– Det är bara att titta på listorna nu inför valet och notera vad det är för människor som finns på valbara platser. Det finns som vanligt knappast någon i en högre ålder, trots att det onekligen är bra med erfarenhet och tid eftersom det är ett tufft jobb att vara politiker. Det är viktigt att det finns äldre även i de politiska församlingarna annars kommer frågan att fortsätta glömmas bort, säger Lars Andersson.

Viss diskriminering går att påverka med politiska beslut medan annan baseras på svåråtkomliga allmänna attityder. Sedan Lars Andersson skrev boken Ålderism har diskrimineringslagen tillkommit där diskriminering på grund av ålder är en av sju olika diskrimineringsgrunder. Det är ett steg framåt, menar Lars Andersson, men ofta otillräckligt.

– I och med diskrimineringslagen så fick man inte längre i platsannonser säga att en viss åldersgrupp söktes, utan det skulle vara neutralt. Samtidigt, om man tittar på annonserna i dag, så har det aldrig varit så mycket bilder på unga glada människor. Det är ju ett sätt att visa vilka man vill ha utan att säga det.

Redan vid 40 kan det bli problem
Många 50-åringar vittnar om att det är svårt att söka nya jobb i Sverige trots att man då har en bra blandning av erfarenhet och handlingskraft. Till och med 40-åringar ifrågasätts på grund av åldern. En sammanställning av forskning som tankesmedjan Tiden gjort visar att stereotypa föreställningar om äldre bevisligen påverkar deras chanser på arbetsmarknaden.

– Det är ju så att när man anställer någon så anställer man inte hela gruppen äldre, man anställer en person, men både arbetsgivare och folk i allmänhet lär sig att “äldre inte är så pigga på nya idéer”. Det där kommer alltid igen och då är det lättare att välja en yngre. På arbetsmarknaden hjälper det inte en äldre att inte ha käpp, säger Lars Andersson.

Han vänder sig emot föreställningen att ålderism på arbetsmarknaden är något specifikt svenskt. I bakgrunden finns djupt rotade attityder och dessa finns i alla länder om än i olika skepnader. På Lars Anderssons önskelista till politikerna finns möjligheten att genomföra en mer genomgripande kartläggning av problemet med ålderism.

– Jag skrev en bok 2008, men vad har hänt sen dess? Det är inte bara det att forskning i sig behövs, det behövs en kontinuitet. Man måste kunna följa upp vad som händer, vad som blivit bättre och sämre. Det är svårt att upprätthålla det i Sverige eftersom det förutsätter mer resurser och intresse.

Socialstyrelsen har också identifierat kompetens- och resursbrister inom äldrevård och äldreforskning i Sverige. Det behövs en högre utbildningsnivå och betydligt fler specialiserade personer i alla vårdyrken. Prognoserna talar för att utbildningssystemet ligger långt ifrån att tillgodose det framtida behovet.

Vad kan man göra?
Begreppet ålderism har stöd hos forskarkollegorna Boo Johansson, professor i geropsykologi vid Göteborgs universitet och Yngve Gustafsson, professor i geriatrik vid Umeå universitet.

– Det är ingen tvekan om att vi har ett värderingsproblem i samhället i relation till gamla människor. Är det samhällets attityder som gör att gamla känner sig som en belastning som leder till att den mentala ohälsan ökar så kraftigt? Jag vet inte, men nog sjutton borde det gå att mäta och ta reda på vad det är för mekanismer, säger Yngve Gustafsson.

– Forskningen är väldigt entydig om att psykoterapi fungerar för gamla personer och även vid mild demens. Så där kan vi prata om någon slags ålderism i den meningen att äldre inte erbjuds den behandling som de kanske skulle må bäst av, säger Boo Johansson.

Förutom äldres representation i valbara församlingar och mer resurser till äldreforskningen efterlyser Lars Andersson politiska åtgärder för att organisera arbetslivet så att även äldre med fysiskt och psykiskt tunga jobb ska kunna arbeta längre. Sådana åtgärder har till exempel genomförts i Tyskland i form av lönesubventioner och utbildningssatsningar. I Finland har man haft framgång med ett system för deltidspension.

Finland genomförde också en kampanj under 2000-talet där en del handlade om att förändra de svårfångade stereotypa attityderna gentemot äldre. Mottot var “Erfarenhet är en nationell tillgång” och mätningar under och efter kampanjen, som sträckte sig över flera år, visade att sysselsättningen bland äldre ökade. Bland annat som en följd av informationssatsningen.

Text: Dag Kättström, frilansjournalist
Redaktör: Agneta Ringaby, forskning.se
Intervjuade forskare: Lars Andersson, Yngve Gustafsson och Boo Johansson

– Det finns en sådan risk, säger Sofia Näsström, demokratiforskare vid Uppsala universitet. Om du misslyckas i dina val faller ansvaret också på dig, och om ansvaret blir för tungt att bära för individen, så kan det i sin tur slå tillbaka och äventyra stödet för demokratin.

Hon tar ett exempel från en föreläsning där en student sa att hon uppfattar det som en inskränkning i hennes frihet att behöva gå och rösta vart fjärde år. Sofia Näsström tror att detta handlar om en trötthet, när privatiseringstrenden i samhället har förlagt allt mer av politiskt ansvar på de enskilda individerna.

– Därmed förlorar vi rätten att kunna vara med och påverka och samtidigt vila i förvissningen om att ansvaret för politiken delas av alla. Att gå och rösta uppfattas som ytterligare en börda i stället för en garant för frihet.

Valfriheten kan trötta ut oss
Medborgarna idag befinner sig i en rävsax. De förväntas att som privatpersoner komma med individuella lösningar på kollektiva problem, samtidigt som de uppmuntras att inte tänka på annat än sin egen person. Ett visst mått av valfrihet kan vara bra, men när det tar formen av en systematisk styrmodell för exempelvis skola och hälsovård, så riskerar det att undergräva det som krävs för att demokratin ska fungera och reproducera sig själv över tid.

I sin forskning har Sofia Näsström visat att demokratin har sitt eget fundament, och det utgörs inte av vare sig individuell frihet eller nationell patriotism, utan av ömsesidigt delande av ansvar. Frågor som miljöproblem eller kollektivtrafik är till sin natur inte sådana att de kan lösas av individen. Det är kollektivt konstruerade problem och den typen av problem löser vi bäst genom att konkurrerande uppfattningar möts i politisk konflikt, det vill säga genom kollektiva beslut.

– Läggs ansvaret på dig och mig har vi någonstans slutat tro på demokratins möjligheter, anser hon.

En bieffekt av privatiseringarna är alltså att både medborgarna och politikerna själva tröttnar och i stället för att bära politiken tillsammans får vi bära avsaknaden av politik.

– Valfriheten börjar då ironiskt nog begränsa våra politiska möjligheter. Jag kan välja att ge pengar till frivilligorganisationer, men jag kan inte genom valfriheten påverka den övergripande inriktningen på fördelningspolitiken i landet, exemplifierar hon.

Segregeringen i skolan bidrar
Staffan I. Lindberg, professor i statsvetenskap i Göteborg, har liksom Sofia Näsström noterat en uppgivenhet hos många ungdomar. De senaste tjugo årens tilltagande segregering i den svenska skolan har bidragit till att skillnaderna har ökat när det gäller folkets möjligheter att utöva demokratiskt inflytande.

En studie visar att var fjärde svensk 18-29-åring tycker att det vore bra om Sverige styrdes av en en diktator, och nästan lika många tycker att det är oviktigt om de lever i en demokrati eller inte.

– Många ungdomar går i en skola där de från början ser att de inte har en chans. Om man känner på det viset så är det inte så konstigt om man också börjar fråga sig vad demokratin egentligen är bra för, eller vad den har gjort för mig, säger Staffan I. Lindberg.

Han menar att det är kommunaliseringen av skolan, den fria etableringsrätten och det fria skolvalet som ligger bakom segregeringen och de ökade klyftor som har uppstått.

– Samtidigt ser ungdomarna att alla partier utom Vänsterpartiet vill behålla detta system. Då tycker man kanske att det är bra om det kommer en stark ledare och styr upp det hela, säger han.

Text: Bengt Rolfer, frilansjournalist
Redaktör: Danil Lundbäck, forskning.se
Intervjuade forskare: Sofia Näsström och Staffan I. Lindberg

När Olof Palme 1968 höll ett tal vid Almedalen inför ett hundratal åskådare på ett lastbilsflak kunde han inte veta att det skulle resultera i vår tids starkaste arena för svensk opinionsbildning. Eller vår tids största politiska media- och PR-jippo, beroende på vem man pratar med. Palme var dock en föregångare när det gäller att utnyttja medierna för att nå ut till folket. Sedan dess har politiken medialiserats och medialandskapet utvidgats. Politikerna har blivit allt skickligare på att anamma den kunskap och de verktyg som finns inom PR- och marknadsföring och vi har idag en politisk sektor som säljer in sina ideologier hos väljarna, via bland annat den etablerade pressen. Att nå ut i det tilltagande mediabruset är en utmaning för såväl politiker som deras strateger.

– Alla våra riksdagspartier är mer eller mindre säljorienterade och inriktade på att övertyga väljarna om att partiets politik är den rätta. De paketerar sitt budskap och lyfter fram de delar som aktuella undersökningar visar att väljarna efterfrågar, säger Jesper Strömbäck, forskningsledare och professor i journalistik vid Mittuniversitetet och som deltar vid flera seminarier under årets Almedalsvecka.

I medierna rapporteras dagligen om opinionsmätningar, dess orsaker och konsekvenser; feministiskt initiativ gör ett kanonår, moderaterna tycks ha en identitetskris och kristdemokraterna riskerar att åka ur. Utifrån opinionsmätningarna tar partierna fram strategier för att förbättra eller vända opinionssiffrorna.

– Till viss del kan alla partiers politik och ideologiska grund förändras, men detta har snarare att göra med en anpassning till det samhälle och den tid vi lever i och är oftast ingen medveten strategi för att vinna röster. Men definitionen av ett säljorienterat parti är att det inte förändrar sin ideologi, utan tillämpar marknadsföringskunskaper för att sälja sina argument, säger Jesper Strömbäck.

Flexibel ideologi för större partier
Med utgångspunkt i ett säljorienterat läge finns två andra begrepp som partier förhåller sig till i den politiska kommersen, produktorientering och marknadsorinetring. Mindre partier i Sverige kan luta mer åt ett produktorienterat håll, så som miljöpartiet och kristdemokraterna. De har en starkare ideologisk särprägel och är mindre benägna till att förändra sin politik även om det blir ett negativt valresultat. Men för marknadsorienterade partier är politikens innehåll inte heligt, de är istället villiga att forma sin politik och kommunikation utifrån vad som efterfrågas av väljarkretsen. När till exempel moderaterna blev nya moderaterna justerade de sin ideologi och anammade en mer socialliberal och folklig hållning. I deras fall blev det en framgångsfaktor, men i Sverige där vi har ett flerpartisystem och en trängre politisk arena är det redan svårt att urskilja sig från mängden. Här är det bättre att förlita sig på sin historiska och ideologiska grund, än att försöka anpassa sig efter marknaden. Att nya moderaterna kunde vinna fler väljare på sin förändring och samtidigt behålla sina gamla väljare kan förklaras av att partiet inte hade någon konkurrent på högerkanten – väljarna hade inget annat val än att lägga sin röst på dem. Men enligt den senaste SIFO-undersökningen har förtroendet för moderaterna nu sjunkit.

– Generellt kan man säga att större partier tenderar att gå mer mot ett marknadsorienterat håll, de har den stabilitet och dynamik som krävs för att ändå behålla sina väljare.  Men många av de väljare som är benägna att byta parti är rörliga och problemet med dessa är att de lätt rör sig vidare, berättar Jesper Strömbäck.

Ideologin i fokus – ny strategi
Anpassningen och kappvändandet har gjort att många inte längre ser skillnad mellan socialdemokraternas och moderaternas politik. Likriktningen har blivit ett problem; få partier sticker ut och missnöjespartierna växer som följd. Det faller på strategerna att komma till rätta med de dalande siffrorna och antagligen var Reinfeldts tal på Almedalen ett resultat av detta. ”Gör inte detta mot Sverige”, uppmanade han gällande ett potentiellt regeringsskifte till de rödgrönas fördel och markerade tydligt var moderaternas ideologiska grund vilar. Att debattörer, sakkunniga och politiker själva har spekulerat i huruvida årets riksdagsval blir ett värderingsval, där idéerna kommer att väga tyngre än sakfrågorna, ligger också i linje med den strategin. Kanske har folk tröttnat på mediavana politiker som säger precis vad man förväntas vilja höra. Kanske behöver väljarna ett parti där ideologin är bestående och där partiet står fast i tron på vad som gör samhället bra. Men Jesper Strömbäck köper dock inte bilden av att värderingar skulle vara viktigare i valet i höst än annars.

– Det går inte att särskilja värderingar på det sättet. Man kan inte diskutera värderingar i det politiska samtalet fristående från sakfrågorna, säger han.

Media missar helheten
På samma sätt som partier profilerar sig utifrån vad väljarna vill ha, rapporterar också många medier utifrån vad som säljer bäst, vilket kan resultera i att journalister missar att bevaka en hel del intressanta sammanhang. Många lyfter nog på ögonbrynen åt att Sveriges radio och SVT tillsammans har skickat 200 reportrar för att bevaka Almedalsveckan. Kritiker menar att public service agerar i politikers intressen när de istället för att bevaka samhällsfrågor, bevakar ett politiskt utspel i en PR- och lobbyaktivitet.

– Almedalsveckan är delvis ett mediajippo, med ett mindre antal privatpersoner och istället otroligt många branschmänniskor. Men det är också mycket som faller utanför mediernas radar, som är dåliga på att se helheten. Här sker möten mellan forskare, organisationer och vanliga medborgare. Almedalen utgör en del av en fortlöpande process för opinionsbildning, säger Jesper Strömbäck.

Processen fortsätter, även om Almedalsveckan är slut för i år. Att ideologier måste utvecklas och anpassas till sin tidsanda var något som Palme belyste redan före hans första tal i Almedalen. Att partier gör sitt yttersta för att få röster gör inte idéerna mindre sanna eller riktiga. Forskning visar dessutom att partierna oftast håller vad de lovar och att politiker i hög grad lever upp till sina vallöften. I den meningen kan man lita på den politiska reklamen. Samtidigt kan vi inte lämna över makten och den politiska dagordningen till reklambranschen och lobbyister. Det är upp till media, som skildrar vår verklighet, att kritiskt granska makten och selektivt välja nyheter utifrån vad folket behöver få veta, inte alltid vad vi vill läsa.

Text: Elin Melin, forskning.se
Redaktör: Danil Lundbäck, forskning.se
Foto: Olof Palme på ett lastbilsflak, Almedalen 1968 (Källa:Wikipedia)
Intervjuad forskare: Jesper Strömbäck, forskningsledare och professor i journalistik vid Mittuniversitetet.

Jönköping, 1 maj 2014. Svenskarnas parti har fått tillstånd att demonstrera öppet på gatorna. När medlemmarna går genom staden möts de av sittande människor som blockerar deras väg – en sittaktion i protest mot nazism. Samtidigt tar kyrkan ställning genom att låta klockorna ringa i två timmar – en varning för fara. Sittaktionen får blandad kritik i traditionell media och totalt väcks fem åtal mot personer som vägrar att flytta på sig. Vissa hävdar att aktionen är en demonstration mot demonstrationsrätten och inte mot nazismen. Andra menar att blockaden är en del av den antirasistiska våg som behövs för att knäcka högerextremismen. Även om bägge sidor tycker att det är viktigt att visa motstånd mot rasism, så väcker de olika infallsvinklarna en fråga om vilket tillvägagångssätt som är rätt.

Nazismen i backspegeln
Med färska resultat från årets EU-val ser det ut att gå framåt för högerextrema partier. Även om många av dessa partier förvisso backade i flera länder, så ökade antal mandat totalt sett, framför allt genom franska Front National och Storbritanniens UKIP, som vardera fick 22 respektive 23 mandat. När uttalat fascistiska partier får fotfäste i en demokratisk union är det viktigt att minnas förra gången mänskligheten stod inför en omfattande nazistisk och fascistisk våg. Den gången krävdes ett världskrig med 60 miljoner offer för att få stopp på nazismen och deras bundsförvanter. Enligt Håkan Blomqvist, docent i historia vid Södertörns högskola, är skillnaderna stora mellan de olika tidernas ideologiska landskap. Då var det på caféer och ölhallar som de hetsiga diskussionerna fördes. Politik handlade om muntlig agitation, blockader och fysiskt självförsvar.

– Frågan under mellankrigstiden var inte om man skulle ta debatten – utan om man skulle ta striden, säger Håkan Blomqvist.

Nazisterna fick in representanter i tyska riksdagen 1924. På den tiden existerade inte de lågmälda politiska samtal, partiledarintervjuer och paneldebatter som vi är vana att se idag, där Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson debatterar mot vänsterpartiets Jonas Sjöstedt. Håkan Blomqvist förklarar:

– På den tiden var det gräl, ideologiska strider, kamp och slagsmål. Att kommunistordföranden Ernst Tählmann skulle ha debatterat med Adolf Hitler var helt otänkbart för dem båda. Hitler debatterade överhuvudtaget inte med någon politisk opponent, han var ju ledaren och hans ord var lag.

Idag vägrar många att diskutera med eller ens vistas i närheten av personer med främlingsfientliga åsikter, och de politiska samtalen som förs på krogen, caféer och i hemmen kännetecknas istället ofta av en samstämmighet, där åsikter och värderingar ältas med personer som tycker lika. Det politiskt korrekta bidrar till en polarisering och istället för att bemöta rasismen ersätts den öppna politiska diskussionen av ett moraliserat förmanande till att inta en politiskt korrekt attityd. Samtidigt tycks en ny rörelse mot rasism växa fram och motståndet är mycket starkare idag än för 20 år sedan, när Ny demokrati kom in i riksdagen. I Kärrtorp samlades upp emot 20 000 personer i december i fjol för att visa sitt motstånd mot nazism. Aktionen i Jönköping i maj är ytterligare ett exempel på hur folk med gemensamma krafter hindrar rasister från att framföra sina åsikter offentligt – ett sätt att ta debatten men också striden.

Under 1920-1930-talen var rasism och nationalism överideologier och frågan om nazister skulle släppas in i debatten existerade inte. Istället kunde det etablerade samhället snarare diskutera det omvända, om personer med socialistiska värderingar skulle släppas in i debatten:

– Ska vi verkligen debattera med dessa extremister, socialister, judar och samhällsomstörtare, som talar om alla människors likhet? Jag tror att det är svårt för människor idag att ens föreställa sig hur annorlunda tidsandan och de dominerande ideologisystemen var, säger Håkan Blomqvist.

Ekonomisk oro grogrund för nazism
Samhällsproblemen var under den här tiden många. Europa hade kommit ur första världskriget med 12-13 miljoner döda, samt ytterligare många miljoner offer på grund av inbördeskrig och revolutioner. I Tyskland rådde hyperinflation och efter den stora börskraschen 1929 bredde arbetslöshet och växande fattigdom ut sig. Nationalism var ett självklart tankesätt bland den tyska eliten, de intellektuella och inom vetenskapen. Striden stod mellan högernationalister av olika schatteringar, arbetarrörelsens socialdemokrater och kommunister, samt en del allt svagare liberala riktningar. Demokrati i vår tids mening – parlamentarisk partidemokrati – var på den här tiden nytt och många människor var inte alls säkra på att demokrati var något bra.

– Tvärtom så försökte de stå ut med den, precis som i dagens Irak och i Afghanistan. Men till sist blev demokratin, under trycket av depressionen, alltför kraftlös och hade inte en chans att lösa de katastrofala samhällsproblemen, säger han.

De ekonomiska villkoren framhålls av vissa debattörer som den enda egentliga orsaken till nazismens dåtida genombrott. Andra hävdar att det berodde på att motkrafterna förlorade den ideologiska striden. Men det är inte antingen eller utan både och, understryker Håkan Blomqvist.

Trygga människor ett effektivt vapen
Ekonomisk oro är således en viktig orsak till att högerpopulism vinner gehör och får framgångar såväl i Tyskland på 30-talet som i Europa idag. Vid ekonomiska kristider är folk mer mottagliga för enkla lösningar på komplicerade problem. Detta faktum utnyttjas av nationalister som skyller krisen på syndabockar. På 30-talet var det judarna. Idag är det muslimerna, romerna, invandrarna och flyktingarna, men det kan också vara homosexuella, handikappade eller vilken annan utsatt grupp som helst. Krisen har egentligen inte med de grupperna att göra.

– Människor som känner sig nöjda med sina liv, känner trygghet, framtidstro och inte behöver kämpa om smulorna är därför det effektivaste vapnet mot extremhögern, säger Håkan Blomqvist. Då utgör en liten nazistisk sekt inget större hot.

När en rasistisk rörelse är liten så finns ingen poäng att ge den uppmärksamhet, då kan den bästa strategin vara att bara försöka tiga ihjäl den, menar Håkan Blomqvist. Men de rasistiska rörelserna är inte obetydliga idag. I till exempel Ungern marscherar fascisterna i Jobbik, landets främsta högerextrema parti, på gatorna utan att möta motstånd. Delar av partiets politik har till och med tagits upp av det regerande borgerliga Fidesz och därmed normaliserats.

– Just nu är det ingen katastrof, bedömer Håkan Blomqvist. Men om den ekonomiska krisen fortsätter, arbetslösheten går upp och de fattigare blir allt fattigare – kombinerat med yttre nationella konflikter som den om ungerska minoriteter i grannländerna – så riskerar detta sammantaget att leda till en skräckinjagande utveckling.

Ta debatten – lämna inte walk over
Istället för att rikta all kraft mot att stoppa nazisternas frammarsch i 20-talets Tyskland ägnade sig socialdemokraterna och kommunisterna sig åt att bekämpa varandra. Hitler fick hållas, de borgerliga partierna anpassade sig efter nazisternas krav och Hitler fick stöd från de borgerliga som rikskansler i tyska riksdagen 1932.

– Det är viktigt att stoppa nazisterna i ett tidigt skede, annars blir det ohyggligt svårt senare. Det finns en kritisk tröskel när rasistiska rörelser börjar växa av egen kraft och den nationalistiska logiken förstärker sig själv. Först på 40-talet lyckades omvärlden stoppa nazisterna, men till priset av 60 miljoner döda i andra världskriget. En mycket dyrköpt historisk lärdom, konstaterar han.

Aktioner som den i Jönköping utgör en demonstration mot demonstrationsrätten, men det är i slutändan dessa typer av aktioner och uppslutningar som behövs för att bekämpa rasism. Håkan Blomqvist menar att motsatsen – om rasistiska budskap kunde framföras utan protester – skulle vara ett skrämmande uttryck för demokratins tillstånd.

– Den största tjänst man kan göra nazisterna är att dra sig in i sitt skal och hoppas att allt ska gå bra. Tar man inte debatten lämnar man walk over. Det lämnar fältet fritt för åsikter och påståenden som inte bemöts, avslutar Håkan Blomqvist.

Text: Elin Melin, forskning.se
Redaktörer: Danil Lundbäck, forskning.se och Elin Melin, forskning.se
Intervjuer: Joakim Frieberg, frilansjournalist
Intervjuad forskare: Håkan Blomqvist

Yttrandefriheten är en av demokratins grundförutsättningar, men den är i praktiken inte självklar – inte ens för statsanställda i ett demokratiskt land som Sverige. Det finns idag många exempel på chefer som försöker komma åt uppgiftslämnaren istället för problemet självt, och med fler privata entreprenörer i offentlig verksamhet får traditioner och synsätt från näringslivet ett allt starkare fäste.

– Idag är det oerhört svårt att ge uttryck för sin mening utan att råka illa ut. Jag rekommenderar alltid folk att lämna meddelanden anonymt till medierna om de inte är säkra på att de har chefer som uppskattar att man säger ifrån, säger Lennart Lundquist, professor i statsvetenskap vid Lunds universitet.

Effektivt skydd saknas
Som statsanställd har du rätt att – utan repressalier eller efterforskningar – föra ut dina åsikter eller klagomål om din arbetsgivare, enligt meddelarfriheten. Men för personer som lämnar information, så kallade visselblåsare, behövs ytterligare skydd mot dessa efterforskningar, vilket redan finns lagstiftat i andra länder. USA var det första landet med en specifik lagstiftning: Whistleblower Protection Act, 1989, och sedan dess har allt fler länder antagit särskilda lagar för skydd av visselblåsare: Storbritannien 1998; Nya Zeeland 2000; Sydafrika 2000; Japan 2004; Rumänien 2004; Norge 2007; Kanada 2005; Indien 2010; Jamaica 2011; Irland 2013 och Australien 2013. Sverige saknar en sådan lag.

Begreppet whistleblower växte fram under 1960-talet i USA, även om protester mot oegentligheter har förekommit betydligt längre än så. Det finns flera kända exempel på visselblåsare. En är Ingvar Bratt, som på 1980-talet avslöjade att företaget Bofors AB sålde vapen till länder det enligt lag var förbjudet att handla med. Ett annat aktuellt exempel är Edward Snowden – den 29-årige CIA-agenten som avslöjade de övervakningsprojekt som USA i hemlighet genomfört runt om i världen. Sedan uppgifterna läckte ut har han befunnit sig i exil eftersom han i sitt hemland betraktas som en brottsling och där riskerar att dömas till livstids fängelse – trots att hans avslöjande visade på missförhållande inom den amerikanska säkerhetstjänsten och trots Whistleblower Protection Act.

Personer som Edward Snowden och Ingvar Bratt tycks vara få. Studier har visat att arbetstagare som får kännedom om missförhållanden idag ofta avstår från att slå larm. Vi människor har en förmåga att ignorera saker som sker runt omkring oss, vilket riskerar att leda till maktmissbruk och att brott får fortgå. Problemet är att myndigheterna ofta går på visslaren istället för innehållet, det vill säga de missförhållanden som personen lyfter fram. Istället för att ta informationen på allvar kan cheferna istället hämma debatten och isolera obekväma medarbetare. Även kollegorna reagerar ofta negativt mot visslaren, vilket till exempel Ingvar Bratt belyser i en videointervju för SVT där han berättar om hur människor gav sig på honom med blickar, svordomar, kommentarer och hotbrev.

Det privata möter det allmänna
Så varför tycks vi människor vara så benägna att blunda för det som sker på våra arbetsplatser? Ett vanligt skäl är rädslan för att drabbas av repressalier – som ju inte får ske enligt lag. Lennart Lundquist är bekymrad över utvecklingen med allt fler privata entreprenörer som arbetar på uppdrag av kommuner, landsting och statliga myndigheter. Entreprenörerna för med sig en kultur som i många stycken går på tvärs med den som råder i offentlig sektor. De verkar och uppträder på ett sätt som smittar av sig på myndighetschefer och politiker.

– Privata företag som driver offentlig verksamhet på entreprenad präglas också i hög grad av effektivitetstänkande och i ambitionen att få ner kostnaderna finns sällan utrymme för frågor om medarbetarnas inflytande, säger han.

Som expert på offentlig förvaltning och yttrandefrihet ägnar han stort intresse åt den tystnad som han menar breder ut sig på arbetsplatser inom den offentliga sektorn. Den som säger ifrån kan råka illa ut, särskilt de många anställda som har tidsbegränsade och på andra sätt svaga anställningsformer. Enligt Lennart Lundquist pågår det en urholkning av demokratin i Sverige.

– Yttrandefriheten är en grundpelare för demokratin och alla hinder mot människors rätt att uttala sig och påtala missförhållanden är därför farliga.

Om vi tycker att medborgarna har rätt att få insyn i hur det allmänna bedrivs så kan vi inte tillåta att lojalitetskulturen från företagsvärlden flyttas in i den statliga verksamheten. Även Ulf Petäjä, statsvetare vid Högskolan i Halmstad, som forskat på yttrandefrihet och demokrati, ser problem med det ökade inflödet av idéer från näringslivet till offentlig sektor.

– Tänker man mer företagsekonomiskt, går företaget först. Takhöjden blir lägre för de som har kritiska röster, säger han.

Meddelar- och yttrandefriheten är två av våra viktigaste verktyg för att motverka korruption och slöseri av skattemedel. Kritiska röster borde i så fall uppmuntras, inte tystas, och ett nytt lagstadgat skydd för dem kan göra skillnad. Enligt forskare på området krävs det också att ledningen utbildas i vad det innebär att vara chef för en statligt finansierad verksamhet.

Text: Bengt Rolfer, frilansjournalist. Elin Melin, forskning.se
Redaktör: Danil Lundbäck, forskning.se
Intervjuade forskare: Lennart Lundquist, Lunds universitet. Ulf Petäjä, Högskolan i Halmstad.