– Att det är så få som får den skyddande behandlingen beror ofta på okunskap och bristande rutiner i sjukvården, säger Mattias Lorentzon, professor i geriatrik på institutionen för medicin, Sahlgrenska akademin, och överläkare på Sahlgrenska Universitetssjukhuset.
Höftfraktur drabbar i regel äldre och leder ofta till funktionsnedsättning, försämrad livskvalitet och för tidig död. Många över 80 år klarar inte kombinationen av omfattande kirurgi, immobilisering och lång sjukhusvistelse med risk för infektioner, blodpropp och förvirring.
Vid kortisonbehandling mot inflammatoriska tillstånd, exempelvis ledgångs- eller muskelreumatism, fördubblas risken för höftfraktur. Den aktuella studien visar dock att bara var fjärde kortisonpatient får behandling med alendronat mot benskörhet.
Rejäl riskreduktion Studien har möjliggjorts genom samkörning av flera register; Senior Alert, patentregistret, läkemedelsregistret, dödsorsaksregistret och folkbokföringsregistret.
Utifrån ett underlag på över 400 000 äldre patienter gjordes ett urval av 1802 personer som förskrivits alendronat efter insatt behandling med kortisonpreparatet prednisolon i tablettform. De hade tagit läkemedlet i minst tre månader, och med en dos på minst fem milligram per dag.
Gruppen med matchade kontroller, också 1802 personer, åt prednisolontabletter men hade inte fått skyddande behandling i form av alendronat.
Av dem som åt kortisontabletter, men inte fick skyddande behandling, hade 4,1 procent brutit höftbenet efter drygt 15 månader (1,3 år). I gruppen som också fick den skyddande substansen alendronat var motsvarande andel 1,5 procent. En kraftig riskreduktion, med 65 procent, som även omfattade andra frakturer.
– För en patient som fått skyddande behandling reduceras risken dramatiskt att få en ny fraktur, framför allt en ny höftfraktur som är det vi helst vill undvika, säger Kristian Axelsson, medförfattare och doktorand, verksam som ST-läkare i ortopedi vid Skaraborgs Sjukhus.
– I dagsläget är behandlingsgraden låg, men i och med den här studien hoppas vi fler prednisolonpatienter får frakturskyddande behandling, fortsätter han.
Flest höftfrakturer bland kvinnor De flesta höftfrakturer inträffar hos äldre kvinnor. Snittåldern i studien var cirka 80 år och sju av tio patienter var kvinnor. Alendronatbehandlingen var inte förknippad med ökad risk för biverkningar, och för Mattias Lorentzon är konsekvenserna av studien givna.
– Det här är ett läkemedel som kostar cirka 200 kronor per person och år, i princip ingenting, eftersom det är generika utan kvarstående patent. Sannolikt kommer inget företag att satsa hundratals miljoner på en randomiserad studie för att undersöka om det skyddar mot höftfrakturer hos kortisonpatienter. Det kanske inte heller är så etiskt lämpligt eftersom det finns indirekta bevis på att det borde fungera, säger han.
– Det var därför vi ville titta på frågetställningen i en stor retrospektiv observationsstudie. Våra data ger nu rejält stöd för att det är effektivt också mot höftfraktur, en av de mest kostsamma åkommorna inom svensk sjukhusvård och något som många i den här åldern dör av. Kan man undvika det är väldigt mycket vunnet, avslutar han.
De flesta barn har mer eller mindre ihållande perioder av viss kräsenhet med maten. Ena veckan kan det vara bara grissini som gäller, den andra är det bara korv som går ner. För de flesta går denna kräsenhet över med åldern, men för vissa kan den hålla i sig i hela livet. En liten procent av dessa kan dessutom lida av diagnosen ”selektiv ätstörning”, även känd under sin engelska förkortning ARFID, Avoidant restrictive food intake disorder.
– Selektiv ätstörning ingår i det som kallas ”undvikande restriktiv ätstörning”. Selektivt ätande är vanligt i småbarnsåren, men minskar påtagligt när man närmar sig skolåldern. Det kan vara mycket bekymmersamt för föräldrar även om det inte klockar in på diagnos.
– En diagnos motiveras dock med att svårigheterna med ätandet medför en påtaglig närings- eller energibrist och/eller ett påtagligt psykosocialt lidande, säger Ulf Wallin, överläkare i barnpsykiatri, forsknings- och utvecklingsledare vid kompetenscentrum ätstörningar syd i Region Skåne och handledare i barn- och ungdomspsykiatri vid Lunds universitet.
Diagnosen är sedan 2013 erkänd och beskriven i Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders, en diagnosmanual för psykiska sjukdomar som ges ut av American Psychiatric Association.
Begränsat antal livsmedel – helst kolhydrater
Det är ännu oklart vad som ligger bakom ätstörningen, men enligt Ulf Wallin är en viktig faktor en medfödd ökad känslighet vad gäller lukt, smak och konsistens hos mat. Det är exempelvis inte ovanligt att svårigheterna börjar redan under barnets första levnadsår.
Oftast består dieten hos barn med diagnosen av 10-15 olika livsmedel, ofta av samma färg eller konsistens eller ur samma matgrupp. Många av de drabbade äter främst kolhydrater och även om det finns allvarliga hälsorisker med att äta så ensidig kost är det för många drabbade den sociala biten som är jobbigast. För en del finns svårigheterna kvar upp i vuxenlivet, men för många minskar det påtagligt.
– Det är en förhållandevis ny diagnos, så forskningen är i sin linda. I en studie från Schweiz på barn i tidig skolålder fann man dock att cirka tre procent hade ARFID, med lika fördelning mellan pojkar och flickor, säger Ulf Wallin.
Andra studier visar dock att fördelningen mellan flickor och pojkar inte är konstant. I en studie vid Kyoto University Hospital på vuxna patienter visade sig samtliga patienter som diagnostiserades med ARFID vara kvinnor, medan en amerikansk-kanadensisk studie som undersökte barn mellan 8-18 år ansåg att 30 procent av de undersökta pojkarna hade diagnosen.
Skeptisk till diagnosen
Per Johnsson, docent i klinisk psykologi vid Lunds universitet är till skillnad från Ulf Wallin betydligt mer tveksamt inställd till att selektiv ätstörning nu har blivit klassad som en diagnos.
– Tidigare har man identifierat att barn har ett speciellt synsätt på mat och att nästan alla barn har perioder av selektivt ätande. Det är först nu som man tycker att det har blivit en ätstörning. Visst, det är ett problem, men i min värld kan det också vara ett problem att man patologiserar beteendet.
Han har svårt att se att ätstörningen är ett problem som man bör söka hjälp för eftersom det i de flesta fall går över med åldern.
– Hela uppväxten handlar om att skapa trygghet och när ett barn upptäcker nya saker vill det ha mer trygghet, vilket maten kan vara. Selektivt ätande blir först ett problem när det pågår för länge och om barnet minskar antalet saker som det är tryggt med att äta. Men för det mesta går det över, man måste bara vara öppensinnad och inte fastlåst.
I övrigt har en brittisk-amerikansk studie visat att föräldrarnas press på barnet att äta ofta är associerat med ätstörningar under tonåren. En viss typ av uppfostran kring maten kan alltså indirekt störa utvecklingen av intuitiva och anpassningsbara matvanor, enligt den amerikanska studien.
Lider ofta av ångest
Eftersom diagnosen är så ny finns det ännu inte någon omfattande forskning vad gäller behandlingsmetoder. Utifrån erfarenhet tror Ulf Wallin inte att ARFID går att bota, däremot går det att hjälpa barn och föräldrar att hitta ett sätt att vidga menyn och hjälpa skolan att förstå barnets svårigheter.
– De med en uttalad energi- och näringsbrist kan ha hamnat i en svält och ha ett tillstånd som påminner om anorexia nervosa, vilket kräver en likartad behandling. De som drabbas har ofta även en samsjuklighet med olika ångesttillstånd och en del har svårigheter inom autismspektrat, vilket givetvis påverkar hur man lägger upp behandlingen.
Hans påstående backas upp av flera separata studier som menar att patienter med ARFID oftare lider av ångestsymtom jämfört med patienter med anorexia och bulemi.
– Maten är en central del i våra liv, och att barn krånglar och vinglar, trotsar och testar utan att det är en diagnos är självklart – men bland dessa barn finns en liten grupp som har en ätstörning. För de som är drabbade är det ett problem som ger ett lidande och stör vardagen.
Text: Izabella Rosengren på uppdrag av Forskning.se
Ryssland och Kina genomför flera gemensamma flottövningar i Östersjön i sommar och incidenter med ryskt stridsflyg som går väldigt nära svenska och amerikanska signalspaningsplan har blivit vanligare.
Gotland ligger i spelplanens mitt och under politikerveckan i Almedalen visade det svenska försvaret dagligen sin närvaro genom att flyga över Visby med Jas Gripen. På marken hölls det samtidigt flera seminarier om den nya säkerhetssituationen.
Upprustning i Östersjöområdena
– Det här är en jätteviktig fråga för svensk och europeisk politik, men man måste börja med att försöka förstå vad som ligger bakom Rysslands agerande. Annars är risken att man gör saker som leder till att situationen blir värre, säger Elias Götz, forskare vid centrum för Rysslandstudier vid Uppsala Universitet.
Bakgrunden till de senaste årens utveckling är att Ryssland under Vladimir Putin har upprustat kraftigt och börjat använda militär styrka för att uppnå politiska syften och utvidga sin maktsfär. Det tydligaste exemplet är att man har annekterat Krim i Ukraina. Men man visar även i ökande utsträckning militära muskler runt Östersjön.
Ryska marinsoldater under en övning på en sandstrand i Östersjön, sommaren 2015. Foto: vagrig
Följden har blivit att Sverige och andra stater i området svarar både med politiska och militära åtgärder. Sverige har stationerat fast militär på Gotland igen och Nato har stärkt närvaron i Baltikum och Polen. Ryssland har uppgraderat sitt missilsystem vid Östersjökusten. En upprustningsspiral tycks vara igång.
Hypoteserna om rysk aggressivitet
Hur ska då Ryssland bemötas i den här farliga situationen? Elias Götz anser att det första steget är att försöka förstå varför landet har blivit mer aggressivt. Inom forskningen finns det olika teorier.
– En hypotes är att Ryssland ser sig själv som en stormakt med rätt att kontrollera sitt närområde. En annan att de ser sig som ett offer som hotas av Nato och att man därför måste försvara sig. En tredje förklaring kan vara att Rysslands ledning medvetet skapar utrikespolitiska kriser för att avleda befolkningens uppmärksamhet från de inrikespolitiska och ekonomiska problemen som landet har.
Demonstration av ryska stridsflygplan i Moskva maj 2015.
Svaret på Rysslands agerande måste enligt Elias Götz baseras på en analys av landets drivkrafter. Stormaktsambitioner bör mötas med militära markeringar, men om det är så att Ryssland baserar sitt agerande på att de känner sig hotade kan en sådan strategi leda helt fel. Då är det istället fredstrevare som behövs. Och om landets ledning behöver en yttre fiende så krävs helt nya strategier.
Säkerhetsgemenskap kan vara en lösning
– Om det är inrikespolitik som styr landets politik så är det frågan om vad vi ska göra. En hård politik skulle spela Putin i händerna. Då får han den konflikt han vill ha. En mjukare linje skulle inte heller lösa problemen. Det kan uppmuntra den ryska regeringen skapa nya konflikter. Här måste man utveckla helt nya strategier.
Magnus Ekengren, professor vid Försvarshögskolan, anser att det finns möjligheter att bryta den oroande trenden.
– Perspektiven är dystra, men istället för att fråga sig hur vägen mot en konflikt ser ut, så kan man vända på det och ställa sig frågan: Varför bryter fred ut?
Nato-skepp i hamnstaden Gdynia, vid Östersjön i Polen.
Magnus Ekengren lyfter fram begreppet säkerhetsgemenskap. Det är enligt försvarsforskningen något som uppstår när alla i en grupp är övertygade om att de andra inte kommer att ta till våld för att lösa motsättningar. Hur når man då dit? Magnus Ekengren ser EU-samarbetet som ett mycket lyckat exempel.
Vi har gått i fällan
– Syftet med EU var ju att motverka nationernas spel med varandra som har lett till så mycket krig och elände i Europa. Vi måste gå tillbaka till den ursprungsidén med EU för att stå emot den här spiralen, säger Magnus Ekengren.
Han menar att man kan använda sig av de lösningar som har fungerat i Europa. Det handlar om att stoppa den eskalerande spänningen med ekonomiskt, kulturellt och socialt utbyte och gemensamma lösningar.
– Problemet är att vi har gått i fällan. Vi håller på med utrikespolitik gentemot Ryssland, men det är mycket bättre att skicka dit experter och forskare och få igång ett ekonomiskt utbyte och på sikt gemensamma institutioner. Då kan vi undanröja de här konflikterna som Putin försöker spela upp, säger Magnus Ekengren.
Rester av militär verksamhet i Östersjön under andra världskriget.
EU och regionala myndigheter i de nordvästra delarna av Ryssland har sedan tidigare etablerat flera typer av samarbeten. Det gäller till exempel Östersjöns miljöproblem, nedmontering av kärnkraftverk och hälsofrämjande åtgärder. Som en följd av EU:s sanktioner mot ryska regeringen i samband med Ukrainakrisen har dock många av dessa projekt stoppats. Det är ett misslyckande för EU enligt Magnus Ekengren.
Bättre rikta sanktionerna mot regimen
– Det är bra att rikta sanktioner mot regimen i Moskva, men inte mot de projekt som drivs tillsammans med civilsamhällets representanter i nordvästra Ryssland. Här tycker jag EU inte har tänkt till. De följer inte sin stolta tradition att bygga fred underifrån.
Elias Götz tror att sådana samarbetsmodeller är mest effektiva om det är så att Ryssland baserar sitt handlande på att det känner sig hotat. Annars är det inte tillräckligt.
– Om det är så att den ryska ledningen behöver konflikt av inrikespolitiska skäl så kommer inte samarbetsmodellerna att leda hela vägen fram. Den ryska regeringen är inrikespolitiskt mycket stark och de har inte ett intresse av att bygga en säkerhetsgemenskap.
Text: Dag Kättström på uppdrag av Forskning.se
Den skrämmande nyheten om mer plast än fisk i haven år 2050, lanserades i en rapport från välgörenhetsorganisationen Ellen Mac Arthur Foundation i början av 2016. Enligt organisationen Håll Sverige Rent kommer 80 procent av havsskräpet från land, och på topp-fem-listan över skräp funnet på Östersjökusterna finns olika plastprylar, plastflaskor, plastpåsar och skumplastbitar.
– Största problemet är att när plasten väl hamnat i havet så stannar den där. Om man vill städa bort plasten gäller det att hinna göra det innan den smulas sönder till mindre partiklar, säger Marie Löf, ekotoxikolog vid Stockholms universitets Östersjöcentrum.
Magen full av plastpåsar
För djurlivet kan plastskräpet få otrevliga konsekvenser. Fiskar trasslar in sig i borttappade fiskenät, fåglar och vattenlevande däggdjur skadas eller drunknar efter att ha fastnat i plastpåsar och andra förpackningar. Det finns exempel på valar som påträffats med magarna fulla av plastpåsar.
Även efter att plasten smulats sönder och blivit till mindre partiklar kan den påverka det marina livet. Exempelvis har forskare sett att musslor får i sig relativt stora mängder plastpartiklar som är runt 10 mikrometer i diameter. Forskare vid Finlands miljöinstitut i Helsingfors har även konstaterat att zooplankton från Östersjön äter små partiklar av polystyrenplast.
Misstankar finns också om att plastpartiklarna kan vandra uppåt i näringskedjan – till djur som äter plankton och även till människor som äter musslor och ostron. Mikroplast med partiklar mindre än fem mikrometer i diameter kan enligt några studier tas upp i fiskars vävnad – i lever, gälar och tarmar. Havskräftor som ätit mikroplast under åtta månader förlorade vikt, och ostron som serverades liknande mat fick försämrad reproduktionsförmåga.
– Forskarna är ändå eniga om att man inte ska sluta äta fisk på grund av plasten. De positiva hälsoeffekterna överväger. Men det är en varningsklocka att plasten kommer in i vår mat, säger Marie Löf.
En ny studie från Stockholms universitet visar att det finns mycket mikroplast i Östersjön, bland annat runt Stockholm. Mängden mikroplast i ytvattnet nära staden är ungefär lika stor som utanför flera städer i Kalifornien, och i Stockholms skärgård finns ungefär lika mycket plast som i nordvästra Medelhavet.
Mängden plast fylls hela tiden på. Plastpåsen med skräp som farfar slängde i Östersjön på 1960-talet finns fortfarande kvar, fast i sönderdelad form. På senare tid har det också tillkommit allt mer plastpartiklar från kosmetika, hygienprodukter och textilier.
Mikroplaster i sminket
Mikroplaster är små, små plastbitar som läggs till i produkter för sin skrubbande effekt, eller som utfyllnad och för att ge konsistens. De hittas i handtvål, duschkräm, peeling, solkräm och smink som läppstift, foundations och mascara. Ämnen med mikroplast kan ha namn som Acrylate/Styrene copolymer, Nylon, Polyethylene (PE), Polymethylmethacrylat (PMMA).
De största utsläppskällorna av mikroplast till miljön, rent generellt, är enligt en ny rapport från Naturvårdsverket: väg- och däckslitage, industriell produktion och hantering av primärplast, konstgräsplaner, textiltvätt, båtbottenfärger och nedskräpning.
Uppskattningar gjorda av IVL Svenska Miljöinstitutet visar att 8 200 ton mikroplaster per år skapas vid väg- och däckslitage. Runt 2 000 ton gummigranulat per år kommer från konstgräsplaner. Syntetfibrer från tvätt bidrar med mellan åtta och 945 ton mikroplastpartiklar per år och utsläpp från hygienartiklar med 66 ton.
Exakt hur mycket av allt detta som hamnar i havet är ännu inte känt. Det beror på hur mycket som slipper igenom avloppsreningsverken eller rinner ut med dagvattnet, och hur mycket snö som tippas i havet. En tidigare studie gjord av Östersjöcentrum uppskattar att vårt innanhav tar emot mellan 13 och 40 ton mikroplast från kroppsvårdprodukter varje år. Många är därför överens om att problemet med mikroplaster i haven behöver tas på stort allvar.
Varifrån kommer plasten i havet?
Mellan 13 och 40 ton mikroplast från kroppsvårdprodukter hamnar i Östersjön varje år. Stora mängder plast- och gummipartiklar kommer också från väg- och däckslitage, industriell produktion och hantering av primärplast, konstgräsplaner, textiltvätt och båtbottenfärger. Utöver det hamnar stora mängder plastskräp i havet.
– Det räcker med att veta att det finns för mycket plast i haven. Vi kan undersöka i 100 år till hur farligt det är, men det viktiga är ändå att se till att plasten inte kommer till havet. Det finns redan många goda sätt att hantera plast, som vi borde använda mer, säger Magnus Breitholtz, professor vid institutionen för miljövetenskap och analytisk kemi på Stockholms universitet.
Undvik mikroplaster!
Kasta ingen plast i naturen. Den kan skada djur och miljö på många olika sätt. Undvik kroppsvårdsprodukter som innehåller mikroplaster. Lämna din uttjänta plastbåt till skrotning. Om du använder båtbottenfärg, se till att den är godkänd för Östersjön. Ta hand om avskrapad bottenfärg och lämna på en miljöstation. Tänk också på att skydda dig själv. Vill du göra en extra insats? Ta en skräppåse med dig ut i skärgården och plocka upp det skräp som redan finns där.
Källa: Hållbara hav
Kemikalieinspektionen lämnade för 1,5 år sedan ett förslag på förbud mot mikroplaster i kosmetiska produkter till regeringen. Det gällde främst produkter som innehåller plastkulor och sköljs av direkt vid användningen – som duschgel, kroppsskrubb och ansiktsrengöring.
Målet är att förbudet ska börja gälla från 1 januari 2018. Sverige fortsätter även att driva frågan om förbud på EU-nivå, men det arbetet beräknas ta längre tid. Många ställer också sin förhoppning till bättre processer i reningsverken, som kan hjälpa till att ta bort mer plast.
– Det finns ingen enskild quick-fix för att komma tillrätta med problemet, utan vi måste titta på flera olika lösningar. Till exempel kan det handla om att utveckla nya luddfilter till tvättmaskiner, som fångar upp plastpartiklar från kläder. Eller en sådan enkel grej som eco-driving, mjukare bilkörning som minskar slitaget på vägar och däck, säger Marie Löf.
Text: Marie Granmar på uppdrag av forskning.se
Camping gör oss alla morgonpigga. När vi vistas i naturligt ljus, särskilt på förmiddagarna så koordineras vårt biologiska system med solens upp- och nedgång och vi blir naturligt trötta när mörkret faller.
– Vi är gjorda för att vara utomhus. Det elektriska ljuset har bara funnits i 150 år och evolutionärt har vi inte anpassats för att vara inomhus så mycket som vi är idag. Alla varelser på den här planeten sover och vi människor har en biologi som är utvecklad för att sova när det är mörkt, säger John Axelsson, professor i sömnforskning vid Stockholms universitet.
När John Axelsson, tillsammans med amerikanska sömnforskare, lät människor campa och leva helt utan artificiellt ljus så tog det bara några dagar innan försökspersonerna ställde om sin dygnsrytm. När de kom hem igen var alla morgonmänniskor. Anledningen är att det är ljus och mörker som signalerar till kroppen när sömnhormonet melatonin ska produceras. När vi lever i enbart dagsljus så inrättar sig kroppen efter hur ljuset stiger och faller.
Dygnsrytmen rätt på några dagar
Försökspersonerna i campingstudierna utsattes för upp till 13 gånger mer dagsljus än i sitt vanliga liv. Och efter bara några dagar hade dygnsrytmen ställts om.
Dessutom började deltagarna också leva i samklang med den biologiska klocka som finns i hjärnan. Om den biologiska klockan inte störs av väckarklockor, så är det den som bestämmer när vi ska vakna. Den påverkar även när vi känner oss som piggast och när vi är trötta.
Är vi anpassade till sommarnätterna?
Det kan vara så att vi inte är biologiskt anpassade för de ljusa sommarnätter vi har här i Norden. Det misstänker i alla fall John Axelsson, professor i sömnvetenskap vid Stockholms universitet som nu startar den första studien i världen om hur vi påverkas av de korta nätterna.
– Vi ska studera om det biologiska systemet som styr kroppens rytmer kan anpassa sig och om de ljusa nätterna får konsekvenser för sömnkvaliteten, säger John Axelsson.
Ur ett evolutionärt perspektiv är det en kort period som människan har bott så här långt norrut. Vår biologi är istället anpassad för att leva nära ekvatorn där dag och natt är ungefär lika långa. Det är därför möjligt att det system som signalerar till cellerna när de ska vara aktiva inte klarar av att ställa om när det aldrig blir mörkt. Studien startar den 20 juni, när det är som ljusast på året. 15 personer ska bo i tält i en vecka utan annat ljus än dagsljus och lägereld. Innan och efter tältperioden ska de undersökas i sömnlaboratoriet på Stockholms universitet.
– Där kommer deltagarna att vara i mörker i 24 timmar. Vi mäter då när under dygnet kroppen frisätter mörkerhormonet melatonin. På det sättet kan vi följa när deras biologiska natt sker.
– Många av cellerna runt om i kroppen har en egen dygnsrytm. De behöver regelbunden stimulering med kortisol för att bibehålla sin rytmicitet. Det är den tidgivare vi har för att signalera till cellerna att de ska vara aktiva. Nivån av kortisol är högst på morgonen och lägst på kvällen. Blockerar vi kortisol kommer rytmerna att tappas runt om i kroppen, säger John Axelsson.
Skiftarbete kan ge känsla av jetlag
Resultatet blir då att vi kan känna oss i otakt med dygnet, ungefär som när vi har jetlag. Något som till exempel kan drabba människor som jobbar mycket skift.
– Kroppen frisätter melatonin för att avspegla när den upplever att det är natt. Produktionen av melatonin ska egentligen börja när solen går ner och sluta när solen går upp. Men för många människor börjar inte melatonin frisättas förrän efter tolv på natten. Det beror på att om man är ute lite och utsätts för mycket artificiellt ljus så kan man ha nästan vilka melatoninrytmer som helst, säger John Axelsson.
Christian Benedict, docent i neurovetenskap vid Uppsala universitet, känner väl till John Axelsson och hans amerikanska kollegors forskning. Christian Benedict refererar särskilt till en studie som varit publicerad i den vetenskapliga tidskriften Current biology och tycker att det är intressant hur de resultaten sätter fokus på frågor som rör hur det moderna livet påverkar hälsan.
Miljön runtomkring påverkar sömnen
– Det finns mycket diskussion om hur vår hälsa påverkas av både buller, trafik, mobiltelefoner och tv. Artificiellt ljus spelar alltid en viktig roll för frågan om det kan bidra till sömnrubbningar. Är det så att vi har en miljö som motverkar att vi går till sängs i tid och därmed inte får tillräckligt med sömn? säger Christian Benedict.
Det kan vara en tuff utmaning för hjärnan att förstå allt det ljus som vi möter dygnet runt i en stadsmiljö, menar han. Campingstudien visar att man kan påverka en dygnsrytm som störts av urbana faktorer.
Hur blir man en morgonmänniska?
Kan man åtgärda sömnrubbningar genom att campa? Javisst, teoretiskt sett går det utmärkt, menar John Axelsson. Problemet är att alla kanske inte vill eller har möjlighet att åka på campingsemester. Men man kan komma långt bara genom att börja vistas mer utomhus.
– Är du kvällsmänniska och vill börja vakna tidigare på morgonen ska du vara utomhus på förmiddagen, helst så länge som två timmar även om en timme också är effektivt. På det sättet kan dygnsrytmen återställas med en timme per dag. I experimentella studier i sömnlaboratorier där man har väldigt starkt ljus på morgonen och totalt mörker på natten kan man ställa om två till tre timmar per dag. Men det är svårt att göra i verkligheten, säger John Axelsson.
Hur blir man en kvällsmänniska?
Om man däremot vaknar i gryningen och har svårt att somna om då ska man vara ute på eftermiddag och kvällen.
Ett av de största hoten mot en god natts sömn vid solens nedgång är alla skärmar i form av bärbara datorer, smartphones och surfplattor som fått flytta in i sovrummen. De digitala skärmarna är ett fenomen som bara har 20 på nacken och något som grottmänniskan inom oss aldrig har utvecklats för att hantera.
Att ta bort dem ur sovrummet är en de viktigaste sakerna vi kan göra för att få en mer naturlig dygnsrytm men det är samtidigt något av det svåraste.
– Vi är starkt styrda av vanor. För att lyckas ändra ett beteende måste man upprepa ett det ända tills det automatiserats i hjärna. Det är svårt och tar tid, men det går om man anstränger sig och använder sin vilja, säger Jan Axelsson.
Text: Lotta Nylander på uppdrag av forskning.se
Juni innebär skolavslutningar, studentskivor och midsommar, vilka i sin tur innebär många möten – och en stor mängd hälsningar. Hur vi hälsar på varandra har stor betydelse, men konsten att hälsa är komplicerad.
Om du är svensk sker hälsningarna vanligtvis i form av en handskakning, något som fastslogs av självaste statsministern förra året när han i ett uttalande sa ”i Sverige hälsar man på varann och tar både kvinnor och män i handen”. Kommer du från ett land eller en kultur som tillämpar andra former av hälsningar kan det se annorlunda ut, vilket kan innebära vissa svårigheter. Det blev miljöpartisten Yasri Khan varse våren 2016 när han inte ville ta en kvinnlig reporter i handen – en händelse som ledde till ovan nämnda uttalande.
Olika syn på handskakning
Dan Andersson, lektor i mänskliga rättigheter vid Lunds universitet, menar att vi i Sverige ser handskakningen som något närmast heligt. Även efter den hårdaste debatt förväntas vi vara förmögna att att fatta varandras händer. Att inte ta en utsträckt hand uppfatta således som fientligt. Handskakningen kan dock uppfattas som problematisk för vissa som upprätthåller andra hälsningstraditioner. Det kan förklara både den kritik som riktades mot Yasri Khan och den motreaktion som kritiken väckte, menar Dan Andersson.
– I Sverige socialiseras vi tidigt in i ett tänkande av intimitet – som inte bara innefattar den närmaste sfären, bland annat genom lekar som ryska posten. I andra kulturer kan distansen till varandra istället öka med åldern. Yasri Khans vägran att ta i hand var en handling i samklang med den egna traditionen.
Kramen slår handslaget
Handskakningen har fått stå tillbaka för den alltmer populära kramen. Det visar en undersökning som Svenska Dagbladet gjorde tillsammans med Sifo 2014 om vilken som var den vanligaste hälsningsgesten. Då hälsade 42 procent med en kram även på bekanta, medan 34 procent bara sa hej eller använde någon annan hälsningsfras. Bara 20 procent tog i hand.
Kramen är ännu vanligare bland vänner. Undersökningen visar att 44 procent kramar sina manliga och 67 procent kramar sina kvinnliga vänner.
Det finns dock stora skillnader i hur vi hälsar beroende på var i landet vi bor. I södra Sverige hälsar 47 procent på sina bekanta med en kram, men bara 23 procent i norra Sverige. Där föredrar hela 64 procent att bara säga hej istället.
Den kontinentala kindpussen verkar inte ha slagit igenom på bred front. Enligt undersökningen är det inte ens en procent som kindpussas när de ska hälsa på bekanta och manliga vänner.
Hur vi hälsar på varandra skiftar även från samhällsklass till samhällsklass och från generation till generation.
– Kindpussen kopplades från början ihop med överklassen, men har nu blivit ett vanligt sätt att hälsa på, konstaterar Dan Andersson.
Sverige sticker ut
World Values Surveys kulturkarta, som visar hur olika befolkningars värderingar skiljer sig åt, ett bra exempel på hur speciellt Sverige kan vara. Resultatet visas som ett diagram där x-axeln mäter synen på livet, från ren överlevnad till självförverkligande, och y-axeln mäter traditionella värderingar, från religiös med respekt för auktoriteter till sekulär och rationell. Ju längre upp till höger ett land placerar sig, desto mer individuellt och sekulärt är det. Gissa var på grafen Sverige hamnade?
World Values Surveys kulturkarta (2015) är baserad på den sjätte omgången mätningar genomförda mellan hösten 2010 och våren 2014. 61 länder deltog i mätningen där 1200–1500 personer i varje land svarade på frågor om hur man t.ex. ser på familj, arbete, religion, politik, samhälle, vetenskap, trygghet, säkerhet, våld, framtiden. World Values Survey (WVS) är ett globalt forskarnätverk som från 2012 har sitt sekretariat på Institutet för Framtidsstudier i Stockholm.
Längst upp till höger!
– Sverige är tämligen säreget ur ett globalt perspektiv, och beroende på vem man frågar är vi antingen ett avskräckande exempel – eller en idealstat att sträva efter. Svensken har störst tillit till offentliga institutioner i hela världen, vilket kan översättas till att vi är extremt blåögda.
Enligt Dan Andersson är detta också anledningen till att vi lägger så stor vikt vid ett handslag, med tolkningar av dess natur eller uteblivande. Men vår syn på handskakande kan komma att förändras.
– Gränserna för vad som är godtagbart är under ständig förändring. Rent historiskt har vi hälsat på många olika sätt och min prognos är att vi kommer att få fortsätta att förhålla oss till omvärlden och dess föränderliga traditioner.
Finlandssvenskar säger god dag
Men behöver inte gå längre än till grannlandet Finland för att se skillnader i hälsningskultur.
Jenny Nilsson, docent i nordiska språk och forskningsarkivarie vid Dialekt- namn och folkminnesarkivet i Göteborg, har tillsammans med kollegor undersökt bruket av finlandssvenska och sverigesvenska hälsningsfraser. (Sverigesvenska är den svenska och skrivs och talas i Sverige.)Studien bestod av tre delar, där den första gick ut på att studera videoinspelningar från serviceinstitutioner i Sverige och Finland.
– Den största skillnaden var vilken typ av hälsningsfras som användes. Ordet ”tjena” användes i Sverige av framförallt unga män, men förekom överhuvudtaget inte i Finland. I Finland var det däremot en del äldre personer som använde frasen ”god dag”, men det var det ingen som gjorde i Sverige, säger Jenny Nilsson.
Vi anpassar vårt hälsningssätt lättare till dem vi känner
Del två och tre av studien bestod av fokusgrupper på universitet i Sverige och Finland samt experiment där studenterna skulle undersöka dels främlingars, dels familj- och vänners anpassningsförmåga för hälsningar. I det första experimentet fick studenter i par ge sig ut i samhället för att hälsa på personer i servicepositioner, till exempel vid en biljettlucka. För att avgöra huruvida personen i luckan anpassade sina hälsningar hälsade först student nummer ett på ett sätt och student nummer två på ett annat sätt.
I det andra experimentet fick studenterna i uppgift att hälsa på vänner och familj på olika sätt varje dag för att se om eller hur snabbt de anpassade sig.
– Det visade sig att ju bättre vi känner varandra desto större är chansen att vi anpassar oss till varandras hälsningsbeteende.
Mer likheter än olikheter
En annan observation som Jenny Nilsson och hennes kollegor gjorde var att finlandssvenskarna helst inte använde kramen som en hälsningsgest medan svenskarna hade en betydligt mer avslappnad inställning till omfamningar.
– Många tyckte också att det var svårt att veta hur de skulle hälsa – räckte det med att man har träffats en gång eller ska man vara släkt med varandra för att kramas?
Jenny Nilsson vill dock poängtera att även om vi hälsar på olika sätt tack beroende på olika kulturella normer så är det ändå mycket som enar oss. Till exempel är ”hej” den i särklass vanligaste hälsningen hos både Finlands- och Sverigesvenskar (74 respektive 73 procent).
– I dag är det så mycket fokus på allt som skiljer människor åt, men det är faktiskt jättemycket som vi gör lika också.
Äldsta handslaget
Historiens troligtvis tidigaste dokumenterade handskakning kan ses på en drygt 2000 år gammal stenrelief från Commagene i nuvarande Turkiet. En lite senare handskakning finns på ett romerskt mynt präglat under kejsar Nerva 96–98 e Kr.
Seden att skaka hand började troligtvis som ett sätt att visa att man var obeväpnad, en slags vidareutveckling av hälsningen med öppen hand. Vissa forskare menar att handslaget härstammar från romarna som tog tag i varandras armar för att kontrollera att de inte hade något vapen i ärmen. Andra menar att seden uppkom i medeltidens Europa då riddare sträckte ut en tom handflata som ett tecken på att de var obeväpnade. Det ska även vara därifrån som vinkningen härstammar.
Källa: Allt om vetenskap
Text: Izabella Rosengren, på uppdrag av forskning.se
Den globala uppvärmningen gör sig påmind över hela världen. Värst drabbat är norra hemisfären, speciellt Arktis och subarktiska områden, där temperaturen beräknas öka tre till fem grader fram till år 2100, enligt SMHI.
I Barents hav norr om Norge och Ryssland är vattnet nu varmare än på 60 år, vilket har lett till en ökad produktion av biomassa, biologiska organismer, plankton, krill och räkor, vilket i sin tur har lett till rekordstora torskbestånd.
– Temperaturökningen har gjort att större stora delar av Barents hav har en temperatur på över noll grader och det har inneburit att torsken har fått ett större utbredningsområde, säger Bjarte Bogstad, forskare vid Havforskingsinstituttet i norska Bergen. Torskbeståndet i Barents hav är ett av de största i hela världen och antalet uppgår till drygt två miljoner ton lekande torsk, det vill säga fiskar som är sju år gamla eller äldre. Så har det dock inte alltid varit. Under slutet av 1980-talet fanns bara drygt 200 000 ton lekande torskar kvar och det var länge osäkert om beståndet skulle överleva. Det gjorde det tack vare stränga norska och ryska regleringar och de senaste decenniet har beståndet växt sig rekordstort. Nu tror dock Bjarte Bogstad att trenden är på väg att avta.
– Det finns fortfarande mycket torsk i Barents hav även om det är mindre än under rekordåren 2011-2013. Beståndet kommer dock att stabilisera sig på en nivå som är långt över långtidsgenomsnittet.
Anledningen till att beståndet var stort 2011-2014 beror enligt Bjarte Bogstad på starka årskullar 2004-2005, vilka i sin tur berodde på ökade vattentemperaturer.
En annan och lika viktig anledning till dagens stora fiskbestånd är enligt Bjarte Bogstad förbättrad förvaltning, från både norsk och rysk sida. Norge och Ryssland står för 85 procent av den totala torskfångsten medan resten delas av andra nationer med historiska rättigheter att fiska i området.
En gemensamt fiskerikommission mellan de båda länderna uppmuntrar till hållbarhet och norska regler kräver även att all bifångst ska användas som livsmedel och beaktas i ekosystemanalysen.
– Den gemensamma förvaltningen som kontrollerar torskfisket i Barents hav är lika viktig för beståndet som klimatförändringen är, säger han.
Barents hav – en tickande bomb?
Under Sovjettiden dumpades mängder med kärnbränsle och kasserade atomubåtar i Barents hav och det är först på senare tid som myndigheterna har börjat att sanera området. Den norska miljöorganisationen Bellona menar att det är för sent och att hela Kolahalvön är en tickande bomb vars kärnavfall och industriutsläpp kan ödelägga hela norra Europa.
Bjarte Bogstad ser dock ingen anledning till oro.
– Vi övervakar radioaktiviteten i Barents hav regelmässigt och tar prover på havsvatten, fisk och andra organismer var tredje år. Än så länge har vi inte sett några effekter av kärnbränslet och radioaktiviteten är långt under gränsvärdet.
Anders Persson, docent i akvatisk ekologi vid Lunds universitet, är av samma åsikt som Bjarte Bogstad, men menar att det finns risk för kritiska situationer i framtiden.
– Trots sjunkna atomubåtar och dumpad kärnavfall verkar Barents hav var förskonat från större kontamineringar. Det finns dock risk för utsläpp i framtiden om någon av de sjunkna båtarna börjar läcka radioaktivitet, men än så länge verkar förhållandena vara goda.
Sämre läge i svenska vatten
Till skillnad från situationen i Barents hav är läget för den ”svenska” torsken betydligt sämre. Beståndet i Kattegat har exempelvis legat på historiskt låga nivåer under många år.
– Torsken har svårt att återhämta sig eftersom det bedrivs trålfiske med små maskor efter havskräfta. Det gör att dödligheten hos torsk är hög redan när torsken är liten och inte hunnit reproducera sig, säger Anders Persson, docent i akvatisk ekologi vid Lunds universitet.
Sverige har genomfört en rad åtgärder för att förbättra situationen och i dag förekommer inget riktat fiske efter torsk i Kattegat. Det har även etablerats marina skyddszoner för att minska bifångsten. Beståndet är dock fortfarande mycket svagt enligt Anders Persson.
Situationen i Öresund är mycket bättre.
– Öresund är ett föredöme. Där har det bedrivits ett omfattande, men hållbart torskfiske i flera decennier och idag fångas 1000-2000 ton torsk i lilla Öresund, vilket är tio gånger så mycket som i det mycket större Kattegat, säger Anders Persson.
Skillnaden beror enligt honom på att fisket bedrivs med garn som riktar in sig på större individer som har hunnit att producera avkommor. Dessutom skonar fiskemetoden fler riktigt stora individer, vilka producerar många och livskraftiga avkommor.
Varmare vatten kan slå ut västkusttorsk
Läget för östersjötorsken är liknande den i Kattegat, trots att antalet har ökat de senaste åren som en följd av minskat fisketryck. Omfattande syrebrist och bottendöd har lett till att torsken endast lyckas med sin lek i djupområdena vid Bornholm.
– Det sänkta fisketrycket har lett till en ökning av antalet torskar, men eftersom de rör sig på en relativt liten yta tvingas de konkurrera med varandra, vilket har lett till att födan har tagit slut och torsken har fått sämre tillväxt.
Hur den globala uppvärmningen med ett varmare hav kommer att påverka de svenska torskbestånden återstår att se.
– Östersjön är ett relativt svalt hav och en temperaturökning behöver inte vara negativ i sig. Däremot kan en ökad nederbörd medföra att salthalten blir lägre, vilket försvårar situationen för marina arter i Östersjön. En högre temperatur gör också att de djupare områdena kommer utnyttjas mer, vilket kan bli ett problem om syrebristen fortsätter att breda ut sig. På västkusten är vattnet varmare och här kan vattnet bli lite för varmt för att torsken ska växa lika fort som idag.
Fiskar i varmare hav
Det är inte bara torsken som påverkas av det varmare vattnet. För några år sedan beräknade FN:s klimatpanel IPCC att marina fiskarter kommer att flyttar sig i snitt 40 kilometer var tionde år på grund av den globala uppvärmningen. Enligt en studie vid Havforskningsinstitutt flyttar sig fiskarna i Barents hav dock fyra gånger så snabbt.
– Vi har inte fått så många nya arter av fisk eller andra djur in i Barents hav. Däremot har arter som befinner sig i den södra delen av området flyttat längre norrut medan de mest arktiska arterna har pressats ännu längre norr och ser ut att tappa i konkurrens till de sydligare arterna, säger Bjarte Bogstad.
Text: Izabella Rosengren på uppdrag av Forskning.se
Minnets funktion sträcker sig mycket längre än att ”bara” hjälpa oss att komma ihåg att låsa dörren och hämta barnet på förskolan. Vårt minne är anledningen till att vi är det vi är och att vi kan uppehålla oss samhället. Kort och gott: minnet formar vår självidentitet.
– Vi kategoriserar och förstår vår värld utifrån den kunskap vi har i vårt minne och det gör oss adaptiva att hantera de problem vi ställs inför, säger Mikael Johansson, professor i psykologi vid Lunds universitet.
Enligt honom är det dock långt ifrån säkert att förlita sig på minnet. Medan vi tenderar att tänka på minnet som något objektivt korrekt, som en filmkamera som spelat in det vi har varit med om, är minnet i själva verket högst adaptivt. Vår sanning behöver alltså inte betyda någon annans sanning. Eller en sanning överhuvudtaget.
– Vi minns händelser så som vi förstår dem och olika människor förstår en händelse på olika sätt. Det finns mycket forskning som visar på systematiska förändringar och att vi faktiskt konstruerar våra upplevelser så att de blir mer betydelsefulla för oss själva.
Falska minnen är mer troliga
Enligt Mikael Johansson minns man det som inte har hänt bättre, än det som faktiskt har hänt. Falska minnen fäster således bättre än korrekta minnen. Allt för att händelsen ska passa oss på bästa möjliga sätt.
Han nämner ett exempel från 1930-talet där forskaren och psykologen Frederick Bartlett gav sina elever i uppgift att återskapa ett portsätt flera gånger. Medan reproduktion nummer ett åtminstone påminde om originalet skiljde sig de följande avbildningarna mer och mer från den ursprungliga bilden. När eleverna var klara med reproduktion nummer fem var det omöjligt att se några som helst likheter med originalet.
– Efter ett tag blir reproduktioner mer i enlighet med våra förväntningar av hur ett porträtt brukar se ut. Vi tvingas alltså fylla i det som saknas i vårt minnet med vad vi förväntar oss att se.
Frederick Bartlett genomförde ett flertal liknande experiment, bland annat ett där en vit uggla efter flera reproduktioner blev en svart katt.
Möjligt att glömma ett minne
Mikael Johansson har även forskat på mekanismerna bakom minnesframplockning och nedtryckning av minnen. Genom att mäta hjärnaktiviteten på försökspersoner som aktivt försöker glömma, kom han och hans grupp fram till att det faktiskt går att träna på att glömma.
– Vi har sett att minnet hos människor som aktivt tränat på att trycka undan ett ord, har svårare att komma ihåg det när de verkligen försöker. Man kan alltså trycka undan ett minne så att det blir mindre tillgängligt i framtiden.
Genom att avläsa hjärnan såg de att prefrontalkortex, som påverkar arbetsminnet, blev mer aktiverat när försökspersonen försökte trycka undan minnet medan hippocampus, som normalt sett används för att plocka fram minnen, deaktiverades.
Huruvida minnena försvinner för alltid likt i filmen Eternal sunshine of the spotless mind där huvudkaraktärerna får smärtsamma minnen raderade, eller om de går att framkalla igen återstår dock att se.
– Vi har sett att den aktiva viljestyrda minnesframtagningen påverkas, men vi vet inte hur det kommer att se ut i framtiden. Vi vet inte om minnena försvunnit för alltid, kanske kan de som vid posttraumatiskt syndrom väckas till liv igen om man råkar trycka på fel knappar?
Fotbollsspelare glömmer mer
Långt ifrån alla har ett behov av att glömma mer än vad de redan gör. Fotbollsspelare till exempel. Enligt en studie vid University of Striling i Skottland är fotbollsspelare särskilt utsatta för minnesproblem. Genom att låta testpersoner genomföra ett minnestest, sedan sparka en boll i deras huvuden 20 gånger och sedan minnestesta dem igen kom forskarna fram till att regelbundna nickningar orsakar upp till 67 procent minnesbortfall. Eftersom 250 miljoner människor beräknas spela fotboll runt om i världen handlar det om en ganska omfattande minnesförlust.
Barbara Törnquist-Plewa är professor i öst- och centraleuropastudier vid Lunds universitet och leder nätverksprojektet ”In search of transcultural memory in Europe” som inkluderar forskare från 25 europeiska länder. Hennes forskning handlar om en helt annan typ av minnen än de som Mikael Johansson studerar, nämligen sociala minnen och minnen på gruppnivå.
– Alla artikulerade minnen är sociala minnen eftersom språket är ett socialt redskap. Det kan också vara minnen som har förmedlats till oss av någon annan eller kulturella minnen som är inkapslade i materiella objekt, säger hon.
I sin forskning har Barbara Törnquist-Plewa bland annat tittat på minnets relation till identiteten. Genom att identifiera sig med olika grupper blir människan delaktig i olika kollektiva minnen, även kallade nationella minnen, vilket skapar en känsla av tillhörighet.
– Minnet och identiteten hänger ihop, både individuellt och kollektivt.
Människor som flyttar sig över nationsgränser bär med sig nationella minnen och bidrar till att göra dem transnationella. Ett sådant exempel är förintelsen som gick från att vara ett nationellt till ett internationellt minne först under 1980-1990-talet.
– Minnet om förintelsen slog rot i Sverige först på 90-talet. Det fanns så klart i människors medvetande tidigare, men väldigt länge hade man bilden av att Sverige inte deltog och därför var det inte viktigt för svenskarna att minnas.
Då transnationella minnen ofta ligger till grund för nya kollektiva minnen, det vill säga en variation av den redan existerande kulturen, bör man enligt Barbara Törnquist-Plewa dock snarare prata om transkulturella minnen. Något som är synnerligen aktuellt i dagens samhälle.
– Transnationella minnen innebär inte bara att folk från olika kulturer minns tillsammans utan att man tar till sig varandras minnen. Det handlar om att öppna sig för varandras minnen och flytta fokus från sin egen kulturella gemenskap till en annan. Man måste se skapandet av transkulturella minnen som villkor för att skapa ett välfungerande samhälle och kanske bygga en ny sorts identitet.
Rapsolja tillverkas av de svarta små fröna från rapsplantan. Av tre kilo frön får man ett kilo olja medan resterande två kilo pressrest torkas till pellets och ges till kor och grisar.
Av en tillfällighet upptäckte livsmedelsforskarna Marilyn Rayner och Karolina Östbring vid LTH, Lunds universitet att resterna innehåller flera högkvalitativa proteiner, bland annat flera livsnödvändiga aminosyror som är finns i soja men är sällsynta i andra vegetabiliska livsmedel. Dessutom blev de varse att rapsproteinerna innehåller det funktionella proteinet oleosin, vilket ökar möjligheten att få till en bra och saftig konsistens på rapsproteinet.
Bismak av gräs
– När jag och mina kollegor Marilyn Rayner och Ingegerd Sjöholm började kolla på varför rapsresten inte användas som människoföda sa vi till oss själva ”antingen är vi dumma i huvudet. Eller så är vi något stort på spåren”, berättar Karolina Östbring, livsmedelsforskare vid LTH.
En möjlig förklaring, blev de varse, till att rapsmassan tidigare ansetts olämplig är att den innehåller det oönskade ämnet glukosinolat. I tarmen bryts glukosinolatet ner till ett ämne som i större mängder kan påverka sköldkörteln negativt. I det rapstäta Kanada funderade man på 80-talet att förädla rapsproteinet men la ner planerna på grund av glukosinsolatet.
– Men sedan dess har filtreringstekniken utvecklats enormt. Vi är ganska så övertygade om att det idag går att filtrera bort glukosinolatet. Vår process är dessutom vattenbaserad vilket är en fördel eftersom de oönskade ämnena är vattenlösliga och på så sätt till viss del avskiljs när proteinerna plockas ut från rapspressresten, säger Karolina Östbring.
Hur smakar det, då?
Jo, det finns en bismak av gräs som Karolina Östbring och hennes kollegor arbetar på att mildra.
– Filtreringstekniken kommer in också här. Smaken sitter polyfenoler som finns på insidan av skalet. Genom att finjustera malningsgraden går det sedan att avskilja skalresterna i filtreringsprocessen så att skalresterna inte åker med, säger hon.
Samtidigt tror hon att vi konsumenter framöver får vänja oss vid en bismak av växter.
– Tänk på flytande havre eller sojamjölk, de smakar ju lite havre respektive soja, säger hon.
Raps i stället för soja För proteinskiftet, som skiftet från kött-protein till växt-protein kommit att kallas, kommer också till Sverige snart, tror hon.
– I USA nådde man år 2012 ”peak meat” då köttkonsumtionen enligt statistiken för första gången minskade jämfört med föregående år. Den trenden kommer säkerligen också till Sverige snart. Redan nu har köttätandet stannat upp i Sverige och ökar inte lika kraftigt som tidigare år. Vi närmar oss ”Peak meat”.
I projektet samarbetar forskarna med odlare, inte minst Gunnarshögs gård på Österlen. Också industrin har visat intresse.
– Odlarna är så klart mycket intresserade av att utnyttja det de skördar så långt möjligt. Idag säljer bonden rapspressresterna för två kronor per kilot. Om de kunde sälja pressresterna som råvara till nya produkter skulle försäljningspriset öka mycket. Det blir en win-win-situation där vi utnyttjar jordens resurser bättre samtidigt som vi förbättrar ekonomin och slipper importera så mycket soja.
Om allt går som planerat, kan produkten finnas på marknaden inom några år. Industriellt samarbete pågår och vetenskapliga artiklar är på gång.
Växtodling i skyskrapor och kött utan djurhållning låter fortfarande som science fiction, men kan bli självklarheter i framtiden. I Linköping byggs snart ett kombinerat växthus och kontorshus i sjutton våningar, med kontor åt norr och odling mot söder. Här kan mycket mat att odlas nära människor och husets båda sidor hjälper varandra. Syre förs från växter till människor, och koldioxid och överskottsvärme leds i motsatt riktning.
En forskare som tror att vi kommer att få se mer av sådana smarta lösningar framöver är Julie Gold. Hon är docent vid Institutionen för fysik vid Chalmers tekniska högskola och forskare i biovetenskap.
─ Genom att odla i höghus får vi mer odlingsyta. Vi kommer också att odla på husväggar i städer och inomhus i våra hem. Det finns till exempel restauranger som odlar örter på väggarna redan idag, säger hon.
Behovet av innovation är stort eftersom dagens livsmedelsproduktion tar mycket mark, vatten och energi i anspråk. Julie Gold tycker att vi till exempel kan hämta inspiration från hur bondgårdar drevs förr i tiden, när allt togs tillvara på ett eller annat sätt:
─ Ny teknologi gör det möjligt att få ut maximalt av det vi har. Det finns till exempel nya system för att använda urin för att gödsla växter.
Nya grönsaker med genteknik
Växtforskaren Stefan Jansson vid Umeå universitet tror att vi kommer att äta en hel del nya grödor i framtiden, som gjorts nyttigare för oss eller bättre för miljön. Det kan till exempel vara grönsaker som innehåller mer vitaminer, behöver mindre vatten eller inte blir angripna av insekter. Mycket kan hända om reglerna för GMO ─ genmodifierade växter ─ ändras.
─ Forskarna har gjort enorma framsteg de senaste femton åren när det gäller växtförädling med genteknik, men tyvärr går kunskapen inte att tillämpa. Idag är det i praktiken förbjudet att odla växter som klassas som GMO utanför laboratoriet, på grund av att tillämpningen av regelverket är så strikt. Några sorter av majs, sojaböna och raps som tagits fram i teknikens barndom under 1990-talet har dock tagit sig genom nålsögat utanför EU och fått en enorm spridning där, säger Stefan Jansson som är professor i växters cell- och molekylärbiologi.
En del nya grödor är färdiga att odlas så snart förbudet upphävs. Stefan Jansson nämner till exempel ”gyllene ris” som är ett gult genmodifierat ris. Det innehåller vitamin A och är framtaget för att minska risken för A-vitaminbrist i fattiga länder. För våra breddgrader finns en genmodifierad potatis som kan odlas helt utan bekämpningsmedel, eftersom dess arvsmassa tillförts en bit dna från en potatisart som inte angrips av insekter.
─ Det är absurt att den potatisen inte får odlas i Sverige, men jag är övertygad om att förbudet är borta om 20-30 år. Alla stora forskningsorganisationer säger att det inte finns några risker med GMO, säger Stefan Jansson.
Tillåtet att ta bort dna i Sverige
Lagstiftningen ser idag olika ut beroende på om en bit dna lagts till, eller tagits bort i en växts arvsmassa.
─ När en bit dna läggs till i växtens arvsmassa räknas växten som GMO och är i princip förbjuden, men när bara en bit dna tas bort är situationen kanske annorlunda. I EU funderar man på hur man ska göra med sådana växter, men i Sverige bestämde Jordbruksverket för ett drygt år sedan att de inte räknas som GMO och därmed är tillåtna. Det skapar fantastiska möjligheter, säger Stefan Jansson.
För att ta bort en bit dna ur en växts arvsmassa används genkniven CRISPR. I somras odlade Stefan Jansson kål som modifierats med CRISPR i sin egen trädgård. Han åt kålen och var inte ett dugg orolig:
─ När man tar bort en bit dna med genkniven blir växten till 100 procent identisk med en växt där motsvarade bit bort fallit bort naturligt. Sådant sker då och då, och naturliga mutationer har använts för växtförädling i alla tider. Om du såg föregångarna till de växter vi odlar idag, så skulle du inte känna igen dem.
Vad är CRISPR?
CRISPR (Clustered Regularly Interspaced Short Palindromic Repeats) är en teknik som används för att göra riktade förändringar i arvsmassan. Tekniken bygger på en metod som många bakterier använder sig av för att skydda sig mot till exempel virusangrepp.
Först binder en målsökande RNA-molekyl till en specifik del i virusets arvsmassa. Sedan klipper ett enzym, som kallas Cas9, itu arvsmassan bredvid den plats i där RNA-molekylen har bundit. På detta sätt oskadliggörs viruset. Detta system används i en modifierad form för att på olika sätt förändra arvsmassan i en rad olika organismer, allt från bakterier till växter.
Med CRISPR/Cas9 kan forskare antingen byta ut en av de miljarder ”bokstäver” som finns i en organisms genom (hela arvsmassan som består av DNA) eller ta bort korta snuttar, ungefär som när man ändrar en skriven text i en ordbehandlare. Det kallas ”genom-editering eller ”genom-redigering”.
Mindre växthusgas med odlat kött
Kanske kommer köttproduktionen också förändras radikalt framöver. En stor drivkraft till förändring är att dagens produktion av kött står för drygt fjorton procent av de globala utsläppen av växthusgaser. En framtidslösning skulle kunna vara att odla kött istället för att föda upp djur. Redan nu är det möjligt att odla små mängder levande muskelceller från till exempel ko, gris eller kyckling i laboratorium. Det berättar Mats Stading som är professor i materialteknik vid RISE – Research Institutes of Sweden:
─ Att odla muskelceller i en ren petriskål är inte så svårt. Det svåra är att skala upp produktionen. Den hamburgare som visades upp för några år sedan hade kostat 2,5 miljoner kronor att ta fram. Köttet var odlat i massor av petriskålar, säger han.
Givmilda miljardärer finansierar nu privata forskningsprojekt och företag i USA och Holland. Nyligen visade ett av företagen upp en bit friterat odlat kycklingkött och förra året presenteras en odlad köttbulle.
─ Tyvärr avslöjar de här forskarna inte hur de gjort, men jag tror att det dröjer länge innan vi får se odlat kött i vanliga livsmedelsbutiker, säger Julie Gold vid Chalmers.
Odla muskelceller på grönt
Forskaren Mats Stading var nyligen projektledare för ett svenskt projekt som syftade till att odla kött på ett nytt sätt. Projektet hette ”Smat ─ Smart mat av havre och odlade muskelceller”.
─ Vår idé var att ta fram ”kött” där den största delen av ”köttbiten” inte bestod av muskelceller utan av annat protein. Vi odlade muskelceller på en bärare av gröna proteiner från till exempel ärtor eller majs. Muskelcellerna var så att säga grädden på moset, det som gjorde produkten mer köttlik, säger han.
Projektet avslutades hösten 2016 och gick både bra och dåligt.
─ Vi visade att det går bra att odla muskelceller på en struktur av proteiner från majs och ärta. Muskelcellerna växer till bra och bildar ett kontinuerligt nätverk, säger Mats Stading.
Tyvärr gillar bakterier samma förhållanden som muskelceller. Det man odlar på måste vara väldigt rent.
─ För att få bara muskelcellerna att växa till var vi tvungna att odla med antibiotika, så det behövs mer forskning innan det blir något ätbart.
Lättare att odla köttfärs
Forskningen på odlat kött handlar hittills om att få fram småbitar av kött, att odla köttfärs. Att odla en biff ligger betydligt längre fram. I en biff finns ju inte bara muskelceller, utan också bindvävnad, fett och blodkärl, som ger tuggmotstånd och smak.
Julie Gold funderar över hur långt utvecklingen av odlat kött behöver gå:
─ Vill människor äta kött i framtiden, när vi kan få i oss allt vi behöver med vegetarisk kost? Det finns ju många vegetariska alternativ som liknar kött, till exempel Oumph av soja, säger hon.
Julie Gold tror att köttätandet kommer att minska och tycker att den stora frågan är vilka proteinkällor vi kommer att ha i framtiden.
─ Det bästa vore om vi bara åt kött från djur vid speciella måltider och högtider, och odlat kött och vegetariskt baserade alternativ till vardags, säger Julie Gold som även hon var verksam i projektet Smat.
Förutom att odla muskelceller ägnade sig forskarna där åt att ta fram en helt vegetarisk produkt, med protein från havre, ärtor och hampa. Mats Stading berättar:
─ Vi fick fram en fibrös struktur som liknar kycklingkött. Sådan forskning är inte lika spektakulär som att odla kött, men väldigt användbar. Det räcker med 150 gram om dagen av vår vegetariska produkt för att få i sig allt protein man behöver, inklusive de essentiella aminosyrorna. Det är den typen av ny mat som kommer att göra skillnad på jorden, inte odlat kött, säger han.
Skriva ut pizza för astronauter
När råvarorna väl är framtagna kan en del av dem komma att passera en 3D-skrivare innan de läggs på våra tallrikar i framtiden. Bland annat pågår forskning för att kunna skriva ut pizza för astronauter och soldater. Vi kan redan köpa 3D-skrivare som tillverkar dekorationer av choklad eller socker till bakverk, och snart kanske vi skriver ut vår egen pasta hemma, i den form vi önskar för dagen. Mats Stading tror dock att det dröjer innan 3D-skrivare för mat kommer på bred front.
─ 3D-skrivare är en fantastisk teknik för att göra komplexa strukturer, men den är långsam och dyr. I ett projekt på RISE tittar vi på hur 3D-skrivare skulle kunna användas för att anpassa mat till äldre som har svårt att tugga eller svälja. Man vill ju servera dem mat som är så lik vanlig mat som möjligt, men som faller sönder i munnen. Då är det bra att kunna sätta en patron med broccolimos i skrivaren och kunna skriva ut något som ser ut som broccoli, säger han.
Text: Eva Annell på uppdrag av Forskning.se
Upp till 70 procent av befolkningen accepterar tanken på att det finns andar, uppskattar Sara Duppils. Samtidigt som hon påpekar att siffrorna inte är vetenskapligt belagda.
– Det är otroligt mycket vanligare än man tror och sträcker sig över en bred skala från att se det som en livsfilosofi till att vara aktivt troende, säger hon.
Sara Duppils forskar i religionspsykologi vid Högskolan i Gävle och håller på att avsluta sin avhandling med arbetsnamnet Samtida spiritism. I 15 år har hon intresserat sig för människors erfarenheter av andar och andra världar. Det hon kallar en spiritistisk livssyn.
Att idén om en parallell värld delas av mer än halva befolkningen rimmar illa med beskrivningen av Sverige som ett av världens mest sekulariserade länder. Sara Duppils säger att när man kallar Sverige sekulariserat så är det från kristendomen. Man räknar inte de privata livssynerna. De har glömts bort.
En annan orsak kan vara att människor ogärna talar om hur de ser på andar. Man är rädd att verka flummig och ovetenskaplig.
– Att tro att det finns en andevärld som kan meddela sig till den värld vi lever i är väldigt skambelagt. Det en stigmatisering som går tillbaka till 1700-talet och upplysningen då pöbeln skiljdes ut från vetenskapsmännen och den stora massan ansågs vidskeplig och okunnig. Det här sitter kvar och människor är livrädda att bli förknippade med vidskeplighet.
Tror du att det finns andar?
– Jag är religionspsykolog och jag undersöker föreställningen om andar från ett psykologiskt perspektiv. Det jag har sett är att upplevelsen av att tro på andra världar har väldigt stor betydelse för olika typer av verklighetsuppfattningar.
Sara Duppils säger att uppfattningen om andar anpassas till den rådande världsbilden. Prästerna kallade dem demoner, folket för sina döda anhöriga. Idag är förklaringen naturvetenskaplig och baseras på teorin om att energier aldrig kan försvinna. Även efter döden fortsätter det sanna självet att existera i kraft av sin outplånliga energi. På 1800-talet kunde man ha sagt att det var Gud.
– Vi har gått från en dogmatisk kristendom till en tro på de egna upplevelserna. Det börjar ofta med att man har en erfarenhet som inspireras av en tradition i familjen – kanske en mamma eller farmor har berättat om en kontakt med andevärlden som de har haft. Men även tv och internet är viktiga för att forma de här föreställningarna.
I en upplevelsebaserad trosföreställning spelar även populärkulturen roll som andlig vägvisare. I spåren av att en kyrklig auktoritet har ersatts av media och den egna övertygelsen kan populärkulturen få en plats som andlig arena.
Tecknade förfädersandar en del av världen
– Det råder ingen tvekan om att filmer, böcker och dataspel har en roll i hur ungdomar ser på andlighet och religion, säger Peder Thalén professor i religionsvetenskap och kollega till Sara Duppils på högskolan i Gävle.
Han ger den japanska Mangakulturen som exempel. Där imiteras en serietidningsvärld genom att klä och sminka sig så att man liknar de tecknade figurerna.
– I den tecknade världen är gränsen mellan naturligt och övernaturligt upplöst. Förfädersandar och andra övernaturliga varelser interagerar med den vanliga världen. Genom att klä ut sig till olika karaktärer träder man in i detta alternativa universum och kan känna sig som en del av en vidgad verklighet.
Harry Potter blir allt mer kristuslik
Samma upplösning av gränsen mellan naturligt och övernaturligt återkommer i amerikansk serietidningskultur, menar Peder Thalén. Men där handlar det om superhjältar som X-men, Wonder Woman och Spider-Man.
– Samtidigt finns det tecken på att kristendomen kommer tillbaka fast i en dräkt som gör att ungdomar inte känner igen den.
Särskilt fantasy-genren är full av kristna referenser. De mest kända är kanske Sagan om Ringen, Twilight-filmerna från början av 2000-talet och förstås Harry Potter som i slutet av serien får alltmer kristuslika egenskaper. Ont och gott, ljus och mörker strider mot varandra i samma välbekanta kamp som den mellan Gud och Djävulen. Och i flera fall finns också direkta referenser till bibliska motiv.
– När traditionell kristendom omförpackas till nya spännande berättelser förvandlas den från något ointressant till något som ungdomar kastar sig över med liv och lust. Det verkar alltså finnas ett stort sug efter litteratur och film som behandlar de motiv som brukar tillskrivas religionen. I den meningen skulle man kunna säga att det finns ett underliggande behov av en andlig världsbild.
Populärkulturen fyller ett existentiellt tomrum
Det saknas forskning om det här området, påpekar Peder Thalén och söker därför förklaringar i det som brukar kallas ett postmodernt tillstånd. Det vill säga att både religionen och vetenskapen har förlorat sin roll som norm och vägvisare för de eviga frågorna om livet och dess mening.
– Utan tvekan fyller populärkulturen ett existentiellt tomrum för många ungdomar och kan fungera som ett privatreligiöst alternativ till den etablerade religiösa traditionen. Men det är svårt att uttala sig om hur omfattande denna privatreligiösa sektor är och vilken inverkan den har på individer, men att den har en stor kommersiell potential råder det ingen tvekan om, säger Peder Thalén.
Andarna i populärkulturen tar en mängd olika former och de återuppstår om och om igen i nya berättelser. Precis som de har bytt skepnad i människors andetro.
En gång var de synliga och i högsta grad fysiska varelser. Numer beskrivs de som flyktiga och abstrakta.
Det är individen själv som bestämmer om det finns fler verkligheter och man relaterar till sin egen känsla när man beskriver kontakten med andevärlden. I stort sett finns det ingen som kan ändra den upplevelsen, menar Sara Duppils.
– Idag är det högsta gudomliga väsendet människan själv eller hennes själ, som en del säger.
Text: Lotta Nylander på uppdrag av Forskning.se
Fattigdom, diskriminering på arbets- och bostadsmarknaden och låg utbildningsnivå – romerna i Rumänien har inte haft det lätt sedan Ceausescus fall år 1989. När den världsomfattande ekonomiska krisen var ett faktum 2008 förvärrades läget ytterligare och de romer som tidigare hade tiggt i Sydeuropa tvingades att söka sig till länder som inte hade drabbats lika hårt av krisen, nämligen Skandinavien.
Men i takt med att tiggarna, även kallade EU-migranter, blev allt fler började den svenska solidariteten att vackla och ganska snart inleddes en debatt huruvida ett tiggeriförbud skulle införas.
I Danmark har det varit förbjudet att tigga sedan 1800-talet och i Norge förbjöds tiggeri i vissa kommuner år 2015. Sverige däremot avfärdade länge ett förbud, men i vintras öppnade regeringen för att se över nuvarande lagstiftning och eventuellt förbjuda tiggare med hänvisningen att det är en omänsklig situation.
De tuffaste drar till Danmark
Redan år 2015 kom dock en stor norsk studie om rumänska tiggare i Skandinavien fram till att ett sådant förbud skulle få omedelbara och i vissa fall katastrofala konsekvenser. I studien ”When poverty meets affluence. Migrants from Romania on the streets of the Scandinavian capitals” intervjuades 1200 tiggare i Stockholm, Oslo och Köpenhamn och enligt majoriteten av de intervjuade innebar deras inkomst från tiggeriet skillnaden mellan mat och inte mat, vård eller inte vård och skola eller inte skola för familjen hemma i Rumänien.
– Pengarna går i huvudsak till dagliga utgifter för familjerna där hemma. En del har betydande sjukvårdsutgifter eller sjukvårdsskulder. Många säger att pengarna går till barnens skolgång och vi har också sett att det bland migranterna är en större andel barn som går i skola, jämfört med de som stannar hemma. Har de pengar över investerar de flesta dem i sitt hus, säger Guri Tyldum, forskare i sociologi vid den norska forskningsstiftelsen Fafo och en av forskarna bakom rapporten.
Enligt forskarna är det alltför optimistiskt att tro att migrationen kan stävjas genom att ett förbud mot tiggeri. De nämner Köpenhamn som ett exempel. Eftersom tiggeri är förbjudet i Danmark har migranterna fått förlita sig på inkomstkällor som är mindre synliga, till exempel snatteri och ficktjuveri. Forskarna drar därför slutsatsen att förbudet endast har påverkat vilken sorts migranter som kommer dit, inte antalet. Tuffa åtgärder innebär att endast tuffa migranter vågar sig på resan och enligt dem är det en rimlig hypotes att förbudet i Köpenhamn till och med har lett till en ökning av antalet brott inom denna grupp.
– De rumänska migranterna i Danmark möter en betydligt brutalare vardag. De får springa snabbare och tåla mer för att tjäna pengar där och därför är det de tuffaste som reser dit. Stockholm däremot upplevs som tryggt och som en plats dit man kan skicka mormor.
Tjänar minst i Sverige
Förutom att kritisera eventuella förbud slår forskarna även hål på några andra myter som omgärdar tiggarna från Rumänien. Till exempel är det väldigt sällan som det handlar om organiserad kriminalitet. Det är förvisso sant att tiggarna är organiserade, men bara inom det sociala nätverket.
Tiggarna i Stockholm drog enligt studien in minst pengar per dag, runt 130 kronor. I Oslo var siffran 190 svenska kronor och i Köpenhamn 240 kronor.
– Under den tiden vi gjorde undersökningen så var det många som nyss hade kommit till Stockholm och marknaden var nog mer mättad än på andra ställen, säger Guri Tyldum.
Många svenskar är för ett förbud mot tiggeri
Trots att den norska studien publicerades 2015 visar relativt färska siffror från Aftonbladet/Inizio att 57 procent av svenskarna är för ett förbud mot tiggeri. År 2014 låg siffran på 36 procent. Någon som följt svenskarnas förändrade attityder mot tiggande utlänningar mellan 2014 och 2016 är Erik Hansson, doktorand i kulturgeografi vid Uppsala universitet. Enligt honom så beror en stor del av aversionen på en psykisk och emotionell rädsla för smärta.
– Den tiggande gesten går ut på att mana fram empati och medkännande för en annan människas lidande och behov. Att förnimma någon annans lidande triggar en själv och därför måste denna känsla blockeras, något som kan leda till aggression, förträngning eller sympati. Alla tre ”strategier” är sätt att undfly ångesten av att känna av någon annans behov, säger han.
I sin forskning har han intervjuat 60 svenska medborgare om deras känslor och tankar kring ämnet tiggeri och andra förklaringar till de negativa attityderna är bland annat att man är övertygad om att tiggarna är kriminella eller att man blir provocerad av att tiggarna inte förvärvsarbetar, vilket Erik Hansson i själva verket beror på en slags avundsjuka och en känsla av orättvisa, fast riktad mot en själv.
Romska flaggan. Flaggan som är delad i blått och grönt, vilket står för himlen och jorden, är belagd med ett rött hjul (chakra) med 16 ekrar. Detta hjul symboliserar den kringresande traditionen hos romer.
Mer moraliskt med krigsflyktingar
Debatten om tiggandes vara eller inte vara blossade upp år 2013. Om frågan var brännhet då är den snarare iskall nu, trots att inget tyder på att antalet tiggare från Rumänien har minskat i antal.
– Flera faktorer spelar in, men den främsta är väl det trista faktum att tiggarnas närvaro inte längre betraktas som en nyhet. Så småningom vänjer sig människor vid det som till en början upplevs som avvikande i vardagen, bara det hänger kvar i vardagslivet, säger Erik Hansson.
Ett annat skäl enligt honom är att inget av partierna brytt sig om att utveckla frågan om EU-migranternas sociala nöd så som brist på utbildning, vård och bostad.
– Vad som verkligen botar fattigdom är pengar, men en sådan politisk lösning riskerar att undergräva andra delar av den ekonomiska politiken, till exempel var gränsen går för nationellt ansvar för andra länders medborgare. Så eftersom politiken befinner sig i ett sådant dödläge ebbar även debatten ur.
Dessutom tror Erik Hansson att det för många framstår som att det redan finns så många som behöver hjälp, vilket gör att man prioriterar en grupp, till exempel flyktingar, framför en annan, till exempel tiggare.”
– Krigsflyktingar har också en högre moralisk status att hjälpa än utfattiga.
Några fakta:
Det finns inga officiella siffror på hur många tiggare det finns i Sverige, men enligt en undersökning som SVT Nyheter gjorde 2016 rör det sig om 4000-5000. Inte alla är rumänska romer.Tiggeri är förbjudet i Rumänien, Ungern, Grekland, Italien, Storbritannien, Danmark och Norge (i vissa kommuner).
Text: Izabella Rosengren på uppdrag av Forskning.se
Det handlar om kunskapsresistens, menar Åsa Wikforss. Hon säger kunskapsresistens och inte faktaresistens som de flesta andra när det handlar om hur personliga åsikter upphöjs till vedertagna sanningar.
– Det leder fel att tala om faktaresistens. Det finns väldigt mycket fakta som vi människor inte har kunskap om. Som till exempel havsbottens djup eller universums yttersta gräns. Det kan vara fakta som vi aldrig kommer att få kunskap om och i den meningen är vi faktaresistenta. Men i det här fallet finns tillgänglig kunskap, väl kända fakta som människor inte tar till sig. Det är mycket värre än att det finns fakta som ligger bortom vår kunskap.
Kärnan är förnekandet av evidens
Kunskapsresistensens kärna är förnekandet av evidens. Kunskap kräver att det finns en evidens annars är det bara tro eller mer eller mindre lyckade gissningar. Och i grunden är vi rationella varelser, menar Åsa Wikforss. Vi påverkas av det vi uppfattar som evidens. Problemet är bara att vi på olika sätt undviker evidens. När vi väl har bestämt oss för en åsikt så är det till exempel mycket lättare att acceptera information som passar det vi redan tror. Åsa Wikforss lånar ett begrepp från kognitionsforskningen och talar om bekräftelsebias. Vi söker information som kan bekräfta det som stöder vår övertygelse och vi vill ogärna rucka på det vi redan tror oss veta.
– Nu visar forskningen att har man väl fått en felaktig övertygelse så klänger vi oss fast vid den. Både på ett känslomässigt plan och på ett kognitivt plan har tankegången fastnat. Det beror på att när vi tar in information så drar vi samtidigt slutsatser av den.
Enligt en undersökning som genomfördes av Public Policy Polling (PPP) 2013 visade att tolv miljoner amerikaner tror att världen egentligen styrs av utomjordiska reptiler. Reptilteorin lanserades av före detta brittiske politikern David Vaughan Icke.
– Det skapas alltså ett helt system av tänkande. Även om man sedan får information som säger att den där övertygelsen var felaktig så är det svårt att acceptera det eftersom hela systemet då måste förändras. Men kunskapsresistens är ingenting nytt. Tänk bara på hur kyrkan reagerade när vetenskapen påstod att jorden inte var universums centrum, säger Åsa Wikforss och tillägger att kyrkans agerande vilade på en kombination av ren vidskepelse och aktiv desinformation.
Lättare än någonsin att undvika evidens
– Det som är nytt nu är att det aldrig har varit lättare att undvika evidens som motsäger den egna åsikten och det har aldrig varit lättare att hitta argument för den åsikt man har. I kombination med de så kallade ”filterbubblorna”, skapas en häxbrygd, säger Åsa Wikforss och syftar på nätets sökmotorer som levererar svar utifrån våra tidigare klick och sökningar.
På det sättet filtreras information bort som inte stämmer med våra personliga uppfattningar.
Koll på begreppen?
Faktaresistens. Förhållningssätt som innebär att man inte låter sig påverkas av fakta som talar emot ens egen uppfattning, som i stället grundas på till exempel konspirationsteorier (Nyordslistan 2015)
Evidens. Ordet evidens kommer från latinets evidentia som betyder tydlighet. Evidens i det här sammanhanget är ett annat ord för vetenskapliga belägg för eller emot en teori eller hypotes. Evidens ska svara på frågan hur sannolik en förklaring är. Hur stor evidens finns det bakom påståendet? Evidens kan då sammanfattas som ”bästa tillgängliga bevis” vid en given tidpunkt, och mäts oftast utifrån det sammanvägda resultatet av systematiskt insamlade och kvalitetsgranskade vetenskapliga studier.
Filterbubblor. En försvenskning av engelskan ordet ”filter bubble”. Filterbubblor anses av vissa (inte alla) uppstå till följd av personligt anpassade resultat av sökningar på nätet. Olika algoritmer anpassar eller filtrerar automatiskt träfflistan beroende på vad användaren sökt på, klickat på, gillat och befinner sig. Konsekvensen kan bli att användaren inte tar del av information som motsäger den privata verklighetsuppfattningen.
Ytterligare en komponent i kunskapsresistensens grogrund är aktiva desinformationskampanjer. Starka ekonomiska intressen arbetar medvetet för att förvränga fakta. Det började med tobaksindustrin på 70-talet som snabbt förstod att det inte gick att visa att rökning var ofarligt. Istället satsade man på att skapa osäkerhet om sanningshalten i påståendet om rökningens skadeverkningar.
Åsa Wikforss använder uttrycket ”merchants of doubt” som tobaksindustrins företrädare kallade sig själva, alltså handelsmän i tvivel.
– Strategin gav intrycket av att vetenskapen inte är enig. Å ena sidan höll man med om att det finns viss evidens för att rökning kan vara farligt men samtidigt hävdade man att det även finns viss evidens för motsatsen. Det var väldigt effektivt. Det är också exakt så som oljeindustrin och kolindustrin har jobbat.
– De bestämde sig för att de inte behövde visa att klimatförändringarna inte orsakas av mänskliga aktiviteter – det enda de behövde göra var att så tvivel om att så var fallet. Den är en strategi som har varit enormt effektiv, särskilt i USA. Trots att 97-99 procent av alla klimatforskare är eniga tror en majoritet av amerikaner att det råder oenighet.
Mumifierad sjöjungfru, eller ren fake?
Efter amerikanska valet har begrepp som ”falska nyheter” och ”alternativa fakta” etablerats.
Är Donald Trumps retorik ett utslag av att kunskapsresistensen sprider sig i samhället?
– Donald Trump står förstås i centrum av den här debatten. Dels valdes han förmodligen som ett resultat av ”falska nyheter”, till exempel att påven stödde Trump och att Hillary Clinton ledde en kriminell liga som utnyttjade barn.
– Dels sprider han själv falska påståenden vilket i många fall appelerar till hans väljarbas – både för att de tror på vad han säger och för att de gillar att han totalt struntar i alla experter och smutskastar medierna. Så svaret är att han både är en orsak och en effekt av kunskapsresistensen.
Förmågan att tillägna oss kunskap för att förstå hur omvärlden fungerar har finslipats genom evolutionen. En gång i tiden handlade det om att veta var det finns vatten och hur man gör upp eld. Nu behöver vi tackla frågor som rör planetens överlevnad.
– Därför är det så oroväckande när stora grupper inte formar sin övertygelse utifrån tillgänglig evidens. Kunskap är helt avgörande för vår existens – har vi inte kunskap så är det kört. Det är inget att hymla med, säger Åsa Wikforss, professor i filosofi vid Stockholms universitet.
Text: Lotta Nylander på uppdrag av Forskning.se
Att skapa livsmedel till allt fler människor på jorden är en stor utmaning. Vi behöver hitta nya råvaror, produktionsmetoder och livsmedel som spar miljön och minskar utsläppen av växthusgaser.
Många spännande livsmedelsprojekt pågår som kan ge oss helt nya maträtter och vanor i framtiden. Innovatörer kan finna nya användningsområden för mat som nu slängs, och med ny teknik kan vi få tillgång till mer närodlat och därmed minska transporterna.
Att vi kan äta insekter istället för kött för att få i oss protein har de flesta hört talas om. I Danmark kan man nu köpa till exempel mjölmask, vaxmottslarver och gräshoppor i vissa mataffärer, men i Sverige är det än så länge förbjudet att sälja insekter i livsmedelsbutik. Forskaren Fredrik Gröndahl hoppas och tror att regelverket kommer att ändras:
− Insekter ger protein, växer väldigt fort och man kan snabbt få en stor produktion. Steget till att äta insekter kan visserligen kännas långt i Sverige, men människor i andra delar av världen har alltid ätit insekter. Jag tror att det är en vanesak, säger Fredrik Gröndahl som är docent i industriell ekologi vid KTH i Stockholm.
Alger odlas framgångsrikt i Sverige
Framtidens kost kommer förmodligen också att innehålla alger, och då gärna alger som inte transporteras långt. Fredrik Gröndahl är sedan några år projektledare för ett stort tvärvetenskapligt forskningsprojekt för algodling i Sverige. I projektet Seafarm provodlar forskare makroalger i Kosters skärgård på västkusten.
Ager är gott, alger är bra för hjärnan.
− Vi använder en brunalg som är vanligt förekommande på västkusten och hittills har projektet varit en stor framgång. Vi har lärt oss att odla algerna på ett bra sätt och våra alger används redan utanför vårt projekt. Vi säljer till olika krogar och livsmedelsproducenter, och i höstas serverades en rätt med våra alger på en Nobellunch. Det är bara fantasin som sätter gränser för vad man kan tillaga med alger, säger Fredrik Gröndahl.
Alger kan till exempel användas i grytor och ger då anrättningen en fylligare smak. De kan också torkas och malas till ett mineral- och vitaminrikt mjöl, och redan nu finns ett företag som tillverkar tångknäckebröd av Seafarms alger. Ett annat företag tillverkar ”tångrom” av dem, som ett alternativ till stenbitsrom för vegetarianer.
− I det asiatiska köket använder man samma sorts alger som vi odlar, till exempel i misosoppa och sjögrässallad. Algen i sjögrässalladen är visserligen grön, men det beror på att man färgat den. Den är egentligen brun.
Alger ger omega-3 för hjärnan
Seafarm är hittills den enda algodlingen i Sverige, men i Asien odlas alger sedan länge. Där är alger basmat och en nyttig sådan. Alger innehåller kolhydrater, proteiner och omega-3-fettsyror som är viktiga för vår hjärna.
− Att fisk är nyttigt beror på att fisk äter alger, eller äter djur som ätit alger. Om vi äter alger istället för fisk, så får vi i oss de nyttiga fetterna direkt från källan, säger Fredrik Gröndahl.
I projektet Seafarm ska allt tas tillvara. Restprodukter från livsmedelsproduktionen ska användas för att tillverka till exempel bioplast, jordförbättringsmedel och biogas.
− Vi räknar med att den biogas vi utvinner kommer att kunna ge tillräckligt med energi för att driva hela processen, så att algodlingen blir klimatneutral. Odlingen kan också ge miljöförbättringar, eftersom algerna suger upp kväve och fosfor som läckt ut i havet, och skapar skrymslen för småfisk, säger Fredrik Gröndahl.
Alger bas för våra förfäders kost?
Ny forskning visar att det kan ha varit alger som våra förfäder i södra Afrika åt när deras hjärnor började utvecklas, inte fisk och skaldjur som man hittills trott.
Sammansättningen av den mänskliga hjärnan och vad som finns i alger överensstämmer väl. Dessutom finns det samband med alger och de bakterier vi har i magen.
Annat som talar för alger åts tidigare än fisk och skaldjur är att de helt enkelt är lättare att få tag i. Algerna kunde de tidiga människorna ju lätt bara vada ut och plocka.
Svenska lupiner är framtidens soja
Lupinböna är en annan spännande råvara som har framtiden för sig. Bönorna är vanliga i Sydamerika och i norra Afrika där de äts som bland annat snacks, men i Sverige har vi ingen tradition av att odla dem. Det går dock utmärkt att odla lupinbönor här.
− Vi tog matlupin till Sverige för sju år sedan och odlar den framför allt i Skåne. Nu vill vi prova att odla matlupin i Mälardalen och längre norrut. Det ska bli intressant att se hur högt upp i Sverige vi lyckas, säger Tomas Erlandsson som är utvecklare på företaget Nordisk råvara.
Den lupin som blommar i våra trädgårdar är giftig och matlupin är en annan växt. Den har många egenskaper som gör den intressant som livsmedel.
− Lupinbönan har väldigt högt proteinvärde och innehåller mycket av de essentiella aminosyror som vi människor inte kan producera själva. Dessutom är den emulgerande och går därför att använda som ersättning för ägg och mjölk i matlagning. Av de baljväxter vi kan odla i Sverige är lupinbönan den som bäst kan konkurrera med soja som ersättning för animaliskt protein, säger Tomas Erlandsson.
Sojabönan trivs bättre i varmare klimat och är inte odlingssäker i Sverige. Eftersom soja måste importeras är det mer klimatsmart att välja närodlad lupin som alternativ till kött. Det minskar de globala transporterna och därmed koldioxidutsläppen.
Framtidens kost lär innehålla mer frukt och grönt än vi äter idag, både för klimatets och hälsans skull. I Sverige är dock odlingssäsongen kort och under stora delar av året är vi beroende av import för att få färska varor. Men så behöver det inte förbli.
Svenska jordgubbar på vintern
Den korta odlingssäsongen i Sverige kan kompenseras med nya frysmetoder för att slippa långväga import av färska varor.
Forskare vid Lunds universitet har utvecklat en metod som gör att bladgrönsaker kan frysas in och tinas upp lika färska och fräscha som de var när de var nyskördade.
− Vi har hittills lyckats bra med spenatblad och ruccola. Förmodligen kommer ruccola som frysts med vår teknik att finnas i livsmedelsbutiker inom ett år, säger Federico Gómez som är docent i livsmedelsteknik och lektor vid Lunds universitet.
Normalt spränger iskristaller sönder cellerna i bladen när man fryser dem, men med Federico Gómez teknik tillförs cellerna ett frysskyddande ämne. Det heter trehalos och bildas naturligt i vissa insekter, svampar och grässorter.
− Vi har också arbetat en del med att frysa in bär och har lyckats bra med jordgubbar, särskilt de som är söta. De smakar och ser ut som när de var nyskördade och har samma näringsinnehåll, säger Federico Gómez.
Nya produkter av matavfall
Livsmedelsforskning som den i Lund, där forskare fryser in och tinar upp frukt och grönsaker som vore de färska, kan alltså minska transporterna från sydligare breddgrader. Samtidigt minskar svinnet i kedjan från jord till bord. Om salladen blir nedfryst direkt efter skörd hinner den inte bli dålig innan konsumenten ska äta den. Visst matavfall kommer dock alltid att finnas och även här gäller det att tänka nytt och klimatsmart.
− Matavfall är rikt på vitaminer, proteiner och fiber, och vi bör anstränga oss för att skapa nya produkter av det, säger Federico Gómez.
Som ett gott exempel nämner han Helsingborgsföretaget Rescued Fruit som tillverkar must och marmelad av skadad frukt som annars skulle ha slängts. Andra företag samlar in kasserat bröd från livsmedelsbutiker och bearbetar det till nya produkter. Möjligheterna är många.
− På en av mina kurser skapade studenterna bra livsmedel av övermogna bananer, bland annat bananmjöl och chips. Det handlar om att ge det näringsrika matavfallet ett nytt värde, säger Federico Gómez.
Text: Eva Annell, på uppdrag av forskning.se
Såhär i kosläppstider blir frågan om kornas bidrag till växthuseffekten extra aktuell. Eftersom kor och andra idisslare ger ifrån sig växthusgasen metan, som har en uppvärmningspotential som är 36 gånger större än koldioxid, är våra boskap en klimatbov utan dess like. Ja, förutom människan då.
En enda ko beräknas producera 600 liter metan per dag och sammanlagt står all världens boskap för 14 procent av de globala metanutsläppen.
Nu har dock australiensiska forskare vid James Cook University kommit fram till att kor som får tillskott av alger och sjögräs i födan ger ifrån sig betydligt mindre metan än kor som inte går på algdiet.
Rödalg mest effektiv
Metan produceras i idisslarnas vom när bakterierna förjäser kornas foder. Tvärtemot vad många tror kommer metanet dock inte ut som fisar, utan som rap. Detta sker ungefär var 90:e sekund, eller fyra gånger på fem minuter.
Genom att ersätta två procent av födan med den torkade rödalgen Asparagopsis taxiformis, som forskarna hade samlat in längs Queenslands kust, försvann dock 50-70 procent av djurens metanutsläpp under en 72-dagarsperiod. Algen är för övrigt väldigt populärt på Hawaii där den används i typisk hawaiiansk snabbmat.
Mage av idisslare (m – matstrupens slut, v – vommen, n – nätmage, b – bladmage, l – löpmage, t – tunntarmens början). Bild: Wikipedia
För att testa hur effektiv Asparagopsis taxiformis var skapade forskarna en konstgjord vom, det vill säga en av kons fyra magdelar, i en flaska. Därefter tillsatte de olika gräs, tång eller alger som fick fermentera precis som i en riktig komage. Genom att mäta trycket i flaskan kunde forskarna sedan avgöra hur mycket metan som finns i kornas utandningsluft.
– Det aktiva substratet bromoform påverkar de metanbildande arkéerna, tidigare kallade arkebakterier, och blockerar själva metanbildningen, säger Rebecca Danielsson, forskare i näringslära för idisslare vid SLU.
De australiensiska forskarna ska nu analysera effekterna algen har på boskapen förutom metanet, till exempel om det orsakar någon minskning eller ökning av mjölkproduktionen.
Om metoden visar sig vara framgångsrik kan det bli revolutionerande för jordbrukssektorn som i dag står för 44 procent av de mänskligt orsakade metanutsläppen.
Behövs storskaliga odlingar
Det finns dock ett problem. För att få fram alger i stora mängder krävs finansiering och användbara odlingsmetoder i stor skala. Att fortsätta att samla in ”vilt” sjögräs är inte hållbart på grund av kostnaden och tillgången. Forskarna kikar nu på algodlingar i Sydostasien som skördar miljontals ton per år. Där är alger den mest odlade av alla havsprodukter, inklusive fisk.
Rebecca Danielsson på SLU tar de australiensiska forskningsresultaten med en nypa salt.
– Det som har hänt tidigare vid sådana här studier där man testat nya preparat är att effekten avtar efter ett tag. Man påverkar mikroorganismerna i kons vom, men efter ett tag brukar de anpassa sig och man får inte samma effekt.
Enligt henne kommer det helt enkelt en ny grupp mikroorganismer som tar över den gamla gruppens arbete.
Förutsatt att effekten av rödalgerna ändå skulle hålla i sig längre än ett par månader – och inte påverka tillväxt eller mjölkproduktion negativt – skulle den nya metoden kunna vara revolutionerande även inom forskarvärlden.
Det bästa forskarna hittills har åstadkommit på labbnivå, är en substans med namnet 3-nitrooxy propanol som påverkar de metanbildande arkéerna och minskar utsläppen med 30-50 procent. Substansen verkar ha en långtidsverkande effekt, men är fortfarande under utvärdering.
Rebecca Danielsson tror också att det skulle ta tid innan de svenska bönderna anammar en eventuell metanminskningsmetod.
– På gårdsnivå handlar det ännu inte så mycket om kemi utan om att ha friska djur och minska antalet dagar som djuren inte är produktiva. Enligt dem är effektiv produktion det som i dagsläget påverkar klimatet och ekonomin bäst.
Oregano och kor som rapar mindre
Förutom försöken med alger i födan, pågår även också andra försök att minska boskapens metanutsläpp. På Jylland utfodrar till exempel danska forskare kor med oregano för att undersöka dess effekt på gasen. Forskarna har valt oregano för att det innehåller ämnet karvakol som är antibakteriellt och förhoppningsvis kommer att slå ut några av de metanbildande mikroorganismerna. Men eftersom de metanproducerande bakterierna hjälper till att hålla miljön i vommen optimal för de fibernedbrytande bakterierna är det inte helt enkelt att minska metanproduktionen utan att äventyra de mekanismer som gör att idisslarna är unika grovfoderomvandlare.
Rebecca Danielsson vid SLU har tittat på om det går att avla fram kor som rapar mindre och på så sätt släpper ifrån sig mindre metan.
– Kor som får samma typ och mängd foder producerar olika mängder metan, vilket tyder på att det finns skillnader mellan individer. Då kan man tänka sig att det går att avla på den egenskapen, säger hon.
Beräkningar har visat att avel skulle kunna minska metanproduktionen med cirka fem procent. Det är dock viktigt att förstå vari skillnaderna består och med säkerhet veta att det finns en ärftlig variation i egenskapen. Dessutom får aveln inte innebära att korna blir mindre effektiva på att smälta fiber.
– Att minska kornas metanproduktion är en väldigt komplex uppgift som kräver att man optimerar både foder, tillsatser och management på gårdsnivå. Om man jobbar med alla nivåer så visar studier att man kan reducera metanproduktionen i intensiv mjölkproduktion med 30 procent per kilo produkt.
Text: Izabella Rosengren på uppdrag av Forskning.se
Det skevar mellan självbild och praktik, menar David Thurfjell, professor i religionsvetenskap vid Södertörns högskola. Han har forskat om svenskars förhållande till religion och bland annat djupintervjuat 100 personer, något som utmynnande i boken ”Det gudlösa folket” som kom 2015.
David Thurfjell beskriver en befolkning där 80 procent tar avstånd från organiserad religion. Som slutat besöka kyrkan, som inte ber och som har ganska dunkla begrepp om de religiösa berättelserna. Men som samtidigt firar påsk och jul. 63 procent är med i Svenska kyrkan och betalar helt frivilligt flera tusen kronor i avgift varje år.
Många är kulturkristna
När forskarna ställer frågor om tro och trosföreställningar så svarar bara 23 procent av svenskarna att de tror att det finns en Gud. Däremot är det många som har en andlighet av mer vag natur – på frågan om man tror på en högre livskraft eller ande svarar svenskarna ja i högre utsträckning än något annat europeiskt folk.
– Det finns någon form av tro eller andlighet. Och även om vi inte kallar oss religiösa har vi en stark lojalitet mot det jag kallar ”kulturkristendom”. Många gifter sig i kyrkan, döper sina barn och begravs av en präst, säger David Thurfjell.
I ett internationellt perspektiv utgör vi en ytterlighet. I Europa säger drygt hälften av invånarna att det finns en Gud och i Mellanöstern svarar nästa alla ja på den frågan.
– Det finns två befolkningslager i världen som är särskilt sekulariserade: ett är Västeuropa, det andra är en slags intellektuell elit som sträcker sig över nationsgränser. Professorer i litteraturvetenskap är till exempel relativt sekulariserade både i Japan, Nigeria, USA och Sverige. Men Sverige är extremt i hur vi avvisar religion.
Vilken plats har religionen i ungas liv?
– När det gäller ungas förhållande till religion utmärker sig de svenska ungdomarna genom att en bred mittfåra varken kallar sig religiös eller ateist, säger Maria Klingenberg, lektor i religionsbeteendevetenskap vid Uppsala universitet.
Hon analyserar just nu enkätsvar från 1000 svenska ungdomar som fått svara på frågor som: ”I vilken utsträckning skulle du säga att du är religiös?” ”I hur hög grad skulle du säga att du är troende?” ”I hur hög grad skulle du säga att du är ateist?”
Hon ser då att jämfört med andra länder sticker Sverige ut på flera sätt.
– Bland annat har vi, på grund av medlemskapet i Svenska kyrkan, hög grad av religiös tillhörighet i Sverige. Samtidigt är den religiösa aktiviteten väldigt låg och har varit under lång tid. Allt färre konfirmeras och man besöker sällan en religiös helgedom, säger Maria Klingenberg.
Forskarna har också frågat i vilken mån ungdomar känner tillhörighet till kristendom, islam, judendom, hinduism och buddism. 24 procent svarar då att de känner en stark eller ganska stark tillhörighet till kristendomen. För de andra religiösa traditionerna är det mindre än tre procent som upplever en stark tillhörighet. En tredjedel svarar genomgående att de inte känner någon tillhörighet alls, oavsett religiös tradition.
– Det här betyder att en majoritet av unga i Sverige upplever att de tillhör åtminstone en religiös tradition, även om tillhörigheten oftast är svag. Siffran kan upplevas som hög för vissa och låg för andra. Det är dock viktigt att komma ihåg att man kan uppleva tillhörighet av olika anledningar. För vissa bottnar den starka tillhörigheten i att de har valt att identifiera sig med en religiös tradition. För andra kan det handla om att förknippa en religiös tradition med ett kulturarv, säger Maria Klingenberg
Samtidigt är religionen närvarande på ett annat sätt än vad den har varit för tidigare generationer.
Det är nu en mer politisk fråga. Till exempel debatteras religiösa friskolor frekvent bland de politiska partierna. Och den terrorist som dödade människor i Stockholm 7 april 2017, har uttryckt sympatier för IS-material på sociala medier.
Smal uppfattning om religion
Vi utmärks också av en smal uppfattning om vad religion är. Trots att vi är medlemmar i Svenska kyrkan eller ger våra barn kristna namn ser vi inte det som ett uttryck för att religionen har en plats i våra liv.
Däremot är vi snabba att definiera människor från andra kulturer som religiösa. Möter vi en kvinna med sjal, som har döpt sitt barn till Mohammed antar de flesta av svenskarna att hon är religiös.
– Men hon kan vara ”kultur-muslim” och förhålla sig till islam på samma sätt som vi förhåller oss till kristendomen. Något som vi ofta har svårt att tänka oss. Vi använder religion framförallt när vi beskriver det som andra gör. Andra är religiösa. Men inte vi.
Istället hyllar vi det fria tänkandet och att på egen hand utforma vår högst privata syn på livets mening och mysterier. Individualism, är ett honnörsord i svenskarnas trosbekännelse.
– Det är ett genomgående drag i undersökningar av svenskars religiositet under hela 1900-talet. Utmärkande är att man vill betona att man inte köper en lära rakt av. Man är istället självständig och kritisk och man gör ett eget, genomtänkt val, säger David Thurfjell.
Det är lätt att tro att det är en hållning som blivit starkare i takt med att kyrka och samhälle glidit isär allt mer, men det är ett synsätt som är djupt förankrat sedan lång tid.
– Att man vill hitta sig själv och ha rätt att uttrycka vem man är, är ingenting nytt. Det är en värdering som är så stark att den nästan är sakral. Den förstärks av protestantismen eftersom protestantisk kristendom handlar om individens snarare än kollektivets relation till Gud. Och den samverkar med sekulariseringen och moderniseringen, säger David Thurfjell.
Det här förhållningssättet är något som får konsekvenser i svenskarnas religiösa sökande. Även om kristendomen är absolut störst har buddismen en särskild dragningskraft.
– Det finns ett intresse för österländska traditioner som man omformar efter det individualistiska, naturmystiska tänkandet som vi har. Buddismen får bli en sorts projektionsyta för de egna tankarna och idealen.
– När jag har intervjuat människor beskriver de ofta buddismen som annorlunda än andra religioner. Att den är mer som en filosofi, inte är så politisk och att den är fredlig. Men alla religioner är fredens religion enligt sin egen självuppfattning och i den politiska praktiken är buddismen lika politisk och våldsam som andra religioner.
Svenskars ologiska inställning till religion
Den positiva synen på buddismen har sina rötter i 1800-talets världsordning. Flera av de drag som svenskar uppskattar mest, som avsaknaden av hierarkier, möjligheten för var och en att utöva buddism på sitt sätt och betoningen på en metod som kan ge vanligt folk inre lugn och meditation, är anpassningar av buddismen.
– Den är en variant av buddism som kallas protestantisk buddism och som kom till för att möta konkurrensen från kristendomen. Hierarkier togs bort, för det fanns inte i protestantismen. Man tog bort hokus pokus för det hade inte protestanterna och man gjorde den mer individualistisk för så var det i protestantismen. Det är ofta den varianten som sedan exporteras till Europa. Så de svenskar som idag attraheras av den individualistiska och med naturvetenskapen kompatibla buddismen, gillar en religion som har tagit många väsentliga komponenter från den kristendom som de har lämnat.
Men hur ska man förklara svenskarnas ologiska inställning till religion? Rationella och privatmystiska, avkristnade men kyrkobetalande. Allt på samma gång.
– Vi människor är pragmatiska varelser som lever i olika typer av världar samtidigt: vi har ett förnuft, vi har ett känsloliv, vi har motsägelsefulla erfarenheter. Religionen är en del av mänsklig kultur och är precis lika flexibel, komplex och mångfacetterad som vi människor är, säger David Thurfjell.
Problematiskt att undersöka religiös inställning
Att undersöka hur människor ser på religion är förenat med en rad metodproblem. Det vittnar alla de forskare som forskning.se varit i kontakt med för den här artikelserien.
Till exempel är det inte självklart hur vi definierar religion. Ska man fråga efter människors tro eller om de tror på gud? Och tro är i sig ett protestantiskt begrepp som därmed kan begränsa svaren. Ska man mäta graden av religiositet genom medlemskap i ett religiöst samfund? Vad säger det då om till exempel Sverige där 63 procent av befolkningen är medlemmar i Svenska kyrkan, men de flesta utan att tänka på det.
Ett exempel på problem som kan dyka upp är när forskare i Estland i en undersökning kunde se att fler anser att växter har en själ än att människor har en själ.
– Det är ju förstås jättekonstigt och man måste förstå det genom vad frågorna signalerar, säger David Thurfjell, professor i religionsvetenskap vid Södertörns högskola. Om man svarar att man tror att växter har en själ då uttrycker man att man tycker att naturen är värdefull. Säger man däremot att man tror att människor har en själ kan det tolkas som att man är lite flummig och religiös. Svaren signalerar alltså någonting annat än en genomtänkt världsbild.
Religionsforskare använder sig därför av flera olika metoder. Enkätstudier kombineras med djupintervjuer och etnografiska studier som ger utrymme för mer sammansatta svar än bara ja eller nej.
Text : Lotta Nylander på uppdrag av Forskning.se
Vi använder kakor för att ge dig en bättre upplevelse av vår webbplats.
This website uses cookies to improve your experience while you navigate through the website. Out of these cookies, the cookies that are categorized as necessary are stored on your browser as they are essential for the working of basic functionalities of the website. We also use third-party cookies that help us analyze and understand how you use this website. These cookies will be stored in your browser only with your consent. You also have the option to opt-out of these cookies. But opting out of some of these cookies may have an effect on your browsing experience.
Uppskattningar gjorda av IVL Svenska Miljöinstitutet visar att 8 200 ton mikroplaster per år skapas vid väg- och däckslitage. Runt 2 000 ton gummigranulat per år kommer från konstgräsplaner. Syntetfibrer från tvätt bidrar med mellan åtta och 945 ton mikroplastpartiklar per år och utsläpp från hygienartiklar med 66 ton.
Det kan vara så att vi inte är biologiskt anpassade för de ljusa sommarnätter vi har här i Norden. Det misstänker i alla fall John Axelsson, professor i sömnvetenskap vid Stockholms universitet som nu startar den första studien i världen om hur vi påverkas av de korta nätterna.
Torskbeståndet i Barents hav är ett av de största i hela världen och antalet uppgår till drygt två miljoner ton lekande torsk, det vill säga fiskar som är sju år gamla eller äldre. Så har det dock inte alltid varit. Under slutet av 1980-talet fanns bara drygt 200 000 ton lekande torskar kvar och det var länge osäkert om beståndet skulle överleva. Det gjorde det tack vare stränga norska och ryska regleringar och de senaste decenniet har beståndet växt sig rekordstort. Nu tror dock Bjarte Bogstad att trenden är på väg att avta.
Under Sovjettiden dumpades mängder med kärnbränsle och kasserade atomubåtar i Barents hav och det är först på senare tid som myndigheterna har börjat att sanera området. Den norska miljöorganisationen Bellona menar att det är för sent och att hela Kolahalvön är en tickande bomb vars kärnavfall och industriutsläpp kan ödelägga hela norra Europa.
Långt ifrån alla har ett behov av att glömma mer än vad de redan gör. Fotbollsspelare till exempel. Enligt en studie vid University of Striling i Skottland är fotbollsspelare särskilt utsatta för minnesproblem. Genom att låta testpersoner genomföra ett minnestest, sedan sparka en boll i deras huvuden 20 gånger och sedan minnestesta dem igen kom forskarna fram till att regelbundna nickningar orsakar upp till 67 procent minnesbortfall. Eftersom 250 miljoner människor beräknas spela fotboll runt om i världen handlar det om en ganska omfattande minnesförlust.
Behovet av innovation är stort eftersom dagens livsmedelsproduktion tar mycket mark, vatten och energi i anspråk. Julie Gold tycker att vi till exempel kan hämta inspiration från hur bondgårdar drevs förr i tiden, när allt togs tillvara på ett eller annat sätt:
En del nya grödor är färdiga att odlas så snart förbudet upphävs. Stefan Jansson nämner till exempel ”gyllene ris” som är ett gult genmodifierat ris. Det innehåller vitamin A och är framtaget för att minska risken för A-vitaminbrist i fattiga länder. För våra breddgrader finns en genmodifierad potatis som kan odlas helt utan bekämpningsmedel, eftersom dess arvsmassa tillförts en bit dna från en potatisart som inte angrips av insekter.
För att ta bort en bit dna ur en växts arvsmassa används genkniven CRISPR. I somras odlade Stefan Jansson kål som modifierats med CRISPR i sin egen trädgård. Han åt kålen och var inte ett dugg orolig:
– Utan tvekan fyller populärkulturen ett existentiellt tomrum för många ungdomar och kan fungera som ett privatreligiöst alternativ till den etablerade religiösa traditionen. Men det är svårt att uttala sig om hur omfattande denna privatreligiösa sektor är och vilken inverkan den har på individer, men att den har en stor kommersiell potential råder det ingen tvekan om, säger Peder Thalén.
Enligt henne kommer det helt enkelt en ny grupp mikroorganismer som tar över den gamla gruppens arbete.
– Det finns ett intresse för österländska traditioner som man omformar efter det individualistiska, naturmystiska tänkandet som vi har. Buddismen får bli en sorts projektionsyta för de egna tankarna och idealen.