolan, poängterar Niklas Pramling. Leken skapar sammanhang där ord och begrepp får mening. Ett ord som kvitto till exempel, som enskild glosa blir det ett fragment men när barnen leker affär fyller ordet en funktion och betydelsen blir det tydlig.
Det finns fler vinster med leken. Som att barnen blir aktiva deltagare och inte passiva mottagare. Eller att små barn kan förstå abstraktioner som stor och liten genom att på egen hand undersöka konkreta föremål. Dessutom lär leken oss att fantisera; i leken kan vi föreställa oss hur saker kan vara annorlunda – något som är grundläggande för vår förmåga att förstå omvärlden.
Stör gärna mitt i leken
Skolforskningsinstitutet gjorde under 2018 en forskningsöversikt som visar att personalen på förskolan spelar en viktig roll för att leken ska utveckla barnens sociala förmågor. Men i det arbetet behöver pedagogerna utöva ledarskap och på olika sätt skapa förutsättningar för lek. Studien identifierar tre saker som är viktiga för att det ska äga rum:
Att regissera. Att personalen planerar och ställer i ordning för lek
Att delta. Personalen ska guida, utveckla och medla i leken.
Observera och reflektera. Därigenom kan personalen utveckla sin kunskap om barnen och om leken
Ett viktigt skäl till varför studien gjordes var att förskollärare efterfrågat kunskap om just detta, och att tidigare studier visat att det finns en tvekan hos förskollärare att gå in i barns lek, för att man är rädd för att störa leken. Istället förhåller man sig passiv, säger Karolina Fredriksson, projektledare på Skolforskningsinstitutet.
I förskolan behöver undervisning vara relaterad till lek, det är Niklas Pramlings fasta övertygelse.
– I vår studie talar vi om lekresponsiv undervisning. Det innebär att utforma en verksamhet som bidrar till att barn utvecklar nya lekar och nya lekroller och samtidigt lär sig om någonting som ligger utanför leken. Centralt i den här typen av undervisning är att både förskollärare och barn skiftar mellan det som vi kallar för ”som om” – det fantasifulla och det som är på riktigt, ”som är”.
Ett exempel är en lek där den påhittade bokstavstjuven stjäl bokstäver. Att det plötsligt försvinner en bokstav ur ett namn och eller ett ord.
– Vad händer med mitt namn då? Det är ett sätt för barnen att lära sig om bokstäver men man kan delta utan att kunna stava eftersom det samtidigt är på låtsas.
För att ge stöd för barns lärande kan personalen utveckla leken genom att ta in begrepp och föremål som barnen själva inte skulle tänka på. Då blir pedagogerna medskapare istället för några som undervisar genom att berätta hur det är. Som i leken där det kommer ett brev till förskolan med utmaningar som barnen behöver klara. Till exempel ska de tillsammans samla 10 avlånga saker innan de får ta sig till lekens nästa del.
– I barnens vardag planteras då reella problem som vad är ett avlångt objekt? Eller hur får vi ihop 10 stycken ?
En pedagogik som påminner om skolans leder däremot inte till att förskolebarn lär sig mer. Det finns det mycket belägg för, säger Niklas Pramling.
Lek gör barn sociala gruppvarelser
– Ambitionen att barn ska lära sig mer vid tidigare ålder innebär inte att man ska göra förskolan till skola. Det finns det ett brett stöd för i forskningen. Bland annat en amerikansk studie som gjorts sedan amerikanska förskolor gått mot en mer skolinriktad verksamhet. Den visar tydligt att barnen lär sig bättre när de är aktiva deltagare än när de är passiva mottagare.
Leken kan också hjälpa barnen att bli trygga och samspela med andra. Det är ett av resultaten i Skolforskningsinstitutets forskningssammanställning ”Att genom lek stödja och stimulera barns sociala förmågor.” Forskarna har gått igenom 1000 abstracts och efter granskning valt ut 15 svenska och internationella studier som beskriver hur förskollärarna kan stärka barnens sociala förmågor genom lek.
– Vi vill visa att det finns mycket forskning som stödjer att lek är viktigt för förskolebarn och att man genom lek kan hjälpa barn att bli sociala gruppvarelser. Barn som är blyga, barn som slåss, barn som inte vill prata, är inget man kan instruera bort men leken kan göra underverk, säger Ingrid Engdahl, docent i barn och ungdomsvetenskap vid Stockholms universitet och en av forskarna bakom forskningsöversikten.
Förbereda och regissera lek
Men det går inte av sig själv. Forskningsöversikten visar att det krävs både struktur och förskollärare med kunskap om lekens betydelse. Den konstaterar också att pedagoger som inte tar hänsyn till barnens perspektiv riskerar att i värsta fall starta lek som leder till ett negativt samspel mellan barnen.
– Vi försöker förklara vad personalen gör som resulterar i att leken stimulerar barnens sociala förmågor. Vi hittade då tre kategorier bland resultaten: Att de regisserar leken, det vill säga att de gör i ordning för lek, ungefär som för en pjäs. Att de deltar, det innebär att vara aktivt närvarande, antingen på avstånd eller genom att gå in i leken när det behövs. Och att de behöver observera och reflektera.
Det är ett förhållningssätt som förutsätter att personalen är lyhörd för barnens intressen och att vuxna inte lämnar leken utan använder lekens möjligheter, säger Ingrid Engdahl.
Men det riskerar att kollidera med det som kallas fri lek, som traditionellt har en stark ställning inom förskolan. Men fri lek förordas varken av Niklas Pramling eller Ingrid Engdahl.
– Det ska finnas stort utrymme för barn-initierad lek, men det finns en syn på lek som innebär att om barnen leker så är personalen nöjd. Förskolan är en miljö som ska främja lärande och utveckling, barnen ska få möta nya miljöer och utmanas av saker de annars inte skulle komma i kontakt med. Det sker kanske som bäst inom ramen för lek och utforskande. Leken kan vara planerad undervisning – som det står i läroplanen, säger Ingrid Engdahl.
Avskaffa den fria leken
Fri lek har blivit ett honnörsord men förståelsen för vad lek är har varit oreflekterad, menar Niklas Pramling.
– Lek är aldrig fri. Lek förutsätter till exempel vissa erfarenheter. Leker en grupp barn en lek som bygger på en film de har sett, är de som inte sett filmen inte fria att delta eftersom de kanske inte förstår leken. Sedan kan personalen ibland vara med och ibland inte. Men friheten består inte i att förskollärarna inte är med.
Dessutom är barns lekar inte alltid roliga och utvecklande för alla barn som deltar. Lekar kan vara grymma eller utesluta vissa barn. Någon som alltid får vara hund eller drabbas av att vara lillebror, med förbehållet ”men du var inte född ännu”, för att ta ett exempel från en av Niklas Pramlings studier.
För egen del tycker Niklas Pramling att begreppet ”fri lek” borde avskaffas. Det räcker att tala om lek.
– Det är mer givande att fundera på hur förskolan skapar en verksamhet där barn och förskollärare är fria att ta aktiviteterna i oförutsägbara riktningar, säger han.
Vad är lekresponsiv undervisning?
Projektet om lärande i och av lek är ett samarbete mellan universitetet, högskolor och förskolor, med syftet att utveckla en lekbaserad undervisning i förskolan.
– Målet med projektet är att skapa ny kunskap om hur en didaktik kan utformas som förenar lek och undervisning, säger Niklas Pramling professor i pedagogik vid Göteborgs universitet och forskningsledare.
Studien genomförs i nära samarbete med förskolor. Bland annat filmar personalen på förskolorna leksituationer. Tillsammans med forskare och andra förskollärare diskuteras sedan filmerna. Forskarna gör sedan analyser av filmmaterialet som följs upp med seminarier tillsammans med förskollärare, utvecklingsledare och förskolechefer.
Ett av resultaten av forskningen är begreppet lekresponsiv undervisning som Niklas Pramling vill etablera. Det innebär att utforma en verksamhet som bidrar till att barn utvecklar nya lekar och nya lekroller och samtidigt lär sig om någonting som ligger utanför leken.
This website uses cookies to improve your experience while you navigate through the website. Out of these cookies, the cookies that are categorized as necessary are stored on your browser as they are essential for the working of basic functionalities of the website. We also use third-party cookies that help us analyze and understand how you use this website. These cookies will be stored in your browser only with your consent. You also have the option to opt-out of these cookies. But opting out of some of these cookies may have an effect on your browsing experience.
