Historiskt sett har de tekniska revolutionerna gett enorma fördelar, men de har också fört med sig arbetslöshet och oro. I takt med att vårt samhälle blir alltmer automatiserat ökar även risken för ett stora tekniskt bakslag. De mest skeptiska menar att det bara är en tidsfråga innan datorerna och artificiell intelligens, AI, tar över.
– Vinsterna med digitaliseringen är otroliga, men vi är globalt sårbara på ett sätt som vi inte har varit tidigare. Vi pratar om en ny typ av risksamhälle. Vad händer när elen inte fungerar? Vad händer när de stora systemen hackas? Då blir vi lika hjälplösa och sårbara som på 1850-talet, säger Maths Isacson, professor emeritus i ekonomisk historia vid Uppsala universitet.
Den första industriella revolutionen inleddes i Storbritannien kring 1750 med uppfinningar som ångmaskinen och spinnmaskinen Spinning Jenny. Till Sverige kom industrialiseringen under mitten av 1800-talet när Storbritannien, som hade förbrukat merparten av sina naturtillgångar, började rikta sina blickar mot de virkesrika skogarna i Norrland.
Effektivare jordbruk gjorde folk arbetslösa
Den svenska exportsuccén hade dock inte varit möjlig utan de tidigare förändringarna inom jordbruket, den så kallade agrara revolutionen, som börjat hundra år tidigare. Den ledde till en ökad produktivitet, men också till en ökad arbetslöshet inom jordbruken. De arbetslösa sökte sig till industrin, med en mängd nya uppfinningar.
– Ångmaskinen, järnvägen och i nästa skede elektriciteten brukar lyftas fram som viktiga innovationer. Ytterst handlade industrialiseringen om att människan nu kunde kontrollera större mängder fysisk kraft än vad som var möjligt tidigare, säger Christian Sandström, som forskar om teknologiskiften vid Chalmers tekniska högskola.
Ångmaskinen gjorde att sågverken i Sverige kunde anläggas varsomhelst, inte bara vid forsar som frös till is under vinterhalvåret. Järnvägen uppfyllde nya krav på förbindelser och ersatte transporter med häst och vagn, för tunga varor som timmer, träkol och järnvaror.
Därefter gick utvecklingen rasande snabbt. Segelfartyg ersattes av ångfartyg och trä ersattes av plåt. Omkring år 1900 uppfanns snabbstålet – en typ av stål som tål hög värme och gjorde det möjligt att öka hastigheten på maskinerna, vilket i sin tur ökade produktionen. Strax därefter gjorde elektriciteten sitt intåg och gav lättillgänglig energi. Denna tid brukar kallas den andra industriella revolutionen.
Industriell expansion ledde till folkrörelser
Det är lätt att tro att människan i och med den snabba tekniska utvecklingen omedelbart fick bättre levnadsvillkor. Men det stämmer inte riktigt, menar Maths Isacson, Uppsala universitet. Särskilt illa var det i städerna som då upplevde en enorm inflyttning från landsbygden.
– Det sker en urbanisering och människorna lever under väldigt svåra förhållanden. Arbetsvillkoren är hårda, lönerna är låga och det sker mycket olyckor. För att inte tala om den dåliga saniteten i städerna och alla sjukdomar. Människorna slet hårt under denna tid.
Den industriella expansionen skapar även andra sociala problem såsom barnarbete och det var först när människorna började organisera sig och starta folkrörelser som det blev bättre. Det skedde på 1870-talet då den första fackföreningen bildas och 1889 grundades det socialdemokratiska arbetarpartiet, som la grunden för samhällets framtida demokratisering. Ett decennium senare går samtliga fackföreningar samman i Landsorganisationen LO.
Mellan 1859 och 1914 ökade industriarbetarna i antal från 9 procent till 30 procent av befolkningen.
Även verkstadsindustrin växte och landet fick flera ledande företag som bara tillverkade en eller ett fåtal varor – med hög teknisk kvalitet. Några exempel är LM Ericsson, Alfa-Laval, Electrolux, Saab och Volvo.
Den tredje revolutionen är här
Under det sena 1900-talet inleds den tredje industriella revolutionen, som även kallas för informationssamhället, och kännetecknar ett liv som till stor del genomsyras av informationsteknologi. Enligt många forskare är detta den största förändringen för både individ och samhälle sedan den första industriella revolutionen.
Omvandlingen tog fart på allvar under 1980-talet i och med persondatorernas intåg i hemmen och slog igenom på 1990-talet när internet introducerades.
– Man pratar om kärnteknologi runt vilka nya uppfinningar kommer i en ström. Ett exempel är datorn och framförallt mikroprocessorn, det vill säga datorns hjärna, som verkligen har tagit över världen. Den har revolutionerat allt – på gott och ont, säger Maths Isacson.
Han får medhåll av Thomas Kaiserfeld, idéhistoriker vid Lunds universitet, som säger att datorer bland annat har bidragit till den ökade produktionen inom tillverkningsindustrin.
– Datatekniken är generisk vilket betyder att den finns i väldigt många produkter och i alla led. Vi producerar och konsumerar på ett helt annat sätt än vad vi gjorde förut.
Enligt honom har datatekniken också lett till att de sociala sammanhangen har förändrats. Om det är bra eller dåligt är dock för tidigt att säga.
92 procent av svenska hushållen är uppkopplade
Ett problem med informationssamhället är att tillgången till, och förmågan att utnyttja den moderna tekniken skiljer sig mellan olika samhällsgrupper och mellan olika länder. De grupper i samhället som har svårare att utnyttja den nya tekniken riskerar att ställas utanför informationssamhället och det blidas en digital klyfta.
Enligt International Telecommunications Union, ITU, var drygt hälften av världens alla hushåll uppkopplade till Internet förra året. Lägst andel användare finns i Afrika med 21 procent. Flest internetanvändare finns föga överraskande i Europa och i Sverige är 92 procent av alla hushåll uppkopplade.
– Man ser en ökad effektivitet och en ökad ekonomisk tillväxt, men uppenbarligen har även de sociala sammanhangen förändrats i och med introduktionen av sociala medier. Frågan är om vi umgås effektivare på samma sätt som vi producerar effektivare? Är det verkligen så att ett Skypesamtal uppväger ett besök? Det är inte alls säkert. Men en sak är i all fall säker och det är att det går lättare att umgås över avstånd med den nya tekniken.
Risk för ett nytt 1850-tal
Redan under tidigt 1800-tal protesterade fabriksarbetare mot att maskinerna gjorde deras insatser överflödiga och att de miste sina inkomstmöjligheter. Samma hot är närvarande i dag då datoriserade maskiner konkurrerar ut människan, vilket leder till att jobben blir färre.
– Lösningen enligt många politiker är att utbilda människor i att sköta maskinerna och alltså skapa jobb på den vägen. Den tredje revolutionen tvingar fram en högre utbildningsnivå. Om det är bra eller dåligt är en politisk fråga, säger Thomas Kaiserfeld och fortsätter:
– Om vi hittar en institutionell modell för hur vi ska fördela tillväxten som kommer av en ökad produktion med färre anställda är det naturligtvis bra. Om inte så ökar risken för växande inkomstklyftor som förr eller senare kommer att leda till en politisk polarisering och fler konfrontationer.
Text: Izabella Rosengren på uppdrag av forskning.se
Då och då kommer nyheten om att någon forskare har konstruerat en robot som ser ut som, och pratar precis som, en människa – även kallad en social robot eller android. Ett teknologiskt framsteg, enligt vissa. För bra för att vara sant, enligt andra.
Peter Gärdenfors, professor i kognitionsvetenskap vid Lunds universitet, tillhör de som anser att sociala robotar är en god, men väldigt avlägsen idé. Enligt honom är det nämligen oerhört svårt att konstruera en robot som överhuvudtaget begriper vad människorna vill.
– Det som är lätt för en människa är ofta svårt för en robot, till exempel förmågan att känna inlevelse eller förstå innebörden av vad som sägs, säger han.
I dag kan vi få robotar att simulera känslor och omtanke, men att de ska känna något på riktigt ligger enligt Peter Gärdenfors långt fram i tiden.
Svårt få roboten att förstå vad vi menar
För att uppfattas som människa är det till exempel viktigt att roboten kan följa människors uppmärksamhet och förstå vart vi tittar. Detta är något som bebisar lär sig redan vid 9 månaders ålder. Våra mandelformade ögon, med relativt mycket synlig ögonvita, signalerar tydligt åt vilket håll vi tittar – utan att vi behöver tänka på det. En robot däremot, har betydligt svårare att hänga med.
För några år sedan genomförde Peter Gärdenfors tillsammans med forskare vid University of Technology i Sydney en studie som gick ut på att få en robot att förstå vart en människa pekar och tvärtom.
– Människor gör detta automatiskt, men det är inte självklart hur vi ska programmera det. Ska roboten till exempel följa riktningen på min arm, eller linjen som går från ögat till fingret jag pekar med? Vi människor tittar oftast i den riktning som huvudet lutar, men hur får vi en robot att tänka likadant?
Förutom gemensam uppmärksamhet kom forskarna fram till att en social robot måste kunna förstå avsikter, det vill säga vad som är det gemensamma målet i exempelvis ett samarbete. Det krävs även att roboten kan samordna sina rörelser och tänka ”ett steg längre”. Nästa steg är att roboten kan dela en gemensam kunskap med oss.
– Vi förutsätter att människor vet ungefär samma saker som vi själva och bygger vårt samarbete på detta. Men det är något som är oerhört svårt att bygga in i en robot.
Sist, men inte minst måste en robot ha moral. Genom att ha växt upp i ett samhälle har de flesta människor en grundläggande moral, men vem bestämmer vilken moral som är ”rätt” och vilken moral som en robot ska ha?
Risker med smarta robotar
Forskaren och författaren Stephen Hawking har flera gånger varnat för utvecklingen av robotar och vädjat till världens ledare att hålla teknologin under kontroll innan den förgör mänskligheten.
Han sitter i styrelsen för The Future of Life Institute i Boston, som grundats just för att stödja forskning som säkrar mänskligt liv och vår kurs mot framtiden med tanke på nya tekniker och utmaningar. Bland medlemmarna finns flera framstående forskare och Nobelpristagare, liksom skådespelare och företagsledare. En av dem är Teslas vd Elon Musk, som håller med om att den artificiella intelligensen kan utgöra hot mot människans existens.
Det tror dock inte Peter Gärdenfors.
– Jag håller inte alls med om att de sociala robotarna kommer att bli en fara för oss inom en överskådlig framtid.
Däremot är han oroad över vad som pågår i den virtuella världen.
– Den stora faran är att det finns system i datorvärlden som håller reda på allt vi gör. Där finns avancerade system som kan styra de val vi gör, exempelvis genom att presentera riktad reklam, men dessa förmågor finns ännu inte hos fysiska robotar.
Ska inte vara för människolik
Även om forskare någon gång lyckat att skapa en fungerande social robot är det enligt Peter Gärdenfors viktigt att roboten inte blir för människolik. Det kan nämligen skapa fel förväntningar.
– Det farliga med människoliknande robotar är att vi förväntar oss att det har samma känslor, önskningar och kunskap som vi. Då är det bättre att bygga robotar som är baserade på andra principer, till exempel en hund.
Text: Izabella Rosengren på uppdrag av forskning.se
Här följer fler filmer som forskning.se tagit fram på temat AI och demokrati.
AI och demokrati
Digitaliseringens fördelar ser vi överallt, men vi ser också problem med en kommersiell och algoritmstyrd nyhetsförmedling. Se filmen med Maja Fjaestad, docent i teknikhistoria, KTH.
AI och integritet
Lite paradoxalt. Vi tenderar att vara mer tillåtande mot Google och Facebook än myndigheter, när det gäller hur vår data används, trots att IT-jättarna säljer informationen vidare till tredje part utan insyn. I filmen intervjuas Karim Jebari, fil. dr. i filosofi, Institutet för framtidsstudier.
AI och övervakning
Totalitära stater kan använda AI för att kontrollera oss. Om vi inte ser upp. En film med Karim Jebari, fil. dr. i filosofi, Institutet för framtidsstudier.
AI och yttrandefrihet
Internet har skapat en fantastisk möjlighet till mångfald, en mångfald av röster, och då vill vi inte ha statlig styrning eller censur. Men hur gör vi då med falska nyheter? Rating? Se filmen med Maja Fjaestad, docent i teknikhistoria, KTH.
Här följer fler filmer och några artiklar som forskning.se tagit fram på temat AI och superintelligens.
Superintelligens
Det kanske tar 50 år, men det kommer att uppstå artificiell superintelligens någon gång. Det finns ingen anledning att tro något annat. I filmen intervjuas Sverker Jansson, fil.dr. och forskningsledare på RISE Computer Systems.
De mänskliga superhjärnorna
Filosofen och transhumanisten Nick Boström, är en av ett dussin personer världen över som arbetar på heltid med att försöka rädda mänskligheten – undan skenande artificiell intelligens och andra domedagsscenarier. I artikeln: De mänskliga superhjärnorna får vi möta Nick Boströms forskarassistent Kyle Scott.
När tar AI över?
Vad händer när maskiner med artificiell intelligens lär sig fatta egna beslut? Innebär det slutet för mänskligheten? Johan Hagelbäck, lektor i datavetenskap vid Linnéuniversitetet och Fredrik Heintz, docent vid Linköpings universitet, intervjuas i artikeln: När tar AI över?
Transhumanisterna vill skapa människor utan brister
Tänk om vi kunde få bättre minne, ökad intellektuell förmåga och slapp åldras. Transhumanismen vill förbättra människan med teknikens hjälp. En känd förespråkare för transhumanismen är Anders Sandberg, forskare i datavetenskap och neurovetenskap vid Oxfords universitet. I artikeln: Transhumanisterna vill skapa människor utan brister kan du läsa om hans tankar kring superintelligens.
Att få en intervju med Nick Boström, eller få honom att svara på frågor via mail, visar sig vara svårt. Svarar gör istället hans forskningsassistent, Kyle Scott. Det är han som skriver att det för närvarande är ett dussintal personer som arbetar med vad som kan bli en ödesfråga för mänskligheten: Hur ska vi kunna kontrollera någonting som kan bli tusen, varför inte miljoner gånger smartare än vi?
Filosofen och transhumanisten Nick Boström, Oxford university, är född i Helsingborg. På sin hemsida, beskriver han sina första 15 år som bortkastade. Det var då, vid en ålder då många inleder en livslång konsumtion av hjärncellsdestruktiv alkoholkonsumtion, som han påbörjade vad han kallar en intellektuell självutveckling. Vid universitetet i Umeå pluggade han så hårt att han blev relegerad. Rektorn ansåg det inte vara psykiskt möjligt att läsa så många heltidskurser samtidigt (fysik, filosofi, psykologi, matematisk logik).
Kyle Scott, assistenten, arbetade tidigare på Effective Altruism movement, en välgörenhetsorganisation som beskriver altruism som svaret på en enkel fråga: hur kan vi använda våra resurser för att hjälpa andra? Kyle Scotts svar blev att arbeta för Nick Boström vid Future of Humanity Institute. Två av institutets konferensrum är döpta efter ryska officerare, båda med en meritlista som innefattar att ha stoppat ett hotande kärnvapenkrig. En av dem, Vasili Arkhipov, var stationerad på en av ubåtarna som ingick i den så kallade Kubakrisen 1962. När hans chef förlorade radiokontakt med Moskva, och beordrade att kärnvapenmissiler skulle avfyras, lyckades Arkhipov övertala honom att låta bli.
Grubblar över domedagsscenarier
Nick Boström har fortsatt att utveckla sitt intellekt och att konsumera information i hög hastighet, till exempel genom att lyssna på ljudböcker på två eller tre gånger den normala hastigheten. Han har vid två tillfällen varit med på listan Top 100 Global Thinkers och tagits upp på Prospect magazine’s World Thinkers list. Det han och hans medarbetare grubblar över är inte bara hur vi ska kunna kontrollera den teknologi som går under samlingsnamnet artificiell intelligens, AI, utan även andra domedagsscenarier, som ”dark fire scenario” där hela universum går under genom att all materia förvandlas till mörk materia.
Osannolikhet med gigantiska följder
Den självpåtagna uppgiften att rädda mänskligheten från något som många betraktar som osannolikt kan tyckas teoretisk, och är det också. Nick Boström motiverar arbetet med en sifferexercis i sannolikhet. Argumentet lyder ungefär så här: Även om sannolikheten för att domedagen ska komma är försvinnande liten, är följderna så gigantiskt stora att det är värt att arbeta för att förhindra den.
Det största hotet kommer alltså från artificiell intelligens. Det dussintal personer som arbetar med att förhindra att maskinerna förgör oss finns, förutom på Future of Humanity Institute, på en rad företag och organisationer:
DeepMind, ett företag som köptes av Google 2014 och nu ingår i Alphabet group. Företagets slogan är: Solve intelligence. Use it to make the world a better place.
MIRI, Machine Intelligence Research Institute. Forskarna vid MIRI har som mål att, med matematikens hjälp, förmå avancerade intelligenta system att bete sig som planerat även utan mänsklig övervakning.
CHAI, Center for Human-Compatible AI. Ett konsortium av forskare lett av Stuart Russell, professor i datavetenskap vid Berkeley. Han har bland annat deltagit på World Economic Forum där han varnade för att robotar i krig, till exempel drönare, skulle kunna lära sig att agera på egen hand.
Ingen lösning i sikte
Enligt Kyle Scott, Nick Boströms assistent, är gruppen liten men växande. Hur de ska lösa problemet är än så länge oklart.
– Vi kan ana att det finns ett problem, men vi har inte någon tydlig uppfattning av hur vi ska kunna lösa det.
Kyle Scott beskriver AI som ”den sista uppfinningen som människan behöver komma på.” Eftersom AI är så oändligt mycket smartare än vi blir det rationellt att låta den lösa alla problem som vi hittills har använt mänskliga hjärnor för att lösa.
– Det är inte bara ännu en cool teknologi, inte ännu en funktion på våra smarta telefoner, utan en helt ny era för livet på Jorden.
Handlar om superintelligensens värderingar
Hur det ska gå för människan i den här nya tidsåldern beror på vilka värderingar och mål superintelligensen kommer att ha. Därmed har den växande gruppen med superhjärnor åtminstone två avgränsade fält att arbeta inom.
– Vi måste se till att den här intelligensen agerar i enlighet med de avsikter som programmerarna hade. Under förutsättning att vi löser det problemet får vi privilegiet att hantera en andra utmaning: att se till att tekniken används för goda mål.
Kanske är det redan för sent. Ett av de domedagsscenarier som cirklar runt i Silicon Valley går ut på att superintelligensen redan är här och att vi alla, inklusive de tolv superhjärnorna, lever i en simulerad verklighet. Nick Boström skrev om det här redan 2003, i tidskriften Filosophical Quarterly, i en artikel med rubriken: ”Are you living in a computer simulation?”
Enligt en artikel i The New Yorker[/language] 2017 har två tech-miljonärer anlitat forskare för att hitta algoritmen som kan befria oss från vår simulerade värld.
Text: Johan Frisk på uppdrag av forskning.se
Maskinlärning, eller deep learning, innebär att man programmerar datorn med en algoritm som har förmågan att lära sig genom att iaktta.
Maskiners förmåga att tolka bilder och annan information har många användningsområden. Självkörande bilar kan lära sig att analysera omgivningen och bete sig trafiksäkert. Inom medicin kan datorer lära sig att ställa diagnoser genom att analysera stora mängder patientdata.
Framgångarna inom maskininlärning har skett tack vare att gammal teknik – neurala nätverk – fått hjälp av dagens kraftiga datorer och de enorma mängder data som de har tillgång till. Neurala nätverk kan beskrivas som en förenklad datorversion av vår hjärna, med liknande förmåga till inlärning.
Snabb utveckling
– Det har hänt mycket inom maskininlärning på kort tid, säger Johan Hagelbäck, lektor i datavetenskap vid Linnéuniversitetet. Genombrottet har kommit tack vare att företag som Facebook och Google pumpar in mängder av resurser.
Utifrån de enorma informationsmängder som vi ständigt förser företagen med genom våra sociala interaktioner på nätet, kan de skapa allt mer detaljerade datormodeller som är anpassade efter våra beteenden, till exempel erbjudanden och annonser.
Från specifik till generell intelligens
Idag tränas artificiell intelligens på mönsterigenkänning, men kommer den att utvecklats till något som liknar en fullt fungerande hjärna?
– Det råder delade meningar om hur långt ifrån vi är, säger Johan Hagelbäck. En del säger att vi är ganska nära, andra menar att vi för att komma dit måste skapa en ny typ av algoritm som är baserad på hur vår hjärna fungerar – vilket är svårt eftersom vi inte har så stor kunskap om hjärnan.
– Idag kan vi träna AI inom specifika områden, som att känna igen en katt i en bild. Det generella AI innebär att datorn kan ta lärdomarna från ett område till ett annat. Förmågan att känna igen katter kan användas när datorn ska lära sig känna igen hundar. Vi har precis börjat nosa på det ”generella” AI, säger Johan Hagelbäck.
Fredrik Heintz, docent vid Linköpings universitet, är ordförande i Svenska AI-sällskapet (SAIS) vars syfte är att främja AI-intressen i nationella och internationella sammanhang. Han jämför med människan.
– Vi är väldigt duktiga på att lära oss nya saker, det är vår evolutionära fördel. Har vi lärt oss ett språk blir det enklare att lära sig nästa, kan man spela tennis är man också hyfsad på att spela bordtennis.
Farlig när den mognar
Precis som med människor är det nu, när AI börjar mogna, som tekniken kan bli farlig. Vissa hävdar att AI kommer utveckla extremt överlägsen intelligens vilket skulle kunna hota mänskligheten. Teknologisk singularitet, som begreppet kallas, uppstår när AI blir så smart att den kan förbättra sig själv, och därmed förbättra den del som förbättrar.
Resultatet blir en intelligenskvot som lämnar människans. Därmed skulle AI kunna låtsas samarbeta med människan för att så småningom, om det tjänar de mål den har, förinta oss.
Fredrik Heintz tillhör dock inte dem som oroar sig inför framtiden.
– För det första är det väldigt långt till att det ens är troligt att det går att göra något liknande. För det andra är AI-systemen inte så annorlunda än våra mänskliga system. Det finns enstaka individer som gör dumheter, och där har vi hittat system för att hantera det med domstolar och lagar.
Det kommer också att utvecklas många olika AI, det är inte ett system som tar över allt utan många som finns parallellt och som håller varandra lite i schack, menar han.
Text: Johan Frisk på uppdrag av forskning.se
Transhumanism är en rörelse som strävar efter att förbättra människors mentala och fysiska egenskaper genom tekniska hjälpmedel. Men det är också en filosofisk idé om att ifrågasätta människans begränsningar: Varför sover vi? Varför ska vi dö?
Anders Sandberg är forskare i datavetenskap och neurovetenskap vid Future of Humanity Institute vid universitetet i Oxford, och känd förespråkare för transhumanism. Av människans alla brister ser han åldrandet som mest angeläget att åtgärda.
– Varje dag dör över hundra tusen människor av åldrande, det är en svindlande tanke hur mycket förluster det orsakar. Om det fanns en sjukdom med de här effekterna skulle vi försöka stoppa den.
Vad gäller människans egenskaper har kognitionen, den intellektuella förmågan, en stor förbättringspotential.
– Vi är ungefär så dumma som vi kan vara och ändå ha en civilisation. Framför allt är det förmågan att lösa problem som brister.
Hade den varit mer utvecklad hade vi, enligt Anders Sandberg, kunnat lösa de globala problem som mänskligheten står inför.
Ett annat, mer specifikt problem är det begränsade korttidsminnet. Anders Sandberg ser två möjliga vägar för den som vill förbättra sitt korttidsminne – träning eller mediciner.
Det har visat sig att det går att förbättra arbetsminnet genom att träna minnet, kanske även öka intelligensen. Dessutom finns det vissa läkemedel som har effekt på arbetsminnet, som adhd-medicin.
Förbättring eller vård?
– En av de stora debatterna inom transhumanism handlar om var gränsen går mellan förbättring och terapi. De flesta är villiga att betala för grannens sjukvård men inte för att grannen ska förbättra sina förmågor. Men mycket beror på hur man ramar in frågan. Vaccinering framställs ofta som medicin men egentligen är det en förbättring, vi skaffar oss ett kollektivt immunförsvar.
Frågan om vem som ska, eller bör, få ta del av förbättrande medicin blir än mer komplicerad om medicinen kan påverka moralen, till exempel genom att öka empatin. Anders Sandberg nämner hormonet oxytocin, som har kallats ”altruism på burk” för sin förmåga att påverka hjärnans emotionella och sociala system.
En annan grupp mediciner, betablockerare, har visat sig kunna mildra rasistiska reaktioner. Teorin är att rasism grundas i rädsla och betablockerare minskar rädslan genom att dämpa den hjärtklappning som uppstår när du blir rädd.
– Men att tillsätta betablockerare i dricksvattnet skulle vara en korkad idé på grund av biverkningarna. De med lågt blodtryck skulle inte må så bra.
Ökad IQ en samhällsvinst
Men i en tänkt, transhumanistisk framtid är det inte omöjligt att någon har uppfunnit en förbättrande medicin utan biverkningar. Medicinen skulle till exempel kunna höja människans IQ med en poäng, vilket enligt Anders Sandberg inte skulle märkas hos den enskilda men skulle ge en samhällsekonomisk vinst. Är det då rätt att distribuera medicinen till alla, ungefär som man gör med fluor? Bör skolorna få besök av en intelligenstant?
– Då säger vissa att du har rätt att styra över din egen kropp, och även om jag själv lutar åt ett konsekvensetiskt håll ligger det något i att vi själva äger rätten att förändra våra kroppar.
Har redan inopererad teknik
Ambitiösa transhumanister har redan använt tekniken för att påverka sina egna förmågor. Någon har opererat in en magnet i fingret för att kunna känna av magnetfält, för att ha tillgång till ytterligare ett sätt att utforska omgivningen. En annan använder implantat i hjärnan för att kunna kommunicera med datorn. Andra experimenterar med elektromagnetiska fält för att stimulera hjärnbarken.
På vilka sätt teknik och medicin kan komma att användas för att förändra människan står än så länge skrivet i, ja, människans framtida hjärna. Vad vi då kommer att upptäcka kan vara något som vi inte ens kan föreställa oss.
Text: Johan Frisk på uppdrag av forskning.se
Jesper Fritz är läkare och har forskat inom klinisk och molekylär osteoporos vid Lunds universitet. Han har analyserat slutbetygen från elever som gick i nian mellan 2003 – 2012 och som har haft 40 minuter idrott varje dag sedan första klass. Lektionerna har varit vanliga idrottslektioner med samma innehåll som i övriga Sverige. Niornas betyg jämfördes med tidigare elevers betyg på samma skola samt med tre skolor i samma område med jämförbar socioekonomisk sammansättning.
Fler kom in på gymnasiet
Resultaten, som presenterades i en avhandling vid Lunds universitet i våras, visar att pojkarnas betyg ökade med i genomsnitt 13 poäng (i det dåvarande betygssystemet) och sju procent fler av pojkarna kom in på gymnasiet.
För flickorna däremot inverkade de extra idrottslektionerna överhuvudtaget inte på betygen. Något som förvånar Jesper Fritz men som kan ha att göra med att flickorna redan hade höga betyg.
– Vi trodde nog att den extra idrotten skulle påverka även flickorna. Det är möjligt att det gör det om man tar en mer medelmåttig skola. Men flickornas utvecklingspotential på den här skolan var begränsad.
Gräns för hur mycket resultaten kan höjas
Jesper Fritz menar att det bara går att höja resultaten till en viss gräns. Dubblad idrott ger inte dubblad effekt på betygen. Dessutom behöver man ta hänsyn till risken att alltför intensiv träning kan bli skadligt för barnen.
– Om idrotten ökar till två timmar om dagen kanske vi närmar oss gränsen för vad barnens kroppar är redo för, säger Jesper Fritz.
Hans avhandling utgår från det datamaterial som samlats in i det så kallade Bunkefloprojektet där sex årskullar elever i Malmö har haft skolidrott varje dag hela grundskolan.
Tidigare studier från projektet har visat snarlika resultat. 2012 presenterade Ingegerd Ericsson en avhandling i pedagogik där hon konstaterar att den extra idrotten gjorde att 96 procent av pojkarna blev behöriga till gymnasiet.
I kontrollgruppen, som bara haft idrott två gånger i veckan, blev 84 procent av pojkarna behöriga. För de flickor som haft extra idrott var 97 procent behöriga till gymnasiet jämfört med 95 procent av de flickor som bara hade två idrottslektioner i veckan.
Bunkefloprojektet
Bunkefloprojektet pågick från 1999 till 2003 på dåvarande Ängslättsskolan i Bunkeflo utanför Malmö och innebar att alla elever från första klass till nionde klass hade idrott en lektion om dagen. Flera olika forskargrupper har studerat hur den extra idrotten påverkat barnen. Forskarna har fortsatt att följa eleverna som nu är vuxna.
Ökat blodflöde till hjärnan
Men varför har fysisk aktivitet en positiv inverkan på skolresultaten? Jesper Fritz studie svarar inte på den frågan i sin forskning men han säger att möjliga orsaker kan vara att blodflödet till hjärnan ökar eller att koncentrationsförmågan stärks.
Att fysisk träning förbättrar minnet och att till och med hjärnstrukturen förändras har man sett i undersökningar på vuxna. Det finns studier på barn som visar liknande resultat även om de inte är lika många.
Örjan Ekblom, docent i idrottsvetenskap vid Gymnastik och idrottshögskolan, har varit delaktig i att ta fram de nationella riktlinjerna för hur mycket barn och unga ska röra på sig.
– Vi vet att det finns ett starkt samband mellan fysisk aktivitet och kognition och nu gäller det att ta reda på vad i den fysiska aktiviteten som spelar roll för att kunna leda sambandet i bevis, säger han.
Konditionen avgörande
Den förklaring som forskarna lutar åt är att det är konditionen som är viktig och inte graden av fysisk aktivitet. Konditionen verkar också vara avgörande för fler av hjärnans funktioner, som att kunna reglera känslor och att koncentrera sig. God kondition gör det också lättare att somna.
Det här är resultat som delvis motsäger tidigare forskning som indikerat att det är förbättrad motorik, till följd av fysisk träning, som gör att kognitiva förmågor stärks. Så tycks det inte vara, menar Örjan Ekblom.
Hur bra kondition eleverna ska ha för att deras skolresultat ska förbättras går inte att ge ett exakt svar på.
– Vi vet att de som har låg kondition oftare har sämre resultat på matteprov och liknande tester. Men de som har allra bäst kondition har inte några superresultat. Det finns ett gränsvärde över vilket inte så mycket händer. Det är uppmuntrande eftersom de elever som har svårt i skolan och som har dålig kondition har möjlighet att förbättra läget utan att behöva träna jättemycket.
Hur mycket ska barn röra sig?
– Barn bör röra sig 60 min per dag på måttlig till intensiv nivå plus tre gånger i veckan så att de blir andfådda och gärna använder musklerna, säger Örjan Ekblom, docent i idrottsvetenskap vid Gymnastik och idrottshögskolan.
Vilka åldrar riktar sig de nationella rekommendationerna till?
– De är desamma för sex till 17- åringar vilket är ett uttryck för att kunskapsområdet är i sin linda. Det vore konstigt om behovet av rörelse var detsamma före och efter puberteten. Likformigheten ska ses som ett tecken på att vi har mycket att lära oss om hur barn reagerar på fysisk aktivitet.
Vad behöver barn träna?
– Många barn är starka i underkroppen om de springer och cyklar regelbundet. Men de behöver ofta stärka överkroppen till exempel genom att klättra eller simma. Barn som är starka tycks klara sig lite bättre mot skador och det är viktigt att veta att barn före puberteten inte bygger stora muskler. Deras styrkeökning gör att de får en bättre neuromuskulär anpassning vilket innebär att de blir bättre på att använda sina muskler.
Har man längre fram i livet nytta av att vara i god form som barn?
– Den som är aktiv som barn har något större möjlighet att bibehålla sin aktivitetsnivå en bit upp åldern. Är man stark när man är ung så ökar det också sannolikheten att man är det även i vuxen åldern. Sambanden är dock inte jättestarka.
Kan man behålla konditionen även om man slutar träna?
– Konditionen sjunker på några månader om man inte tränar. Men det verkar som att de som har haft god kondition fortare kan öka i kondition om de börjar träna igen. Men det kan bero på att de är vana att ta i. Vi vet faktiskt inte riktigt.
Källa: Örjan Ekblom, docent i idrottsvetenskap vid Gymnastik och idrottshögskolan, som varit med att ta fram de nationella riktlinjerna för hur mycket barn och unga ska röra sig.
Idrott varje dag
Både Jesper Fritz och Örjan Ekblom är överens om att det borde finnas idrott på schemat varje dag, under hela skoltiden.
– Alla forskningsrapporter som har kommit gällande detta de senaste tio åren talar sitt tydliga språk – daglig rörelse är bra för barnen. Det stärker både deras fysiska utveckling och deras skolresultat. Mer idrott är mycket billigare och enklare än andra åtgärder som görs för att höja resultaten som till exempel att satsa på extra lärare, säger Jesper Fritz.
Örjan Ekblom pekar på att för lite rörelse även ökar risken för tidig diabetes och för att senare i livet drabbas av hjärt- och kärlsjukdomar. Hur mycket barn rör sig skiljer sig åt mellan olika socioekonomiska grupper. Barn i svaga socioekonomiska grupper rör sig betydligt mindre än barn från ekonomiskt starka förhållanden och barn på landsbygden tycks röra sig mindre än barn i storstäder.
– Skillnaden mellan de olika grupperna verkar bli tydligare när barnen börjar skolan. Det skulle kunna bero på att man i skolan tar med sig ett antal attribut från den grupp man känner att man tillhör och då växer olikheterna. Det är väldigt ledsamt, säger Örjan Ekblom.
Digitaliseringen är på god väg in i vårt samhälle. Vi får allt mer hjälp av datorer i olika vardagliga tjänster. I regeringens digitaliseringsstrategi som släpptes i maj 2017 står det att ”Sverige ska vara bäst i världen på att använda digitaliseringens möjligheter”. Visionen är att digitaliseringen ska bidra till hållbar tillväxt, sysselsättning och ett socialt sammanhållet samhälle.
Men vad anser folk idag om digitaliseringen och smarta robotar?
I samarbete med SOM-institutet vid Göteborgs universitet har forskning.se ställt fem frågor till svenska folket. Undersökningen besvarades av 1 600 personer under hösten 2016.
Självkörande bilar
På frågan ”Jag kan tänka mig att använda en självkörande bil när sådana finns på marknaden”, svarade knappt 30 procent att det är ett helt eller delvis riktigt påstående. Fler, nästan hälften, uppgav istället att det är ett helt eller delvis felaktigt påstående. De vill alltså inte sätta sig i en självkörandet bil.
Forskning.se:s undersökning, som är ett led i en större produktion om artificiell intelligens som släpps i slutet av augusti, ger en fingervisning om attityden till digitalisering hos svenska folket.
När det gäller attityden till just självkörande fordon är det faktiskt något som är föremål för forskning. Projektet ”Självkörande bilar: förändringar, förväntningar och upplevelser” är Sveriges första tillämpade etnografiska forskningsprojekt om självkörande bilar. Det genomförs av samhällsvetenskapliga forskare från Högskolan i Halmstad i samarbete med Volvo Cars, och finansieras av Vinnova.
– Teknisk utveckling har gjort det möjligt att inte bara börja föreställa oss framtida användning av självkörande bilar utan även forska på vad som händer när människor använder sådan teknologi i bilar på publika vägar, säger Sarah Pink som är professor vid RMIT University i Australien och internationell gästprofessor på Högskolan i Halmstad.
Robotar i vården
En annan fråga i forskning.se:s enkät rör synen på robotar som kan avlasta personalen inom äldrevården. Där är svenska folket mer skeptiska än till självkörande fordon.
Drygt 60 procent anser att det är ett helt eller delvis felaktigt påstående att robotar är ett bra sätt att avlasta personalen, till exempel vid måltider, påklädning och toalettbesök.
En helt annan attityd har dock politikerna i Trelleborgs kommun, där man vill ta hjälp av robotar. I juli hade kommunen ett seminarium i Almedalen som hette just: ”När robotar sköter handläggningen ägnar sig kommunen åt medborgarna.” Digitaliseringen är ett tema som tog stor plats under årets Almedalsvecka, vilket speglar den stora förändring vi står inför.
– Svensk samhällsservice står inför stora utmaningar. De grupper som är i behov av kommunal service ökar i snabbare takt än resurserna som ska tillgodose behoven. För att bevaka kvaliteten i en verksamhet i förändring krävs mod att tänka i nya banor och att prova nya sätt att arbeta. Vi vågar ta hjälp av robotar. Digitala tjänster och robotisering ger en mer effektiv och medborgarvänlig service. Vi frigör tid som i stället kan användas till att ge stöd åt dem vi är till för, säger Cecilia Lejon, chef för Arbetsmarknadsförvaltningen i Trelleborgs kommun.
Tar roboten över vårt jobb?
Robotar i sjukvården tangerar frågan om huruvida den tekniska utvecklingen kommer att innebära att många jobb försvinner i framtiden. Svenskarna verkar ambivalenta i frågan, och svaren hamnar enligt normalfördelningen där omkring 30 procent anser att det är ett helt eller delvis riktigt påstående och ungefär lika många att det är ett helt eller delvis felaktigt påstående.
Historiskt har maskiner ersatt många av människans arbetsuppgifter, men det har också dykt upp andra, helt oväntade jobb.
Framtiden får utvisa, men oavsett hur det blir, är det få av svenskarna i forskning.se:s SOM-undersökning som tycker att medborgarlön är ett bra alternativ om våra jobb försvinner i framtiden.
Bara 17 procent instämmer helt eller delvis, medan 45 procent tycker att det är ett helt eller delvis felaktigt påstående.
Smarta telefoner
En annan fråga i enkäten gäller smart phones. Trots att 81 procent av Sveriges befolkning har en smart mobil, enligt rapporten Svenskarna och internet 2016, är man inte odelat positiv enligt SOM-undersökningen. På frågan om användningen av smarta mobiler har en positiv påverkan på relationer mellan människor, svarar bara femton procent att det är ett helt eller delvis riktigt påstående.
Det står i stark kontrast till det faktiska användandet av sociala nätverk. Enligt Svenskarna och internet 2016, har den dagliga användningen av sociala medier mer än fördubblats under de senaste sex åren, från 28 procent 2010 till 58 procent 2016. (De som använder sociala nätverk gör det drygt sju timmar i veckan.)
Den pågående digitaliseringen är utan tvekan något vi alla måste förhålla oss till. En viktig aspekt är de smarta algoritmer som både skapar filterbubblor i sociala medier, och ger oss allt från självkörande bilar till snabba medicinska diagnoser. Det vi kallar artificiell intelligens, byggd på självlärande system, är redan här.
I Forskning.se:s interaktiva kunskapsresa, som släpps den 30 augusti, får du ta del av den senaste forskningen om artificiell intelligens, och själv utforska vilka konsekvenserna kan bli för samhället.
– Vi vill förmedla kvalitetssäkrad kunskap till allmänheten, inte minst i ljuset av den så kallade faktaresistens som växt fram i samhället. Vi undersöker var AI är för något, var forskningen står idag och vilka dess konsekvenser kan bli i samhället, säger Danil Lundbäck, producent för kunskapsöversikten på forskning.se
Text: Eva Barkeman, forskning.se
Så gjordes undersökningen
Vad tycker egentligen svenska folket om den pågående digitaIiseringen i samhället? I samband med arbetet med Forskning.se:s kommande kunskapsöversikt om artificiell intelligens, AI, ställde redaktionen fem frågor till svenska folket och fick in cirka 1 600 svar. Personerna fick gradera sina svar enligt en 5-gradig skala:
Helt riktigt påstående – 5
Delvis riktigt påstående – 4
Varken riktigt eller felaktigt påstående – 3
Delvis riktigt påstående – 2
Helt felaktigt påstående – 1
Enkäten är ett samarbete med SOM-institutet vid Göteborgs universitet, som sedan 1986 gör årliga enkätundersökningar för att kunna belysa hur det svenska samhället förändras. Den nationella SOM-undersökningen skickades ut till 20 400 personer hösten 2016, där forskning.se frågor ställdes till en utvald mindre grupp.
Om SOM-institutet
SOM-institutet är en opartisk undersökningsorganisation vid Göteborgs universitet. SOM står för Samhälla, Opinion och Medier. Syftet är att tillsammans med forskare inom en rad olika forskningsfält belysa opinioner för att förstå svensk samhällsutveckling, genom årliga enkätundersökningar.
Enkäterna består till stor del av frågor som ställs på likalydande sätt, år efter år, för att etablera tidsserier som gör det möjligt att analysera hur olika samhällsförändringar påverkar människors attityder och beteenden.
Europa går varje år miste om drygt 600 miljoner ton avfall som skulle kunna materialåtervinnas eller återanvändas. För att komma åt detta avfall samt minimera uppkomsten av nytt avfall antog EU för två år sedan ett ekonomiskt paket om cirkulär ekonomi som innebär att värdet av de produkter och det material som produceras ska bibehållas så länge som möjligt. Förenklat: avfall- och resursanvändningen ska minimeras och materialåtervinningen ska maximeras.
Mer avfall i framtiden
För att implementera den cirkulära ekonomin inom EU krävs insatser i den så kallade avfallstrappan – en modell över hur EU:s medlemsländer ska hantera och förhålla sig till det avfall som produceras i respektive land. Trappan är uppdelad i fem steg där man ständigt ska sträva uppåt för att undvika deponi.
Avfallstrappan
5. Minimera – skapa så lite avfall som möjligt
4. Återanvända – ge bort, sälja på loppis/second hand
3. Återvinna – källsortera så att producenterna kan ta hand om det avfallet
2. Utvinna energi – förbränna till el eller värme
1. Deponera – slänga på soptipp
– Sverige är ganska duktiga på de fyra nedersta stegen, det vill säga deponering, energiåtervinning, materialåtervinning och återanvändning. Vi har nästan ingen deponering, vilket är bra. Men när det kommer till att förebygga uppkomsten av avfall pekar det i fel riktning, säger Anette Svingstedt, universitetslektor på institutionen för service management vid Lunds universitet.
Enligt henne har avfallsmängderna ökat de senaste åren och studier visar att avfallsmängden troligtvis kommer att öka med ytterligare 72 procent fram till år 2025.
Ser brister i alla steg
Som om inte mer avfall vore nog menar Anette Svingstedt att avfallstrappan är full av brister, vilket problematiserar dess användning inom den cirkulära ekonomin. Hon tar energiutvinningen som exempel.
– Förbränning av avfall har länge setts som positivt, framförallt av avfallsaktörer. Men det finns baksidor. För det första tillvaratar man bara energiinnehållet och inte materialet. För det andra bidrar förbränningen inte till att allt avfallet försvinner, många gånger blir det kvar farliga ämnen som måste hanteras i särskild ordning, säger hon.
Hon riktar även kritik mot steg tre, materialåtervinning, eftersom denna procedur ibland förbrukar mer energi än vad den producerar. Hon får medhåll av Hervé Corvellec, professor i företagsekonomi vid Lunds universitet, som även nämner ett annat problem inom materialåtervinningen.
– Många företag är tongivande inom cirkulär ekonomi, till exempel Ikea, men tittar man närmare så ser man att få saker är cirkulära. Det är till exempel svårt att göra cirkulär plast eftersom det vid varje återvinningsvarv får en allt sämre kvalitet. Detta gäller även naturmaterial. Vi är alltså fortfarande beroende av att ta in nytt jungfruligt material för att kvalitén inte ska bli lidande.
Inte heller steg fyra, återanvändning, är fritt från problem. För att en produkt överhuvudtaget ska kunna återanvändas krävs det att den håller en någorlunda god kvalitet, vilket är långt ifrån självklart i dagens samhälle. Enligt Hervé Corvellec har till exempel många elektronikvarors livslängd minskat med åren, trots att utvecklingen rimligen borde ha gått åt andra hållet.
– En diskmaskins livslängd minskar för vart tionde år. Det är väldigt konstigt. Borde det inte gå att tillverka lika bra maskiner i dag som för 30-40 år sedan?, säger han med en ironisk ton.
Sopor är pengar
Förutom en bristfällig avfallstrappa finns det andra hinder som försvårar tillämpningen av en cirkulär ekonomi inom EU. I sin forskning har Anette Svingstedt frågat avfallsbolag, miljösamordnare och konsulter i branschen vad som hindrar dem från att arbeta avfallsförebyggande. Svaren grupperade hon i fyra kategorier som hon valde att kalla inlåsningar. En av dessa inlåsningar berodde på en konventionell affärslogik.
– Avfall är värt pengar. Vi har förbränningsanläggningar vars affärsmodell går ut på att sälja och köpa avfall och det går ganska bra för dem. Det är inte helt lätt att få till en förändring när allt flyter på bra och man tjänar pengar på det, säger hon.
Andra inlåsningar är vanor och föreställningar om hur man ska göra, det vill säga tankesättet ”såhär har det fungerat i många år och då fungerar det nu också”, bristen på styrmedel samt dåligt anpassad infrastruktur. Enligt Anette Svingstedt måste vi låsa upp dessa inlåsningar innan det går att komma vidare.
Gör avfallet synligt
Både Anette Svingstedt och Hervé Corvellec är således kritiska till den cirkulära ekonomin som metod för få avfallet att försvinna.
– Cirkeln i sig är intressant eftersom det är en symbol för det eviga. Är det därför vi tycker om den cirkulära ekonomin, för att vi tror att vi kan leva som vi gör bara vi gör det cirkulärt?
Enligt Hervé Corvellec behöver man dock inte vara särskilt historiskt insatt för att veta att varje gång man har pratat om det perfekta samhället så har det slutat illa. Det säger sig själv, anser han, att om sju miljarder människor ska förverkliga sig själv i samma utsträckning som vi i väst gör i dag så räcker inte resurserna till. Istället föreslår han att vi bör lära oss att umgås med avfallet och göra det mer synligt. Ett sådant exempel är avfallsmärkning.
– Det bör råda ett totalt producentansvar. Precis som jag vill veta vad jag äter vill jag veta hur många hundratals liter avfall som ligger bakom en tröja eller en mobiltelefon.
Andra förslag är att förbjuda produkter som inte kan återvinnas och synliggöra kopplingen mellan avfall och konsumtion.
– Konsumerar vi mycket producerar vi också mycket avfall. Då gäller det att ta hand om det. Antingen hamnar vi i avfallshelvetet eller så gör det synliga samhället att vi får ett mer hållbart samhälle.
Text: Izabella Rosengren, på uppdrag av forskning.se
Allt eftersom jordens befolkning växer ökar efterfrågan på bomull och så även efterfrågan på återvunnen bomull. Hittills har dock industrin haft svårt att möta efterfrågan, vilket främst beror på att bomullsfibrerna återvinns mekaniskt och då utsätts för stort slitage. Lösningen har varit att tillsätta jungfruliga bomullsfibrer, vilket gör att efterfrågan på den vattenkrävande bomullen fortfarande kvarstår.
För att råda bot på åtminstone en liten del av problemet grundade forskare vid Kungliga tekniska högskolan textilmassaföretaget re:newcell år 2012, vars idé går ut på att skapa viskos- och lyocellfiber av återvunnen bomullstextil.
– Tyvärr kan man inte ta en använd bomullströja och göra en ny eftersom bomullsfibrerna tappar i kvalitet vid varje användning. Däremot går det att lösa upp cellulosafibern och regenerera den till exempelvis viskos- eller lyocellfiber som har egenskaper som liknar bomull, säger Hanna de la Motte, forskare vid Sveriges Tekniska Forskningsinstitut och Mistra Future Fashion, MFF, där även re:newcell ingår.
Viskos istället för bomull
Den viskos och lyocell som finns på marknaden i dag utvinns från cellulosa från trä- och pappersmassaproduktion. Re:newcell använder istället kasserade textilier, osålda plagg och produktionsspill.
– Vi tar cellulosabaserade textilier – framförallt bomull – och klipper det i mindre bitar, slänger ner det i en lösning där färgen försvinner och drar ut cellulosan. Denna torkas sedan till en dissolvingmassa som man kan spinna viskos- och lyocellfiber på, säger Louise Norlin, företagsutvecklare på re:newcell.
Någon storskalig produktion är ännu inte igång, vilket beror på att pilotanläggningen är klar först i sommar. Målet är dock att börja sälja dissolvingmassa till marknaden i september.
– Anläggningen har en produktionskapacitet på 7000 ton textilier, vilket motsvarar ungefär 11500000 jeans. För att nå upp till 7000 ton har vi behövt ta in 8 000 ton pre- och post consumer textilier. Det är inklusive knappar och blixtlås med mera som ökar volymen, men som inte går att använda. Målet är dock att får vi in en t-shirt i 100 procent bomull så ska vi kunna återvinna 100 procent av den.
Bättre produkt
Förutom den uppenbara miljöfördelen att ta tillvara på textilier som redan har producerats så menar Louise Norlin att det även finns kvalitetsmässiga fördelar.
– Viskos som är gjort på vår massa har bland annat en högre våtstyrka än den som har producerats av skogsmassa. Man får alltså ut en bättre produkt än vad som säljs i dag.
Inledningsvis kommer re:newcell främst att fokusera på utvinning av cellulosa ur bomullsfibrer, men det finns planer på att undersöka hur man kan separera oljebaserade fibrer, till exempel polyester, från cellulosa för att återvinna så stor mängd av dagens textilier som möjligt.
Olika typer av textilier
Kläder kan vara gjorda av både naturfibrer och konstfibrer.
Naturfibrer kommer antingen från växtriket, till exempel bomull och lin, eller från djurriket, till exempel silke och ull.
Konstfibrer är just konstgjorda, antingen regenatfibrer eller syntetfibrer. Regenatfibrer är utvunnet ur ett naturmaterial, oftast trämassa från gran. Där är viskos och lyocell vanliga exempel. Syntetfibrer skapas på rent kemisk väg och är en slags plast som ofta utvinns ur petroleum. Det är polyester, akryl och fleece vanliga exempel.
Detta är dock något som Hanna de la Motte och hennes kollegor vid MFF redan forskar på. För tre år sedan inleddes projektet Polycotton Pilot som går ut på att separera bomull och polyester ur servicetextiler från sjukhus och hotell för att materialåtervinna bomullsfibern till bland annat viskos.
– En av fördelarna med servicetextilier är att lakanen är chippade, vilket gör att vi vet hur många gånger ett lakan har blivit tvättat. På så sätt kan vi också jämföra hur fiber påverkas av att tvättas och användas, säger Hanna de la Motte.
Svensk skogskunskap bakom återvinning
Förutom utvinningen av bomull bryter metoden även ner polyestern till byggstenar som sedan kan användas för att bygga ny polyester eller andra plastpolymerer.
Ren polyesterutvinning finns redan i stor skala i Japan, men det som gör MFF:s projekt speciellt är att forskarna använder en kemi som är känd från svensk skogs- och massaindustri.
– Skogsindustrin jobbar i så stor skala och tänker ekonomiskt på vad som är rimligt. Det är en fördel att använda en kemi som redan är känd eftersom det då blir lättare att integrera i deras processer. Det är även lättare att göra kostnadsberäkningar eftersom man vet vad kemikalierna kostar.
Just nu befinner sig projektet i uppskalningsstadiet och det är också nu som Hanna de la Motte tror att de kommer att stöta på flest hinder.
– Det svåraste blir att skala upp detta så att det blir hållbart både ekonomiskt och miljömässigt. Det finns så många aspekter som måste undersökas, till exempel om materialet är färgat eller kontaminerat, och hur detta kommer att påverkas när volymerna blir större.
Hon skrattar och fortsätter:
– Hade det varit lätt hade tekniken redan funnits på marknaden.
Visste du detta om våra textiler?
Varje år deponeras eller förbränns 4,3 miljoner ton textilavfall i EU.
Sverige importerar och producerar 13,1 kilo textil per person och år.
Av dessa slängs åtta kilo textil i soporna – en stor del är plagg som vi har tröttnat på och som skulle kunna användas igen.
Konsumtionen av textilier står för 2-3 procent av svenskarnas utsläpp av växthusgaser, sett ur ett konsumtionsperspektiv.
En studie från 2014 visar att 2,4 kilo textil per år och person samlas in till välgörenhet i Sverige.
Det går åt 7 000 liter vatten för att producera en t-shirt.
Ett kilo olja krävs för att producera ett kilo bomull.
Klädproduktion förbrukar en stor andel av den totala användningen av jordbrukskemikalier och inte mindre än 25 procent av den totala mängden insektsbekämpningsmedel.
Att producera ett kilo textil (bomull, viskos eller polyester) ger utsläpp på motsvarande 15 kg växthusgaser.
Källa: IVL, Naturskyddsföreningen och Naturvårdsverket
Text: Izabella Rosengren, på uppdrag av forskning.se
Ökenlandskapet sträcker sig åt alla håll runt bilen. Det går långsamt framåt, på flera platser saknas även den lilla grusgång som chauffören följt på vår väg mot Lac Abhe. Djibouti undersöker åtta olika platser för att producera elektricitet via geotermisk aktivitet. Lac Abhe är den mest avlägsna platsen för undersökningarna.
Vi passerar två kvinnor som sitter i skuggan av ett träd och säljer honung, och små byar där invånarna saknar både elektricitet och fordon.
För några tusen år sedan sträckte sig Röda Havet ända bort över dessa marker. I takt med att landskapet förändrades av tektoniska rörelser, vulkanutbrott och jordbävningar så steg landmassan och havet tvingades bort. Kvar lämnades saltvatten som i dag fyller den ständigt minskande Lac Abhe. Med lite regn i området och ingen naturlig påfyllning av vatten kommer sjön en dag att försvinna. Men under jorden kokar vattnet.
Här finns hundratals varma källor. Bönderna i området använder dem för att vattna sina marker. Ibada Aden kommer gående mot oss, hans familj har bott här i många generationer. Han har grävt ut en kanal från en av källorna och fört vattnet till sin trädgård. En grön oas mitt i det annars bruna landskapet. Här betar getterna och kamelerna för att äter sig starka, och vattnet i de heta källorna används av kvinnorna i området för att laga mat.
– Människorna som bor här kommer att få tillgång till el så fort vi börjar producera. Grejen är att när folk får höra att något är på gång någonstans så flyttar ännu fler dit, så vi kommer att se hur byarna här växer de närmsta åren, säger Farah Omar, ingenjör vid ODEGG, institutionen som skapats av presidenten för att utveckla geotermikprojekten i Djibouti.
Markytan här är så mjuk att de heta gaserna från underjorden trycker upp marken och skapar enorma travertiner, formationer likt raukar fast av lera. Landskapet är unikt, det finns ingen annan plats på jorden som Lac Abhe. Plattformen för borrningarna kommer att placeras längre bort från sjön, där marken är fastare och klarar av att bära upp riggarna. Hålen kommer sedan att borras neråt och sedan horisontellt för att nå reservoarerna med det heta vattnet.
– Det handlar dels om att marken måste bära upp riggarna, men vi har också ett stort ansvar för att inte förstöra naturen och livet för människorna i området. Vi måste börja med att bygga en bra väg hit, för att ens få hit borriggarna. Med infrastrukturen ökar möjligheterna för att utveckla turism i området och socioekonomiskt finns här stora möjligheter framåt, säger Farah Omar.
Projektet är också förenat med vissa risker. Blandningen av ånga och vatten, 200 – 250 grader varmt, har en förmåga att lösa upp berget. Det finns många olika metaller upplösta i vattnet som kan orsaka stor skada om de släpps ut i miljön eller i grundvattnet.
– Det kan ödelägga grundvattenreservoaren. Ångan utlöser också gaser, som svavelgaser och växthusgaser, berättar Olafúr Gudmundsson, professor vid Institutionen för geovetenskaper vid Uppsala universitet.
På Island har kraftverken i dag krav på sig att samla in ångan och rena den, och avfallsvattnet måste pumpas ner i jorden igen. Tillräckligt djupt för att det inte ska finnas någon risk för grundvattenreservoaren.
– Känner du till den blå lagunen? frågar Olafúr Gudmundsson.
– Det ligger intill ett kraftverk som byggdes under 80-talet, där pumpade man avfallsvattnet ut i lavan nära kraftverket. I vattenångan finns mycket kisel upplöst och det är därifrån som de vita sedimenten i vattnet kommer i från, som gör det så blått. Så får man inte göra i dag. Det blev en turistsuccé och det är faktiskt hälsosamt att bada där, men egentligen är det förorenat grundvatten, säger Olafúr Gudmundsson.
Han anser att geotermik har sålts som en ren energikälla, trots att ekosystemet störs av byggnationerna. Störningarna är ändå så små att det går att prata om geotermik som miljövänligt.
– I relation till andra energikällor är det här inte så stora risker, tittar man på klimatproblemen så är det långt i från så illa som kol till exempel, säger han och påpekar att det kan finnas stora möjligheter för Djibouti att använda restvattnet från produktionen.
– Det finns fortfarande mycket energi kvar, restvattnet är cirka hundra grader varmt. Det kan användas av små industrier, främst för matproduktion. Man kan torka kött, fisk… det borde medföra en del extra möjligheter för regionen, säger Olafúr Gudmundsson.
Djibouti ligger på den kontinentalplatta som är en del av Afrikas kontinent, medan Island ligger på två plattor långt ute i havet. Det som nu sker i Djibouti är samma sak som skedde i Nordatlanten för 50 miljoner år sedan. Ändå finns där många likheter i geologin, båda områdena håller på att slitas isär. Det gör att förkastningar skapas på ytan och når ner till ett par kilometers djup. Det är dessa förkastningar som ingenjörerna letar efter och försöker följa ner till källan.
– I andra området, som Japan eller Italien, är geologin en helt annan. Där finns vulkanism men ingen spänning i den översta skorpan, säger Olafúr Gudmundsson.
De första försöken att hitta energi under Djiboutis yta gjordes av fransmännen 1970 under ockupationen. De fann hett vatten och olja. Projekten fortsatte efter Djiboutis självständighet men tvingades att avbrytas 1989 på grund av föroreningar av flera floder. Nu har de tagits upp igen och de första testborrningarna är precis avslutade.
Djiboutis ekonomi har vuxit snabbt de senaste åren. Bland andra USA, Japan och Frankrike har stora militärbaser på plats i landet och ytterligare en flygplats samt två nya hamnar håller på att byggas.
– Investerare kommer hit för att investera och så har vi inte nog med elektricitet. Det är vårt största bekymmer, nu importerar vi från Etiopien och militärbaserna har egna dieselgeneratorer. Elpriserna här är bland de högsta i världen, säger Dr Kayad Moussa Ahmed, generaldirektör för ODEGG.
Att utveckla ett land utan elektricitet har visat sig nästan omöjligt. Djibouti undersöker nu både vind- och solkraft och geotermiken kommer att användas för att få en stabil grund i elförsörjningen. Det finns sex borrade brunnar vid Lac Assal och reservoarer har hittats på 400 och 2000 meters djup.
– Vi fick stora problem med korrosion i den djupa brunnen, så därför börjar vi med att utveckla den grunda. Det viktigaste nu är att vi börjar producera den första megawatten, för att visa investerarna och folket att vi kan. Att vi har vad som krävs, säger Dr Kayad Moussa Ahmed.
För att försörja landet i dag behövs 500 megawatt enligt Dr Kayad, och de första undersökningarna har visat att geotermiken har potential att producera 5000 megawatt. De första producerande brunnarna vid Lac Assal kommer att börja borras i januari 2018. Världsbanken har gått in med 25 miljoner dollar för att stötta projektet, och flera länder längs med African rift valley utvecklar energi ur geotermik. Kenya är det land i Afrika som har kommit längst, där har de i dag 636 megawatts kapacitet från geotermik.
Tillbaka vid Lac Abhe står vi vid en varm källa, vattnet är nästan hundra grader varmt och bubblar kraftfullt upp ur marken. Intill pekar Farah Omar på en liten kulle i marken.
– Den här är ny. Den är nog bara två – tre år gammal. Den heta gasen har tryckt upp jorden, problemet är att ibland så skapas en läcka och då pyser gasen ut. Här ser du en läcka, säger han och pekar på ett hål i formationen.
– Hade den inte börjat läcka så hade den här kunnat bli lika stor som travertinerna där borta.
För att skydda borrhålen så att de inte ska kollapsa eller täppas igen av lera som lossnar från väggarna kommer borrhålen att fodras. Varje fält har sin egen kemiska sammansättning och därför måste varje brunn undersökas var för sig. Om tio år beräknas området runt Lac Abhe att vara i full drift.
Text: Monica Hansson på uppdrag av Forskning.se
Läkemedel som läcker ut till sjöar, vattendrag och hav kan skada växt- och djurlivet. Lyckligtvis är ny teknik på gång som tar bort läkemedelsrester i reningsverken. Resultaten från pilotprojekt är hittills lovande.
Utsläpp av läkemedel kan påverka havsmiljön och ekosystemen där. Det har uppmärksammats genom en rad forskningsrön under senare år. En omtalad studie är den av abborrar som blir övermodiga och glupska av ångestdämpande medicinen oxazepam. Andra forskare har sett att storspigg, som är vanlig i Östersjön, och även zebrafisk får beteendeförändringar av antidepressiva läkemedel som citalopram (SSRI-preparat).
Fiskar som blir övermodiga och mindre stresskänsliga blir lättare byten för större rovfiskar. Det kan på sikt vara ett hot mot den enskilda arten och även mot andra arter i ekosystemet, som äter fisken.
– I våra studier har vi också sett att halterna av vissa läkemedel ute i miljön överstiger de nivåer där de bedöms få effekter på fiskar. Så det här är inget problem man bara kan sopa under mattan, säger Heléne Ejhed, forskare hos IVL Svenska Miljöinstitutet.
Påverkar vattenlevande organismer
Studier som IVL har gjort visar även att hälften av alla fiskar som samlades in nära utloppet från ett reningsverk i Stockholmsområdet innehöll läkemedelsrester. Andra forskare har sett i labbstudier att de smärtstillande medlen diklofenak och ibuprofen och betablockeraren propranolol påverkar såväl blåmusslor, små kräftdjur som alger från Östersjön. Bland annat förändras hur snabbt organismerna andas och hur mycket de äter.
Det råder alltså inget tvivel om att läkemedel läcker ut i miljön, där de kan påverka vattenlevande organismer. Östersjön är ett känsligt hav med få arter och en lång historia av förorenande utsläpp. Därför är det viktigt att ta läkemedelsutsläppen på allvar, menar många forskare. Inte minst med tanke på den stora okunskap som fortfarande finns om så kallade kemikalie-coctails, alltså kombinationer av kemikalier som blandas i miljön.
Spigg som försvarar sitt revir.
– Ett enskilt läkemedel är sällan akut toxiskt i de koncentrationer som finns i Östersjön, men blandas det med andra kemikalier vet vi inte riktigt hur det påverkar. Här finns mycket arbete kvar att göra, säger Anna Sobek, docent vid institutionen för miljövetenskap och analytisk kemi på Stockholms universitet.
Det stora dilemmat med just läkemedel är att de tillverkas för att vara stabila och påverka biologiska system – våra kroppar. Det är bra för oss när vi tar medicinerna, men blir till problem för miljön när läkemedelsresterna följer med urin och fekalier till reningsverken.
Reningsverken släpper ut mest
De kommunala avloppsreningsverken är inte byggda för att rena bort så pass kemiskt stabila ämnen som läkemedel är. I stället passerar läkemedelsresterna relativt oförändrade genom reningsverken och följer med det utgående vattnet till havet. Reningsverken bedöms därför vara den enskilt största källan till läkemedelsutsläpp i Sverige i dag. För läkemedelsindustrier och sjukhus finns sedan länge krav på specialiserad rening.
– Det stora problemet är att det är en ständig tillförsel från reningsverken, och vissa läkemedel har lång nedbrytningstid. Vi vet inte heller tillräckligt mycket om effekterna. Därför är det viktigt att utsläppen begränsas, säger Heléne Ejhed hos IVL.
Enligt Naturvårdsverket använder vi i Sverige mer än 1 000 olika aktiva substanser i cirka 7 600 läkemedel. Hur farliga läkemedlen är för miljön varierar. Bland de som väcker mest oro är hormonpreparat (som p-piller med östrogen), psykofarmaka, antibiotika och smärtstillande mediciner.
Ett problem med hormonmedicinerna är att de kan störa fiskars fertilitet. Oron kring antibiotika gäller främst risken för resistens. Om fler organismer i miljön får i sig antibiotikan kan det hjälpa bakterierna att utveckla motståndskraft mot medicinen. Läckage av antibiotika sker inte bara från reningsverk, utan även från marker runt lantgårdar med många djur. Hur stor andel av läckagen som kommer från gårdar respektive reningsverk är svårt att uppskatta. Men stoppas utsläppen från reningsverken är det i alla fall en bra början.
Rening från läkemedel
Sedan många år tillbaka pågår utveckling av nya reningstekniker som kan minska utsläppen av läkemedel från de svenska reningsverken. Berndt Björlenius, projektledare vid avdelningen för vid industriell bioteknologi på Kungliga tekniska högskolan, har arbetat med flera pilotprojekt i Stockholm, Uppsala och Västerås. Det han testat är en kompletterande process där avloppsvattnet renas med biofilm, aktiverat kol och ozon.
– Sammanfattningsvis gick det mycket bra med det aktiverade kolet och ozonet. Vi lärde oss också att ozondoseringen kan vara kinkig att få till. Alla läkemedelsrester avskiljs inte heller lika mycket, vare sig med ozon eller aktiverat kol, säger Berndt Björlenius.
I den fullskaliga försöksanläggningen i Knivsta, söder om Uppsala, testades avskiljningen av 120 läkemedel. Det visade sig bland annat att processen tog bort cirka 98 procent diklofenak, 95 procent citolapram och 70 procent oxacepam. Berndt Björlenius arbetar nu med slutrapporteringen som beräknas bli klar i slutet av året.
Spännande att följa är även Nykvarnsverket i Linköping som blir Sveriges första reningsverk med permanent läkemedelsrening. Ozonreningen i verket, som hanterar cirka 42 000 kubikmeter avloppsvatten per dygn, förväntas tas i drift under sommaren.
Initiativen är många och tekniken på väg att bli mogen, så frågan är när vi kan få rening av läkemedel i alla svenska reningsverk?
– Om det skall bli en utbyggnad på bred front krävs sannolikt att lagstiftningen skärps så att det införs utsläppskrav på läkemedelsrester. Jag bedömer att en bred utbyggnad av läkemedelsreningen för större delen av Sveriges reningsverk skulle ta runt tio år, säger Berndt Björlenius.Utöver att ta fram nya reningstekniker finns också förslag på åtgärder ”uppströms”. Det kan handla om att på olika sätt minska användningen av de mest miljöstörande medicinerna.
Satsning på läkemedelsrening
Svenska staten satsar fram till och med i år sammanlagt 32 miljoner kronor på att få fram mer avancerad rening av avloppsvatten. Bland annat ger Havs- och vattenmyndigheten 12 miljoner kronor till fyra projekt för rening av svårnedbrytbara ämnen.
Inriktningen är att rena avloppsvattnet från framförallt tre substanser som finns på EU:s lista över miljöfarliga ämnen: hormonpreparaten etinylestradiol och östradiol (aktiva i p-piller) samt diklofenak (som finns i exempelvis Voltaren, Eeze och Arthrotec).
– Vi behöver vara mer generösa med att försöka förstå varandra, och med vilken typ av argument som är möjliga att resonera om och som är möjliga att förstå, menar hon.
– ”Jag tycker att vi ska förbjuda det här, för gud tycker att det är dåligt” är inte i sig ett bra argument. Däremot att redovisa sin politiska åsikt med argument som grundar sig i ens tro måste gå bra.
Religiösa tankar om rättvisa
Teresa Callewaert avhandling resonerar kring om det rimligt ur demokratisk synvinkel att vissa åsikter undertrycks på grund av den världsåskådning de formats av? Kan religiösa uppfattningar bidra med något i den politiska debatten? Finns det inom religionerna tankar om vad rättvisa är som kan berika?
Tre muslimska och tre kristna nutida tänkare, med tre olika inriktningar, granskas i avhandlingen. Abdullahi Ahmed An-Na’im och Duncan B. Forrester (modifierad liberalism), Ali Shariati och Gustavo Gutierrez (liberationism), och Tariq Ramadan och John Milbank (radikal traditionalism).
Hon har studerat vad de sex manliga tänkarna, alla samtida, har för teologiskt grundade föreställningar om det goda och det onda. De utvecklar tankar om vad som är ett rättvist samhälle och vad som är religionens roll i att skapa ett sådant samhälle. De för fram olika argument för vad religionens roll ska vara.
– Det jag gör är att kritiskt granska deras argument. Är det här bra argument? Är det vettigt att tänka så här? Det som gällde i 1970-talets Iran, håller det i Sverige idag? Till viss del kan det göra det. Jag tittar också på vad det har för substantiella politiska idéer om vad rättvisa är, och vad de innehåller för teologiska inslag, säger Teresa Callewaert.
Religion kan bidra i det politiska samtalet
Religiösa traditioner har med sig föreställningar, berättelser och begrepp som kan ge konstruktiva bidrag till det politiska samtalet i demokratiska samhällen, menar hon. Ett exempel är att flera av de muslimska tänkare som hon studerar anser att det ingår i ett människovärdigt liv att människan måste ges möjlighet att visa solidaritet, att hjälpa andra.
En god demokratisk kultur borde innebära ett fördjupat demokratiskt samtal där både religiösa och icke-religiösa kan få möjlighet att uttrycka sina uppfattningar och argument, och i bästa fall också uttrycka de trosuppfattningar och världsåskådningar som ligger till grund för deras hållning. Detta är en fråga inte bara om religionsfrihet utan också om att det demokratiska samtalet annars går miste om värdefulla bidrag.
Åsikter grundas av livsåskådningen
– En människas argument kommer alltid någonstans ifrån. Det finns en föreställning om att vara sekulär är att vara neutral. Men det stämmer inte; någon form av livsåskådning har man alltid med sig. Neutral finns inte, säger Teresa Callewaert.
Det är ett moraliskt arbete som måste göras, menar hon. Människor måste vilja sätta sig in i andra människors sammanhang och föreställningar för att förstå varandras argument. Det är viktigt för att det ska kunna finnas ett värdefullt politiskt samtal i vårt pluralistiska samhälle. Hur religioner ska framträda i det politiska och offentliga är ett omdebatterat ämne.
– Mina resultat pekar på vikten av att arbeta för att förverkliga en sådan demokratisk kultur. Det innebär att man måste förhålla sig kritisk till dem som säger sig vilja värna demokrati och yttrandefrihet men samtidigt vill begränsa människors rätt att uttrycka sig religiöst i det offentliga. Det betyder också att man måste motverka strukturella hinder för ett gott demokratiskt samtal, som uppstår till följd av rasism, islamofobi och en alltför stark sekulär normativitet, säger Teresa Callewaert.
Det är frilansjournalisterna Monica Hansson och Malin Palm som åkt till en av världens varmaste länder. Det gör ont att andas, hjärtat bultar hårt i öronen. Det är nästan femtio plusgrader när salthandlaren Moussa Houmed, vid en av världens största saltsjöar, Lac Assal, skyfflar salt i säckar. Det tar honom bara några minuter att fylla dem till bredden.
Två bilar stannar nere vid vägen. Det är turister som kommit för att beundra Lac Assal, och Fatouma Aras springer genast dit. Hon gillar när turisterna kommer. Det ger ett avbrott från vardagen, då hon leker med saltstenar, pinnar och annat som hon hittar i naturen.
Solen blixtrar i Fatoumas saltkristaller
En presenning spänd över några travar bildäck ger ett skydd mot värmen under timmarna då solen står som högst. Ibland får hon gåvor av turisterna utan att de köper någon av de saltkristaller eller påsar med matlagningssalt som står uppställt på borden intill sjön.
Fatouma Aras är nio år gammal, kallas bara för Fatou, och kommer aldrig att gå i skolan. Den närmsta ligger tre mil bort och eftersom familjen inte har någon bil så skulle hon behöva gå till och från skolan varje dag. Det är en för lång sträcka för henne och istället är hon med sin farbror, Moussa Houmed, vid Lac Assal för att lära sig att skörda salt, och sälja souvenirer.
När det blir för varmt vid sjön kommer hon att flytta tillbaka till sin familj i bergen för att istället ta hand om getterna.
Somrarna vid sjön är tunga. Det kommer bara ett fåtal turister till stranden och hettan trycker på, både utifrån och inifrån.
– Kommer jag inte hit så kan min familj inte överleva, säger Moussa Houmed.
Det gör ont att andas
Moussa Houmed bor här som tredje generationen, hans farfar flyttade hit ner från bergen. Han berättar att han måste duscha tre gånger om dagen på sommaren, och de heta vindarna gör livet än hårdare.
– Det gör ont att andas. Jag känner hettan i lungorna när jag drar in luften, hör hur hjärtat bultar i öronen. Och jag hör ett sus, berättar Moussa Houmed.
Jag frågar om han inte är rädd för att dö. Han svarar att det är normalt att dö här. Hans vän kom ner från bergen en dag förra året, i juli, han arbetade inte här utan hade kommit för att leta efter en kamel som hade sprungit bort. Moussa hittade honom senare död, runt hörnet från där de setts en stund tidigare.
Vi träffar honom vid hans enkla hus, byggt av saltblock som används som tegelstenar. Normalt är de femton personer som arbetar vid sjön, men under sommarmånaderna är de flesta i sina hembyar. Dels på grund av det tuffa vädret, också för att efterfrågan är mindre då än resten av året.
Vandrat i åtta timmar över berget
Medan vi pratar med Moussa så kommer Isse Amadou Aramis vandrande med tre kameler. Han har gått från sin hemby, Gagadi, en vandring på sju, åtta timmar över Datallé. Det mörka berget. I övermorgon ska han gå till Etiopiens gräns för att sälja två kamellaster med salt och byta en mot majs och kaffe som hans familj behöver. Varje kamel kan bära 200 kilo salt.
Han lärde sig saltyrket av sin far när han var lika gammal som Fatou, nu är han tjugosju och delar kameler med några kusiner och en farbror. Han började arbeta här som sjuttonåring, det var hans enda möjlighet att tjäna pengar. Om han fick välja, så skulle han sluta.
– Hittar jag ett annat jobb så tar jag det, säger Isse Amadou Aramis.
Tar saltet på kamel till den etiopiska gränsen
På saltet tjänar han 7000 Djibouti Franc, drygt 345 kronor. Då ska det först lastas upp på kamelerna och sedan tas den sju dagar långa vandringen till gränsen mot Etiopien, och sedan ska han gå lika långt tillbaka.
Vi följer med honom ut på den salttäckta stranden som omgärdar sjön. Det knastrar under fötterna när vi går på de vassa saltkristallerna. Fatou springer med, hon är barfota.
Isse Amadou Aramis visar kamelerna vart de ska lägga sig. Sedan plockar han av sadlarna, med hängare för saltsäckarna, från deras ryggar. Den ena kamelen börjar bli brunstig, det är därför han ska ta dem till Etiopien. Det är tradition att gå den långa vandringen när hannarna börjar bli brunstiga eftersom de blir svårhanterliga, aggressiva och gör utfall mot både andra djur och människor.
Okänt hur vi klarar hettan i längden
Hur människokroppen påverkas av att utsättas för hög värme under lång tid, som att leva i ett hett klimat, vet vi inte i dag. Toomas Timpka är professor vid medicinska fakulteten på Linköpings universitet, han har forskat på hur elitidrottare påverkas av att anstränga sig i höga temperaturer.
– Det vi vet är att kroppen anpassar sig till värmen efter tre, fyra dagar. Den förändringen fortsätter i tre veckor. Vad som händer i ett längre tidsperspektiv har man rätt dålig koll på, säger Toomas Timpka.
Om man reser till ett väldigt varmt land, som Djibouti som ligger nära ekvatorn, då kör kroppen i gång en rad värmereglerande funktioner för att ta hand om värmen. Man börjar svettas mer, blodtillförseln till huden ökar, plasmavolymen ökar och man får mer vätska i blodet.
– Troligen för att svettas lättare. Det är som små pumpar i huden som jobbar på som attan, de hojtar på kompisar som kommer och börjar pumpa de också. Man kan alltså öka svettproduktionen till mellan 0,7 och 2,5 liter i timmen. Nu tar jag i, men det handlar om jättestora mängder. Det kan åtminstone gå upp till en halvliter i timmen, då klarar man ganska hårt fysiskt arbete i värmen, säger Toomas Timpka.
Värmen måste ut ur kroppen
Dessutom vidgas kärlen i huden så att kroppen avkyls fortare. Det farliga är när hjärta, kärl och hjärna blir varma så det handlar om att få ut värmen ur kroppen. Det tar några dagar för kroppen att få i gång den funktionen enligt Toomas Timpka.
– Vi märker själva att man mår lite bättre efter några dagar, att man får byta tröja lite oftare och så där.
För att öka svetthastigheten, blodplasmavolymen och blodgenomströmningen till huden så behöver kroppen bara utsättas för värmen en till två timmar per dag. Vad man gör resten av dagen spelar mindre roll. Toomas Timpka tror också att det är skillnad på kropparna hos de som arbetar i hettan, och de som bara befinner sig i den.
– De som arbetar med tungt arbete är superanpassade till värmen, kan jag tänka mig. Medan de som bara befinner sig där eller som bara arbetar på natten är mindre anpassade, säger han och påpekar att det kan vara så att man kan utveckla en slags kondition.
– Som en uthållighetsidrottare. Att man anpassar både muskler, hjärta och kärl för att klara arbete i värme över tid.
Dricker femton liter vatten om dagen
När sommaren kommer dricker Afar-folket vid Lac Assal femton liter vatten om dagen den första tiden. De fyller tre gula femlitersdunkar med vatten i en källa intill sjön. Mot slutet av sommaren har vattnet börjat sina, och den sista tiden räcker det bara till knappt en dunk, ibland bara två liter vatten per person. Toomas Timpka tror att de klarar av det lilla vätskeintaget tack vare att deras kroppar anpassat sig.
– Jag tycker att det låter jättelite. Här har kroppen troligen anpassat sig så att de har vätskebrist men att den är kompenserad av något annat. Kanske att de arbetar på en sorts miniminivå, att kroppen fördelar sina resurser för att kunna utföra arbetet men att man kunnat göra det bättre med mer vätska i kroppen.
Afar-folket runt Lac Assal berättar att de dricker palmvin för att få energi och äter kamelkött för att bli starka. Om någon i gruppen är trött ropar de andra ”kom så går vi och äter kamelkött allihop”.
Under sommaren är det väldigt få karavaner som går till Etiopien eftersom det är så varmt. De få som väljer att trotsa hettan och gå, trots att temperaturen når mot femtio grader, får därför något mer betalt för saltet.
– Jag överlever, men det är tungt. Under sommaren tappar jag mycket i vikt, nu är jag tjockare, säger Isse Amadou Aramis och klappar på sin tunna mage.
Saltet blir vitt när det torkar
Han undviker att jobba om dagen och sover när solen står som högst. Men även på natten är temperaturen över fyrtio grader. Den som blir utmattad måste genast sluta arbeta.
Isse Amadou Aramis höjer spaden och slår ner den i marken. Det översta saltlagret är klarvitt, där under är det brunt och blött.
– Det blir vitt när det torkar, berättar Isse och häller ner saltet i säcken.
Ytterligare två personer har kommit ner från berget med sina kameler. De har med sig palmvin och ved för att koka kaffe. De gör oss sällskap på saltstranden och börjar hacka i marken. Medan de arbetar sjunger de kamelsången, en sång om dagen.
– Om vad vi gör, vad vi ska göra. Vi sjunger vårt schema kan man säga. ”Jag skördar salt, innan vi ska äta och vandra uppför berget en gång till,” säger Isse.
Det går fort, att skörda 200 kg salt tar inte mer än fyrtio minuter. I dag hinner de inte så långt.
Kaffe i väntan på att åskan drar vidare
Det åskar i bergen och tjocka regnmoln närmar sig Lac Assal. De slutar arbeta och väntar ut regnet i saltstenhusen. Hettan blir ännu mer påtaglig.
Ungefär sex gånger om året går de den sju dagar långa vandringen till Etiopiens gräns, tre gånger om året går de ännu längre. Till Kahlo, dit tar det tre veckor att gå.
– Dit går vi inte under sommaren, det är för varmt, säger Isse Amadou Aramis, och de andra stämmer in där vi sitter på några stenar och väntar ut åskan. Någon kokar kaffe och en annan gör i ordning sina kameler för att ta dem upp till bergen där de kan beta av det gröna gräset.
Text: Monica Hansson Foto: Malin Palm
– Forskningen är samstämmig om vad problemet är. Vi har för mycket näring i Östersjön, vilket gynnar de små växterna, alltifrån cyanobakterier till det fintrådiga slemmet på stenarna. Sen finns det olika syn på vilka åtgärder som är mest effektiva för att komma framåt, säger Tina Elfwing, föreståndare för Östersjöcentrum vid Stockholms universitet.
Under högsommarens finaste dagar är förutsättningarna som bäst för cyanobakterier och de kan till skillnad från alger själva utvinna kväve från luften, vilket ger en konkurrensfördel. Med gott om annan näring förökar de sig i stor mängd och om vädret är lugnt och stilla samlas de vid ytan.
Den giftiga cyanobakterien Nodularia spumigena. Katthårsalg på svenska. Bild: Wikipedia
Det är inte bara störningsmoment för semesterfirare utan kan också vara ett hälsoproblem. Vissa arter av de blommande cyanobakterierna producerar ämnen som direkt orsakar sjukdomssymptom på människor och djur. Algförgiftning kan ge hudutslag, kräkningar och feber. Hundar och katter som dricker vatten med algblomning i riskerar att dö.
Nu blommar cyanobakterierna
Redan under andra halvan av maj visade cyanobakterierna tecken på att börja blomma i sydöstra Östersjön, enligt stellitbilderna i SMHI:s övervakningssystem, Baltic Algae Watch System. Den tidigaste starten för algblomning sedan övervakningen började 2002. Ytblomningarna stannade därefter av. Det ombytliga vädret, framförallt den ihållande blåsten och låga vattentemperaturer var orsaken, enligt SMHI. Den första veckan i juli visar satellitbilder att blomningen börjat ta fart igen, i södra halvan av Östersjön. I norra delen av Östersjön däremot var blomningen fortfarande diffus. Men det krävs nu bara en kortare period med lugnare väder för att cyanobakterierna ska flyta upp och samlas som en gulgrön gegga på ytan, uppger smhi.se 7 juli. Hur omfattande algblomningen blir 2017, beror på sommarens väder.
På senare tid har ämnet BMAA som kan produceras av cyanobakterier fått uppmärksamhet. Det misstänks kunna ha betydelse för uppkomst av nervsjukdomar som ALS, men forskningen har inte kunnat visa några sådana samband i Östersjöområdet och det är oklart om ämnen som produceras av cyanobakterierna och andra växtplankton anrikas i näringskedjan. Däremot finns det god kunskap om andra ämnen som lagras upp i näringsväven, såsom dioxin i fet Östersjöfisk.
– Vi har ett stort problem med hormonstörande ämnen och höga dioxinhalter i den fisk som finns i Östersjön och dessutom använder vi fler och fler kemiska ämnen i vår vardag som vi inte vet så mycket om och som till slut hamnar i Östersjön, säger Tina Elfwing.
Finns bra miljö även i Östersjön
Efter alla larm kan det vara lätt att se på Östersjön som ett dött hav fullt av farligheter, men forskarna vill samtidigt nyansera bilden. Det finns en mängd välfungerande miljöer i Östersjön och det har också visat sig att man med åtgärder kan förbättra situationen i innanhavet. Reningen av vattnet från S:t Petersburg-området i Ryssland har till exempel haft en mycket positiv inverkan på havsmiljön.
– Om vi går tillbaka 50 år innan reningsverken var det nästan förenat med livsfara att bada i inre Stockholms skärgård, så det är ju dramatiskt hur mycket bättre det har blivit. På olika skalor och olika utmaningar har det gått framåt enormt, säger Tina Elfwing.
Hur ska man då göra för att motverka algblomningarna?
Genom att analysera sedimentkärnor har forskarna konstaterat att fenomenet även förekom för tusentals år sedan. Innanhavet har mängder av inbyggda problem, berättar Helén Andersson, chef för oceanografisk forskning på SMHI.
– Man får komma ihåg att Östersjön är en besvärlig balja, med algblomningar och syrefria bottnar redan innan människan hade satt så stort tryck på det. Stora avrinningsområden och den lilla kontakten med öppet hav vid Danmark skapar en mix av sötvatten och saltvatten som gör det svårt för många arter. Rätt länge påverkade vi det känsliga systemet utan att förstå vad vi gjorde. Nu tar det lång tid att komma rätt igen, säger Helén Andersson.
En stor bidragande orsak till överskottet av näringsämnen i Östersjön, som leder till algblomningarna, är läckage från jordbruket på land. Där finns en del av lösningen.
Algblomning utanför Gotland. bild: NASA
– Vi har kunnat visa att i genomsnitt går bara hälften av all gödsel som vi lägger på åkermark tillbaka via skörd, resten läcker ut i miljön och en stor del hamnar till slut i Östersjön. Men det finns tekniker för att förbättra utnyttjandegraden och pengar inom EU:s jordbrukssystem borde stödja den strukturförändring som behövs. Det här måste vi förtydliga och förklara för politikerna, säger Christopher Humborg, professor på Stockholms universitet och vetenskaplig ledare på Östersjöcentrum.
Brist på större rovfiskar
En annan orsak till att grunda vikar växer igen är bristen på större rovfiskar. Den yrkesmässiga trålningen, fritidsfisket vid kusten och störda lekmiljöer leder till att arter som torsk, abborre och gädda minskar. De behövs för att hålla ekosystemet i balans. Många forskare tycker att fler kustnära områden skulle vara fiskefredade och att trålningen efter torsk stoppas helt, i alla fall tills beståndet återhämtat sig rejält.
– Jag rekommenderar ett trålningsförbud för torsk på fem år. Det är få båtar som orsakar detta och de sätter ett jättestort tryck på torsken. Fakta är så tydliga. I Öresund går det inte att tråla på grund av båttrafiken och där väger torsken dubbelt så mycket. Det vore bra om forskarna gick ihop och gjorde det väldigt tydligt: låt torsken vara i fred, säger Christopher Humborg.
Andra lösningar på övergödningsproblematiken i Östersjön som föreslagits är stora ingenjörsprojekt, som att dammsuga upp näringsrikt bottensediment i Östersjön eller att tillföra syre genom bubbling. Det måste i så fall ske samtidigt med andra åtgärder påpekar Helén Andersson.
Hög köttkonsumtion bidrar till algblomningen
– Det är klart att man kan behandla baksmälla, men först måste man kanske fundera på vad som orsakade baksmällan. Det långsiktiga arbetet med jordbruk, avloppsutsläpp och så vidare måste fortsätta. Och innan vi ger oss på hela Östersjön bör man också visa exempel på att så stora och dyra ingenjörsförsök fungerar.
Något som sammantaget spelar stor roll är vad och hur mycket vi lägger på grillen under sommarkvällen. Att äta mycket kött bidrar till övergödningen eftersom det sätter tryck på jordbruket att bli allt mer intensivt.
– 70 procent av alla grödor vi producerar använder vi för att föda upp djur. Grisfarmar som producerar 60000 grisar om året skapar hotspots där det läcker riktigt mycket kväve och fosfor och de har etablerats helt utan koppling till produktionen av grödor som geografiskt finns på ett helt annat ställe. Fodret produceras ibland inte ens i Östersjöregionen utan i länder som Brasilien. Det är ganska vansinnigt tycker jag, säger Christopher Humborg.
Text: Dag Kättström på uppdrag av Forskning.se
Vi använder kakor för att ge dig en bättre upplevelse av vår webbplats.
This website uses cookies to improve your experience while you navigate through the website. Out of these cookies, the cookies that are categorized as necessary are stored on your browser as they are essential for the working of basic functionalities of the website. We also use third-party cookies that help us analyze and understand how you use this website. These cookies will be stored in your browser only with your consent. You also have the option to opt-out of these cookies. But opting out of some of these cookies may have an effect on your browsing experience.
För några tusen år sedan sträckte sig Röda Havet ända bort över dessa marker. I takt med att landskapet förändrades av tektoniska rörelser, vulkanutbrott och jordbävningar så steg landmassan och havet tvingades bort. Kvar lämnades saltvatten som i dag fyller den ständigt minskande Lac Abhe. Med lite regn i området och ingen naturlig påfyllning av vatten kommer sjön en dag att försvinna. Men under jorden kokar vattnet.
