Men tiggarna är ett störande inslag. För att bygga sammanhållning och en känsla av ett gott samhälle, måste de hanteras. Det vanliga är att man skapar någon form av etisk kod i religionen eller i samhällsmoralen, som inkluderar de allra fattigaste.

– Ofta går det till och med så långt – särskilt i väldigt religiösa kretsar – att tiggarna idoliseras. De lever ett liv som ger den rätta bilden av människan och världen. Som Jesus och apostlarna, tiggarmunkarna på medeltiden eller de buddistiska munkarna. Därigenom har tiggeriet blivit ett beteende som inte enbart framstår som negativt och då blir det lättare att handskas med, säger Dick Harrison.

Men det är ett system som bara fungerar så länge samhällena är småskaliga och tiggarna inte är alltför många. Dick Harrison säger att när Sveriges folkmängd ökar börjar man göra skillnad på tiggare och tiggare och dela in dem ”goda fattiga” och ”dåliga fattiga”.

– Krigsskadade och gamla är goda fattiga som man bör ge till. Men de allra flesta tiggare är fattiga för att de är arbetslösa men fullt arbetsföra. De anses då vara lata, slöa och ”dåliga fattiga”. Arbetar de inte ska de bestraffas eller köras ut.

Tiggeri blir olagligt
Från 1500–talet är det en syn på fattiga som succesivt förstärks och 1847 blir tiggeri olagligt. De som tigger straffas med tvångsarbete och sätts på fästningar och spinnhus. Statens makt har vuxit och nu visar den sina muskler genom folkräkningar, institutioner och beskattning. Det drabbar tiggarna allra värst, enligt Dick Harrison.

– Kraftåtgärderna mot de allra fattigaste fortsätter under 1900-talet. Ju mäktigare staten blir desto mer försöker man hitta medel för att blockera de dåliga fattiga från att störa bilden av det välordnade samhället. På 20- och 30-talet går det så långt att man vill ”vaccinera” samhället mot dem genom sterilisering. På 40-talet börjar svenskarna för första gången bli ett någorlunda välbärgat folk, säger Dick Harrison och beskriver hur de sociala skyddsnäten som byggs ut gör att tiggeriet försvinner.

Plötsligt finns det ingen att tillämpa lagen som förbjuder tiggeri på och den avskaffas 1964.

– Sedan hade vi en period under välfärdssamhällets glanstid på 60-, 70- och 80-talet då vi inte har några tiggare. Men det är en historisk parentes. En historisk märklighet. Det normala i alla tider är att tiggeriet har varit självklart.

Mentalsjukhusens igenbomning 1995
När folkhemmet börjar avrustas kommer tiggarna snart tillbaka. 1995 stängs de stora mentalsjukhusen och många av de forna mentalpatienterna blir hemlösa och börjar tigga.

– Vilket egentligen är en återgång till hur vi har haft det i alla samhällen. Folk som inte kan sköta sig själva blir tvungna att tigga, säger Dick Harrison. Nu är det fattiga från Rumänien och Bulgarien som tigger.

Dick Harrison ser hur majoritetssamhällets attityd upprepas och hur de historiska mönstren går igen.

– I vissa kommuner hör vi argument som påminner om dem som hördes under 1800-talet: skicka hem romerna, de är ju fullt arbetsföra människor. Romerna har alltså blivit ”dåliga fattiga”.

Romerna i Sverige är ett eget kapitel i tiggeriets historia. De har förföljts och diskriminerats genom århundranden. Det är inte förrän i slutet av 1960-talet som romer tillåts bli bofasta och gå i skola. Och först 1999 som ordet zigenare officiellt ersätts av rom. För övrigt något som romerna själva krävt sedan 1970-talet.

Jan Selling, docent i historia vid Lunds universitet och som vid Hugo Valentin-centrum i Uppsala forskat om de svenska romerna. Han ser paralleller i historien till hur de rumänska romerna behandlas idag.

– Javisst, både bland människor i allmänhet och bland politiker. Ett exempel är Billströmaffären 2010.Tobias Billström var migrationsminister och stod bakom avvisningen av ett 30-tal rumänska romer som var i Sverige och tiggde. Händelsen fälldes av justitieombudsmannen som hävdade att det inte är ett brott att tigga och att det råder fri rörlighet inom EU.

Ett annat exempel är skånepolisens registrering av romer.

– I det sammanhanget har polisen en historia av att vara aktiv och pådrivande. Just den här registreringen har en direkt kontinuitet till gamla register som dessutom blev användbara igen eftersom man sökte efter släktband, säger Jan Selling.

Text: Lotta Nylander, frilansjournalist på uppdrag av forskning.se
Redaktör: Elin Melin, forskning.se

– De studierna visar sammantaget att stadskärnorna blev mycket lugnare. Något som affärsmän och allmänhet ofta tyckte var en förbättring. Men för de hemlösa innebar förbudet att de bötfälldes, det gjorde att de fick ännu sämre ekonomi och att de marginaliserades ytterligare. Forskningen visar också att det var svårt att övervaka tiggarna. Polisen fick lägga mycket av sina resurser på att jaga människor som tiggde istället för att lösa andra typer av brott.

– I vissa stater i USA var det även förbjudet att sova i parker och på gatorna. För att hitta utesovare började man flyga med helikoptrar utrustade med värmekameror. Något som naturligtvis var väldigt resurskrävande. Andra insatser var att göra kostsamma kampanjer för att påverka människor att inte att ge till tiggare. Det gjordes bland annat en kampanj i London inför julen 2000 som kostade 3,4 miljoner, säger Hans Swärd.

Men åtgärderna ledde inte till att de hemlösa slutade tigga. Istället var det satsningar på olika former av stöd som gav resultat.

– Det som gjorde att många slutade tigga var bland annat när gatutidningsrörelsen startade och när frivilligorganisationer öppnade härbärgen. Sedan är ju inte hemlöshetsproblemet löst för det men man har skapat förhållanden som gör att de hemlösa slipper tigga på gatorna, säger Hans Swärd.

Varför tror du att det uppstår krav på förbud?
– Jag tror att grunden är rädslan för synlig och brutal fattigdom. Det är något vi i Sverige har lämnat bakom oss och som vi inte vill se igen. Vi är rädda för att det ska komma fler och fler fattiga, att Sverige ska översköljas av tiggare. Då hittar vi på försvar. Som förbud mot att tigga eller de här standardberättelserna om att tiggarna egentligen inte behöver tigga, att de skulle ha massor av pengar undanstoppade någonstans.

Synliga problem får oss att reagera
Det är när fattigdom och utsatthet blir synligt som allmänheten ofta reagerar, menar Hans Swärd och drar en parallell till andra utsatta grupper som hemlösa och papperslösa. 2011 beräknades de hemlösa vara ca 34 000. De papperslösa uppskattas till mellan 10 000 – 30 000. Tiggarna från Rumänien och Bulgarien är betydligt färre, antagligen bara mellan 3000 – 5000 personer.

Men de skapar de starkaste reaktionerna.

– De hemlösa finns idag på härbärgen och de papperslösa gömmer sig, därför reagerar vi inte på dem. Men romerna som tigger på gatorna kan vi inte ignorera. Men synligheten är också en möjlighet.

Hans Swärd refererar till social problemforskning där en tydlig erfarenhet är att problem som syns blir snabbare åtgärdade än de som är osynliga.

– När det gäller romerna är ett exempel att de rumänska myndigheterna inte längre hävdar att Sverige ska förbjuda tiggeri. När företrädare för rumänska socialdepartementet var här senast visade de plötsligt intresse för att lösa problemen genom insatser i Rumänien.

Gör det olagligt att ge – inte att tigga
Men alla forskare är inte överens om ett förbud har effekt eller inte. En annan typ av förbud är att göra det olagligt att ge pengar till tiggare eller förhindra frivillighetsorganisationer att hjälpa tiggare. Det är något som Bo Rothstein, professor i statskunskap, förordar.

– Min utgångspunkt är att vi ska ha ett samhälle där människor förnedras så lite som möjligt. I min värld är tiggeri en förnedrande verksamhet. Man bör då inte bidra till förnedring genom att ge till tiggare. Detta är inget argument mot humanitet och om man vill hjälpa människor bör man istället ge till organisationer som Stadsmissionen eller Röda Korset, säger Bo Rothstein.

– Jag är motståndare till ett förbud mot tiggeri för det kan bara genomföras genom att man trakasserar de som tigger. Man bör alltså inte ge sig på den utsatte utan de som bidrar till utsattheten. Därför bör en lagstiftning införas som gör det förbjudet att ge.

Bo Rothstein menar att genom att ge till tiggarna så fördröjs de sociala reformer som skulle hjälpa romerna i Rumänien.

– En försiktig beräkning är att det är två miljoner romer och fattiga rumäner som idag tigger i Europa. Det är de rumänska politikerna nöjda med eftersom de då inte behöver ta tag i problemen i Rumänien. Om tiggarna inte fick några pengar här skulle de tvingas tillbaka till Rumänien.

Men enbart ett förbud mot att ge leder ingenstans, menar Bo Rothstien. Det måste kombineras med politiska åtgärder.

– Ett sådant förbud kan bara genomföras om Sveriges och Europas politiker samtidigt sätter ekonomisk press på Rumänien. Till exempel genom att strypa EU-bidrag. Det är enligt min mening fullständigt oacceptabelt att vi inom EU kommit att acceptera att vi nu har medlemsländer som sysslar med massiv etnisk diskriminering.

Men det är en lösning som Hans Swärd inte tror på.

– Flera länder har haft liknande förbud. I Danmark till exempel uppmanas allmänheten att inte ge pengar och man försöker förmå frivilligorganisationerna att inte hjälpa tiggare men det har inte tvingat fram några strukturella åtgärder i Rumänien.

Frankrike skickade under åren 2007, 2009 och 2010 tusentals tiggare tillbaka till sina hemländer. Det ledde inte heller till några förändringar för romerna i Rumänien. Vad man gör är att ytterligare stigmatisera en redan stigmatiserad etnisk minoritetsgrupp och förhindra de allra fattigaste att röra sig fritt i Europa.

Text: Lotta Nylander, frilansjournalist på uppdrag av forskning.se

– Majoriteten av tiggarna är inte utsatta för människohandel. I allmänhet är det familjer som rest hit tillsammans för att tjäna ihop till sitt levebröd. Här delar de boplats och de samordnar tiggeriet. Att tiggeriet är organiserat på detta sätt innebär att det är flera som hjälps åt och inte att ett brottsligt nätverk ligger bakom verksamheten, säger Karin Åström.

I media förekommer då och då berättelser om människor som tvingats lämna ifrån sig nästan allt de tiggt ihop till någon de står i skuld till. På engelska finns ett begrepp som kallas debt bondage som ungefär betyder slaveri genom skuldsättning. Karin Åström säger att det sannolikt existerar bland tiggarna i Sverige men att det är ovanligt.

Men finns det då inte en risk att man bidrar till utnyttjande av människor, om man ger till tiggare?

– Nej, det tycker jag inte, säger Karin Åström. Dessa människor kommer tyvärr att utnyttjats oavsett om man ger eller inte. De människor som sitter och tigger är inte de som ligger bakom eventuell brottslig verksamhet och ska betraktas som offer. Och om man ger tio eller tjugo kronor så gör det ingen större skillnad för en eventuell exploatör men det kan göra mycket för den som sitter och tigger. Om man misstänker att tiggarna tvingas ge bort sina pengar ska man anmäla det till polisen.

Bland de fall som Karin Åström undersökt finns till exempel flera uppgifter till polisen om att människor från Rumänien, Polen och Bulgarien har förts till Sverige för att tigga och stjäla, varav några varit barn. De har ibland fått lämna ifrån sig pass, telefoner och andra ägodelar till organisatörerna. Flera tiggare har sedan inte tjänat tillräckligt med pengar för att täcka kostnader för logi, resa och andra omkostnader.

Svårt att få fällande domar
Några fall har lett till att polisen inlett förundersökningar, men de har oftast lagts ner med hänvisning till att några otillbörliga medel inte använts.

Ett fåtal fall har blivit prövade i rätten. Ett där fem personer åtalades för människohandel och medhjälp till människohandel för att på olika platser i Europa utnyttjat en man från Ukraina med funktionshinder. Mannens armproteser togs ifrån honom och han tvingades tigga. Fyra av de fem åtalade dömdes för människohandel respektive medhjälp till människohandel.

2010 befann sig en 13-årig romsk flicka tillsammans med sin familj i Sverige för att tigga, spela dragspel och samla in burkar för att återbetala en skuld. Flickan skulle ha setts tigga och stjäla på flera ställen i Stockholm och sedan överlämna pengarna och andra föremål till sin mamma. Tingsrätten liksom hovrätten dömde inte föräldrarna för människohandel på grund av att det inte hade varit något hot eller tvång, och inte heller hade den 13-åriga flickan utsatts för övergrepp eller utnyttjats. I ett annat fall dömdes en man för människohandel när han förde en 10-årig flicka till Sverige från Bulgarien. Flickan hade sedan stulit handväskor och plånböcker och tiggt på olika platser i Sverige.

– Det här är brott som är svåra att upptäcka och även om det görs så är det svårt att få fällande domar, säger Karin Åström. Till stor del beror det på hur svensk lagstiftning ser på människohandel. Sverige har inte har prioriterat offrens rättigheter och skyddet av dem, utan främst inriktat arbetet på att bekämpa organiserad brottslighet. Dessutom har Sverige nästan uteslutande fokuserat på sexuell exploatering.

– Inom straffbestämmelsen människohandel ryms också utnyttjande av tvångsarbete eller slavliknande företeelser, träldom eller avlägsnade av organ men det intresserar sig inte det svenska rättsväsendet för. Resultatet är att offren blir osynliggjorda och inte kan få hjälp.

Drabbar det de tiggare som eventuellt är utsatta för organiserad brottslighet?

– Absolut! Tiggarna passar inte in i bilden av hur ett offer för människohandel anses vara eftersom den rådande föreställningen är att det är flickor som tvingas till prostitution. Det innebär att det blir svårare att driva fallen och få fällande domar.

Karin Åström säger att det brister i kunskapen om tiggarnas situation och hon menar att deras levnadsförhållanden borde granskas.

– Det är jätteviktigt att uppmärksamma tiggarnas villkor. Då krävs det mer än att bara prata med de som tigger eftersom de har behov av att skydda sina eventuella exploatörer. Istället behöver man studera hur upphämtningen av pengar fungerar, vart pengarna går och vem som får vad. Det är nödvändigt för att man ska kunna hjälpa de som är offer för den här typen av brottslighet.

Text: Lotta Nylander, vetenskapsjournalist på uppdrag av forskning.se