Tekniken kallas mitokondriedonation och ger kvinnor med med ärftliga och sjukliga mitokondriella mutationer möjligheten att skaffa friska barn. Sjukdomarna är sällsynta och ärvs på mödernet, vilket beror på att alla människor får sina mitokondrier från sin mamma.
– Många av barnen som ärvt en mitokondriell sjukdom dör tidigt under sin levnadstid. Andra blir svårt sjuka och en av sjukdomarna kan ge blindhet i tonåren, säger Kjell Asplund, ordförande i Statens medicinsk-etiska råd, SMER.
Forskare bedömer att en person av drygt 10 000 har en sjukdom som gått i arv via mitokondrierna. Sjukdomsrisken beror på vilken typ av mutation det är, samt på andelen skadade mitokondrier, vilket dessutom skiljer sig mellan olika vävnader i kroppen. Därför kan en kvinna med låg andel skadade mitokondrier vara frisk, men ändå föda barn med en hög andel och svår sjukdom.
Själva metoden går ut på att mitokondrier med skadat DNA, i detta fall i en kvinnas befruktade eller obefruktade ägg, byts ut mot mitokondrier från en frisk donator. Detta gör att cellens DNA förändras – en förändring som går i arv till kommande generationer.
Metoden kallas även för tre-föräldermetoden eftersom ett barn rent tekniskt består av gener från tre ”föräldrar”. Enligt Kjell Asplund beror det dock på hur man definierar termen föräldrar.
– Här handlar det om en donation av ett mycket litet antal gener, drygt 20 av totalt 20 000, vilka vad man vet enbart är inblandade i kemiska reaktioner som omsätter energi. Det handlar alltså inte om en till förälder. Däremot har tre personer bidragit med genetiskt material.
Tekniken har visat sig fungera på möss och ett tiotal apor. Det har även gjorts mitokondriebyten på befruktade och obefruktade människoägg, men eftersom Sverige förbjuder försök som medför genetiska förändringar som kan gå i arv hos människor har inget barn fötts efter ett sådant byte.
Grönt ljus för försök i Storbritannien
Metoden har föga förvånande fått motta mycket kritik och anklagats för att vara oetisk då den innebär att man delvis designar sitt barn. Det tycker man dock inte i Storbritannien där parlamentet i februari i år röstade ja till världens första lag som uttryckligen tillåter mitokondriebyten. Då sades att försök på människor skulle inledas under hösten, men det har ännu inte skett.
– Den brittiska tillsynsmyndigheten för reproduktionsfrågor HFEA, Human Fertilisation and Embryology Authority, offentliggjorde sina krav för att utfärda en licens i slutet av oktober så nu håller vi på att sätta ihop en ansökan. Det är först när en klinik uppfyllt alla krav som metoden kommer att bli tillgänglig i Storbritannien, säger Doug Turnbull, professor i neurologi vid universitetet i Newcastle vars forskarteam har utvecklat tekniken.
Exakt när detta blir kan han dock inte svara på. Däremot vet han att efterfrågan är stor.
– I Storbritannien föds ungefär 150 barn per år vars mammor har skadliga mutationer i mitokondrierna. Tekniken lämpar sig inte för alla dessa kvinnor, men vi uppskattar att vi kan genomföra tio till tjugo donationer per år.
Forskare försiktiga i Sverige
I Sverige är stödet för mitokondriebyten svagare. Kjell Asplund menar att även om de kan acceptera metoden principiellt är det på tok för tidigt att inleda försök på människor.
– Britterna tycker att det är okej ur en etisk synpunkt. Vi har tittat på samma sak och vi tycker att det krävs fler grundläggande djurexperimentella studier. Hade det varit ett läkemedel hade det aldrig fått tillstånd till försök på människor på det här stadiet, säger han.
Med det inte sagt att det inte kan bli verklighet i Sverige i framtiden. Redan nu skulle man med relativt kort varsel kunna dra igång liknande försök på några av landets större sjukhus.
– Det beror på hur framgångsrika forskarna är i Storbritannien. I den här typen av verksamhet kan man råka ut för många bakslag på vägen.
Text: Izabella Rosengren, frilansskribent på uppdrag av forskning.se
Vi är väl upplysta om att bilåkning och flygresor bidrar till global uppvärmning. Vi vet att vi äter för mycket rött kött och att slit och släng är ohållbart i längden. Men vi fortsätter ändå.
– Jag tror det är ett naturligt beteende för vi har hela tiden fått det bättre. Mer teknik, ökad konsumtion och ökat resande. Det är alltid svårt att tänka att nu ska jag till exempel inte få resa som jag gjort i hela mitt liv, säger Annika Nordlund.
Hon är docent i psykologi och forskare inom miljöpsykologi vid Umeå universitet. Sedan 1996 har hon studerat våra konsumtionsbeteenden utifrån ett miljöperspektiv. Hon har full förståelse för att vi inte lever som vi lär. En miljövänlig livsstil kan lätt kännas som en försämring, menar hon. Ett annat skäl är väl inrotade vanor. När vanor styr reflekterar vi inte längre, vi agerar på rutin.
– Om en vana etablerats då är det inte så konstigt att det inte sker en förändring. Vanan gör att det aktiveras ett mål som att till exempel ta sig till jobbet och per automatik kommer jag att befinna mig i bilen. Ska man bryta en vana handlar det om att tvinga upp beslutet på en medveten nivå och det är jättesvårt.
Vanor på gott och ont
Vanans makt är kostnadseffektivt för hjärnan. Den förenklar och snabbar på och gör att vardagen fungerar. Att göra avvägningar och analyser inför varje gång vi slänger sopor eller ska åka till jobbet skulle leda till att inget blev gjort. Problemet är att vissa vanor är dåliga för miljön. Annika Nordlund pekar ut just våra vardagliga rutiner som några av de största problemen i omställningen till en hållbar livsstil.
– Till exempel står privata transporter med bil för en mycket stor del av koloxidutsläppen i Europa. Men det är väldigt svårt att få till en förändring eftersom det i hög grad är vanor som styr att européerna tar bilen.
Även våra värderingar kommer att avgöra vilka val vi gör. Mer kollektivt orienterade värderingar gör till exempel att det är lättare att fatta miljövänliga beslut. Att vara medveten om ett problem påverkar också hur vi agerar, liksom vilken kunskap vi har. Annika Nordlund tar etanolbilen som exempel på hur ny fakta kan påverka. Först var etanolbilsägarna miljöhjältar men snart kom information om att etanolbilen bidrog till världssvälten och då blev de miljöbovar.
För stort ansvar på individen
I diskussionen om vår livsstils inflytande på miljön kan man invända att det vilar ett stort ansvar på individen. Det finns ju en rad faktorer som styr vårt beteende som vi inte kan påverka själva. Annika Nordlund håller med och säger att självklart är den kontext vi befinner oss i viktig. Bor vi på landsbygden utan kollektivtrafik finns det sällan utrymme för andra transportalternativ än egen bil. Eller har jag ingen plats i lägenheten för att förvara sorterat avfall kommer jag inte att vara benägen att sortera.
Det finns en ökad uppgivenhet inför alla val vi som privatpersoner ska göra för att rädda världen, något Annika Nordlund ser i sina i studier. I över tjugo år har hon studerat attityder till miljöfrågor och en allt vanligare inställning är det är dags att stat och kommun nu tar ett större ansvar. Det är en åsikt som Annika Nordlund delar.
– Vill vi att människor till exempel ska köpa el-bilar ska man kanske göra som i Norge där el-bilarna är momsfria. Eller ska biltrafiken minska så måste kollektivtrafiken utvecklas.
Är det på det sättet dåliga vanor ska brytas?
– Det är ett sätt men man måste arbeta med alla faktorer. Kontexten som vi lever i, våra attityder och värderingar och vår kunskap om betydelsen av olika val. Men det mest effektiva sättet att åstadkomma en förändring är att arbeta med lagstiftning.
Ska vi ha en strängare stat?
– Vi behöver en modigare stat.
Text: Lotta Nylander, frilansjournalist på uppdrag av forskning.se
Mycket i vår tillvaro kretsar kring konsumtion. Det finns en ständig ström av nyheter och nya produkter. Inom modebranschen dominerar ”fast fashion”, mode med låga priser. 1999 – 2009 ökade den svenska klädkonsumtionen med 53 procent. Det innebär 15 kg per person.
Design har fått en alltmer framträdande roll. Lite förenklat kan man säga att designens uppgift varit att sälja ännu fler produkter. Frågan är på vilket sätt kan design påverka vår konsumtion för hållbar utveckling?
Mathilda Tham är professor i design och verksam vid Linnéuniversitetet i Växjö och Kalmar och Goldsmiths University of London. Hon menar att det kommer bli nödvändigt med minskad konsumtion och färre antal produkter framöver. Hon talar istället om resursintelligens och att använda rätt saker på rätt plats. Status behöver inte vara förknippad med hur många saker man har.
– Det är idag – när till exempel kläder kostar så lite – inte svårt att ha väldigt många saker. Jag tror istället på att status kommer att komma från kreativitet och kloka val, att man vet var saker man köper kommer ifrån, och känner till historiken bakom, säger hon.
Sår frön till förändringar
Mathilda Tham arbetar med så kallad metadesign, som sår frön till förändringar genom designprocesser. Hon har varit med och startat nya utbildningen ”Design + Change ” vid Linnéuniversitetet, där studenterna lär sig att förändra genom design, för miljömässig, ekonomisk och social hållbarhet, och förstå hur produkten hänger ihop med samhällssystemet. Studenterna får med sig ”en rörlig förståelse av hållbarhet”, kännedom om FNs hållbarhetsmål och hur man kopplar mänskliga behov till design.
– Viktigast är att studenterna lär sig att visualisera hållbar utveckling genom kvalitativa bilder, att göra frågan begriplig på ett påtagligt sätt och skapa empati. Inte minst samverka med ekonomer, miljövetare och industrin med flera.
Hon menar att vi går mot en cirkulär ekonomi där vi delar så mycket som möjligt, där återvinning och återanvändning ingår. Det finns redan exempel – klädbibliotek. Man hyr kläder istället för att köpa allt nytt. Hon tror på en attitydförändring inom modebranschen och nya affärsmodeller.
– Sedan länge har vi butiker som hyr ut festkläder. Jag är övertygad om att det kommer att sprida sig till vanliga modebutiker som därmed medverkar till en ökad nytta och mindre materialgenomströmning.
Enligt FNs klimatorgan UNEP kommer vår konsumtion att tredubblas år 2050. Hon menar att det behövs radikala förändringar till hur vi beter oss med tingen – och om allt vi gör måste ha ett konsumtionsinterface.
För att få fler att intressera sig för hållbar utveckling tycker hon att man ska visa positiva bilder, visa för människor att det kan vara lätt.
– Börja till exempel med att tvätta kläderna i en lägre temperatur. Om man startar i det privata livet, sprider det sig till det professionella och kan öppna dörren för andra saker, svarar Mathilda Tham.
Designern behöver tänka utifrån en cirkulär ekonomi
Detta ger designern helt nya uppgifter: att tänka resurskreativt, skapa bilder för andra hur man kan leva, visa att saker kan användas längre och på ett bättre sätt.
– Det är viktigt att koppla den globala förändringen till det lokala, och översätta den i en lokal handling. En designer måste arbeta lokalt och testa idéerna i sin lokala miljö, anser hon.
Sara Ilstedt på Kungliga Tekniska Högskolan, KTH, i Stockholm håller med om att det behövs en förändring inom designområdet.
– Designer måste lära sig nya sätt att tänka kring en produkt, fundera på värden och hur man skapar dem och tänka utifrån en cirkulär ekonomi, säger Sara Ilstedt, industridesigner och professor i produkt- och tjänstedesign vid KTH.
Forskningen på hennes avdelning är inriktad på konsumtion och livsstilar. Ett av projekten är Life.2053 som utforskar livet i en hållbar framtid och i en svensk storstad, där designföretaget Veryday tagit fram ett designkoncept, i form av en virtuell prototyp. Ett annat projekt är Ett bilfritt år där tre familjer har deltagit och använt lätta elfordon istället för bil.
– Vi undersöker vilka drivkrafter som får oss att ändra beteende och livsstil, och som man upplever som positiva. Jag tror mycket på att koppla ihop beteendeförändringar med andra positiva drivkrafter, som att äta mindre rött kött medför bättre hälsa.
Hon ser till exempel flygresandet som en stor utmaning då det lämnar ett stort fotavtryck genom användningen av fossila bränslen. Flygresandet ökar ständigt och det är inte hållbart. Under 2013 reste 31,8 miljoner passagerare från svenska flygplatser, något som fortsatt att öka därefter.
Sara Ilstedt tror att vi måste lära oss att resa på andra sätt, trots att utvecklingen av biobaserade bränslen går framåt. Ett sätt att göra förändringen begriplig är att använda 50-50-10 modellen. Tillämpat på flyget innebär modellen att om vi flyger hälften så mycket och flygplanen använder hälften så mycket energi och det sker inom tio år, så kan vi klara miljömålen.
– Jag önskar att man kunde göra tågen snabbare och bekvämare, enklare att boka och billigare att resa med. Idag är det krångligt och dyrt om man vill åka tåg till andra länder och innebär ofta flera byten, säger hon.
Omställningen handlar både om design och utbud, men även om medvetna konsumenter.
Konsumtion både inkluderande och exkluderande
Karin M Ekström, professor i företagsekonomi vid Högskolan i Borås och ledare för en forskargrupp inom hållbar konsumtion beskriver konsumtion som komplex. Den är både inkluderande och exkluderande.
Vi agerar i ett socialt sammanhang där konsumtion har blivit en stark social markör. Det gör det svårare att ställa sig utanför. Våra val och hur vi till exempel klär oss kan visa vilken grupp vi tillhör – och att identifieras med ”rätt” grupp kan tyckas vara viktigt, särskilt för unga konsumenter som står för den största ökningen av klädkonsumtionen. Under de senaste decennierna har konsumtion som identitetsmarkör fått ännu större betydelse.
– Mycket av vår konsumtion är vanemässig och vanor kan vara svåra att bryta. Många inser att konsumtion har konsekvenser på miljön, att det finns en gräns för hur mycket miljön kan belastas. Men en eko-produkt är oftast dyrare och utbudet kan vara begränsat, säger Karin M Ekström och tillägger:
– Även om fler blivit miljömedvetna saknas kunskap. Alla känner till exempel inte till vilken miljöpåverkan ett kilo bomull har, att det krävs 7 000- 29 000 liter vatten vid tillverkningen, plus kemikalier och olja.
Hennes forskning visar att det inte räcker med tekniska lösningar, utan att det är viktigt att även förstå de sociala och kulturella aspekterna av konsumtion och avfall. Man måste se till människors vardag och levnadsförhållanden. Till exempel kan en relativt konkret sak som avståndet till närmaste återvinningscentralen avgöra huruvida vi kommer att hantera vårt avfall på ett hållbart sätt eller inte.
Text: Ulla-Karin Höynä, frilansjournalist på uppdrag av forskning.se
IgNobel betyder ungefär obetydlig, ovärdig. Men det är också namnet på ett skämtsamt vetenskapspris som sedan 1991 delats ut för osannolika upptäckter, för något som först får folk att skratta, sedan tänka efter. Namnet är förstås också en parodi på Nobelpriset. Men Nobelstiftelsen är inte ledsen för det.
– Det är bara kul, det visar att Nobelpriset utgör en standard och är något man vill relatera till, säger Gustav Källstrand, förste intendent vid förste intendent vid Nobelmuseet.
Enligt honom finns det två typer av vetenskapliga pris, de skämtsamma och de som verkligen konkurrerar med Nobelpriset när det gäller status och pengar.
– Nobelstiftelsens hållning är att alla vetenskapliga priser är bra, eftersom de gynnar forskningen som sådan.
IgNobelpriset delas ut i tio kategorier, som varierar något från år till år beroende på upptäckterna. Även om dessa rön vid första anblicken verkar skrattretande, finns det ofta en klok tanke bakom. I år belönas bland annat ett kemiskt recept för att göra ett kokt ägg delvis okokt. En annan av upptäckterna är att ordet ”huh” verkar existera i alla mänskliga språk.
IgNobelpriset har även gått till svenskar vid tre tillfällen (se faktarutan nedan).
Liksom sin förebild nobelpriset, har IgNobels status ökat genom åren. Tidskriften Annals of Improbable Research som arrangerar IgNobel, har ofta riktiga nobelprisvinnare som prisutdelare vid ceremonin på Harvard university i Boston, USA, i september varje år.
Och en person har till och med fått både IgNobel- och Nobelpriset – ryssen Andre Geim. 2000 fick han IgNobelpriset för att med hjälp av magneter få en groda att levitera. Tio år senare, år 2010, fick han nobelpriset i fysik för banbrytande experiment med materialet grafen, som är atomtunt, men starkare än stål och dessutom leder elektricitet lika bra som koppar.
Kanske är IgNobel på väg att bli en indikator på kommande storverk i forskningsfronten.
Text: Eva Barkeman, forskning.se
Tre svenska IgNobel-pristagare
- 2013: Maria Dacke och kollegor, Lunds universitet, om hur dyngbaggen orienterar sig.
- 2012: Miljöingenjören Johan Pettersson, om varför vissa fått grönskimrande hår i Anderslöv, Skåne.
- 2004: Håkan Westerberg, Fiskeriverket, om varför sillar ”fiser”
.
Nobel Week Dialogue 2015
Enligt FN:s klimatpanel IPCC kommer den globala medeltemperaturen att öka med 4-6°C till år 2100. I bästa fall stannar ökningen redan vid 2°C, men då får man nog vara orimligt positivt lagd med tanke på de få klimatpolitiska framsteg som hittills gjorts. Det finns dock metoder som har potential att ”rädda” klimatet genom att fördröja eller rent av eliminera den globala uppvärmningen. Dessa metoder går under samlingsnamnet geoengineering och kan beskrivas som en avsiktlig och storskalig manipulation av klimatet för att motverka klimatförändringar orsakade av människan.
Förvaring under jord
Trots att de drygt hundratal metoderna går under samma samlingsbegrepp är det mycket som skiljer dem åt. Sannolikheten för att de skulle fungera till exempel. En metod som fått stor medial uppmärksamhet är SAI – sulphate aerosol injection, går ut på att tillföra svaveldioxid i stratosfären för att hejda den globala uppvärmningen. Andra förslag är bland annat att skicka upp 55 000 speglar i rymden för att reflektera solljuset eller gödsla havet med järn för att stimulera tillväxten av växtplankton som förbrukar koldioxid. I realiteten är det dock ytterst få som ser metoderna som faktiska alternativ vid till exempel klimatförhandlingar.
– Extrema metoder gör sig väl i media, men få forskare ser dem som ett seriöst alternativ, säger Henrik Karlsson, vd för miljöföretaget Biorecro som arbetar med en av metoderna för att ta bort koldioxid från atmosfären.
Metoden går ut på att fånga in koldioxid som skapats vid förbränning av biomassa, komprimera den och lagra den minst 1000 meter under marken. Denna form av geoengineering kallas BECCS, bio-energy with carbon capture and storage, och är enligt FN:s klimatpanel IPCC ett måste i 101 av 116 tänkbara scenarion för att klara tvågradersmålet. I USA finns världens första storskaliga anläggning som lagrar en miljon ton koldioxid per år, vilket kan jämföras med Sveriges inrikesflyg som släpper ut drygt 600 000 ton koldioxid per år.
– Trots kapaciteten så är behovet mycket större. Allt som allt måste drygt 600 miljarder ton koldioxid tas bort från atmosfären fram till 2100 för att klara tvågradersmålet. Tar man bort BECCS blir det väldigt mycket dyrare och svårare, säger Henrik Karlsson.
Global forskning i Linköping
Men inte alla är lika positiva som Henrik Karlsson. BECCS-metoden har bland annat fått kritik för att vara teknikoptimistisk och alltför omfattande för att fungera i realiteten.
– Många forskare är skeptiska till BECCS eftersom det kräver enorma arealer som kommer att konkurrera med annan markanvändning. Metoden kräver dessutom enormt mycket vatten och tid eftersom det kommer att dröja flera decennier innan det nya biobränslet växer upp, säger Anders Hansson, lektor i teknisk och social förändring vid Linköpings universitet.
Tillsammans med forskare från bland annat Storbritannien, Japan och Nya Zeeland ingår han i ett forskningsinitiativ vid Linköpings universitet vars syfte är att undersöka hur olika delar av samhället förhåller sig till geoengineering. Studien, som inleddes 2013, ska vara klar 2017 och har finansierats med nära tolv miljoner kronor av Vetenskapsrådet och Formas.
– Programmet handlar om meningsskapande och förståelse av geoengineering i olika sammanhang, till exempel hur geoengineering beskrivs i internationell massmedia och hur lekmän förstår och skapar mening kring geoengineering.
Nästa år är programmet inne på sitt fjärde och sista år och forskarna kan redan nu se en tydlig trend.
– Det skrivs fler samhällsvetenskapliga publikationer än naturvetenskapliga och tekniska. Det speglar det faktum att geoengineering inte finns på riktigt och att det knappt finns några fältexperiment. Geoengineering är i första hand något som det pratas om, säger han.
Oklart om ansvar
Anders Hansson menar att även om det rent teoretiskt går att rädda klimatet med hjälp av storskalig geoengineering så tillkommer problem ur reglerings- och demokratiperspektiv.
– Att få hela jorden att enas om hur klimatet ska regleras och hur enorma miljörisker ska fördelas kan vara en större utmaning än att hantera de förhandlingar som pågår nu om att minska utsläpp. Människan saknar både kunskapen och förmågan att organisera fullskalig kontroll över klimatet.
Däremot tror han att vissa enskilda metoder kan komma att spela en viss roll, men bara som komplement till utsläppsminskningar. Det behövs dock omfattande forskning för att ta reda på vilka och hur.
Henrik Karlsson har dock en annan syn på området och utmaningen.
– Det är vanskligt att klumpa ihop vitt skilda teknologier under benämningen geoengineering och försöka uttala sig generellt om möjligheter och svårigheter. Resultatet blir lätt missvisande. Till exempel så finns det redan idag mer än 500 miljoner ton koldioxid från biomassa som släpps ut i fabriker runtom i världen varje år. Det vore synd om möjligheten till att lagra undan denna koldioxid med BECCS-tekniken gick förlorad. Vi har inte råd att försumma de få chanser vi har till att kunna möta tvågradersmålet och rädda klimatet.
Text: Izabella Rosengren, frilansjournalist på uppdrag av forskning.se
BECCS i korthet:
BECCS är en teknik som innebär att koldioxidutsläpp från bioenergikäller, till exempel etanolfabriker, pappersbruk och bioeldade kraftverk, fångas in och lagras under jorden. På så sätt skapas ett minusutsläpp, vilket innebär att koldioxidhalten i atmosfären på sikt kommer att minska. Royal Society i London har uppskattat att tekniken kan minska halten koldioxid med 50-150 ppm, det vill säga till pre-industriella nivåer.
Tekniken består av tre delmoment: avskiljning, transport och lagring. Det finns en mängd olika avskiljningstekniker, varav en går ut på att tvätta rökgaser med ammoniak för att ”komma åt” koldioxiden. Därefter försätter kompressorer koldioxiden i ett tillstånd mellan gas och vätska som sedan transporteras i rörledningar, med båt eller lastbil till lagringsplatsen. Den vanligaste lagringsplatsen finns i den sedimentära berggrunden på minst 800 meters djup och där det finns en takbergart som hindrar koldioxiden att läcka upp till ytan.
Forskare förutspår att 99 procent av koldioxiden som lagras i marken med mycket stor sannolikhet kommer att stanna kvar i mer än 1000 år. Troligtvis kommer den att stanna kvar betydligt längre än så eftersom lagringen ser liknande ut som för naturgas och olja.
Så bedömer forskaren Anja Karlsson Franck läget efter att Sverige och flera andra EU-länder skärpt politiken i syfte att stoppa flyktingvågen. Hon ser även ökad korruption vid gränsposteringarna som en tänkbar effekt och ska nu undersöka om det stämmer.
Anja Karlsson Franck är doktor i ekonomisk geografi och lektor vid Institutionen för globala studier vid Göteborgs universitet. Under senare tid har hon främst forskat om relationen mellan migration och korruption – ett forskningsfält som under de senaste månaderna fått ökad aktualitet. Hon var själv på plats i somras på den grekiska ön Lesbos och tog emot barnfamiljer som kom i gummibåtar på flykt från krigets Syrien.
– Det var värsta chocken. Jag hade inte räknat med att jag skulle stå och dela ut vatten och mat till hungriga barn och bära folk som hade svimmat, men det var så en del av mitt fältarbete såg ut. Det blev en mer skakande upplevelse än vad jag hade trott, säger hon.
Studier av två olika flyktvägar
Anja Karlsson Franck har i första hand studerat två migrationsvägar, dels burmesiska migranter som tar sig till Malaysia, dels den för stunden mest uppmärksammade flyktvägen från krigshärdarna i Mellanöstern till Europa, främst via Grekland.
– Framför allt undersöker jag korruptionens roll. Mutor är en viktig förutsättning för att ta sig över gränser, men det finns väldigt lite forskning om detta, säger hon.
På plats i Malaysia har hon med egna ögon sett hur det går till. Burmesiska flyktingar försökte hålla sig undan från poliser och andra myndighetspersoner, men om det blev stoppade mutade de sig fram.
– Jag såg vad det innebär att vistas illegalt i ett land. Att muta sig fram blir en strategi för att klara sin vardag.
Till stor del handlade det hon såg i Malaysia om ”vardagskorruption” i mindre skala, som att ge en polis en hundralapp för att bli släppt utan giltigt dokument. Men det kan också krävas större belopp, till exempel om man blivit arresterad och behöver ta sig förbi den rättsliga prövningen.
– Skandaler med mutor inom rättsväsendet har vi sett även i Grekland.
När det gäller människosmuggling är det som regel inte flyktingarna själva som står för mutorna. Det ingår liksom i priset till smugglaren. Det är vanligt att flyktingar ligger i en bagagelucka eller under en buss och inte själva vet när de korsar gränsen.
– Det blir en muta genom ombud, som Anja Karlsson Franck uttrycker det.
Hon har sett prov på hela skalan från små mutor vid en vägspärr till en storskaligt organiserad smugglingsindustri där även höga polischefer är inblandade.
Skapar tolerans för annars oacceptabla åtgärder
I fokus för Anja Karlsson Francks forskning står också det svåröversatta engelska begreppet ”securitization”. Hon förklarar det som ett fenomen som uppstår när man börjar behandla migration utifrån en säkerhetspolitisk i stället för en humanitär logik.
– Detta är precis vad som har hänt nu. Ser man flyktingar som ett hot eller något man måste skydda sig från så genererar det en helt annan politik. Genom att argumentera som att detta är ett säkerhetspolitiskt problem skapar man också tolerans för åtgärder som annars inte skulle accepteras. Vi ser nu hur människors rörlighet begränsas på olika sätt och att man ger ökade resurser till gränskontroller och polisiär verksamhet.
– Detta är ett synsätt som initieras uppifrån – från den politiska och mediala eliten. Man hävdar att flyktingar skapar oordning och oreda och att de utgör ett hot mot vår säkerhet. Man skulle ju annars kunna tänka sig att det är flyktingarnas säkerhet som är hotad, säger Anja Karlsson Franck och döljer inte vad hon tycker om den mer restriktiva flyktingpolitiken.
Hon är övertygad om att människor på flykt inte kommer att stoppas av dessa restriktioner. Kriget finns kvar och därmed viljan att fly. Man kommer bara att hitta andra sätt som klippa sönder staket eller gräva tunnlar, exemplifierar hon.
Och då kommer även korruptionen att öka?
– Det är bland annat det jag ska undersöka. När det blir ökat fokus på kontroller och att begränsa människors rörlighet kommer poliser och gränsvakter att få en förstärkt roll. Samtidigt blir människor på flykt allt mer desperata och mer benägna att betala för att komma igenom. Detta innebär att trycket på statens funktionärer ökar.
Hur ska du undersöka detta?
– Empiriskt på plats. Jag ska intervjua migranter och även poliserna och kustbevakningen i Grekland.
Nyligen har vi sett att båtflyktingar även nått Skånes kust. Anja Karlsson Franck tror dock inte att detta kommer att bli ett särskilt vanligt fenomen runt Sveriges gränser.
– Jag tror inte att Östersjön eller Öresund blir ett nytt Medelhavet. Möjligheten att bygga upp en infrastruktur för storskalig smugglingsverksamhet finns inte i Tyskland och Danmark. Möjligen kan vi se en viss ökad vardagskorruption när vi stänger gränserna, men det blir avsevärt mycket mindre här än i till exempel Grekland.
Hur ser då lösningen på dagens flyktingkris ut? Anja Karlsson Franck besvarar denna tiotusenkronorsfråga med att hänvisa till Amnesty Internationals förslag:
– Man måste se till att skapa lagliga vägar in i Europa och inte tvinga ut folk på dessa livsfarliga resor. Det är helt orimligt att det får se ut som det gjorde på Lesvos, att små barn ligger och sover på pappkartonger i EU för att de har flytt från kriget. Det är helt orimligt.
Hur tror du att det kommer att sluta?
– Jag vet inte. Det är en fråga för politikerna. Men en sak är jag övertygad om och det är att folk kommer att fortsätta fly. Idén om att vi kan stoppa flykten sliter sönder våra samhällen och banar väg för något farligt. Det vore bättre om vi i stället använde vår energi till att hitta konstruktiva lösningar på hur vi ska ta emot människor på bästa sätt. En viktig del i detta arbete är att inte använda en säkerhetspolitisk logik där vi betraktar barnfamiljer som flyr från krig som ett hot, säger hon.
Text: Bengt Rolfer, på uppdrag av forskning.se
‘- Åtta miljoner kronor – som årets nobelpris ligger på – är inte fy skam, men i regel är pristagarna inte helt utblottade. Symbolvärdet är mer värt än pengarna, säger Gustav Källstrand, historiker och Nobelexpert vid Nobelmuseet i Stockholm.
Nobelpriset är världens mest prestigefyllda vetenskapliga pris. Tack vare sin långa historia och gedigna urvalsprocess – och den höga prissumman redan från start har priset fått sin höga status i forskarvärlden.
Men får många nyblivna nobelpristagare är det en abstrakt och overklig känsla när beskedet kommer i oktober. Då blir själva ceremonin väldigt viktig.
– Från att ha varit relativt okänd ringer plötslig media och man får en massa uppmärksamhet. Ceremonin i konserthuset med medalj från kungen blir då en bekräftelse på förvandlingen.
Så fungerar vi vanliga människor också, menar Gustav Källstrand och drar parallellen till dop och bröllop.
– Först har man en högtidlig ceremoni som markerar övergången från ogift till gift. Och så en glad fest för att sedan återföras till vardagen i sitt nya tillstånd – som gift.
Det är alltså en viktig markering, en milstolpe som gör det lättare att acceptera en stor förändring.
– När nobelpristagarna vaknar på morgonen den 11 december, dagen efter festen, är de tillbaka i sin rytm – men nu som ”nobelpristagare”. Vi människor har en kultur av att bygga ceremonier kring viktiga händelser i livet.
I år är det 1 300 gäster som bänkar sig i Gyllene salen i Stadshuset den 10 december, en helkväll i direktsändning på Sveriges television, om festblåsorna, om menyerna, om dukningen, om blommorna, om gästerna…
Men så har det inte alltid varit. När det första nobelpriset delades ut 10 den december 1901 var gästerna 113, alla män, på en privat middag i Grand Hotels spegelsal – dåtidens modernaste ställe. Nobelstiftelsen hade bara två veckor före kommit på att det kanske kunde vara trevlig med en avslutande middag efteråt.
På 1930-talet hade festen växt till 500-600 gäster och flyttats till Gyllene salen i Stadshuset, och när antalet växte ytterligare flyttade man ner en trappa till Blå hallen i foajéplan. Först under 80-talet började nobelpriset gå mot en välregisserad vetenskapens Oscarsgala, som passade tv-mediet, med kortare tal och underhållning.
– Det var en medveten strategi från Nobelstiftelsens dåvarande vd Stig Ramel att middagen skulle bli ett skådespel som gick från akademisk högtidlighet till uppsluppen studentbal, kryddat med underhållning på olika teman.
Det som firas den 10 december är egentligen Nobelstiftelsens högtidsdag, till minne av Alfred Nobel. Dynamitens fader, uppfinnaren Alfred Nobel, dog den 10 december 1896 och testamenterade då sin förmögenhet till en stiftelse med uppdraget att dela ut ett pris inom kemi, fysik, fysiologi eller medicin, litteratur och fredsarbete till den ”som under det förlupne året hafva gjort menskligheten den största nytta.”
FAKTA: Mellan 1901 och 2015 har 573 nobelpris delats ut till 900 personer samt ett antal organisationer. Av dessa 900 personer är 49 kvinnor – vilket motsvarar 5 procent.I år fick åtta män och två kvinnor pris.
Idag är det en stor ära att bli bjuden på nobelfesten – även om man inte själv är nobelpristagare. Och de flesta kommer. Men de första åren när priset var relativt nytt och okänt var det ibland si och så med deltagande. Makarna Marie och Pierre Curie var för upptagna och sjuka för att resa till Stockholm för att hämta sitt fysikpris 1903. (När Marie Curie åtta år senare fick kemipriset var hon dock på plats och tog emot priset.)
Andra tyckte att det var för kallt i Sverige i december, några fick inte ledigt – som Wilhelm Conrad Röntgen, nobelpristagare i fysik 1901.
– Det var mitt i terminen och han hade tentor att rätta… Men han fick till slut tillåtelse att resa till Sverige från Tyskland över ett par dagar för att ta emot prispengarna.
Pristagare är som folk är mest och alla är inte lika roade av fester.
– När Richard Feynman fick nobelpriset i fysik 1965 ville han först inte komma – eftersom han inte ville ha uppmärksamhet. Han råddes dock att det skulle bli värre uppmärksamhet om han inte dök upp, så han kom.
I år har alla 10 pristagare tacka ja till festen.
Klart är att historien gett ytterligare glans åt vetenskapens mest prestigefyllda pris, inte minst tack vare den påkostade festen.
Text: Eva Barkeman
Läs även:
”Nobelfesten styr vår bild av forskaren”, om medieforskaren Hillevi Ganetz som synat Nobelfesterna genom tiderna.
Årets pristagare:
- Nobelpriset i fysik: Takaaki Kaiita och Arthur B. McDonald för beviset att neutriner har massa.
- Nobelpriset i kemi: Thomas Lindahl, Paul Modrich och Aziz Sancar för studier av mekanismen bakom DNA-reparationer.
- Nobelpriset i fysiologi eller medicin: Willam C. Campbell och Satoshi Ömura för behandling av infektioner orsakade av rundmask och Youyou Tu för behandling mot malaria.
- Nobelpriset i litteratur: Svetlana Aleksievitj för sitt polyfona skrivande om lidande och mod i vår tid.
- Nobels fredspris: National Dialogue Quartet för demokratibygge i Tunisien.
- Ekonomipriset till Alfred Nobels minne: Angus Deaton för sin analys av konsumtion, fattigdom och välfärd.
http://www.nobelprize.org/nobel_prizes/lists/year/index.html?year=2015&images=yes
Opinionen kring kärnkraftsfrågan har svängt många gånger sedan 1970-talet då kärnkraften var politiskt sprängstoff och knäckte två regeringar (1976 och 1979). Efter folkomröstningen 1980 beslutade riksdagen att kärnkraften skulle avvecklas till 2010. Så blev det inte – eftersom energin från kärnkraften trots allt behövs. Enligt SOM-institutets årliga mätningar av svenska folkets åsikter om olika energikällor har en majoritet gått från att under 2000-talet vilja behålla kärnkraften, till att nu vilja avveckla den – inte minst efter reaktorolyckan i Fukushima 2011.
I Sverige står tre kärnkraftverk, med totalt tio reaktorer, för 41 procent av den el som produceras. (Övrig el kommer från vattenkraft – 42 procent, vindenergi – 8 procent och resten biobaserad kraftvärme). Kärnkraften är ren, till skillnad från fossila bränslen. Enligt FN:s klimatpanel IPCC ger ett kärnkraftverk under hela sin livsscykel (byggnad, rivning, bränsleframställning, transporter) lika lite utsläpp av växthusgaser som förnybara energikällor.
Men det finns andra nackdelar med kärnkraft: risken för allvarliga olyckor och det svårhanterade radioaktiva avfallet. Motståndarna vill ersätta både kärnkraft och fossila bränsle med förnybar energi, som sol-, vind- och vattenkraft. I ett av EU-kommissionens framtidsscenarier, som presenteras i rapporten Energy Roadmap 2050, kan vi ha 97 procent förnybar energi om 35 år.
Men Ane Håkansson, professor i tillämpad kärnfysik vid Uppsala universitet, är skeptisk. Han tror inte att det är möjligt att uppnå en så stor andel förnybar energi.
– Det är bättre att tala om uthållighet eller bärkraftighet. Problemet med sol- och vindenergi är att produktionen varierar medan konsumtionen är konstant. Visst kan vi importera och exportera el, men problemet är att när det blåser i Sverige, blåser det ofta även i Danmark och Tyskland. Den energin kan i nuläget varken lagras eller avyttras på något vettigt sätt. Finessen med kärnkraft och vattenkraft är att man kan reglera elproduktionen efter konsumtionsbehovet, till exempel minska produktionen en varm sommardag.
– Inget är förstås omöjligt, fortsätter han. Men beslutsfattarna måste kunna svara på vad konsekvensen blir om vi avvecklar kärnkraften.
Kärnkraften i Sverige
Sverige har idag tre kärnkraftverk med totalt tio reaktorer: Oskarshamn, som invigdes 1972, har tre reaktorer. Ringhals, som invigdes 1975, har fyra reaktorer. Forsmark, som invigdes 1980, har tre reaktorer. (Barsebäck invigdes 1975 och hade två reaktorer innan de avvecklades 1999 respektive 2005.)
Kärnkraftverken ägs tillsammans av E.ON, Vattenfall och Fortum, och står för nästan hälften av Sveriges elproduktion, 41 %.
De två äldsta kärnreaktorerna i Ringhals respektive Oskarshamn kommer att tas ur bruk senast 2020 eftersom fortsatt drift inte skulle bli lönsam med tanke på renoveringsbehovet.
Nedläggning påverkar hela samhället
Elen i Sverige behövs, framför allt inom den tunga elintensiva industrin, till exempel trä-, papper- och ståltillverkning som står för en stor del av landets exportinkomster. Om dessa flyttas från Sverige får det konsekvenser för hela samhället, både ekonomiskt och miljömässigt, menar Ane Håkansson.
– Om vi inte har kärnkraft riskerar den finansiella grunden för välfärden att försvinna.
Vilka avkall måste vi då göra? Frågan har också en global dimension och energipolitiken måste lyfta blicken utanför Sveriges gränser. Om vi samtidigt ska kunna säkra vår framtida välfärd, klara det globala klimatmålet och bidra till att bygga ett globalt välfärdssamhälle, så pekar alla siffror på att kärnkraften måste utgöra en stor del av den framtida energimixen i världen.
Kungliga Vetenskapsakademins energiutskott är inne på samma linje i sin rapport Kärnkraftens betydelse för utsläppen av koldioxid. Kärnkraften är viktig i omställningen mot en fossilfri energivärld, och ersätter ett stort antal kolkraftverk runt om i världen.
– Problemet är att vi utnyttjar mindre än 1 procent av energiinnehållet i kärnbränslet idag. Det radioaktiva avfallet bär stora outnyttjade energimängder, säger Ane Håkansson.
Han vill se en utveckling av kärnkraften, där det radioaktiva avfallet återanvänds som bränsle. På kuppen få vi en minskad mängd radioaktivt avfall. Tekniken brukar kallade 4:e generationens kärnkraftverk.
– Vi har redan allt bränsle vi behöver i form av dagens använda kärnbränsle, och behöver inte heller anrika det i naturen mer vanligt förekommande uran-238 (till användbart uran-235). Och det nya avfallet är ur radioaktivitetssynpunkt bara farligt i några hundra år.
Det låter bra, nästan för bra för att vara sant.
4:E GENERATIONENS KÄRNKRAFTVERK
I ett kärnkraftverk utnyttjas den värme som frigörs när grundämnet uran klyvs i en kedjereaktion. Värmen hettar upp vatten, som bildar ånga som i sin tur driver en turbin. Och på turbinaxeln sitter en generator som omvandlar rörelseenergin till elektricitet, enligt samma princip som i kraftverk som eldas med fossila bränslen.
Dagens kärnkraft använder uran-235 som bränsle för kärnreaktionerna. Kvar efter klyvningsprocessen blir andra radioaktiva ämnen som plutonium, americium och curium. Detta radioaktiva avfall måste lagras någonstans, och kan fortsätta att stråla i bortåt 100 000 år.
Uranbränslet är mycket energirikt, men bara en bråkdel av energin kan utnyttjas idag. Den så kallade fjärde generationens kärnkraftverk innebär en helt ny typ av ”snabb” reaktorkonstruktion, där man inte bromsar de neutroner som frigörs i klyvningsprocessen utan låter dem fortsätta klyvningsprocessen i de nya ämnen som bildas.
Forskningen kring fjärde generationens kärnkraft pågår i samarbete mellan elva länder som använder kärnkraft. Målet är billigare och säkrare kärnreaktorer, minskad mängd långlivat avfall och minimerad risk för spridning av material för kärnvapenbruk. Frågan är dock hur kostnadseffektiv tekniken blir.
”Världen behöver inte kärnkraft”
Thomas B Johansson, doktor i kärnteknik och professor i energisystemanalys vid Lunds universitet, sågar 4:e generationens kärnkraftverk. Han är en av huvudförfattarna till den internationella rapporten Global Energy Assesment.
– Transmutationstanken, att en reaktor skulle kunna framställa mer kärnbränsle än den förbrukar, stämmer inte. Det är en dröm som funnits sedan 1950-talet, när kärnkraften var ny och man trodde att den skulle rädda världen och ge näst intill gratis energi. Jag gick själv på det som student, det var därför jag började forska i kärnfysik. Det fungerar i teorin, men inte i praktiken eftersom det inte är tillräckligt säkert och billigt.
Enligt honom behöver världen inte kärnkraft.
– Sol, vind och vatten, i kombination med effektiv energianvändning, räcker för att säkra världens framtid och välfärd, även om det är en ganska lång väg dit.
Framförallt handlar det om vilka energikällor som på ett kostnadseffektivt sätt kan fylla luckan, om ingen vill investera i ny kärnkraft i Sverige. Lennart Söder, professor i elektriska energisystem vid KTH, skriver i sin rapport På väg mot en elförsörjning baserad på enbart förnybar el i Sverige, att det faktiskt är tekniskt möjligt att ersätta 40 procent av kärnkraften med förnybar el från vind- och solkraft.
Under tiden fortsätter våra tre kärnkraftverk att leverera billig el. Men Sveriges reaktorer tillhör de äldsta i världen och tangerar redan sin tekniska livslängd på omkring 40 år. I september 2015 beslutade Ringhals AB att ta två av fyra reaktorer ur drift i förtid, senast 2020, på grund av att det skulle bli för dyrt att reparera dem och de inte längre skulle vara ekonomiskt lönsamma. En månad senare beslutade Oskarshamnsverket att stänga två av sina tre reaktorer av samma skäl.
Opinionen kan svänga fort
Vad händer sedan? För att den nya generations kärnkraftverk ska kunna tas i bruk kring 2050 krävs mer forskning, och politiska beslut. Just nu är det också ganska tyst i kärnkraftsdebatten. Men opinionen hos det svenska folket kan svänga fort.
– Kärnkraften är fortfarande mycket klart en åsiktsmässigt partipolitiserad fråga bland väljarna, vilket betyder att kärnkraften är ett slags slumrande jätte, säger Sören Holmberg, professor i statsvetenskap och chef för SOM-institutet.
Bland personer som vill snabbavveckla kärnkraften röstar hälften på V, MP eller FI. Och de som är mest positiva till utveckling av ny kärnkraft finns en övervikt av högutbildade män med hög lön.
– Det är viktigt att förstå varför opinionen förändras, och vilka effekter det får för energipolitiken. Medborgarnas åsikter är viktiga eftersom de är väljarna som ytterst berörs – och beslutar, säger Sören Holmberg.
Text: Eva Barkeman
Kärnkraften i världen
Kärnkraft finns i ett 30-tal länder. I januari 2014 fanns sammanlagt 429 kärnreaktorer i världen som var i drift och svarar för cirka 14 procent av världens elproduktion. Av dem har ett flertal stått stilla en längre tid.
Antalet reaktorer har varit i stort sett oförändrat de senaste åren, men den totala kärnkraftsproduktionen har ökat. Dels tack vare effekthöjningar i befintliga reaktorer, dels för att de nybyggda reaktorerna är bättre än de gamla som avvecklats.
Enligt FN:s atomenergiorgan IAEA var 56 nya kärnreaktorer under uppbyggnad i början av år 2010. Kina har beslutat om en storsatsning på kärnkraft, med fokus på fjärde generationens kärnkraftverk, och planerar en elkapacititet som är fem gånger högre år 2050 jämfört med idag.
Läs mer:
På väg mot en elförsörjning baserad på enbart förnybar el i Sverige (KTH, 2013)
Energy Roadmap 2050 (Regeringen om EU-kommissionens förslag, 2011)
Svensk elförsörjning i framtiden – en fråga med globala dimensioner (Uppsala universitet, 2014)
– Verkligheten är tyvärr inte så flott som många politiker har gett intryck av. Den övergång som vi har sett handlar inte om några högteknologiska miljöinnovationer utan om enkla omställningar, säger Mikael Sandberg, professor i statsvetenskap vid Högskolan i Halmstad.
Skillnad privata och offentliga aktörer
Mikael Sandberg har tillsammans med forskarkollegan Max Rånge tittat på hur alla svenska offentliga och privata organisationer och företag har använt olika energikällor mellan åren 2003 och 2011. Underlaget har de hämtat från Statistiska centralbyrån.
Under perioden har det skett en stadig ökning av andelen icke-fossilt bränsle. År 2006 skedde ett skifte, då blev det mer icke-fossil energianvändning än fossil.
Studien visar en tydlig skillnad mellan offentliga och privata aktörers energianvändning. Det är främst offentliga aktörer – till exempel kraftverk i kommunerna – som står för växlingen, eftersom de har ändrat råvaror från främst oljor till i första hand sopor och träavfall.
– I början var det förmodligen mycket avfall från stormarna Gudrun och Per, säger Mikael Sandberg.
För de privata aktörerna är det fortfarande fossila energikällor som dominerar.
Sopor ändå att föredra
– Det är mycket prat om att vi har så bra miljöteknik i Sverige, det är förvånande att det inte märks mer. Det handlar om enkla lösningar hos offentliga energiproducenter, inte om att omvandla processer. Miljötekniska faktorer har spelat en obetydlig roll för övergången, säger Mikael Sandberg.
Forskarna konstaterar också att den ökade användningen av icke-fossila energikällor inte har lett till någon nämnvärd utsläppsminskning av växthusgaser i atmosfären.
– Eldning av träflis och sopor släpper ut lika mycket koldioxid som olja. Men det är ändå att föredra – det är material som redan finns på jordens yta och därför bättre för den totala energibalansen, säger Mikael Sandberg.
Kontakt:
För mer information, kontakta Mikael Sandberg, tel. 035-16 74 79, e-post: mikael.sandberg@hh.se
Artikel
Windfall gains or eco-innovation? ‘Green’ evolution in the Swedish innovation system.
FN:s 21:a klimatkonferens i Paris är nu igång och ett globalt klimatavtal ska uppnås. EU:s tydligt uttalade klimatmål för 2030 är att andelen förnybar energi ska vara minst 27 procent, att energieffektiviteten ska öka med minst 27 procent och att utsläppen av växthusgaserna ska minska med 40 procent jämfört med 1990 års nivå.
– Vi måste ställa om energisystemet för att uppnå klimatmålen och få en långsiktig, hållbar utveckling, säger Lars J. Nilsson, professor i miljö- och energisystem vid Lunds universitet. Att oljan kommer att ta slut är inte den primärt drivande faktorn för att minska oljeberoendet, utan det är en fråga om klimat- och energisäkerhet.
Fossila bränslen, framför allt olja och kol, utgör drygt 80 procent av världens energiförsörjning. Användningen av dessa ändliga bränslen är den största källan till utsläpp av koldioxid, svaveldioxid och kväveoxider – som påverkar växthuseffekten och orsakar försurning av miljön samt hälsoproblem.
EU:S KLIMATMÅL FÖR 2030
I januari 2014 presenterade EU-kommissionen sitt förslag för klimat- och energipolitiken fram till år 2030, som finns med vid FN:s klimatmöte.
- Utsläppen av växthusgaserna ska minska med 40 procent jämfört med 1990 års nivå. Målet är bindande på EU-nivå.
- Andelen förnybar energi ska vara minst 27 procent. Målet är bindande på EU-nivå.
- Energieffektivitet ska öka med minst 27 procent. Målet är vägledande och ska ses över senast 2020, med ambitionen att nå ett mål på 30 procent på EU-nivå.
Samtidigt ökar energibehovet i världen; kopplingen mellan energianvändning och ekonomisk tillväxt är stark. 2050 beräknas vi vara nio miljarder människor på jorden, som framför allt bor i städer. Det behövs energisystem som är säkra, miljövänliga och billiga. Integrerade energisystem som tar hänsyn till industrin, byggbranschen, stadsplaneringen, transportsektorn, miljön, klimatet, hälsan, säkerheten med mera.
Det säger också rapporten Global Energy Assessment (2012), från organisationen med samma namn och med säte på det internationella forskningsinstitutet IIASA (International Institute for Applied Systems Analysis). Rapporten visar att en global energiomställning är mycket brådskande. Det tar tid att förändra folks sätt att tänka, vilket är grunden för de stora och hållbara investeringar som behöver göras, från politiska ställningstaganden och lagar till teknikutveckling och nya infrastrukturer. Samtidigt är tonen hoppfull och man lyfter särskilt fram ökad energieffektivitet och förnybara energikällor. Om policyer för detta införs kan en sådan kombination halvera utsläppsnivån i världen år 2050 – trots ökat energibehov, enligt rapporten.
Förnybar energi innebär energikällor som hela tiden förnyar sig och alltså inte kommer att ta slut inom en överskådlig framtid. Solen är en sådan obegränsad resurs. Varje timme ger solen lika mycket energi som hela mänskligheten använder under ett år.
– Om vi kunde öka utnyttjandet av det energiflödet skulle vi efter hand kunna tillgodose energibehovet på hela jorden, säger Thomas B. Johansson, professor i energisystemanalys vid Lunds universitet och en av huvudförfattarna till rapporten.
De flesta förnybara energikällor, som solceller, vind-, vatten- och bioenergi, har sitt ursprung i solens energi. De är rikliga, tillgängliga, och teknikerna att utnyttja dem blir allt mer kostnadseffektiva. Att bygga ut dem innebär investeringskostnader initialt – utveckling, utbildning, utbyggnad och integration med befintliga energisystem – men den löpande kostnaden är låg. Därtill kommer vinster som minskade luftföroreningar och säkrare energitillförsel.
Idag utgör förnybar energi 14 procent av den totala energitillförseln i världen. Andelen borde kunna öka till 30-75 procent, och på vissa platser upp emot 90 procent, enligt rapporten. På kuppen får vi mer energi och minskad klimatpåverkan. Problemet med förnybar energi är dock att den är svår att lagra. Och eftersom den ofta är beroende av väder och vind, är det svårt att få ut energin just när den behövs.
Effektivisering viktigaste åtgärden
De flesta framtidsforskare menar att den allra viktigaste åtgärden för energiomställning handlar om effektivisering, det vill säga utnyttja den befintliga energin på ett mer energisnålt sätt. Och på flera fronter samtidigt. Energisnålare byggnader och produkter, effektivare tillverkningsprocesser, smartare eldistribution, och kanske infångning och lagring av koldioxiden från fossila bränslen.
– Energieffektivisering är en viktig del i denna ekvation. Ju energieffektivare vi är, desto mindre energi behöver vi tillföra, säger Lars J. Nilsson.
Världens energianvändning kan delas in i tre ungefär jämnstora sektorer: Bostäder och Service, Industrier samt Transporter.
En tredjedel av energin går åt till uppvärmning
Genom att renovera befintliga byggnader skulle man kunna minska energibehovet för uppvärmning och nedkylning med 50-90 procent. I Sverige går en tredjedel av den energi vi använder åt till uppvärmning. Genom att se över isolering i fönster, dörrar och väggar så att värme inte läcker ut från olika utrymmen går det alltså att spara mycket energi.
Och genom att bygga energisnålt kommer man ännu längre, till exempel så kallade passivhus med solceller, isolerande klimatskal och värmeväxlad ventilation. De tar också tillvara värme från de boende, elektriska apparater och instrålad sol för att minimera värmeförluster.
– Om vi skulle gå över till passiva hus i hela landet, skulle vi minska energianvändningen med en fjärdedel, säger Thomas B. Johansson.
Energieffektiviseringen i Sverige har börjat
I Sverige ökade energianvändningen stadigt fram till 1970-talet med ökad industriproduktion. Därefter har den legat ganska konstant – trots ökad produktion, ekonomisk tillväxt och en befolkningsökning med ett par miljoner. En förklaring är att vi tidigt ersatte fossila bränslen med el från vatten- och kärnkraft, vilket gett en effektivare energianvändning. En annan förklaring är att flera energiintensiva industrier, som stål- och massatillverkning, har minskat och ersatts av fler service- och tjänsteindustrier. En tredje förklaring är att vi redan börjat med energieffektiviseringar på olika nivåer.
Enligt Energimyndigheten har energianvändningen i bostäder och lokaler till och med minskat med 14 procent under 2000-talet. Framför allt i samband med renovering där energislösande produkter kan bytas ut mot nya betydligt energisnålare produkter, som hushållsmaskiner, lågenergilampor, vattensnåla duschar med mera.
En tv-apparat idag behöver bara en bråkdel av den energi som krävdes för tio år sedan. Även när det gäller kyl och frys har en liknande effektivisering gjorts.
Särskilt energiintensiv industri är massa- och papperstillverkning, järn- och stålindustrin samt kemisk industri, där det finns en stor ekonomisk och miljömässig nytta med en effektivare energianvändning, till exempel när det gäller processtekniker, pumpar, fläktar och energisnålare belysning.
– Inom industrin skulle man kunna minska energianvändningen med 30 procent bara genom att se över elförbrukningen, menar Thomas B. Johansson. Det kan handlar om så enkla saker som att stänga av personalbastun under semestertid.
Även inom transportsektorn finns det mycket att hämta. Dels genom effektivare fordon och stadsplanering med kortare transportsträckor och bättre infrastrukturer och logistik, dels genom att ersätta fossila bränslen med biobränslen eller el i eldrivna fordon.
Thomas B. Johansson påpekar att det är billigare att köra på el än bensin.
– Genom att gå från förbränningsmotorer till elmotorer skulle vi få en minskning av energianvändningen med en faktor 3, säger han. Dessutom kan så kallade ”smarta elnät” anpassa elanvändningen efter tillgång och pris. Ett elektriskt energisystem kan till exempel se till att elbilen laddas när det finns god tillgång på billig förnybar el en blåsig natt.
Kräver att alla bidrar
En energiomställning behövs på alla nivåer; där ansvaret ligger hos alla – politiker, näringsliv och privatpersoner.
– Politiken skapar spelplanen för marknaden genom olika lagstiftningar. Hushållen och företagen agerar sedan inom de regelverk som finns, det blir en successiv samutveckling mellan dessa sfärer, säger Lars J. Nilsson. Det är viktigt att inte hamna i fällan att tänka att det bara är politikerna som ska göra något. Vi är alla ansvariga. De flesta gör redan saker in sin egen vardag om de kan.
– Med dagens verktygslåda är det full möjligt att fortsätta med samma energianvändning som idag, men bygga in den i ett kretslopp, i en så kallad cirkulär ekonomi. Det finns anledning till optimism. I grunden är det inget resursproblem, säger Lars J. Nilsson.
Text: Eva Barkeman, forskning.se
Läs rapporten Global Energy Assessment, där de båda svenska forskarna Thomas B. Johansson och Johan Rockström medverkat:
I nya studier har doktoranden Janina Konarska och hennes kollegor undersökt hur olika träd påverkar stadsklimatet. De har bland annat tittat på hur träd i gatumiljö och i parker påverkar det lokala klimatet. Forskarna har också jämfört olika trädslag, både med avseende på förmågan att kunna ge skugga och hur effektivt träden ger ifrån sig vatten genom avdunstning och transpiration.
− Stadsträd kan skilja sig avsevärt i transpiration, men de flesta träd ger skugga och påverkar människors hälsa och välbefinnande, säger Janina Konarska vid institutionen för geovetenskaper, Göteborgs universitet.
Men träden minskar inte bara solstrålningen under sommaren utan även på vintern. Till trädens skugga når då bara hälften av strålningen. Därför bör både urvalet av trädslag och platser övervägas i stadsplaneringen.
− Träd och parker ger en kylande effekt under alla årstider, men de största hälsofördelarna är under varma sommardagar, säger Janina Konarska vid institutionen för geovetenskaper, Göteborgs universitet.
Odlingsförhållanden påverkar träden
Hennes studier visar också betydelsen av de odlingsförhållande som finns lokalt för att träden ska kunna kyla ner mikroklimatet.
− De områden i staden där den kylande effekten av träd skulle behövas mest, till exempel där det finns mycket asfalt och lite grönska, är också de områden där träd utsätts för de flesta allvarliga stressfaktorerna, säger Janina Konarska.
För gatuträd som omges av en liten asfalterad yta finns dåliga möjligheter för regnvatten att tränga ner i marken och det skapar en stressig miljö för träden. Studien visar likaså att när träd omges av gräs, i stället för hårda ytor som sten eller asfalt, kan stadsträden utveckla tätare kronor och ge mer skugga och förbättra mikroklimatet i staden och därmed också människors hälsa.
− Att ge stadsträd goda odlingsförhållanden kan förbättra trädens hälsa och kylprestanda, särskilt i ett framtida varmare klimat, säger Janina Konarska.
Ökande extremväder, som till exempel värmeböljor, innebär sociala, ekonomiska och miljömässiga svårigheter.
Avhandling
Climate regulation provided by urban greening – examples from a high latitude city
Kontakt
Janina Konarska, institutionen för geovetenskaper, Göteborgs universitet janina.konarska@gvc.gu.se”>janina.konarska@gvc.gu.se
Fredrik Lindberg, institutionen för geovetenskaper, Göteborgs universitet fredrikl@gvc.gu.se, 0 31-786 26 06
FN:s 17 hållbarhetsmål ska omsättas till verklighet i alla världens länder fram till år 2030 och flätar samman ekonomiska, sociala och miljömässiga aspekter, säger Måns Nilsson, som förutom jobbet som forskningschef på Stockholm Environment Institute, SEI är adjungerad professor på KTH.
– De är unika just genom att de är universella och integrerade. En del är formulerade som nollvisionsmål medan klimatmålen är mer försiktiga – men det centrala är att de finns med.
Måns Nilsson har i sitt arbete fokus på policy- och konsekvensanalys. Nyfikenheten vaknade då han som nationalekonom började intressera sig för varför ingenting hände på den politiska spelplanen trots att miljöekonomiska analyser visade vådan och kostnaderna av att inte agera.
Vad beror trögheten på?
– Det är flera orsaker men huvudsakligen är det starka normer som ofta bärs av kortsiktiga ekonomiska intressen, föreställningen om att det skulle kosta så mycket att använda mer miljövänliga alternativ – och kunskapsbrist.
Måns Nilsson tar koldioxidskatten som infördes i Sverige 1991 som exempel. Där var motståndet stort, men som nu är en självklarhet. Här sker en stor omvälvning och det finns så många miljömässigt bra lösningar som hela tiden blir billigare i takt med att tekniken utvecklas – där gröna alternativ snarare kan löna sig.
– Inom fem år kommer det finnas elbilar som kostar lika mycket som dagens bilar. Det gör mig hoppfull.
Även i fråga om normer har perspektiven förändrats.
– Det är ingen höger/vänster-fråga längre. Att värna naturen är numera viktigt för de flesta – till och med påven har markerat sin åsikt i frågan om hållbar utveckling.
Forskningens roll för hållbarhetsmålen
– Här finns flera aspekter som är viktiga. Men först och främst är det forskarnas uppgift att diagnosticera läget, hitta tekniska lösningar – inte minst forskare på KTH kan göra stor skillnad – ta fram beslutsunderlag, vara en nationell och internationell arena för dialog.
KTH och SEI som har ett utvecklat samarbetsavtal sedan två år tillbaka och arbetar redan i dag med olika forskningsprojekt som har relevans för att hitta hållbara lösningar. Exempelvis när det gäller forskning kring hållbara städer, mätning av konsumtionens miljöpåverkan och analysmetoder kring säker och hållbar tillgång till vatten, energi och livsmedel i länder under utveckling.
Idag börjar klimattoppmötet i Paris. Alla de deltagande länderna har fått ”lägga ett bud” på vad de klarar av ifråga om minskade utsläpp. Vad tror du om utgången.
– Jag tror att det blir ett bindande avtal. Även om det finns flera försvårande omständigheter som brist på tillit mellan nord och syd, det vill säga vad man traditionellt betraktar som fattiga respektive rika länder.
Negativt laddade ord
Måns Nilsson nämner också ett annat hinder av mer språkmässig natur. Berättelsen om klimatet kopplas till negativt laddade ord som skuld, skador och bördefördelning vilket lätt kan ge en skev bild av verkligheten.
– Att ställa om till fossilfritt är ingen börda utan snarare en tillgång för städer och länder som de facto tjänar på det såväl ekonomiskt som miljömässigt har det visat sig.
Trots att klockan klämtar högljutt för klimatet är Måns Nilsson optimistisk.
– Det sitter säkert 1000-tals förhandlare som diskuterar omställning till hållbar utveckling i termer av bördor och skador. Men världen utanför har rusat ifrån dem. Samhällsomvandlingen pågår för fullt. För första gången i världshistorien investeras mer pengar i förnybar el än i fossilt bränsle – och det är bara ett exempel.
FN:s utvecklingsmål ersätter och är en utveckling av Millenniemålen som gick ut 2015. De 17 nya målen med 169 delmål med definierade mätetal antogs i FN:s generalförsamling i september. Målen ska förverkligas till 2030.
För mer information:
Måns Nilsson, mansnil@kth.se eller 073 – 330 93 82.
FN:s 17 HÅLLBARHETSMÅL:
- Utrota all form av fattigdom överallt.
- Utrota hunger, säkerställa matsäkerhet och förbättrad nutrition och förespråka hållbart jordbruk.
- Garantera ett hälsosamt liv och uppmuntra välmående för alla åldrar.
- Garantera en inkluderande, rättvis utbildning av god kvalitet och uppmuntra möjligheter till livslångt lärande för alla.
- Uppnå jämställdhet och ge alla kvinnor och flickor större självbestämmanderätt.
- Garantera tillgång till och ett hållbart användande av vatten och sanitet för alla.
- Garantera tillgång till prisvärd, pålitlig, hållbar och modern energi för alla.
- Uppmuntra en fortsatt inkluderande och hållbar ekonomisk tillväxt, fullt och produktivt arbete och anständiga jobb.
- Bygga upp en hållbar infrastruktur, förespråka inkluderande och hållbar industrialisering och främja innovation.
- Minska ojämlikheter inom och mellan länder.
- Göra städer och mänskliga bosättningar inkluderande, säkra, motståndskraftiga och hållbara.
- Garantera hållbara konsumtions- och produktionsmönster.
- Vidta viktiga åtgärder för att bekämpa klimatförändringen och dess inverkan (i linje med FN:s ramavtal om klimatförändringen med UNFCCC).
- Bevara och nyttja haven och marina resurser på hållbart vis.
- Skydda, återställa och uppmuntra till hållbar användning av ekosystemen på land, hantera skogen hållbart, bekämpa ökenspridning, stoppa och återställa landdegradering och stoppa förlusten av biologisk mångfald.
- Uppmuntra fredliga och inkluderande samhällen för hållbar utveckling, tillgodose tillgång till rättvisa för alla och bygga effektiva, ansvariga och inkluderande institutioner på alla nivåer.
- Stödja verkställandet av hållbar utveckling i större utsträckning och återuppta det globala partnerskapet för hållbar utveckling.
Vägen från forskningsresultat till politisk handling är ofta lång och krokig, konstaterar forskarna i projektet ”Mind the Gap”. Inte minst gäller det miljöfrågorna och i högsta grad klimatförändringar, menar Mikael Karlsson, forskare inom miljö- och energisystem och Karin Edvardsson Björnberg, docent i miljöfilosofi.
Forskningsprojektet har sin bakgrund i nästan inga officiella miljömål nås och att vetenskapliga rön inte tillräckligt ofta ligger till grund för politiska beslut.
Varför når vi inte miljömålen i Sverige?
– Man kan ha förståelse för att det tar tid, men det räcker inte som förklaring. Vi vill borra djupare i frågan för att kunna medvetandegöra politiker och andra beslutsfattare om de hinder och störningsmoment som finns, säger Karin Edvardsson Björnberg.
Hon gör tillsammans med andra forskare i projektet en kartläggning av vad hon kallar avsiktliga försök att sakta ned miljöpolicyprocessen. I studien beskrivs över 100 artiklar om ”scientific denialism”, vetenskapsförnekelse, kopplade till klimatvetenskapen.
Förnekandet av klimatvetenskapen kan se olika ut. En variant är att man lyfter fram avvikelser på detaljnivå, enstaka forskningsdata och blundar för helhetsbilden, en annan att använda experter som inte är experter inom det vetenskapsområde som är i fokus.
Det kan också handla om att man fabricerar oenighet inom vetenskapssamhället. Ett annat problem är att man ställer orimligt höga krav på evidens,bevisföring, för att kunna vidta politiska åtgärder, enligt KTH-forskarna.
Karin Edvardsson Björnberg pekar ut vetenskapsförnekare i olika grupperingar som en stark påverkansfaktor för att bromsa in utvecklingen av forskningsbaserad klimatpolitik, framför allt i USA.
Men var går gränsen mellan att förneka forskningsresultat och att vara skeptiskt inställd – vetenskapens framsteg bygger ju på ifrågasättande och prövning?
– Visst, osäkerheten finns alltid med när nya forskningsresultat presenteras. Men om det råder vetenskaplig konsensus är osäkerheten liten och då är det inte rimligt att förneka de fundament som forskningen vilar på, säger Karin Edvardsson Björnberg.
Ett mål med forskningsprojektet är att systematisera bilden av förseningsmekanismer, bland annat tittar man på hinder i politiska beslutsprocesser.
Enligt Mikael Karlssons studie motverkar trögheten i det svenska systemet förändringar mot en mer klimatvänlig politik.
– Bevisbördan läggs i regel på dem som vill förändra medan förespråkare för ”business as usual” gynnas av hur beslutsunderlag, bevisföring och utredningssystem är konstruerade, säger han.
Snedvridet fokus
Statliga svenska utredningar har som exempel ett snedvridet fokus som drabbar möjligheten att driva miljöpolitik baserat på vetenskaplig grund, menar han. Utredningarna lägger stor vikt vid beräkningar av kostnader, medan nyttoeffekter och helhetstänk ofta hamnar i skymundan.
– Systemet är riggat så att det är svårt att leverera ett balanserat beslutsunderlag för en ny politisk kurs. Kostnader utreds i ett snävt monetärt perspektiv, med det pris vi får betala ligger delvis på ett annat plan. Den sammanlagda nyttan av att driva en hållbar miljöpolitik fångas sällan upp i processen.
Är det inte bra att vara försiktig och ha tillräckligt på fötterna inför politiska beslut?
– Jovisst, men att inte vidta en åtgärd är också ett beslut och det visar sig i klimatfrågan vara dyrare för samhället. Det är balansen som saknas. Och att vara försiktig i klimatfrågan handlar om att ta även den signifikanta sannolikheten för extrema utfall på allvar. Det finns tillräcklig vetenskaplig bevisning för att motivera omedelbara politiska åtgärder om de politiska målen ska nås, säger Mikael Karlsson.
Forskningsprojektet Mind the Gap är treårigt och finansieras av Formas. För närvarande jobbar Mikael Karlsson, fil dr i miljö- och energisystem och Karin Edvardsson Björnberg, biträdande universitetslektor, båda vid KTH:s avdelning för filosofi, med två studier:
1) Genomgång av cirka 150 vetenskapliga artiklar inom området ”scientific denialism”, vetenskapsförnekelse, ett begrepp som framför allt har diskuterats i förhållande till den pågående klimatförändringen och klimatvetenskapen. Ett syfte med studien är att beskriva de strategier som aktörerna inom vetenskapsförnekelse använder sig av.
2) Studie av klimatpolitiska beslut avseende krav på att utreda nytta och kostnader. Studier analysera rimligheten i krav i relation till begrepp som försiktighetsprincipen, vetenskaplig koncensus och sannolikhetskalkylering.
För mer information:
Karin Edvardsson Björnberg på 08 – 790 95 96, karin.bjornberg@abe.kth.se eller Mikael Karlsson på 070 – 316 27 22, mikaelka@kth.se.
Emma Jörum, forskare vid statsvetenskapliga institutionen vid Uppsala universitet.har på uppdrag av Delmi, gjort djupintervjuer med 22 asylsökande som anlänt till Sverige i år eller förra året.
Hon har framför allt sökt svar på två frågor, dels hur flyktvägarna sett ut, men också varför de flyende valt att ta sig just till Sverige. Det visar sig att svaret på den andra frågan är starkt förknippat med möjligheten att få permanent uppehållstillstånd.
– De flesta nämner det som det avgörande skälet. Man har sett ett permanent uppehållstillstånd som en stabil grund för att kunna starta ett nytt liv utan att behöva oroa sig för att bli tillbakaskickad, säger Emma Jörum.
Felaktiga rykten
Många säger att de haft en bild av Sverige som ett fritt och demokratiskt land som respekterar mänskliga rättigheter och tar väl hand om flyktingar. Andra så kallade pullfaktorer som bidragit till att de har sökt sig just till Sverige är att de har släktingar här. Detta har dock inte varit lika avgörande som möjligheten till permanent uppehållstillstånd.
Emma Jörum berättar att det också florerar felaktiga rykten om hur väl mottagen man blir som flykting i Sverige.
– En del av dem som kommit tidigare har velat visa upp en bild av att deras flykt var mer lyckad än den var och till exempel poserat bredvid en snygg bil och skickat hem en bild på sig i den nya miljön. Det är kanske lite samma sak som de svenska emigranternas Amerikabrev för längesen, säger hon.
Inom gruppen finns det också de som inte haft Sverige som främsta alternativ. Några har tänkt sig att studera vidare i USA eller Kanada, men gjort bedömningen att det är liten chans att få uppehållstillstånd där.
Vad tror du händer nu när Sverige skärper asylreglerna?
– Det är svårt att säga vad som kommer att hända med Sveriges nya asylpolicy. Sverige agerar ju inte i ett vakuum så mycket beror på vad andra länder gör. Samtidigt kan det här med familjeband växa sig starkare som pullfaktor och då söker sig nog många hit i alla fall.
I den grupp som Emma Jörum har intervjuat har alla utom en redan fått permanenta uppehållstillstånd. Flera av dem anser att Sverige tagit emot alldeles för många flyktingar och att det är därför som asylprocessen går så långsamt.
De intervjuade syrierna har skiftande bakgrund och har slagit sig ner på olika platser i Sverige. De har olika utbildningsnivå, etnisk bakgrund och religiös inriktning. Emma Jörum har fått kontakt med dem via asylförläggningar och bekanta. Deras ålder är mellan 24 och 52 år. Både män och kvinnor ingår i gruppen, men alltså inga barn.
– Jag har inte frågat varför de har flytt från Syrien, men det har framkommit ändå att det har med kriget att göra. En del av dem bodde i krigszoner och hade svårt att ta sig till arbetet eller skolan. Eller så har de varit rädda att kriget skulle komma nära och velat ta sig därifrån, säger Emma Jörum.
Varit på väg i tre år
Ingen av dem har tagit sig direkt till Sverige. Många har först försökt hitta försörjning i närområdet, men när det inte har gått har de sökt sig vidare norrut. Några hade varit på väg i tre år innan de kom till Sverige.
– De här människorna har alltså redan brutit upp två gånger. Deras första tanke var att återvända hem, men när de upptäckt att det inte går så har de valt att bygga upp ett nytt liv i ett annat land. Då valde de vad som verkade vara en stabil plattform i Sverige där alla skulle få permanent uppehållstillstånd.
Någon stabilitet har dock inte infunnit sig för de 22 syrierna, uppehållstillståndet till trots.
– De flesta är tacksamma för att de har fått komma hit. De säger sig ha blivit väl bemötta här, till skillnad från i exempelvis Grekland. Men väntan på uppehållstillstånd, bostad och etableringsplan är jobbig. Sysslolösheten och oron har gjort att några blivit deprimerade.
– Andra har satt igång och läst svenska på egen hand. De flesta är besvikna och förvånade över att det tar så lång tid innan de kan börja bygga upp sitt nya liv.
De 22 syrierna valde olika flyktvägar till Europa. Huvudsakligen handlar det om de vanliga smugglingsstråken som det rapporterats löpande om det senaste året – båt från Egypten och Libyen till Italien eller från Turkiet till de grekiska öarna. Det finns också några som tagit flyget.
Hur har de haft råd?
– Jag har inte frågat om det, men några har berättat ändå. Vissa i gruppen är välbärgade, andra har lånat pengar. Någon hade köpt en flygbiljett från Grekland till Stockholm för 3800 euro, en annan hade betalat 13 000 euro för att flyga hit från Nordafrika.
Under tiden som Emma Jörum gjort sina intervjuer har flyktingkrisen i Europa tilltagit.
Vilka lärdomar kan man dra av din rapport i dagens situation?
– Framför allt att man måste försöka få stopp på resorna över Medelhavet. Berättelserna om hur de har varit är förskräckliga. Det är också viktigt ge människor möjlighet att skapa en framtid i Syriens närområde. Det kan låta naivt, men det är absolut nödvändigt.
Och vad kan vi göra i Sverige?
– Jag tror det är jätteviktigt att asylsökande får en möjlighet att vara sysselsatta under tiden de väntar.
Emma Jörum har reagerat på att många uppfattar den svenska regeringens hårdare asylregler som signalpolitik i syfte att avskräcka folk från att komma hit.
– Även begreppet permanent uppehållstillstånd är en form av signalpolitik ”åt andra hållet”. Det lockar folk att komma hit, men sedan visar det sig att det inte blir den stabila plattform som de har förväntat sig.
– Fast, tillägger hon, ur en asylsökande persons perspektiv är det förstås bättre med permanent än med tillfälligt uppehållstillstånd.
Emma Jörum presenterar rapporten Vägen och valet på ett seminarium den 9 december.
Text: Bengt Rolfer
Miriam Münnich Vass har analyserat hur mycket skogen kan bidra till att minska koldioxidutsläppen inom EU och hur detta skulle påverka kostnaderna för att nå EU:s klimatmål.
EU vill även efter det stundande klimatmötet i Paris ha en ledande roll i bekämpningen av växthusgasutsläppen. Hittills har dock åtgärderna inom EU för att nå klimatmålen varit alltför ensidiga, menar Miriam Münnich Vass.
Dagens klimatpolitik handlar i stor utsträckning om åtgärder för att minska utsläppen av växthusgaser till atmosfären. EU:s stats- och regeringschefer har till exempel enats om att utsläppen år 2030 ska vara minst 40 procent lägre än de var 1990.
Skogen kan bidra på flera sätt i klimatarbetet, genom att producera biobränslen som kan ersätta fossila bränslen, och träprodukter som kan lagra koldioxid under lång tid. Dessutom går det att öka det kolförråd som är bundet i framförallt skog, ”skogssänkan”. Miriam Münnich Vass har i sitt doktorsarbete analyserat hur mycket skogen kan bidra till att minska koldioxidutsläppen inom EU och hur detta skulle påverka kostnaderna för att nå EU:s klimatmål.
Senarelägga avverkningar
Enligt dagens europeiska klimatöverenskommelser kan ett medlemsland inte utnyttja möjligheten att öka inlagringen av kol i skog och mark för att nå klimatmålen.
Miriam Münnich Vass studier visar dock att en sådan möjlighet skulle kunna leda till stora kostnadsbesparingar i klimatpolitiken. Vilka politiska styrmedel som skulle kunna förändra skogsbruket i en sådan riktning har inte undersökts, men det handlar bland annat om intrångsersättningar till skogsägare.
Att ersätta skogsägare för den kostnad det innebär att senarelägga avverkningar i skogen, för att därmed öka skogssänkan, skulle alltså bli mycket billigare än att minska utsläppen av motsvarande mängder fossila bränslen genom vissa dyra klimatåtgärder inom andra områden, till exempel transportsektorn.
Behövs bättre samarbete över kommungränser
I Sverige pågår redan en hel del åtgärder som leder i rätt riktning. Till exempel de förbättringar av transportsystem och avfallshantering som sker i många kommuner. Men där det brister är i samarbetet kommuner emellan.Ett skogrikt land som Sverige skulle förvisso gynnas mer än andra av detta, men denna orättvisa kan åtgärdas genom till exempel förändringar i de nationella målen eller tilldelningen av utsläppsrätter.
– Min slutsats är att skogssänkan bör tas med i klimatpolitiken, säger Miriam Münnich Vass. Det är en billig åtgärd, och bördefördelningen kan justeras så att den uppfattas som rättvis av medlemsländerna.
En annan fråga är på vilket sätt skogen utnyttjas bäst i klimatpolitiken, ur samhällsekonomisk synvinkel; vore det lönsamt att minska på produktionen av bioenergi och träprodukter och i stället lämna kvar mer kol i skogen? Här visade beräkningarna att skogssänkan tycks vara en mer kostnadseffektiv metod för att minska koldioxidutsläppen än produktion av bioenergi.
Från bioenergi till skogssänka
– Detta innebär att det kan finnas skäl att omprioritera dagens fokus inom EU från bioenergi till skogssänka, säger Miriam Münnich Vass.
Om skoglig bioenergi har svårt att konkurrera med skogssänkan som klimatåtgärd, och samhället ändå vill öka användningen av biobränslen och andra förnybara energikällor, kan det behövas fortsatt stöd för dessa.
– Om skogsägare får bättre betalt för att lagra kol än för att leverera biobränsle, kommer det att minska tillgången på detta bränslesortiment, säger Miriam Münnich Vass.
I avhandlingen finns också en analys av hur mycket skogssänkan förändras under det kommande seklet, då klimatförändringarna leder till högre skogstillväxt och därmed sänka i vissa länder (Norden) och lägre skogstillväxt i andra delar av EU (Medelhavsländerna). Resultaten tyder på att EU kommer få mer skogssänka över tid. Detta leder då till lägre kostnader för att nå klimatmålet, eftersom skogssänkan är en relativt billig åtgärd för att minska koldioxidutsläppen.
Miriam Münnich Vass skriver att det finns en rad svårigheter som bör ses över innan skogssänkan kan inkluderas i EU:s klimatpolitik. Dessa svårigheter rör framförallt osäkerheten i denna åtgärd, det faktum att åtgärden inte är permanent och hur man ska beräkna kvantiteten sänka.
Avhandling
Miriam Münnich Vass, institutionen för ekonomi, försvarar sin doktorsavhandling Cost-efficient carbon abatement strategies in the EU with specific focus on forest carbon sequestration vid SLU i Uppsala. Fredagen den 4 december 2015, kl 10:00. Plats: Sal L, Undervisningshuset, SLU, Ultuna, Uppsala. Opponent: Professor Peichen Gong, institutionen för skogsekonomi, SLU, Umeå
För mer information:
Miriam Munnich Vass, Institutionen för ekonomi, Miljöekonomi, Sveriges lantbruksuniversitet, 070-376 86 77,miriam.munnich.vass@slu.se
