Flera av de misstänkta förövarna under #metoo har presenterats med namn och bild. De är inte dömda, ibland ligger händelserna långt tillbaka i tiden och i något fall har de misstänkta övergreppen utretts men inte kunnat bevisas.

Det är omständigheter som tidigare varit skäl för redaktörer att ofta avstå från att gå ut med namn. Är det trycket från sociala medier som fått en del av de etablerade medierna att ändra sina gränser?

Kan ändras igen

– När vi har #metoo på distans kommer nog redaktionerna att ställa sig frågan: hur agerade vi egentligen? Vilka alternativ hade vi? Då kan det hända att policyn ändras igen, säger Torbjörn von Krogh, medieforskare knuten till Mittuniversitetet och tidigare chefredaktör för Pressens Tidning.

Kanske har ändå en ny slags semianonymitet skapats i samband med #metoo. Torbjörn von Krogh pekar på Dagens Nyheters artikel om den så kallade Kulturprofilen. Artikeln är en hybrid mellan att namnge eller inte. Identitetsmarkörerna var så många och så tydliga att alla som kände till Kulturprofilen genast visste vem tidningen skrev om. Men för alla utanför den kretsen var han fortfarande okänd.

– Många fällningar i Pressens Opinionsnämnd (PO) handlar om att det har gått att identifiera personer trots att namnet inte satts ut. Dagens Nyheter försvarade sin publicering av med att det var ok att den krets som visste vem har var kunde identifiera honom. Men inför andra skyddade tidningen honom. Det är en värdering som är ny i de här sammanhangen. PO har å sin sida uttryck att det kan vara rätt med en sådan publicering.

Problem överlåta sanningen på läsaren

Susanne Wigorts Yngvesson är docent i etik vid Teologiska högskolan Stockholm och forskar om medieetik. Hon har fäst sig vid den stora mängden vittnesmål som publicerats anonymt och ser problem i att sanningshalten i berättelserna inte kontrollerats av medierna.

– Att journalister tar det för självklart att vem som helst ska kunna berätta om en sak som sedan ska publiceras är inte oproblematiskt. Eventuellt kan människor identifieras eller så är vittnesmålen skrivna på ett så allmänt sätt att det skulle kunna vara vem som helst, säger hon.

De strukturella problem som har blivit synliga genom #metoo hade ändå kunnat lyftas, menar Susanne Wigorts Yngvesson. Det stora antalet vittnesmål räckte gott och väl.

Vilsenhet påverkar förtroendet

Torbjörn von Krogh drar slutsatsen att det funnits en vilsenhet i hur de etablerade medierna ska förhålla sig till sociala medier, vilket avspeglat sig i att medierna gjort olika bedömningar när det gäller namnpubliceringar.

– Redaktörerna har haft svårt att förklara sina beslut, säger han. Det är vanligt att hänvisa till att en helhetsbedömning ska användas men sällan anges vilka de olika delarna är som skapar helheten. Det gör att skälen för publiceringen ibland blir svåra att förstå för mediekonsumenterna.

Ulrika Andersson, docent i journalistik, medier och kommunikation vid Göteborgs universitet och undersökningsledare på SOM-institutet, menar att otydligheten kan påverka mediernas trovärdighet.

– Risken är att människor upplever besluten om varför namn publiceras som väldigt godtyckliga. Man förstår inte vilka grunder som gäller: är man partisk i ena fallet? Håller man någon bakom ryggen? Finns det en dold agenda?

”Alla visste” inget argument

När etablerade medier har namngivit personer har de i vissa fall hänvisat till att namnet redan publicerats på sociala medier och att “alla redan visste vem personen är”.

– Det är ett argument som inte håller, säger Ulrika Andersson. Rykten kan florera var som helst. Jag förväntar mig att etablerade medier är mer professionella än så.

Torbjörn von Krogh är inne på samma spår. Etablerade medier argumenterar för att etiken är en kvalitetsmarkör, påpekar han. Att namnet publicerats på sociala medier blir i sig inte ett skäl för etablerade medier att bara följa efter utan göra en egen bedömning. Skulle grunden för publicering dessutom vara felaktig är skadan ännu värre när det är etablerade medier som är ansvariga.

Drabbar oskyldiga

En annan aspekt av namnpubliceringen är att den påstås ha bidragit till kraften i #metoo. Genom att namnet finns ute har flera kvinnor kunnat avslöja att de har utsatts av samme man. Det sätter också press på chefer att ta itu med problem som varit kända länge men sopats under mattan.

– Ja så kan det naturligtvis vara. Men var det värt det? Måste personer pekas ut? Namnpubliceringen drabbar inte bara den enskilda personen utan även personens familj och barn. Den som fått sitt namn offentliggjort blir heller aldrig fri från anklagelserna, säger Susanne Wigorts Yngvesson.

Ulrika Andersson säger att hon till viss del kan förstå resonemanget,  men att drevet som uppstår i jakten på skyldiga också medför att oskyldigas namn förekommer i spekulationerna.

– Generellt ska media vara mycket försiktig med namnpublicering och det är rättssystemet som ska bedöma skuldfrågan, framhåller hon.

Torbjörn von Krogh håller med om att medierna i sin otydlighet krattat manegen för ett ökat misstroende mot de etablerade medierna.

– Vad man kan säga är att värderingarna i pressen inte är skilda från värderingarna i samhället. De är en produkt av kultur och historia och journalisternas ambition att göra ett bra jobb. Det är därför vi har den här debatten, säger han.

Text: Lotta Nylander på uppdrag av forskning.se

Det finns ett före och ett efter den 17 oktober 2017 då skådespelerskan Alyssa Milano skrev ”Om alla kvinnor som blivit sexuellt trakasserade skrev `Metoo´ i statusraden skulle det visa problemets magnitud.”

Det var starten på den flod av vittnesmål från kvinnor i olika yrken, åldrar och sociala positioner som sedan spridits i facebookgrupper.

– #Metoo är en internationell massrörelse utan ett tydligt ledarskap och som saknar frontfigur, menar Katarina Leppänen docent i idéhistoria vid Göteborgs universitet. Hon ser en ny typ av proteströrelse växa fram.

En spontan rörelse

Till skillnad från ett politiskt parti som framför en fråga, är det spontant uppkomna rörelser som drivs genom att någon startar en facebookgrupp. Det är väldigt spännande, säger hon.

Kraften i rörelsen kommer från den stora mängden berättelser, menar hon. Vittnesmålen är för många för att de ska förklaras som privata angelägenheter.

– Kvinnor har ofta anklagat sig själva när de trakasserats sexuellt. Men det stora antalet berättelser gör att det blir tydligt att det inte kan vara den enskilda kvinnan som gjort fel. Det är en viktig del i #metoo för det gör att man inte behöver skämmas för att man har varit utsatt.

Förutom att kvinnor gör sig fria från skamkänslor gör de tiotusentals vittnesmålen att fokus riktats mot frågor om hur makten mellan män och kvinnor fördelas.

– När man går från att uppfatta något som individuellt och personligt till något som är strukturellt är det också möjligt att ställa politiska krav.

Ingen väg tillbaka

Det är det som skett i #metoo, menar Katarina Leppänen. Och nu finns ingen väg tillbaka, säger hon.

– Det har redan börjat ske förändringar genom att arbetsplatser och institutioner har vidtagit konkreta åtgärder mot trakasserier och kränkningar. Att kvinnogrupper i de politiska partierna har plockat upp frågan är också viktigt Det gör att det etableras kanaler i det politiska arbetet.

– Det finns inte en chans att det blåser över och att allt sedan återgår till det vanliga igen, säger Ninni Carlsson, universitetslektor i socialt arbete vid Göteborgs universitet som forskar om sexuella övergrepp.

Men det var inte en självklar utveckling, menar Ninni Carlsson. Rörelsen höll på att ebba ut i mitten på oktober 2017 men när skådespelerskornas gick ut i gruppen #tystnadtagning vände de utvecklingen.

– Det var ett avgörande steg för den bredd som #metoo fått, säger Ninni Carlsson.

Blev en kollektiv röst

Skådespelerskorna vidgade fokus från kvinnors enskilda berättelser till att samlas i en kollektiv röst. Under #tystnadtagning skrev de bland annat: ”Vi kräver att arbetsgivare slutar att skydda, anställa och tjäna pengar på förövare.”

Den typen av formuleringar kom sedan i de flesta av uppropen. Kvinnor i byggbranschen förenades till exempel några veckor senare under #spikenikistan. Deras krav är snarlika skådespelerskornas: ”Kanaler måste finnas för att trakasserier ska kunna anmälas, förövarna måste få konsekvenser, och metodik för att förebygga måste användas. Ansvariga måste ta ansvar.”

– Här har vi faktiskt helt nya fackföreningar som växer fram. Tillsammans skapar hashtaggarna en struktur för gemensamma, organiserade aktioner, säger Ninni Carlsson.

Katarina Leppänen tror att något av det första som kommer att ske är att de policydokument som finns börjar användas. Det finns lagstiftning mot sexuella trakasserier. Det finns värdegrundsarbeten och likabehandlingsplaner. Men innehållet har stannat vid politiskt korrekta formuleringar i pärmar på en hylla, hävdar hon.

– Ofta har det varit dokument som gått att hänvisa till men som inte behövt efterlevas. Att dokumenten funnits har skapat en falsk föreställning om att de garanterar att kränkningar inte sker.

Arbetsmarknaden en utmaning

Katarina Leppänen pekar också på att #metoo visat att det saknas ett fungerande system för utredningar och anmälningar.

– Många berättelser beskriver att när en anmälan har gjorts så har den inte tagits på allvar. Genom att åtgärda det kan stora förändringar ske.

Även om det nu har öppnats en väg mot förändring finns också utmaningar, det är forskarna överens om. Det största hindret är en otrygg arbetsmarknad.

– Arbetsvillkoren har försämrats sedan 1990-talet. Det har utnyttjats av män. Kvinnor hamnar i en situation där de inte vågar säga ifrån för att de är rädda att förlora sina arbeten, säger Ninni Carlsson

–  Det är svårt att våga ställa krav för den som har en tillfällig anställning. Klagomål behöver heller inte åtgärdas, den arbetsgivare som inte vill ta tag i problemen kan bara vänta tills anställningen upphör, säger Katarina Leppänen.

Hur blir det då efter #metoo?

Bättre. Kanske till och med mycket bättre, tror Ninni Carlsson. Hon märker redan hur normer förändras.

– Jag tror att #metoo har satt igång en reflektionsprocess hos både män och kvinnor som leder till att vi börjar handla annorlunda, säger hon.

I sin egen forskning har Ninni Carlsson sett att det offentliga samtalet om sexuellt våld direkt påverkar människors attityder.

–  Mediedebatterna har en avgörande betydelse för att människor börjar tala om sexuella kränkningar. Samtalet leder i sin tur till att beteendet ändras. Det är det som sker nu. Både män och kvinnor vittnar om att de blivit uppmärksamma på sitt agerande.

Bra även för männen

Även för män kan mycket bli bättre genom de krav som kvinnorna ställer, menar Katarina Leppänen. Förtrycket av kvinnor blir sexualiserat men i systemet som gör kränkningarna möjliga offras också män.

–  Både män och kvinnor drabbas av de strukturer som gör att kvinnor kränks. Ofta är det översittarkulturer med starka ledare där vissa släpps in i gemenskapen och andra hålls utanför. Kanske kan män och kvinnor nu arbeta tillsammans för att ändra den typen av system.

– I förlängningen tror jag att det kan bli oacceptabelt att sexuellt trakassera och på andra sätt kränka människor på arbetsplatser. Men det är faktiskt svårt att uttala den tanken eftersom den samtidigt känns så utopiskt, säger Katarina Leppänen.

Text: Lotta Nylander på uppdrag av forskning.se

70- talets kvinnorörelse banade väg

Det fokus som #metoo har satt på sexuella trakasserier har en tydlig koppling till 1970-talets kvinnorörelse. Då sattes kvinnors sexualitet på den politiska agendan och grunden lades för begreppet sexuella trakasserier.

– 1970-talets kvinnoorganisationer vågade göra det som tidigare generationer inte vågat nämligen att prata om sex, säger Elisabeth Elgán, professor i historia vid Stockholms universitet och författare till boken Att ge sig själv makt, som handlar om Grupp 8.

Kvinnoorganisationerna diskuterade den sexuella revolutionen, abort, våldtäkt och våld i nära relationer. De demonstrerade utanför porrklubbar och rev ner löpsedlar med halvnakna kvinnor. Och 1976 lyckas en samlad kvinnorörelse stoppa förslaget om lägre straff för sexualbrott.

När sedan vågen av demonstrationer ebbade ut på 1980-talet tog kvinnorna med frågorna de drivit till sina arbetsplatser. Det resulterar bland annat i jämställdhetsråd och i att facket började uppmärksamma särbehandling av kvinnor. Då startades också de första kvinnojourerna och mottagningarna för att stötta våldtagna kvinnor.

Begreppet sexuella trakasserier fanns då inte. Men i och med att kvinnorörelsen satte fokus på frågan bidrog det till att begreppet etablerades mot slutet av 1980-talet. På många arbetsplatser antogs samtidigt en rad policyregler för att motverka diskriminering av kvinnor. Normerna ändrades. Åtminstone på pappret skulle män och kvinnor nu behandlas lika. Något som har varit en viktig del i det genomslag som #metoo har fått, menar Elisabeth Elgán.

–  Många kvinnor har varit så vana vid mindre trakasserier som tafsande eller sexistiska skämt att de inte har känt sig bekväma med att anmäla. Genom #metoo finns det en grund att ifrågasätta de upplevelserna därför att det finns en stark norm som säger att det inte ska vara så här. Hade normen varit att det här är helt ok, lite ska man väl tåla, då hade det inte alls kommit lika mycket vittnesmål.

Varför sker #metoo just nu?

–  Som så mycket i historien är det en rad tillfälligheter som ska samspela för att en företeelse ska få genomslag. Den ska komma i rätt tid, den ska komma från rätt ställe och det ska finnas ett medieutrymme som kan ge uppmärksamhet, säger Elisabeth Elgán.

#Metoo kunde svara upp på alla punkter, menar Elisabeth Elgán.

Det uppstod i Hollywood, själva hjärtat i den amerikanska populärkulturen, som med sitt enorma inflytande når världens medier. Anslaget är uppfordrande och kan ge direkt gensvar – ”jag också”. Den allmänna uppmärksamheten var för tillfället inte riktad mot ett stort krig, en terrorattack eller ett amerikanskt presidentval. Och sociala medier var den perfekta arenan: snabbt, globalt och platsen där personliga berättelser delas.

Det kunde inte gå fel.