Personer med diabetes mer utsatta
Hjärt-kärlsjukdom orsakas vanligen av åderförkalkningsplack i blodkärlens väggar. De kan liknas vid växande sårskorpor, fyllda av fetter och celler. Placken växer, blir inflammerade och riskerar så småningom att brista, vilket kan leda till en blodpropp eftersom blodet omedelbart levrar sig när placken spricker. Personer med diabetes har fler så kallade sårbara plack som lättare brister.

– Den förhärskande teorin har i många år varit att behandla inflammationen i kärlväggen, som också har ansetts vara kraftigare hos personer med diabetes. Men de nya inflammationshämmande läkemedel som genomgått kliniska studier har inte visat den positiva effekt som man hoppats på, berättar Andreas Edsfeldt, forskare vid institutionen för kliniska vetenskaper i Malmö på Lunds universitet samt läkare vid kranskärlskliniken på Skånes universitetssjukhus.

I studien undersöktes blod- och vävnadsprover från patienter vid Skånes universitetssjukhus, 63 med typ 2-diabetes och 131 patienter utan diabetes.

Läkning i kärlvägg intressant
– I vår studie hade personerna med typ 2-diabetes inte mer inflammation i kärlväggen än de som inte hade diabetes. Istället talar våra resultat för att själva läkningsförmågan i kärlväggen är nedsatt hos individer med diabetes. Detta skulle i praktiken kunna förklara att placken lättare brister och därmed den ökade risken för hjärt-kärlkomplikationer.

Närmare bestämt var det lägre nivåer av två stabiliserande bindvävsproteiner, kollagen och elastin, som observerades. Plack från personer med typ 2-diabetes innehöll även lägre nivåer av tillväxtfaktorer och enzym som krävs för bildandet av bindvävproteiner och ”reparationen” av kärlväggen.

Vad får den nya kunskapen för konsekvenser?
– Kunskaperna kan hjälpa oss att finna nya terapeutiska mål för att ta fram mer effektiva läkemedel. Det är kanske dags att tänka om och inrikta oss på nya processer i sjukdomen, såsom sårläkningen och inte enbart fortsätta på inslagen bana med fokus på att hämma inflammation och att sänka blodfetter.

Den nya kunskapen kan också utveckla diagnostiken, för att finna patienter med hög risk att drabbas av hjärt-kärlsjukdom.

– Vi är i behov av nya metoder, både inom bilddiagnostik och blodmarkörer, som kan hjälpa oss att finna personer med förekomst av sårbara åderförkalkningsplack, menar Andreas Edsfeldt.

Rönen publicerades nyligen i den vetenskapliga tidskriften Arteriosclerosis, Thrombosis, and Vascular Biology från American Heart Association. Arbetet har finansierats via bidrag från Hjärt-Lungfonden, Vetenskapsrådet, Marianne och Marcus Wallenbergs fond och Stiftelsen för strategisk forskning.

Fakta/Behandling av hjärt-kärlsjukdom vid diabetes
För att förebygga hjärt-kärlkomplikationer hos patienter med diabetes används oftast statiner som sänker blodfetterna och samtidigt är inflammationsdämpande.

Enligt Andreas Edsfeldt så har medicinen positiva effekter och minskar eller bromsar utveckling av åderförkalkningsplack hos personer med diabetes, men den behöver sannolikt kompletteras med någon annan typ av behandling. En nedsatt läkningsprocess av de vävnadsskador som orsakas av åderförkalkningsplack och som är vanligare vid diabetes kan vara förklaringen till de sämre behandlingsresultaten bland typ 2-diabetiker.

Publikation
Impaired Fibrous Repair -A Possible Contributor to Atherosclerotic Plaque Vulnerability in Patients With Type II Diabetes, Arteriosclerosis, Thrombosis, and Vascular Biology, publicerad online 17 juli 2014. Andreas Edsfeldt,  Isabel Gonçalves, Helena Grufman, Mihaela Nitulescu, Pontus Dunér,  Eva Bengtsson, Inês G. Mollet, Ana Persson, Marie Nilsson, Marju Orho-Melander, Olle Melander, Harry Björkbacka,  Jan Nilsson.

Publikation här.

Artikeln är först publicerad här.

Varje år dör runt 90 000 personer i Sverige. Enligt Nationella rådet för palliativ vård, är rikssnittet i Sverige 42 palliativa vårdplatser per 1000 avlidna (2010).

– Det betyder att många som har behov inte får tillgång till specialistvård i livets slutskede. Detta innebär att man inte tar vara på den kunskap som finns för att lindra lidande och göra den sista tiden så lugn och värdig som möjligt, säger Birgit Rasmussen, professor i omvårdnad med inriktning mot palliativ vård på Lunds universitet och Region Skåne.

Palliativt utvecklingscentrum i Lund
I 22 år har hon haft sitt säte i Umeå där hon varit med och byggt upp den palliativa vården i Västerbotten och är bland annat involverad i ”Dö bra-programmet”.

Nu finns Birgit på nystartade Palliativt utvecklingscentrum i Lund, där hon är med och utvecklar den palliativa vården på alla nivåer: kliniskt, utbildnings- och forskningsmässigt.

– Vi är inte vana att prata om döden och palliativ vård är ett relativt nytt begrepp. Tidigare har vi mer eller mindre ignorerat döende människors behov, men under senare år har intresset för vården i livets slutskede ökat kraftigt.

Många vill dö i hemmet
Idag finns drygt 140 enheter i Sverige för palliativ vård. Det kan röra sig om ett hospice, vård i hemmet eller några enstaka platser inom den reguljära vårdinrättningen. Men det är stora skillnader mellan olika regioner i Sveriges kommuner.

Birgit tycker att precis som vi nu har mödravårdscentraler och specialistutbildningar till barnmorska behöver vi centra för och utbilningar i palliativ vård.

– Precis som det behövs kompetent personal för att hjälpa någon till världen, behövs det även kompetent personal för att hjälpa någon från världen på bästa sätt.

Internationella som svenska studier visar att många människor vill dö i sitt eget hem och under senare år har det skett en väsentlig förskjutning av dödsplatsen från sjukhus till det egna hemmet.

Alltid ha medicin tillgängligt
Forskning visar också att de som fått veta att de är döende, i högre grad dör på den plats som de själva önskar. Det betyder även att läkaren då har möjlighet att se över t ex medicineringen. Det ska alltid finnas medicin i injektionsform tillgänglig mot t ex smärta, illamående och ångest.

Har man inte diskuterat döendet så finns inte de ordinationerna redo när de behövs. Då kan det ta lång tid att få symtomlindring. Det handlar också om ett större lugn den sista tiden och ha diskuterat vilka ”akututryckningar” som kan bli aktuella.

– Mycket handlar om närstående och deras rätt till stöd och trygghet. Om det uppstår något oväntat så ska man veta vart man kan ringa och få kontakt inom några minuter. Det är viktigt att anhöriga får hjälp och stöd i relation till olika situationer som kan uppstå, eftersom de kan komma att få göra mycket praktiskt när slutet närmar sig.

Prata om döden
Birgit har hela tiden kombinerat sin forskning med arbetet på hospice och hon menar att hon aldrig jobbat på ett ställe med så mycket skratt:

– Man kan ju bara prata om döden i små ögonblick, man orkar liksom inte med hur mycket död som helst. Många samtal på hospice handlar om livet, vardagen, hur fotbollen gick igår och vad man ska äta till middag. Det är långsamhetens kultur som råder och filosofin är att personalen alltid ska vara tillgänglig.

För även döende personer pratar om framtiden. Man kan inte ständigt tänka på att tiden är utmätt. Det blir som två parallella spår där patienter stundtals pratar om nästa sommar, för att i nästa ögonblick planera sin egen begravning.

Det finns en stor rädsla hos oss att prata om döden men Birgit menar att man ur ett folkhälsoperspektiv borde prata mer om ämnet redan i skolan, precis som man pratar om t ex sexuell hälsa. Det är också mycket bättre att prata om döden med sina anhöriga när de är friska. När någon blir sjuk eller dör är det en lättnad att veta hur den personen vill ha det. Hur och var man vill bli begravd och om man vill donera sina organ.

– Jag tror aldrig jag har mött någon som inte är rädd för döden. Samtidigt är döden en drivkraft och att utan den blir livet inte värt någonting.

Vad kan jag göra?
När patienten har genomgått många behandlingar och det inte finns mer man kan göra ur en botande medicinsk synvinkel, finns det väldigt mycket kvar ur en medmänsklig och palliativ vinkel. Därför är viktigt att se till att den vård- och omsorgspersonal som arbetar med döende patienter har tillräcklig kunskap. Många har fortfarande svårt för att möta döende människors behov och närståendes frågor, ångest och förtvivlan.

– Ibland kan man bara fråga – ”det känns som du har ångest, vad kan jag göra?” Ofta är det inget märkvärdigt som behövs – man ska våga fråga. Vi måste skapa ett samhälle där vi lever så bra som vi kan – tills vi dör. Och att inte svika i livets sista skede.

Text: ÅSA HANSDOTTER

Ovanstående text är en nyhet från Medicinska fakulteten vid Lunds universitet, 18 nov 2014. Artikeln är publicerad i Vetenskap & Hälsa, där mer information finns om ämnet.

Forskningen om äldre människor som flyttar har hittills till stor del fokuserat på personens hälsa. Vid flytt till äldreboenden i kommunal regi vet vi exempelvis att demenssjukdom ofta utgör den utlösande faktorn. Däremot vet vi knappt något om hur bostaden och dess tillgänglighet inverkar på beslutet att flytta eller bo kvar, särskilt när det gäller de allra äldsta.

Vara pigg för att flytta
– Styrkan med min avhandling är att vi har tittat på kombinationer av boende- och hälsovariabler. Det ger ett bättre mått för att förutspå en flytt än att till exempel bara titta på hälsotillståndet, säger Marianne Granbom, doktorand vid CASE (se faktaruta intill), Lunds universitet, som disputerar den 12 december 2014. Avhandlingens titel är: Att flytta och tankar kring flytt bland de allra äldsta – Boende, hälsa och vardagsliv.

Deltagarna i hennes fyra delstudier vara alla över 80 år och ensamboende. Vid flytt till kommunens äldreboenden visade sig den tydligaste kombinationen vara: Att bo i ett hem med dålig tillgänglighet, visa tecken på begynnande kognitiv svikt och ha problem med matlagningen.

Störst sannolikhet att flytta till en annan, ordinär bostad hade den som bodde i en villa, fortfarande kände sig frisk och upplevde städningen som betungande.

– Det vill säga att man måste vara rätt pigg för att orka flytta, konstaterar Marianne Granbom.

Borde erbjuda boende- och flyttrådgivning för äldre
När de allra äldsta flyttar till en ordinär bostad flyttar de till bostäder med färre miljöhinder. Till exempel bostäder utan badkar och trappor. Därigenom kompenserar de för den minskande funktionsförmågan som åldrandet vanligtvis innebär.

Det borde därför vara angeläget att erbjuda äldre en strukturerad boende- och flyttrådgivning, menar Marianne Granbom. Det skulle vara en förebyggande och proaktiv åtgärd. Sannolikt värdefull för både samhället och de äldre själva.

Tidigare forskning vid CASE har visat att otillgängliga boendemiljöer gör vardagslivet problematiskt. Vilket i sin tur minskar de äldres livstillfredställelse och ökar risken för att falla.

– Att ha ett hem som passar mig och min funktionella förmåga är en grundförutsättning för att bibehålla självständighet i vardagens aktiviteter och en upplevd god hälsa, slår Marianne Granbom fast.

Vill helst bo kvar hemma
Avhandlingen kartlägger också hur de äldre resonerar kring en eventuell flytt.

– Det som bäst beskriver de äldres inställning är vankelmod. Det finns en föreställning om att man borde flytta för det vore klokt för ens egen del eller för att det förväntas av en från samhället eller anhöriga. Men egentligen vill man bo kvar hemma. Många äldre upplever beslutet om flytten som tufft, både emotionellt och praktiskt.

Avhandlingen visar att det inte bara är den byggda miljön som är viktig för hur äldre tänker kring byte av bostad. Även de känslomässiga banden till hemmet är viktiga.

– Det kan handla om vanor, att få sitta just i den där stolen som man brukar och dricka sitt kaffe vid en särskild tidpunkt. Eller sociala aktiviteter, att kunna ta sig till en viss mötesplats och träffa vänner.

Marianne Granboms råd till äldre som går i flyttankar är därför: Analysera noga vad som är viktigt i livet och vad du värdesätter i ditt hem. Vilka saker, vanor, aktiviteter skulle du sakna om det inte längre var möjligt att bo kvar?  Kanske går det att föra med sig till en annan bostad? Analysen kan mycket väl leda till beslutet att bo kvar.

– Det viktiga är inte att äldre människor absolut måste flytta, det är inte min standardlösning. Min rekommendation är att i god tid fundera över hur man vill ha det och titta kritiskt på hur bostaden skulle funka om man till exempel fick en rollator.

Fortsätta med sitt vardagliga liv betydelsefullt
Resultatet av Marianne Granboms avhandling visade att möjligheten att känna sig hemmastadd efter en flytt verkade bero på om man kunde fortsätta med sitt vardagliga liv i den nya miljön. Då krävdes det att man fick med sig betydelsefulla saker men också att kunna fortsätta med sina vardagliga vanor och intressen.

För de som flyttade till särskilt boende eller som fått mycket sämre hälsa blev det svårt. Miljömässiga eller hälsorelaterade förändringar gjorde att de inte kunde fortsätta med det som var viktigt för dem i vardagslivet. De kände sig heller inte hemmastadda.

Resultaten visade också att de känslomässiga banden till hemmet blev allt starkare med åren. Tankar kring att flytta kunde just därför förändras. Deltagarna upplevde bland annat att de blivit för gamla för att flytta. Paradoxalt nog kunde det även innebära att oron inför att behöva flytta till ett särskilt äldreboende minskade. Man såg det nu som en kort, tillfällig lösning, inte en plats som skulle vara ett hem utan en plats att dö på.

– En viktig slutsats är att se tankar om flytt och kvarboende som två sidor av samma mynt, säger Marianne Granbom.

Hon skulle därför vilja införa begreppet boenderesonemang. Där det är viktigt att inte bara ta hänsyn till den äldre personens tidigare erfarenheter utan också tankar inför framtiden och komma ihåg att resonemanget dessutom kan förändras med tiden.

Text: ERIK SKOGH

Ovanstående text är en nyhet från Medicinska fakulteten vid Lunds universitet, 17 nov 2014. Artikeln är publicerad i Vetenskap & Hälsa, där mer information finns om ämnet.

– Tidigare har man utgått från att vissa växter endast producerar detta ”järnprotein” vid stress, såsom vid torka och frost, eftersom man sett att så är fallet med några andra växter. Men vi har visat att det produceras även i normalt tillstånd, säger Nélida Leiva, doktorand i tillämpad Biokemi vid LTH  och som nu presenterar resultatet i en avhandling.

Nélida Leivas handledare, professor Leif Bülow, har i många år forskat på att framställa mänskligt hemoglobin, framförallt med hjälp av bakterier, eftersom hemoglobin från endast blodtransfusioner idag långt ifrån täcker samhällets behov.

Kan bli ett realistiskt alternativ
Processen att extrahera hemoglobinet från sockerbetor är inte så värst mycket mer komplicerad än att utvinna socker, menar forskarna. Utmaningen ligger i att få tillräcklig volym i det hela. Men enligt Nélida Leiva och Leif Bülow finns goda skäl till att sockerbetor och andra grödor kan bli ett realistiskt alternativ.

– På ett hektar skulle vi kunna få fram ett till två ton hemoglobin, något som skulle rädda tusentals människoliv, säger Leif Bülow. En människa innehåller nästan ett kilo hemoglobin.

Om ett knappt år kommer forskarna att testa hemoglobinet från växter i djurförsök tillsammans med University College of London, där det finns världsledande expertis inom blodtransfusion.

Liknar hjärnans hemoglobin
I sitt avhandlingsarbete har Nélida Leiva också upptäckt att hemoglobinet i sockerbetor är närmast identiskt med det mänskliga, i synnerhet det hemoglobin som vi har i hjärnan. Det kan nämligen se ut på lite olika sätt.

– En detalj på proteinets yta skiljer, men det ser bara ut att innebära att sockerbets-hemoglobinet håller längre, vilket ju är positivt, säger Nélida Leiva.

Men varför finns hemoglobin alls i växter? Där behövs väl ingen syretransport? Nej, Nélida Leiva har upptäckt att dess funktion, likheten med människan till trots, är en helt annan.

Annan funktion i växter
– Vi har upptäckt att hemoglobinet i växten binder kväveoxid. Troligtvis behövs det för att hålla vissa processer i schack, exempelvis så att inte kväveoxid blir giftigt, och för att mota bakterier.

I en människa finns flera slags hemoglobiner. Det som finns i blodet utgör merparten, men det finns också Hb i testiklarna och hjärnan. Det är hjärn-Hb:et som är mest likt sockerbets-dito. Nélida Leiva har inte bara upptäckt att sockerbetan innehåller Hb i roten, utan att även bladen och blomman innehåller hemoglobin.

Om hemoglobin som blodersättningsmedel
Vid en olycka är det viktigt att snabbt få ett tillskott så att syret kommer ut i kroppen, vilket är hemoglobinets huvuduppgift. Hemoglobin (hb) behövs alltså i akutskedet upp till fem timmar efter en olycka. Därefter måste man fylla på med
komplett blod.

Jämte mänskliga donationer och slakteriavfall är bakterieodlat hemoglobin de sätt som vi idag har att tillgå för att bunkra de livsviktiga järn-proteinerna.

I vissa länder, såsom i Kina och Indien, finns inga eller mycket begränsade blodbanker idag vilket gör att alternativ snabbt måste utvecklas. Det är speciellt viktigt att få fram dessa komplement i akuta situationer där säker blodgivning är livsavgörande, säger Leif Bülow.

– Ebola-epidemin i Afrika är ett aktuellt exempel där dessa blodersättningsmedel skulle kunna rädda liv, tillägger han.

Text: KRISTINA LINDGÄRDE

Ovanstående text är en nyhet från Medicinska fakulteten vid Lunds universitet, 4 november 2014. Artikeln är publicerad i Vetenskap & Hälsa, där mer information finns om ämnet.

Etiska dilemman vid hjärtstopp
En läkare och en filosof samtalar om liv och död vid plötsligt hjärtstopp

– Jag kan också se etiska bekymmer med frågan, säger Nils-Eric Sahlin som är professor i medicinsk etik vid Lunds universitet och som har ett nära samarbete med flera avdelningar på Skånes universitetssjukhus.

– Kan du verkligen ta ett rationellt grundat beslut i den situation du befinner dig i? fortsätter Nils-Eric Sahlin. Vi vet ju att beslutsförmågan klingar av med åren. När du ligger i sjukhussängen är du dessutom känslomässigt påverkad – är du då verkligen förmögen att ta ett beslut som handlar om liv och död?

Anpassa sig till nya livsvillkor
Människan har också en enastående förmåga att anpassa sig till nya livsvillkor och begränsningar.

– Vad vi kan acceptera förändras hela tiden, säger Tobias Cronberg. Nästan alla som har gått igenom en enormt påfrestande tid efter ett hjärtstopp brukar ändå svara att ”ja tack, starta mitt hjärta igen om det skulle stanna”.

Att överleva ett hjärtstopp är mycket en slump. Du ska ha haft turen att ha någon i din närhet som kan hjälpa dig att larma 112 och göra hjärtlungräddning. Du har förmodligen legat på intensivvården en längre tid med oviss utgång.

Risken finns att du vaknar upp med grava handikapp om hjärnan har skadats i samband med hjärtstoppet.

Strikta riktlinjer att följa
– I Skandinavien har vi sedan flera år tillbaka haft strikta riktlinjer att följa om när den livsuppehållande behandlingen ska avslutas, säger Tobias Cronberg. Det gör att bland dem som överlever ett hjärtstopp idag är svåra hjärnskador mycket ovanliga.

För att säkert veta hur allvarliga hjärnskador en patient med hjärtstopp har fått, görs mycket grundliga undersökningar.

– Lite förenklat kan man säga att vi satsar på alla som visar tecken på att vakna upp efter hjärtstoppet, säger Tobias Cronberg. För dem som inte visar sådana tecken gör vi olika undersökningar för att ta reda på hur svår hjärnskadan är och om det finns möjligheter till meningsfull bättring.

– Inom sjukvården talar man ofta om att behandlingar ska vara medicinskt meningsfulla, säger Nils-Eric Sahlin. Det gäller att ha tydliga kriterier för det.

Vetenskap och etik går hand i hand
Tillit är ett nyckelbegrepp inom vården, betonar Nils-Eric Sahlin.

– Anhörigas tillit till vården bygger på att de medicinska besluten fattas enligt vetenskap, beprövad erfarenhet och tydliga etiska riktlinjer.

Ett beslut om att avsluta en livsuppehållande behandling i respirator tas av sjukvården med stöd av alla de tester som har gjorts för att bedöma graden av hjärnskada.

– Det är alltid vi i vårdteamet som tar beslutet, men tillsammans med de anhöriga, säger Tobias Cronberg.

Mer plats för samtalet
– Men om de anhöriga inte vill avsluta behandlingen, medan vårdpersonalen bedömer att det inte är medicinskt meningsfullt att fortsätta – vad gör ni då? undrar Nils-Eric Sahlin.

– Det enkla svaret är att ge de anhöriga mer tid, säger Tobias Cronberg. Här prioriterar vi inom sjukvården många gånger fel och satsar inte tillräckligt med resurser på samtalen med de anhöriga. Det är ju till stor del deras lidande det här handlar om. Jag brukar visa de anhöriga alla data som vi har samlat in kring en hjärnskada, och berätta vad vi vet om hur det kan sluta. Faktiskt har jag nog aldrig varit med om att det till slut ändå inte har landat väl. Man måste ge utrymme för de anhörigas förtvivlan, chock och sorg.

– Det slår mig ibland att vi ofta ser döden som ett misslyckande i vården, funderar Nils-Eric Sahlin. Vi behöver hitta fram till den ”goda döden”. Idag är det mycket fokus på avancerad teknik, men samtalet är ju också så viktigt.

Text: NINA NORDH

Ovanstående text är en nyhet från Medicinska fakulteten vid Lunds universitet, 27 oktober 2014. Artikeln är publicerad i Vetenskap & Hälsa, där mer information finns om ämnet.

Affektivt centrum (AC) i Malmö deltar i en internationell studie som ska utvärdera en objektiv metod som mäter suicidrisk.

Metoden som heter EDOR*, mäter hudens konduktans, dvs. hudens förmåga att leda svag ström, samtidigt som patienten överraskas med utvalda ljudsignaler. Patientens reaktion på ljudsignalen mäts som ökad svettning och därmed ökad konduktans.

Hyporeaktiva reagerar annorlunda
Forskarnas hypotes, som får stöd i flera vetenskapliga publikationer, bygger på att friska personer reagerar med hög uppmärksamhet på dessa signaler medan deprimerade med suicidtankar har låg uppmärksamhet, de är så kallade hyporeaktiva. Hyporeaktiva personer är ofta mindre rädda för fara och smärta och reagerar dåligt eller inte alls på omgivningens signaler.

– Man måste komma ihåg att hyporeaktivitet inte orsakas av en depression. Det är snarare en personlig egenskap, bara något man är. Men i kombination med en depression ökar risken för suicid avsevärt hos dessa personer, säger Robin Åkerlund, leg. psykolog vid Affektivt centrum i Malmö.

Internationell studie
Det riktigt intressanta är att metoden tycks kunna skilja mellan olika deprimerade med suicidtankar. Det är de deprimerade som också är hyporeaktiva som verkar ha den högsta suicidrisken.

Den internationella studien leds av docent Lars-Håkan Thorell vid Linköpings universitet och på Affektivt centrum i Malmö har man börjat rekrytera patienter till studien. Minst 100 personer kommer man behöva knyta till studien här. Därefter kommer resultaten att utvärderas och förhoppningen är att metoden så småningom kommer att kunna införas på psykiatriska kliniker.

Mindfulnessbaserad kognitiv terapi
Här i Malmö vill man dessutom komplettera studien med att erbjuda hyporeaktiva patienter behandling i form av mindfulnessbaserad kognitiv terapi. Det är en evidensbaserad terapimetod utvecklad av forskare i Oxford. Den har visat sig framgångsrik på patienter med bland annat återkommande depressioner, bipolär sjukdom och suicidalitet.

– Det är sedan tidigare känt att meditation kan påverka hjärnan. Hjärnan är plastisk och borde därför gå att förändra med ett träningsprogram. Vår hypotes är att det borde vara möjligt att med genomgripande träning av hjärnan, så som mindfulnessbaserad kognitiv terapi, kunna komma åt problemet med hyporeaktivitet, säger Robin Åkerlund.

*EDOR är ett psykofysiologiskt test som har utvecklats av en forskargrupp vid Linköpings universitet under ledning av Lars-Håkan Thorell, docent i experimentell psykiatri.

Text: EVA BARTONEK ROXÅ

Ovanstående text är en nyhet från Medicinska fakulteten vid Lunds universitet, 23 oktober 2014. Artikeln är publicerad i Vetenskap & Hälsa, där mer information finns om ämnet.

Limnologen Stefan Bertilsson ska tillsammans med andra forskare från Uppsala och Umeå universitet göra en resa i tiden. De ska göra detta genom att analysera ett historiskt miljöarkiv från botten av Ekoln i form av en sex meters sedimentkärna. Den ska de sedan använda för att med modern DNA-teknik spåra exempelvis patogener, algblomningar, antibiotikaresistens och avtryck av andra regionala händelser olika bakåt i tiden.

– Det är ett nytt sätt att få information om vad som hänt. Vi känner till historien för det här området ganska väl och detta ger oss en möjlighet att koppla samman genetiska avtryck i sedimentarkiven med olika regionala händelser och förändringar i miljön, säger Stefan Bertilsson.

Vi vet exempelvis relativt väl när människor flyttade in, när man började använda domesticerade djur utbyggnaden av vattenreningsverk och när industri och sjukvårdsinrättningar etablerades.

– Det är väldigt intressant att försöka se vilka avtryck alla dessa händelser satt i miljön. Vi vet inte hur väl den här typen av DNA-material bevaras över tid. Så projektet blir också en benchmarking.

Dypropp från botten
För att få upp sedimentproppen har forskargruppen pressat ner ett åtta meter långt plaströr i Ekolns botten. Det här är en metod som Jonathan Klaminder och hans Umeå-baserade forskargupp är experter på. Sedan lyfter de upp borrkärnan, transporterar iland den, lägger den ner och kapar med glödtråd upp den sex meter långa borrkärnan i en mängd skivor. Varje skiva kommer att innefatta flera års biologiskt material som reflekterar utvecklingen i Fyrisåns avrinningsområde.

– Eftersom materialet blir mer och mer sammanpressat ju djupare man kommer så blir det också fler år per skiva ju längre ner i borrkärnan vi kommer. De översta 30 centimetrarna motsvarar kanske ungefär lika många år, men vid sex meters djup är vi flera tusen år tillbaka i tiden, säger Stefan Bertilsson.

Algblomningar och antibiotikaresistens
Uppsalaregionen är Sveriges vagga. Och mycket av det som hänt i Uppsala-området har lämnat spår i Ekolns bottensediment. Det gäller såväl den tidiga historien som den allra senaste tiden. Därför kan en sådan här borrkärna svara på en mängd intressanta frågor.

– Vi kan exempelvis studera historiken hos algblomningar. Vilken typ av växtplankton har dominerat ett visst år? Hur har det förändrats över tid? Har nya arter invaderat? När började växtplanktonen producera toxiner? Om vi kan förstå vad som styr en invasion av blommande växtplankton kan vi använda det i dagens förvaltning av våra vattenresurser.

Men forskarna kommer också att kunna undersöka uppkomsten av antibiotikaresistens och avgöra när vi fick antibiotikaresistenta mikroorganismer i området, samt vilken typ av läkemedelsrester som fanns i miljön när dessa resistensmekanísmer uppstod.

– Fanns det antibiotikaresistenta bakterier innan vi började använda antibiotika? Sånt är jätteintressant att få reda på, och är något som infektionsläkaren Björn Olsen och hans forskargrupp kommer att fokusera på inom detta samarbete, säger Stefan Bertilsson.

Forskarna hoppas också se en DNA-signal från digerdöden i sedimentet. Om de gör det finns möjligheten att ta liknande sedimentprover på andra platser för att kunna följa farsotens utveckling.

Kim Bergström

FAKTA
Projektet kräver tvärvetenskap. Här följer några av de olika kompetenser som krävs för att genomföra studierna:

• Kompetens att ta borrkärnor.
• Extraktion av DNA för att kartlägga organismerna från Ekoln
• Analys av pollen och mikrofossiler
• Röntgen av borrkärnan
• Identifikation av sjukdomsalstrare.
• Jämförelse med historiska källor
• Miljöförvaltning

Artikeln har tidigare publicerats på Uppsala universitets webbplats, www.uu.se. Direktlänk till artikeln: http://www.uu.se/press/nyheter/artikel/?id=3670&area=2,4,5,10,16&typ=artikel&na=&lang=sv