”Politiskt korrekt” eller PK är olika i olika tider och på olika platser. PK i Sverige är inte detsamma som PK i Danmark och PK i Sverige idag är inte heller detsamma som PK i Sverige på 1930-talet, då till exempel Karl Gerhards kritik mot nazismen censurerades av vad man skulle kunna kalla PK-högern. Kupletten ”Den ökända hästen från Troja” fick inte sjungas i Stockholm, men blev istället ett exempel på ett uppror mot dubbelmoralen under andra världskriget. Scenografin vid uppsättningen i revyn Gullregn 1940 bestod av en dalahäst ur vilken baletten hoppade fram iklädda tyrolerhattar. Hästen hade munkorg och nattmössa och istället för att sjunga sången läste Karl Gerhard upp förbudet och lagparagrafen.

PK i debatten
Uttrycket PK används ofta som ett slagträ i till exempel invandrardebatten. Begreppet kommer från USA där det började användas på 1990-talet av den kulturkonservativa högern. Det politiskt korrekta stämmer väl överens med åsikterna hos det ledande kulturskiktet i frågor som rör politik och samhälle, vilket idag präglas av en särskild medvetenhet rörande minoriteter och diskriminering. Kärnan i begreppet utgörs inte enbart av sin konkreta innebörd, utan framför allt i form av ett retoriskt grepp för att skapa effekt. Eller som Stefan Jonsson – professor i etnicitet vid Linköpings universitet – beskriver det: ”att definiera det politiskt korrekta handlar lika mycket om att beskriva en retorisk manöver som att utreda ett begrepp”.

Antidemokratisk retorisk strategi
Vissa menar att det är viktigt att motarbeta det politiskt korrekta eftersom det bidrar till en inskränkt yttrandefrihet och hindrar människor att tala och tänka fritt. Bara av staten och massmedierna godkända åsikter tillåts. Andra menar att hotet mot att tala och tänka fritt tvärtom kommer från de som stämplar personer och yttranden som PK. I stället för att respektera andras hållningar och yttranden förlöjligas eller fördöms de som politiskt korrekta.

Stefan Jonsson anser själv att begreppet används på ett antidemokratiskt sätt i debatten när det riktas i första hand mot förespråkare för etniska minoriteters, kvinnors och homosexuellas rättigheter.

– Att använda PK-argumentet är ett bedrägligt sätt att just undvika debatt och istället förminska och förlöjliga för att tysta meningsmotståndare. En antiliberal och antidemokratisk retorisk strategi, menar Stefan Jonsson.

En som inte håller med Stefan Jonsson i frågan är Göran Adamson, universitetslektor i sociologi på Malmö högskola. Han vänder sig emot det sätt som dessa jämlikhetsvärderingar ingjuts i befolkningen, inte emot värderingarna i sig.

– Debattklimatet som präglas av politisk korrekthet bygger på en misstro mot medborgarnas förmåga att utveckla en självständig solidarisk medvetenhet. Istället för att stävja rasism ersätts en öppen politisk diskussion av ett moraliserat förmanande om att inta en politiskt korrekt attityd, säger Göran Adamson.

Det demokratiska problemet med ett sådant lågt tak i debatten är att politiskt korrekta attityder lätt kan bytas ut till sin motsats vid ett skifte av rådande samhällssyn på humanism och demokrati. En självständigt förankrad övertygelse grundad på öppen debatt låter sig inte anpassas på samma sätt.

– Därför präglas debatten i Sverige av polarisering och starka känslor och ger litet utrymme för en vetenskaplig diskussion, säger han.

Leder till värderelativism
Även Pernilla Ouis, docent i Hälsa och samhälle med inriktning på etniska relationer på Malmö högskola, är kritisk till det svenska debattklimatet. Hon påpekar att det idag finns en rädsla för att kritisera en kultur eller kulturellt betingande övertramp, till exempel  hedersvåld.

– Vi behöver kunna diskutera hedersvåld och dess patriarkala strukturer, men den svenska offentligheten har drabbats av en beröringsskräck för att ta i de här frågorna. Bland myndigheter och massmedier finns en motvilja och konflikträdsla, en rädsla för att peka ut och riskera stigmatisera – socialt brännmärka – vissa etniska grupper. Det finns en rädsla för att anklagas för rasism, säger Pernilla Ouis.

Hon menar att detta har lett till en värderelativism, en moralfilosofisk hållning där allt är relativt och varje kulturell betingelse måste ses utifrån sin egen kontext.

– En kulturyttring  får inte anses bättre eller sämre än andra eftersom respektive kultur inte har samma referensramar, säger Pernilla Ouis.

Enligt Göran Adamsson baseras den politiska korrektheten på den rådande ”multikulturalismen”. Även han menar att detta lett till en värderelativism med skilda regler och tillämpningar för olika grupper i samhället. I hans aktuella bok ”Svensk mångfaldspolitik – en kritik från vänster” (Arx förlag, 2014), har han studerat mångfaldsplanerna på svenska universitet och högskolor. Med dessa som exempel vill han föra ut en kritisk diskussion om multikulturalismens dominerande ställning i samhällsdebatten och dess, enligt honom, dolda ideologiska grunder.

– Multikulturalism, är en ideologi som tillmäter alla kulturer samma värde oavsett om de står för en jämlik eller patriarkal människosyn. Kritik mot multikulturalismen avfärdas ofta som fördomsfull, fobisk eller rasistisk. Ideologin framställs ofta som vänsterprogressiv men står egentligen för samma konservativa människosyn som SD, säger Göran Adamson.

En trojansk häst
Det vällovliga syftet med mångfald är att aktivt synliggöra, lyfta fram och stärka svaga etniska grupper.

– SD vill särbehandla svenskarna och multikulturalisterna vill särbehandla alla andra etniska grupper, men båda förespråkar särbehandling på etnisk grund. Multikulturalisternas idéer kan te sig liberala och humanistiska, men visar sig också vara en trojansk häst, för när de talar om etnicitet, rötter och historia, så för de samtidigt in samma språkbruk i debatten som rasisterna, menar Göran Adamson.

Detta kan yttra sig i form av positiva beskrivningar som man låter gälla för alla invandrare. Ett exempel kan vara att ”de för med sig spännande nya maträtter och kultur”. Genom att säga så exotiserar, idylliserar och romantiserar man invandrargrupper och deras kultur – en form av nationalism å andras vägnar. De tillåts inte vara människor på gott och ont och ha den mångfald och pluralism av identiteter som andra svenskar utan ses bara som representant för sin etnicitet – ett uttryck för en distanserande, imperialistisk, von oben-attityd.

– Synsättet riskerar låsa in invandrargrupper i ett ”Skansen”, ett hinder för utveckling och förståelse mellan människor och ett hinder för att komma in i det svenska samhället, säger han.

Mångfald och rättigheter
Frågorna är alltså inte oproblematiska. Mångfald utgör å ena sidan ett politiskt slagträ i kampen för ett mer jämställt samhälle. Till exempel för homosexuella i kampen mot att det finns något som är ”normalt”. Samhället tillämpar kvotering, så kallad positiv särbehandling, för att motverka den strukturella diskrimingering som anses finnas inbyggt i samhället. Detta görs för att till exempel inte få en helt vit och manlig poliskår, för att inte alla som heter Mohammed ska sållas bort vid anställningsintervjuer och för att kvinnor ska få samma förutsättningar som män.

– Kritiken mot mångfalden riktas inte mot pluralism eller variation av individer, utan mångfald av etniska grupper. All kollektivism drabbar individens fria val. Mångkulturalismen ser individen bara som representant för sin etniska grupp medan svenskar erkänns som individer med individuell variation. Svenskar och invandrare måste istället ges samma rättigheter – om multikulturalismens antirasism ska anses trovärdig, säger Göran Adamson.

Stefan Jonsson, Linköpings universitet, påpekar att alternativet – ingen mångfald – är ännu värre.

– Det beror helt på vilken betydelse man lägger i begreppet. Om folk med olika kulturell bakgrund isolerar sig i sina grupper och inte möts och utvecklas, så blir multikulturalismen destruktiv. Om den däremot står för ett positivt bejakande av kulturella skillnader och utvecklande möten, är det positivt för samhället, säger Stefan Jonsson.

Innebörden av att försvara ett mångkulturellt samhälle kan alltså vara
att visa respekt inför andra kulturer, utan att det för den skull
behöver innebära att vi accepterar alla dess yttringar eller avvarter,
om dessa till exempel samtidigt strider mot svensk lag eller mot FN:s
deklarationer om de mänskliga rättigheterna.

Text: Elin Melin, forskning.se och Danil Lundbäck, forskning.se
Redaktör: Elin Melin, forskning.se
Intervjuer: Joakim Frieberg, frilansjournalist
Intervjuade forskare: Göran Adamsson, Malmö högskola. Stefan Jonsson, Linköpings universitet och Pernilla Ouis, Malmö högskola

Frågan går först till Michael Karlsson, docent i medie- och kommunikationsvetenskap vid Karlstads universitet. Hans spontana svar är att sociala medier inte hart betytt särskilt mycket i det avseendet, och om det har betytt något så är det knappast positivt för demokratin, säger han.

En faktor som begränsar sociala mediers betydelse är helt enkelt att alla inte har internet, inte ens i Sverige. Här står cirka 10 procent av befolkningen utanför och räknar man in övriga sociala medier blir det ännu fler. Forskningen visar att varje teknisk innovation har mekanismer som stänger ute folk. Men inte ens bland de som faktiskt använder sociala medier har de särskilt stor betydelse.

– Sociala medier diskuteras ofta med positiva förtecken, ungefär som en katalysator för socialt engagemang. Men i takt med att utbudet växer blir det också viktigare att se vilka användarna är och vad de har för intressen, säger Michael Karlsson.

Han konstaterar att en allt större andel människor är ”nyhetsundvikare”. Många söker sig i stället till underhållning, förströelse och innehåll som ligger i linje med de egna intressena. Därför kan värdet för politiker att vara flitiga användare av sociala medier ifrågasättas – hur modernt det än kan verka.

TV är fortfarande större
– De flesta människor är inte på nätet för att ta del av politik. Risken är att du som politiker bara når dina redan frälsta. Vill man nå ut till många är tv än så länge det bästa mediet, säger Michael Karlsson.

Vi behöver bara gå till oss själva för att inse hur det fungerar och vilka vi når. Som individer tar vi våra positioner i den virtuella miljön utifrån våra positioner i den sociala miljön.

– 90 procent av mina Facebookvänner är medieforskare, säger han.

Ser man till vad som produceras på sociala medier är det tydligt att det politiska innehållet tappar mark till förmån för underhållning och livsstil. Detta är en internationell trend, att sociala medier talar mer till det konsumerande jaget än det politiska.

För vem av vem?
En annan fråga är vem som producerar innehållet på sociala medier. Forskarnas svar är att det framför allt är aktiva medborgare, men också organiserade intressen inom den politiska högern, främst långt till höger. Informations- och konsultbranschen ökar väldigt mycket.

– Man kan säga att det har blivit många fler informationstränade som producerar innehållet och långt färre tränade journalister som granskar det, säger Michael Karlsson.

Hans slutsats är att sociala medier inte har någon stor betydelse för demokratin – i alla fall inte om målet är att få till ökat deltagande och högre kvalitet på det offentliga samtalet. Möjligen spelar de sociala medierna rent av en negativ roll. Observera att detta gäller för Sverige. I länder med auktoritära regimer som Egypten under den arabiska våren skedde stora sociala förändringar som delvis (inte enbart) var kopplade till sociala medier.

Christian Christensen, professor i journalistik vid Stockholms universitet, tar även han upp den arabiska våren och att det vi såg där var en demokratisk utveckling som var kraftigt kopplad till användningen av Facebook och Twitter. Även om det sedan slog tillbaka tror han att de sociala medierna kan bidra till att utveckla demokratin.

­– De ger tillgång till information, möjlighet att sprida den och att som medborgare delta själv på ett helt annat sätt än för 30 år sedan, säger han, men påpekar samtidigt att man delvis överdriver vad man kan göra med all den information som sprids. Det är till exempel inte många vanliga medborgare som kan hantera Wikileaks. De är beroende av de etablerade mediernas rapportering. Det handlar om ett samspel mellan etablerade och sociala medier.

– Sociala medier är både bra och dåligt för demokratin. Vi får inte glömma att de – precis som andra medier – inte enbart används i demokratiska syften, utan också för övervakning och förtryck, avslutar Christian Christensen.

Text: Bengt Rolfer, frilansjournalist.
Redaktör: Danil Lundbäck, forskning.se
Intervjuade forskare: Michael Karlsson och Christian Christensen

Henrik Ekengren Oscarsson, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, anser att Sverige har blivit en ”tyckokrati” och han har myntat uttrycket ”åsiktskorridoren” för att beskriva det snäva debattklimatet i Sverige: ”den buffertzon där du fortfarande har ett visst svängrum att yttra en åsikt utan behöva ta emot en dagsfärsk diagnos av ditt mentala tillstånd”.

Enligt Oscarssons forskning finns det åsikter som är rätt utbredda bland befolkningen, men som nästan helt saknas i det offentliga rummet. Ett exempel är att 45 procent av svenskarna säger sig tro på Gud, men den som flaggar för gudstro i samhällsdebatten kommer att bli attackerad på olika sätt.

– Det är klart att man får tycka vad man vill, men man måste vara beredd på att man kan få det hett om öronen. Den som uttrycker åsikter som inte är så ofta företrädda i samhällsdebatten riskerar att bli smutskastad.

Det som Henrik Ekengren Oscarsson i första hand vill komma åt är just tonen i debatten. Han menar att vi lever i en ”tyckokrati”, där människor hela tiden tycker en massa saker. Debatter idag handlar ofta om sekundsnabba avfärdanden istället för en intellektuell nyfikenhet på motståndarens argument.

Vems är felet?
– Det är en otrevlig debattkultur som har vuxit fram som vi måste göra något åt. Folkrörelsesverige har försvunnit och resultatet har blivit mer av pajkastning i sandlådan. Vi behöver få tillbaka folkbildningen i det här landet och vi behöver öva oss dagligen i att debattera och lära oss att visa intresse och respekt för våra meningsmotståndares argument. Detta kommer att generera en hälsosam debattlust och ett brett, folkligt engagemang för ett bättre samhälle.

En önskvärd utveckling vore att det förs in fler sakargument i debatten. Det ska inte räcka att bara flagga åsikter, vi bör också ta oss tid att tala om varför vi tycker som vi gör och vilka argument som ligger bakom. Detta hinns inte med idag när allting ska gå så fort.

– Ibland måste man stanna upp och ta lite tid på sig för det är av sakargumenten vi lär oss någonting. Vi som gillar politik tycker det är njutbart att lyssna när ståndpunkter bryts mot varandra och sakargument läggs upp på bordet och nagelfars, säger Henrik Ekengren Oscarsson.

Han efterlyser också lite mer av intellektuell hederlighet, att man visar respekt för motståndaren och ödmjukhet inför att andra kan ha kommit fram till motsatta uppfattningar än man själv. De som missgynnas av det snäva debattklimatet är framför allt unga människor som inte redan har färdiga åsikter i samhällsfrågor. De behöver forum där argumenten bryts mot varandra.

Vad är lösningen?
– En snäv åsiktskorridor gör att vi riskerar tappa det folkbildande debattklimatet, där människor kan lära sig nya saker och inte bara vem som tycker vad och vilka som står i konflikt med vem. Det innebär en förlust för demokratin. Jag inser att vi inte kan förvandla den svenska samhällsdebatten till ett akademiskt seminarium, men vi måste hitta en bättre balans mellan sandlådan och seminariet. Debatten ska absolut inte bara vara till för proffstyckare med färdiga åsiktspaket att slå varandra i huvudet med. Det vet vi som håller på med opinionsmätningar dagarna i ända, att oavsett vilka frågor vi ställer,
så är ändå det allra vanligaste att människor inte har någon färdig åsikt.

Hans lösning är att släppa loss debattglädjen och sakargumenten och att ha en intellektuell nyfikenhet på motståndaren, vilket kräver mer tid och plats.

– Visst ska man få tycka vad man vill, det är något vi ska vara rädda om. Just därför måste vi se till att åsiktskorridoren blir så bred att det får plats en levande debatt så att det blir lustfyllt och meningfullt att debattera. Debatten måste även få vara till för de som inte har tvärsäkra åsikter, avslutar han.

Vi har svårt att ändra oss
Medieforskaren Michael Karlsson vid Karlstads universitet konstaterar dock att personer med en bestämd politisk åsikt i en sakfråga har väldigt svårt att ändra uppfattning, även om nya kunskaper kommer fram som talar emot denna uppfattning.

– De flesta tycker att det är bekvämt att hålla fast vid sina åsikter och väljer gärna bort sådant som går emot den uppfattningen. Sverigedemokraterna går till exempel inte så gärna in på DN:s kultursida.

Enligt Michael Karlsson är det en grundtes inom all propaganda att det inte går att övertyga folk om annat än att behålla den åsikt de redan har. Att det fungerar så beror inte bara på att folk tycker att det är jobbigt att byta åsikt, utan också på att de faktiskt ignorerar kunskap. Trots detta händer det ändå att folk byter parti mellan valen, men det beror på att många inte har en fast åsikt och att politik inte är så viktigt för dem, säger Michael Karlsson.

Text: Bengt Rolfer, frilansjournalist.
Redaktör: Danil Lundbäck,forskning.se
Intervjuade forskare: Henrik Ekengren Oscarsson och Michael Karlsson

Den allmänt spridda bilden av svensken är en blond- och blåögd person, ett utseende som långt ifrån alla svenskar har. Om vi ser till respektive storstad (Stockholm, Göteborg och Malmö) är drygt 40 – 50 procent av alla under 18 år antingen födda utomlands eller har två föräldrar som är det. I förorterna är det betydligt fler. Den bild som finns av svensken stämmer helt enkelt inte överens med det Sverige vi lever i idag.

– Vi är ett mer blandat folk än många är medvetna om, vilket dels beror på att städer som Stockholm är väldigt segregerade. Som vit, svensk innerstadsbo kan man tro att Sverige ser ut på ett visst sätt eftersom det i innerstan endast bor runt sju procent med utomeuropeisk bakgrund, säger Catrin Lundström.

Hon är sociolog och verksam vid Tema Kultur och Samhälle vid Linköpings universitet och har i olika forskningsprojekt sett hur såväl klass, etnicitet och ras hänger ihop och är kopplade till huruvida vi uppfattar någon som svensk eller inte. I sitt avhandlingsarbete där hon följde unga, svenska kvinnor med latinamerikanskt påbrå framkom att kvinnorna i möte med vita infödda svenskar blev betraktade som invandrare – trots att de hade bott i Sverige i hela sitt liv och själva såg sig som svenskar.

– Det var en negativ känsla förstås, de drog slutsatser om att man måste vara född här för att vara svensk, men att de själva som var födda här ändå inte uppfattades som svenskar. Samtidigt framkom det att personer med påbrå från andra länder än latinamerikanska såg dem som svenska, utifrån att kvinnorna delade synen på sexuell frigjordhet som finns i Sverige, säger hon.

Alltid bättre att vara svensk?
I Sverige finns ett socialt krav på och strävan efter att invandrare ska integreras i samhället och passa in i den svenska modellen, som ofta anses vara bättre. Men när det gäller det omvända, att vi svenskar bosätter oss i andra västländer, finns inte samma krav på integration. Att framhäva sin nationella identitet kan istället generera ett så kallat ”rasifierat kapital”. I studier som har gjorts på kvinnor som emigrerat från Sverige till exempelvis USA är detta rasifierade kapital tydligt. Kvinnorna, som trots att de har bott i utlandet större delen av sina liv, identifierar sig själva som svenskar vilket de också drar vinning av. Sverige uppfattas som ett rikt, välorganiserat och med amerikanska mått jämlikt och framgångsrikt land. I USA kan de göra en klassresa uppåt genom sitt svenska ursprung.

– Det rasifierade kapitalet är också kopplat till skönhetsideal och uteseende. Att vara svensk, med vit hy, blond och blåa ögon anses vara vackert. Genom att framhäva sitt ursprung förstärks också bilden av svenskar som blonda och blåögda – trots att det inte förhåller sig så idag.

Motsvarande kapital kan också finnas hos de latinamerikanska kvinnorna bosatta i Sverige, men förutsätter att personen rör sig inom rätt kretsar och har en bakgrund inom medelklassen.

– I relation till den latinamerikanska musikvåg som drog över Sverige under 2000-talet kan kvinnorna uppfattas som mer intressanta. Men motsvarande kvinna från arbetarklassen signalerar framför allt förortstillhörighet, med de stereotyper som knyts till denna, säger Catrin Lundström.

Behovet av identitet är naturligt
År 2007 orsakade Sverigedemokraternas, SD:s, talesperson för invandringspolitik Mattias Karlsson stort rabalder när han sa att den svenskfödde fotbollsstjärnan Zlatan inte var svensk, att han hade ett kroppsspråk som inte var svenskt. Partiledaren Jimmie Åkesson beskrev Zlatan som en legosoldat i det svenska landslaget. Även sportjournalister beskrev honom som ickesvensk innan han slog igenom.

– Att kunna definiera svensk identitet är centralt för SD. Om fokus i den politiska debatten riktas mot den typen av så kallas identitetspolitik, känslobaserade frågor om vem är jag, vilka är de andra, då vinner SD på det, säger Anders Hellström, docent i statsvetenskap på MIM, Malmö Institute for Studies of Migration, Diversity and Welfare, Malmö högskola.

Samtidigt menar Anders Hellström att det är naturligt att ha behov av en identitet, känna tillhörighet och ha en trygg plats där man känner sig hemma.

– Hos SD:s meningsmotståndare har å andra sidan antinationalismen blivit en viktig identitet. Ja, även som nationell identitet paradoxalt nog. Vi är svenskar, och som sådana är vi emot nationalism, för alla människors lika värde, för solidaritet och för en generös flyktingpolitik.

I takt med att Sverigedemokraterna gått framåt i opinionsunderskningarna har en motopinion vuxit sig ännu starkare, som står för mer tolerans och människors lika värde. Inför EU- och riksdagsvalen i år har utvecklingen av den här opinionen nu fått karaktären av en folkrörelse, konstaterar Anders Hellström. Nästan överallt i landet där SD håller valaktiviteter visar den här rörelsen sitt missnöje mot SD:s politik. I huvudsak använder de fredliga medel genom att vända ryggen till talarna och protestera mot att partiet bjuds in till arbetsplatser. 

Svenskheten är konstruerad och föränderlig
Vad den etniska identiteten betyder för olika individer är olika. Vi människor har alltid varit i rörelse och de etniska identiteterna idag är mångfacetterade och skapas i olika kontexter, man kan till och med ha flera under en och samma dag. Catrin Lundström tror att bilden av svensken kommer att förändras framöver, men hur lång tid det tar är svårt att svara på. I Storbritannien, som haft en stor invandring under den postkoloniala tiden, har integrationen varit mer framgångsrik. Men att jämföra Sverige med Storbritannien är inte riktigt rättvist eftersom där har de haft en relation till sina kolonier. Till Sverige flyttar folk från massvis med länder som vi inte har en historisk koppling till.

– Bilden av svenskheten kommer skrivas om, det är oundvikligt. Då är det plötsligt okej att vi ser olika ut, vi uppfattas ändå som svenskar. Det är bara att vänja sig, säger Catrin Lundström.

Text: Joakim Frieberg, frilansjournalist
Redaktör: Elin Melin, forskning.se
Intervjuade forskare: Catrin Lundström samt Anders Hellström.

– I den allra enklaste formen av demokrati ”Valdemokrati” (se nedan punkt 1), bestämmer folket dels vilka som ska sättas vid makten och dels vilka som ska avsättas. Det betyder att vi som folk ska kunna göra oss av med våra folkvalda makthavare – ”throw the rascals out” som engelsmännen säger – antingen för att vi är missnöjda med deras åsikter eller deras insatser.

Med denna begränsade definition är det visserligen folket som bestämmer, men så fort frågeställningen fördjupas från att ”bara gå och rösta” till något som innebär att folket även tillåts vara med och styra politikens innehåll på olika sätt, ja då blir frågan genast mer komplicerad.

– Om vi tar modellen deltagandedemokrati (punkt 5) – det kan vara deltagande i form av att skriva en artikel eller att själv bli aktiv i ett politiskt parti – så krävs det oerhört mycket mer av folket, politiken och de politiska institutionerna. Människor har väldigt olika förutsättningar att utöva demokrati på det sättet, framför allt på grund av utbildningsnivå och socioekonomisk ställning. Man behöver inte vara professor i statsvetenskap för att se att ,här finns en risk för politisk ojämlikhet, säger Staffan I. Lindberg.

Hur vi bildar oss en uppfattning
En viktig fråga i detta sammanhang är hur det går till när folket bildar sig en uppfattning i olika frågor och hur välgrundade deras val egentligen är. Valforskarna har märkt att klassröstningen (alltså att man röstar utifrån sin klasstillhörighet) minskar och att åsiktsröstningen ökar (det vill säga att vi gör allt mer välgrundade val).

– Mycket tyder på att det är allt fler som sätter sig in i sakfrågorna innan de bestämmer sig. Samtidigt är det en större andel som är osäkra på vilket parti de ska välja. Därtill finns en “mättnadseffekt” – de som redan har sin uppfattning klar och inte tycker att de behöver ompröva den, säger Staffan I. Lindberg.

Demokratiforskaren Sofia Näsström vid Uppsala universitet ser också problemen med politisk ojämlikhet.

– För att demokratin ska fungera måste det finnas forum för debatt där alla har chans att kritiskt granska makten och bilda sig en åsikt. Att rösta är inte bara att säga ja eller nej, det är vägen dit som räknas, säger hon.

Utifrån detta perspektiv menar hon att vi, för att besvara frågan om folket verkligen bestämmer, först måste definiera vad ”folket” är och vilken arena som är ”rätt” forum för respektive debatt. I ljuset av ökad globalisering och migration är begreppet folk en ytterst omstridd fråga, menar hon. När besluten i allt högre utsträckning fattas på en annan nivå än där vi utkräver ansvar i nationella val uppstår problem. Möjligheten att utöva vår demokratiska rätt minskar.

– Den ekonomiska krisen i Europa har drabbat länderna väldigt olika. I många länder väcks kritik mot det faktum att konsekvenserna av den ekonomiska politik som förs på överstatlig nivå ska hanteras av respektive land, utan att dessa har inflytande över den politik som förs. Om den asymmetrin inte åtgärdas kan det i längden undergräva demokratin i nationalstaterna. Det vore en farlig utveckling, säger Sofia Näsström.

Transnationell demokrati
För att hantera detta dilemma skissar hon på något slags ”transnationell demokrati” – en teoretisk demokratimodell för att skapa bättre symmetri mellan politiska beslut och ansvarsutkrävande. Denna kan vara förenlig med flera av de sju modellerna nedan. Det handlar mer om själva formen för demokratin – på vilket sätt den kan organiseras över nationsgränser – än dess natur. Hur det ska gå till att skapa en sådan modell i praktiken är politikernas och folkets/folkens uppgift.

– Det är en enorm utmaning, men samtidigt helt nödvändigt, anser Sofia Näsström.

Världen har förändrats snabbt under de senaste 200 åren och delvis sprungit ifrån begrepp som folk och demokrati. Nu behöver vi se över och modernisera dessa definitioner för att få till en meningsfull debatt kring medbestämmande i det moderna samhället.

De sju demokratimodellerna

1. Valdemokrati: Kärnan i en modern demokrati. Fokuserar på möjligheten att välja och avsätta politiska ledare i öppna och rättvisa val. Vissa politiska fri- och rättigheter upprätthålls även mellan valen, främst åsikts- och yttrandefrihet samt organisations- och mötesfrihet.

2. Liberal demokrati: En företrädesvis amerikansk demokratisyn där värdet av individens frihet och värdet av att motverka en ”majoritetens tyranni” ges stor betydelse.

3. Majoritetsdemokrati: Principen att man sätter störst värde på att majoriteten i en demokrati faktiskt ska kunna genomföra sin vilja. Institutioner utformas med betoning på maktkoncentration och maximalt genomslag för folkmajoritetens åsikter.

4. Konsensusdemokrati: En demokratisyn som utgår från värdet av att alla grupper syns och hörs och får en del av den politiska makten för att lojalitet med demokratin ska upplevas som meningsfullt.

5. Deltagardemokrati: Har djupa rötter i visionen om direktdemokratin. Den betonar maximalt folkligt deltagande i alla samhällets och politikens sfärer. I modern tappning kan institutioner som gör det enkelt att hålla folkomröstningar på alla nivåer räknas hit.

6. Deliberativ demokrati: En nyare trend som framför allt betonar värdet av att demokratin karakteriseras av ett rationellt åsiktsutbyte och förnuftsbaserat politiskt samtal i den offentliga sfären.

7. Egalitär demokrati: Har sina rötter inom socialliberalt och socialistiskt tänkande. Framhäver värdet av att alla medborgare ska ha samma faktiska – inte bara formella – möjligheter att utnyttja sina politiska rättigheter.

Text: Bengt Rolfer, frilansjournalist.
Redaktör: Danil Lundbäck,forskning.se
Intervjuade forskare: Staffan I. Lindberg och Sofia Näsström

Johan Fornäs är professor i medie- och kommunikationsvetenskap vid Institutionen för kultur och lärande vid Södertörns högskola och pratar gärna om flaggor, men försöker också förklara hur symboler och identiteter förändras över tid.  Det vi kanske tror är något som alltid har varit på ett visst sätt, har inte det.

Nationell identitet är en europeisk 1800-talskonstruktion, som går emot myten om nationen som evig och naturlig. Det skapas kollektiva minnen som utger sig för att stå på evig och orubblig grund, men egentligen är föränderliga. Centralmakten kan använda sig av medveten patriotisk propaganda för att mobilisera stöd, men identitet är också beroende av en folklig massrörelse som bygger på grundläggande psykologiska behov av närhet och gemenskap. Identiteter skapas genom långvariga processer, med många samverkande idéer och historiska omvälvningar. Nationer förvaltar sedan sina mytologiska arv i en historieskrivning som lyfter fram det man har användning för av politiska symboler, språk och kultur, medan övrigt hamnar på den idéhistoriska soptippen. På det viset har den svenska flaggan gamla anor, som går tillbaka många hundra år i tiden. Det gula i svenska flaggan står mest troligt för guldet i de gyllene tre kronor. Kanske var gult och blått Karl Knutsson Bondes favoritfärger. Ingen vet längre exakt varför flaggan ser ut precis som den gör, men den väcker i alla fall många olika starka känslor beroende på i vilken tid och i vilket sammanhang den förekommer.

– Den nationella identiteten är inte evig, naturgiven eller oföränderlig, säger Johan, den är tvärtom stadd i ständig evolution. Nationen är en konstruktion och det är inget fel med det – Europa är också en konstruktion (äldre än Sverige dock). Konstruktion är inte synonymt med illusion eller falskt påhitt. Sverige och Europa existerar, även om de inte alltid har gjort det, men identiteterna förändras hela tiden och övergår i något annat. Vissa symboler och idéer utvecklas vidare av senare generationer och andra faller i glömska. Inget konstigt med det.

Flaggan i debatten
Nationell identitet är seglivad, men ingenting är evigt och världsekonomins globalisering och den nya tidens integrationsprocesser håller sakta på att nöta ner våra traditionella uppfattningar om stat och land och folk. Då är frågan, vilka nya identiteter kan vi se fram emot istället? Kan vi som EU-medborgare i framtiden eller kanske redan nu identifiera oss med EU-flaggans budskap? Ja, vad har den för budskap egentligen? Det visar sig att även om EU-flaggan är ett nytt påfund, så kan den väcka minst lika mycket diskussion som den svenska.

– EU-flaggan, som egentligen borde heta europaflaggan, eftersom den används som symbol för hela Europa och av alla länder i Europa, även de som inte är med i EU (till exempel Norge), har använts som slagträ på båda sidor av debatten, av både EU-skeptiker och EU-förespråkare, men även bland EU-förespråkarnas undergrupperingar; federalister vs antifederalister och mångfaldförespråkare vs enhetsivrare.

Europaflaggan känner vi alla till, men det många inte vet är att Europeiska unionen också har ett motto: Förenade i mångfalden.

– EU-förespråkarna menar att stjärnornas storlek, att alla är lika stora, visar att vi alla är ”förenade i mångfalden” och att alla länder är lika viktiga. EU-skeptikerna å andra sidan hånar flaggan för att den är tom i mitten och menar att det illustrerar avsaknaden av en gemensam kulturell identitet och att alla länder är så olika att det är omöjligt att samsas under en och samma symbol och värdegrund. Mångfaldförespråkarna ser mångfalden mer som en resurs än som ett hinder och anser att den tomma ytan i mitten istället signalerar att det inte finns någon centralmakt och att alla medlemsstater är likvärdiga, där alla stjärnor har samma avstånd till centrum, vilket också är en bild av den offentliga arenan, eller den grekiska agoran.

Men det är bara tolv stjärnor, trots att det aldrig var en stjärna för varje land. Antalet stjärnor valdes för sin symboliska innebörd, för att symbolisera något som är upphöjt och heligt, dels genom att låna ur den kristna mytologin kring tolvtalet och helgonglorian, men att det även gäller andra begrepp, som antalet månader och timmarna på dygnet. Stjärnorna konnoterar även de något som är högre och mäktigare än det värdsliga perspektivet, med nationell osämja och andra jordnära trivialiteter.

– Dels antyder stjärncirkeln att Europa uppfattar sig som på något vis upphöjt och upplyst. Å andra sidan är stjärnorna jämlikt stora, vilket antyder en demokratisk grundsyn som också stärks av att stjärncirkelns mitt (d.v.s. maktens centrum) inte är ockuperat av någon fast härskare. Men samtidigt saknar de identiska stjärnorna något uttryck för den nationella och kulturella mångfalden, vilket lett till att man ibland försökt utveckla alternativa varianter, exempelvis när gayrörelsen gett stjärnorna regnbågsfärger eller när EU lät arkitekten Rem Koolhaas utforma den kompletterande symbolen med en streckkod som sätter samman medlemsländernas flaggfärger i ett glatt spektrum.

Myterna modifieras
Det finns många lobbyorganisationer som har försökt och hela tiden fortfarande försöker påverka och styra mytbildningen av det europeiska och påverka den symbolskapande processen på olika sätt. En sådan organisation är Paneuropeiska unionen, en kristen partipolitiskt obunden sammanslutning av 36 medlemsföreningar i 26 länder i Europa, som grundades redan på 1920-talet. De har själva en flagga med ett gul-rött solkors i mitten, som de föreslog att Europarådet också skulle anta, men det förslaget blev nedröstat av alla länder, inklusive Sverige, för att man vill ha det mer sekulärt. Paneuropeiska unionen har numera satt dit Europastjärnorna runt sitt kors, och det är inte ovanligt att europaflaggan på det sättet kompletteras med en symbol i mitten, för att signalera att man i just det sammanhanget vill fokusera på en specifik fråga inom EU. Turkiet hade till exempel en halvmåne i mitten vid ett symposium i Istanbul om europeisk identitet. Den svenska flaggan får enligt lag 1982:269 inte på det sättet ”förses med märken, bokstäver eller andra tecken”, vilket alltså tycks tillåtas och hos vissa grupper kanske rentav även uppmuntras inom EU – åtminstone pekar det på en inneboende symbolisk möjlighet med stjärncirkeln, att inbjuda olika aktörer till att framträda och mötas på den arena som flaggan representerar.

– Att tillhöra en grupp har alltid varit psykologisk viktigt för människan, men det hindrar inte att vi samtidigt också kan se nyktert på våra identiteter och acceptera att de är föränderliga och anpassningsbara, avslutar Johan Fornäs.

 

Text: Danil Lundbäck, redaktör forskning.se