Som med allt annat går det trender i vad människor äter. Bland hälsomedvetna människor är det populärt att försöka äta som vid Medelhavet, hålla nere mängden snabba kolhydrater och välja ekologiskt. I framtiden kanske vi istället följer en alldeles egen kostplan, utifrån råd om hur just vi ska äta för att leva friskt och länge.
Sådana individuella kostråd kan i så fall baseras på många olika faktorer, bland annat våra gener. Marju Orho-Melander är professor i genetisk epidemiologi vid Lunds universitet och tror att så kallad nutrigenetik har framtiden för sig.
– Så småningom kan det bli möjligt att karaktärisera vissa genetiska drag som påverkar hur individer reagerar på olika typer av kost. Då kan vi kanske säga att vissa bör äta mer fett och andra mer kolhydrater till exempel, säger hon.
Marju Orho-Melander tror dock att det kommer att ta minst tio år innan vi är där. Hur människor äter är komplext och svårt att studera. Dessutom måste forskare ta hänsyn till kostens inverkan på många olika sjukdomar.
– Man kanske kommer fram till att en viss kost kan sänka risken att en viss individ utvecklar typ-2 diabetes, men den kosten kanske inte alls är bra för att motverka hjärt-/kärlsjukdom eller cancer, säger Marju Orho-Melander.
En gen räcker inte
Själv är Marju Orho-Melander engagerad i en studie där flera tusen människor i Malmö följs över lång tid. En spännande slutsats är att människor med en viss genotyp har lägre risk att utveckla typ-2 diabetes om de äter mycket fett, medan människor med en annan genotyp har lägre risk att utveckla typ-2 diabetes om de äter mycket kolhydrater.
– Tyvärr räcker det här inte för att ge individuella kostråd till människor som är oroliga för att utveckla typ-2 diabetes. Det vi hittade handlade bara om EN gen, och idag känner vi till över hundra gener som har kopplingar till typ-2 diabetes. Det behövs betydligt mer forskning.
På marknaden finns dock redan företag som erbjuder privatpersoner individuella kostråd utifrån gentest. De företagen har inte respekt för vetenskap anser Marju Orho-Melander.
– De baserar sina tolkningar på extremt lite, eller inga, vetenskapliga bevis och ger helt felaktiga råd. Nutrigenetik-tester som man beställer via internet är än så länge bortkastade pengar, förutom i specifika fall som till exempel test för genvarianten som orsakar laktosintolerans.
Maten påverkar tarmens bakterier
Tarmfloran är ett annat spännande forskningsområde som kan påverka framtidens kostråd. Vilka bakterier vi har i tarmen har nämligen stor betydelse för hur vår kropp fungerar och hur vi mår.
– Tarmfloran är till exempel central för ämnesomsättningen och viktig för immunförsvaret. Tarmbakterierna producerar också viktiga vitaminer, säger Marju Orho-Melander.
Vår individuella tarmflora beror på många livsstilsfaktorer. Den beror framför allt på vår kost, men också på till exempel antibiotika och andra mediciner som vi får i oss. Även generna och vår ålder har betydelse.
Vissa av de här faktorerna kan vi inte påverka, men vi har alltså möjlighet att förbättra tarmfloran och må bättre genom att äta annorlunda. Ett generellt råd som finns redan nu är att äta mycket fiber, eftersom goda tarmbakterier får sin energi från fiber och därmed gynnas.
Lurigt när det gäller generella kostråd är dock att inte alla människors tarmflora reagerar likadant på samma förändring i kosten.
– Vad som sker verkar bero bland annat på hur artrik tarmfloran är och hur dess sammansättning ser ut i utgångsläget, säger Marju Orho-Melander.
Mer forskning behövs och pågår
Tarmflorans modifierbarhet innebär många möjligheter, men här finns också stora utmaningar för forskarna. Marju Orho-Melander tror att det kommer att dröja länge innan det finns tillräckligt vetenskapligt underlag för att ge individer skräddarsydda kostråd utifrån deras tarmflora.
– De studier som hittills är gjorda på kost och tarmflora är tyvärr ganska små. Vi behöver stora studier där många människor följs över lång tid, och där man i analyserna tar hänsyn till olika saker som påverkar tarmfloran. Vi behöver också fler interventionsstudier, där forskare ändrar deltagarnas kost och studerar hur de påverkas.
I Sverige pågår nu flera stora studier om tarmflora, bland annat familjestudien – ”Malmö Offspring Study” – vid Lunds universitet. I den studerar forskarna deltagarnas kost och tarmflora, men också hur individernas gener påverkar tarmfloran.
– Det senare är mindre studerat, men mycket viktigt. Vi behöver förstå samspelet mellan gener, diet och tarmflora. Vi behöver också förstå hur den kunskapen kan användas i sjukdomsprevention, men även för att behandla vissa sjukdomar som till exempel typ-2 diabetes, säger Marju Orho-Melander.
Befintlig forskning bakom Livsmedelsverkets kostråd
Hur ska vi då äta medan vi inväntar de perfekta individuella kostråden? Ett säkert kort är att följa Livsmedelsverkets generella kostråd. De är Sveriges officiella kostråd och bygger bland annat på de nordiska näringsrekommendationerna, som i sin tur står på solid vetenskaplig grund. Det berättar Elisabet Rothenberg som är biträdande professor i näringslära vid Högskolan i Kristianstad och ledamot i Livsmedelsverkets expertgrupp för kost och hälsa.
Livsmedelsverkets rekommendation
Ät mycket grönt och frukt – minst 500 gram per dag.
Nötter och frön – ett par matskedar per dag.
Fisk och skaldjur – 2-3 gånger i veckan.
Fullkorn – 90 gram per dag för män och 70 gram per dag för kvinnor.
Mejeriprodukter – välj magra, osötade produkter som är berikade med D-vitamin. 2-5 deciliter fil eller mjölk per dag täcker tillsammans med övriga kalciumkällor i kosten behovet av kalcium.
Byt till nyttiga matfetter, till exempel rapsolja.
Ät högst 500 gram rött kött och chark i veckan, varav en mindre del chark.
Håll nere på saltet och tänk på att det mesta av saltet vi äter finns i färdiga livsmedel, till exempel bröd, ost och chark. Välj salt med jod.
Ät mindre socker och minska särskilt på söta drycker.
– Inför uppdateringen av de nordiska näringsrekommendationerna 2012 arbetade en nordisk expertgrupp i drygt fyra år med att gå igenom hela den samlade vetenskapliga litteraturen där det hade hänt saker när det gäller kost och hälsa, säger Elisabet Rothenberg.
Resultatet av granskningen blev några mindre förändringar i näringsrekommendationerna. Till exempel höjdes det rekommenderade intaget av D-vitamin, och andelen energi som bör komma från fett respektive kolhydrater justerades något. Rekommendationen är nu att 25-40 procent av vårt totala intag av energi ska komma från fett och 45-60 procent från kolhydrater.
– Livsmedelsverkets kostråd fungerar som en översättning anpassad till allmänheten: från de nordiska råden om näringsämnen, till konkreta råd om vilka livsmedel vi bör välja om vi värnar vår hälsa. Människor går ju inte till affären och köper näringsämnen, utan livsmedel, säger Elisabet Rothenberg.
Kostråden är framtagna för att passa de flesta, men den som har en sjukdom kan förstås behöva en modifierad kost. Det gäller till exempel människor med allergi, diabetes eller mag- och tarmsjukdomar.
Kreativitet ger många dieter
På marknaden finns också en uppsjö av särskilda dieter som ska hjälpa oss att gå ner i vikt. Det kommer ständigt nya och Elisabet Rothenberg är inte förvånad.
– Jag skulle på rak arm kunna uppfinna tre-fyra nya dieter, det handlar bara om att vara kreativ. Vissa år ska jeans vara utsvängda, andra år ska de vara raka och det är likadant med dieter. Och ju mer spektakulär en diet är, desto större genomslag får den. Oftast ska man äta mycket av vissa saker och väldigt lite av andra, vilket kan ge en stor viktminskning på kort tid. I grunden är det samma mekanism som är verksam i alla dieterna – att man äter färre kalorier än normalt eftersom man ändrar sitt kostmönster. Många människors svaga punkt är att de älskar smörgås, och slutar de äta smörgås så minskar energiintaget. Tyvärr brukar de flesta tröttna och snart är de tillbaka där de började.
Elisabet Rothenberg försöker istället få människor att göra små förändringar som de kan upprätthålla resten av livet. Extrema dieter avråder hon ifrån. När mycket utesluts riskerar man näringsbrister.
– Ju ensidigare man äter, desto farligare blir det, säger hon.
Text: Eva Annell, på uppdrag av forskning.se
Liten ordlista
Nutrigenetik – Ett nytt forskningsområde som undersöker hur variationer i våra gener påverkar hur vi svarar på olika kost och näringsämnen.
Genotyp – En individs exakta genetiska egenskaper, ofta i form av DNA.
Hela staden Djenne, belägen i mellersta Mali vid Nigerflodens inlandsdelta, är en levande historisk relik. Moskén är världens största lerbyggnad och hela staden är byggd i en lerarkitektur med tvåtusenåriga anor. I biblioteket pågår ett digitaliseringsprojekt finansierat av British Librarys ”Endangered archives project”. Stadens historia görs tillgänglig för omvärlden och förhoppningsvis säkras även manuskriptens fortlevnad.
Historien om hur Timbuktus hundratusentals manuskript räddades undan islamisterna under kriget 2012 är berömd världen över. Men även systerstaden, det mindre kända Djenne, har en lång historia med koranskolor och ett intellektuellt kulturliv som producerade och samlade in mängder av manuskript från 1300-talet och framåt. Det är en levande del av historien, koranskolorna finns kvar och det produceras fortfarande nya manuskript.
Svenska Sophie Sarin, historiker och sedan tio år hotellägande Djennebo, är den som dragit igång räddningsaktionen. Hon hade bott flera år i staden innan hon förstod att en del av Malis unika manuskriptskatt fanns i Djennes bibliotek och som arvegods hos ortens familjer.
Nu står hon i ett rum med flera uppsättningar upp och nedvända digitalkameror. Vanliga Nikon D5300, upphängda med linsen riktade rakt ned mot en yta täckt av en slät tygmatta där manuskript efter manuskript försiktigt placeras och fotograferas av. Intill manuskripten läggs ett gråkort för vitbalans och en papplinjal. De som i framtiden läser manuskripten på en dator långt härifrån ska få med sig några fysiska fakta, som manuskriptpapprets färgnyans och storlek.
Under tre stora digitaliseringsprojekt i Djenne har omkring 8500 manuskript hanterats och närmare en halv miljon bilder har tagits.
– Det pratas mycket om antalet manuskript men det säger egentligen inte så mycket. Vissa består av en liten lapp medan andra är på flera hundra sidor, säger hon.
Tillsammans med sina lokala kollegor upptäcker hon dagligen nya historiska detaljer och berättelser. På sistone har de hanterat en stor mängd brevkorrespondens mellan Västafrikanska 1800-talsledare. Som när Sokotokalifatets grundare Usman dan Fodio skrev till Seko Amadu (1776-1845), grundare av Masinariket, för att få råd om hur en bra ledare ska bete sig.
– Det finns inte längre några okända delar av världen att resa till och upptäcka, jag tror detta är det närmaste jag kan komma. Det är ett litet äventyr varje dag, säger hon.
När manuskript samlats in i Djenne har det gjorts med varsamhet och tydligt visad respekt för de familjer som haft dem i sin ägo. Fransmännen stal många manuskript under kolonialtiden och Sophie Sarin kan förstå att en del nu tror att britterna är i färd med att göra samma sak. De digitaliserade manuskripten kommer dessutom vara tillgängliga världen över bara genom ett datorklick. En tydlig kontrast till de gamla traditionerna i Djenne.
– Det finns en tanke här om att man måste göra sig förtjänt av att få läsa och förstå manuskripten. Folk här spenderar halva sina liv i koranskolor innan de får tillåtelse att ta del av manuskriptens innehåll. Nu ser de att vem som helst kommer kunna se dem, helt utan vare sig tålamod, blod, svett eller tårar. Det finns folk här som reagerat över detta, säger hon.
Inom forskarvärlden är synen på digitalisering inte oväntat en annan. Håkan Håkansson, docent i idé- och lärdomshistoria och bibliotekarie på Lunds universitetsbibliotek (LUB), ser det som en demokratifråga att vem som helst ska ha tillgång till historiskt material.
Hemma i Sverige finns dessutom ett annat problem. Resurserna för digitalisering är små och stora stycken historia har ännu inte digitaliserats. I LUB:s fysiska arkiv blir medelåldern på besökarna allt högre.
Det som inte digitaliseras försvinner
– Yngre forskare, de som är uppväxta med digitala resurser och med utbildning de senaste 15-20 åren, använder helt enkelt inte fysiska samlingar. De pallrar sig inte hit utan baserar sin forskning på digitala källor. Man kan tycka att det är lite slött, men samtidigt är det begripligt. Digitalt är lättåtkomligt och lätthanterligt, säger han.
Att digitalisera allt framstår som en omöjlighet. Bara på LUB finns det enligt Håkan Håkansson uppemot tretton hyllmil material. Att digitalisera allt skulle kräva 14 000 heltidstjänster under ett år. Men även om det görs ett hårt urval menar han att nya insatser för svensk digitalisering är akuta.
– I praktiken försvinner allt som inte digitaliseras. Det forskas inte på, och då blir det till ett hål i historieskrivningen, säger han.
Digitalisering kan också handla om att rädda människors rätt till sin historia.
– Det finns många exempel runt om i världen där någon gått in och förstört historiska lämningar för att radera till exempel en hel skriftkultur eller en grupps identitet, säger Håkan Håkansson.
Det kastar oss tillbaka till Mali och biblioteket i Djenne. Här vågar man inte lita på att ett nytt kaos inte ska bryta ut. Digitaliseringsprojekten i Djenne startades förvisso redan 2009 men de senaste årens förstörelse gör att digitaliseringen av både Djennes och Timbuktus manuskript blivit än mer angelägen.
Under inbördeskriget 2012 nådde islamisternas ockupation aldrig Djenne. Men de finns kvar i närområdet och trots FN:s fredsinsats i landet har det dykt upp väpnade grupper även längre söderut i landet det senaste året.
– De kan hända att de vill förstöra manuskript mest för att jäklas med folk, rent ut sagt. Men det handlar också om att många av skrifterna bygger på islamska sufi-traditioner som bland annat innehåller magi. Det är sådant som islamisterna inte gillar, säger Sophie Sarin.
En av de arabiskkunniga medarbetarna är Saadou Traoré. I manuskripten ser han Djennes historia representeras. Just nu arbetar han med ett fortsättningsprojekt för Hamburgs universitet där det digitaliserade materialet ska katalogiseras med så många detaljer som möjligt.
– Jag beskriver pappret, olika mönster och själva materialet ingående. Det är en helt ny värld man kan utläsa bara med hjälp av att få information om det fysiska pappret, säger han.
Text: John Palm på uppdrag av Forskning.se
Foto: Malin Palm på uppdrag av forskning.se
Sedan urminnes tider har matlagning setts som en kvinnlig syssla. Från det att kvinnorna stannade i lägret för att se till att elden höll i sig, till för bara några år sedan, var köket kvinnornas domän och matlagning något som skulle ombesörjas av kvinnor.
Undantag var vid speciella tillfällen då mannen skulle imponera, till exempel genom tillagning av viltet han fångat.
– Mat och matlagning tillhör det mest bekönade som finns. Hushållsarbete var fram till nyligen en kvinnlig domän och män som försökte laga mat framställdes som löjliga figurer, säger Håkan Jönsson, docent i etnologi och koordinator för Lund University Food Studies.
– Undantag var och är grillning som sker utanför hemmet. Det som sker utanför hemmet är en del av offentligheten och offentligheten tillhör mannen medan hemmet tillhör kvinnan.
Mat som social markör
För ett par år sedan skedde dock en förändring – männen tog steget in i köket och började laga mat på samma sätt som kvinnorna alltid hade gjort. Enligt Marcus Klasson, doktorand inom konsumentkultur vid Lunds universitet, beror männens tilltagande matlagningsintresse under 90-talet på en rad olika saker.
– Parallellt med ett ökat intresse i matkultur kom många matlagningsprogram som visade en mer avslappnad manlighet tack vare tv-kockar som Jamie Oliver. Vi såg även en reaktion mot den komplexa ”fine dining-trenden” som gjorde att ”fulmaten”, så som hamburgare och annan street food, blev fin vilket gjorde att maten blev mer tillgänglig.
Reaktionen mot det komplexa gav maten en ny roll i hemmet. Detta i kombination med att män hade tid över öppnade upp för olika fördjupningar och konsumtionsfält, till exempel surdegsbröd, korvstoppning och mikrobryggerier. Med tiden blev mat ett sätt att förmedla ens sociala status.
– Mat är en av byggstenarna som skapar vår identitet. Mat har blivit en statusbärare och det är därför som män kan ägna sig åt det.
Viktigt med rätt utrustning
Marcus Klasson har tillsammans med konsumtionsforskaren Sofia Ulver genomfört flera studier på ämnet. Nyligen publicerades artikeln ”Masculinising domesticity: An investigation of men’s domestic foodwork” där forskarna undersökte vad som drev svenska mäns matlagning.
De kom bland annat fram till att svenska män ”bröstar upp sig” och dramatiserar sin matlagning mer än vad kvinnor gör. Matlagning i männens händer blev plötsligt en mycket finare hushållssyssla än exempelvis städning eller heminredning.
– Männen upplevde matlagningen som väldigt bekymmerslös, vilket beror på att de tillåts vara bekymmersfria eftersom det fortfarande ses som något unikt och beundransvärt att män är i köket, säger Marcus Klasson.
För män verkar matlagning även vara en slags materialsport och samtliga deltagare var utrustade med de bästa verktygen.
– Alla hade en Le Creusetgryta som är en mycket populär gjutjärnsgryta och en globalkniv. Man tävlade mot bland annat vänner, fru eller flickvän. Även om det skedde i en god anda så var det ändå viktigt att vara lite bättre än de andra.
Var tredje måltid lagas av män
Det är dock inte bara egoistiska motiv som ligger bakom mäns matlagning. I studien observerades att flera deltagare ansåg att matlagning även handlar om omhändertagande, solidaritet och kärlek. Återigen blev matlagningen en spegling av hur personen önskade att uppfatta sig själv och även hur han önskade att uppfattas av andra.
Forskarnas slutsats var att män i högre grad än kvinnor sammanförde de bästa kvalitéerna av manlighet och kvinnlighet till en ”avslappnad androgynitet”.
– Med andra ord kan dessa män ses som nya traditionella män som rör sig obehindrat mellan maskulina och feminina teman. Fastän det är långt kvar går vi i rätt riktning vad gäller jämställdhet och kanske borde vi frångå att tala om manligt och kvinnligt i köket?, säger Marcus Klasson.
Håkan Larsson är av samma åsikt. Enligt honom lagas i dag var tredje måltid i Sverige av män och fortsätter utvecklingen i samma takt dröjer det inte länge innan åtminstone matlagningen är helt jämställd.
– Om trenden håller i sig i fem år så har vi lika många måltider som lagas av en man som av en kvinna i Sverige och det är faktiskt helt unikt i världshistorien.
Få kvinnor inom gastronomin
Lika jämställt är det dessvärre inte inom elitgastronomin som nästan enbart består av män. Nicklas Neuman är doktor i kostvetenskap vid Uppsala universitet och forskar på maskulinitet och matlagning. Enligt honom var arbetsdelningen i det gastronomiska köket under lång tid lik den militära och kvinnor tilläts endast vara i kallskänken.
– Det händer förvånansvärt lite inom det offentliga, till exempel är gastronomieliten anmärkningsvärt mansdominerad. Bara en kvinna har vunnit årets kock sedan starten 1983 och 2016 fanns det ingen kvinna med i finalen, detta trots att drygt hälften av studenterna som studerar måltidskunskap är kvinnor, säger han.
Varför kvinnorna inte når ända till toppen vet han inte, men menar att det finns anekdoter som beskriver väldigt sexuella jargonger och även direkta sexuella övergrepp i köken.
– I en kultur som till stor del handlar om god service, att tåla en tuff arbetsmiljö, mycket alkohol med mera så borde det inte förvåna någon.
Enligt honom är det männen som måste göra upp med den seismiska kulturen, för kvinnorna och kundens skull.
– Som kund bör man förvänta sig god service, men i det ingår inte att serveringspersonal ska behöva ta emot sexuella trakasserier. Jag tror att det finns unga killar och tjejer som vill in i branschen och som inte vill ha det såhär. Så låt oss hoppas på en progressiv ny generation!
Text: Izabella Rosengren på uppdrag av Forskning.se
Först förvarade i öknens hem under hundratals år, sedan packade i kistor och smugglade undan islamisternas bål, för att nästan förgås av fukt och mögel i sin nya fristad. Efter uppemot 700 år får Malis manuskript – en ovärderlig del av Västafrikas historia – äntligen den omsorg de förtjänar.
Entrén är anspråkslös, betongväggen märkt av smuts. Ett 50-tal parkerade mopeder skvallrar om att något pågår där inne, men ingen skulle ha gissat att en av Afrikas viktigaste samlingar av skriftlig historia finns innanför dörren.
Det är en veritabel industri i konservering. Arbetsledare Fousseyni Kouyate visar vägen genom rummen där 53 anställda jobbar med att ge hundratusentals manuskript, vissa så gamla som 700 år, en trygg viloplats. I ett rum mäts, skärs och viks ljusblått tunt kartongpapper till skräddarsydda skyddande förvaringsboxar för de tärda manuskripten.
Timbuktu en knutpunkt längs Saharas handelsvägar
Men det är egentligen inte här i huvudstaden Bamako de hör hemma. Manuskriptens historia utspelas i Timbuktu i norr. Ökenstaden som på 1100-talet och århundraden framöver blev knutpunkt längs Saharas handelsvägar mellan Medelhavsafrika och kontinentens södra delar. Storhetstiden under 1400- och 1500-talen väckte européernas intresse och i slutet av 1800-talet intogs området av den franska kolonialmakten.
Stora afrikanska riken har passerat in och ut genom stadens historia: Ghana, Mali och Songhai. Men det är de intellektuella som gjort de kanske viktigaste avtrycken i Timbuktus, och därmed hela Afrikas, historia. På 1300-talet byggdes moskéerna Jinger-ber och Sankore som blev center för utbildning och islamsk kultur. Intellektuella strömmade till Timbuktu. Med sig från alla hörn av islamska Afrika hade de manuskript med islamsk lag, matematik, poesi, astrologi, filosofi och historiska essäer. I Timbuktu producerade de fler.
Manuskript från 1300-talet hos familjer
Resultatet: En stor samling skriftlig historia som täcker perioden från 1300-talet fram till 1900-talet. Manuskripten förvarades länge i hemmen hos öknens intellektuella familjer. De var arvegods som fördes vidare från generation till generation. Under slutet av 1980-talet försökte Abdel Kader Haidara, en manuskript-arvinge, söka pengar för att skapa ett bibliotek men möttes länge av ointresse från omvärlden. Det dröjde många år innan finansiärer från bland annat amerikanska universitet började förstå värdet av de medfarna manuskripten där borta i öknen. Manuskript började samlas in från familjerna och år 2000 öppnade Haidara ett eget bibliotek i Timbuktu. Skrifterna började studeras i forskningssyfte och kunde på allvar börja ta sin rättmätiga plats i historieskrivningen. Enligt Thebe Medupe, doktor i astrofysik vid Cape Town university, sätter de även nytt ljus på Afrikas roll i vetenskapshistorien.
– Innan vi påbörjade det här projektet var den allmänna uppfattningen bland forskare att afrikaner inte började studera och delta i vetenskapen förrän efter européernas ankomst till vår kontinent. Vi hoppas att våra upptäckter ska revidera den uppfattningen så att vår kontinent kan få den respekt den förtjänar när det gäller dess relation till vetenskapen, sa han i en intervju med New African magazine.
Men 2012 höll allt på att gå förlorat. Då startade ett inbördeskrig som ledde till att islamistgrupper som al-Qaida i islamiska Maghreb (AQIM) och Ansar Dine ockuperade Timbuktu och hela norra Mali (60 procent av landets yta). Jihadisterna införde ett maktfullkomligt shariastyre över befolkningen. Kvinnors rättigheter inskränktes samtidigt som islamistkrigare utförde hundratals kidnappningar och våldtäkter i staden. Kulturen kuvades när musik förbjöds och till sist skulle historien raderas.
Förstörde tusentals manuskript
Flera Unesco-listade monument förstördes och mot slutet av ockupationen gav sig islamisterna även på biblioteken och manuskripten. Det har sagts att islamisterna ansåg att de äldre islamtexterna var ett hot mot deras egen hårda puritanska islamtolkning. En annan förklaring, från manuskriptprojektet vid Hamburgs Universitet, är att islamisterna angrep manuskripten som ren motståndshandling när de förstod att Unesco, och därmed det internationella samfundet, såg dem som värdefulla.
De tusentals manuskript som tros ha bränts hade aldrig studerats och deras historiska innehåll är för alltid förlorat. Men folk i Timbuktu hade anat faran. Mängder med manuskript hade gömts hemma hos ett antal familjer och med fara för sina liv smugglade kurirer koffertar med de fragila manuskripten förbi islamisternas check-points bort från Timbuktu. Åtta månader och 1200 koffertar senare fanns omkring 300 000 manuskript i huvudstaden Bamako.
Chock för pappersmaterialet
Fousseyni Kouyate leder oss vidare till ett rum där konservatorn Yana Ibrahim Traoré sitter i djup koncentration med en pensel i handen. Hon stryker försiktigt över torrt och fnöskigt gammalt papper som befrias från dött material som ansamlats under hundratåls år i tufft klimat. Damm, sand, torkade papperspartiklar, rester av mögel och insekter föses åt sidan och bildar en liten hög av brunt stoff bredvid pappret.
När manuskripten utsattes för en första regnperiod i det mer tropiska Bamako fick pappersmaterialen en chock. Tidigare var det torrt ökenklimat som fick pappersfibren att försvagas, nu sögs istället fukten upp i de uttorkade pappersbladen. Mögelangreppen kom som på beställning. Som tur var hade islamisternas riktade våld mot manuskripten fått forskarvärlden att på allvar vakna. En koalition av internationella universitet och stiftelser stod nu redo att bidra med resurser. Från Hamburgs universitet skickades snart luftavfuktande och temperaturreglerande apparater. Yana Ibrahim Traoré och annan personal skickades på utbildningar i Dubai och i Tyskland. Med fukten under kontroll kunde konserveringen påbörjas.
Tålamodsprövande konservering
Yana Ibrahim Traoré konserverar manuskript i olika åldrar och skick. Med en skalpelliknande kniv separerar hon försiktigt hopklistrade sidor och putsar böckernas bleknade läderomslag med vanlig skoputs. Hon testar bläcket på sidorna med en fuktad bomullstuss och, om möjligt, sprayar hon dem med en rengörande blandning av alkohol och destillerat vatten.
– Vissa manuskript är så tålamodsprövande att jag får lägga dem åt sidan ett tag och återvända senare under dagen. Andra är i så dåligt skick att de går sönder bara jag nuddar dem, då finns det inget jag kan göra, säger hon.
Att konservera gamla dokument är en diger och viktig uppgift i historieforskningen. På Kungliga Biblioteket i Stockholm är Charlotte Ahlgren chef för Enheten för bevarande och nybindning. Hon jobbar oftast med helt andra resurser än de i Mali. Arkivrum anpassas med klimatsystem för miljonbelopp för att hålla samma klimat året runt. Att ha en förvaring med ett torrt och svalt, men framförallt stabilt, klimat är en viktig grundförutsättning för bevarandet.
– Förmodligen har manuskripten i Mali haft fördel av att ha befunnit sig i ett torrt klimat hemma hos familjerna. Ett fuktigt klimat hade varit betydligt sämre eftersom mikroorganismer som som mögel växer väldigt snabbt då.
Bryts ner snabbt
– Den typen av klimatförändringar som de här manuskripten utsattes för innebär alltid problem för materialen. Har man papper i ett torrt rum och sedan på något sätt får in fukt blir pappret vågigt. Pappersfibrerna tar upp vattnet och sväller på bredden, ungefär som spagettistrån i vatten. Särskilt illa är det om materialet sitter fast, bundet i en bok eller liknande, eftersom pappret då inte kan röra på sig fritt och istället riskerar att spricka upp, säger hon.
Eftersom papper är organiskt material så påbörjas nedbrytningen från den stund pennan lyfts från pappret tills dess att det är helt förgånget, förklarar Charlotte Ahlgren. Att ge evigt liv är omöjligt, konservatorns roll är att förlänga det så länge det går. Med rätt avvägda insatser kan nedbrytningsfaktorer från till exempel mikrobiologisk aktivitet och skadedjur fördröjas. Det handlar om angrepp från mögel, svampar, alger och olika insekter.
– Det gäller att skapa en miljö där de här organismerna inte trivs. Men det finns tusentals sorter som alla har olika livsbetingelser vilket gör att förutsättningarna skiljer sig mellan till exempel öken, tropiska områden och det torra svala nordiska klimatet, säger hon.
Syrapapper en riskfaktor
En annan riskfaktor är det material som de gamla manuskripten förvarats i. De blå pappboxarna från Hamburgs universitet är gjorda av syrafritt papp. Men en del av manuskripten har varit utsatta för syra från de vackra garvade bokomslagen i läder.
– Det är en känd riskfaktor att om man tillför syra till papper så bryts det ned mycket snabbare. Det är bra att tänka på om man exemplevis har ett brev man vill spara, lägger man det i ett kuvert gjort av trämassa så kommer det att påverka brevets material på ett negativt sätt, säger Charlotte Ahlgren.
Men för att bedriva lyckad konservering krävs mer än bara ren teknik. I Sverige är en stor del av historien redan insamlad eftersom det finns både fungerande system och förtroendekapital.
– Här finns institutioner som man litar på, då är det vanligt att man erbjuder historiska ägodelar till offentliga institutioner som Kungliga Biblioteket, Riksarkivet eller något museum. Då känner man sig trygg med att de får en bra och säker förvaring och sparas till eftervärlden.
Långsiktigt bevarande av Malis historia
I Mali, ett land med fler konflikter och en konsekvent korrupt eller ibland helt frånvarande stat, har situationen varit en annan. Där vårdades istället historien i hemmen, en förvaring som dock slet hårt på manuskripten. Med biblioteken i Timbuktu som startpunkt och den nu professionella konserveringen och arkiveringen i Bamako byggs kanske grunden till ett system som kan skapa ett långsiktigt bevarande av Malis historia.
För Yana Ibrahim Traoré ledde kunskaper i arabiska från studietiden och den snabbinsatta räddningsaktionen av manuskripten till en oväntad yrkesbana. Ett tålamodsprövande men ofta givande arbete.
– Jag känner lycka av att hålla på med detta. Jag får använda mitt tålamod men jag har också fått lära mig mycket. Som hur handel fungerade för 200 år sedan och hur det dagliga livet såg ut då, säger hon.
Text: John Palm på uppdrag av Forskning.se
Foto: Malin Palm på uppdrag av forskning.se
Andelen förnybar el, främst producerad med sol-, vind- och vattenkraft, ökar i världen. Det är också ett centralt mål i många länders energipolitik. Men el från sol- och vindkraft produceras och konsumeras i stunden och inte alltid när den behövs. Därför ökar behovet av att kunna lagra elenergin från en dag till en annan, eller ännu längre tid. Och därmed behöver teknikerna för ellagring utvecklas.
Störst kapacitet att lagra energi på den globala marknaden har dock vattenkraften. I pumpvattenkraftverk lagras vatten i dammar för senare omvandling till el. Andra storskaliga lagringstekniker är ”power-to-gas, tryckluft och svänghjul (se ruta), men som komplement behövs energilagring i form av batterier. Inte minst för begränsade utrymmen.
Förnybar energi lagras i förnybara batterier
Forskningen går framåt för små, bärbara batterier som går enkelt att återvinna – och till och med är ätbara.
Några av de batterier som rönt stor uppmärksamhet på senare år är algbatteriet, pappersbatteriet och giftfria batterier med komponenter av järn, magnesium, alfalfagroddar och tallkåda.
Dessa ofta små och tunna batterier kan inte lagra så mycket energi, men kan ändå få en viktig roll i exempelvis medicinsk teknik och bärbar utrustning. Batterierna kan driva termometrar och Led-lampor eller sättas in i förpackningar och leksaker.
Viktiga målsättningar i utvecklingen är att batterierna blir billiga att tillverka och görs av material som det finns gott om på jorden, alltså inga sällsynta metaller. Batterierna ska helst också gå att återvinna helt eller delvis.
Algbatteriet, utvecklat vid Ångströmlaboratoriet vid Uppsala universitet, är ett böjbart pappersbatteri bestående av cellulosa från en grönalg (grönslick) och en ledande polymer som kan utvinnas från kärnan i en majskolv.
– Om vi tänker långsiktigt så behöver vi stenhårda satsningar nu på hållbara material och att bygga kompetens kring material som det finns mycket av, säger Maria Strömme, professor i nanoteknologi, som leder forskargruppen vid Ångströmlaboratoriet.
Ännu så länge är litium-jonbatterier den bästa tillgängliga teknik för ellagring, eftersom dessa kan lagra mycket energi i en liten volym, enligt batteriforskaren Kristina Edström, professor i oorganisk kemi vid Ångströmslaboratoriet i Uppsala.
Ur ett ekonomiskt perspektiv finns det mycket att vinna på nya batterier. Marknadspotentialen för lagringstekniker kommer att öka med minst 300 gigawatt (effekt) fram till år 2030, enligt prognoser från bland andra konsultbolaget Boston Consulting Group.
Ett rejält kliv framåt togs nyligen av energibolaget Southern California Edison som förra hösten investerade i ett batterisystem med effekten 20 megawatt (80 megawattimmar el). Det blir därmed ett av de största lagren i världen med litium-jonbatterier.
När batterisystemet är fulladdat förväntas det kunna lagra energi för 2 500 hushåll under en dag. Det ska användas som back-up för elkunder i Kalifornien, och blev nödvändigt sedan en lagringsanläggning för naturgas stängts efter en stor läcka.
Jämna ut effektbehovet med kompletterande lagring
Kristina Edström är en av många experter som spår att batterier för ellagring i hushållen kommer att bli vanligare även i Sverige.
– I så kallade smarta städer kommer back-up-lagring av el i byggnader att bli vanligt. Det passar bra i kombination med exempelvis solceller, säger hon.
Enligt en studie gjord av elkraftbranschens intresseorganisation Power Circle räcker det med förhållandevis små batterier för att jämna ut effektbehovet i fastigheter. För villor med fjärr- eller bergvärme är batterier med lagringskapacitet på mellan fyra och nio kilowattimmar tillräckligt för att minska effekttopparna med 40 procent.
Förväntningarna på litium-jonbatterier är stora och det spekuleras ofta kring hur mycket energimängden kan öka i batterierna. Ett mål är batterier med tio gånger högre energidensitet än idag, vilket skulle motsvara energidensiteten i bensin och öka räckvidden hos elbilar rejält.
Men det kan bli svårt att nå dit, menar Kristina Edström.
– Batteriernas kapacitet kan vara fördubblad om fem år, men knappast mer, säger hon.
Nya effektivare batterier
Mycket forskning och utveckling satsas därför på att ta fram nya, mer effektiva batterier.
En sorts batteri som visat sig lovande är så kallade litium-luftbatterier. Mängden lagrad energi per volymenhet kan här bli fem till tio gånger högre än i konventionella litium-jonbatterier.
Litium-luftbatterierna måste dock bli mer robusta och tillförlitliga innan de kan börja användas i elbilar eller i anslutning till vindkraftverk.
Detsamma gäller det så kallade hybridbatteriet som egentligen är en sorts mellanting mellan superkondensator och ett litium-jonbatteri som förbättrats med kolmaterialet grafen på anoden. Några fördelar med hybridbatteriet är att det kan laddas mycket snabbt och får lång livslängd.
Utveckling av batterier handlar mycket om att pröva nya kombinationer av material. En variant är det litium-metall-polymer-batteri som används i franska elbilsprojektet Bluecar sedan 2011. Elbilarna som säljs eller leasas ut sägs ha en räckvidd på 25 mil på en enda laddning.
Även gammal beprövad batteriteknik kan fortfarande ha en roll när behovet av energilagring ökar i världen. Både blybatterier och natriumbaserade batterier kan med fördel användas i sammanhang där utrymmet inte är avgörande, till exempel vid vindkraftverk.
Störst fokus inom energilagring ligger på att lagra el, men det finns också behov av att lagra värme i många sammanhang. Geoenergi som berg- och markvärme bidrar redan i dag till stora energibesparingar, och allt fler satsningar görs på att lagra solvärme i exempelvis fasändringsmaterial.
– Det är jätteviktigt att även forska kring värmelagring, säger Kristina Edström.
Text: Marie Granmar, på uppdrag av forskning.se
Dagens vanligaste lagringstekniker
Störst kapacitet att lagra energi har fortfarande pumpvattenkraftverk där vatten lagras i dammar för senare omvandling till el. Näst störst kapacitet har så kallad ”power-to-gas” där förnybar el omvandlas till vätgas eller metan för lagring och distribution i gasnät. Andra storskaliga tekniker för att lagra energi är i tryckluft och svänghjul.
Tittar man i stället på verkningsgrad har litium-, bly- respektive natriumsvavelbatterier, svänghjul, superkondensatorer och en form av magnetisk energilagring med hjälp av supraledare, kallad Smes högst verkningsgrad.
Så funkar teknikerna:
I pumpkraftverk lagras vatten i dammar för att vid behov omvandlas till el.
Vid ”power-to-gas” omvandlas el till vätgas eller metan för lagring och distribution i gasnät.
Tryckluftslagring är ännu så länge vanligast i USA och Tyskland och går ut på att luft komprimeras med hjälp av överskottsel och hålls trycksatt i bergrum, tryckkärl eller rörledningar. När elbehov uppstår hettas den komprimerade luften upp, expanderar och leds till en turbin som producerar el.
Flödesbatterier har, till skillnad från andra batterier, flytande elektroder som kan lagras utanför battericellen. Det möjliggör stor lagringsvolym. Flödesbatterierna har även kort reaktionstid och lång livslängd. Till nackdelarna hör en förhållandevis låg energidensitet och att de är för stora för användning bärbara apparater.
Svänghjul lagrar energi i form av rörelseenergi. En rotor med stor massa spinner snabbt och utan motstånd i magnetiska kullager. När man tillför energi spinner rotorn snabbare och lagrar då energi. För att utvinna energi bromsar man rotorn. Svänghjulstekniken har hög energidensitet, kort responstid och en livslängd runt 20 år. Storskaliga svänghjulslösningar används till exempel för frekvensreglering i stadsnät.
Superkondensatorer har hög energidensitet och klarar över en miljon laddningscykler under en livstid.
Magnetisk energilagring med hjälp av supraledare, Smes, bygger på momentana laddnings- och urladdningscykler och används främst i kombination med högspänningsinstallationer. Smes är vanligtvis en småskalig lagringslösning med maxkapacitet runt 10 megawatt.
Vattenkraft behöver inte komma från forsar och stora dammar. Under de senaste decennierna har satsningarna på utvinning av vågkraft från haven ökat. Potentialen är enorm – hela världens nuvarande elbehov skulle kunna täckas av vågenergi, om man lyckades utvinna den och föra elen in till land.
– Potentialen beror fortfarande en hel del av vilken teknik man använder. Det gäller att den inte bara fungerar utanför Skottland, utan även i lugnare vatten där man tar tillvara de dyningar som hela tiden färdas över världshaven, säger Mats Leijon, professor i elektricitetslära vid Uppsala universitet och uppfinnare till en av de mest kända vågkraftteknikerna.
Vågkraft i Lysekil
Huvudsakligen fungerar vågkraftteknik på två olika sätt: antingen utnyttjas kraften i ytvågorna eller i vågorna på botten. Det första vågkraftverket som utvecklades på Uppsala universitet sjösattes 2006 vid en forskningsanläggning i Lysekil på västkusten. Tekniken där, som drivs av ytvågor, består av drygt 20 flytbojar som är förankrade i havsbotten med betongfundament. När havet böljar rör sig flytbojarna upp och ner och driver linjära generatorer som sitter inbyggda i höga stålstrutar på betongfundamenten.
Mats Leijon är också grundare av företaget Seabased som för tre år sedan startade bygget av en av världens största vågkraftparker, i havet nordväst om Smögen (utanför Sotenäs). I januari 2016 började vågkraftparken leverera el till det svenska elnätet via en 10 kilometer lång kabel på havsbotten.
I nuläget har vågkraftparken en installerad effekt om drygt en megawatt, men målet är att bygga ut till cirka tio megawatt. Vågkrafttekniken har även rönt intresse utomlands och flera beställningar på kraftverk från Lysekilsfabriken har kommit från afrikanska Ghana.
Fler vågtekniker
Bojtekniken är dock långt ifrån den enda som prövas för att generera el ur havets vågor. Energibolaget Fortum, som är en av finansiärerna av Sotenäs-projektet, bidrar även till bygget av en vågkraftpark med effekten 1,5 megawatt i franska Bretagne. Tekniken där kallas för Wave Roller och kan beskrivas som stora vipp-paneler på havsbotten. Där på mellan åtta och 20 meters djup vippas panelerna fram och tillbaka av havets svall. Rörelsen driver en hydraulisk kolvpump inuti panelen, som i sin tur genererar el.
Flera olika tekniker utvecklas också vid testanläggningen Wave Hub i brittiska Cornwall. Där finns kapacitet att ansluta effekter upp till 48 megawatt till elnätet samt även testa tidvattenkraftverk. Många försök här finansieras av EU-kommissionens forskning- och utvecklingsprogram Horizon2020.
Ett känt vågkraftverk är den långa, flytande ”ormen” Pelamis som anslöts till det brittiska elnätet redan 2004, från sin placering utanför skottska Orkney. Vågkraftverket som består av fyra stora flytkroppar väger cirka 700 ton och beräknas kunna ge effekten 750 watt. Pelamis, som även prövats utanför Portugals kust, har dock tampats med både tekniska och ekonomiska problem under årens lopp. Tekniken är lovande och kan ge mycket el, men visar samtidigt på vågkraftens svagheter. Kraftverken placeras ofta där det är tuffa väderförhållanden, vilket ställer stora krav på att konstruktionerna är robusta. Enkelhet har visat sig vara en framgångsfaktor, liksom placering av generatorerna på havsbotten.
Oönskad konkurrens
– Sedan handlar det också om mycket stora investeringar – ofta miljardbelopp. Om vågkraften fått samma stöd som vind- och solkraft hade nog utvecklingen gått snabbare. Men här blir det tyvärr en oönskad konkurrenssituation, säger Mats Leijon.
Det gemensamma målet är ändå att erbjuda alternativ till storskalig elproduktion genom förbränning av kol, olja eller naturgas. Och potentialen i vågkraft är så pass stor att den är värd att fortsätta satsa på, menar Mats Leijon.
Så funkar flytbojarna utanför Lysekil
Vågkraftsteknik omvandlar energi från havets vågor till el. Det finns många olika typer av teknik för detta som huvudsakligen fungerar på två olika sätt: antingen utnyttjas kraften i ytvågorna eller i vågorna på botten.
En av världens mest kända vågkraftparker finns på svenska västkusten, nordväst om Smögen. Den består av drygt 20 flytbojar som är förankrade i havsbotten med betongfundament, och är exempel på kraft från ytvågor. När havet böljar rör sig flytbojarna upp och ner och driver linjära generatorer som sitter inbyggda i höga stålstrutar på betongfundamenten. Havet rör sig olika mycket överallt och därför ger varje enskild boj olika mycket ström. För att konvertera energin till efterfrågade 50/60 Hertz växelström används två egenutvecklade växelstationer som även de är placerade på havsbotten. I januari 2016 började vågkraftparken leverera el till det svenska elnätet via en 10 kilometer lång bottenkabel.
Utanför Lysekil pågår sedan 2004 också ett forskningsprojekt, lett av Uppsala universitet, som kontinuerligt mäter vågorna i området. Uppgifter samlas in om våghöjd och våglängd och utifrån det räknas en medelvåghöjd ut. Denna så kallade signifikanta våghöjd är viktig bland annat för beräkningar av hur mycket effekt som flödar in mot försöksområdet. I ”Lyskilsprojektet” sjösätts och testas också olika tekniska lösningar. Här studeras även hur vågkraften kan påverka miljön och de organismer som lever i närheten. Resultaten hittills visar att vågkraft kan ha en positiv påverkan på det lokala ekosystemet, eftersom vågkraftsparkerna fungerar som artificiella rev. Det går inte heller att bedriva storskaligt fiske i områden med vågkraft.
Skapa nya bränslen
Ekonomin är viktig även för en annan uppstickare inom förnybar energi som rönt framgångar på senare tid – så kallad artificiell fotosyntes. Här handlar det inte om att generera el, utan i stället om att producera bränslen på ett nytt, effektivare sätt. I stället för att bryta ner biomassa och omvandla exempelvis spannmål till etanol producerar den artificiella fotosyntesen bränsle direkt i en process.
Kostnaderna här finns ännu så länge främst i laboratorierna där forskarna jobbar på högvarv med att bland annat bygga konstgjorda löv som efterliknar växternas fotosyntes. I de konstgjorda löven används molekyler och material som härmar principerna hos naturlig fotosyntes. De artificiella löven fångar in solljus vars energi spjälkar vatten till syrgas och elektroner. Elektronerna driver sedan en kemisk process som mynnar ut i ett bränsle, exempelvis vätgas eller alkohol. En finess med löven är att de är enkla att tillverka av tunna lager av olika material.
– De konstgjorda löven är jätteviktiga att visa upp och det finns i dag cirka tio olika varianter. Det fortsatta arbetet handlar om hur löven ska skalas upp till fullt fungerande apparater, säger Leif Hammarström, professor i kemisk fysik vid Ångströmslaboratoriet i Uppsala.
Ny typ av solpanel
Målet är nya sorters solpaneler som producerar bränslet direkt. Ännu så länge är det vätgas som är enklast att tillverka. Men forskning och utveckling satsas också på en förlängning av bränsleprocessen som i slutänden ger flytande bränslen som alkaner, metanol eller etanol. Även andra produkter som bioplaster, läkemedel och gödning kan tillverkas med hjälp av artificiell fotosyntes.
Precis som för vågkraften läggs mycket tid och pengar inom konstgjord fotosyntes på att bygga teknik som är tillräckligt stabil och ger god utdelning av energi. Ett viktigt arbete är att utveckla så kallade molekylära katalysatorer som kan ”jonglera” med många elektroner och protoner på samma gång.
– Katalysatorerna fungerar som dirigenter i omvandlingen av solljus till kemisk energi. Det gäller att skapa processer som rör sig ungefär som ett paraply som vänds ut och in, fram och tillbaka väldigt snabbt och lätt, säger Leif Hammarström.
Rekordsnabb katalysator
För fyra år sedan var glädjen stor i laboratoriet på kemiinstitutionen på KTH i Stockholm. Professorn i organisk kemi, Licheng Sun, och hans kollegor förstod då att de lyckats skapa en rekordsnabb katalysator för artificiell fotosyntes. Den molekylära katalysatorn klarade att göra över 300 ”paraplyvändningar”, eller utbyten, per sekund. Det stod sig bra i jämförelse med hastigheten hos den naturliga fotosyntesen som är mellan 100 och 400 utbyten per sekund.
– Det finns många fantastiska katalysatorer redan, men många av dem är främst till för forskning, eftersom de är svåra eller dyra att skala upp, säger Leif Hammarström.
Fortsatt utveckling behövs också av färgämnen som kan efterlikna klorofyllet och fånga in solljuset i konstgjorda löv. I dag används ofta rutenium, men det är ett förhållandevis dyrt och sällsynt material. Tar sig forskarna och teknikutvecklarna över de här och några andra trösklar är potentialen för artificiell fotosyntes mycket stor.
– Solinstrålningen mot jorden är enorm, även långt norrut. Många länder skulle kunna bli självförsörjande på solbränsle och helt bli av med sitt fossilbehov, säger Leif Hammarström.
Så funkar artificiell fotosyntes
Vid så kallad artificiell fotosyntes efterliknas gröna växters sätt att omvandla solenergi till bränsle. I ett vanligt löv fångas solljus in av färgämnet klorofyll. Elektronerna som då frigörs används till att omvandla koldioxid till kolhydrater som är växtens ”bränsle”. Samtidigt spjälkas vatten i lövet till syrgas, som vi andas.
I konstgjord fotosyntes används molekyler och material som härmar principerna hos den naturliga fotosyntesen. De konstgjorda systemen fångar in solljus vars energi spjälkar vatten till syrgas och elektroner. Elektronerna driver sedan en kemisk process som mynnar ut i ett bränsle, som vätgas eller alkohol.
En viktig del i forskningen är att studera hur man kan kontrollera överföringen av elektroner och protoner mellan molekyler. Bland annat utvecklas molekylära katalysatorer som kan ”jonglera” med många elektroner och protoner på samma gång på ett snabbt och energieffektivt sätt.
Text: Marie Granmar, på uppdrag av forskning.se
När människan lärde sig att hantera elden inleddes en ny epok i den moderna människans tidiga utveckling. Elden erbjöd ljus och värme och innebar att människan började tillaga sin mat som därmed blev lättare för kroppen att tillgodogöra sig. Det har även framförts att det var kring elden som människans språk och fantasi utvecklades.
Trots att de ofta porträtteras som något trögtänkta, har forskare hittat bevis för att även neandertalare gjorde upp eld. Men ingen eld utan rök och frågan är om neandertalarna inte hade gjort bäst i skippa eldstäderna för sin hälsas skull.
Tålde röken sämre
Eftersom neandertalarna och andra förhistoriska människoarter ofta gjorde upp eld i grottor eller andra dåligt ventilerade utrymmen är det inte orimligt att anta att de andades in enorma mängder giftig rök, något som borde ha haft negativa konsekvenser på deras hälsa. Ny forskning från Pennsylvania State University visar dock att homo sapiens sapiens, alltså den moderna människans förfäder, bar på en oväntad genetisk fördel, en mutation som gjorde att de tålde rök från brinnande trä mycket bättre än sina artfränder.
Genom att studera en gen som kallas AHR, dels från tre neandertalare och en denisovanmänniska, dels från nu levande människor och en människa som levde för 45 000 år sedan kunde forskarna se att neandertalarna och denisovanerna var mer benägna att ta upp dioxiner och polycykliska aromatiska kolväten som är kända för att orsaka bland annat cancer. Skillnaderna var mycket stora och för vissa kemikalier i röken fanns en tusenfaldig skillnad i giftighet.
– De påverkades förmodligen på samma sätt som vi gör när vi överexponeras för rök, det vill säga med andningsproblem, luftvägsinfektioner, låg födelsevikt och en ökad risk för barnadödlighet, säger Jessica Abbott, evolutionsbiolog vid Lunds universitet.
Tack vare mutationen kunde homo sapiens sapiens omvandla de giftiga ämnena och upplevde därför inte samma problem.
Slumpvis mutation
Bland primater är det idag bara den moderna människan som bär på mutationen. Att mutationen uppstod från första början handlar dock bara om ren tur.
– Alla mutationer uppkommer slumpvis, så vi hade nog bara tur som fick den först. Sen när en ny mutation uppkommer måste den lyckas sprida sig och även där finns det ett mått av tur. En väldigt ovanlig mutation kan lätt försvinna igen även om den är fördelaktig, bara på grund av otur. Till exempel kanske jag är den enda som har fått mutationen för minskad rökkänslighet, men råkar blir uppäten av en björn innan jag hinner skaffa egna barn, säger Jessica Abbott.
Den lyckosamma mutationen gjorde oss dock inte helt resistenta mot rök. I länder där många lagar mat över öppen eld inomhus är trärök fortfarande ett stort hälsoproblem.
– Ja, i teorin finns det sällan genetiska förändringar som fullständigt skulle lösa ett sånt problem, säger Pontus Skoglund, doktor i evolutionär genetik vid Harvard University.
Orsakade inte utdöendet
Forskarna är noga med att betona att det inte finns några bevis för att neandertalarnas rökintolerans är anledningen till att de så småningom dog ut. Jessica Abbot förklarar:
– Rökintoleransen kan ha bidragit, men det fanns förmodligen flera anledningarna till att de dog ut. Till exempel kan det ha berott på förändring av klimatet till neandertalarnas nackdel, konkurrens från människan som bland annat hade effektivare verktyg eller kanske till och med nya sjukdomar som introducerades av människan.
Hon får medhåll av Pontus Skoglund.
– Det är ju en intressant observation det här, men idén att detta kan ha påverkat risken för lunginfektion hos neandertalare bara spekulation i nuläget. När det gäller den specifika mutationen så vet vi dessutom inte om det var en evolutionär anpassning eftersom det i nuläget inte finns några klara tecken på det. Därför bör man nog ta det här med en nypa salt. Det är en intressant idé dock och inte omöjligt, säger han.
Det är ännu oklart vad som gjorde att neandertalarna dog ut för drygt 30 000 år sedan. De flesta forskarna är dock överens om att det troligtvis rör sig om en rad olika händelser, bland annat klimatförändringar, sjukdomar och dålig anpassningsförmåga, som tillsammans gjorde att livet blev för svårt för neandertalarna.
Ledde till en dålig vana
Tack vare vår genetiska fördel kunde alltså de förhistoriska människorna ta del av eldens fördelar, men undvika nackdelarna. Det innebär att vi i dag kan njuta av lägerelden och äta grillat kött utan att få en luftvägsinfektion på löpet. Hur trevligt det än låter så har mutationen naturligtvis även en baksida.
– Hade vi inte varit så röktoleranta hade man kanske aldrig uppfunnit cigaretter som i sin tur orsakar cancer och andra kroniska sjukdomar, säger Jessica Abbott.
Text: Izabella Rosengren på uppdrag av Forskning.se
Alla hjärtans dag – dagen då de flesta par och andra allmänt kyss- och hångelsugna troligtvis byter saliv med varandra lite oftare än vanligt. Åtminstone har det blivit så de senaste århundradena.
En stor studie av romantiska och sexuella kyssar vid Indiana University och Las Vegas University of Nevada, UNLV, visar nämligen att handlingen där man trycker sin läppar mot varandra är ett relativt sentida fenomen i människans historia.
– Det brukar påstås att den romantiska kyssen uppstod under medeltiden. Tidigare var kyssen främst en hälsningsritual. I Persien på 400-talet före vår tid hälsade man den som var av samma sociala ställning som man själv med en kyss på munnen. Var gästen av en något lägre status fick han nöja sig med en kyss på kinden, säger Henric Bagerius, docent i historia vid Örebro universitet.
Henric Bagerius forskning handlar främst om samspelet mellan politik och sexualitet från medeltid till nutid och han vet således både det ena och det andra om hur och varför man kysste varandra förr i tiden.
– Även de tidiga kristna hälsade varandra med en fredskyss som ett tecken på broderskap och samhörighet och i många ortodoxa kyrkor utväxlar man fortfarande fredskyssar på påskdagens morgon.
Från vänskapsbevis till privatsak
Trots att den officiella romantiska kyssen inte är äldre än drygt 700 år betyder det inte att den bara delades mellan vänner. Eftersom läpparna är en känslig och erogen kroppsdel var kyssen en väldigt intim handling som mycket väl kunde vara erotisk. Till exempel kan man läsa i 3500 år gamla indiska sanskrittexter om älskande som möts ”mun till mun” och om en man ”dricker frukten från en slavinnas läppar”. Det är dock först under medeltiden som kyssen fick en officiell romantisk innerbörd.
– Det har satts samman med framväxten av en hövisk kultur och en diktning om en sorts romantisk kärlek mellan aristokratiska män och kvinnor. Med tiden letade sig kyssen in i olika bröllopsceremonier, och blev sedan alltmer privat. Från att ha varit en gest som gjorde det möjligt att visa upp vänskap och trohet inför andra, har kyssen blivit alltmer förknippad med det personliga och privata, säger Henric Bagerius.
Målningen är gjord efter ett berömt foto. Foto: Bundesarchiv, B 145 Bild-F088809-0038 / Thurn, Joachim F. / CC-BY-SA 3.0 [CC BY-SA 3.0 de (http://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0/de/deed.en)], via Wikimedia Commons
Numera förekommer kyssar sällan i ceremoniella sammanhang – broderskapskyssen mellan Leonid Brezjnev och Erich Honecker från 1979 undantaget. Dessutom är väldigt få romantiska kyssar accepterade i offentligheten. Ett talande exempel är det ramaskri som uppstod i brittiska tidningar när prins Philip i början av 2000-talet kysste sin fru, tillika drottning Elizabeth II, offentligt för första gången på drygt 50 år.
– Att man inte vill se vissa personer kyssa varandra handlar förmodligen mest om kulturella regler för acceptabelt beteende. Drottning Elisabeth ska vara höjd utöver det vanliga i egenskap av drottning, så man gillar inte när hon beter sig som vem som helst, säger Jessica Abbott, evolutionsbiolog vid Lunds universitet.
Kysskulturer i minoritet
Forskarna vid Indiana University och UNLV kom även fram till romantiska kyssar är långt i från en global sedvänja. Efter att ha undersökt 168 av världens kulturer visade det sig att kärlekens kyssar endast förekom i 46 procent av dem.
Allra vanligast att kyssas var det enligt studien i Mellanöstern där hundra procent av de undersökta kulturerna ägnade sig åt det. För Asiens kulturer var siffran 73 procent, Europas 70 procent och Nordamerikas 55 procent.
– Det uppskattas att den amerikanska genomsnittskvinnan har kysst 79 män innan hon gifter sig, att mer än 90 procent av alla amerikaner har kysst någon före sin fjortonårsdag och att amerikanska män som kysser sin hustru regelbundet lever i genomsnitt fem år längre än män som gör dem gör det sällan, säger Henric Bagerius.
De som inte har anammat kyssarna är kulturer i Centralamerika och på Nya Guinea och jägar- och samlarkulturer söder om Sahara och i Amazonas djungler.
– Några kulturer tycks helt sakna ord för att kyssas, vilket antyder att kyssen inte ses som ett viktigt uttryck för vare sig vänskap eller kärlek, säger Henric Bagerius.
Mehinakustammen i Brasilien ansåg till exempel kyssar vara både motbjudande och äckliga, vilket kanske inte är så konstigt egentligen då en kyss kan föra över 80 miljoner bakterier.
En mänsklig egenskap
Trots att den romantiska kyssen endast förekommer i 46 procent av världens kulturer betyder det dock inte att människorna där inte pussas.
– Så gott som alla kulturer pussar varandra, framförallt föräldrar och barn. Man tror att pussens ursprung är matning av barn från mun till mun, med mat som en vuxen har tuggat sönder. Det är förmodligen också därför så få djur pussar varandra och inga andra kysser varandra – beteendet kommer indirekt ifrån vård av spädbarn, och få djur har så hjälplösa ungar som människan, säger Jessica Abbott.
I djurvärlden är det betydligt vanligare att använda luktsinnet för att visa sina känslor, till exempel genom att nosa eller slicka på varandra. Djurens beteende ligger även till grund för en annan teori om kyssarnas uppkomst, nämligen att den tillåter oss att komma tillräckligt nära varandra för att uppfatta den andres feromoner. På så sätt fick vi veta om den andra parten var ett bra fortplantningsval. I vissa kulturer övergick sniffandet till läppkontakt, men funktionen är likväl densamma.
– Man kan tänka sig att det finns en viss evolutionär fördel när det gäller kemisk kommunikation. Många djur använder sig av kemisk kommunikation vid partnerval, så det är inte så långsökt att tro att detsamma gäller människor. När man utbyter saliv kan man nog få information om partnerns genetisk kvalité och allmän hälsotillstånd – fast det känner man förmodligen omedvetet som ”god” eller ”äcklig” smak, säger Jessica Abbott.
Text: Izabella Rosengren, på uppdrag av forskning.se
6 februari i år var inte bara samernas nationaldag, det var även 100 år sedan den första kolonialstatsöverskridande samiska kongressen ägde rum i Trondheim. Det firas med pompa och ståt över hela Sápmi och evenemang som uppmärksammar detta planeras att pågå hela året ut.
Samtidigt kan få ha undgått att det pågår något av en samisk boom inom populärkultur. Artister som Sofia Jannok, Maxima Märak och Jon Henric Fjällgren turnerar land och rike runt och den svensk-franska tv-serien Midnattssol har blivit unisont hyllad av kritikerna.
– Vi har många positiva förebilder att se upp till, vilka ger samerna en röst utåt till storsamhället. De får ut sitt budskap via musiken och visar upp det samiska för hela svenska folket, säger Lis-Marie Hjortfors, etnolog och doktorand på Vaartoe Centrum för samisk forskning vid Umeå Universitet.
Hon är dock inte odelat positiv till Midnattssol som hon menar visar upp väldigt en väldigt stereotypisk bild av samerna.
– Serien har fått både ris och ros av samerna. Den visar förvisso upp det samiska och i vilken värld vi lever i, men skildrar även samerna på ett schablonmässigt sätt. Det är fiktion och inte en dokumentär, men tyvärr så tas det som visas upp om samerna som sanning, vilket är negativt.
Stående ovationer på filmfestival
Desto mer positiv är hon till filmen Sameblod av Amanda Kernell som hade Sverigepremiär på Göteborgs filmfestival, som för övrigt hade fokus på samisk film. Filmen, som handlar om två samiska systrar under rasbiologins Sverige på 1930-talet, är redan internationellt hyllad och fick bland annat stående ovationer på Sundance Film Festival.
– Denna film visar upp en bild som är betydligt mer trovärdig. Amanda Kernell är själv sydsame och filmen skildrar samerna ur ett samiskt perspektiv. Det är viktigt att samerna blir hörda och att vi själva får rätten till vår egen historiebeskrivning, säger Lis-Marie Hjortfors.
Samiska för stora och små
Den samiska populariteten märks även på litteraturfronten. Till exempel tilldelades den samiska författaren och journalisten Ann-Helén Laestadius Augustpriset för årets barn- och ungdomsbok ”Tio över ett” som handlar om flytten av Kiruna.
Men trots att böcker som rör Sápmi och samer har blivit på tapeten det senaste året är det ytterst få av dem som finns översatta till samiska. Enligt författarföreningen Bágo ges det ut i snitt 0,2 böcker på samiska per år, det vill säga en hel bok var femte år. De senaste året har det dock grundats minst två nya samiska förlag, vilket har fått till följd att bland annat Åsa Larssons bok Det blod som spillts kommer på nordsamiska senare i år.
Även de yngre får ta del av det samiska flytet. Förra året gick till exempel den första filmen, Alfons Åberg, dubbad till samiska upp på utvalda biografer och i år turnerar musikalen Plupp översatt till sydsamiska i Sverige.
Uppmärksamhet bidrar till exotifiering
Enligt Jenny Wik Karlsson, verksamhetschef för Samernas riksförbund, har den ökade uppmärksamheten ännu inte inneburit att samerna har fått sina några ytterligare rättigheter erkända eller utökade. Hon är dock hoppfull inför framtiden.
– Samernas synlighet har gjort att kunskapen om vilka vi är har ökat och på sikt kan denna synlighet ge oss större möjligheter att påverka våra frågor. Vi har inte sett någon direkt ändring i synen på våra rättigheter hos politiker, däremot ser vi en förändring genom att vi får rätt i fler domstolar.
Trots att Jenny Wik Karlsson i regel är positiv till uppmärksamheten håller hon med Lis-Marie Hjortfors om att den kan komma att få konsekvenser.
– Det finns en överhängande risk att de saker som syns bidrar till att upprätthålla en bild av samer som exotiska. Det kan också bidra till att öka motsättningarna, säger hon.
En nationell försoning
För att i största möjliga mån undvika att dessa konflikter skapas är det enligt Inge Frisk vid Stockholms sameförening viktigt att ge samerna en möjlighet att känna sig trygga att utöva sin kultur och bekänna sin samiska identitet – en slags försoningsprocess.
– Varje internationellt större företag har ju en avdelning för miljö och hälsa som syftar till att skydda personalen genom att odla gemensamma värderingar. Det handlar bland annat om att uppmuntra till mångfald och att respektera varandras ursprung. Varför kan det inte finnas något liknande på nationell nivå?
Ett bra första steg i den riktningen anser han är att göra filmen Sameblod till ett obligatoriskt läromedel.
– Det kan bli en bra isbrytare på sikt!
Samiska har talats i Skandinavien i tusentals år och i dag uppskattas drygt 23 000 samer behärska någon av de olika språkvarieteterna. Antalet talare hade troligtvis varit många fler om det inte hade varit för den omfattande försvenskningen av de så kallade lappmarkerna under 1800- och 1900-talet som bland annat innebar att all undervisning skedde på svenska.
– Anledningen till att ett folk byter språk beror nästan alltid på att de tror att det gynnar deras materiella status. Talade man samiska fick man inga jobb så folk var tvungna att byta. Vill man ta kål på ett språk är det bästa sättet inte att förbjuda det utan att ge signalen att ditt språk ger inga pengar, ”varsågod och prata samiska, men tro inte att du får ett jobb om du gör det”, säger Mikael Parkvall, lingvist vid Stockholms universitet och fortsätter:
I dag är alla samiska språkvarieteter hotade, vissa till och med på gränsen till utdöda.
Samiskan ligger illa till
Enligt Mikael Parkvall är utsikten för de samiska språken allt annat än god. Så fort ett språk börja tappa talare är det i princip för sent, menar han. Detta trots att Sametinget i sin senaste lägesrapport om de samiska språken gav en bild av en aningen ljusare framtid.
– Jag blir skeptisk när jag läser sådana saker. Varje gång ett språk är hotat så kommer solskenshistorierna, men rotar man lite mer så visar det sig att det gäller fyra ungdomar som kan räkna till tre på det gamla språket och det tycker jag inte riktigt räknas. Har det börjat att gå åt helvete för ett språk så är det kört. Det finns extremt få fall där utvecklingen har vänt och hittills så har jag inte trott att det gäller för samiskan.
Enligt Mikael Parkvall finns det bara ett sätt att rädda ett språk och det är att erbjuda utbildningar i det.
– Eftersom vårt samhälle premierar kunskap gäller det att vara högutbildad om man ska ta sig fram. Men eftersom det inte finns något samiskspråkigt universitet går det inte att få en hel utbildning på samiska, vilket är ett ganska kraftigt incitament på att ens språk värderas som skit. I de bästa av världar skulle det finnas ett universitet för varje samiskt språk, men det är inte görbart med tanke på att flera av språken har mindre än 500 talare totalt.
Stort fokus på skolan
Men inte alla är lika pessimistiska som Mikael Parkvall. Sedan 2010 gäller en ny lag om nationella minoriteter som innebär att den som tillhör en minoritet ska ges möjlighet att lära sig, utveckla och använda sitt språk. I samband med detta etablerades Samiskt Språkcentrum i Östersund och Tärnaby som har som uppdrag att aktivt främja de samiska språken.
Som ett led i revitaliseringsprocessen fick alla förskolor i de samiska förvaltningsområdena år 2011/2012 pedagogiska boxar med sagor, spel och sånger på nord-, lule- och sydsamiska samt på svenska. Syftet med lådorna, som kallas Jågloe (rackarunge på sydsamiska), var att inspirera pedagoger att arbeta aktivt med samiska i förskolan.
En annan barnorienterad satsning var lanseringen av appen Sápmi Knacka på!, en samisk version av den svenska appen Knacka på!, år 2015. Appen finns sedan tidigare översatt till 15 språk och är baserad på den populära barnboken Knacka på! av Anna-Clara Tidholm.
Östsamiska, centralsamiska och sydsamiska
Samiskan är uppdelad i tre huvudsakliga språk. Inom dessa finns ett flertal dialekter eller varieteter. Till östsamiskan hör enaresamiska som talas kring Enare träsk i Finland och skoltsamiskan i Finland och Ryssland. Kildinsamiska, akkalasamiska och tersamiska talas på Kolahalvön.
Centralsamiska kan delas in i ett nordsamiskt och ett lulesamiskt område.Till nordsamiska räknar man sjösamiska, som talas i kustområdet i Norge, finnmarkssamiska, som talas i Finnmarken i Norge samt tornesamiska som talas norr om Jiellevárri/Gällivare och angränsande områden i Finland och Norge. Övriga centralsamiska språk är lulesamiska, som talas i Jåhkåmåhkke/Jokkmokk i Sverige och Divtasvuodna/Tysfjord i Norge samt arjeplogssamiska som talas i arjeplogsområdet.
Till de sydsamiska språken hör umesamiska, som talas i Västerbotten, och den egentliga sydsamiskan som talas i södra Västerbotten och Jämtland.
I dag erbjuder flera kommuner dessutom samisk integrering i grundskolan, vilket innebär att eleverna följer grundskolans läroplan, men vissa ämnen såsom språkval, slöjd och samhällorienterade ämnen har samisk inriktning. Målet är att eleverna ska uppmuntras att förstärka sin samiska identitet.
– Minoritetsreformen har bland annat gjort att det har blivit mer accepterat att synliggöra sitt ursprung. Många föräldrar vill i dag ge det samiska språket som en gåva till sina barn, även om de själva inte kan språket, säger Ingegerd Vannar, språkkonsulent på Samiskt språkcentrum.
Samiskan på sociala medier Marit Kuhmunen Blom, projektledare vid Samiskt Språkcentrum, är även hon väl medveten om utmaningarna vad gäller de samiska språken. För att dra sitt strå till stacken samlade hon ihop 19 språkambassadörer som fick i uppgift att synliggöra samiskan i sociala medier.
– Deras uppgift är att peppa andra ungdomar att skriva på samiska. Vi har även Facebook- och Instagramkonton, ett för varje språkvarietet, som heter ”prata samiska med mig” så att samiskan ska höras och synas. Ambassadörerna har även åkt runt i svenska Sápmi och arrangerat aktiviteter där man normalt sett skulle prata svenska. Till exempel så anordnades en klätterkväll med en instruktör som pratade samiska, säger Marit Kuhmunen Blom.
Idén till projektet, som går under namnet Sámás, kommer ursprungligen från Norge där en liknande kampanj pågick under två år med ett lyckat resultat.
– Jag tror att det beror mycket på ambassadörernas stora samiska kontaktnät. Det här är ungdomar som redan innan var aktiva i det samiska samhället och de har varit väldigt duktiga på att prata om kampanjen. Sen är det väldigt populärt att kunna samiska just nu.
Sámás tog slut den sista januari och det är ännu oklart om det blir någon fortsättning på projektet. Kanske följer man i Norges fotspår som med projektet ”prata samiska med barnet” har flyttat fokus från ungdomar till föräldrar.
Text: Izabella Rosengren för Forskning.se
– Vi har undersökt hur det har gått för de som har kommit tidigare för att kunna lära oss av dem när vi nu möter nya grupper, säger Eskil Wadensjö professor vid institutet för social forskning vid Stockholms universitet.
Han har tillsammans med forskaren Aycan Celikaksoy har kartlagt 10 000 ensamkommande barn. Resultaten redovisas i rapporten Ensamkommande barn i Sverige.
Barnen kom mellan 2003 och 2012 och forskarna har sammanställt data från Socialstyrelsen och SCB över arbete, utbildning och inkomst.
De flesta är omkring 16 år – men inte bara
Den bild som växer fram visar att de flesta ensamkommande barn kommer till Sverige när de är 16-17 år. Men det finns också yngre tonåringar och till och med barn under 10 år. De yngsta har tagit sig hit tillsammans med en förälder som är så ung att den också räknas som barn. De äldsta i studien har forskarna kunnat följa fram till 25-års åldern.
De går i grundskolan eller i gymnasiet och i 20-års åldern börjar de flesta arbeta. Många drag är gemensamma för alla ensamkommande barn men där finns skillnader. Till exempel utmärker sig den afghanska gruppen.
– Fler av dem som kommit från Afghanistan har arbete. Skillnaden är inte så stor med mönstret är detsamma som i Norge så därför kan vi vara ganska säkra på att det stämmer, säger Eskil Wadensjö.
Det finns även skillnader mellan könen.
– 65 procent av pojkarna har arbete jämfört med 50 procent av flickorna. Flickorna studerar lite oftare än pojkarna. Men i den grupp som varken arbetar eller studerar dominerar flickorna, säger Eskil Wadensjö.
Ingen hög arbetslöshet inom gruppen
Det kan bero på att om flickorna förenas med familj eller släktingar i Sverige så kan det hamna på deras lott att sköta hushållet eller ta hand om yngre barn. Många av de ensamkommande gifter sig också tidigt och då är en möjlig förklaring att flickorna blir hemmafruar. Men Eskil Wadensjö påpekar att det är viktigt att närmare undersöka hur det går för flickorna.
Pojkarna får jobb på byggen, i transportsektorn eller okvalificerade industrijobb. Flickorna jobbar som undersköterskor, sjukvårdsbiträden och i äldreomsorgen. Ganska naturligt säger Eskil Wadensjö, med tanke på att de har kort skolbakgrund.
Det finns också de som studerar vidare på högskola och universitet, men på vilka utbildningar svarar inte den här studien på. Eskil Wadensjö tolkar heller inte siffrorna som att det är hög arbetslöshet i gruppen.
– Preliminärt verkar det inte vara så. Men vi kommer att titta mer på det. Nästa uppföljningsgrupp är de som kom 2013 till 2014 då kommer vi att använda data om arbetslöshet också. Men vi har inga indikationer på att det finns många i arbetslöshet bland dem vi har undersökt.
Samma lön oavsett nationalitet
Jämfört med andra länder sticker Sverige ut i ett avseende. När de som kom hit som ensamma barn så småningom börjar jobba tjänar de betydligt bättre än vad samma grupp gör i andra länder.
– Vi trodde att de skulle ha mycket sämre inkomster är de som är födda i Sverige. I andra länder har de ensamkommande ofta mycket låga inkomster. Men så var inte fallet. De har samma inkomst som svenskar i jämförbara branscher. De svenska erfarenheterna avviker klart från hur det ser ut internationellt, säger Eskil Wadensjö.
Antalet ensamkommande barn varierar över åren. 2003, som ligger längst bak i tiden för Eskil Wadensjös studie kom det bara 369 barn. 2012 växer de till 3 533. 2015 är det år då det kommer allra flest 35 500 för att med den strängare flyktingpolitiken minska till några tusen under 2016.
Majoriteten är pojkar, bara 25 procent är flickor. Få flickor från Afghanistan och Irak men nästan hälften av barnen från Eritrea och Somalia är flickor.
Ensamkommande har stor kapacitet
– Det kan bero på att familjenormerna i hemländerna skiljer sig åt. Men också på att många av pojkarna från Afghanistan bor i Iran där de riskerar att bli utvisade till Afghanistan och att de kan tvingas att bli soldater. Numer gäller det också Somalia och Eritrea. Vi ser att en större del pojkar därifrån söker asyl nu. Det beror just på faran att bli rekryterad till krig eller inbördeskrig, säger Eskil Wadensjö
För att integrationen i det nya landet ska lyckas så behöver mottagandet ske i olika steg, där varje del är lika viktig. Det är inte en fråga som den här studien svarar på men något som är väl belagt i både svensk och internationell forskning. Det börjar med att hanteringen av uppehållstillstånd ska gå så snabbt som möjligt. Ovisshet och väntan förvärrar den psykiska stress som många av barnen lever med.
Barnen behöver ett tryggt boende och nätverk av vuxna och jämnåriga. Därefter språkintroduktion, skola och vidare ut på arbetsmarknaden. Den största risken för att inte klara av att etablera sig i ett nytt land är de erfarenheter av att tvingas fly som barnen bär på.
– Det är en svår upplevelse att lämna sin familj och att vara på flykt. Många undersökningar i många olika länder pekar på att det är väldigt viktigt att snabbt ta tag i barnen när de kommer till det nya landet och ge dem hjälp att bearbeta sina upplevelser, säger Eskil Wadensjö.
Men många av barnen visar också stor kapacitet när det gäller att anpassa sig. Något som förvånade Eskil Wadensjö.
– När vi jämför med barn som kommit med sina föräldrar så går det lite bättre för ensamkommande flyktingbarn att etablera sig på arbetsmarknaden. Vi vet inte vad det beror på, det måste vi undersöka vidare. Men man kan inte vara svag och klara av att fly ensam, säger han.
Text: Lotta Nylander, på uppdrag av forskning.se
Josef nio år halkade i simhallen och slog i huvudet och fick åka ambulans till sjukhuset för att sy. Men det han var mest rädd för att var att vårdpersonalen skulle upptäcka att han saknade de fyra sista siffrorna i personnumret och ringa polisen.
Maya sex år upptäckte en polis på skolgården när skoldagen var slut. Snabbt bestämde hon sig att ta en annan väg hem för att inte leda polisen till den hemliga adress där hon och familjen gömde sig.
”Jag är en tjej på 11 år som levt gömd sedan jag var fem år. Jag vill inte gå runt och vara rädd. Jag vill inte leva så här. Snälla kan ni lyssna på mig och försöka göra någonting åt det.”, står det i ett brev som en gömd flicka skrev till dåvarande statsminister Fredrik Reinfeldt och prinsessan Victoria.
De gömda barnens berättelser finns återgivna i rapporten Hälsa, välbefinnande och utveckling. En studie om papperslösa barn. Den är skriven av Åsa Wahlström Smith forskare i socialantropologi vid Göteborgs universitet och Henry Ascher, professor i folkhälsovetenskap.
Under 2012 till 2014 följde Åsa Wahlström Smith 19 gömda barn för att ta del av hur de upplever sin situation.
– De mår dåligt, de är rädda, de lever med olika nivåer av hot. De är ständigt medvetna om var de är och att de inte har tillstånd att vistas i landet, säger Åsa Wahlström Smith.
Flyttade 38 gånger under ett och ett halvt år
Samtidigt påpekar hon att den grupp hon följt var de barn som orkade vara med i en forskningsstudie. Många tillfrågade tackade nej eftersom de inte var tillräckligt psykiskt starka.
Barnens tillvaro präglas av utsatthet och fattigdom. Eftersom de är i Sverige illegalt kan föräldrarna inte ha reguljära jobb. De är därför hänvisade till olika former av svartjobb och understöd från privatpersoner och frivilligorganisationer. De är trångbodda och flyttar ofta. Ett av barnen hade flyttat 38 gånger på ett och ett halvt år
Många har bott så under stor del av barndomen. I studien finns barn som levt som gömda i åtta år. De svenska asylreglerna gör att familjerna kan söka uppehållstillstånd var fjärde år eftersom avslaget på den första ansökan preskriberas efter fyra år. Många hade även varit på flykt och bott som papperslösa innan de kom till Sverige. I vissa fall hade delar av familjen fastnat på vägen till Sverige. Som en familj där pappan och två barn var gömda i Sverige och mamman och det yngre barnet var gömda i Iran.
Skapar ”rum av normalitet”
En strategi som många barn utvecklade för att orka med sin situation var att skapa rum av ”normalitet”, som forskarna uttrycker det. Det kunde vara i en idrottsförening, i kulturskolan eller på internet. Då kunde de stundtals leva ungefär som andra barn och nästan glömma otryggheten i vardagen.
För att minska barnens stress borde organisationer och föreningar vara flexibla och inte alltid kräva de fyra sista siffrorna i personnumret, menar Åsa Wahlström Smith.
– Enligt barnkonventionen har barn rätt till fritid, till frihet och beskydd. Men det finns administrativa hinder som gör att de inte får sina rättigheter tillgodosedda. Okunskapen om hur man ska bemöta dessa barn och vad de har för rättigheter är också utbredd. Det är till exempel inte olagligt att hjälpa en person i papperslöshet så länge man inte gör det för ekonomiskt vinning. Det finns inte heller något krav att man ska ange papperslösa personer till polisen.
Men vissa verksamheter löser administrativa problem. Åsa Wahlström Smith ger stadsbiblioteket i Göteborg som exempel. Där hanteras papperslösa på samma sätt som de med skyddad identitet.
– De här trygga vardagsmiljöerna stärker de papperslösa barnen. Enkla saker som att spela i en orkester eller vara på biblioteket sänker även risken för dem att upptäckas. Situationer som utmärker dem på något sätt kan väcka misstankar om att något inte stämmer.
”Inte barnen som valt att leva i papperslöshet”
Samtidigt är barnen i Sverige illegalt. Ska då kommunala verksamheter underlätta för dem att leva här?
– De här personerna lever här för att de är desperata och inte har möjlighet att leva ett säkert liv i landet de flytt. Människor i papperslöshet kommer att finnas här i vilket fall. Det är inte barnen som har valt att leva i papperslöshet och i inget annat sammanhang kan barn straffas för sina föräldrars handlingar. Kommunen har en skyldighet mot alla som är bosatta där. Både socialtjänstlagen och barnkonventionen är tydliga med att inget barn ska fara illa och att barnen har rätt till skälig levnadsstandard.
Några av de familjer som Åsa Wahlström Smith följde fick uppehållstillstånd så småningom. Beslutet innebar naturligtvis en lättnad men också sorg.
– Det är dubbla känslor. Många känner att det har gått så otroligt mycket tid till ingen nytta. Och att gå från att ha levt från dag till dag till att börja reda ut sitt liv kan vara väldigt svårt. Samtidigt har familjerna ofta ett nätverk som hjälpte dem att leva som gömda och som ibland kan vara ett stöd in i samhället.
Men åren som gömd riskerar att prägla barnens fortsatta liv. Många av de som har uppgivenhetssymptom och har kallats apatiska barn, har varit gömda. Som vuxna kan barnen få svårt att utveckla nära relationer eftersom de i sin barndom ständigt fått hålla distans, säger Åsa Wahlström Smith.
Text: Lotta Nylander, på uppdrag av forskning.se
Flera stora studier från CHESS – Centre for Health Equity Studies- som är knutet till Karolinska institutet och Stockholms universitet, visar att vid en skilsmässa är växelvis boende det bästa för barnen.
– De problem som kan finnas med att behöva flytta mellan två hem verkar vara underordnade att man får vardagsföräldraskap med båda sina föräldrar, säger Malin Bergström psykolog och forskare, som arbetar med projektet Elvis vid CHESS som undersöker hur barn påverkas av att bo växelvis.
Malin Bergström säger att det har funnits en rädsla för växelvis boende. Särskilt barnpsykologer har varnat för att det kan innebära stora svårigheter för barn.
– Många psykologer har befarat att barnen ska bli stressade och att det skapas en rotlös generation.
Men det motsägs nu alltså av forskarna på CHESS.
– I alla studier vi har gått igenom kan vi se att barn som bor växelvis är mindre stressade än barn som inte flyttar mellan föräldrarna. Det är till och med så att de har bra kompisrelationer, säger Malin Bergström.
Malin Bergström och hennes kollegor har gått igenom flera stora undersökningar. Bland annat data som tagits fram av Statistiska centralbyrån på uppdrag av Socialdepartementet, över hur alla barn i årskurs sex och nio mår. De har jämfört barn som bor i kärnfamilj, som bor växelvis, som bor mest hos en förälder och barn som bor med enbart en förälder.
Barn i kärnfamilj mår bäst
Forskarna skiljer på hälsa och välbefinnande. Välbefinnande mäter det mesta som kan vara relevant för ett barn, säger Malin Bergström. Som vad barnet tycker om sig själv, hur relationen till föräldrarna ser ut, hur det fungerar med kompisar och skola. Hälsa mäter fysiska symtom och psykisk hälsa.
Det visar sig då att barn i kärnfamilj mår bäst, barn som bor växelvis mår något sämre. Barn som bor mest hos en förälder har ännu lite sämre hälsa och barn som bor enbart hos en förälder har mest problem.
Till exempel har 16 procent av flickorna som bodde med båda föräldrarna sömnsvårigheter jämfört med 18 procent av dem som bodde växelvis. Siffran för de som bodde mest hos en förälder var 23 procent och för de som bodde enbart med en förälder 26 procent.
Fungerar bra med växelvist boende
Generellt sätt uppger pojkarna att de mår bättre. Motsvarande siffror för dem varierar från 10 procent för de som bor med båda föräldrarna till 17 procent för de som bor med bara en förälder.
Varför blir det inte stressande för barnen att flytta mellan två hem?
– Jag tror att barn har en stor förmåga att anpassa sig. Om barnet lever i en familj där föräldrarna är nöjda med sina liv och där det inte finns gapande känslomässiga hål av att en förälder har försvunnit så tror jag att barnen accepterar att de flyttar mellan mamma och pappa. Det som är stressande för barn är om en förälder försvinner utan att man förstår varför. Eller om det är konflikter i familjen.
Nu studerar Malin Bergström och hennes forskarkollegor hur tre-åringar i separerade familjer mår. Där pekar resultaten i samma riktning som för de äldre barnen.
– Jag har varit förvånad över entydigheten i våra resultat. Det genomgående mönstret är att det verkar fungera bättre även för de små barnen att bo växelvis. På samma sätt som för de äldre barnen ser vi små skillnader i hälsa mellan barnen som upplevt en separation och bor växelvis och de som fortsatt bor med båda sina föräldrar samtidigt. Barnen som bor enbart med en förälder har däremot, på gruppnivå, mer symtom.
– Den slutsats vi drar är att det är annat än boendeformen som spelar roll för hur barnen mår. Som att båda föräldrarna är närvarande och lyhörda för sitt barn. Och att de har styrsel på sitt eget liv, vilket kanske underlättas av att man inte är ensamstående förälder på heltid.
Det växelvisa boendet ökar i många länder. Det är vanligt i Belgien, Holland, Danmark och ökar även i öststater som Rumänien. Men ovanligt i bland annat Finland, Tyskland och Storbritannien.
Även om de flesta barn bor med bara en förälder eller mest hos en förälder vid en separation, är växelvis boende ingenstans i världen så vanligt som i Sverige. Var tionde barn på högstadiet bodde växelvis, visar forskarna från CHESS i siffror från 2009.
Bland annat beror det på att sedan 1998 föreskriver lagen att vid vårdnadstvister ska domstolen se till barnets bästa. Det har lett till att föräldrarna oftast döms till att ha barnen varannan vecka och att det växelvisa boendet accelererar. Till exempel är växelvis det vanligaste för de tre-åringarna med separerade föräldrar som forskarna på CHESS studerat.
Visar det att traditionella könsroller håller på att brytas?
– Växelvis boende är ju en helt jämlik form av föräldraskap eftersom föräldrarna de facto tar hand om barnen hälften av tiden var. Vi har också sett att barn i växelvis boende är sällsynt nöjda med relationerna till sina pappor. Och vi tror att det faktum att växelvis boende är vanligare i Sverige än någon annanstans har att göra med att vi sedan länge haft politisk konsensus kring att pappor ska uppmuntras till ett engagerat föräldraskap. Föräldraförsäkringen blev ju till exempel könsneutral redan på 1970-talet, säger Malin Bergström.
Text: Lotta Nylander, på uppdrag av forskning.se
Al-Azharskolan könsuppdelade idrottslektioner är en del av friskolans muslimska profil. I Skolinspektionens utredning hänvisar skolan till elevernas muslimska bakgrund för att motivera varför de delar på flickor och pojkar, ”enligt all beprövad erfarenhet skulle många elever utebli från Idrott och hälsa om flickor och pojkar skulle ha gemensam undervisning”.
Håkan Larsson har tagit del av beslutet och påpekar att de lärare som får komma till tals trots allt talar väldigt lite om religion.
– De använder samma språk som andra lärare i intervjustudier vi har gjort. De uppger att flickorna är rädda för pojkarna, att de inte vågar ta plats, att pojkar kan bli så våldsamma. Responsen i de andra fallen har varit att det är skolans uppgift att utmana traditionella könsmönster och försöka motverka detta. Att de inte kan låta pojkarna hålla på så. Men här blir det istället ett motiv för att skilja på pojkar och flickor.
Uppdraget att motverka traditionella könsmönster har varit en del av skolans arbete sedan läroplanen år 1994. I sina intervjustudier har Håkan Larsson tillsammans med andra forskare fördjupat sig i hur idrottslärare tar sig an den utmaningen.
– Det finns ytterst lite systematiskt arbete för att motverka traditionella könsmönster inom idrott och hälsa. De gamla normerna som fanns innan samundervisningens genomförande har fått leva kvar. Därför skiljer vi lätt på flickor och pojkar.
Kön ska inte spela roll
Fram till skolreformen 1980 hade Sverige till viss del könsuppdelad idrottsundervisning. Små barn hade idrott tillsammans men från och med årskurs 6 skildes de åt.
Linggymnastiken var länge den dominerande modellen. I början av 1900-talet började mer radikala gymnastikpedagoger, i huvudsak kvinnliga sådana, ifrågasätta Linggymnastiken och menade att barn borde ha friare ramar och inslag av lek i gymnastikundervisningen. Det utvecklades en kvinnlig gymnastikform som fick genomslag i skolan.
– Under stora delar av 1900-talet hade vi det här förhållandet med skild gymnastikundervisning där det också fanns skillnader i styrdokumenten för flickors och pojkars undervisning. Flickornas undervisning var mer estetiskt inriktad och handlade om vackra rörelser och rörelseuttryck. Pojkarnas fokuserade på fysisk träning och tävlingsmoment.
Så såg det ut fram till skolreformen år 1980 då samundervisning kom att förordas av dåvarande Skolöverstyrelsen. Eftersom det inte fanns någon annan skolverksamhet som var könsåtskild, varför skulle det gälla för idrott?
– Införandet av samundervisning gick parallellt med en utveckling i samhället i stort där den dominerande könspolitiken var att kön inte ska spela någon roll. Individens möjligheter ska gå först.
Könsramarna är starka
Tanken bakom samundervisningen var att flickor och pojkar skulle ha tillgång till samma undervisning och att ett kön inte ska förvägras något som erbjuds ett annat. Men i sina studier av dagens idrottsundervisning har Håkan Larsson kommit fram till att föreställningar om flickors och pojkars idrottande i stor utsträckning har överlevt.
– Föreställningen om att flickor skulle vara mer intresserade av gymnastik och dans och pojkar av bollspel och tävling är otroligt stark fortfarande. I fritidens idrottande har flickor kommit starkt inom olika bollsporter och lagidrotter men det verkar inte ha slagit igenom i skolan. Bollflickorna anpassar sig till gängse normer i skolan.
På så sätt har föreningsidrotten varit mera framgångsrik i att utmana könsnormer. I alla fall för flickor. Håkan Larsson tror att segheten i skolan beror på att det i stor uträckning är oklart vad målet med idrott egentligen är.
– Undervisningen ska skapa hälsomedvetna och i någon utsträckning kroppsligt kompetenta individer. Eftersom det är oklart vad det egentligen går ut på tror jag att eleverna hellre retirerar in i de här normerna som finns om kön och sexualitet. I föreningsidrotten är det oerhört tydligt vad som gäller, man ska bli bättre och vinna tävlingar. Där har tjejer överskridit de traditionella gränserna. Men det verkar vara svårare i skolan, könsramarna är oerhört starka vad gäller idrott.
Religion trumfar kön
Religion är också en aspekt som skolan ska beakta och det är en variabel som aktualiserats i fallet med Al-Azharskolan. Håkan Larsson ser det som ett exempel på när olika aspekter kan komma på kant med varandra.
– Min tolkning är att Skolinspektionen har beaktat krocken mellan religion och kön och valt att godkänna mot bakgrund av att muslimer är en utsatt grupp i samhället. Olika saker trumfar varandra. Hade det varit en skola som inte var religiös, då gissar jag att resultatet hade blivit ett annat, ”ni måste ta itu med de könsnormer som finns i undervisningen så att flickor och pojkar kan delta på samma villkor”.
Sarah Delshad är grundare till idéplattformen Muslimska feminister som inriktar sig på frågor som rör muslimsk identitet och muslimska kvinnor. Hon vill tona ner den religiösa kopplingen till könsuppdelad idrott och menar att frågan är större än så.
– Könssegregerad idrott är ingen religiöst grundad idé. Min snabba analys är att det givetvis förekommer på icke-muslimska skolor också. Jag tycker det är tråkigt att fenomenet per automatik görs till någon slags religiös diskurs när det också handlar om något allmänmänskligt.
Hon har varit aktiv i debatten som följde på Skolinspektionens beslut och blivit kontaktad av tjejer från icke-religiösa skolor som haft könsuppdelad idrott och varit nöjda med det.
– Skoltiden är en känslig tid, många kan känna sig utsatta. Idrott är inte vilken lektion som helst, den är väldigt fysisk med allt vad det innebär. Man behöver inte vara muslim för att inte tycka att det alltid är trevligt. Det handlar om att skapa trygga rum, lektioner där flickor vill vara närvarande.
Ytterligare polarisering
Sarah Delshad menar att tonen i debatten stundtals har varit hård och att resultatet blir ytterligare polarisering mellan religiösa och icke-religiösa värderingar.
– Det blir en oerhört onyanserad retorik där det bara finns bara ett spår. Det är en underliggande ton av att religion kuvar flickor och deras rättigheter. I debatten har det blivit tal om någon slags utsatthet för de här barnen och det har förstorats upp till en nivå som nästan är absurd.
Hon säger ”nog” eftersom ingen ännu har belyst vad de berörda ungdomarna tycker. Sarah Delshad menar att det är ett klassiskt problem.
– Jag är givetvis också delaktig i det, det är jag den första att erkänna. Jag har stått i Aktuellt och fört en dialog med en politiker över huvudet på dessa ungdomar. Det man naturligtvis skulle göra i det här fallet är att prata med dem. Vad tycker du, är det bra, är det dåligt, hur känns det för dig, är det tryggt för dig, vill du ha det såhär? Man tappar kärnan i det.
Håkan Larsson efterlyser också en problematisering av synen på könsuppdelad idrottsundervisning. Problemen får inte en automatisk lösning genom att man gör på det ena eller andra sättet.
– Pojkar och flickor är både inom och mellan grupperna oerhört heterogena. Om det nu är så att vi vill ha ett samhälle där individer ska prioriteras framför kategorier som till exempel kön då måste väl ändå grundläget vara samundervisning där man ibland jobbar med gruppindelningar som kan se ut på olika sätt. Många pojkar skulle till exempel må oerhört bra av att slippa andra pojkar. Men det är aldrig snack om. Det är alltid pojke-flicka-uppdelningen som vi fastnar vid.
Text: Cecilia Köljing på uppdrag av Forskning.se
Det tillhör inte vanligheterna att Stockholms universitet anordnar presskonferenser när en studie har publicerats, men i december 2016 bjöd de in till en sådan för att presentera en artikel som publicerats i den ansedda tidskriften Nature-tidskriften Scientific Reports. Studien är en kartläggning av sex djurarters tiaminnivåer på 45 platser i världen.
Tiaminbrist och fågeldöd i Östersjön
2009 kunde forskargruppen för första gången visa ett samband mellan tiaminbrist och fågeldöd i Östersjön. Nu har man gått vidare och resultaten tyder på att bristen finns hos flera djurarter över hela norra halvklotet. Allvarligast är läget i Östersjön, men det börjar få konsekvenser även på Island. Kanske är det också en bidragande orsak till den globala nedgång i djurlivet som pågår.
– Vi bedömer att tiaminbrist kan vara en viktig förklaring till att många djurpopulationer har minskat så kraftigt de senaste decennierna, säger Lennart Balk, professor i biokemisk toxikologi vid Stockholms universitet.
I studien från 2016 har Lennart Balk och hans kolleger undersökt tusentals musslor, fåglar och fiskar i 45 geografiska områden på norra halvklotet. I Sverige, England, USA, Kanada och Island. De kunde konstatera allvarlig tiaminbrist hos sex av sju studerade arter: Blåmussla ((Mytilus Edulis), ejder (Somateria mollissima), europeisk ål (Anguilla anguilla), amerikansk ål (Anguilla rostrata), atlantlax (Salmo salar) och öring (Salmo trutta).
Den sjunde undersökta arten, sill (Clupea harengus) visade däremot inte på tiaminbrist.
Tiaminbristen hade orsakat sämre hälsa med förändrade organstorlekar, dåliga blodvärden och sämre immunförsvar. Tiaminbrist leder också till att reproduktionsförmågan försämras.
Molekylen tiamin kallas också vitamin B1 och är en av de 13 vitaminer som vi behöver få i oss via kosten. Kroppen har svårt att lagra tiamin och därför måste vi ständigt tillföra ämnet. Det finns gott om det i till exempel kött och bönor och i Sverige berikas även spannmål.
Neurologiska problem och till slut död i kramper
Alla våra celler är beroende av tiamin för sin energiomsättning och därför leder brist till många olika symptom. Det första som märks är neurologiska problem i form av förvirring och svårigheter att röra sig. I samband med att immunsystemet också påverkas negativt ökar risken för infektioner av virus, bakterier, svamp och parasiter. Fortsätter bristen leder det till döden i kramper.
Eftersom alla flercelliga organismers celler är byggda på samma sätt som våra ger tiaminbrist hos djur liknande symptom. Det tog Lennart Balk fasta på i början av 2000-talet när han forskade om miljögifter och började träffa på fåglar i skärgården som låg och dog i kramper.
– Jag har stor erfarenhet av att vara ute i naturen och fick direkt en känsla av att det här var mycket värre än något jag har jobbat med tidigare. Om du ser att djur dör i neurologiska skador i vår yttre miljö så måste något vara fel. Det är någon påverkan.
Lax, ål och blåmussla har brist på tiamin
Sedan dess har Lennart Balk och hans kollegor fokuserat på att gå till botten med saken. De noterade att sjuka fåglar som fick tiamin snabbt tillfrisknade och kunde sedan i en studie 2009 konstatera att tiaminbristen var utbredd bland gråtrut och ejder, två arter som också minskat kraftigt i antal.
Den nya studien som presenterades på presskonferensen visar att även arter som lax, ål och blåmussla har låga nivåer av tiamin. Det ger fler pusselbitar till problematiken. Den hårt drabbade ejdern har just blåmussla som huvudföda. De låga nivåerna av tiamin i ålen kan vara en förklaring till att det idag bara finns några enstaka procent kvar av det tidigare ålbeståndet.
Presskonferensen på Stockholms universitet lockade ett 40-tal personer, men långt ifrån alla var journalister. Där fanns representanter för de privata stiftelser som hittills finansierat forskningen och många var också på plats för att de sympatiserar med gruppen. Det här är nämligen en forskning som har både fans och motståndare.
B-vitaminbristen en ledtråd
Några skärgårdsbor i lokalen vittnade om tystnaden som har lagt sig över öarna längs Östersjökusten. Fågelkolonier med tusentals individer som funnits i generationer har raderats ut under de senaste 20 åren och de boende upplever att de bevittnar en ekologisk katastrof från första parkett. B-vitaminbristen är en ledtråd som de menar att samhället måste göra mer för att gå till botten med.
Statliga verk och departement har hittills valt att inte satsa på forskning om tiaminbrist. Många är visserligen överens om att en eller flera okända miljöfaktorer påverkar artbestånden, men steget från det till att peka ut tiaminbrist som orsak är för långt, menar kritiska forskare. Lennart Balk tror att motsättningarna i frågan beror på skillnader i forskningstradition.
– Ekologisk forskning är inriktat på populationer och inte på biokemisk analys, men jag tror det är viktigt att inte bara prata om populationer. Min dröm var från början som många andras, jag jobbade med ekologi och satt i Alaska med kikare och tittade på vargar nere i dalen, men jag insåg att jag kommer aldrig att förstå kärnan i miljöstörningar om jag inte går ner i lägre organisationsnivåer, där man tittar på vävnader och celler.
Mänskliga aktiviteter bakom miljöförändring
Olika synsätt visade sig också när det svenska laxbeståndet drabbades av massdöd under sommaren. Orsaken är oklar och teorierna handlar om alltifrån naturliga händelser till tiaminbrist. Statens veteriärmedicinska anstalt undersöker nu döda fiskar för att komma underfund om vad de drabbats av, men deras resultat är inte klara än och man vill därifrån inte uppge om man också tittar på tiaminnivåer.
Målet för Lennart Balk och hans forskargrupp är att komma åt orsaken till varför tiamin i varierande grad tycks fattas på många platser i ekosystemet. Mycket tyder på att det rör sig om en miljöförändring som beror på mänsklig aktivitet och Lennart Balk har tankar kring vad det kan handla om, men vill inte prata om det.
– Skulle jag säga något om det, då låser jag diskussionen. Det är bättre att ge olika alternativ och hålla dörren öppen, det är så det ska vara. Det värsta vi kan göra är att få för oss något och arbeta efter en hypotes och sedan efter x antal år inse att det var fel, det här var en återvändsgränd. Då är det bättre att det går lite långsamt framåt men med säkra steg. Den här artikeln är ett steg i den riktningen.
Den senaste studien visar också att det finns behov av mer forskning, enligt Lennart Balk.
– Mitt viktigaste budskap från den här presskonferensen är att vi slutar att förneka den här bristen i ekosystemet och istället försöker ta tag i problemet och förstå den bakomliggande mekanismen. Vi svävar alla i ovisshet och det beror på att alldeles för lite forskning är gjord. Vi måste ta reda på det här helt enkelt.
Prover som togs innan ett hundratal blivande läkare, tandläkare eller sjuksköterskor åkte utomlands för studier eller praktik visade att 7 procent hade antibiotikaresistenta tarmbakterier. När de kom tillbaka frånm resan, hade andelen ökat till 35 procent. De flesta av de drabbade hade varit i Asien.
– En del blev väldigt bekymrade, berättar infektionsläkare Martin Angelin som gjorde studien i samarbete med forskarkolleger vid institutionen för klinisk mikrobiologi vid Umeå universitet. Resultaten baseras på enkätstudier och presenterades i hans avhandling i medicin 2015.
Resmålet viktigaste riskfaktorn
Bakterier som har förmåga att inaktivera klassiska antibiotika som penicilliner, monobaktamer och cefalosporiner, upptäcktes i tarmfloran hos befolkningen först i Spanien och sedan Portugal i början av 2000-talet. Dessa resistenta tarmbakterier kallas ESBL-bakterier, där ESBL är samlingsnamnet för över 500 olika enzymer som kan bryta ner antibiotika.
Riskländer. Undersökningar visar att 79 procent av besökarna till Indien kom hem med antibiotikaresistenta tarmbakterier. Motsvarande siffror för Egypten är 50 procent och Thailand 22 procent. Källa: Vårdguiden
Förekomsten av ESBL-bakterier var till en början låg men har fortsatt att öka kraftigt. De geografiska skillnaderna är stora – 5 till 10 procent av befolkningen i Europa bär på ESBL-bakterier, över 60 procent i Sydostasien vilket syns i resultaten i studien vid Umeå universitet. Ingen av de undersökta studenterna som åkte till andra världsdelar kom hem med resistenta bakterier.
ESBL-bakterier i tarmen ger inga symtom men kan orsaka till exempel urinvägsinfektion och blodförgiftning när de hamnar på fel ställe. De typer av antibiotika som vanligen används för att behandla sådana infektioner är inte verksamma mot ESBL-bakterier.
Sverige har jämfört med många andra länder en lägre användning av antibiotika bland både djur och människor och mindre bekymmer med resistenta bakterier. Men även här ökar de resistenta bakterierna och orsakar problem.
– ESBL-bakterierna var förr en raritet men är idag en realitet, kommenterar Martin Angelin.
Tyst epidemi
De flesta märker inte att de bär på resistenta bakterier. Från födseln och hela livet igenom bär vi alla på bakterier på huden, i våra luftvägar och i tarmen. Dessa bakterier utgör vår så kallade normalflora och gör mycket nytta. Om resistenta bakterier kommer in i normalfloran behöver bäraren inte bli sjuk av dem, men kan däremot sprida resistenta bakterier vidare.
Ta inte antibiotika när du ska resa
När du tar antibiotika slås vanliga bakterier i tarmfloran ut. Det ger resistenta tarmbakterier fördel. Antibiotikaresistenta bakterier kan ge olika former av infektioner, till exempel blodförgiftning, urinvägsinfektion, hudinfektion, hjärtklaffinfektion, skelettinfektion – infektioner som blir mycket svåra att behandla när inte antibiotika fungerar.
Exakt hur det går till när människor blir koloniserade av resistenta bakterier vet forskarna inte, men bakterierna kan finnas på händerna eller i mat och dryck. Före avresan blev studenterna uppmanade att bland annat tvätta händerna ofta, bara äta mat som serveras rykande varm och enbart dricka vatten som har kokats. Men reseråden räckte inte. Sju av tio studenter drabbades av resediarré, vilket i sig är en riskfaktor för att bli koloniserad med resistenta tarmbakterier (eftersom de lättare får fäste när den egna tarmfloran är utslagen).
Antibiotika kan kurera diarrén men ökar samtidigt risken för resistens.
– Man bör om möjligt undvika antibiotikabehandling utomlands, tycker Martin Angelin, eftersom användning av antibiotika ökar risken för utveckling och spridning av resistenta bakterier.
Kan överföras inom familjen
Varje år flyger omkring 13 miljoner personer utomlands från svenska flygplatser. Många kommer tillbaka med resistenta bakterier. Friska individer påverkas inte av att vara bärare, men bakterierna kan överföras till familjemedlemmar, som kanske inte är lika motståndskraftiga.
– Den som nyss varit i områden med en hög andel resistenta bakterier bör tala om det för sin läkare, eftersom det kan påverka val av antibiotika, säger Martin Angelin.
Text: Carin Mannberg-Zackari, på uppdrag av forskning.se
Skydda dig från smitta på resan
Ät väl genomstekt eller kokt mat, undvik råa skaldjur och rå fisk samt mat som stått framme länge. Skala eller skölj frukt. Tvätta alltid händerna innan du äter. Välj vatten från obrutna plast- eller glasförpackningar alternativt kokat vatten.
Massage på stranden är en högriskaktivitet. Resistenta hudbakterier sprids lätt den vägen. Det räcker med en liten skråma i huden för att bakterierna ska få fäste och bakterierna går inte att duscha bort efteråt.
Väg noggrant för- och nackdelar med planerad vård eller operationer utomlands. Medicinsk turism, till exempel skönhetsoperationer i lågprisländer blir allt vanligare men innebär stora risker.
Avvakta med resan om du tror att du kan komma att behöva uppsöka vård utomlands. Om du har ett nedsatt immunförsvar kan det vara bra att diskutera med din läkare innan du bokar en resa.
Fundera innan du reser med spädbarn till högriskländer. Spädbarn har inte samma motståndskraft som vuxna och har också svårare att klara av uttorkning och svåra infektioner.
Källa: Vårdguiden
Vi använder kakor för att ge dig en bättre upplevelse av vår webbplats.
This website uses cookies to improve your experience while you navigate through the website. Out of these cookies, the cookies that are categorized as necessary are stored on your browser as they are essential for the working of basic functionalities of the website. We also use third-party cookies that help us analyze and understand how you use this website. These cookies will be stored in your browser only with your consent. You also have the option to opt-out of these cookies. But opting out of some of these cookies may have an effect on your browsing experience.
En gen räcker inte
