De vanligaste verktygen som används i den svenska vården för att undersöka tecken på Alzheimers sjukdom är olika kognitiva minnestester samt datortomografi. Sedan några år finns även möjligheten att göra ett så kallat ryggvätskeprov som ökar chansen till tidig upptäckt.

Än så länge är det dock bara patienter på minneskliniker som erbjuds testet. Nyligen har även så kallad amyloid PET godkänts för kliniskt bruk i Sverige. Patienten får då ett särskilt ämne som binder in till ett proteinämne, β-amolyid, i hjärnan. Denna amolyid är en markör för Alzheimerförändringar, och dessa kartläggs sedan med en PET-kamera.

Likvärdiga metoder
Inom forskningsvärlden och bland kliniker har det länge funnits olika meningar om huruvida ryggvätskeprov eller PET-kamera är bäst för att identifiera Alzheimers sjukdom i ett tidigt stadium. En ny jämförande forskningsstudie, som är den mest ingående och omfattande inom fältet hittills, visar dock att båda metoderna är lika bra.

– Både ryggvätskeprov och PET-kamera kunde i studien identifiera ungefär 90 procent av de patienter som senare fick Alzheimer-diagnos. Vår slutsats är därför att de fungerar lika bra för detta syfte. Man kan alltså välja metod utifrån kostnader, kompetens eller vad patienten föredrar, berättar Sebastian Palmqvist, doktor i medicinsk vetenskap vid Lunds universitet samt läkare på Skånes universitetssjukhus.

Hoppas på fler och bättre riskbedömningar
Bägge metoder är även bra på att identifiera vilka som är friska och troligen inte utvecklar Alzheimers sjukdom under de kommande tio åren. När diagnos ställs utan ryggvätskeprov eller amyloid PET-undersökning kan träffsäkerheten däremot sjunka ner till 60-70 procent.

Studiens upphovsmän välkomnar att båda metoderna har hög träffsäkerhet och hoppas att det kan bidra till en utbyggnad av sjukhusens kapacitet så att fler får bättre riskbedömningar. För sen upptäckt av Alzheimers sjukdom är inte bara ett problem för dagens sjukvård, utan även för utvecklingen av framtidens behandlingar.

Förbättrar möjligheten till utveckling av behandlingar
– Tidigare läkemedelsprövningar som utvärderat nya behandlingar mot amyloidförekomst vid Alzheimer har misslyckats, delvis på grund av att man påbörjat behandling för sent i sjukdomsförloppet. Med två träffsäkra verktyg för tidig diagnostik kan man identifiera lämpliga deltagare i tidig fas av Alzheimer. Därmed kommer möjligheterna att kunna påvisa en positiv effekt för nya läkemedel öka avsevärt, förklarar Oskar Hansson, docent vid Lunds universitet och överläkare vid Skånes universitetssjukhus.

Underlaget kommer från studien The Swedish BioFINDER study. 122 friska äldre deltagare samt 34 patienter med lättare minnesproblem som utvecklade Alzheimers sjukdom inom tre år har undersökts.

Därefter återupprepades studien i en amerikansk population på 210 individer. De nya rönen presenteras i den amerikanska tidskriften Neurology. Studien har finansierats av bland annat Vetenskapsrådet, ERC (Europeiska forskningsrådet), Region Skåne och MultiPark vid Lunds universitet.

FAKTA: SWEDISH BIOFINDER
Swedish BioFINDER Study, BioFINDER-studien, är ett samarbete mellan Minneskliniken på Skånes universitetssjukhus, Wallenbergs Neurocentrum vid Lunds universitet, Sahlgrenska akademin vid Göteborgs universitet och Karolinska institutet. Studiens främsta syften är att utveckla metoder för tidig och tillförlitlig diagnostik av Alzheimers sjukdom, att samla mer kunskap om de bakomliggande mekanismerna och i förlängningen hitta botemedel mot sjukdomen. Tidigare forskning kring Alzheimers sjukdom har gjorts i djurförsök men har inte lett till önskade resultat. Biofinder-studien fokuserar därför på att samla in kunskap om vad som händer i människan vid Alzheimers sjukdom. I studien ingår patienter med milda kognitiva symptom och friska kontrollpersoner som kommer att följas under många år med hjälp av kognitiva tester, analyser av biomarkörer, cellprover, olika bildtekniker med mera.

Text: BJÖRN MARTINSSON

Ovanstående text är en nyhet från Medicinska fakulteten vid Lunds universitet och Region Skåne, 17/9 2015. Artikeln är publicerad på forskningssajten Aktuellt om vetenskap & hälsa, där mer information finns om ämnet.

Kontaktinformation
red@forskning.se

En förlossning är en stor händelse för både den blivande mamman och pappan, och deras upplevelse kan påverka anknytningen till barnet. En ny studie från Lunds universitet och Karolinska institutet visar nu att många pappor har en negativ förlossningsupplevelse.

– Barnmorskor måste bli bättre på att involvera dessa pappor vid förlossning, och också tydligt erbjuda alternativ till traditionell liggande eller halvsittande förlossningsställning, menar Li Thies-Lagergren som har genomfört studien.

Li Thies-Lagergren är barnmorska vid Helsingborgs lasarett och medicine doktor vid Institutionen för Hälsovetenskaper, Lunds universitet. Hon disputerade vid Karolinska institutet 2013 med en avhandling om förlossning på pall (upprätt ställning) jämfört med traditionell horisontell förlossningsställning. Hon studerade effekten av en sådan förlossning på kvinnan och barnet, samt kvinnornas upplevelse av förlossningen.

– I Sverige föder idag 85 procent av kvinnorna i en horisontell ställning och ofta erbjuds inte något annat alternativ om inte kvinnan aktivt ber om det. Vår studie visade att kvinnor som föder upprätt, sittandes på pall eller i en annan vertikal ställning, både hade en mer positiv upplevelse och en snabbare förlossning, utan att ha mer komplikationer, berättar Li Thies-Lagergren.

Har studerat pappornas upplevelser
Li Thies-Lagergren har nu tillsammans med Margareta Johansson, barnmorska på Södersjukhuset i Stockholm och filosofie doktor i hälsovetenskap vid Mittuniversitetet, gått vidare och studerat pappornas upplevelse av förlossningen, med fokus på förlossningsställningar. Att få papporna att känna sig delaktiga är viktigt menar Li:

– Vid förlossningar händer det att pappor känner att de mest är i vägen. De vet inte hur de ska kunna stötta sin partner och de känner sig inte delaktiga, vilket kan leda till en negativ upplevelse. En negativ förlossningsupplevelse skulle kunna påverka deras anknytning till barnet, förklarar hon.

Mer positiv upplevelse vid upprätt förlossningsställning
När hon analyserade resultatet såg hon att pappor vars partner födde sittandes på pall oftare hade en positiv förlossningsupplevelse. De angav att de upplevde förlossningen mer trygg, säker och avslappnad, jämfört med pappor vars partner födde horisontellt, alltså liggandes eller halvsittande. En av de tydligaste faktorer papporna angav till att förlossningen var en positiv upplevelse var att de kände sig delaktiga.

– När kvinnan födde sittandes på en pall kunde mannen hålla om henne, stötta henne och känna kraften under förlossningen. När barnet kom fram fick båda föräldrarna se det från samma vinkel, de delade alltså upplevelsen på ett annat sätt än om mannen hade stått bredvid. En pappa i studien sa till och med att det kändes som att det var han som fött, berättar Li.

Viktigt att barnmorskorna stöttar pappornas delaktighet
Li Thies-Lagergren poängterar vikten av att barnmorskorna involverar papporna för att skapa en positiv upplevelse för både mannen och kvinnan, vare sig kvinnan väljer att föda sittandes eller liggandes. Hon efterlyser även tydlig information till kvinnorna inför förlossningen om att det finns alternativ till traditionell liggande förlossning. Anledningen till att majoriteten av kvinnorna föder i en horisontell ställning tror Li beror mycket på bristande erfarenhet på området hos barnmorskorna.

– Med mer utbildning på området blir barnmorskorna tryggare i att assistera kvinnorna i olika förlossningsställningar och därmed ökar möjligheten för att mannen känner sig delaktig och till att fler får en positiv upplevelse, avslutar Li.

Text: SALLY CARLSSON CLOODT

Ovanstående text är en nyhet från Medicinska fakulteten vid Lunds universitet och Region Skåne, 16/9 2015. Artikeln är publicerad på forskningssajten Aktuellt om vetenskap & hälsa, där mer information finns om ämnet.

Kontaktinformation
info@vetenskaphalsa.se

 När det värsta inträffar – när livet inte går att rädda trots intensivvård och det endast är respiratorn som håller andning och blodcirkulation igång – då kan det finnas en liten tröst i att det finns en möjlighet att rädda livet på andra personer.Men om den som avlidit inte har tagit ställning till donation ställs de anhöriga inför detta val i en redan svår situation. Och om samtidigt personalen på Intensivvårdsavdelningen (IV) inte är trygga i situationen – och kanske rent av inte själva är positiva till organdonation – kan de anhöriga påverkas till att säga nej till donation.

– Det vi vet genom närståendeforskning idag är att det inte är de närstående som säger ja som ångrar sig – det är de som säger nej, säger Anna Forsberg, sjuksköterska och forskare vid institutionen för Hälsovetenskaper, Lunds universitet.

Den varma döden
En anledning till att både anhöriga och personal på IV finner det svårt att ta beslutet om donation vid den avlidnes sida, är att döden inte ser ut som vi i vanliga fall föreställer oss den. Rent intuitivt ser vi en människa som död när hjärtat slutat slå, andningen upphört och kroppen är kall, blek och stilla. Men vid det som Anna Forsberg kallar den varma döden är en människa död när samtliga funktioner oåterkalleligt har fallit bort i hjärnans alla delar, samtidigt som andning och blodcirkulation upprätthålls på konstgjord väg genom respirator. Då ser och känner man liv och det blir mycket svårt att intuitivt förstå att personen är död.

– Det finns bara en död, men man kan alltså dö på olika sätt. Det som är viktigt att förstå är att vid så kallad hjärndöd finns det tydliga regler och kriterier för hur döden diagnosticeras. Diagnostiken görs upprepade gånger av en specialistläkare och sker under speciella former, säger Anna Forsberg.

Vårdpersonalens dilemma
Organdonation är en mycket ovanlig situation för dem som arbetar på intensivvårdsavdelningar och inte alltid lätt att hantera för dem som arbetar med att rädda liv. Förutom svårigheten att acceptera den ”varma döden” visar forskning att personalen tycker att det är svårt att behöva ställa frågan om donation till anhöriga. Man upplever att man skapar ytterligare lidande. Men så är det inte enligt forskningen. Däremot har det visat sig att personalens inställning har stor betydelse för vilket svaret på frågan blir.

– Det är djupt mänskligt att tycka att det är komplicerat och svårt, säger Anna Forsberg.

Det är begripligt att de som jobbar inom intensivvården har en stark strävan att rädda liv. Samtidigt måste man kunna hantera att vissa patienter avlider på ett sådant sätt att de kan rädda liv. Om vi i vården inte kan hantera situationen blir det ett problem. Anna Forsberg jobbar därför mycket med utbildning av personal inom intensivvården. Förra året skrev hon, tillsammans med Petra Lilja Andersson, också boken ”Leva vidare – när organdonation gör det möjligt”, vilken kan fungera som diskussionsunderlag för vårdpersonal.

– Som personal måste vi jobba med oss själva så att vi vet var vi själva står. Om vi är trygga i oss själva underlättar detta för anhöriga att fatta ett beslut som känns rätt för dem.

– Men framförallt är det viktigt att ta ställning medan man är i livet, avslutar Anna. I Sverige är vi nästan världsbäst på att vara positiva till organdonation. Men det räcker inte eftersom vi är dåliga på att ta ställning.

Text: Pia Romare

Ovanstående text är en nyhet från Medicinska fakulteten vid Lunds universitet och Region Skåne, 14/9 2015. Artikeln är publicerad på forskningssajten Aktuellt om vetenskap & hälsa, där mer information finns om ämnet.

Kontaktinformation
info@vetenskaphalsa.se

Under den gångna sommaren möttes återigen många badsugna av en grön algsörja längs Östersjöns stränder. Sjöfåglarnas läten kom glesare och de som tog fram fiskespöet fick vänta länge på fångst. Övergödningen miljögifterna och överfisket fortsätter att drabba Östersjön.

Per-Åke Hägerroth har sedan 70-talet har arbetat med havsforskning i Östersjön, bland annat som fältansvarig forskningsingenjör på Stockholms universitet. Han har hela den tiden bott i Trosa skärgård och märker en stor frustration bland de som lever längs kusten.

– Folk undrar var fåglarna är och varför de inte får fisk. De är förbannade. Det är dags för myndigheter och politiker att agera nu. Vi kan inte bara fortsätta kartlägga, vi behöver gå till botten med problematiken, säger Per-Åke Hägerroth.

Får inte pengar nog för att hitta lösningar
Han arbetar i dag i ett forskningsprojekt som försöker hitta svar på varför bland annat ejdrarna blir allt färre. I år fick bara 1 av 20 ejderhonor ungar och trenden har pågått i 20 år. Forskargruppen på Stockholms universitet får slita hårt med att få finansiering till sina studier.

– Vi tror att det handlar om en okänd miljöfaktor som påverkar omsättningen av vitaminet tiamin i näringskedjan, men vi behöver få möjlighet att göra flera studier för att lista ut var störningen ligger, säger Per-Åke Hägerroth.

Ett liknande problem är varför kustnära fiskar såsom abborre och gädda har minskat under en längre tid. Enligt forskningen är det troligt att ett eller flera miljögifter påverkar bestånden. Havsmiljöinstitutet konstaterar samtidigt i rapporten ”Havet 2013/2014” att det inte finns tillräckligt med resurser för den forskning som krävs för att komma fram till lösningar.

Svårt återställda redan rubbad balans
Det är alltså svårt att få loss pengar för att lösa Östersjöns miljömysterier, men forskarna är redo att dra i de ledtrådar som finns. På områden där sambanden är klarlagda har vissa åtgärder kunnat sättas in. Det gäller till exempel jordbrukets fosforläckage som bidrar till övergödningen av Östersjön. Tack vare bättre hantering av stallgödsel, strukturkalkning och kantzoner har läckaget minskat kraftigt. Tyvärr mår inte havet bättre för det.

Den balans som började rubbas på 1960-talet är nämligen svår att återställa. En anledning är att en sjättedel av Östersjöns bottnar är döda och det läcker betydligt mer fosfor ur dessa än vad som kommer från jordbruket. En möjlig lösning som många forskare stödjer är att mekaniskt skyffla upp den översta centimetern av de döda bottnarna. Då får man fatt i fosforn och kan avlägsna den. Andra forskare motsätter sig sådana satsningar på mekanisk återställning av havet eftersom följderna inte är klarlagda.

Alla borde tänka till innan vi spolar
För att komma tillrätta med farliga ämnen som påverkar Östersjön är bättre reningsverk en förhoppning. I Simrishamn och Linköping har man med ny teknik lyckats få bort mer miljögifter, läkemedelsrester och mikroplaster än vad man kunnat rena tidigare. Samtidigt konstaterade branschorganisationen Svenskt vatten på ett seminarium under Östersjöveckan i Visby att man inte kan förlita sig bara på reningsverk.

– Reningsverken kämpar med att hitta tekniker för att ta bort kemikalier och det händer mycket, men vi kan inte göra allt, vi måste lösa det i samhället. Det är till exempel viktigt att konsumenten funderar på vad de spolar ner i toaletten och vad de använder för kemikalier i vardagen. säger Peter Sörngård på Svenskt vatten.

Var och en kan alltså bidra till Östersjöns miljö genom att till exempel välja bort krämer med mikroplaster och tvätta med miljömärkta medel. Flera forskare framhåller också minskad köttkonsumtion som ett sätt att bidra till ett friskare innanhav. Djurhållningen står för en stor del av läckaget av näringsämnen till Östersjön.

Blå ekonomi – se ny ekonomisk potential
Det unikt grunda, kalla och saltfattiga innanhavet Östersjön drabbas hårt av de avvägningar som måste göras mot andra behov och näringar. Allt fler röster höjs därför för att Östersjöns hela ekonomiska potential måste ses i ett annat ljus. Under Östersjöveckan på Gotland lyfte många fram begreppet “blå ekonomi”. Ett exempel är att tänka på andra sätt kring fisket. I dag trålas torsk i Östersjön och blir till djurfoder trots att beståndet är tillbakapressat och inga stora fiskar finns kvar. Joakim Ollén på svenska sportfiskeförbundet menar att fritidsfisket kan bli det nya yrkesfisket.

– En viktig faktor för en frisk Östersjö är att vi får tillbaka stora rovfiskar som kan återupprätta den ekologiska balansen. I dag betalar turister för att fånga fisk som har tillåtits växa till sig. Turism, guidning, redskapsexpertis och ett nyskapat traditionellt yrkesfiske kan ge betydligt fler arbetstillfällen än vad yrkesfisket ger i dag, säger Joakim Ollén.

Fredrik Lind på Boston Consulting Group har utrett det ekonomiska värdet av ett friskt Östersjön och bedömer att Sverige skulle tjäna på att satsa hårt på innovation inom vattenrening och vattenrestaurering. Det skulle leda till en global ledning på området och skapa både tillväxt och återställda vatten.

– Det är alarmerande hur illa det egentligen är ställt med Östersjön. Genom att arbeta aktivt med innovation för att restaurera vattnet kan mängder av arbetstillfällen skapas och landets ekonomi kan utvecklas bättre fram till 2030 än om vi inte gör något alls, säger Fredrik Lind.

Text: Dag Kättström, frilansjournalist

Kontaktinformation
red@forskning.se

Databasen SEDD har mycket att erbjuda av medicinhistoriskt intresse, den visar till exempel en likartad dödlighet hos vuxna, oavsett sociala förhållanden, en bra bit in på 1900-talet: rika levde inte nämnvärt längre än de fattiga.

– Påverkan var mycket tydlig när det gällde kikhosta, säger professorn i ekonomisk historia Tommy Bengtsson.

Centrum för ekonomisk demografi har byggt upp en databas kallad Scanian Economic Demographic Database, SEDD. Den innehåller en mängd uppgifter om socioekonomi, familjeförhållanden, bostad, sjuklighet, in- och utflyttning med mera, i nio landsbygdsförsamlingar och två städer i Skåne.

En av de studier som gjorts utifrån databasen handlar om vad kost och sjukdomar betytt för människorna i dessa områden mellan 1813 och 1968. Det visade sig bland annat att personer som fötts under år med epidemier av mässling, scharlakansfeber och kikhosta fick sämre förutsättningar senare i livet, även om de överlevt själva sjukdomen. Särskilt tydligt var detta för kikhosta, där de som fötts under ett ”kikhosteår” hade kortare livslängd än de som fötts under kikhostefria år.

Har särskilt studerat början av 1900-talet
Forskarna har ansträngt sig särskilt för att samla in data från de första två tredjedelarna av 1900-talet. Där har det funnits ett glapp, eftersom historikerna inte varit så intresserade av denna rätt sena period, samtidigt de moderna sjukvårdsregistren inte började byggas upp förrän i slutet av 60-talet.

– Ändå är det ju intressant inte bara för forskningen utan även för vården hur förhållandena såg ut före 60-talet. Om sjukdomar under det första levnadsåret kan påverka ålderdomen så mycket som vi sett när det gäller kikhosta, så är det ju viktigt att veta hur de som är födda på 1930-, 40- och 50-talen haft det under sina småbarnsår, framhåller Tommy Bengtsson.

Information av medicinhistoriskt intresse
Databasen SEDD kan ge mycket information av medicinhistoriskt intresse. Man kan bland annat se effekten av olika nya sjukvårdsåtgärder. Det gäller till exempel när det byggdes sjukhus där infekterade patienter kunde isoleras för att stoppa smittspridning, och när barnmorskorna började använda antiseptiska medel. I båda fallen ser man att barnadödligheten i de berörda områdena snabbt minskade.

Somliga fynd är mer oväntade. Databasen visar exempelvis en likartad dödlighet hos vuxna, oavsett sociala förhållanden, en bra bit in på 1900-talet: de rikare levde inte nämnvärt längre än de fattigare.

– Vi blev själva förvånade över detta. Men det visar sig att våra kollegor i norra Sverige, Canada och Nederländerna fann precis samma mönster, säger Tommy Bengtsson.

Smittsamma sjukdomar påverkade alla
Han tror att förklaringen ligger i de smittsamma sjukdomarnas stora betydelse. Eftersom de stod för mycket av dödligheten var det bara om man kunde isolera sig från omvärlden som man hade större chans att klara sig. Och det var inte självklart lättare för de rikare att isolera sig. Advokater och präster måste träffa anhöriga till människor som dött i sjukdomarna, rika bönder kunde inte överge sina gårdar, trycket på att gå i kyrkan (en av de främsta platser där smittspridning ägde rum) var lika stort för alla, och så vidare.

Text: Ingela Björck

Ovanstående text är en nyhet från Medicinska fakulteten vid Lunds universitet och Region Skåne, 7/9 2015. Artikeln är publicerad på forskningssajten Aktuellt om vetenskap & hälsa, där mer information finns om ämnet.

Kontaktinformation
info@vetenskaphalsa.se

Utbildas lärare inom rätt ämnen? Den frågan ställde sig Fredrik Svensson, utredare på Universitetskanslersämbetet, UKÄ, när han insåg att bilden som målas upp i media av brist på ämneslärare, till exempel inom kemi, inte stämde överens med hans statistik.

– Jag kände en oro över att debatten i media delvis fördes på felaktiga underlag, säger han och pekar på rubriker om akut lärarbrist inom framförallt matte och NO. Det är bekymmersamt om det görs politik på dessa ”sanningar”, säger han.

För att ta reda på hur det egentligen förhöll sig, har han gjort en jämförande analys mellan storleken på ämnet i grundskolans timplan och antalet utexaminerade lärare med ämnet i sin examen de senaste tio åren. Resultatet presenteras nu i rapporten ”Ämnen i lärarstudenternas examina – Nuläge och modell för ämnesvis dimensionering”.

I Skolverkets timplan för grundskolan är svenska eller svenska som andraspråk det största ämnet med 1 490 lektionstimmar per läsår, motsvarande 23 procent. På andra plats kommer matematik med 1 020 lektionstimmar som utgör 15 procent, följt av SO-ämnen (885 timmar, 13 procent) och NO-ämnen (800 timmar, 11,8 procent).

– Ett stort ämne borde avspeglas i dimensioneringen av lärarutbildningen, säger Fredrik Svensson. Det vore rimligt att ungefär 23 procent av lärarexamina innehåller ämnet svenska.

Och det stämmer väl överens. 21,1 procent av de utbildade lärarna de senaste tio åren har svenska i sin examen. Samma sak gäller för matematik. 15 procent av lärarna hade matematik sin examen.

Stor skillnad mellan olika ämnen

Men i några ämnen är det stor skillnad mellan behov enligt timplan och de nya lärare som examineras. När det gäller slöjd står 330 timmar på schemat (5,2 procent), men utgör bara 0,9 procent av lärarutbildningen.

När det gäller både SO- och NO-ämnen är andelen examina högre än behovet av ämnet i skolan. SO-ämnen utgör 13,6 procent av timplanen, medan hela 24 procent av lärarna har något av de ingående ämnena (geografi, historia, religionsvetenskap, samhällskunskap och SO) i sin examen. Liknande mönster finns för NO (biologi, fysik, kemi, teknik och NO): 12,5 procent i timplanen, men 18,5 procent i examina.

– De senaste tio åren har i genomsnitt 73 lärare med kemi i sin examen
utbildats årligen. Det är definitivt mer än ”en handfull”, som det
skrivs i medierna.

Under den senaste 20-årsperioden har vi haft många reformer inom lärarutbildningen och de olika kategorierna av lärare, allt från ”lärarexamen i grundskolans tidiga år” till ”ämneslärare gymnasieskolan”, överlappar ofta varandra. Ofta rapporterar media om en enda kategori i taget. Enligt Skolverket har ämnena biologi och kemi högst andel av behöriga lärare av alla ämnen på gymnasiet.

Det utbildas alltså betydligt fler kemilärare än vad som hittills varit känt, men 73 är sannolikt ändå för få, menar Fredrik Svensson. Att NO blir stort på lärarutbildningen beror på att nästan alla lärare inriktade mot de yngre eleverna har NO som obligatoriskt ämne på utbildningen.

Många lärare har flera ämneskompetenser. Inom NO-blocket är ämnena relativt jämnt fördelade inbördes bland lärarna, men inom SO-blocket är det stor skillnad.

– Det finns till exempel fem gånger fler examina inom historia än geografi, vilket inte är optimalt, säger Fredrik Svensson.

Att vi har en lärarbrist, som kommer att öka, står klart enligt alla undersökningar. Men det gäller alltså också att utbilda lärare inom rätt ämnen.

Paradox mellan studenters val och statens krav

Fredrik Svensson lyfter fram paradoxen att det å ena sidan finns starka krav från staten om vilka ämnen som ska undervisas i skolan, samtidigt som det å andra sidan är studenterna själva som väljer sina ämnen på lärarutbildningen.

– Detta är förstås bra var för sig, men när denna styrning löper parallellt fungerar det inte. Jag vill med den här rapporten skapa underlag för en diskussion om ämnesvis dimensionering av lärarutbildningen.

Att jämföra examina med timplan är ett sätt att få en bild av behovet av ämneskunskaper hos de nya lärarna som måste utbildas framöver. Andra sätt kan vara utifrån aktuellt rekryteringsläge eller prognoser.

Ansvaret för lärarutbildningens dimensionering ligger hos alla aktörer; regering, lärosäten och rektorer. Men det är samtidigt inte lätt att dimensionera en utbildning med så lågt söktryck som inom läraryrket. Där krävs det nya incitament.

– Bristämnen i skolan är en allvarlig samhällsutmaning. Med vår rapport vill vi bidra till arbetet med att förbättra dimensioneringen av lärarutbildningen, säger universitetskanslern Harriet Wallberg på UKÄ.

Text: Eva Barkeman, forskning.se

Länk till UKÄ:s rapport:

 Ämnen i lärarstudenternas examina – Nuläge och modell för ämnesvis dimensionering.

Kontakt:

red@forskning.se

Rapporter om människor som dött på flykt över Medelhavet i jakt på ett bättre liv i Europa, och inte minst bilden på den döda treåriga pojken Alan, har bidragit till ett medmänskligt uppvaknande hos svenskarna den senaste veckan. Hjälporganisationerna vittnar om ett engagemanget utan motstycke. Radiohjälpens insamling med fokus på flyktingkrisen fick den största responsen i svensk insamlingshistoria – fyra miljoner kronor på en enda dag. Företag, näringslivsprofiler och privata initiativ har samlat in miljonbelopp. Men flyktingkatastrofen, som är den största sedan andra världskriget, har pågått i månader – kriget i Syrien i flera år. Vad är det som gör att viljan att skänka pengar och hjälpa till ökat så mycket först nu?

– Det konstiga är egentligen inte att vi ger så mycket nu, utan att vi har gett så lite tidigare. Möjligheten har ju funnits och välgörenhetsorganisationer har försökt i flera år, ända sedan Syrienkriget började.

Det säger Arvid Erlandsson, forskare vid Institutionen för beteendevetenskap och lärande vid Linköpings Universitet. Under flera år har han studerat moralpsykologiska och sociala aspekter av hjälpande. Tidigare i år disputerade han med en avhandling om attityder och beteenden kring vår givmildhet.

Identifierade offer ökar vår medkänsla

Han menar att det i forskningen finns en del förklaringar till att vi bidrar först nu. Att vi gärna hjälper till när vi blir berörda är till exempel välbelagt, och har man inte blivit det tidigare, så blev man berörd av bilden på den döda pojken.

– Tidigare har man kunnat hålla det ifrån sig men nu fick vi ett ansikte och ett namn. Ett identifierat offer ökar medkänslan och viljan att hjälpa. Vi verkar inte ha den mentala kapaciteten att omvandla stora siffror som beskriver statistiskt lidande till något vi själva kan känna. Det kan vi däremot om vi ser en persons lidande. Att det var ett barn på bilden gör också stor skillnad. Vi är mer benägna att hjälpa om vi upplever ett offer som helt oskyldigt, säger Arvid Erlandsson, som också pratar om en snöbollseffekt när bilden kablades ut i media.

– Att alla tunga medieaktörer samtidigt valde att illustrera katastrofen med otäcka bilder som förstasidesnyheter spelade säkert roll. Välgörenhetsorganisationer skickar ofta ut sådana bilder, men då är det enklare att värja sig mot, att lägga undan eller byta kanal på tv:n.

Tidigare studier visar att människor är mer benägna att bidra med hjälp när antalet offer är få och man känner att man kan göra skillnad.

– Det är nog den främsta orsaken till att människor inte gett så mycket tidigare. När man upplever att man kan lösa ett problem är viljan att bidra starkare än när man känner att det man gör bara är en droppe i havet. I och med bilden på barnet verkar man börja kunna förstå det som många små problem i stället för ett stort.

– Möjligen spelar känslan av att det hela kommit närmare också roll. Flyktingarna försöker ta sig till Europa – platser vi känner till och kanske till och med har besökt. Människor donerar mer pengar och sysslar mer med välgörenhet när lidandet är närmare dem själva. Det kan vara en av förklaringarna till att människor engagerar sig mer nu, säger Arvid Erlandsson.

Risk att hjälpen ”mattas av”

De senaste dagarna har även de privata initiativen blivit fler och fler. Sociala medier svämmar över av välvilliga medmänniskor som vill skänka pengar, kläder och hygienartiklar till de drabbade flyktingarna.

– I forskningen kan man se att ge pengar är mindre förknippat med att må bra själv. Att hjälpa med tid och eget arbete upplever människor som mer meningsfullt. Många samlar nu in förnödenheter och vill åka ner själva för att hjälpa direkt. Även om det är bättre än att inte göra något så vore det ur ett rationellt perspektiv lämpligare om man fick utlopp för känslan att vilja hjälpa på mer effektiva sätt ibland. Utmaningen nu är att undvika att folks hjälpande mattas av när den stora mediabevakningen avtar. Hjälporganisationerna är ute efter att människor till exempel ska bli månadsgivare, och inte bara ge en klumpsumma nu. Problemen i Syrien kommer ju att kvarstå.

Text: Karin Skagerberg, frilansjournalist, på uppdrag av forskning.se

– Den mänskliga näthinnan saknar, till skillnad från näthinnor hos många lägre ryggradsdjur, förmågan att regenerera. Utan känsliga fotoreceptorer och ganglieceller klarar inte den tunna näthinnan att skapa en bild med information om bland annat form, färg och rörelse genom att omvandla ljus till elektriska och kemiska signaler och förmedla den till hjärnan.

Det säger Maria Thereza Perez, ögonforskare på BMC i Lund. Tillsammans med Christelle Prinz, forskare i nanofysik vid LTH, försöker hon ta fram ett material som kan användas i ett näthinneimplantat som åtminstone delvis återställer synen för blinda och synskadade.

De nya resultaten av cellstudierna som publicerats inger förhoppningar.

– Det låter som science fiction, men det är det inte. Det finns redan implantat som ger de här patienterna en viss ljusperception och synfunktion under en period. Däremot är synskärpan mycket låg och många av dagens implantat kräver externa strömkällor, säger Maria Thereza Perez och tar även upp ett annat exempel.

– Det finns idag till exempel även implantat som kontrollerar de ofrivilliga rörelser som kan drabba patienter med Parkinsons sjukdom.

Kan styra vilka celler som fäster på nanotrådarna
Lundaforskarnas arbete grundar sig på en komplicerad teknik med nanotrådar.

– Vi har i studierna sett att nervceller från näthinnan som sätts i kontakt med specifika nanotrådar uppvisar viktiga inslag av friska funktionella nervceller. Genom en speciell design, har vi nu visat att det är möjligt att styra vilka celler som fäster på nanotrådarna och lyckats få näthinneneuroner att växa i kontakt med nanotrådarna medan gliaceller håller sig till ytan som saknar dem.

Som andra forskare och vi nyligen visat, är gliaceller avgörande för nervcellers funktion, men när syn- eller gangliecellerna dör, överaktiveras de, vilket vi tidigare har visat begränsar effektiviteten av olika behandlingar. Det samma gäller inopererade implantat som efter en tid omges av överaktiverade gliaceller som försämrar elektrodernas funktionalitet. Förhoppningen om långt effektivare implantat i framtiden.

– Med den nya designen har nervcellerna fortfarande nära till de viktiga gliacellerna men bibehåller en mycket bra kontakt med nanotrådarna. Nu måste vi gå vidare, bland annat med att utveckla ljuskänsliga nanotrådar, vilket skulle ge möjlighet att ersätta de ljuskänsliga cellerna och skapa trådlösa implantat, säger Maria Thereza Perez.

– Lyckas vi med det här räknar vi med att våra studier kommer att bidra till utvecklingen av en ny generation av implantat för synskadade patienter, långt effektivare än de som finns att tillgå idag.

Text: OLLE DAHLBÄCK

Ovanstående text är en nyhet från Medicinska fakulteten vid Lunds universitet och Region Skåne, 2/9 2015. Artikeln är publicerad på forskningssajten Aktuellt om vetenskap & hälsa, där mer information finns om ämnet.

Kontaktinformation
info@vetenskaphalsa.se

Visionen om skolan i framtiden är formade av de krav som det digitala samhället ställer på medborgarna, menar Jan Gulliksen. I framtidens skola har klassiska ämnen som matematik, historia och naturämnen upplösts och istället ägnar sig eleverna åt att studera hur man söker information, att formulera problem och att bedöma olika lösningar.

– Vi har tillgång till omedelbar, sökbar kunskap som dessutom är uppdaterad. Det finns enorma möjligheter i att använda sig av den, säger Jan Gulliksen, som till vardags är professor i människa- dator-interaktion vid KTH och betonar att de åsikter han företräder som representant för digitaliseringskommissionens är separerade från hans arbete på KTH.

Faktainlärning försvinner
Han är övertygad om att detta förändrar skolan i grunden. När internet finns i stort sett var persons ficka kan vi utnyttja våra hjärnor till annat än att komma ihåg fakta.

– Den information som man får fram genom att googla behöver inte läras ut, menar Jan Gulliksen och pekar istället ut kreativitet, problemlösning och att kunna granska det flöde av faktauppgifter som internet förser oss med som viktiga förmågor för framtidens medborgare.

– Andra betydelsefulla områden blir att kunna göra presentationer och att vara skicklig på att kommunicera. De sociala förmågorna blir också en allt väsentligare komponent.

Jan Gulliksen tar sig själv som exempel. Han var en duktig elev som gick naturvetenskaplig linje på gymnasiet, han läste teknisk fysik på universitetet, doktorerade och blev så småningom professor.

– Men det som är min absolut viktigaste kunskap och som jag har haft störst nytta av i livet är att jag har hållit på med teater och drama. Det är den erfarenheten som betytt mest för mig i min roll som lärare, som chef och som forskare. Genom teatern har jag lärt mig att föra ut mina budskap och att läsa av andra människor. Om jag fick lägga till ett enda ämne i skolan skulle jag lägga till drama.

Missar pedagogiska möjligheterna
– Redan idag skulle den digitala tekniken kunna utnyttjas mycket mer för att göra undervisningen mer inspirerande och effektiv, hävdar Jan Gulliksen.

Han återkommer ofta till att svensk skola missar de pedagogiska möjligheter som kommer med it.

– Vi är bäst i världen när det gäller tillgången till datorer i skolan. Men problemet är att lärarna inte i tillräcklig utsträckning utnyttjar den digitala teknikens resurser i undervisningen.

Vilka är de möjligheterna?

– Digitala hjälpmedel innebär en outsinlig källa till kunskap och information och möjligheter att använda denna på ett kreativt och lustfyllt sätt. Genom att väva in detta i allt pedagogiskt arbete kan vi få ett lärande som är mer med verkligheten överensstämmande, mer relevant och modernt för aktuella problem och dessutom något som skapar mer lust och uppmuntrar till kreativitet och innovation.

Vad leder det till om skolan inte tar tillvara de möjligheterna?

– Då kommer vi att få elever som är mindre rustade för framtidens utmaningar, som har en mindre aktuell kunskapsbild och som kanske är mindre motiverade till innovativt och kreativt lärande. Matematik, till exempel, är ett ämne där datorerna skulle kunna användas för att vända upp och ner på undervisningen.

Digital kompetens avgörande
– Idag handlar matematikundervisningen nästa enbart om att lösa problem. Men det är något som datorprogrammen kan hjälpa oss med. Istället borde skolan lära eleverna att formulera problem och att bedöma rimligheten i olika lösningar.

I det digitaliserade samhälle vi lever i behövs det väldigt få personer som ägnar sig åt att räkna ut saker. Men behovet är omätligt av människor som kan beskriva problem så att datorerna kan bearbeta dem och det behövs lika många som sedan kan värdera lösningarna, menar Jam Gulliksen.

Det som på allvar oroar Jan Gulliksen är de stora skillnaderna i hur olika skolor valt att arbeta med digital teknik.

– I Sverige finns det idag fantastiska skolor som är riktiga föregångare i att jobba med tekniska hjälpmedel och ny pedagogik. Men det finns också skolor där man överhuvudtaget inte får en dator eller blir förbjuden att ta med en mobiltelefon till skolan och därigenom har man berövat eleverna de viktigaste källorna till den kunskap de behöver använda sig av i framtiden.

– Vi vill ju skapa en skola där alla har lika möjligheter till utveckling. Det ska inte spela någon roll var man bor eller i vilken skolan man går i. Den digitala kompetensen är central för att man ska kunna få ett arbete i framtiden och då måste alla elever få samma möjligheter att lära sig tekniken.

Text: Lotta Nylander, frilansjournalist

Kontaktinformation
red@forskning.se

– Tror du vi kan få den att dansa?
– Det går säkert. Det vore ascoolt.

Två elever i klass åtta diskuterar vad roboten de bygger ska kunna göra. På arbetsborden i klassrummet trängs lådor med legodelar och på golvet är några klasskamrater redan i full färd med att testa sin skapelse. Under stort jubel tar sig en mörk legogubbe bestämt fram över klassrumsgolvet. Det är lektion i programmering i Sjöstadsskolan i Stockholm.

– Jag vill rusta mina elever för att de ska bli bra medborgare. Det innebär att de ska kunna fatta självständiga beslut och vara kritiska till den digitala teknik som de använder hela tiden, säger deras lärare Karin Nygårds.

Egentligen är det ganska enkelt, menar hon. Skolan lär idag ut samhällskunskap, kemi och fysik för att eleverna ska förstå hur samhället fungerar. Det digitala samhället är uppbyggt av kod och då måste skolan lära ut hur det fungerar.

Kunskap som inkluderar
Björn Regnell, professor i programvarusystem vid Lunds tekniska högskola, delar Karin Nygårds syn på vilken plats programmering har i skolan. Skolan ska inte utbilda programmerare men väcka ett intresse för teknik hos eleverna och lära ut att det går att påverka datorerna. Han undervisar både lärare och elever i programmering på Science center vid Lunds universitet och på några grundskolor i Skåne har han varit med att dra igång undervisning i programmering.

För Björn Regnell handlar det om allmänbildning, demokrati och jämlikhet. Att inte lära ut programmering innebär att vi bäddar för ett samhälle där vissa kan delta i utvecklingen och andra stängs ut.

– Programmeringen är en central del i samhället. Både i näringslivet, i offentlig sektor och i många av de projekt vi gör på fritiden. Det är viktigt att alla har en bild av vad det innebär att maskiner programmeras till att i viss utsträckning styra våra liv för det är det som håller på att hända, säger han och tillägger att demokrati bygger på att vi har bildade medborgare som kan ta makten över maskinerna.

Men behöver vi förstå hur datorerna fungerar för att kunna ha makt över dem?
Vi använder en rad maskiner som vi inte vet hur de styrs, säger Björn Regnell genom att jämföra med när vi tar körkort. Vi behöver inte förstå på detaljnivå hur en bil fungerar men när man tar körkort ingår ändå en grundläggande utbildning i hur bilen fungerar.

– I skolan lär vi ut hur ström fungerar så att vi inte tror att det är magi när lampan tänds, fortsätter han.

Genom att programmera själv kan vi förstå förutsättningen för att maskinen ska fungera. Nämligen att människan skapar kod.

Programmering som eget ämne
När det gäller frågan om hur skolan ska lära ut tycker både Karin Nygårds och Björn Regnell att det fungerar bra att använda dagens läroplan och integrera programmering i andra ämnen. Även om Björn Regnell på sikt skulle önska att programmering var ett eget ämne.

– Jag ser gärna programmering som eget ämne och jag tror att vi kommer dit till slut, men den politiska resan kan ta lång tid. Jag vill att skolan kommer igång redan nu inom ramen för befintliga ämnen och använder programmering som ett allmänt pedagogiskt verktyg för att utveckla elevernas kunskaper i alla ämnen.

Det pågår en rad initiativ på flera håll i Sverige för att lära ut programmering. Dels i form av ideella insatser för barn och ungdomar utanför skoltid men det startar också projekt som på olika sätt involverar programmering i skolan. Flera av projekten har sina rötter i det som kallas skaparörelsen, som är en översättning från engelskans makermovement. En gör-det-själv kultur som kommer från USA och som går ut på att hitta på, uppfinna och förbättra alla upptänkliga föremål. Som kläder med sensorer, blinkande led-tiaror att ha i håret eller spel i Minecraft-genren.

– Flera verktyg används tillsammans för att nå större kunskap som elektronik, 3D-skrivare, luffarslöjd och programmering, säger Peter Parnes, professor i distribuerade datorsystem vid Luleå tekniska universitet och tongivande i den svenska skapa-rörelsen.

Datalogiskt tänk
Bland annat driver han ett projekt i Luleå där kommunens skolor arbetar enligt skapa-rörelsens metod. På lärarutbildningen har han startat utbildning i programmering och i hur de blivande lärarna ska undervisa i programmering. Peter Parnes vill introducera eleverna i ett systematiskt sätt att angripa problem som passar datorers logik. Det som också kallas datalogiskt tänkande. Begreppet har sitt ursprung hos dataloger och forskare inom datateknik och som nu letat sig in i den svenska diskussionen om hur och varför, skolan ska lära ut programmering.

– Datalogiskt tänkande handlar i förlängningen om att använda datorer till mer än skrivmaskiner. Det innebär att lära sig att generalisera problem som gör att datorerna kan ta fram lösningar. Då behöver man bland annat lära sig att kritiskt arbeta med källor på internet, att kunna visualisera data och att utifrån den data man får fram kunna ta fram algoritmer. Att lära ut det i skolan är nödvändigt, menar han.

Dagens unga måste förberedas för att leva i ett modernt samhälle. Datorerna kommer att lösa många av de enklare problemen och då behöver elevernas kreativitet och entreprenöriella förmågor tränas.

– Arbetsmarknaden kommer att förändras radikalt. Till exempel gör globaliseringen att ett fåtal människor kan skapa produkter som nås av en mycket stor mängd människor väldigt snabbt, som spel och webbtjänster. Men att uppfinna den typen av produkter kräver ett systemtänk och problemlösningstänk som ryms inom datalogiskt tänkande. Samhället skulle tjäna mycket på att få in det tidigt i skolan, säger Peter Parnes.

Text: Lotta Nylander, frilansjournalist

Fakta/programmering i skolan

Flera länder undervisar redan i programmering i grundskolan. I Storbritannien till exempel är det ett eget ämne från första skolåret. I Finland finns obligatorisk undervisning i programmering med i den nya läroplan som börjar gälla från 2016. Där ingår undervisning i programmering som en del i andra ämnen.

Kontaktinformation
red@forskning.se

Idag är Skånes universitetssjukhus i Lund det enda sjukhuset i södra Sverige som har möjlighet att utföra trombektomier. Den vanligaste behandlingen för strokepatienter är annars trombolys, där blodproppar löses upp med hjälp av läkemedel.

Stora blodproppar dras bort
Trombektomi går i stället ut på att läkaren för in instrument i hjärnans blodkärl och griper tag i blodproppen, som dras bort från det tilltäppta kärlet. Metoden kombineras ofta med propplösande läkemedel, men kan även användas i fall då det inte är möjligt.

– Fördelen med ingreppet är att vi snabbt kan få bort även stora proppar och återställa blodflödet i hjärnan. Enbart läkemedel kan inte lösa upp de största propparna i tid, berättar Gunnar Andsberg, överläkare i neurologi på SUS.

Sjukhuset har tillsammans med Karolinska lett utvecklingen av metoden i Sverige. Det första ingreppet i Lund gjordes 2007, men användes då bara i enstaka fall eftersom det var osäkert hur effektivt det egentligen är. Läget har dock förändrats snabbt. Tekniken har förfinats, och bara under det senaste året har fem olika forskningsstudier tydligt visat att trombektomi är en snabbare och bättre behandling för de svåraste blodpropparna.

Behandlingen är under utveckling
I dagsläget behandlas 50-60 patienter per år med trombektomi i Lund, men målet är drygt 150. Just nu pågår arbetet med att skapa fasta rutiner för ingreppet, som bland annat kräver gott samarbete mellan sjukhusen i södra Sverige. Det finns ännu bara två specialister i Lund som kan utföra ingreppet.

– Men fler är under utbildning, och under senhösten eller vintern räknar vi med att ha bemanning dygnet runt på området. Jag anser att regionen är väl förberedd och det pågår ett seriöst arbete för att bygga upp den här behandlingen, säger Gunnar Andsberg.

Trombektomi är ett av de ämnen som diskuteras när hundratals internationella strokespecialister samlas i Malmö i veckan under Nordic Stroke Congress.

TEXT: Lars Nilsson
BILD: Jerry Soffman

Ovanstående text är en nyhet från Medicinska fakulteten vid Lunds universitet och Region Skåne, 26/8 2015. Artikeln är publicerad på forskningssajten Aktuellt om vetenskap & hälsa, där mer information finns om ämnet.

Kontaktinformation
info@vetenskaphalsa.se

Text: Lotta Nylander, frilansjournalist

– Det finns många löften om vad en dator till varje elev kan åstadkomma för skolan. Men forskningen visar att det finns ett glapp mellan vad som är möjligt att åstadkomma och vad som faktiskt sker. Datorerna i skolan har alltså en stor utvecklingspotential, säger Håkan Fleischer doktor i pedagogik, som forskar om hur en dator per elev påverkar undervisningen.

När Håkan Fleischer skrev sin avhandling, En elev – en dator, gick han igenom den samlade svenska och internationella forskningen om vad som händer när elever får tillgång till en egen dator. Han kunde då till exempel konstatera att betygen inte höjs.

– Att dela ut en egen dator till eleverna och sedan undervisa så som man alltid har gjort, det är bortkastade pengar. Mina studier visar att då riskerar elevernas kunskaper att urholkas.

Sparar på kompetensutveckling
Håkan Fleischer pekar på några risker: Inköp av ny teknik är dyrt och det är inte ovanligt att skolor finansierar det genom att spara in på läromedel och i värsta fall lärartjänster. Det är också vanligt att skolorna drar in på lärarnas fortbildning.

– Det är allvarligt eftersom jag menar att varje satsad krona på datorer måste innebära en motsvarande öronmärkning för kompetensutveckling och stöd till lärarna, säger Håkan Fleischer.

I spåren av den digitala tekniken uppstår nya sätt att undervisa som lärarna behöver vara medvetna om. Till exempel kan datorerna göra att elevernas ensamarbete ökar. Med det följer mindre reflektion och mer faktasamlande.

– Eleverna blir ofta utelämnade till att själva söka kunskap. Det gör att de inte får möjlighet att ifrågasätta den kunskapsbild de skapar. De får alltså mindre träning i att se saker ur andra människors perspektiv.

– Med den egna datorn är också en frihetsideologi inbakad som bland annat tar sig uttryck i att eleverna får välja hur de ska utföra en uppgift. De kan göra en podcast, en film, en power point och så vidare. Jag tycker det är motiverande och kul att ungarna kan göra olika saker. Men det är lätt hänt att de fokuserar på formen och att kunskapsinnehållet kommer i skymundan. Det viktiga kan då bli att få klippen rätt eller vilken musik de ska använda.

Digital teknik ett måste i skolan
Även om Håkan Fleischer är kritisk till hur it ofta används påpekar han att digital teknik måste finnas i skolan och att datorerna kan göra skolarbetet roligare.

– Forskningen visar att datorerna gör att ungarna gör läxorna mer och att de blir mer engagerade i skolarbetet. Det finns också en demokratiaspekt i digitaliseringen. Alla elever måste få samma förutsättningar att möta ett kommande yrkesliv.

2007 införde Falkenbergs kommun som första kommun i Sverige en dator till varje elev. Satsningen följdes av Martin Tallvid, gymnasielärare som i februari 2015 kom med sin avhandling 1:1 i klassrummet – analyser av en pedagogisk praktik i förändring.

Det Martin Tallvid ser i backspegeln är att Falkenbergs datorinvestering var en större utmaning än någon kunde tro. De tekniska problemen är stora, men framförallt ställer tekniken nya krav på lärarnas arbete. Vilka regler ska gälla för att surfa på sociala medier, till exempel? Söker eleverna information eller håller de bara på med underhållning? Lärarnas auktoritet utmanas också. Plötsligt är det inte säkert att det som läraren säger stämmer. Eleverna kan snabbt hitta andra uppgifter på internet.

Räcker inte att dela ut dator
– Jag skriver i min avhandling om lärare som väljer att avstå från att använda datorer i undervisningen. De tycker det är för mycket teknikstrul och för mycket skräp på nätet. De lärarna kritiseras ofta för att de är dåliga lärare och kallas bakåtsträvare. Men det stämmer inte, det är ofta jättebra lärare som har tagit ett medvetet pedagogiskt beslut att datorer inte tillför tillräckligt mycket, säger Martin Tallvid.

Hur ser du på det beslutet?

– Jag kan förstå dem men jag menar att de gör fel. Även om de når bra resultat i sin undervisning kan man inte längre säga nej till it i skolan. Digitaliseringen är så genomgripande i hela samhället och att då göra skolan till ett område där man inte använder digitala hjälpmedel tror jag är fel väg att gå.

Han säger att när han började med sin avhandling för sju år sedan var frågan om skolan skulle ha datorer. Nu finns någon form av uppkopplat hjälpmedel i varje klassrum, inräknat elevernas egna smartphones.

– Det går inte att längre att fråga om vi ska vi ha datorer eller inte. Nu är frågan hur vi använder dem på bästa sätt?

– Men så här i efterhand kan jag se en viss naivitet i hur lätt det har varit att införa tekniken. Många kommuner har trott att det räcker med att dela ut datorer. Teknikentusiaster och stora företag har tryckt på och sagt att det inte är några problem. Men min forskning visar att det är svårt för lärarna både pedagogiskt och tekniskt.

Dator-per-elev

2012 hade 70 procent av alla elever i årskurs åtta i Sverige tillgång till egen dator. Det är datortätast i Europa. Därefter kommer Norge och på tredje plats Danmark.
I årskurs fyra hade knappt 30 procent av eleverna i Sverige tillgång till egen dator. Jämfört med andra europeiska länder hamnar Sverige där på 15:e plats. Danmark toppade listan. (Källa: Digitaliseringskommissionen)

Kontaktinformation
red@forskning.se

Text: Lotta Nylander, frilansjournalist

Hur går det egentligen till när vi läser på internet? Det är en fråga som läsforskaren Maria Rasmusson intresserat sig för. Hon har doktorerat i pedagogik med avhandlingen Det digitala läsandet och hon är också ansvarig för läsdelen i PISA-testet.

– Traditionella texter är linjära men digitala texter bygger man ihop själv genom att klicka sig fram. Det ställer krav på andra kompetenser än det traditionella läsandet, säger hon. För att kunna ta till sig större mängder information på en webbsida krävs att man tolkar en rad olika element som text, symboler och länkar. Man behöver också skapa en mental bild av hur webbplatsen är uppbyggd och förstå hur man hittar tillbaka om man surfat iväg.

Maria Rasmusson har gjort egna studier på ca 200 elever samt gått igenom resultat från PISA i Sverige och Norge. I en av studierna skulle eleverna läsa texter där fakta, diagram och kartor kombinerades.

Lättare med papper och penna
Testet gjordes både på papper och på skärm för att undersöka om det påverkade vad eleverna förstod av innehållet. Det visade sig att de flesta elever lyckades bättre när de fick använda papper och penna.

– Min hypotes är att pappret kan hjälpa till att strukturera läsandet. Man kan stryka under och man ser tydligt uppgiftens olika delar. På en skärm får man inte samma överblick och det går åt en hel del tankearbete för att orientera sig i innehållet. Det gör att det blir svårare att ta till sig faktauppgifterna.

Generellt sett är alltid flickor bättre på att läsa än pojkar, inte bara i Sverige utan över hela världen. Men i en av Maria Rasmussons studier hade pojkarna oväntat höga resultat när den digitala läsförmågan testades.

– Vi vet att pojkar spelar mycket mer datorspel än flickor och min hypotes är att det gör dem bättre på att navigera i den digitala miljön och därigenom lättare tar till sig innehållet.

Utifrån sina studier menar Maria Rasmusson att skolan behöver utbilda eleverna i att läsa digitalt. Inte minst för att undvika framtida klyftor i samhället. Samtidigt försämras läskunnigheten hos unga i Sverige vilket bland annat förklaras med att de tillbringar mycket tid framför tv -och datorskärmar. Är det då rätt att av skolan att lägga tid på digital läsning

– Jag tror att det väsentliga är att få igång ett läsengagemang oavsett om det är böcker eller på internet, men det är viktigt att lära ut både hur man läser på traditionellt sätt och digitalt, menar Maria Rasmusson,.

Vidgat textbegrepp
Barns ökade tillgång till digitala medier gör att de är vana att tolka bilder och kommunicera visuellt. När de kommer till skolan är det naturligt för dem att uttrycka sig med olika typer av media och presentera sin kunskap i en blandning av bilder, ljud och film, säger Sylvana Sofkova Hashemi docent i utbildningsvetenskap.

Inom projektet Digitala arenor i läs – och skrivpraktiker följde hon i tre års tid tre klasser under de första skolåren.

– När de yngre eleverna börjar skriva blandar de text, film, animation och ibland också ljud. Alla delar är lika viktiga i deras skapande och utgör en helhet. För eleverna kan bilderna vara en väg in i skriftspråket.Till exempel visar internationell forskning att barn använder liknande strategier för att tolka rörliga bilder som för att läsa tryckt text, men det är inte alltid som lärarna lägger märke till vad eleverna vill säga.

Sylvana Sofkova Hashemi har haft många diskussioner med lärare som bara observerat skriften i elevernas arbeten. Det tror hon beror på att det som hon kallar ett vidgat textbegrepp, inte har någon plats i läroplanen.

– Eleverna skolas in i att uttrycka sig skriftligt. Kombinationer av bild, rörelse, färg, gester, musik och ljud på en digital skärm kräver en annan typ av ”läsning” och ”skrivande”. Eleverna läser, skriver, betraktar, lyssnar och svarar samtidigt. Det är en ny typ av lärande, säger hon.

Elevens egen sätt ska styra
Sylvana Sofkova Hashemi menar att digitala medier kräver en förändring av pedagogiken i skolan. Visuella uttrycksformer bör betonas lika starkt som skriftliga.

– I stället för att se elevernas digitala kompositioner som traditionella texter som har förstärkts med digital teknik måste både de konventionella och digitala uttrycken uppmärksammas. Skolan behöver inkludera elevens alla sätt att kommunicera när den bedöms.

Tragglandet med att skriva bokstäver för hand, som varit allenarådande under hundratals år är alltså på väg att ersättas av skärmar och tangentbord. Är det ett bättre sätt att lära sig läsa och skriva?

– Surfplattor är väldigt bra verktyg innan eleverna har knäckt läskoden eftersom det är mödosamt att forma bokstäver. På surfplattorna ser de tydligt vad de har skrivit och de kan koncentrera sig på kopplingen mellan hur en bokstav ser ut och hur den låter. Dessutom kan de få sin text uppläst. Handskriften behövs också, men kan introduceras senare.

– Det är elevens egen väg till att erövra skriftspråket som ska styra. När en elev kan ha kämpigt med att skriva för hand kan en annan gynnas av att börja skriva för hand, säger Sylvana Sofkova Hashemi.

Kontaktinformation
red@forskning.se

I en vetenskaplig artikel som nyligen publicerats i tidskriften Carcinogenesis visar Yvonne Ceder och hennes forskarkollegor vid Translational Cancer Research, Lunds universitet hur en form av mikroRNA, den så kallade miR-145, finns i betydligt mindre mängd i prostatan hos patienter med de allvarligaste formerna av prostatacancer.

– I vår studie har vi försökt förstå varför det är så, och hur detta påverkar cellernas tillväxt, säger Yvonne Ceder. Vi har sett att miR-145 reglerar den så kallade androgenreceptorn. Sedan tidigare vet man att den är nyckeln till prostatacancer.

MikroRNA påverkar androgenreceptorn
En receptor är ett protein som finns i cellerna, ofta i cellväggen eller inne i cellernas kärna. Det finns en mängd olika receptorer och de förmedlar olika slags signaler till cellen. Det i sin tur sätter igång olika aktiviteter i och kring cellerna.

Till den så kallade androgenreceptorn binder framför allt det manliga könshormonet testosteron, och denna aktivitet sätter igång cancercellernas tillväxt. Det har stor betydelse för dagens behandlingar vid avancerad prostatacancer som mycket handlar om att på olika sätt att blockera bildandet av testosteron.

– Behandlingarna får ofta en sämre effekt efter en tid, eftersom cellerna är smarta och anpassningsbara, berättar Yvonne Ceder.

– Till slut kan de klara sig utan testosteron, och kan växa ändå. Då metastaserar – sprider sig – prostatacancern. Det är det vi på olika sätt vill hitta sätt att bromsa.

Grundforskning för att förstå aggressiv prostatacancer
Yvonne Ceders forskargrupp har i flera år studerat olika former av mikroRNA och vad som händer med dem vid prostatacancer. Hon berättar att det de vill försöka förstå är framför allt hur man kan skilja de godartade tumörerna från dem som riskerar att spridas i kroppen.

– Vi ser indikationer på att mikroRNA har stor betydelse för hur allvarlig prostatacancern blir, säger Yvonne Ceder. När vi undersökte prover från patienter med prostatacancer kunde vi se att de som hade låga nivåer av miR145 i sin prostata, samtidigt hade höga nivåer av androgenreceptorer. De hade också de mest aggressiva cancerformerna. Forskarna kunde också se att om miR145 tillfördes till odlingar av prostataceller, binds det till androgenreceptorn som bryts ner och prostatacellerna slutar att växa.

Yvonne Ceder betonar dock att deras forskning endast är grundforskning och att steget till klinisk tillämpning fortfarande är mycket långt. Framtida tillämpningar kan både vara nya läkemedel för att bromsa spridning av prostatacancer, och nya metoder att kunna ställa rätt diagnos tidigare.

– PSA som används idag för att spåra prostatacancer fungerar bra för att hitta tumörer men inte så bra för att att avgöra om det är en aggressiv tumör eller inte, säger Yvonne Ceder. När vi i tidigare studier letade efter bättre markörer för prostatacancer, såg vi att om man kombinerar miR-145 och tre andra mikroRNA ger det en tydligare bild av hur allvarlig sjukdomen är.

I framtiden kanske dessa kan kommer att kunna användas för att snabbare och säkrare ställa rätt diagnos.

Artikeln ”miR-145 suppress the androgen receptor in prostate cancer cells and correlates to prostate cancer prognosis” som publicerats i den vetenskapliga tidskriften Carcinogenesis.

Text: NINA NORDH

Ovanstående text är en nyhet från Medicinska fakulteten vid Lunds universitet och Region Skåne, 30/6 2015. Artikeln är publicerad på forskningssajten Aktuellt om vetenskap & hälsa, där mer information finns om ämnet.

Kontaktinformation
info@vetenskaphalsa.se

Ju högre halt av proteinet på blodkärlcellernas yta, desto större genomsläpplighet för tumörceller in i kärlen och desto högre risk för metastaser. Den nya studien visar också att läkemedlet Dalantercept kan förhindra spridningen av tumörceller vid bröstcancer, genom att blockera ALK1, och därmed stänga utfartsvägen för cellerna.

Bröstcancer är idag den största, elakartade tumörsjukdomen hos kvinnor, med 1,7 miljoner nya fall i världen varje år. Prognosen för bröstcancerpatienter är relativt bra när sjukdomen upptäcks i ett tidigt skede och 90 procent av patienterna lever fortfarande fem år efter diagnos i Sverige. Men av de 10-15 procent av kvinnorna som får återfall i sin sjukdom, är metastaser orsaken till 90 procent av dödsfallen.

– Tidigare forskning har handlat mycket om modertumören, men det är spridningen av metastaser som ger den dödliga utgången, säger Kristian Pietras, forskningsledare och professor i molekylär medicin på Institutionen för laboratoriemedicin.

Tumörerna lurar kroppens celler
Det som också har blivit mer och mer tydligt är att tumörer inte kan växa utan hjälp av stödjande vävnad runt omkring. Man kan säga att tumörerna lurar kroppens övriga celler att hjälpa dem genom att tillhandahålla stöd. Blodkärlsbildningen i tumören är ett bra exempel på hur tumörcellen manipulerar vävnaden omkring sig för att möjliggöra tillväxten. Cancerceller behöver syre och näring för att växa och det levereras av kärlsystemet som lockas att växa in i tumören. Blodkärlen som infiltrerar tumören blir också en väg för cancerceller att vandra vidare ut i kroppen och på så sätt sprida metastaser. Detta har man tidigare sett som en passiv process, men under de senaste åren har man lärt sig att blodkärlen har en aktiv del i att tillåta tumörcellerna att komma in i dem. Det är proteinet ALK1, som sitter på blodkärlcellernas yta, som har visat sig spela en stor roll för huruvida tumörcellerna får access till blodkärlen eller inte.

– Vi har studerat ALK1 under en lång tid och förstått att proteinet är centralt vid nybildning av blodkärl i tumörer. Genom att undersöka nästan 2000 brösttumörer, fann vi i den nuvarande studien att patienter med höga halter av ALK1 i tumörkärlen var mycket mer benägna att utveckla metastaser. Kvinnor med en låg halt av proteinet hade följaktligen färre återfall och därmed längre överlevnad.

Läkemedel hoppas kunna förhindra spridning
Forskargruppen upptäckte i försök på möss, att de kunde förhindra tumörcellerna att ta sig genom blodsystemet för att bilda metastaser i lungan genom att använda läkemedlet Dalantercept. Läkemedlet blockerade aktiviteten av ALK1 och förhindrade därmed metastatisk spridning av tumören. I kombination med cellgifter var behandlingen än mer effektiv.

– Våra resultat tyder på att höga nivåer av ALK1 i brösttumörens blodkärl ger ökad risk för framtida metastatisk spridning och därmed en sämre prognos för patienten. Än så länge testas läkemedlet i tidiga kliniska studier på patienter och finns inte allmänt tillgängligt. Nu hoppas vi såklart att nästa steg blir att läkemedlet prövas på bröstcancerpatienter, avslutar Kristian Pietras vars professur vid Lunds universitet är resultatet av en donation från Göran och Birgitta Grosskopf.

Text: ÅSA HANSDOTTER

Ovanstående text är en nyhet från Medicinska fakulteten vid Lunds universitet och Region Skåne, 22/6 2015. Artikeln är publicerad på forskningssajten Aktuellt om vetenskap & hälsa, där mer information finns om ämnet.

Kontaktinformation
info@vetenskaphalsa.se

Stigande ålder är den enskilt starkaste riskfaktorn för att utveckla hjärt-kärlsjukdom, och statistik visar att vi blir känsligare för hjärt-kärlsjukdom ju äldre vi blir.

Nya mediciner
Helena Grufman, doktor i medicinsk vetenskap vid Lunds universitet samt hjärtspecialist och överläkare vid Ystads lasarett, disputerar inom kort på en avhandling med fokus på hjärt-kärlsjukdom, inflammation och så kallat åderförkalkningsplack.

– De läkemedel som funnits hittills behandlar riskfaktorer för hjärt-kärlsjukdom men inte de förändringar som faktiskt äger rum i kärlväggen. Nya mediciner inriktade på inflammation i kärlväggen är under utveckling, men utifrån mina resultat är det inte självklart att de får lika god effekt de äldsta patienterna, det vill säga 70 år och uppåt, berättar Helena Grufman. 

I sin forskning undersökte hon förekomsten av ett antal cytokiner (proteiner som fungerar som signalsystem mellan kroppens celler). Mätvärdena användes för att avspegla förekomsten av inflammation. I den aktuella studien utgick hon från så kallat åderförkalkningsplack som opererats ut från halspulsådern på 200 patienter.

Resultaten visade att plack från de äldre patienterna (över 70 år) hade lägre nivåer av cytokiner jämfört med plack från yngre deltagare i studien, och det gällde oavsett om de haft symptom på grund av sitt plack eller inte. Gruppen över 70 verkade alltså ha mindre inflammation i kärlväggen.

Hjärt-kärlsjukdom vanligare bland äldre
Att våra äldsta trots detta ändå drabbas oftare av hjärt-kärlsjukdom har därför sannolikt andra orsaker. Helena Grufman menar att det till exempel skulle kunna bero på att plackets hölje är tunnare och skörare, att plackets kärna av fett är större samt att äldre har lättare att bilda blodpropp. Men fler studier behövs, både kring förekomsten av inflammation i olika åldrar samt tänkbara orsaker till skillnader, framhåller hon.

Avhandlingen visar också att så kallat CRP-prov (vardagligt kallat snabbsänka, ett blodprov som visar på nivån av C-reaktivt protein) inte är ett bra mått på inflammationen i plack. Att använda CRP-värde som effektmått i studier på nya inflammationsdämpande mediciner kan mot bakgrund av detta ifrågasättas, enligt Helena Grufman.

FAKTA
Helena Grufman är doktor i medicinsk vetenskdap vid Lunds universitet och överläkare på Ystads lasarett. Den 13 juni 2015 disputerade hon på avhandlingen ”Inflammation, plaque vulnerability and cardiovascular risk”.

Avhandlingens studier har finansierats bl.a. med stöd från Hjärt- och Lungsjukas Riksförbund, Marianne och Marcus Wallenbergs Stiftelse, Vetenskapsrådet, Hjärt-Lungfonden, Stiftelsen för strategisk forskning, Ernhold Lundström stiftelse, Svenska Läkaresällskapet, Region Skåne samt SUS Malmö.

Åderförkalkning och plackbildning
Åderförkalkning (ateroskleros) är en naturlig del av åldrandet och s.k. plack bildas när fett från blodcirkulationen ansamlas i blodkärlens väggar. En del plack har lättare att brista och är därför farligare.  Vill det sig illa kan de orsaka blodpropp med akut fara för livet.
Ett problem vid åderförkalkning är att immunförsvarets aktivitet fortsätter att öka i takt med att fettet ansamlas i blodkärlen. Det kan leda till kronisk inflammation som förvärrar sjukdomen genom att förstöra kärlväggen och öka risken för att placket ska spricka.

Text: Björn Martinsson

Ovanstående artikel är en nyhet publicerad på Medicinska fakulteten vid Lunds universitet.

Kontaktinformation
Björn Martinsson, kommunikatör, Lunds universitet, e-post: bjorn.martinsson@med.lu.se