En enda surrande mygga kan förstöra en hel sommarnatt. Vi väntar inte gärna på att myggan ska sticka hål på huden – även om det då blir lättare att slå ihjäl den. Särskilt inte sedan vi har fått ökad kunskap om olika myggburna sjukdomar.
Internationellt nödläge
Brasilien och andra länder i Latinamerika oroas av den dramatiska ökningen av mikrocefali, som är en medfödd missbildning av hjärnan. Forskarna tror att skadan beror på att mammorna under graviditeten blev infekterade av zikavirus, som överförs av myggor.
Aedes-myggor, som kan sprida zikaviruset, förekommer i just de delar av Europa som under sommaren får många besökare från zikadrabbade länder. Om infekterade personer blir bitna av Aedes-myggor i Europa kan viruset etableras. Ett varmare klimat medför på sikt längre perioder med ökad risk för spridning av myggburna virussjukdomar.
Muggburna virus även i Ockelbo och Lövånger
I Ockelbo upptäcktes i slutet av 1960-talet en infektionssjukdom, som sprids av myggor. Feber, utslag och ledinflammation var vanliga symtom. Liknande sjukdomar har senare uppträtt även i Finland och Ryssland.
2013 drabbades Lövånger vid Västerbottenskusten. Sensommaren och hösten hade varit varm, och det kunde vara omkring 25 grader i solen när Lövångersborna gick ut i skog och mark för att plocka bär och svamp. Många av dem var barbenta och kortärmade och blev lätt myggbitna. Ett 60-tal personer fick diagnosen Ockelbosjukan inom bara ett par veckor.
Magnus Evander, professor i virologi vid Umeå universitet, tror att många fler var smittade men struntade i att uppsöka vården, eftersom besvären var lindriga och inte krävde behandling.
– Det här är ett exempel på hur snabbt ett myggvirusutbrott kan sprida sig, konstaterar han.
Var tredje insjuknad drabbades av kronisk ledvärk
Hälften av de drabbade följdes upp av reumatologer på Norrlands universitetssjukhus i Umeå. Nästan var tredje hade kronisk ledvärk ett halvår efter insjuknandet.
I juni i år rapporterade forskarna att de har funnit samma virus som orsakar Ockelbosjukan, bland annat Sindbisvirus, i mygglarver i Västerbotten. Det tyder på att viruset kan överföras direkt från honmyggan till myggäggen.
– Tidigare har man trott att myggor spred viruset från flyttfåglar till människor, men vi hittade det i larver som vi tog tidigt på våren året efter utbrottet i Lövånger, berättar Magnus Evander.
Forskargruppen i Umeå har tidigare visat att infektioner med Sindbisvirus har ökat sex gånger under de senaste 30 åren i norra Sverige. Omkring 3 procent av befolkningen har någon varit infekterad.
Inkoviruset kan orsaka lindrig hjärninflammation
Inkoovirus är ett annat myggburet virus, som kan orsaka feber och en lindrig hjärninflammation. Forskarna har hittat antikroppar hos 41 procent av norr- och västerbottningarna. Symtomen är dock milda för de flesta som blir smittade.
– De kanske bara får huvudvärk och känner sig lite hängiga några dagar. Men det kan finnas allvarligare fall som söker vård utan att få rätt diagnos, eftersom man inte letar efter inkoovirus, berättar Magnus Evander.
Umeåforskarna leder projektet Mobozo som kartlägger myggarter och myggburna virus i hela Sverige. Avsikten är att bygga upp kunskap om vilka myggarter som finns i landet och undersöka om de kan bära med sig nya sjukdomsframkallande virus, till exempel från andra delar av världen.
Forskare undersöker myggens spridar-kompetens
Forskarna använder ungefär samma typ av gasoldrivna myggfällor, mosquito magnet, som har blivit vanliga vid villor och sommarstugor. Koldioxid lockar myggen att tro att det finns levande byten, och en fläkt driver in dem i en påse.
Forskarna ställer ut fällan på kvällen, vittjar på morgonen och lägger myggen i frysen för att undersöka senare. De har också en ljusfälla, en så kallad CDC light trap, där myggen kan vara vid liv när fällan vittjas.
– Vi undersöker kompetensen hos svenska myggor att sprida virus. Har vi någon svensk mygga som kan överföra zikavirus? Det finns ett par potentiella arter, som vi koncentrerar oss på att undersöka, berättar Magnus Evander.
Malariamyggor finns fortfarande i Sverige
Malaria var förr en vanlig sjukdom i Sverige. Läkare och apotekare på 1600- och 1700-talen beskrev problemen med koldesot, skelfva, frösesiuka eller frossa som sjukdomen kallades. Det sista inhemska fallet inträffade1933.
Malariamyggorna finns kvar i Sverige, men parasiten försvann när levnadsstandarden ökade. Det är lättare för myggor att övervintra och hitta blodmål om människor bor vägg i vägg med ladugård och stall.
– Malaria måste cirkulera mellan mygg och människa. Cykeln upphör om det inte finns människor som har parasiten, förklarar Magnus Evander.
Han är inte orolig över att sjukdomen ska komma tillbaka även om klimatet blir varmare.
– Rent hypotetiskt skulle någon som är smittad med malaria och kommer till Sverige på sommaren kunna bli biten av en mygga som kan sprida sjukdomen. Om det sker där det finns mycket människor skulle vi kunna få en lokal spridning. Men det är nog ingen risk. Det är så mycket som måste stämma för att det ska ske, säger Magnus Evander.
Text: Carin Mannberg-Zackari
Svenska stickmyggor
I familjen stickmyggor ingår ett 40-tal släkten med tillsammans ett par tusen arter. De förekommer i så gott som hela världen och anses vara det vanligaste djuret efter råttan.
I Sverige finns 49 arter, varav 14 eller 15 i Norrland.
Myggor livnär sig på nektar från växter. När honorna har blivit befruktade behöver de också proteiner för att producera ägg. De suger blod från människor och djur och kan samtidigt föra över sjukdomar.
Äggen läggs på eller i närheten av vatten, helst stillastående. Larverna lever i vatten, där de äter mikroorganismer och ruttnande växtdelar. Puppstadiet varar bara några dagar, och en fullt utvecklad mygga kan flyga efter bara ett par timmar.
Vårmyggor övervintrar som vuxna honor och är de allra första som dyker upp.
Skogsmyggor omfattar 17 arter i hela Sverige. Larverna kläcks tidigt på våren från övervintrande ägg. Skogsmyggor får bara en generation per år, och är mest aktiva fram till midsommar.
En kombination av sol och regn eller översvämningar är fördelaktigt för vårsvämmyggans fortplantning. Området kring Nedre Dalälven är särskilt hårt drabbat. Myggen angriper även i solsken. De svärmar inte utan flyger rakt mot sitt blodmål.
Vårmygga, skogsmygga och vårsvämmygga är exempel på att myggor inte bara har vetenskapliga namn. Myggforskaren Anders Lindström vid Statens veterinärmedicinska anstalt i Uppsala har tagit fram svenska namn, bland annat med hjälp av myggornas hemvist, utseende och beteende. Även ett par arter som inte finns i landet har fått svenska namn. Den som sprider zika-viruset fick heta gulafebernmyggan, eftersom den sedan tidigare är känd för att sprida just den sjukdomen. De myggor som sprider malariaparasiten har fått tillbaka sitt gamla svenska namn frossmygga.
Zikavirus överförs till människor i huvudsak av Aedes-myggor. Aedes albopictus finns redan i stora delar av södra Europa och ända upp till Nederländerna. Aedes ægypti har nyligen hittats i Ryssland och Georgien. Viruset kan orsaka zikafeber med huvudvärk, utslag, ledvärk eller ögoninflammation.
Zikafeber har tidvis uppträtt längs ekvatorn från Afrika till Asien. Hösten 2015 började viruset spridas snabbt i Latinamerika och Karibien. Samtidigt väcktes misstanken att gravida som blir infekterade kan få barn med fosterskador. Särskilt Brasilien rapporterar en kraftig ökning av mikrocefali och andra neurologiska missbildningar hos foster.
Sjukdomen kan inte behandlas eller förebyggas med läkemedel eller vaccin. Världshälsoorganisationen, WHO, klassar spridningen av zikaviruset som ett internationellt nödläge. I slutet av juni 2016 rapporterade WHO om pågående smittspridning i 61 länder eller områden, varav 47 upplevde sina första utbrott någonsin.
Malariamyggan orsakar fortfarande mångas död
Malariamygga.
Malaria orsakas av parasiter som sprids av Anopheles-myggor. Sjukdomen är mycket utbredd i tropiska och subtropiska områden. Hög feber och frossa är vanliga symtom liksom illamående, kräkningar, huvudvärk, diarré och muskelvärk.
2015 avled 438 000 personer i malaria, de flesta i Afrika. Både förekomst och dödlighet har dock minskat under 2000-talet.
De svåraste fallen orsakas av parasiten Plasmodium Falciparum, som kan ge lågt blodtryck, chocktillstånd, njursvikt, blodbrist och eventuella blödningar. Även det centrala nervsystemet kan påverkas.
De som bor i områden med malaria utvecklar ett skydd mot infektionen inom fem år. Därför är det främst små barn som insjuknar och dör.
Något godkänt vaccin finns ännu inte. Bäst är att undvika myggstick genom att klä sig i långärmat och långbyxor samt sova under myggnät, preparerat med myggmedel.
En forskargrupp vid Umeå universitet fick i mitten av juni i år i uppdrag att leda ett EU-finansierat forskningsprojekt om zikavirus i samarbete med 25 forskningsinstitut i Europa, Latinamerika, Afrika och Asien. De ska under de närmaste fyra åren samla kunskap om zikaviruset samt bygga upp ett latinamerikanskt nätverk för bättre beredskap mot framtida infektionssjukdomar.
Forskningsprojektet kommer att ha nytta av erfarenheter från forskningskonsortiet Dengue Tools med deltagare från 14 lärosäten i hela världen och projektledningen vid Umeå universitet. Dengue Tools arbetade bland annat med att undersöka globala spridningsmönster samt utveckla en snabb diagnostik.
Varmare somrar, soligare höstar och torrare vintrar. Låter det som en dröm? Snarare en mardröm. De senaste årens brist på snö och regn samt varmare somrar med ökad avdunstning har lett till en rekordlåg svensk grundvattennivå vilket även påverkar dricksvattnet.
På Gotland avsaltas havsvatten
Sveriges geologiska undersökning, SGU, bedömer grundvattennivåerna i de sydöstra delarna av landet som ”extremt låga”. Bristen är som mest akut i de stora grundvattenmagasinen, det vill säga reservoarer i sand- och rullstensåsar som majoriteten av kommunerna tar sitt vatten ifrån.
– Grunden till problemet är dålig grundvattenbildning. Det började redan under den varma sommaren 2014 och har förvärrats på grund av den torra hösten och vintern, säger Ingrid Gudmundsson, informatör vid Nationellt kunskapscenter för klimatanpassning på SMHI.
Värst är det på Öland och Gotland där det saknas motsvarande ett helt års nederbörd. För att lösa vattenförsörjningen började Mörbylånga kommun på Öland redan i februari att köra lastbilar med dricksvatten från fastlandet. Dessutom har man har nyligen invigt en vattenledning från fastlandet. Gotland har istället valt att fokusera på avsaltning av havsvatten och bygger just nu en anläggning som ska rena östersjövatten med hjälp av omvänd osmos.
Nederbörd och avdunstning styr
Grundvatten bildas främst under de kalla månaderna eftersom nästan all nederbörd under sommaren tas upp av växterna eller avdunstar. Det är därför som grundvattnet kan vara lågt även om marken ser grön och frodig ut. Således räcker det inte med ett enstaka rejält regnoväder för att fylla på de grundvattenmagasinen.
– För att magasinen ska fyllas på krävs mycket regn under en lång period och det finns inget som talar för att de skulle hinna fyllas på under sommaren, säger Ingrid Gudmundsson.
Tvärtom så kan ett rejält sommarregn till och med förvärra läget. På grund av de stora volymerna saknas kapacitet att ta hand om vattnet. För att undvika problem med bakterier och parasiter i grundvattenintäkterna tvingas således kommunerna ibland att släppa ut orenat vatten i sjöar och hav.
Tittar man framåt 50-100 år i tiden ser det inte mycket ljusare ut. Den globala uppvärmningen indikerar snarare ökad avdunstning, vilket innebär att dagens vattenbrist bara är början av vad som komma skall. I södra Sverige beräknas grundvattenbildningen minska med 20 procent fram till sekelskiftet.
– Enligt klimatmodeller ser vi att nederbörden i Sverige kommer att öka i framtiden, men det gäller framförallt för de norra delarna och under vintertid. Sydöstra Sverige kommer däremot att få ökade problem med torka i framtiden. Vi kanske inte kommer att få så stora problem som i exempelvis Kalifornien, men grundproblemet med klimatförändringen består.
Människor använder mer vatten än vad som tillförs
Kenneth M Persson är professor i teknisk vattenresurslära vid Lunds tekniska högskola. Han poängterar att grundvattennivån varierar naturligt från år till år och att själva beteckningen brist är kopplat till att vi människor använder mer grundvatten än vad som tillförs.
– Det blir inte automatiskt brist för att nivåerna varierar. Om uttagen är större än tillförseln under en lång tid kommer dock grundvattennivåerna att sjunka permanent, något som redan har hänt runt Medelhavet och i stora städer som Peking och Mexiko City, säger han.
Det finns dock lösningar för den som söker. Bland annat finns metoder för att öka mängden regnvatten som når ner till grundvattnet.
– Vi kan inte påverka hur mycket det regnar, men vi kan påverka hur mycket av regnet som når magasinen. Att ha mindre hårdgjorda ytor i städerna gör att mer regn kan infiltrera, likaså dammar, fördröjningsmagasin och våtmarker som ger vattnet chans och tid att nå ner till grundvattnet.
En annan teknik är att avsalta vatten från havet, något som alltså redan sker på Gotland. Tekniken, som är vanlig i vattenfattiga länder, har dock anklagats för att vara dyr och resurskrävande. Dessutom släpps restprodukten, en koncentrerad saltlösning, vanligtvis ut direkt i havet där det kan gör stor skada på djur- och växtliv om det inte hanteras på rätt sätt.
Ytterligare alternativ är att använda renat av avloppsvatten för bevattning och infiltration.
– Svenska reningsverk gör ett fint jobb, men ingen vill befatta sig med renat avloppsvatten utan föredrar att hämta annat vatten om det skall användas till tvätt eller renhållning. Det är dock fullt möjligt att desinficera avloppsvatten och använda det till saker som inte kräver högsta dricksvattenkvalitet.
Gilla läget?
Han nämner en mängd andra metoder, till exempel droppbevattning av grödor, användningen av bräckvatten till salttåliga växter samt användningen av recirkulerande vattensystem. I Malmö finns exempelvis ett företag som tagit fram en dusch där 85 procent av vattnet återanvänds. Således räcker duschvattnet till fem duschar istället för en.
– En sista och tråkig metod är att gilla läget, spara och vänta på att regnet fyller på grundvattenmagasinen.
Text: Izabella Rosengren, frilansskribent på uppdrag av forskning.se
Hon äntrar podiet till ljudet av smattrande kameror och blinkar ovant mot blixtarna som lyser upp hennes bleka ansikte. Hon är klädd i svart klänning, det mörka håret är uppsatt i en enkel frisyr. Mediauppbådet är värdigt en fotbollsstjärna eller en känd skådespelare, men Haruko Obokata har inte kommit för att ta emot pressens vördnad utan för att på japanskt maner be om ursäkt. Hon bugar djupt ett par gånger innan hon ställer sig upp och börjar prata.
Tre månader tidigare, i januari 2014, hade den blott 30-åriga forskaren upphöjts till nationalhjälte efter att ha publicerat två artiklar i tidskriften Nature där hon beskrev en ny, förbluffande enkel metod att tillverka stamceller. Blodceller från möss hade helt enkelt chockats tillbaka till sitt ursprungsstadie genom att sänkas ner i ett syrabad.
Men andra forskare fattade snart misstankar och hennes arbetsgivare, det ansedda forskningsinstitutet Riken, förkunnade 1 april att hon gjort sig skyldig till oredlighet i forskning. Ett par dagar senare stod hon framför kamerablixtarna.
En bland många andra
Haruko Obokata är bara en i raden av stamcellsforskare som först har höjts till skyarna, sedan stämplats som bedragare. En av de största skandalerna inträffade i Sydkorea 2006 när den kände stamcellsforskaren och djurklonaren Hwang Woo-suk avslöjades som fuskare. I artiklar i Science hade han påstått sig ha lyckats klona embryonala stamceller samt skapa flera stamcellslinjer från ett embryo, något som visade sig vara falskt. Också han fick ställa sig framför kamerorna och be om ursäkt. En annan Sydkoreansk stamcellsforskare, Kang Soo-kyung, avslöjades genom ett anonymt tips och tvingades dra tillbaka fyra artiklar.
En som inte har bett om ursäkt, och troligen aldrig kommer att göra det, är huvudpersonen i den senaste stamcellsskandalen, Paolo Macchiarini. Bengt Gerdin, som på Karolinska Institutets uppdrag har granskat Macchiarinis forskning, förklarar hur stjärnkirurgen lyckades övertyga så många att hans metod fungerade.
– Paolo Macchiarini är en fantastiskt övertygande människa, säger Bengt Gerdin. Alla som har arbetat med honom både på Karolinska institutet och Karolinska sjukhuset har beskrivit hans enorma charm och förmåga att övertyga.
Lockelsen att fuska är stor inom hypade områden
Vid sin sida hade han det magiska ordet stamceller, de som skulle förvandla ett plaströr till en fungerande luftstrupe. Om allt hade gått som det var tänkt hade det öppnat för ett läkemedel som hade kunnat lindra många människors lidande och, inte minst, för en miljardmarknad.
Lockelsen för en stamcellsforskare att fuska är stor, större än inom många andra områden.
– Det finns faktiskt en del forskning kring vilka områden som drabbas av forskningsfusk, säger Bengt Gerdin. Några som är aktuella är de som är hypade, där man kan slå igenom ordentligt. Då är risken större för att det finns mer att vinna. Att fuska om något gammalt känt protein vinner man ingenting på.
Ett genombrott inom den hypade stamcellsforskningen kan göra forskaren till en världsstjärna och generera stora summor i forskningsanslag. Men gör det stamcellsforskare mer benägna att fuska? Det finns undersökningar som talar för det. Ferric C Fang, professor i medicin och mikrobiologi vid University of Washington, har undersökt hur stor andel av de vetenskapliga artiklarna som har dragits tillbaka. På uppdrag av sajten Retraction Watch gick han även igenom hur stor andel av artiklarna om stamceller som har dragits tillbaka.
Undersökningen visade att av de 14,761,843 artiklar som publicerades mellan 1989 och 2015 hade 0,02 procent dragits tillbaka. Drygt 200 000 av artiklarna handlade om stamceller, av dem hade 0,05 procent dragits tillbaka. Av de 110 stamcellsartiklarna hade 51 procent dragits tillbaka på grund av falska eller fabricerade data.
Vad hände sen?
För den som fuskar blir fallet hårt. Haruko Obokata fick inte bara buga och be om ursäkt inför den samlade presskåren, hon hamnade också på sjukhus på grund av stress. Hennes mentor och chef Yoshiki Sasai tog livet av sig och lämnade tre självmordsbrev, ett var riktat till hans unga forskare och innehöll en uppmaning att upprepa experimenten. Arbetsgivaren, Riken, tog honom på orden och lät Haruko Obokata försöka i åtta månader innan hon tvingades ge upp.
Sydkoreanen Hwang Woo-suk dömdes till villkorlig dom för bedrägeri, men han fortsatte att forska och är nu i full färd med att klona hundar och andra djur. Målet är att ta fram nya läkemedel, bota diabetes och Alzheimers, rädda hotade arter och skänka klonad tröst till förkrossade husdjursägare.
För Paolo Macchiarini, som inte nöjde sig med laboratorieforskning utan applicerade sin metod på levande patienter, väntar resultatet av en brottsutredning där han är misstänkt för grovt vållande till annans död och grovt vållande till kroppsskada.
Text: Johan Frisk, frilansskribent på uppdrag av forskning.se
– Hur var dejten med Leslie? – Vi kysstes men jorden rörde sig inte. Ja, inte mer än de 620 kilometer den skulle rört sig ändå.
Det är rollfigurens Leonard Hofstadters svar i ett typiskt avsnitt av komediserien The Big Bang Theory. Lite komiskt. Men korrekt.
Att vetenskapen faktiskt är korrekt vet David Saltzberg, professor i högenergifysik vid University of California, Los Angeles (UCLA) och vetenskaplig rådgivare till den populära tv-serien som hade premiär 2007 och nu är inne på sin 9:e säsong.
I maj fick han tillsammans med The Big Bang Theory:s producenter Chuck Lorre, Bill Prady och Steven Molaro det nyinstiftade Torsten Wiesel Midnight Sun Award från Sveriges unga akademi. Priset går till person(-er) eller organisation som gjort extraordinära insatser för att förklara eller sätta ljus på vetenskapen.
– The Big Bang Theory har fört in vetenskap i vardagsrum världen runt i ett oemotståndligt komediformat, säger Anna Sjöström Douagi, vd vid Sveriges Unga Akademi.
Nördiga fysikgenier
Serien handlar om fyra unga män, alla ganska nördiga fysikgenier vid Caltech i Pasadena, Kalifornien. Efter över 200 avsnitt är serien populärare än någonsin och har drygt 20 miljoner tittare världen över.
Och jodå, serien har lyft intresset för vetenskap, menar David Saltzberg.
David Saltzberg (t.v) tar emot pris av nobelpristagaren Torsten Wiesel.
– Den visar att fysik är roligt, och något som man faktiskt kan ha som jobb. Om du är highschool-student läser du kanske om Tycho Brahe och Kepler och tror att fysiken redan är färdig. The Big Bang Theory visar att det finns mycket att forska om idag inom modern, samtida fysik. Och att det är kul.
Vid de amerikanska universiteten har antalet fysikstudenter fördubblats, ibland tredubblats, de senaste tio åren.
– Jag vet ju inte om det beror på serien, men många av mina studenter älskar karaktärerna The Big Bang Theory, till och med Sheldon Cooper – och inte på det ironiska sättet.
Samtidigt kritiseras tv-serien ibland för att cementera bilden av forskaren som lite nördig och asocial. Och som man. Även om det med tiden kommit in kvinnliga forskare i huvudpersonernas liv.
– De har förstås egenskaper som vi forskare har, men jag vill inte kalla dem nördar. De är forskare, som också råkar gillar serietidningar, science fiction och superhjältar. De har ett passionerat intresse, precis som många vanliga människor.
Är som folk
Han tror att seriens dragkraft är just att personerna är som folk är mest.
Slipsen: Periodiska systemet, fäst med Avogadros tal.
– Ser du bara några avsnitt så känns de kanske som stereotyper, men efter flera avsnitt lär du känna karaktärerna, de är roliga och mänskliga. I’d love to be friends with them. De gör så mycket kul.
Man anar en viss likhet med Leonard i David Saltzberg. När Curie noterar periodiska systemet på slipsen, pekar han stolt på slipsnålen: Den är graverad med Avogadros tal, 6,02214179 x 10²³ (= antalet atomer i en mol, vilket också råkar vara en uppskattning av antalet observerbara stjärnor i universum). Och han lyser upp när han berättar om de science fiction-serier han själv inspirerades av som ung, som Battlestar Galactica och Månbas Alfa, även om själva vetenskapen ofta var helt uppåt väggarna.
– Det gav mig och mina vänner något att skratta åt. Vi satt och diskuterade felen och blev intresserade av den riktiga fysiken bakom. Det handlar om att exponeras för vetenskap. Även dålig vetenskap i fiktion är bra om den får folk att bli intresserade av forskning och vetenskap.
Men bra vetenskap är förstås bättre. Och producenterna bakom Big Bang Theory vill att vetenskapen ska vara korrekt.
– De älskar vetenskap. De följer nyheterna och vet precis vad som är på gång inom forskningen.
Svensk forskning omnämnd
När Marie Dacke, zoolog vid Lunds universitet (och ledamot i Sveriges unga akademi) just publicerat en vetenskaplig artikel 2013 om hur dyngbaggen navigerar efter Vintergatan, dröjde det bara några månader innan just detta faktum dök upp i serien, i förbifarten i en dialog mellan Sheldon och hans vänner.
Ofta frågar manusförfattarna David Saltzberg om det som de läst verkligen stämmer. Men att han blev deras vetenskapliga rådgivare var bara en slump, någon kände någon som kände någon som kände honom…
Före varje inspelning läser han manus, cirka 45 sidor.
– En del avsnitt har inte mycket vetenskap i sig alls, och då har jag inget att göra. I andra är jag med ändå från början. I ett avsnitt behövde huvudpersonerna stora mängder flytande helium – och handlingen byggde på svårigheten att få tag i just detta. Producenterna ville vara helt säkra på att det inte fanns någon enkel lösning, som att köpa ballonghelium i någon partybutik. Jag räknade på det och kunde konstatera att det skulle behövas åtminstone tusen gånger mer gas för att komprimera till en vätska. Det var alltså en omöjlighet.
En annan gång, mitt under inspelningen av en av de tidiga säsongerna, skulle Leonard tappa en ölflaska genom hisschaktet i trapphuset. En person simulerade ljudeffekten.
– Då vände sig producenten Bill Prady plötsligt till mig och sa: ”Det där lät för snabbt. Hur lång tid skulle det ta för en flaska att falla fyra våningar plus källare?” ¨
Inspelningarna görs inför live-publik, ett 22-minutersavsnitt tar cirka tre timmar att spela in. Alla tittade på David Saltzberg. Trots stressen gjorde han en snabb överslagsberäkning och ja, det var för snabbt. Tagningen fick göras om.
– Jag är rädd att något ska bli fel, då får jag en massa arga e-mails.
Skriver inga skämt
Förutom faktagranskning står David Saltzberg också bakom alla formler på tavlan som forskarna har i sin lägenhet. För den oinvigde ser det mest ut som rappakalja, men för den som kan sin fysik är det inte bara korrekt utan innebär ofta en skämtsam blinkning.
Han är noga med att påpeka att han varken skriver dialog eller hittar på karaktärer och handling. Ibland får han dock i efterhand höra att författarna inspirerats av något han själv eller en forskarvän berättat vid inspelningarna, men utan att ha känt igen det i serien.
– Inget av det som är roligt kommer från mig. Underhållningsbranschen är mycket bättre på att lyckas nå ut med forskning än vi forskare själva. Jag hoppas att de unga tittarna blir nyfikna när de hör om mörk materia, gravitationsvågor med mera, och börjar googla själva.
Men det är inte alltid självklart att ha en vetenskaplig rådgivare i tv-serier och filmer.
– Tänk om de skulle haft en faktagranskare till filmen Tillbaka till framtiden: ”Tyvärr, tidsresor är inte möjliga…”
Fotnot:
Serien Big Bang Theory har instiftat ett särskilt stipendium för studenter i fysik och matte vid UCLA. Första kullen på 21 personer inledde sina studier i höstas.
Text: Eva Barkeman, forskning.se
Tv-serie tog priset
Torsten Wiesel Midnight Sun Award delads ut för första gången den 27 maj 2016. Priset gick till fysikprofessorn David Saltzberg, vetenskaplig rådgivare till komediserien The Big Bang Theory, och producenterna Chuck Lorre, Steven Molaro och Bill Prady från Warner Brothers ”för att ha fört in vetenskap i vardagsrum och på laptops världen runt i ett oemotståndligt komediformat genom tv-serien The Big Bang Theory”.
David Saltzbergs tips till vetenskapliga rådgivare för filmer och tv-serier:
Var tillgänglig (till exempel på telefon och mail).
Svara snabbt när de frågar något.
Ge flera alternativa sätt att uttrycka fakta så att de kan välja en formulering som passar.
Den 24 november 2011 publicerade Karolinska institutet ett pressmeddelande för att berätta om en operation där en patient hade transplanterats med en luftstrupe i plast. Före operationen hade plaststrupen badats i stamceller och fyra månader senare hade den, enligt Karolinskas pressmeddelande, ”så gott som helt nybildats.”
Operationen var genomförd av den numera ökände kirurgen och forskaren Paolo Macchiarini. Vid den här tiden kallades Macchiarini för stjärnkirurg och få reagerade över att Karolinska institutet kunde påstå att en plastbit hade utvecklats till en fullt fungerande luftstrupe. Idag, när operationerna är föremål för flera utredningar och budskapet om forskningsfusk har spridits över världen, ställs frågan hur så många skarpa hjärnor kunde fås att tro att en plastbit kan förvandlas till ett levande organ.
Uppskruvade förväntningar
Stamcellsforskningen har alltid givit upphov till mer eller mindre vilda spekulationer, dels från forskarna själva som i jakt på finansiering kan frestas överdriva den framtida nyttan med forskningen, dels från medierna som gärna publicerar berättelser om medicinska underverk.
– När stamcellsforskningen kom vid millennieskiftet var den undergöraren, det fanns otroliga förhoppningar kring detta, säger Susanne Lundin, professor i etnologi vid Lunds universitet. Samtidigt gick annan forskning tillbaka för man trodde att stamcellsforskningen skulle hela allting.
De uppskruvade förväntningarna har skapat ett utrymme för en svart marknad för stamceller. Susanne Lundin vill inte använda ordet stamcellsturism men det är så det brukar beskrivas när svårt sjuka personer söker sig till kliniker i länder med en mer tillåtande lagstiftning för att bota sin sjukdom med stamceller. Klinikerna utlovar bot för allting från adhd till MS.
– I bästa fall händer ingenting i de här illegala behandlingarna, i värsta fall får behandlingarna svåra medicinska följder för patienterna, säger Susanne Lundin.
I ett försök att sprida en mer realistisk syn på stamcellsforskningen har organisationen Eurostemcell publicerat en tecknad serie kallad Hope Beyond Hype. Den inleds med upptakten till en av de få stamcellsbehandlingar som utförs idag; transplantation av hud. Upptäckten att hud kan odlas fram gjordes redan 1974, proceduren är dyr och långsam och nu försöker forskarna ta fram stamceller som kan bilda ny hud direkt på kroppen. Även organisationen ISSCR (The International Society for Stem Cell Research) har reagerat över de uppskruvade förväntningarna och publicerade nyligen nya riktlinjer för stamcellsforskare med fokus på hur forskningen presenteras för allmänheten.
Första behandlingen på 1950-talet
Den mest etablerade behandlingen med stamceller utfördes för första gången på 1950-talet. Då kallades det benmärgstransplantation, idag hematopoetisk stamcellstransplantation. Donerade eller patientens egna stamceller från benmärgen eller blodet används för att ersätta de blodkroppar som har förstörts vid behandlingen av blodcancern. Stamcellerna söker sig till benmärgen och börjar dela sig och skapa nya, friska blodkroppar.
– Den enda kliniska behandlingen är blodstamcellstransplantation, den har funnits sedan 1950-talet, säger Mattias Magnusson, forskare i medicin och genterapi vid Lunds universitet. I övrigt finns ingen rutinmässig stamcellstransplantation. Det har påbörjats kliniska prövningar för behandling av mycket allvarliga ögonsjukdomar och snart kommer kliniska prövningar mot Parkinson. Däremot är det många som forskar och potentialen är enorm.
Sökte alternativ metod
Stamcellernas potential finns i deras förmåga att kunna bilda vilka celler som helst. Förmågan varierar med vilken typ av stamcell det handlar om. Vissa kan bara skapa specifika typer av celler, medan andra har ett bredare register. Länge var det bara de embryonala stamcellerna som, i teorin, kunde programmeras till alla slags celler. Eftersom embryonala stamceller finns i begränsad mängd, och dessutom är etiskt kontroversiella, sökte forskarna efter en alternativ metod. Japanen Shinya Yamanaka lyckades 2006 reprogrammera en patients egna hudceller tillbaka till sitt embryonala läge, och sedan dess har andra forskare förfinat metoden. Den här typen av stamceller kallas IPS, induced pluripotent stem cells. Upptäckten gav Yamanaka nobelpriset i medicin 2012.
Men även om forskarna nu har tillgång till pluripotenta stamceller återstår det stora problemet: Hur ska vi tala om för dem vad de ska bli?
– De begränsningar vi har är att vi inte vet hur vi ska guida dem till att bli den specifika cell som vi behöver, säger Mattias Magnusson.
Förutom att guida dem rätt måste forskarna förhindra att stamcellerna utvecklas till cancerceller. Ett av de offer som stamcellsturismen har skördat var en israelisk tonåring som utvecklade en hjärntumör efter att ha injicerats med stamceller på en privat klinik i Moskva.
– Därför är det många som idag jobbar med en direkt reprogrammering, att man hoppar över det pluripotenta stadiet och går direkt till den celltyp man vill ha, säger Mattias Magnusson.
Då handlar det inte om stamceller?
– I princip hoppar man över det stadiet. Ett exempel är Parkinson där forskare i Lund har lärt sig att ta en hudcell och omprogrammera den direkt till en dopaminproducerande nervcell.
För de forskare som försöker återskapa hela organ med hjälp av stamceller ökar svårighetsgraden.
– Det svåra är att få till alla de celler som ska finnas där, säger Anna Falk, docent vid Karolinska Institutet. Vid Parkinson handlar det om dopaminproducerande celler, men när man ska bygga hela organ med flera olika celltyper som ska kommunicera med varandra så blir det krångligare.
Andra generationens syntetiska strupar
I startgroparna för kliniska studier med stamceller ligger Parkinsons sjukdom men även till exempel Multipel Skleros (MS) och olika ögonsjukdomar.
– På grundforskningsnivå är det många som forskar på att ta fram en flera olika celltyper som för att vara perfekta måste vara jämförbara med de som finns i kroppen. Detta måste ju göras först innan man kan göra ett organ som ska kombinera de här olika celltyperna.
Svårigheterna med att skapa hela organ har inte avskräckt det amerikanska företaget Biostage, som till nyligen hette Harvard Apparatus Regenerative Technology (HART), från att tala om för världen att de i försök med grisar har lyckats skapa en ny matstrupe med hjälp av stamceller. HART samarbetade tidigare med Paolo Macchiarini och tog även över det patent som Macchiarini och en kollega fick 2012. Nu har de inte bara döpt om företaget utan även tagit fram vad de kallar andra generationens syntetiska strupar. Till skillnad från de plaströr som Macchiarini använde, som lämnades kvar i kroppen, är den nya generationen tillfälliga byggnadsställningar som plockas ut genom munnen när stamcellerna har byggt upp det nya organet.
Nästa steg för Biostage är att genomföra försök på människor. Men först måste metoden utvecklas tillräckligt för att de ska få de tillstånd som behövs. Den 12 maj 2016 publicerade företaget ett pressmeddelande där de berättade att grisarnas matstrupar hade återbildats. En vecka senare vände sig företaget till aktiemarknaden för att få in ytterligare fem miljoner dollar till bland annat forskning.
Resultatet från djurförsöken är än så länge bara publicerade i ett pressmeddelande. Någon vetenskaplig artikel finns inte.
Text: Johan Frisk, frilansskribent på uppdrag av forskning.se
Sofia Berne är leg psykolog och filosofie doktor i psykologi vid Göteborgs universitet. Tillsammans med Ann Frisén, professor i psykologi har hon gjort flera studier om hur unga drabbas och varför vissa mobbar. Nyligen kom deras bok ”Nätmobbning: Handbok för skolan”.
– Det vanligaste i nätmobbning är att ge sig på personers utseende genom att kritisera bilder som den som är utsatt har lagt ut eller som någon annan har tagit av personen, säger hon.
Samtidigt menar hon att internet är en viktig arena när unga skapar sin identitet. Där formar de en föreställning om sig själva och sin kropp men elakheter kan få stor effekt.
– Det är viktigt för barn och unga vad andra tycker om deras kropp. En studie vi har gjort där 1 700 elever svarade på enkätfrågor visade att det finns ett samband mellan nätmobbning och kroppsuppfattning. De som var utsatta för nätmobbning var mer missnöjda med sin kropp än de som inte var utsatta.
Att känna skam är en vanlig reaktion för den som mobbas, oavsett om mobbningen sker på nätet eller i skolan. Men på nätet är det fula eller pinsamma bilder som gör mest ont.
– De som drabbas känner sig också väldigt maktlösa när bilder på dem sprids. De vet inte vem som började, vilka som sett bilden eller hur länge det ska hålla på. Många beskriver det som väldigt plågsamt.
Fler elaka kommentarer mot flickor
Generellt får flickorna fler elaka kommentarer än pojkarna. De tar också åt sig mer och reagerar ofta med att få dålig självkänsla. Pojkar har lättare att ignorera kommentarerna och istället tänka på hur de ska hämnas.
– I våra intervjuer beskriver eleverna att om man vill göra flickor illa så är det mest effektivt att ge sig på deras utseende.
”Om man säger att de är fula och tjocka då förlorar de självförtroendet och de börjar tycka illa om sig själva”, var till exempel ett svar som Sofia Berne och Anne Frisén fick.
Varför blir vissa mobbare?
– I våra intervjuer med elever i årskurs nio menar eleverna att den som mobbar försöker höja sin ställning i kamratgruppen. Från annan forskning vet man att en person som mobbar – oavsett om det är på nätet eller utanför – kan få högre status. Den blir inte omtyckt men kan få makt.
Sofia Berne och Ann Frisén har också ställt frågan: Om man inte ser personen man kommunicerar med, kan man då vara mer aggressiv mot den? 84 procent av 15 – åringarna och 69 procent av 12–åringarna svarade då ja.
– När man inte har ögonkontakt med den andra personenen är det lättare att göra någon illa. Och att fortsätta att göra det, var de förklaringar vi fick från eleverna själva, säger Sofia Berne.
Det är svårt att ge några säkra svar på hur vanligt förekommande nätmobbning är. Sofia Berne har gått igenom en rad undersökningar. Hon säger att siffrorna varierar från en procent till 10 procent.
– Att antalet skiljer sig åt beror på hur frågorna har ställts och hur nätmobbning definieras, säger hon.
Enligt Statens medieråd uppger fem procent av nio till 12-åringarna att de är utsatta online en eller flera gånger i veckan. Bland 13 till 16 – åringarna uppger nio procent att de är utsatta.
– Antalet utsatta har över de senaste åren inte ökat vad vi kan se i våra undersökningar. Men det som är allvarligt är att så många någon gång känt sig osäkra i digitala kanaler, säger Johnny Lindqvist projektledare för No Hate Speech Movement, en kampanj mot näthat som Statens medieråd står bakom.
Mobbas även IRL
Däremot finns ingen särskild mobbning som bara äger rum på internet. Istället är den som är utsatt i skolan även utsatt digitalt.
– Jag brukar säga att det inte handlar om mediet utan i grund och botten om sociala relationer, säger Sofia Berne.
Men när mobbningen flyttar in i mobilen, datorn och surfplattan finns ingen fristad för den som utsätts. Trakasserierna pågår dygnet runt och går inte att stänga av med mindre än att personen som mobbas lämnar internet, vilket inte är ett alternativ, menar Johnny Lindqvist.
– Det digitala livet är otroligt viktigt för barn och unga. De är uppvuxna med mobiler, trådlöst internet, SVT play, Instagram och Snapchat. Det är så de håller kontakt med familj och vänner. Det är deras största källa till underhållning och det är där de hittar information. Att stänga av är helt enkelt inte ett möjligt val.
Både Johnny Lindqvist och Sofia Berne säger att det istället handlar om att arbeta förebyggande. Kunskapen hos både föräldrar och lärare om ungas digitala liv behöver öka. Barn och unga måste kunna lita på att vuxna förstår när de berättar vad som sker på internet. Och skolorna behöver tydliga riktlinjer för vad som gäller för kränkningar på nätet.
Men även de digitala mötesplatserna som unga använder har ett ansvar, framhåller Johnny Lindqvist.
– Stora plattformar som Facebook till exempel är oerhört centralstyrda vilket gör att det kan ta lång tid att få bort bilder och inlägg. Där menar jag att det krävs en förändring. Sedan tycker jag att de plattformarna skulle kunna driva kampanjer om de här frågorna. Om Facebook gav en liten del av sitt stora reklamutrymme till aktörer som arbetar mot mobbning, kränkning och rasism i digitala kanaler skulle det göra stor nytta.
Hoten mot journalister syns i kommentarsfälten på internet, i sociala medier och i artiklar på högerextrema sajter. Ämnen som genus, invandring och mångkultur engagerar mest och triggar reaktionerna. Situationen är så allvarlig att Sverige har fallit från femte till åttonde plats på Reportrar utan gränsers pressfrihetsindex.
Det pågår en kamp om bilden av verkligheten, menar Jesper Strömbäck, professor i journalistik och politisk kommunikation vid Göteborgs universitet.
– Många av de som hotar journalister är grupper som har en benägenhet att tro på olika konspirationsteorier. De ser en sammansvärjning där den ekonomiska, politiska och mediala eliten valt att inte berätta sanningen för folket.
Kristoffer Holt, docent i media – och kommunikationsvetenskap vid Linnéuniversitet, är inne på samma linje. Han har intervjuat företrädare för sajter som står i opposition till det mediala och politiska etablissemanget. Alla med en invandringskritisk grund. Det är ett brett spektrum av webbplatser. Från fascistiska sajter till nätpublikationer som är anslutna till det pressetiska regelverket. Kristoffer Holt kallar dem invandringskritiska alternativmedier.
– Vissa aktörer anser att journalister och politiker har ett slags vänsterliberalt hegemoniskt förhållande till alla andra. Det är bara de perspektiv som stämmer överens med deras som får en chans att komma till uttryck i medierna.
Inga marginella fenomen
Hur många besökare de har är enligt Kristoffer Holt den stora knäckfrågan. Den statistik han lyckats få fram är för knapphändig för att dra några slutsatser av. Men de har läsare, deras budskap delas och de går absolut inte att avfärda som marginella fenomen, säger han.
Hur påverkar de den offentliga debatten?
– Det är svårt att svara på. Men det vi kan se är att det offentliga samtalet blir alltmer polariserat och att respekten för andras åsikter minskar. Kombinationen mellan sociala mediers fokus på att offentliggöra sin åsikt och starkt laddade frågor gör debattklimatet hetsigare. Åsikter och symboliska markeringar får större betydelse och fakta mindre.
Konspirationsteorierna får näring ur ett ett allt större informationsflöde, menar Jesper Strömbäck. I ett växande medieutbud måste människor bli mer selektiva och alla människor har en tendens att föredra information som bekräftar de egna åsikterna.
– Ju mer man konsumerar ensidig information som avviker från den bild som de traditionella medierna ger, desto mer riskerar misstron att fördjupas och intensifieras.
Bilden av verkligheten blir verkligare än verkligheten, säger Jesper Strömbäck. Det får konsekvenser. De informationskällor som människor tar del av har stor betydelse för hur de tolkar samhället. Misstroendet mot etablissemanget drivs alltså inte i första hand av förstärkta skillnader i livsvillkor, som annars ofta framhålls, menar han.
– Nej, min hypotes är att det är den bild av omvärlden som människor har tillgång till som är den främsta orsaken. Sverige är ett framgångsrikt land, det visar massor med internationell forskning. Det saknas helt enkelt empiriskt stöd för att Sverige generellt sett skulle ha blivit ett sämre land att leva i. Men ändå finns det hos stora grupper en stark pessimism. Vilket talar för att det inte är objektiva orsaker bakom hatet mot journalister.
Vad leder den här situationen till?
– Jag är oroad för att vi går mot en framtid där vi allt mer lever i olika verkligheter, med olika verklighetsuppfattningar. Risken finns att vi får en polariserad debatt som fördjupar motsättningarna snarare än att överbrygga dem. Då tappar det offentliga samtalet en del av sin demokratiska funktion.
Kristoffer Holt framhåller att det är viktigt att förtroendet för de traditionella medierna inte urholkas ännu mer. För att undvika den utvecklingen vilar ett stort ansvar på de stora medierna. Kristoffer Holt säger att hittills har de inte klarat av att ta debatten med invandringskritiska alternativmedier. Traditionella medier borde tydligare beskriva hur de arbetar. Deras tystnad har spelat missnöjet i händerna.
– De stora medierna har vissa problem med sin trovärdighet. Det här är något som de invandrarkritiska medierna bidrar till. Till exempel genom att påstå att etablerade medier systematiskt mörkar fakta när de inte avslöjar vilken etnicitet sexualbrottslingar har. Jag tror att de traditionella medierna måste tänka igenom sina strategier för att de inte ska tappa läsare och de borde ha en öppnare och mer ödmjuk attityd till kritik.
Jesper Strömbäck hoppas på stärkta public service-kanaler. När mediehusens resurser minskar och fragmenteringen av mediekonsumtionen ökar menar han att det är public service som har bäst förutsättningar att nå ut brett med kvalificerad journalistik.
– Ur mitt perspektiv är det därför mycket viktigt att de ges goda villkor för sin verksamhet. Det löser långtifrån alla problem men det är ett steg på vägen.
Text: Lotta Nylander, frilansjournalist på uppdrag av forskning.se
Att odla bomull kräver stora mängder vatten, särskilt ekologisk bomull. Till en t-shirt går det åt ungefär 3 000 liter. Det är inte hållbart framöver eftersom det kommer att behövas mer mark för matproduktion när jordens befolkning och välstånd växer.
Därför arbetar forskare med att utveckla nya material för klädindustrin. Ett sätt att lösa problemet är att använda andra råvarubaser för klädtillverkning, till exempel cellulosa som kommer från träd. Viskos är ett sådant exempel, som funnits sedan 1800-talet. Men nu kommer fler cellulosabaserade textilier som framställs med förbättrade processer, exempelvis lyocell och tencel – och andra varianter för bland annat sängkläder.
– Det sker en stor omställning när det gäller användning av cellulosa vid tillverkning av textil, och Sverige är en stor spelare, säger Nils-Krister Persson, docent och biträdande professor vid Smart Textiles Technology Lab på Textilhögskolan i Borås.
Textil- och skogsindustri möts
Flera företag och organisationer intresserar sig för denna nya industri, bland annat Södra Skogsägarna som håller på att rikta om produktionen från tidningsmassa till textilmassa.
– Det är två världar som möts: textilbranschen och skogsindustrin, och ett jätteprojekt att lära om för alla parter.
Han efterfrågar en mer medveten attityd när vi väljer vilka kläder vi köper. Att köpa plagg av ett naturmaterial är inte alltid svaret på hållbarhetsfrågan. Själva tillverkningsprocessen är minst lika viktig.
Trots stor tillgång på träråvara i Sverige tillverkas inte viskos här. Det beror till stor del på att kunskapen saknas. Istället skickas råvaran till Kina där den omvandlas till textilfibrer.
– Än så länge är det så, men jag tror att det är möjligt att göra en automatiserad process och därefter kunna göra textilfibrer även i Sverige. Vi måste återta den kunskap vi förlorat när tillverkande företag flyttat utomlands.
Ingen miljövänlig produktion
Det finns olika tillverkningsmetoder för viskos. En del av den viskos som tillverkas i Kina påverkar miljön mycket mer negativt än andra. Nackdelen är att produktionen inte sker i ett slutet system, utan tyget fraktas till olika platser när det ska färgas och tryckas.
Textilhögskolan i Borås arbetar med att förändra tillverkningen av textilier, men det är flera processer som måste lösas. Bland annat undersöker forskarna hur man gör materialet vatten- och oljeavstötande utan att använda miljöfarliga flourkarboner, och vad som händer med plagget efteråt när det bryts ned.
– Vi försöker också hitta alternativ till det nuvarande sättet att färga på och göra färgerna nedbrytbara. Den traditionella färgprocessen är otroligt vattenkrävande, och väldigt energikrävande när man ska torka upp vattnet från materialet, säger Nils-Krister Persson, som dock är hoppfull och tror att en förändring ligger nära.
Han berättar om två pilotprocesser – ett i Örnsköldsvik där man framställer cellulosabaserade textilfibrer och ett i Stockholm där man arbetar med att göra processen ekologisk.
Textil med integrerad elektronik
Han talar också om hållbarhet inom så kallade Smart Textiles, där olika funktioner integreras i textilierna genom sensorer, inte minst för framtidens sjukvård.
– Ofta blandas tyget med elektronik och olika metaller, men jag vill inte att vi ska arbeta med blandade material eftersom det då blir svårare att återvinna.
Nils-Krister Persson tror inte att vi kan räkna med samma typ av textilfibrer som tidigare när miljömedvetandet ökar.
– Vi blir nog tvungna acceptera en textil som kanske inte leder bort fukt lika snabbt. Vi blir lite svettiga, och vissa färgnyanser blir dyrare. Vi ska ju inte använda kemikalier som gör att vi skaffar oss nya miljöproblem.
Text: Ulla-Karin Höynä, på uppdrag av forskning.se
Så funkar det
Fibrerna ur cellulosamassan spinns till långa trådar som tvinnas samman och används vid vävning. Exempel på cellulosabaserat fibermaterial är viskos (tidigare rayon), lyocell, modal, tencel och acetat.
Utmaningar med dagens tillverkning av cellulosabaserade fibrer
För att lösa upp de hårt packade cellulosamolekylerna och få massan i en vätskeform används giftig koldisulfid – kolsvavla – som lösningsmedel, vilket påverkar både människor och miljö. Det har inneburit att man måste sanera mark.
Även när fibermassan ska göras till raka fibrer förbehandlas den med lösningsmedel.
Många färgämnen är farliga för miljon. Dessutom måste många textilfibrer också kunna klara vattenavstötning, vilket innebär att man lägger på kemikalier.
Heléne Lööw är docent i historia vid Uppsala universitet och hon säger att hatet är ingenting nytt, det har bara hittat nya väger. Först var det hatbreven, sedan kom telefonen och med den de anonyma samtalen. När den digitala tekniken gjorde entré handlade det till en början om hemsidor och mejlattacker. Nu är det sociala medier som dominerar.
– Hatet på nätet är samma gamla hat som vanligt. Det är bara kommunikationskanalerna som förändras. Med den skillnaden att förr kunde hatarna känna sig ensamma i sitt hatande, säger Heléne Lööw.
Nu hittar de enkelt likasinnade som ger konstant bekräftelse och kan göda hatet. Med förödande konsekvenser för enskilda personer. Men också för demokratin.
– Tidigare innebar det ett socialt stigma att till exempel säga att man var rasist eller antisemit. Men plötsligt finns sådana åsikter formulerade bara ett knapptryck bort. Vilket gör att människor mycket snabbare kommer in i den typen av gemenskaper.
Är minoriteter extra utsatta?
– Ja, eftersom det finns så många olika forum som ägnar sig åt att förtala minoriteter. I ett forskningsprojekt jag arbetar med håller vi nu på att kartlägga hur många facebook-grupper det finns som till exempel riktar sig mot fattiga eu-migranter, flyktingar, moskéer och synagogor.
De grupperna är många, menar Heléne Lööw och de uppstår snabbt till exempel efter händelser som kan knytas till en minoritetsgrupp.
Forum för ultranationalistisk rekrytering
Missnöjesgrupperingarna på nätet kan också fungera som en plattform där ultranationalistiska grupper sprider sitt budskap. Ibland är syftet att rekrytera medlemmar men lika ofta handlar det om att dra till sig nya sympatisörer.
– De är väldigt skickliga. De går in i diskussionstrådar som speglar deras värderingar och kontaktar enskilda personer. Ibland låtsas de vara någon annan, till exempel någon som startar ett drev för att sedan presentera sin organisation eller så driver de olika kampanjer.
Svensk vit makt, till exempel, har använt internet sedan det tillkom.
– De har varit i branschen väldigt länge. Innan nätet fanns var de exkluderade från att nå folk eftersom de var annonsbojkottade av mainstreammedia. Därför blev internet väldigt viktigt för dem. Först arbetade de med nyhetsbrev och kampanjer. Nu är det sociala medier som gäller.
De här gruppernas aktivitet är oroande och måste tas på stort allvar, menar Heléne Lööw. Det ideologiska material som finns bland dem kan leda till att människor utvecklar extrema åsikter som resulterar i handlingar utanför internet.
– Både Breivik och Mangs, som har gjort förfärliga saker, fanns först i rasideologiska gemenskaper på sociala medier, säger Heléne Lööw.
Fyra kategorier näthatare
David Brax är doktor i filosofi och forskar om hatbrott ur ett europeiskt perspektiv på Göteborgs universitet. Han säger att hatbrottslingar kan delas in i fyra olika kategorier. En grupp som sprider hat för att det är kul, som underhållning och för att skapa sammanhållning i den egna gruppen. En grupp som gör det för att hämnas någon eller något. Så finns de som är ideologiskt drivna och så de som försvarar sig mot en samhällsförändring de känner sig främmande inför. De känner sig ofta som sanningssägare och uttolkare av åsikter som egentligen delas av de flesta.
– Varje förbättring av typen att invandrare får synas i media och få ministerposter tolkas som att en liten politiskt korrekt elit har släppt in den här gruppen i finrummet helt mot folkets vilja. Hatarna föreställer sig därmed att de uttrycker vad alla egentligen tycker men inte vågar säga.
Men många pusselbitar saknas ännu för att förstå näthatets orsaker.
– Hur relationen mellan hatet och samhället i stort ser ut är inte klarlagt. Samtidigt som hatbrottsanmälningarna blir fler så visar de flesta undersökningar att attityderna förbättras – särskilt mot invandrare och homosexuella. Så det finns inget entydigt förhållande mellan attityder i samhället och den här typen av brott.
En förklaring är att den ökande toleransen skulle fungera som en drivkraft för de som upplever sin plats i samhället hotad.
– Om attityderna i stort blir mer toleranta och hatbrott motiveras av att man känner sig trängd, då kommer ju hatbrotten att bli fler i takt med att toleransen ökar, förklarar David Brax.
Samtidigt finns forskning som hävdar det motsatta – att det är ett mer intolerant samhällsklimat som ger upphov till hatet.
– När vi har främlingsfientliga attityder i samhället som en diskriminering på bostadsmarknaden och på arbetsmarknaden, så skulle hatbrottslingen känna att den har samhället i ryggen när de agerar.
Han exemplifierar med romska tiggare. Om hatbrottslingen upplever att alla tycker illa om tiggare och politikerna vill kriminalisera tiggeriet – då kan det legitimera åsikten att tiggarna är mindre värda. De är människor man kan göra vad som helst mot utan att förvänta sig någon påföljd.
Vilken teori anser du är mest rätt?
– Jag försöker att inte ha någon åsikt i den här frågan. Mitt jobb är att göra listor över vilka teorier som finns, vilka argument som finns och vilka begrepp som används, skrattar David Brax. Jag misstänker att båda teorierna kan vara rätt. Det kan vara så att olika teorier stämmer på olika typer av förövare.
Text: Lotta Nylander, frilansskribent på uppdrag av forskning.se
Tips! Den 19 maj är det dags för andra delen i seminarieserien ”Offentliga samtal – forskare möter praktiker” som Vetenskapsrådet arrangerar tillsammans med Institutet för framtidsstudier.
Filmklipp från seminariet: Näthatet och demokratin:
Om konsekvenserna av det nya medielandskapet.
Fram till 2004 var annandag pingst en ledig måndag, just när våren stod i full blom. Men när nationaldagen den 6 juni skulle bli helgdag måste en annan dag bort. Den helgdag som då fick ryka var just annandag pingst, eftersom den ansågs minst olämplig att ta bort enligt regeringens utredare. Den vann över trettondedag jul, första maj och Kristi himmelsfärdsdag, med argumentet att den samhällsekonomiska effekten skulle bli minst. Om till exempel trettondedag jul tas bort – som var närmaste kandidat – skulle fjällturismen drabbas hårt.
Även svenska kyrkan själv röstade på annandag pingst.
Idag tänker allt färre på Jesus på de stora kristna högtiderna. Det är snarare ledigheten som hägrar, möjligheten att få vila upp sig, äta gott och träffa släkt och vänner. Och just pingst har blivit bröllopens förlovade högtid.
– Det har också sin mening. Helgerna kan ha en annan mening än den traditionellt kristna. Under julen har barnen blivit den nya religionen för många, att se till att de har det bra och får allt de behöver, säger Karin Jarnkvist, doktor i religionsvetenskap vid Mittuniversitetet.
Många vet att Jesus födelse ligger bakom det kristna julfirandet, och att hans död och uppståndelse är orsak till påskfirandet. Och kanske även att Kristi Himmelfärdsdag markerar Jesus uppstigande till himmelriket, 40 dagar efter att han uppstått ur sin grav. Men färre vet nog att pingsten uppmärksammar Den Heliga Ande som kom över människorna (lärjungarna) två veckor efter att Jesus stigit upp till himmeln.
– Förr var de kyrkliga traditionerna starkare, man gick i kyrkan och firade precis som alla andra, antingen man själv trodde på allt eller inte. Dessutom hade man kristendomsundervisning i skolan.
Färre kyrkobesök
I Sverige har vi under 1900-talet sett en jämn nedgång i kyrkobesöken, men att vi går mindre på gudstjänster behöver egentligen inte vara ett tecken på mindre tro, menar hon. Vi utövar helt enkelt vår tro på andra sätt, till exempel tänder ett ljus i kyrkan när vi känner för det, går på musikgudstjänster eller finner andlighet i andra rum som naturen.
– Den kristna traditionen blandas ofta upp med influenser från andra religioner idag, säger hon och pekar på new age, buddism med mera. Många plockar från olika typer av religion.
Karin Jarnkvist menar att sekularisering egentligen är ett dåligt begrepp. Religionssociologerna talar hellre om en religionsförändring.
– Allt handlar om vilken syn man har på religion och på vad Gud är. Idag skiljer man på substantiell religion och funktionell religion. I den substantiella handlar det mycket om innehållet, med riter eller regler som måste uppfyllas, medan religion som funktion handlar om den mening som tron spelar i ens liv. Och det avgör man ju själv. Det finns olika sätt att möta Gud.
Hedniska högtider
Även om majoriteten av våra svenska högtider är kopplade till kristendomen idag, har det inte alltid varit så. Innan Sverige kristnades hade vi hedniska högtider, som sommarsolstånd och vintersolstånd, kopplade till fruktbarhet och skörd. Det var inte ovanligt att de hedniska högtiderna, med stark folklig förankring, sonika togs över av kyrkan.
– Julen förlades till en tid där det redan fanns en högtid – vintersolstånd med midvinterblot. På så vis gav man en gammal helgdag en ny mening. Funktioner och riter kan byta innebörd men själva firandet ända vara kvar.
Jesus lär i själva verket ha fötts någon gång tidigt på hösten. Men det var antagligen lättare för den romerska staten att få med sig folket genom att utnyttja något som redan fanns. Samtidigt blev kristendomen sannolikt mer meningsfull för de nyomvända om födelsen sammanföll med något kärt och bekant. I stället för att fira solen, firade man ”solens skapare” – Jesus.
Kommer vi ha kvar våra kristna helger om, säg hundra år?
– Det kan jag inte spekulera i, men jag hoppas att fler religioner i Sverige kommer att inkluderas i våra helgdagar, säger Karin Jarnkvist.
Det har redan skett glidningar i helgernas betydelse och flera kommer säkert att få ny mening. Midsommar är dock en gammal tradition som överlevt utan kristen hjälp.
Text: Eva Barkeman, forskning.se
När varken privata aktörer eller staten lyckas förse sina invånare med bostäder gäller det att tänka kreativt. Eller vad sägs om flyttbara småhus på hjul, containerlägenheter och speciella bostäder för låginkomsttagare – lösningar som redan finns eller förväntas etableras i Sverige inom snar framtid.
Containerhus för studenter
Förra året sökte över 160 000 flyktingar asyl i Sverige, något som förvärrat en redan påtaglig bostadsbrist i flera delar av landet. Regeringen föreslog då att kommunerna skulle uppföra bostadsmoduler för att lösa den akuta situationen, något få kommuner hittills nappat på.
Några som tidigt insåg behovet av containerhus var bostadsbolaget Xlnt Living som nyligen färdigställde 65 stycken studentlägenheter i Sundbyberg strax utanför Stockholm. Stommen utgörs av begagnade fraktcontainrar och bostadsytan är 26 kvadratmeter inklusive kök och bad. Lägenheterna uppfördes med tillfälliga bygglov som gäller fem år i taget, vilket gjorde att de kunde uppföras på outnyttjad mark och tillfälliga tomter.
Konceptet modulbostäder är vanligt i mer tätbefolkade länder som till exempel Nederländerna och Tyskland, och containerhus ser onekligen ut som en lösning på bristen av ungdoms- och studentlägenheter i Sverige. Lösningen har dock fått hård kritik för att inte vara ett så billigt alternativ som det initialt verkar. Eftersom bygglovet för containerlägenheterna får förlängas i maximalt tre omgångar kan nedmonteringar och bortforslingar bli en dyr historia.
Kvadratmeterpriset lika högt oavsett
– I praktiken är det inte billigare. Proportionellt kanske, men kvadratmeterpriset kommer att bli lika högt oavsett om man bygger stort eller litet. Det som gör det billigare är att man bygger på höjden och på så sätt är markeffektiv, men det går ändå bara att ha två, tre containrar på varandra, säger Irene Molina, professor i kulturgeografi vid Uppsala universitet och bostadsforskare.
Företaget Xlnt Living verkar dock ha flyt. Alla studentlägenheter är uthyrda och i en intervju med nättidningen KIT berättar grundaren att förhandlingar pågår med flera kommuner.
Irene Molina är i regel skeptiskt till containerlägenheter, eftersom risken finns att boendena får sämre standard och placeras på billig mark långt utanför stadskärnan, för att förbli kostnadseffektiva.
– Det är okej som övergångsbostäder, men risken finns att de boende blir kvar eftersom det är det enda billiga boendet som finns och skapar ännu fler segregerade bostadsområden.
Enligt Boverket tjänar nästan en miljon svenskar för lite för att ha råd med ett hyreskontrakt. Detta eftersom många hyresvärdar kräver en inkomst som är flera gånger högre än årshyran och därför ratar låginkomsttagare.
Speciella bostäder till låginkomsttagare
En eventuell lösning på problemet är att bygga bostäder för låginkomsttagare med extra låg hyra, även kallat ”social housing” eller ”affordable housing”. Denna form av boende har länge varit tabu i Sverige och har främst förknippats med fattigdom och förnedring, men nu verkar något vara på väg att hända.
För att minska segregationen och diskrimineringen av låginkomsttagare planerar Göteborg att bygga 1000 lägenheter där åtminstone hälften ska ha en hyra på 1000 kronor per kvadratmeter och år. Husen ska stå klara 2021.
– Affordable housing innebär att typ fem lägenheter av femtio går till låginkomsttagare. Detta gör att ett område inte blir lika stigmatiserat. Program för social housing finns i många länder och det kan bli fina bostäder ändå. Titta bara på England, säger Stellan Lundström, professor emeritus i fastighetsekonomi vid KTH.
Han syftar bland annat på ett område med social housing i östra London som 2013 belönades med pris från Royal Institute of British Architecture.
Irene Molina är dock inte övertygad.
– Helst bör vi undvika social housing och istället bygga många fler allmännyttiga hyresrätter. Men ska man välja mellan pest och kolera, alltså bygga särskilt för låginkomsttagare, så är europeisk social housing som i Storbritannien och i Nederländerna bättre än en containrar placerade på segregerade platser.
Hus på hjul bara en fluga?
Inte alla känner dock för att bo i en container, alternativt vänta på billiga bostäder. Då kan man till exempel bygga sitt eget hus. Ett alternativ som växt till sig de senaste åren är den så kallade tiny homes-, alternativt mobile homes-rörelsen, det vill säga små trästugor på hjul som går att flytta dit man känner för det.
I Sverige är minihusen fortfarande få, men intresset för ett liv utan miljonskulder gör att fler och fler får upp ögonen för alternativet. Stellan Lundström tror dock inte att det är en trend som kommer att växa sig mycket starkare än vad den är i dag.
– Vi måste tänka på att vi ska bygga i stad och att vi ska skapa en stadsliknande miljö som är trevlig att bo i. Jag tror inte att mobila hem ligger i vår bostadskultur. Dessutom är vår infrastruktur inte gjord för det.
Den enda rimliga lösningen på bostadskrisen är enligt Irene Molina en bred och stark politisk vilja, något som saknats de senaste 25 åren.
– Vi behöver en starkare politisk vilja att lösa bostadskrisen och en större statlig inblandning. Lösningar som bara involverar den privata sektorn kommer inte att gå, då kommer vi att ha det så här i 20 år till.
Text: Izabella Rosengren, frilansskribent på uppdrag av forskning.se
De gröna mangoträden bildar en djärv kontrast till den röda jorden. En svag vind rasslar i löven och ger svalka på den ökenvarma gårdsplanen. Här, en bit utanför staden Kitgum i norra Uganda, bor syskonen Aber Beatrice och Wilfred, 16 år och Alimo Betty, 18 år, tillsammans med sina föräldrar och övriga syskon.
För nio år sedan drabbades de av nodding syndrome, en mystisk och hittills obotlig sjukdom som angriper hjärnan och gör barnen mer eller mindre apatiska.
– Vi har gett upp hoppet om dem. Vi väntar på att deras tid ska komma, säger deras pappa Damasco Okeny uppgivet.
Beatrice, Wilfred och Betty är inte ensamma. Enligt en artikel i den vetenskapliga tidskriften Nature drabbades över 3000 barn bara mellan 2009 och 2011 av sjukdomen – alla i norra Uganda. Sjukdomen är också vanlig i Sydsudan, men på grund av rådande inbördeskrig är det oklart hur många som har drabbats. Experter menar dock att det rör sig om tiotusentals offer.
Gradvist förfall av psyket
Nodding syndrome är så pass okänd och outforskad att sjukdomen inte ens fått något svensk namn, trots att det är över 60 år sedan den först upptäcktes i södra Tanzania. Först 2009, när tusentals nya fall registrerades i norra Uganda, fick omvärlden upp ögonen.
Aber Beatrice och Wilfred, 16 år och Alimo Betty, 18 år. Foto: Izabella Rosengren
Nodding syndrome drabbar nästan uteslutande barn mellan fem och femton år och försämrar både fysisk tillväxt och hjärnans utveckling, något som resulterar i mentala handikapp och varierande grader av apati. Sjukdomen kännetecknas av epilepsiliknande kramper och ofrivilliga nickningar med huvudet, därav namnet.
Nickningarna uppstår oftast när barnet äter eller känner kyla och brukar upphöra när barnet slutar äta eller blir varmt igen. Eftersom anfallen vanligtvis kommer när barnet ska äta är många svårt undernärda då de inte lyckas få i sig någon näring. Det är även vanligt att barnen skadar sig under anfallen genom att exempelvis trilla in i eldstaden eller ner i floden, vilket gör att många av de drabbade har stora ärr över kroppen.
– När jag får ett anfall känns det som att en man och en kvinna brottas med mig och jag faller till marken, säger Aber Beatrice med mycket svag röst samtidigt som hon nervöst knäcker med fingrarna.
Därefter återgår hon, precis som hennes syskon, till att stirra rakt ut i intet.
Ingen av syskonen går längre i skolan. Koncentrationssvårigheter och det faktum att skolan ligger två mil bort enkel väg ökar risken för att de skulle gå vilse, vilket är särskilt vanligt hos barn med nodding syndrome. Ändå är Betty, Beatrice och Wilfreds symptom relativt milda. De kan prata och till och med hjälpa till med enklare sysslor på gården, vilket tillhör ovanligheterna när det kommer till nodding syndrome.
Misstror regeringen
– Det är inte ovanligt att barnen överges eller missköts eftersom de blir en börda för föräldrarna. Vissa föräldrar binder fast barnen när de ska jobba så att de inte ska vandra iväg, säger Winnie Amuge, informationsansvarig för Lutheran World Foundation i Kitgum som bistår drabbade familjer med stöd och råd.
För två år sedan blev Alimo Betty, Aber Beatrice och Wilfred inbjudna att delta i en vetenskaplig studie anordnad av USA:s nationella folkhälsomyndighet, CDC. Studien pågick i två veckor och resan till och från USA bekostades av den ugandiska regeringen.
– Jag kommer inte ihåg var vi var, men vi har än i dag, två år senare inte hört ett knyst från varken regeringen eller CDC. Vi har inte fått ta del av testresultaten, säger Damasco Okeny.
Tystnaden från Ugandas regering har fått honom att undra över statens inblandning i sjukdomen. Hur är han inte säker på, kanske beror det kemiska vapen eller gift i vattnet, men han är övertygad om att regeringen hemlighåller information för att slippa ta ansvar. En uppfattning han inte är ensam om.
– Innan inbördeskriget som präglade norra Uganda i tjugo år fram till för tio år sedan fanns inga fall, säger Damasco Okeny.
– Visst vet regeringen hur de skulle kunna göra dessa människors liv bättre, men de håller på informationen eftersom de inte vill skrämma upp folk. Skrämda människor vill ha hjälp och regeringen vill inte ta detta ansvar, säger Winnie Amuge.
Förebyggande medicin
En som vigt sitt liv till att ta reda på vad som orsakar nodding syndrome är den belgiske forskaren Robert Colebunders, professor i infektionsmedicin och välkänd för sin forskning på hiv.
– När jag såg hur illa det var i Sydsudan med 10 000-20 000 drabbade utan tillgång till någon som helst medicinering släppte jag all min forskning på hiv och bestämde mig för att helhjärtat ägna mig åt nodding syndrome, säger han.
Han övertygad om att sjukdomen orsakas av samma parasitiska mask som orsakar flodblindhet och han ser ett tydligt epidemiologiskt mönster mellan sjukdomarnas spridningsområde. Att sjukdomen skulle bero på kemisk krigsföring är föga troligt enligt Robert Colebunders.
– Det handlar om att hitta en gemensam faktor, i detta fall flodblindhet och inte krig. Tanzania har till exempel aldrig haft krig, ändå var det där sjukdomen upptäcktes. Eftersom folket inte gillar centralregimen föreslår de andra faktorer som inte har med saken att göra.
Däremot håller han med om att inbördeskriget förvärrade situationen eftersom människor tvingades bo i trånga flyktingläger nära floder med mycket knott som sprider parasiten. Matsituationen spelade också roll eftersom immunsystemet inte är lika starkt när man är undernärd.
Till skillnad från lokalbefolkningen berömmer han den ugandiska regerings handlande under det senaste utbrottet.
– De handlade snabbt och stoppade spridningen genom att medicinera med Ivermectin som även används för att förebygga flodblindhet. Därefter minskade antalet fall dramatiskt. Tyvärr har människorna i Sydsudan inte tillgång till denna medicin så läget är mycket värre där.
För de som redan har drabbats av nodding syndrome finns i dagsläget inget botemedel. Däremot kan symptomen stävjas genom behandling med anti-epilepsimedicin som delas ut gratis på vårdcentralerna samt näringsrik mat.
Enligt Colebunders är barnen i Uganda och Sydsudan bara toppen på isberget. Liknande fall har upptäckts i Kamerun, Centralafrika och Kongo och enligt Colebunders rör det sig om samma sjukdom, fast med annorlunda syndrom.
– I Kongo finns hundratusentals människor med epilepsi och mentala handikapp, långt fler än vad som är normalt. Det är orimligt att inte anta att det finns ett samband.
Text: Izabella Rosengren, frilansskribent på uppdrag av forskning.se
FAKTA: Sverige bidrar till bättre vård
I WHO:s författning fastställs att ”tillgången till högsta möjliga hälsostandard är varje människas grundläggande rättighet”. Därför bidrar Sverige under perioden 2014-2018 med 420 miljoner kronor till Ugandas utvecklingsarbete. Bidraget syftar till att främja hälso- och sjukvårdssystemet, främst inom barn-och mödravård, hiv-prevention och sexuell och reproduktiv hälsa. Dock har inga pengar öronmärkts till forskning om nodding syndrome.
Förra året inledde Sverige ett fem år långt forskningssamarbete med Uganda där bland annat hälsa ingår. Projekten handlar det om barn- och mödravård i Ugandas efterkrigstid, behandling mot typ 2-diabetes, förbättrade behandlingar mot tropiska sjukdomar hos barn för att undvika antibiotikaresistens samt kvalitativt stöd till universitetet i Makereres demografiska plattform.
Dessutom stödjer Sidas enhet för forskningssamarbete forskning på förbisedda tropiska sjukdomar där exempelvis flodblindhet ingår. Biståndet för perioden 2014-2015 uppgick till 71 miljoner kronor.
Den sociala tilliten kan tyckas vara ett mått på hur mycket vi litar på varandra. Det är åtminstone så som frågan ofta är formulerad, som i SOM-institutet årliga undersökning: ”Enligt Din mening, i vilken utsträckning går det att lita på människor i allmänhet?”
– När man svarar på frågan svarar man egentligen inte på den frågan för man kan ju inte känna ”alla människor”. Istället gör man förmodligen en utvärdering av den moraliska halten i samhället där man befinner sig, säger Bo Rothstein, professor i statsvetenskap vid University of Oxford.
SOM-institutet har ställt frågan sedan 1996. Det svenska folket har hela tiden avgivit samma svar, att den moraliska halten är hög, mycket hög. Till skillnad från länder som USA och Storbritannien där tilliten har sjunkit under senare år.
En hög grad av tillit har samma funktion för ett samhälle som smörolja har för en maskin. Om människor litar på varandra behövs färre låsta dörrar, kostnaden för säkerhet blir inte så höga och man behöver inte i lika stor utsträckning blanda in advokater och skiljedomare. Ett samhälle där medborgarna känner tillit har också lättare att bygga ut samhälleliga funktioner som infrastruktur, rättsapparat och socialförsäkringar. Dessutom, visar en avhandling från Göteborgs universitet, påverkar tilliten benägenheten att vaccinera sig.
Lägre tillit hos arbetslösa
Men tilliten är inte jämnt fördelad, vissa har mer än andra. Arbetslösa, utlandsfödda och långtidssjukskrivna har lägre tillit.
– I de här grupperna finns bara 35-40 procent höglitare, säger Bo Rothstein.
För befolkningen som helhet låg andelen höglitare på en rekordhög nivå 2014; 61 procent.
Att tilliten är lägre hos vissa grupper riskerar att leda till en ond spiral när verksamheter som är riktade mot de här grupperna inte löper lika smidigt, vilket i sin tur minskar tilliten. Det är nämligen här, i den lokala byråkratin, som tilliten skapas. Enligt Bo Rothstein är det en förklaring som har stöd i den forskning som finns, till skillnad från den länge rådande teorin att det är i folkrörelserna som tilliten uppstår.
– Det finns inte ett enda empiriskt belägg för den teorin. Det beror på olika saker, när man är aktiv i en organisation ser man att andra inte ställer upp och sedan finns det olika slags organisationer, Ku Klux Klan och Hells Angels är också organisationer. Tillit är en viktig tillgång men att den skapas underifrån stämmer inte alls.
Myndigheter viktiga – om de sköter sig
Forskningen som lyfter fram den lokala byråkraten framför frivilligorganisationerna kommer bland annat från Danmark, tillitens högborg. I en artikel publicerad i tidskriften Political Behavior argumenterar forskarna Kim Mannemar Sønderskov och Peter Thisted Dinesen för att tilliten till myndigheter påverkar den allmänna tilliten, den som kallas social trust.
Den myndighet som de flesta kommer i kontakt med, dessutom under lång tid, är skolan.
– Utbildningssystemet har en extremt stor diskretionär makt med sin möjlighet att sätta betyg, säger Bo Rothstein.
Men även andra myndigheter är viktiga för att skapa tillit. Detta gäller framför allt i kontakten med människor som kommer från länder där tilliten är lägre och som under den första tiden i Sverige kommer i kontakt med en lång rad myndigheter.
Även högre tjänstemän, de som få kommer i kontakt med i vardagliga ärenden, kan påverka tilliten när det kommer fram att de inte behandlar alla lika.
– Man ska alltså inte göra som cheferna på Skatteverket har gjort, säger Bo Rothstein.
Händelsen som åsyftas är när en överdirektör på Skatteverket ringde för att varna en före detta kollega om att SVT:s Uppdrag Granskning hade beställt information om honom. Programmet sändes i mars 2016.
Motsatt effekt i länder med hög korruption
Skolväsendet är inte bara den myndighet vars tjänstemän har stor makt över tilliten, ny forskning som Bo Rothstein har varit med att ta fram visar också att utbildning i sig är en av de faktorer som kan skapa en ökad känsla av tillit.
– Det finns olika teorier om varför, en går ut på att när man utbildar sig får man mer kontakt med människor som inte är som en själv. Man får också bättre möjligheter att bedöma hur samhället fungerar.
Men det här sambandet gäller bara om skolledarna och lärarna i skolväsendet sköter sig. I länder med hög korruption, som Rumänien, har utbildning en motsatt effekt. Kontakten med det korrupta skolväsendet minskar tilliten.
Det är i starka välfärdsstater, alltså länder med små inkomstskillnader och en pålitlig byråkrati, som tilliten är högst. Men när och varför förändras folks tillit? Och vad kan en välfärdsstat göra för att tilliten ska öka, eller åtminstone inte minska? Hur påverkas tilliten till exempel av den flyktingkris som uppstod under hösten 2015?
– All forskning om tillit visar att det bara är långsiktiga kriser som kan påverka tilliten, säger Jan Mewes, docent i sociologi vid Umeå universitet. Därför förväntar jag mig att flyktningkrisen inte påverkar tilliten.
Jan Mewes menar att grunden för tillit är en känsla av optimism och kontroll.
– Det kan vara svårt att avgöra vad som är skillnaden mellan optimism och tillit, säger Jan Mewes.
En av välfärdsstatens viktigaste uppgifter är att skydda sina medborgare när någonting går fel. Jan Mewes kallar det för ”life course risks”: det kan handla om skilsmässa, sjukdom eller arbetslöshet. Hur välfärdsstaten agerar under sådana här händelser, när optimismen kan få sig en törn, och hur tilliten påverkas hos de som drabbas. Det här studerar Jan Mewes och hans kollegor i ett pågående forskningsprojekt finansierat av Riksbankens Jubileumsfond.
– Vi ska studera hur så kallade life course risks påverkar folks tillit, säger Jan Mewes.
För att kunna göra det behöver forskarna veta hur folk ser på tilliten före och efter en sådan händelse. Några sådana intervjuundersökningar finns inte i Sverige, istället har tre andra välfärdsstater valts ut: En konservativ (Tyskland), en socialdemokratisk (Norge) och en liberal (USA).
Fem forskare från Kanada, Storbritannien och Sverige arbetar nu med att analysera datan och Jan Mewes tror att de kommer att kunna presentera sina resultat i slutet av året.
Text: Johan Frisk, frilansskribent på uppdrag för forskning.se
Lästips: Den 24 april publicerade Bo Rothstein en debattartikel för dagens nyheter om hur den mellanmänskliga tilliten skadas genom den politiska elitens beteende i bland annat Panama-skandalen.
Lena Lennerhed, professor i idéhistoria vid Södertörns högskola, går i sin forskning igenom den legala abortens historia i Sverige. Fram till 1938 var ingreppet straffbart, och dåtida beräkningar uppskattar de illegala aborterna till mellan 10 000 och 24 000 per år. Den nya lagen gav rätt till abort av tre skäl: fara för kvinnans liv/hälsa, graviditeten var ett resultat av våldtäkt/incest och risk för allvarlig ärftlig sjukdom.
– Under de följande åren utfördes några hundra legala aborter per år, medan de illegala troligen var minst lika många som tidigare, säger Lena Lennerhed. De vanligaste skälen var som alltid sociala.
Från kropp till psyke
1946 vidgades lagen och abort blev tillåten om kvinnans krafter och hälsa riskerades, också om det var på sikt. Antalet ansökningar som den ansvariga myndigheten medicinalstyrelsen beviljade ökade snabbt från några hundra till flera tusen per år. Lena Lennerhed har gått igenom många hundra abortansökningar och slår fast att fokus efter lagändringen förändrades från kropp till psyke.
– Lagen var ganska luddig, säger hon. Många gynekologer menade att psykiatrikerna var alltför liberala och släpphänta i sina bedömningar, medan psykiatrikerna själva ansåg att de sakligt tog sig an varje ärende.
Aborträtten var en brännande samhällsfråga men varken liberaler, socialdemokrater, feministiska läkare eller RFSU krävde rätt till fri abort på 1950-talet. I stället hoppades de att ekonomiska och sociala reformer skulle bidra till att ingen graviditet i det framväxande Folkhemmet skulle vara oönskad.
Moderskap som samhällsnorm
Att de legala aborterna halverades under decenniet (från 6000 till 3000 per år) är dock inte ett tecken på att utopin uppnåtts, utan på en restriktivare lagtolkning, menar Lena Lennerhed och ser två huvudorsaker till detta. För det första, abort av sociala skäl sågs som ett tecken på välfärdsstatens misslyckande. För det andra förutsatte den rådande normen fortfarande att kvinnor förverkligade sig genom moderskap. De som ansökte om abort betraktades som avvikare.
– De som nu ansökte om abort var ofta gifta med inga eller få barn, de var friska och hade det bra ställt materiellt, säger Lena Lennerhed. Men de var inte glada och nöjda, utan trötta och deprimerade.
Så kom 1960-talet och allt ställdes på ända. Abortdebatten började handlade om politik. Varför skulle en kapabel och förnuftig individ – också om hon var kvinna – inte ha rätt att själv bestämma över sitt liv och sin kropp?
För första gången trädde enskilda kvinnor fram i debatten och berättade om egna erfarenheter. Kraven på fri abort blev allt starkare och i slutet av 1960-talet beviljades i praktiken alla abortansökningar.
Växande abortmotstånd i Europa
Lena Lennerhed har under projektets gång utökat sin undersökning till 1974, då lagen om fri abort antogs av riksdagen.
– Lagen fungerar fortfarande utmärkt, säger hon. Men ute i Europa växer abortmotståndet. Nya rörelser mot abort är ofta nationalistiskt färgade. Sådana krafter bör vi hålla ett öga på även i Sverige.
Boken som Lena Lennerhed genom projektet samlar material till, kommer ges ut under nästa år.
Bostadsbristen är värre än befarat. I oktober förra året reviderade Boverket sin prognos för byggbehovet av bostäder från 558 000 till 705 000 nya bostäder de kommande elva åren. Ett snitt på 64 000 bostäder om året. Den nya siffran baseras på SCB:s specialprognos som visar att det om fyra år kommer att finnas 306 000 fler folkbokförda personer i Sverige än i dag. Siffrorna är dock från maj 2015, vilket innebär att SCB inte har tagit hänsyn till hela flyktingströmmen som ökade under sommaren. Alltså kommer inte heller 705 000 nya bostäder att räcka.
90-talets skattereform gjorde byggandet dyrare
Befolkningsökningen är dock inte den enda anledningen till bostadsbristen. Enligt Stellan Lundström, professor emeritus i fastighetsekonomi vid KTH, är en nyckelfaktor det politiska paradigmskifte som skedde under 1990-talet.
– Från 1950- till 1980-talet var bostadsbyggandet prioriterat av staten. De gav ränteavdrag och investeringsbidrag och det var den offentliga sektorn som bar den ekonomiska risken. År 1991 skedde en stor skattereform som innebar att det blev dyrare att bygga bostäder och i kombination med en minskad efterfrågan så störtdök bostadsbyggandet.
Först 2001 ökade bostadsbyggandet igen, bara för att avstanna under finanskrisen 2008. Sedan dess har det byggts drygt 20 000 bostäder i Sverige varje år. I dag ligger det ekonomiska risktagandet hos privata aktörer som tagit över byggandet av bostäder, men eftersom det inte finns några subventioner är denna risk mycket högre än under till exempel 1980-talet.
Hot mot välfärd
Anna Granath Hansson är bostadsforskare vid institutionen för fastigheter och byggande på KTH. Hon menar att bostadsbristen även beror på att man inte har byggt utifrån de demografiska förutsättningarna som finns i dagens samhälle.
– Dels handlar det om en låg rörlighet på marknaden. Dels har man inte heller anpassat byggandet till den nya samhällsbilden, till exempel att vi blir fler, att fler och fler väljer att leva ensamma och att vi har en åldrande befolkning.
Enligt SCB:s befolkningsstatistik från 2012 består närmare 40 procent av Sveriges samtliga hushåll av en person. Flest ensamhushåll enligt 2012 års statistik finns i Åsele kommun, medan den lägsta andelen återfinns i Staffanstorp.
Enligt Anna Granath Hansson utgör bristen på bostäder till och med ett hot mot Sveriges välfärd.
– Bostadssituationen i dag är en total katastrof. Vi har ett stort antal hushåll som står utanför bostadsmarknaden med personer som är inneboende eller bor i osanitära och undermåliga bostäder. Unga har inte en chans att komma in på marknaden på grund av att de antingen saknar kapital eller har för kort kötid, vilket gör att de måste bo kvar hemma. Människor tvingas tacka nej till jobb i tillväxtregionerna för att det inte finns bostäder, vilket i hög grad påverkar den ekonomiska utvecklingen, säger hon.
Behöver bygga för de med mindre plånbok
Ett första steg i att lösa bostadsfrågan är enligt Stellan Lundström att byggherrar och politiker är villiga att satsa. I dag byggs det bostäder för förhållandevis välbeställda kunder, men om siffran ska fördubblas behöver man även börja bygga för de med en mindre plånbok.
– Tio till femton procent av svenskarna klarar inte av att ordna bostad på egen hand och då måste samhället kliva in.
Anna Granath Hansson finner dock det föga troligt att antalet byggda bostäder kommer att fördubblas överhuvudtaget. På grund av en låg räntemarknad och goda vinstchanser byggs det mer nu än för några år sedan.
– Vi har redan ett bra marknadsläge och det är det som har störst påverkan på produktionen.
Även om politikerna skulle ge klartecken för en omfattande byggnadsboom i dag kommer det dessutom att ta flera år innan bostäderna är inflyttningsklara.
– Det kommer att ta lång tid och bli mycket värre på vägen. Det är väldigt långa ledtider i byggbranschen och processen innan ett bygge startar tar i bästa fall fem år. Om vi jobbar som dårar kanske vi har löst krisen på tio år – annars längre, säger Anna Granath Hansson.
Text: Izabella Rosengren, på uppdrag av forskning.se
– Oftast handlar det om att observera och klassificera stora mängder data – att bidra med sådant som forskarna aldrig skulle hinna med, säger Dick Kasperowski, lektor i vetenskapsteori vid Göteborgs universitet och ledare för ett av landets få forskningsprojekt om medborgarforskning.
Ett exempel på detta är internetbaserade citizen science-projektet Galaxy zoo.
Ett exempel på detta är internetbaserade citizen science-projektet Galaxy zoo. Forskarna hade 900 000 bilder av galaxer tagna med rymdteleskop. Frågan var bara vilka galaxer som var elliptiska, sammanslagna eller spiralformade? Bilderna behövde klassificeras.
I stället för att själva göra jobbet, vilket enligt beräkningar skulle ta 3 till 5 år (om en person jobbade dygnet runt sju dagar i veckan) erbjöd man människor att göra det online. Resultatet blev 40 miljoner noteringar på mindre än fem månader.
Ny observation var fjärde sekund
I Sverige handlar medborgarforskning ofta om naturobservationer. Artportalen till exempel, som administreras av ArtDatabanken vid SLU och innehåller fynddata för alla slags organismer i Sverige. Mängden data in till Artportalen ökar kontinuerligt, för några månader sedan var gränsen 50 miljoner observationer nådd.
– Visst finns större databaser ute i världen, men ser man till befolkningen i Sverige är det helt makalöst, säger Anna Maria Wremp, kommunikatör och projektsekreterare för Svenska LifeWatch som är en del av Sveriges Lantbruksuniversitet, SLU.
– Artdatabanken ska ha koll på alla Sveriges arter, var de finns och hur många de är. Det skulle vara omöjligt om vi inte tog hjälp av allmänheten med observationer.
SLU var pionjärer när det gäller medborgarforskning i Sverige. Det började med fåglar. Ornitologerna hade ett behov av att berätta för omvärlden var de befann sig, med vem och vad de såg.
Artportalen.se blev ett slags fågelskådarnas facebook – lång innan facebook fanns, där efterhand intresset för andra arter involverades.
– Idag rapporterar naturobservatörerna in nya fynd så ofta som var fjärde sekund, säger Anna Maria Wremp.
Engagerar fler – men gör inte forskning mer demokratisk
Enligt Dick Kasperowski är förväntningarna stora på medborgarforskningen. Hans forskargrupp vid Göteborgs universitet försöker förstå drivkrafterna bakom metoden, och vilka effekter den kan få.
Europakommissionen har i sitt ”White Paper on Citizen Science for Europe” menat att medborgarforskningen kommer att ge allmänheten större förståelse för vetenskapligt arbete. Och att metoden kan komma att ”samskapa en ny vetenskaplig kultur”.
– Men medborgarforskning handlar inte om att forskningen blir mer demokratiskt, menar Dick Kasperowski. Medborgarna deltar väldigt sällan i hela forskningsprocessen. Det viktiga med medborgarforskning är i stället att det involverar och engagerar människor.
Även om begreppet seglat upp på agendan nyligen så har medborgarforskning i själva verket många år på nacken.
– Medborgarforskningen har en historia som är över hundra år gammal. Forskare har sedan länge bjudit in människor som kan mycket inom ett område och som redan är ordnade i nätverk. Det började med fåglar. Redan i början av 1900-talet bidrog ornitologer i USA med sina observationer till vetenskapen.
– Nu har behovet och möjligheterna ökat med ny teknik. Det mesta sker online på olika webbplattformar och i allt större utsträckning genom avancerade applikationer på mobiltelefoner, säger Dick Kasperowski under sitt föredrag.
Vetenskapliga bevis i rätten
Medborgarforskning kan också handla om att människor driver egna projekt för att exempelvis bilda opinion i miljöfrågor, säger Dick Kasperowski och nämner Louisana Bucket Brigade.
Louisana Bucket Brigade jobbar sedan 16 år tillbaka för att stoppa nedsmutsningen från oljeindustrin i sin närmiljö. Aktivisterna mäter luftkvalitén med enkel vetenskaplig utrustning och skickar därefter proverna för analys till ett vetenskapligt laboratorium.
– Och vad ger mest effekt? 10 000 namnunderskrifter som säger att folk inte vill ha den miljöförstörande industrin eller 500 000 datamätningar av luftprover som visar att fabriken överskrider gränsvärdena i sina utsläpp, säger Dick Kasperowski.
Den här typen av medborgarforskning är dock ovanlig utanför USA och Storbritannien än så länge.
– En del bibliotek i USA har börjat låna ut instrument ungefär som man lånar ut böcker, för att människor ska kunna göra den här typen av aktiviteter. Det är något vi också planerar att göra här i Göteborg, i ett medicinskt projekt om melanom. Det ska gå att låna utrustning till sin mobiltelefon som gör det möjligt att undersöka sig själv. Proverna ska man sedan kunna skicka direkt till en läkare och på så sätt samtidigt korta vårdkedjan.
Dick Kasperowskis forskningsprojekt heter Mobilising Citizens in Science, och involverar forskare från pedagogik, vetenskapsteori och tillämpad IT.
Text: Carina Olsson, redaktör på forskning.se
Medborgarforskning i det gröna
Naturens kalender. Data från Svenska fenologinätverket används i klimatforskning. Du kan vara med som vanlig observatör eller utbilda dig till fenologiväktare. Vitsen med nätverket är att dokumentera förändringen av årstidsmönster. Det kan handla om observationer av typ ”När slår bladen ut på våren? När vaknar björnen ur sitt ide, när kommer flyttfåglarna åter till Sverige”? Bikalendern är en avknoppare som initierats av oroliga biodlare
Fjärilar. Många fjärilsarter verkar minska, medan andra sprider sig norrut. Kunskapen om fjärilarna är fortfarande ganska dålig och Svensk Dagfjärilsövervakning uppmanar allmänheten att räkna fjärilar.
Artportalen. Alla kan rapportera in sina fynd i naturen: svampar, växter, däggdjur, fåglar och insekter. All data är också sökbar för alla – undantaget vissa känsliga uppgifter, till exempel rovfågelshäckning. Datat används på många sätt: bland annat i jobbet med rödlistning av arter, samhällsplanering, exploateringar och modellering av andra arters utbredning i framtiden.
Citizen humanities
I Sverige finns än så länge inga projekt inom humaniora. På Zooniverse,som är världens största webbportal för medborgarforskningsprojekt hittar man däremot flera från andra länder:
I The story of the British Army on the Western Front during the First World War kan den som vill hjälpa till med att tagga nyckeldata för 1.5 miljoner sidor krigsdagböcker hämtade från Imperial War Museums and The National Archives. Varför då? Syftena är tre: att förbättra sökningen i det brittiska riskarkivet. Att lyfta människors upplevelser av första världskriget. Och att förse historieforskare med stora mängder korrekta uppgifter om hur första världskriget utkämpades.
Projektet Shakespeare’s World handlar i stället om att transkribera handskrivna dokument som skrivits av människor under den tid som Shakespeare levde. Ett jobb som ska bidra till förståelsen för författarens samtid.
..eller hjälp forskarna på traven med:
Proteiner.Foldit:Solve Puzzles for Science är ett onlinespel där du tävlar i proteinveckning, och samtidigt gör en insats för forskningen. Djur på savannen.Snapshot Serengeti: Kameror med värmesensorer känner av djurens närvaro i nationalparken Serengeti i Tanzania och tar snapshots. Du hjälper forskarna att räkna och artbestämma djuren. Pingviner. Penguin Watch 2.0 spionerar på pingvinsäten belägna på över 100 ställen i världen, för att bättre förstå pingvinernas liv och miljöer. Du taggar intressanta fakta från häckningplatserna.
This website uses cookies to improve your experience while you navigate through the website. Out of these cookies, the cookies that are categorized as necessary are stored on your browser as they are essential for the working of basic functionalities of the website. We also use third-party cookies that help us analyze and understand how you use this website. These cookies will be stored in your browser only with your consent. You also have the option to opt-out of these cookies. But opting out of some of these cookies may have an effect on your browsing experience.
I familjen stickmyggor ingår ett 40-tal släkten med tillsammans ett par tusen arter. De förekommer i så gott som hela världen och anses vara det vanligaste djuret efter råttan.
Aedes albopictus.
Malariamygga.
