‘- Hela idén med mål elva är att ge städer möjligheter att utvärdera sina insatser och uppmuntra dem att investera i förbättringar. Målet är formulerat så att det ska hjälpa invånare, NGO:s och lokala förvaltningar att sätta press på sina politiker så att de bygger bostäder, anlägger parker, bygger upp hälsovård och skolor, säger David Simon professor i utvecklingsgeografi vid Royal Holloway University of London.
David Simon har arbetat med hållbarhetsfrågor knutna till urbana miljöer i över 30 år, både inom FN och som rådgivare till den brittiska regeringen. Sedan drygt ett år tillbaka är han föreståndare för forskningscentret Mistra Urban Futures i Göteborg, med bland andra Göteborgs universitet och Chalmers som partner.
Städer – och mänskliga bosättningar – ska bli inkluderande, trygga, resilienta och hållbara. Ungefär så lyder FN:s hållbarhetsmål nummer elva som ska infrias till år 2030.
Berör regioner – inte bara nationer
Han framhåller att alla de 17 mål som tillsammans bildar hållbarhetsmålen, är utformade för att möta en värld där finansiella flöden och migration upplöser nationella gränser och skapar en global enhet. Till exempel gäller målen alla länder som är medlemmar i FN och inte bara de fattigare länderna som var fallet med milleniemålen. Och de berör regioner och inte nationer.
– Symboliskt sett betyder det att målen speglar att vi lever i en gemensam värld och att utvecklingen för några människor på en plats kommer att påverka människorna på helt andra ställen.
Det perspektivet avspeglas i mål elva eftersom formuleringen utgår från att de flesta människor nu bor i urbana miljöer och att utvecklingen i städerna kommer att vara en nyckelfaktor i den globala utvecklingen, menar David Simon.
– Nätverken mellan landsbygd och stad och mellan olika städer växer och om det skapas urban hållbarhet så kommer det också att uppstå nationell och global hållbarhet.
Den sociala hållbarheten viktig
Mål elva inbegriper även faktorer som handlar om samhällsbyggnad. Det fångar upp aspekter som trygghet, tillgång till arbete och vilka möjligheter människor har att bygga relationer. Aspekter som definieras som social hållbarhet och som är en del i hållbarhetsbegreppet.
– Social hållbarhet handlar om att säkerställa människors sociala liv. Det länkar väldigt starkt till kultur och det innefattar också att monument, byggnader och öppna platser ska bevaras till kommande generationer.
Egentligen vill David Simon inte separera de sociala aspekterna från de delmål som ryms under mål elva. Han tar rätten till tillgängliga transporter som exempel, som är det andra delmålet efter en trygg bostad. Transporter betraktar man kanske som infrastruktur men en stads kommunikationer gör det också möjligt för människor att nå sina släktingar, att kunna åka till arbetet och att ta sig till skolan. Den fysiska infrastrukturen är alltså en förutsättning för social hållbarhet, påpekar han.
Social utsatthet följer med ekonomisk och runt om i världen tenderar bilden att vara ungefär densamma: fattiga och immigranter samlas i bostadsområden långt från arbetsplatser, affärer och service. Så ser det ut även i Sverige.
– Social och ekonomisk isolering förekommer till exempel i områden som Angered och Hammarkullen. Där är jobben få. Spårvägssystemet är inte sammankopplat med de delar av Göteborg där arbetsplatserna finns. Det är långt till samhällsservice och affärsstråk. Platsen bidrar till exkludering och ger upphov till misstänksamhet hos de boende i andra stadsdelar. Den geografiska kontexten i förorten definierar därmed dess invånare negativt.
Det är inte socialt hållbart. Ska Sverige leva upp till mål elva behöver situationen i ekonomiskt utsatta områden förbättras. Det är möjligt men det krävs politisk vilja, säger David Simon. Han menar också att förändringen måste involvera de boende i områdena och ske tillsammans med dem.
– Det är långsamt, tidskrävande och komplicerat men vi har bevis från insatser i andra delar av världen på att det är ett sätt att arbeta som ger långsiktiga resultat.
Kan mål elva bidra till att den sociala hållbarheten i världen ökar?
– Det har gjorts många tidigare försök och en del har misslyckats, en del har varit framgångsrika. Och vi måste vara realistiska, alla städer kommer inte att kunna leva upp till målen.
Men, tillägger han diplomatiskt, eftersom hållbarhetsmålen tillämpas globalt och integrerar den sociala ekonomin med miljöfrågorna, är hoppet att de styrande både på regional och nationell nivå ska se möjligheterna som ryms i målet.
– Frågar du mig om jag anser att världen är en bättre plats med hållbarhetsmålen än den var utan, så svarar jag definitivt ja.
Text: Lotta Nylander, artikel från forskning.se
Bara själva formuleringen av målet får Erik Westholm professor i kulturgeografi och landsbygdsutveckling samt medlem av regeringens vetenskapliga råd för hållbar utveckling, att reagera. Det speglar en världsbild där staden är i centrum och landsbygden en periferi. Det är anmärkningsvärt att det här målet siktar så starkt på städerna, säger han.
– För mig som håller på med landsbygd är min första reaktion att det är olyckligt för alla de problem som rör hållbarhetsmålen rör både stad och land.
Staden är normen
Madeleine Granvik forskare i stad – land interaktion vid Sveriges lantbruksuniversitet suckar över formuleringen och säger att det är så uppenbart att det är stadens normer som gäller i hela samhället. Och i det här fallet även i FN:s dokument.
– Jag önskar att de istället hade en retorik som var tydligt inkluderande, oavsett om den handlar om stad eller landsbygd, säger hon.
Staden intar en priviligierad position i relation till landsbygden, det syns i politiska dokument, i praktisk handling och i media. Det menar både Erik Westholm och Madeleine Granvik. Staden framställs som framgångsrik, tillväxtskapande och en motor i samhällsutvecklingen. Medan landsbygden sammankopplas med problem, hjälplöshet och behov av stöd.
– Vi hör ofta att hälften av jordens invånare nu bor i städer. Men det betyder att den andra hälften inte gör det. Staden behöver landsbygden för sin överlevnad både när det gäller produktion av mat och energi. Men landsbygden har också kapacitet att utvecklas utifrån sina egna förutsättningar, säger Erik Westholm.
Han skisserar en framtid där svensk landsbygd spelar en viktig roll i kontakten med resten av världen. En hub för matproduktion och globala relationer när jordens klimat förändras.
– Klimatförändringen kommer att göra att delar av världens jordbruksmark kommer att bli obrukbar men i Sverige blir det varmare, mer nederbörd och längre växtsäsong. Vårt jordbruk kan bli en viktig exportör av mat. Så den där tanken att svenskt jordbruk är på dekis kan vi snart få ompröva.
Invandring viktig för landsbygden
Man ska inte heller räkna ut landsbygden som en avfolkningsbygd. De senaste tre åren har befolkningen ökat i alla delar av Sverige. Det beror på invandring och det finns inget som säger att den utvecklingen inte håller i sig.
– Vi tenderar att betrakta inflyttningen som tillfällig men bara i år kommer närmare 150 000 flyktingar och fortsätter inflyttningen innebär det närmare en halv miljon nya invånare på några år. Och i ett längre perspektiv beräknas 200 miljoner människor behöva flytta för att ett förändrat klimat har gjort deras hem obeboliga.
Erik Westholm menar att vi behöver vara öppna för att det händer något nytt, att landsbygden är på väg att få en roll som vi inte tänkt oss. Med varje invandrad person skapas relationer mellan landsbygden och resten av världen. Det blir ett utbyte av erfarenheter som kan ge upphov till en ny utveckling – även om integrationen också innebär stora utmaningar.
Madeleine Granvik relaterar också till klimatförändringarna när hon beskriver landsbygdens möjligheter.
– Vår mark har en tydlig funktion i att producera mat. Tänk till exempel på matkrisen 2008 som drabbade de fattigaste länderna. Hur ska vi vara kapabla att hantera sådana kriser om vi inte har en hållbar landsbygd? Då krävs en plan för hur svenska naturresurser utnyttjas.
Hon menar att med klimatförändringar och kravet på hållbarhet följer att Sverige inte helt kan förlita sig på globala system för matproduktionen. I en krissituation måste vi kunna vara självförsörjande och med det följer en landsbygd där människor bor och verkar. Landsbygden som försörjare av stadens behov av mat och energi skapar också stora krav på interaktionen mellan stad och land.
Men kan landsbygden bli hållbar?
– Det diskuterar forskarna fram och tillbaka, säger Madeleine Granvik. Enligt vissa är städerna mer hållbara än landsbygden. Men där tycker jag att man måste vara mycket mer nyanserad och ställa sig frågan; hållbara utifrån vilka aspekter? Diskussionen förenklas ofta enormt. Den planeringsdoktrin som råder är att städer ska förtätas för att det är så man får hållbara städer. Men grönytor som försvinner är en jättefråga när man talar om hållbarhet. Både relaterat till klimat, sociala och hälsomässiga hållbarhetsaspekter.
Istället för att fokusera på förtätningen av staden borde intresset lyftas till att utveckla mindre orter. De städer som förtätas idag är fungerande och behöver inte växa mer, menar Madeleine Granvik. Det är på landsbygden det behövs en förtätning med bättre service och nya bostäder.
Erik Westholm tänker i samma banor och säger att staden som ofta tillskrivs kreativitet snarare är inlåst i sina egna strukturer. I stort sett varje kvadratmeter har för lång tid intecknats för en bestämd användning. Istället ger landsbygden betydligt större utrymme för nytänkande. Där finns möjligheter till den förnyelse som krävs för att hållbarhetsmålen ska uppnås.
Störst potential för ”lagom stora orter”
Men den allra största potentialen har städer på mellan 100 000 – 150 000 invånare, menar Erik Westholm. I den skalan blir energisystem och avfallshantering effektiva. Och avstånden är relativt korta mellan arbete, hem och service.
– Fick jag leva om mitt liv skulle jag bli kommundirektör i Knivsta. Då kunde jag vara med och bygga en stad mellan Stockholm och Uppsala, säger Erik Westholm. I ett sådant läge med stark inflyttning och tillgång till mark och kommunikationer borde finnas en möjlighet att bygga en ny stad utifrån dagens kunskaper om hållbarhet när det gäller byggande, produktion av livsmedel, energiförsörjning och transportsystem.
Text: Lotta Nylander, frilansskribent för forskning.se
‘- Många av de åtgärder som behöver göras för att leva upp till mål 11 kommer att kräva uppoffringar. Men sammantaget kommer det att göra att vi blir hälsosammare, får en trevligare miljö och lever längre.
Miljöforskaren Thomas Elmqvist ser stora möjligheter i FN:s elfte hållbarhetsmål och menar dessutom att det finns möjlighet att uppnå det. I alla fall i Sverige. Thomas Elmqvist är professor i naturresurshushållning och verksam vid Stockholm Resilience Center, Stockholms universitet.
Även om det är ett ambitiöst mål så tycker han det är intressant och pekar ut flera aspekter som gör att det faktiskt kan få betydelse för omställningen till ett hållbart samhälle.
Beslut flyttas närmare befolkningen
Över hälften av världens befolkning lever i urbana miljöer men det är första gången FN har ett mål som inkluderar städer. Det är ett mål gör att besluten kan flyttas närmare befolkningen eftersom lokala beslutsorgan i städer och kommuner blir viktiga och inte ledarna för nationer, vilket är det vanliga i FN- sammanhang.
– Det är också ett mål som formulerats på ett bra sätt. Städer ska vara både ”sustainable” och ”resilient”. Tidigare har dessa båda begrepp använts luddigt och ofta som om de betydde ungefär samma sak, menar Thomas Elmqvist.
Sustainability, eller hållbarhet på svenska, syftar på jämlikhet mellan och inom generationer och att jordens resurser måste disponeras med tanke på att de ska räcka till hela planetens befolkning och inte påverka kommande generationers valmöjligheter.
Resiliens kan beskrivas som ett systems förmåga att överleva och utvecklas trots att det störs. I mål nummer 11 fungerar resiliens som ett redskap för att avgöra hur ett urbant system står emot olika typer av påfrestningar.
Båda begreppen behövs, ett som syftar på effektiv och jämlik användning av resurser och ett som bidrar till att det urbana landskapet kan buffra störningar. (…)
FN:s 17 HÅLLBARHETSMÅL:
- Utrota all form av fattigdom överallt.
- Utrota hunger, säkerställa matsäkerhet och förbättrad nutrition och förespråka hållbart jordbruk.
- Garantera ett hälsosamt liv och uppmuntra välmående för alla åldrar.
- Garantera en inkluderande, rättvis utbildning av god kvalitet och uppmuntra möjligheter till livslångt lärande för alla.
- Uppnå jämställdhet och ge alla kvinnor och flickor större självbestämmanderätt.
- Garantera tillgång till och ett hållbart användande av vatten och sanitet för alla.
- Garantera tillgång till prisvärd, pålitlig, hållbar och modern energi för alla.
- Uppmuntra en fortsatt inkluderande och hållbar ekonomisk tillväxt, fullt och produktivt arbete och anständiga jobb.
- Bygga upp en hållbar infrastruktur, förespråka inkluderande och hållbar industrialisering och främja innovation.
- Minska ojämlikheter inom och mellan länder.
- Göra städer och mänskliga bosättningar inkluderande, säkra, motståndskraftiga och hållbara.
- Garantera hållbara konsumtions- och produktionsmönster.
- Vidta viktiga åtgärder för att bekämpa klimatförändringen och dess inverkan (i linje med FN:s ramavtal om klimatförändringen med UNFCCC).
- Bevara och nyttja haven och marina resurser på hållbart vis.
- Skydda, återställa och uppmuntra till hållbar användning av ekosystemen på land, hantera skogen hållbart, bekämpa ökenspridning, stoppa och återställa landdegradering och stoppa förlusten av biologisk mångfald.
- Uppmuntra fredliga och inkluderande samhällen för hållbar utveckling, tillgodose tillgång till rättvisa för alla och bygga effektiva, ansvariga och inkluderande institutioner på alla nivåer.
- Stödja verkställandet av hållbar utveckling i större utsträckning och återuppta det globala partnerskapet för hållbar utveckling.
Behövs bättre samarbete över kommungränser
I Sverige pågår redan en hel del åtgärder som leder i rätt riktning. Till exempel de förbättringar av transportsystem och avfallshantering som sker i många kommuner. Men där det brister är i samarbetet kommuner emellan.
– 80 till 90 procent av det vatten, den mat och energi som staden förbrukar produceras utanför staden. Men för att produktionen ska var hållbar krävs att man arbetar integrerat på regional nivå. Idag stannar ofta planering vid kommungränsen, säger Thomas Elmqvist.
Han efterlyser regionala samarbetsorgan i de regioner där kommuner tillsammans formar ett system där ekonomi, ekologi, sociala funktioner och transporter samverkar.
En annan viktig del är att bygga städer som anpassas till klimatförändringarna. Svenska städer måste tåla ett betydligt varmare och blötare klimat.
– En bra strategi är att satsa på naturbaserade lösningar. Det innebär att öka det gröna i staden och skapa gröna tak, väggar och parker. Och att i större utsträckning integrera levande system med byggda system och utveckla naturbaserade lösningar. Ett enkelt exempel är hur ökad växtlighet kan bli en buffert både för att kyla staden under värmeböljor och för att fånga upp vatten.
Andra förändringar är att kommunikationerna inne i staden och till och från den, behöver planeras för cyklister och kollektivtrafik.
Är mål 11 realistiskt?
– Ja för Sveriges del finns det en möjlighet att uppnå målet. Men allt går verkligen inte i rätt riktning. Det finns bland annat en tradition i Sverige av att bygga väldigt stora trafikleder när trafikproblem ska lösas. Förbifart Stockholm, är ett sådant exempel. Det ser jag som en stor samhällelig kostnad om lagts på fel utveckling. Den investeringen hade istället kunnat användas på mer hållbara transportlösningar.
Men Thomas Elmqvist ser också positiva förändringar. Han nämner minskad användning av kärnkraft, kol och olja. Och att solenergi blir allt vanligare när villaägare och bostadsrättsföreningar satsar på solpaneler på den egna fastigheten och samtidigt blir en del av elförsörjningsnätverket. Plötsligt finns 100 000 tals lokala elproducenter. Det är en väg mot ett hållbart och resilient system, säger Thomas Elmqvist.
Text: Lotta Nylander, frilansjournalist för forskning.se
– Alla muslimer blir skyldiga till några terroristers dåd, säger Leif Stenberg, professor i islamologi vid Lunds universitet. Han befarar att synen på flyktingar och viljan att ta emot dem påverkas av helgens terroristattentat.
Därför efterlyser han ökad forskning av hur det muslimska samhället i Sverige ser ut.
– Vi måste veta vad vi talar om, betonar han.
Frågorna är många efter de blodiga attackerna i Paris fredagen den 13 december. Varför hände det? Varför just i Paris? Kan det hända här? Är det krig nu?
Ingen har de exakta svaren, men en som är väl skickad att svara är Leif Stenberg som är föreståndare för Centrum för Mellanösternstudier i Lund.
Han tar avstamp i historien och menar att det ända sedan 1800-talet pågår en diskussion om vilken roll islam ska spela i Mellanöstern.
– Den jihadism som Islamiska staten (IS) utövar står för den revolutionära vägen mot islam. Man vill med väpnad kamp förändra samhället så att islam ska styra både människan och samhället. Genom att skapa konflikt och kaos vill IS förebåda att Messias kommer ner och upprättar Guds rike på jorden. Det kan låta hur konstigt som helst, men det är vad ideologni går ut på. Det kan man också läsa i deras texter på nätet.
Revolutionen i Iran
Leif Stenberg påpekar att det finns andra rörelser inom islam som försöker verka på andra sätt, men just nu är det onekligen IS som gör tydligast avtryck.
– Revolutionen i Iran 1979 var en viktig vändpunkt för de radikala rörelserna. Den visade att det går att skapa en islamisk republik genom att göra uppror, säger han.
Sedan dess har flera militanta rörelser växt fram i regionen. IS är sprungen ur samma frustration eller dilemma som exempelvis Hamas och al-Qaida, enligt Stenberg, som också påpekar att det funnits gott om både träningstillfällen och plantskolor i regionen under de senaste decenniernas krig i Afghanistan, Irak och Syrien.
Det långsiktiga målet för IS är alltså att upprätta en islamisk stat, men Leif Stenberg ser många frågetecken med det upplägget.
– Det är dock fortfarande otydligt hur den statens institutioner ska utformas och hur den ska fungera praktiskt. Man hör mest retoriska fraser om att det ska vara ett kalifat, men inte hur det i praktiken ska styras. Det vore en intressant forskningsuppgift, men kanske inte precis nu efter vad som hände i Paris.
Varför tror du att de slog till i Paris?
– IS menar att man befinner sig i krig och är attackerat från flera olika håll. Förmodligen har de sympatisörer i alla västländer, det måste man kallt räkna med. Men varför det blev just Paris och inte London, Rom eller New York vet jag inte.
Säpo har nu några dagar efter dåden mot Paris och Beirut gått ut med förhöjd terrorhotsnivå i Sverige.
Skulle det kunna hända i Stockholm?
– Nja, man kan ju aldrig vara säker, men Stockholm är inte alls lika hett som Paris och jag kan tänka mig flera andra ställen som ligger före i rangordningen. Det Sverige gör är att utbilda 35 kurdiska soldater i Irak, det är nog inte så signifikant.
– Å andra sidan är det relativt många svenskar som har åkt ner och krigat med IS, 286 var den senaste siffran jag såg. Men bara 140 har kommit hem. Så visst kan det finnas en potentiell risk.
Men är det krig nu som IS säger?
– Jag vet inte hur man ska definiera det som pågår. I IS retorik är det krig – ett avgörande krig mellan gott och ont och det har pågått länge. Jag ser det närmast som en förlängning av kriget mot terrorismen till en global nivå. Men ett nytt världskrig i meningen tusentals personer på slagfältet är det ju inte.
Hur tror du att flyktingkrisen kommer att påverkas av Parisdåden?
– Många av dem som har flytt har ju flytt precis från det här, det är viktigt att säga. Det måste vara skrämmande för dem som just kommit till Europa att se detta hända. Jag tror inte att det finns en massa femtekolonnare eller IS-anhängare bland flyktingarna. De är säkert minst lika skakade som vi.
Ett steg tillbaka
Ändå befarar Leif Stenberg att synen på flyktingar och viljan att ta emot dem påverkas av det som hänt i Paris.
– Allt det som byggts upp och som varit positivt i arbetet med flyktingfrågan tar nog ett steg tillbaka nu. Vi kan få en situation där alla muslimer blir skyldiga till några terroristers dåd. Om den uppfattningen sprids kan det bejaka politiska omsvängningar och det kan plötsligt bli legitimt med hårdare tag, avvisningar och stängda gränser.
Detta vore en olycklig utveckling, betonar han.
– Muslimer är liksom alla andra människor individer och ska bedömas enskilt. Så säger ju också lagstiftningen och asylrätten och andra internationella konventioner.
Inte bara muslimska flyktingar riskerar att få sota för brott som andra begått i islams namn. Även alla andra oskyldiga muslimer kan dras med. Det visar erfarenheterna från attackerna den elfte september 2001 i USA.
– Efter det såg vi ett uppsving för antiislamska rörelser och en opinion för hårdare tag mot muslimer i allmänhet. Det är inte otänkbart att något liknande händer nu, säger Leif Stenberg.
Fel att betrakta islam som enhetligt
Samtidigt menar han det finns en stor kunskapslucka, inte minst i Sverige, när det gäller den muslimska befolkningen här. Det är en lucka som han själva gärna vill medverka till att täppa igen.
– Som forskare ser jag allvarliga problem med att islam betraktas som något enhetligt. Det finns allvarliga motsättningar inom islam, både i teologiska och rituella frågor. Om vi ska bedöma huruvida det finns något hot från muslimer i Sverige så måste vi veta mer om dem, gärna ett kunskapsbygge som sker gemensamt med muslimska församlingar. Men vi har inte haft något stort forskningsprojekt om det i Sverige. Det är olyckligt att vi pratar så mycket om islam fast vi inte har något tydligt forskningsunderlag.
Behövs mer forskning
Han skulle vilja se en stor undersökning av muslimska församlingar och rörelser i Sverige – vad de säger på sina fredagsböner, hur många som deltar och vad man har för verksamheter i övrigt.
– Vi måste skaffa en bild av hur det muslimska samhället ser ut innan vi börjar tänka på det som en grogrund för radikala rörelser som IS. Liknande studier har gjorts i många andra länder och det har skett i samarbete med de muslimska församlingarna. Jag ser det som väldigt viktigt att få fram den typen av kunskap. Men det finns ingen forskare som har gått runt och knackat dörr på de muslimska församlingarna.
Har du själv någon hypotes inför ett sådant projekt?
– Tanken är helt enkelt att vi ska veta vad vi pratar om. Jag är övertygad om att vi generellt sett överdriver islams betydelse för muslimerna. Vi tror att de är religiösa i långt högre omfattning än de är, vi tror också att moskébesökarna är fler än vad de är. Detta framgår av en mindre studie i Malmö som kommer snart. Men mörkertalet år stort när det gäller vad vi föreställer oss att muslimer i Sverige gör i islams namn, säger Leif Stenberg.
Text: Bengt Rolfer
Få saker rör sig lika enkelt och effektivt genom vätska som spermier, något forskarna vid universitetet i Twente i Nederländerna och Germany University i Kairo tog fasta på när de utvecklade nanoroboten MagnetoSperm. Den spermieformade roboten ska bland annat ska kunna assistera vid konstgjorda befruktningar, medicintransport i kroppen samt utföra mindre kirurgiska ingrepp till exempel i ögat. De ska även fungera som minimala byggnadsarbetare och hjälpa till med att bygga saker i mikro- och nanoskala.
Dessa små cyborgspermier består av kobolt- och nickelbelagda huvuden och en ”naken” böjbar kropp i silikon och plast. Hela tingesten är drygt 320 μm (0,32 millimeter) lång och 5,2 μm (0,0052 millimeter) tjock och ungefär sex gånger längre än en mänsklig spermie.
– Naturen har utformat effektiva verktyg för transport på mikroskalor och våra robotar är inspirerade av levande mikroorganismer, i detta fall spermier, för komplexa manipulationer och riktade terapiuppgifter på nanonivå, säger Sarthak Misra, professor vid universitetet i Twente och huvudansvarig för studien.
En förutsättning för att Magnetosperm ska fungera är rörelse, något som tidigare har varit en utmaning på grund av robotarnas ynka storlek. Men genom att utsätta det metallbelagda huvudet för en svag magnetisk strålning i storleksordning vanlig kylskåpsmagnet sätts roboten i sidledsrörelse, vilket i sin tur gör att flagellen, spermiens ”piska”, börjar att oscillera och driva roboten framåt med en medelhastigheten på 20,61μm per sekund.
Snabba steg framåt
MagnetoSperm är dock inte forskningsvärldens första försök att utveckla robotspermier. I december 2013 blev tyska forskare först i världen med att skapa en biologisk robot som drivs av spermier, så kallade biobots eller spermbots. Metoden går ut på att isolera en spermie inuti ett rör av titan- och järnfilm och därefter styra röret med hjälp av magnetfält. Precis som MagnetoSperm, är tanken att spermbotsen ska kunna assistera vid konstgjorda befruktningar och leverera medicin till en specifik plats i kroppen.
Skillnaden mellan bioboten och MagnetoSperm är att bioboten utgörs av en riktig spermie med robotutrustning medan MagnetoSperm är helt och hållet en robot. Gemensamt för de båda prototyperna är det dröjer innan de kommer ut på marknaden.
– Det kommer att ta minst tio år innan robotar som till exempel MagnetoSperm kan användas i en klinisk miljö. För tillfället arbetar vi med att ersätta piskan med magnetiska mikrofiber för att få ner storleken ytterligare och på så sätt få robotarna att röra sig ännu effektivare i kroppen, säger Sarthak Misra.
Hans kollega, Islam Khalil vid German University i Kairo, tror inte att det kommer att ta fullt så lång tid:
– Det tar nog några år till innan vi börjar med kliniska experiment, men fältet mikrorobotik utvecklas mycket snabbt och rör sig hela tiden flera steg framåt.
Biologiskt nedbrytbara
I takt med nanoteknikens framsteg har kritiska röster höjts över nanorobotarnas effekt på hälsa och miljö. Bland annat SMER, Statens medicinsk-etiska råd, har i en rapport från 2010 uttryckt oro över vad som händer med nanorobotarna när de slutfört sitt uppdrag. Forskarna bakom spermbot menar visserligen att de magnetiska nanorören utgör betydligt mindre risk för eventuella komplikationer än magnetiska nanopartiklar till exempel MagnetoSperm eftersom rören inte går in i cellerna. Studien beskriver dock inte om eller hur robotarna ska tas ut, något som forskarna bakom MagnetoSperm däremot har funderat på.
– Vi planerar att göra dessa robotar biokompatibla och biologiskt nedbrytbara så att de lämna kroppen via normala biologiska eller fysiologiska metoder, säger Sarthak Misra.
En annan farhåga är att tekniken enbart kommer att vara tillgängliga för de som har råd att köpa dem, vilket skulle skapa ett segregerat samhälle med en frisk överklass och en sjuk underklass. Inte heller det bör vara några problem enligt Islam Khalil:
– Vår förhoppning är att alla ska kunna ta del av uppfinningen. Eftersom vi kommer att producera miljontals robotar kommer kostnaden per robot inte att bli särskilt hög.
I rapporten uttryckte SMER även sin oro över nanorörens eventuella likheter med asbest i fråga om hälsorisker och uppkomst av DNA-skador. Det finns också en oro för att eventuella problem och risker kopplade till nanoteknik inte upptäcks förrän långt efter en exponering.
För att bringa klarhet i dessa frågor mottog Stiftelsen för miljöstrategisk forskning, Mistra, förra året 40 miljoner kronor för att studera just nanoteknikens miljö- och hälsoeffekter. Med på banan är Chalmers-, Göteborgs- och Lunds universitet, Karolinska institutet, Kungliga Tekniska högskolan och Akzo Nobel – världens största producent av kiseldioxidpartiklar i nanostorlek. Först 2018, när projektet är slut, förväntas vi få svar på om nanoteknik är roten till allt ont eller allt gott i världen.
Text: Izabella Rosengren, frilansskribent på uppdrag av forskning.se
I Medelpad använder räddningstjänsten frivilliga som förtrupp vid olyckor och akut sjukdom. Drygt tvåhundra personer i ett tiotal byar är anslutna till en sms-kedja som räddningstjänsten byggt upp.
När larmet kommer via sms rycker byborna ut. De frivilligas snabba närvaro vid trafikolyckor, bränder och hjärtinfarkter har gjort den kommunala räddningstjänsten effektivare.
– Det är bra att få en in en första resurs, även om den inte är fullt utrustad och utbildad. Om frivilliga är snabbt på plats går det att kapa mycket i insatstiden, säger Tobias Andersson Granberg, forskare vid Linköpings universitet.
– I takt med att samhällsresurserna krymper blir det här vanligare och vanligare. Särskilt på landsbygden.
Tillsammans med kolleger vid Centrum för forskning inom respons och räddningssystem (CARER) följer Tobias Andersson Granberg arbetet i Medelpad och flera andra initiativ för att bättre ta till vara frivilliga krafter.
Forskarna studerar framför allt hur nya grupper av människor kan användas inom räddning och respons. Det kan både vara frivilliga och professionella som utför andra uppgifter än de normalt ägnar sig åt.
Bli bättre på att samverka med frivilliga
Genom att koncentrera sig på vardagshändelser i stället för stora kriser ställs inte Räddningstjänsten Medelpad inför stora mängder spontanfrivilliga som ibland kan vara svåra att ta hand om på ett bra sätt.
– På små olyckor åker en begränsad skara frivilliga och de gör det oftast i väntan på att proffsen ska komma. När de anländer kliver man åt sidan och väntar på om man blir tillsagd att hjälpa till mer. Blir man inte det håller man sig ur vägen, säger Tobias Andersson Granberg.
Forskarna konstaterar samtidigt att många professionella måste bli bättre på att ta emot frivilliga och samverka med dem på olycksplatsen. Idag sker inte alla kontakter friktionsfritt.
Tobias Andersson Granberg tror att det engagemang många människor visar inför den ökade tillströmningen av flyktingar även kan omsättas i andra insatser.
– Det tyder ju på att det finns en vilja hos människor att hjälpa till som samhället idag inte utnyttjar i någon större utsträckning. Det borde gå att ta till vara den viljan på ett bättre sätt.
Det arbete som Räddningstjänsten Medelpad bedriver är inspirerat av ett projekt som forskarna vid CARER startade 2010, på uppdrag av försvarsdepartementet. Syftet var att titta på hur människor i glesbygden upplever sin trygghet.
Forskarna såg att människor som stadigvarande bor på landsbygden har en annan inställning till räddningsinsatser – de vet att det tar lång tid innan ambulansen kommer och att snön kan ställa till det.
De är inställda på att undsättning är en kedja med flera olika länkar, där den professionella räddningstjänsten är en och den lokala idrottsklubben en annan.
CARER skissade på ett utvecklingsprojekt för att koppla samman krafter inom räddningssystemet med till exempel kommunal hemtjänst, väktare och lokala föreningar. Men projektet kunde inte slutföras eftersom rikspolisstyrelsen hade invändningar.
Innan Missing people
– Det kan ha varit så att man oroade sig för att det skulle öppna dörren för mer destruktiva strömningar i samhället och föreställde sig medborgargarden, säger Rebecca Stenberg, filosofie doktor i psykologi och lektor i företagsekonomi vid Institutionen för ekonomisk och industriell utveckling (IEI) och styrelseledamot i CARER.
Då hade insikten om frivilligheten som resurs inte riktigt nått polisen, men sedan dess har bland annat Missing people uppstått och alla har insett att det finns en jätteresurs av folk som är villiga avsätta tid. Vanan vid att dela in samhället i vattentäta skott blir allt mer ifrågasatt, menar Rebecca Stenberg.
Storbranden i Västmanland var ett exempel på att alla resurser måste användas när det inträffar en stor kris. Engagemanget kring flyktingarna är ett annat tecken på att en ny syn på ideella resurser kan vara på väg att växa fram.
– Vi är på väg in i ett nytt Sverige där frivilligheten både får och tar sig en ny roll. Vi kan inte längre stå bredvid medborgarna och göra räddningsinsatser för dem, vi måste stå tillsammans, säger Rebecca Stenberg.
Sverige har av tradition ett starkt föreningsliv, men så här långt utnyttjas de frivilligas kapacitet ganska lite jämfört med många andra länder. I takt med att ideella och frivilliga krafter får en större tyngd kommer de också att ställa krav på att kunna påverka samhällsutvecklingen, spår Rebecca Stenberg.
Frivilliga saknar försäkringsskydd
– Men det måste också kunna ställas krav på frivilligheten. Vi har en lagstiftning som reglerar myndigheter och företag, men inte frivilligsidan. Även för de frivilliga måste regelverket utvecklas, säger hon.
En gråzon är försäkringsskyddet för de frivilliga. Vem betalar om en person skadas i samband med en frivilliginsats? Räddningstjänsten Medelpad är noga med att meddela de frivilliga i byarna att den inte har något arbetsgivaransvar och därmed inte heller erbjuder något försäkringsskydd.
– Du gör ingripandet som privatperson och står själv för konsekvenserna om du råkar ut för något. Var och en måste hitta sin begränsning i de insatser de gör. Däremot hjälper vi till med avlastningssamtal, säger Erik Hedlund, chef för samhällsskydd på Räddningstjänsten Medelpad.
Avsaknaden av försäkringsskydd har inte gjort det svårare att rekrytera frivilliga, eller förstärkt medmänniska som räddningstjänsten kallar sina ideella krafter. De flesta är i åldrarna 55+ och många har jobbat inom vården och andra yrken där det finns en vana vid att möta andra människor.
– Den gamla bygemenskapen har sannerligen bekräftats och har fått ny energi genom det här, säger Erik Hedlund.
Text: Torbjörn Tenfält, frilansjournalist på uppdrag av forskning.se
Professor Charlotta Mellander vid Internationella handelshögskolan i Jönköping är en av dem som varnar för att tvånget kan leda fel. Kommuner med lediga bostäder har sällan några jobb, menar hon.
– Kommuner som redan har en vikande arbetsmarknad och många arbetslösa tar en jättestor risk om de tar emot flyktingar för att vända en stagnerande utveckling. Ett villkor för en lyckad integration är ju att man hittar ett jobb och kan skapa sig en framtid. Om man då kommer till en kommun som redan har problem minskar ju sannolikheten att lyckas, säger hon.
I stället föreslår hon ett ökat byggande i kommuner där arbetsmarknaden ser ljusare ut.
Centraliserad planering
– Det är visserligen kostsamt, men det blir ännu mer kostsamt med människor som går utan arbete i flera år. För att hitta snabba lösningar måste man kanske nöja sig med lite sämre kvalitet på boendet under en övergångsperiod. Charlotta Mellander anser dock att det ändå kan finnas skäl för att besluten om var flyktingarna ska placeras fattas på central nivå.
– En centraliserad planering skulle underlätta investeringar för bostadsbyggande och en mer långsiktig strategi för mottagande och integration, säger hon.
Roger Andersson, professor i kulturgeografi vid Institutet för bostads- och urbanforskning (IBF) i Uppsala, tycker det är rätt tvinga alla kommuner att ta emot flyktingar. Han är väl medveten om att kommunerna har mycket olika förutsättningar när det gäller bostäder och jobb, men menar att det primära just nu är att ordna tak över huvudet.
Solidaritetsfråga
– I dagens akuta situation är det dessutom en solidaritetsfråga. Ett litet antal kommuner ska inte behöva bära upp hela invandringspolitiken. Roger Andersson ser invandringspolitiken som en statlig angelägenhet.
Därför är det rimligt att staten har ansvaret för att fördela flyktingarna.
– Det är lite för lätt för kommunerna att slippa undan. Många skyller på bostadsbrist, men så har de heller inte visat något intresse för att bygga under de senaste 20-30 åren, säger han. Samtidigt påpekar han att den centrala fördelningsnyckeln bara ska gälla under en introduktionsperiod på kanske två år. Då ska kommunerna även kompenseras av staten för sina merkostnader. Därefter ska de nyanlända välja fritt få välja var de vill bosätta sig långsiktigt.
– På längre sikt kommer dagens flyktingar att vara en tillgång för kommunerna. Med några få undantag är de enda kommuner som vuxit sedan 1970-talet de kommuner som fått del av invandringen, säger Roger Andersson.
Väljs bort på grund av fel namn
Hur kan man då underlätta får nyanlända att komma in på arbetsmarknaden? Den frågan har studerats av bland andra Olof Åslund, generaldirektör för IFAU (Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering).
Han ser framför sig flera utmaningar, bland annat att arbetsgivarna måste bli bättre på att uppmärksamma den här gruppen.
– Vi vet att många väljs bort bara på grund av sitt namn och att det förekommer en betydande diskriminering, säger han. Dessutom sker en stor del av rekryteringen idag via informella kanaler.
– Därför behövs speciella insatser för att ”osynliga” grupper ska komma i fråga för ett jobb. Vi har sett en del positiva effekter när man intensifierat matchningen för att kunna para ihop nyanlända med de lediga jobben.
Hur kan det gå till?
– Till exempel att en arbetsförmedlare får mer tid med varje enskild person för att kartlägga vad de kan och att mer aktivt ta kontakt med tänkbara arbetsgivare. Olof Åslund påpekar att detta arbetssätt kräver en del resurser – men också att det ger stora vinster om man får in personer i arbete i stället för att de går arbetslösa i flera år.
– Samtidigt blir det extra knivigt i dagens läge när vi har helt andra volymer än tidigare. Men varje person som kommer in på arbetsmarknaden innebär ett steg framåt, säger han. Ett vanligt argument i debatten är att ”lägre trösklar” – det vill säga sänkta ingångslöner – skulle göra susen.
Ekonomiprofessorn Oskar Nordström Skans i Uppsala har nyligen uttalat sig för ”exceptionella åtgärder” inom lönebildningen under de kommande åren för att göra det lättare för nyanlända att få ett jobb.
Minskad facklig makt
Även docent Andreas Bergh vid Ekonomihögskolan i Lund beskriver vägen till jobb för utlandsfödda som politiskt obekväm, då den sannolikt innebär ökad inkomstspridning och minskad facklig makt. Olof Åslund är dock inte säker på att sänkta löner är lösningen.
Han påpekar att det redan finns goda möjligheter för arbetsgivarna att anställa billigt genom de så kallade instegsjobben och nystartsjobben. I vissa fall är rabatten där så hög som 80 procent.
– Det är en gåta att arbetsgivarna inte är mer intresserade av detta. Det tyder på att lönekostnaden inte är det viktigaste för dem. Lägre lönekostnader ensamt löser inte problemet, men subventioner kan mycket väl vara en del av en insats tillsammans med till exempel intensifierad matchning, säger han.
Text: Bengt Rolfer
Sedan början av 90-talet har genterapi använts som en form av behandling för patienter med ärftliga blodsjukdomar. Genom att genetiskt korrigera patientens egna blodstamceller och sedan transplantera tillbaka dessa, får man friska stamceller som kontinuerligt bildar friska celler som ett botemedel mot sjukdomen. Till skillnad från benmärgstransplantation har metoden med genkorrigering många fördelar.
– Vid en benmärgstransplantation tar man blodstamceller från en frisk donator och transplanterar till patienten. Som regel krävs någon typ av förbehandling av patienten där det sjuka blodsystemet slås ut genom strålning eller cytostatika, i syfte att ge ”plats” för de nya friska stamcellerna, förklarar Maria Dahl, doktorand på Institutionen för laboratoriemedicin.
Även om denna typ av stamcellstransplantationer i många fall är det enda alternativet för att kunna bota en allvarlig blodsjukdom, finns det många komplikationer kring behandlingen. Donatorn och patienten måste vara så kallat immunkompatibla för att det inte ska uppstå livsfarliga komplikationer för patienten på grund av avstötning.
Sjukdomen kräver livslång behandling
Gauchers sjukdom typ 1, är en ärftlig blodsjukdom som ingår i gruppen upplagringssjukdomar och leder till onormal ansamling av en viss typ av fettsyra i kroppen, vilket ger en störd organfunktion.
I arvsmassan hos patienter med Gauchers sjukdom finns mutationer i en gen som gör att ett enzym inte kan bildas normalt. Enzymet behövs för att bryta ner denna typ av fettsyra som förekommer i cellmembran. När enzymet inte fungerar ansamlas dessa fettsyror vilket stör den normala funktionen hos blodceller och kroppens organ.
Patienterna drabbas av en rad olika symtom – förstorad mjälte och lever, rubbad blodcellsproduktion, benfrakturer, lungbesvär och i mer sällsynta fall även hjärnskador. Tillståndet kräver livslång behandling med intravenös enzymterapi 1-2 gånger i månaden vilket innebär ständiga sjukhusbesök och behandlingskostnader på runt 2 miljoner per år/patient.
– I studier på möss, har vi visat att den vanligaste varianten av sjukdomen kan botas med hjälp av genterapi. Efter transplantation av stamceller som genetiskt korrigerats genom lentivirala vektorer, har symtomen på sjukdomen försvunnit helt. De lentivirala vektorerna är baserade på ett virus som är ombyggt så att det inte längre orsakar sjukdom, utan istället tar sig in i arvsmassan och ”klistrar in” en korrekt kopia av den gen som inte fungerar. Cellerna kan därefter producera normalt enzym, berättar Maria Dahl.
Säkra virus används som verktyg vid genkorrigering
Lentivirala vektorer används också i samband med genterapi för andra blodsjukdomar.
– Vår forskning är först med att använda denna typ av genterapi med lentivirala vektorer för Gauchers sjukdom, och visar också att denna typ av genterapi är säker att använda. Tidiga varianter av virala vektorer har gett följdsjukdomar i form av bland annat leukemi, avslutar Maria Dahl.
Forskningsresultaten lägger en grund för att kunna ta nästa steg i att utveckla ett kliniskt applicerbart genterapiprotokoll för patienter med Gauchers sjukdom.
Maria Dahl disputerar 23 oktober i ämnet laboratoriemedicin med inriktning molekylärmedicin. Avhandlingens titel: Cell and gene therapy for blood disorders. Modeling of novel treatment strategies for Gaucher type 1 disease and Diamond-Blackfan anemia in mice.
Text: Åsa Hansdotter
Fakta/Blod
Kroppen producerar dagligen flera miljarder nya blodkroppar vilka har specialiserade funktioner som är livsviktiga för oss. De röda blodkropparna transporterar syre till kroppens vävnader, de vita blodkropparna bekämpar infektioner och blodplättarna gör att det kan bildas sårskorpor för att stoppa en blödning när ett blodkärl skadas. Alla dessa blodkroppar har sitt ursprung i en unik typ av cell – blodstamcellen.
Kontaktinformation
info@vetenskaphalsa.se
Utvecklingen av appar för mobiltelefoner har öppnat upp för ännu fler vårdmöjligheter, inte minst när det gäller förebyggande folkhälsovård.
Sara Eriksén är professor i informatik vid Blekinge Tekniska Högskola och projektledare för ett forskningsprojekt om hälsofrämjande mobila tjänster för hållbar samhällsutveckling.
– Det handlar om att utveckla mobila teknologier som kan förändra hälsovården. Tjänster som informerar, motiverar och möjliggör för människor att sköta sin egen hälsa och samtidigt stödja kontakt mellan patienter och vårdgivare, säger Sara Eriksén, professor i informatik vid Blekinge Tekniska Högskola och projektledare för ett forskningsprojekt om hälsofrämjande mobila tjänster för hållbar samhällsutveckling.
Trådlös blodsockermätare
I projektet jobbar man bland annat med diagnosen diabetes typ 2, där dålig kosthållning och en allmänt ohälsosam livsstil ofta ger upphov till följdsjukdomar. Fokus ligger på preventiva insatser såsom egenkontroller, motion och kost.
– Genom en app kan patienten överföra data från en trådlös blodsockermätare via mobilen till sjukhus och vårdlag. Öppenvårdspersonal kan på samma sätt ge patienten feedback och förslag på åtgärder för en hälsosam livsföring och kosthållning.
Sara Eriksén efterlyser moderna tekniklösningar i vården och poängterar att detta inte behöver vara förbehållet den unga generationen.
– Tvärt om utvecklas det till exempel allt fler surfplattor som är specialanpassade för att användas av äldre och vara ett stöd för dem i vardagen – om de behöver komma åt tjänster som finns tillgängliga via internet till exempel.
Terapi på nätet framgångsrikt
Vad beträffar faktiska behandlingar på nätet, är det inom psykologin framgången varit störst. Sedan slutet av 1990-talet har internationell forskning bedrivits och svenska forskare är ledande i att utveckla och utpröva terapeutiska behandlingar på nätet. Resultaten är lovande, behandling via internet har ofta visat sig fungera lika bra som traditionell behandling för problem såsom depression, sömnproblem och prokrastinering.
– Generellt är det lika goda resultat när man ger behandling via internet som när man ger vanlig live-behandling. Depression och ångest är de områden vi studerat mest, och där ingår bland annat paniksyndrom och social fobi. Men vi har också gjort studier på ätstörningar och erektionsproblem. Även där får man i stort sett samma resultat som när man behandlar på sedvanligt sätt, säger Per Carlbring.
Per Carlbring är psykolog, psykoterapeut och professor i psykologi vid Stockholms universitet. Sedan 1999 har han utvecklat och bedrivit forskning kring psykologiska behandlingar på nätet. Framför allt handlar det om KBT, kognitiv beteendeterapi, som är den terapiform som varit lättast att föra över till internet eftersom dess upplägg är strukturerat och tydligt. Oftast går man igenom ett färdigt program i olika moduler som innehåller information och övningar med hemuppgifter. Patienten utför dessa, reflekterar över hur det gått och därefter ger terapeuten återkoppling, vanligtvis genom krypterad mejl.
Individuell feedback viktigt
– Den personliga kontakten är givetvis inte densamma på nätet. De icke-verbala delarna i kommunikationen försvinner och det kan förstås göra att man lättare missförstår varandra. Men det finns en del fördelar med att inte träffas också, att initialt få känslan av att det är mer anonymt har många deltagare tyckt varit positivt, säger Per Carlbring.
Den största fördelen med terapi på nätet är att fler patienter kan komma i behandling, oavsett var de bor i landet. Internetterapeuten lägger ner ungefär 15 minuter per patient och vecka, att jämföra med de 45 minuter en terapeut traditionellt spenderar med sin patient per vecka.
Per Carlbring pekar dock på det viktiga i att det är en person skolad i psykoterapi som håller i behandling och ger feedback eftersom inga mallade svar passar alla, och den individuella bedömningen från en terapeut är viktig. Enligt honom är en kombination av behandlingar, så kallad blended therapy, förmodligen den bästa lösningen – patienten får då hjälp både via nätet och vid personliga möten med en terapeut.
Reality-terapi mot spindelfobi
Nästa etapp i den digitala terapivärlden är ett projekt under hösten 2015, där Per Carlbring och hans kolleger ska jämföra traditionell livebehandling för spindelfobi med ett slags virtual reality-terapi. Patienten får genom speciella glasögon en helhetsupplevelse av att vara i en annan värld.
– Den typen av terapi, som blir en mer uppslukande upplevelse, skulle dessutom kunna öppna upp för en ännu bredare målgrupp och även passa människor som inte är så vana att ta till sig text. Det är den grupp som i dagsläget har svårast att tillgodogöra sig terapi på nätet, säger han.
Sedan 2014 finns det också en myndighet för samordning och utveckling av e-hälsa, alltså elektroniska och digitala hälsotjänster.
Text: Karin Skagerberg, frilansjournalist
Intervjuade forskare:
Sara Eriksén. Professor i informatik med inriktning mot arbetsvetenskap vid Blekinge Tekniska Högskola. Hon är projektledare för forskningsprojektet ”Hälsovård i förändring – innovativa mobila teknologier för främjande av hälsa”, om hälsofrämjande mobila tjänster för hållbar samhällsutveckling. Det beräknas vara klart 2016.
Per Carlbring. Psykolog och psykoterapeut, specialist i klinisk psykologi samt professor i psykologi vid Stockholms universitet.
Kontaktinformation
red@forskning.se
– Det här är ett viktigt fynd eftersom det stärker teorin att stamceller har betydelse för förmågan att reparera blodkärl angripna av åderförkalkning, berättar Maria Wigren, forskare vid Lunds universitet.
I den aktuella studien analyserades blodprover från närmare 400 personer som under den efterföljande tioårsperioden drabbades av hjärtsjukdom. Resultaten visar att de personer som hade lägst nivå av tillväxtproteinet Stem cell factor (SCF), som styr tillväxten av stamceller, hade en nästan fördubblad risk att drabbas av hjärtinfarkt.
Studien visar också att rökare samt personer med diabetes var överrepresenterade bland dem med låga nivåer av SCF.
Stamceller med reparerande förmåga
Resultaten ger nya ledtrådar till vad som ligger bakom hjärtsjukdomar på människor, och är i linje med tidigare studier på celler och djur från andra forskare. Dessa har riktat ljuset mot en särskild typ av stamceller, så kallade vaskulära progenitorer, som anses en reparerande förmåga i blodkärlen.
– Ett läkemedel som kan stimulera det tillväxtprotein vi analyserat skulle kunna bli ett nytt sätt att minska risken för hjärtinfarkt och andra hjärtsjukdomar. Ett sådant läkemedel skulle i så fall kunna vara ett alternativ för de patienter med hjärtkärlsjukdom som inte får ett tillräckligt bra skydd med de behandlingar vi har idag, säger Jan Nilsson, professor med inriktning på hjärt-kärlsjukdom vid Lunds universitet samt överläkare vid Skånes universitetssjukhus.
Han menar att proteinet också är en lovande möjlighet till en ny markör för hjärtsjukdom.
Kartlade åderförkalkning i halspulsådern
De som ingick i studien undersöktes även med ultraljud för att kartlägga åderförkalkning i halspulsådern. Personer med höga nivåer av SCF hade färre förträngningar i halspulsådern, vilket styrker slutsatserna. Förekomsten av stamceller styrs dock av flera faktorer och bland annat har genetiska skillnader, ålder och sjukdomsbild betydelse. Den aktuella studien styrker inte orsakssamband, poängterar forskarna, men menar samtidigt att studiens omfattning och storlek talar för att stamcellerna faktiskt har en viktig roll.
Text: BJÖRN MARTINSSON
Fakta/Hjärtinfarkt
Uppstår när en blodpropp plötsligt bildas i något av hjärtats kranskärl. Ca 28 000 personer drabbades av hjärtinfarkt i Sverige 2013, och cirka 7 700 dog av sin infarkt. Sjukdomen är den vanligaste dödsorsaken i Sverige trots att framgångsrik forskning och vård har minskat antalet hjärtinfarkter och antalet fall med dödlig utgång.
Kontaktinformation
info@vetenskaphalsa.se
När vi blir sjuka kan kirurgi ibland vara enda alternativet för att bli frisk, om det finns en kirurg som kan operera vill säga. I Sverige är det en självklarhet, men långt ifrån i alla världens länder.
I afrikanska stater söder om Sahara, som Sierra Leone, Zimbabwe, Liberia och Uganda, där fattigdomen är vardag, har uppskattningsvis endast 6 procent av befolkningen realistiska möjligheter att bli opererade om det skulle behövas.
Som svensk är det svårt att föreställa sig vad det betyder för de drabbade familjerna och för samhället i stort. I Sierra Leone, ett av de allra fattigaste länderna i världen, uppskattas att cirka 20 procent av landets medborgare är i akut behov av kirurgi, utan att kunna få det. Samtidigt uppskattas att vart femte dödsfall i landet hade kunnat undvikas ifall det funnits tillgång till säker kirurgi.
Säker kirurgi saknas
– Det finns ett stort uppdämt behov av kirurgi när det gäller exempelvis medfödda missbildningar, tumörer och skador som uppkommit i samband med förlossningar. Skador och tillstånd som aldrig blir åtgärdade trots att insatserna kan vara lika kostnadseffektiva som vaccinationer, säger Lars Hagander, barnkirurg vid Skånes universitetsjukhus och forskare vid Lunds universitet, som i flera år engagerat sig i den globala ojämlikheten vad gäller tillgången till säker kirurgi i världen.
Lars har vid flera tillfällen själv varit verksam som barnkirurg i de mest utsatta länderna.
– Det finns en stolt utbildningstradition hos läkare i de här länderna och många duktiga kirurger, men antalet räcker inte för att täcka ländernas behov och ibland saknas rätt kompetens, inte minst inom anestesin. Det är också ofta väldigt stora skillnader inom länderna – mellan städerna och landsbygden – inte bara på tillgången till kirurgi utan också på kunskapen hos befolkningen om hur man söker och får kirurgisk hjälp. Är man dessutom fattig och saknar pengar så är man väldigt utsatt, säger Lars Hagander.
Många har inte råd
Vid en stor kirurgkonferens i London tidigare i år redovisades rapporten ”The Lancet Commission on Global Surgery” – ett forskningssamarbete mellan den vetenskapliga tidskriften The Lancet, Lunds universitet, Harvard Medical School och King´s College London – om tillgången till säker kirurgi, anestesi och obstetrik i världens låg- och medelinkomstländer. En i många stycken skrämmande läsning.
Rapporten visar att 5 miljarder människor i världen saknar tillgång till säker kirurgi – 5 miljarder!
Främsta orsaken är bristen på kirurger, då för få utbildas och många läkare väljer att arbeta utomlands efter examen. Andra orsaker är bristande infrastruktur och långa resvägar, samt att kostnaden för en operation är högre än vad många i de här länderna har råd med.
– För många innebär ett kirurgiskt ingrepp en ekonomisk katastrof. Resultatet blir inte sällan att de istället går till en operatör som saknar rätt kompetens och far illa, säger Lars Hagander, som är en av huvudförfattarna till rapporten.
Från ord till handling inom global kirurgi
– Det krävs investeringar. Nu måste vi övertyga världens finansministrar att inkludera kostnader för kirurgi i hälso- och sjukvårdsbudgeten och att det kostar mer att låta bli. Och det finns ett skriande behov av forskning inom det här fältet, av innovativa lösningar.
Projektgruppen bakom forskningsrapporten fortsätter nu sitt arbete. Bakom dem står både WHO och Världsbanken.
– Publikationen i Lancet var ett första steg, nu måste vi se till så att ord går över i handling, säger Lars Hagander, som själv rekryterat fyra doktorander vid Lunds universitet att intressera sig för global kirurgi.
– De studerar bland annat hur barnkirurgi och förlossningsmedicin är organiserad i låg- och medelinkomstländer, jämfört med i Sverige. Hur man mäter kirurgisk kvalité, tillgång och brist och hur situationen kan bli bättre.
Text: OLLE DAHLBÄCK
Kontaktinformation
info@vetenskaphalsa.se
Programmet
Vårt unika doftsinne leds av professor Maria Larsson som, förutom att vara en ledande doftpsykolog, även är en av de få som upplever dofter i
drömmen. Hon kallar luktsinnet ”egensinnigt”.
– Det är egensinnigt i den meningen att det fungerar på ett helt eget vis, jämfört med syn och hörsel. De flesta har exempelvis svårt att återskapa dofter för sin inre näsa och vi har även dålig koppling mellan doft och språk, vilket gör det svårt att identifiera och benämna dofter.
Doftsinnet går heller inte att värja sig emot och kan kasta oss tillbaka till barndomen, säger hon.
Maria Larsson forskar om så kallade självbiografiska doftminnen, minnen som väcks av dofter. När försökspersoner ska berätta vad de associerar till, härrör dessa minnen i mycket högre grad från barndomen än sådana minnen som väcks av syn- eller hörselintryck.
– Det verkar som om att den första gången vi präntar in en doft så sitter den, men frågan är varför, säger Maria Larsson.
Lukt och demens
I programmet Vårt unika doftsinne kommer hon tillsammans med svenska och internationella kollegor under sex år studera luktsinnet ur många olika aspekter.
Delprojekten sorteras i sex olika kategorier och när detta skrivs pågår datainsamlingen. Ett forskningsspår är hur luktsinnet är kopplat till demens. Ett försämrat luktsinne är ett tidigt symtom på Parkinsons sjukdom, och i det nya projektet vill forskarna studera hur det ser ut vid Alzheimers sjukdom.
– Att förlora luktsinnet är en tidig indikator på att något är på gång i nervsystemet och vi vill bättre förstå vad som sker. I ett parallellt projekt undersöks också om går att träna upp sitt doftsinne, säger hon.
Här får försökspersoner spela ett slags doft-memory, där man ska para ihop doftsatta teer. Preliminära resultat tyder på att deltagarna genom idog övning blev bättre på att både känna igen dofterna och benämna dem. Äldre som inte är dementa drabbas ändå ofta av att doftsinnet sviker, något som kan vara problematiskt.
– En del är att man tappar aptiten när maten inte längre smakar, men det kan också vara så att man inte känner om man luktar svett eller att soppåsen stinker. Vi vill se om även denna grupp kan träna upp sitt luktsinne, säger Maria Larsson.
Sverige långt fram i human doftforskning
Ett annat spår är att undersöka personer som är överkänsliga för dofter. Vanligen vänjer vi oss vid en viss doft efter ett tag, något som kallas att vi habituerar.
– Det gör oss redo att uppmärksamma om en ny doft dyker upp. Men hos vissa personer kan doften i stället upplevas allt starkare, vilket skapar obehag, säger Maria Larsson.
Hon disputerade 1997 på en avhandling om just luktminne och ser en explosion inom doftforskningen sedan dess.
– Utvecklingen är otrolig! På den tiden var vi några enstaka forskare i landet men nu är återväxten god och Sverige ligger långt fram internationellt när det gäller human doftforskning.
Att Riksbankens Jubileumsfond väljer att gå in och stödja detta program är förstås också en kvalitetsstämpel, säger hon.
Att drömma dofter
Hur var det då med drömdofter? I ett projekt kommer forskarna att engagera personer som är blinda från födseln och bland annat studera hur de drömmer.
– Den som aldrig haft synintryck kanske tar in andra sinnen mer aktivt i sitt drömliv, säger Maria Larsson.
När forskare tidigare, med hjälp av drömdagböcker, undersökt seende personers drömmar är det ytterst få – bara omkring fem procent – som rapporterar att de upplever doft i drömmen.
Maria Larsson hör till denna skara.
– Inte alltid, men det händer. Det kan vara doften av svamp ute i skogen, en speciell parfym eller matdoft när man drömmer att man äter något smarrigt – då kan det vara en besvikelse att vakna!
Text: Lotta Fredholm
Han menar att litteraturens värde, socialt, estetiskt och ekonomiskt, är en förhandlingsfråga där många parter medverkar; läsarna, bokförlagen och inte minst media.
I ett pågående forskningsprojekt – Att förhandla litterärt värde – undersöker Torbjörn Forslid tillsammans med fem andra forskare hur denna förhandling går till. Forskarna använder metoder som inte är helt vanliga bland litteraturvetare. De lämnar själva texten för en bredare undersökning som innefattar fältstudier.
Under Bok- och biblioteksmässan 2013 följde de 20 boksläpp för att se hur böckerna och författarna lanserades, hur de mottogs av media och läsare och hur detta påverkade litteraturens värdering.
Bokmässan ideal för kändisskap
– Det finns knappast någon bättre plats att studera detta än på bokmässan. Vi följde publikens reaktioner. Vi tittade på förlagens marknadsföring. Bokmässan är tuff. Det är inte många debutanter där, säger Torbjörn Forslid som intervjuades på Forskartorget under årets Bok- och Biblioteksmässa.
Fenomenet är inte nytt. Författare har i alla tider lanserat sig. August Strindberg, Charles Dickens, som båda levde på sin penna, skiljer sig därvidlag inte från Camilla Läckberg. Det som är nytt är omfattningen. Bokförlagen använder allt fler kanaler för att marknadsföra sina författare och därmed bygga deras varumärken.
Läsarna svarar med att odla identifikation och samhörighet med författare och deras böcker. Etablerade författare trängs undan Detta celebritetsskapande har enligt Forslid lett till att det finns ett segment av etablerade, prisbelönta och tidigare lästa författare som hamnat i bakvatten. De tränger inte igenom i mediebruset och säljer inte särskilt många böcker.
Tidigare har Torbjörn Forslid tillsammans med litteraturprofessorn Anders Ohlsson studerat författarens Björn Ranelids karriär och bland annat följt honom med kamera. Ranelid var en författare som hade några tusen läsare under 1980-talet. Tills han beslutade att gå ut i offentligheten.
– Ranelid är ett lysande exempel på hur författarens personlighet påverkar värdet på hans böcker. Man kan säga att svenska folket är delat i sina sympatier eller antipatier mot honom – och hans böcker.
Författarkändisen – blind fläck inom forskningen
Att bokförsäljningen påverkas är en sak. Hur ser det ut bland recensenter och litteraturvetare? Inom litteraturvetenskapen har författarens celebritetsvärde varit något av en blind fläck. Litteraturvetare tänker sig gärna att text ska vara ”ren” utan att författarens liv och person läcker in i den.
När till exempel Nobelpriset delas ut brukar Svenska Akademien framhålla sitt totala ointresse för författarens politiska eller mediala gärningar. Detta menar Forslid är en naiv hållning. Ingen litteratur existerar i ett vakuum. Bara det faktum att deckarförfattare som Liza Marklund och Camilla Läckberg numera recenseras på samma kultursidor som exempelvis Horace Engdahl säger något om kändisskapets betydelse för litteraturens estetiska värde.
Ibland kan dock författarens person stå i vägen för verket. Detta hände enligt Forslid när Jan Guillous roman Ondskan publicerades i Sverige 1981. Boken blev nedsablad av svenska litteraturrecensenter. När boken ett tiotal år senare kom ut i Frankrike vann den pris för bästa översatta roman.
– I Frankrike visste man inte vem Guillou var, där var han inte alls kontroversiell som här, säger Torbjörn Forslid.
Text: Thomas Heldmark
Ovanstående text är en artikel från Riksbankens Jubileumsfond.
En forskargrupp i immunteknologi i Lund har nyligen avslutat patientstudier i bland annat Kina och Spanien för att utvärdera och vidare förfina testet. I dessa tvärvetenskapliga studier har de med hjälp av sin unika teknik visat att de kan hitta en uppsättning biomarkörer i blod som kan användas för att spåra cancern. Detta ”fingeravtryck” kan sedan användas för att diagnosticera cancer.
Studierna visar att tekniken är både är känslig och specifik när det gäller att hitta cancern. Resultat för sensitivitet och specificitet hamnade på 0,9 – 0,95, där 0.5 är slumpen och 1 är hundraprocentigt tillförlitligt och nästintill omöjligt att få.
– Enligt de signaler vi fått ligger vi mycket långt framme och det finns egentligen inga andra alternativ på gång, säger Christer Wingren, professor i immunteknologi vid Lunds Tekniska Högskola och en av dem som arbetat med att ta fram tekniken och hitta biomarkörerna.
Anledningen till att man genomfört kliniska studier tillsammans med sjukhus i Spanien och Kina är för att vara säker på att etnicitet inte ska påverka resultatet, vilket resultatet visar att det inte gör. Dessutom ville man validera tidigare studier.
Fakta
Pancreascancer är ganska ovanlig. Med 900 fall per år i Sverige kommer den först på 14:e plats bland cancersjukdomarna vad gäller antal drabbade. När det gäller antal patienter som dör ligger den däremot som nummer tre, just för att den är så svår att upptäcka i tid.
Användning: Provet är tänkt att använda på riskgrupper såsom exempelvis ärftlig belastning och nydebuterade typ 2-diabetiker över 50 år, och/eller för patienter med misstänkta symptom.
Så fungerar tekniken: En droppe blod placeras på en liten yta, mindre än en lillfingernagel. På denna förbehandlade yta sitter ett set med antikroppar. Dessa antikroppar fungerar där som högspecifika fångarmolekyler och binder specifikt de biomarkörer som signalerar för cancern. Mängden av dessa biomarköer kvantifieras och bildar ett mönster, ett fingeravtryck, som talar om ifall patienten har cancer i bukspottkörteln eller inte.
Text: KRISTINA LINDGÄRDE
Ovanstående text är en nyhet från Medicinska fakulteten vid Lunds universitet och Region Skåne, 7/10 2015. Artikeln är publicerad på forskningssajten Aktuellt om vetenskap & hälsa, där mer information finns om ämnet.
Kontaktinformation
info@vetenskaphalsa.se
Orsaken till typ 2-diabetes beror både på arv och livsstil. Har man en förstagradssläkting (mamma, pappa, syskon) med typ 2-diabetes har man själv ungefär tre gånger så hög risk att själv drabbas. Förebyggande behandling består till stor del av att äta nyttigare och träna mer.
Forskare vid Lunds universitet har undersökt träningens effekter hos personer med ökad risk för typ 2-diabetes på grund av att de har en förstagradssläkting med sjukdomen.
Deltagarna bestod av sammanlagt 50 otränade, lätt överviktiga men fullt friska män i 40-årsåldern som under sju månader fick träna på Friskis och Svettis.Hälften tillhörde riskgruppen och hälften utgjorde en kontrollgrupp utan släktingar med typ 2-diabetes. Studien är publicerad i Journal of applied physiology.
Alla tjänade på att träna
Deltagarna erbjöds tre träningstillfällen per vecka varav ett spinningpass och två aerobicspass då man samtidigt mätte deras träningsintensitet och energiförbrukning. Före och efter perioden genomgick de en hälsokontroll och ett glukostoleranstest (sockerbelastning) för att undersöka cellernas förmåga att ta upp socker (glukos) i blodet.
Forskarna tog också muskelbiopsier som analyserades för att studera aktiviteten i olika gener. Båda grupperna tränade lika hårt men riskgruppen deltog i fler pass och gjorde sammanlagt av med mer energi än kontrollgruppen.
Efter att ha korrigerat för olikheterna visade resultatet att alla tjänade på att träna; alla gick ned i vikt, minskade sitt midjeomfång och ökade sin kondition. De genetiska analyserna visade också likartade förbättringar i genuttryck hos båda grupperna.
Riskdeltagarna fick träna mer för samma effekt
– Skillnaden var att riskdeltagarna fick träna mer för att uppnå samma effekt som deltagarna i kontrollgruppen, säger Ola Hansson som lett studien.
För att kunna svara på frågan varför det är så här, och i framtiden kunna ge råd om vilken form av träning som passar just den här gruppen bäst för att förhindra ett insjuknande, krävs dock mer forskning.
– Det är ändå intressant att se att det finns en skillnad trots att alla faktiskt är friska och i övrigt var väldigt lika. Vår förhoppning är nu att kunna går vidare med ytterligare studier bland annat med att undersöka om träningsintensiteten, inte träningsvolym är en avgörande faktor för hur riskgruppen svarar på träning. säger Ola Hansson.
Text: SARA LIEDHOLM
Kontaktinformation
info@vetenskaphalsa.se
Att män som utsatts för DEHP har spermier med mindre rörlighet visar en studie av Jonatan Axelsson vid Lunds universitet, som nyligen publicerats i tidningen Environment International.
Ftalater är samlingsnamnet på en grupp ämnen som är baserade på ämnet ftalsyra, och varav vissa misstänks vara hormonstörande. Många ftalater finns framförallt i mjukgjord plast – det vill säga i väldigt mycket av vad vi omges av dagligen: tapeter, sandaler, nagellack, parfym, golvmaterial, mattor och mycket annat. Vi exponeras dagligen för ftalater och får i oss kemikalierna genom mat och dryck, hudkontakt och inandning eftersom ftalatmolekyler läcker ut ur plaster. Hur stora mängder ftalater vi utsätts för kan man mäta genom ett enkelt urinprov.
– Vi har undersökt markörer för ftalaten DEHP (dietylhexylftalat) i urin som ett mått på exponering, liksom spermakvaliteten på över 300 män mellan 18 och 20 år vid Reproduktionsmedicinskt centrum i Malmö. Resultatet visar att ju högre halt männen hade – desto lägre framåtrörlighet hade deras spermier, säger Jonatan Axelsson, forskare vid Institutionen för laboratoriemedicin vid Lunds universitet och specilistläkare i arbets- och miljömedicin.
Högre exponering gav sämre spermierörlighet
Man kunde säkerställa en negativ trend i spermierörligheten beroende på graden av exponeringen. För den fjärdedel av männen med lägst exponering rörde sig 57 procent av spermierna framåt, medan andelen framåtrörliga spermier var 46 procent för den fjärdedel med högst exponering.
– Eftersom det rapporterats ett linjärt samband också mellan spermierörlighet och chans till graviditet, så skulle detta kunna betyda att ju högre exponering för DEHP, desto mindre chans att kunna få barn.
Studien är den enda i sitt slag där man hos män från allmänbefolkningen analyserat sambandet mellan exponeringen för DEHP och spermakvalitet och samtidigt justerat för både hur koncentrerad urinen var och hur lång tid det gått sedan senaste utlösning. Män från allmänbefolkningen kan vara de mest relevanta att studera, eftersom män med fertilitetsproblem (som annars ofta är de som studeras) ofta har en sänkt spermakvalitet, inklusive spermierörlighet, vilket kan ha många olika orsaker.
Bra att vara medvetna om problemet
– Det finns andra studier som stödjer våra fynd kring sambandet mellan DEHP-metaboliter och spermierörligheten, men även studier som inte hittat några samband. Dessutom bryts ämnena ner i kroppen inom ett par dagar. Därför finns det ingen anledning till omedelbar oro. Men vi bör vara medvetna om att det kan finnas ett problem och att det kan vara en viktig fortsatt forskningsfråga,
Redan idag är DEHP uppsatt på EU:s lista över ämnen med särskilt farliga egenskaper och sedan tidigare i år behövs ett särskilt tillstånd för att använda ämnen vid tillverkning av varor och kemiska produkter inom EU. Importerade varor omfattas dock inte av detta, berättar Jonatan Axelsson avslutningsvis.
Artikel (ScienceDirect)
Phthalate exposure and reproductive parameters in young men from the general Swedish population
Text: ÅSA HANSDOTTER
Kontaktinformation
info@vetenskaphalsa.se
