– Vi har redan gjort en pilotstudie som pekar på att rädslan minskar. Nu hoppas vi på lika goda resultat i en större studie, säger han.
Klaas Wijma är professor i medicinsk psykologi vid Linköpings universitet. Hela sitt yrkesliv har han kombinerat klinisk verksamhet med forskning och det är framförallt kvinnors hälsa som har intresserat honom. Tillsammans med sin fru, professorn Barbro Wijma har han drivit en klinik för kvinnor som blivit utsatta för övergrepp och disputationen i början av 1980-talet handlade om psykiska reaktioner på hysterektomi, det vill säga att ta bort livmodern.
– Jag har alltid burit på en övertygelse om att kvinnofrågor är viktiga, säger han.
Just nu är han själv handledare för fyra doktorander, varav tre arbetar med förlossningsrädsla.
– Ur ett psykologiskt perspektiv händer det mycket med kvinnan under en förlossning. Om förlossningen inte går bra kan det påverka hennes psykiska hälsa. Alla vinner på att förlossningen går bra, kvinnan, barnet, partner och i förlängningen också samhället, säger Klaas Wijma.
Nytt med behandlingsstudier
Han berättar att rädslan för att föda kan delas in i tre faser. Icke-gravida kvinnor som är så rädda att de helst inte vill bli med barn. Kvinnor som är rädda under graviditeten och kvinnor som är rädda på grund av att förlossningen eller tiden efter varit svår.
– Vi har studerat alla de tre faserna. Däremot är det nytt för oss att arbeta med behandlingsstudier och för mig som kliniker känns det väldigt roligt, säger Klaas Wijma.
I princip alla gravida kvinnor är mer eller mindre rädda inför förlossningen. Men ungefär sex procent av de gravida är mycket rädda och två procent lider av förlossningsfobi.
– Den svåra rädslan går att jämföra med en ångestsjukdom. Den kvinna som dessutom lider av fobi har det extra svårt eftersom den fruktade situationen obönhörligen närmar sig och inte går att undvika. Det blir en speciell sorts ångest som upptar kvinnans tankar och känslor nästan jämt, säger Klaas Wijma.
Kejsarsnitt är inte den bästa lösningen
Hjälpen som finns varierar över landet och från klinik till klinik. På en del ställen finns läkare eller psykologer som är kunniga och kan hjälpa kvinnan. För kvinnor som bor i, eller i närheten av, en större stad finns det möjlighet att gå på specialistmödravård, så kallad Auroraverksamhet.
– Utvärderingar av Auroraverksamheten visar att kvinnornas rädsla inte minskar, men att de känner sig hjälpta. Och det är ju inte samma sak. Förtroendet för sjukvården ökar, men rädslan blir inte mindre, säger Klaas Wijma.
För många förlossningsrädda kvinnor löses situationen med ett planerat kejsarsnitt. Det är också vanligare att förlossningen slutar i akut snitt om kvinnan har en stark förlossningsrädsla, än om kvinnan inte har det.
– Om kvinnan är rädd och spänd från början leder det ofta till en ond spiral där personalen känner sig otillräcklig eller inte riktigt vet hur de ska bemöta kvinnan, vilket i sin tur kan förstärka kvinnans oro. Då är det inte ovanligt att kvinnan blir så stressad och situationen så ohållbar att akut kejsarsnitt ses som enda lösningen, berättar Klaas Wijma.
Terapiform som kan hjälpa många
Men Klaas Wijma menar att de medicinska nackdelarna med kejsarsnitt är så stora att ingreppet helst ska undvikas om det inte är medicinskt motiverat.
– Kejsarsnitt kan knappast ses som en behandlingsmetod för svår förlossningsrädsla. Rent medicinskt finns det också fördelar med att föda vaginalt, säger han.
En internetbaserad KBT-terapi som hjälper kvinnor att bli av med sin rädsla skulle lösa många problem. Förutom att den är billig och tillgänglig oavsett var i landet man bor är den också fri från väntetider. Så fort en kvinna behöver hjälp kan hon ta del av terapin på tider som passar henne och i hennes egen takt.
Tillsammans med Gerhard Andersson som är professor i klinisk psykologi testar Klaas Wijma nu internetbaserad KBT på åtta kliniker i södra Sverige. Gerhard Andersson har tidigare visat att KBT på internet fungerar bra vid tillstånd som depression, social fobi och panikångest.
Resultatet ska jämföras med en grupp kvinnor som fått terapeutledd KBT-behandling.
– Upplägget för patienterna ser i princip likadant ut oavsett om de får KBT via internet eller hos en terapeut, berättar Klaas Wijma.
I båda fallen ska de läsa olika avsnitt, moduler, i en bok och utifrån det göra övningar. Skillnaden är att hos terapeuten får kvinnorna berätta hur de upplevt läsningen och vad de har gjort under veckan. Därpå inleder terapeuten nästa modul.
De kvinnor som får KBT via internet blir istället uppringda varje vecka för en kort avstämning. Andra studier har visat att telefonsamtalen är enormt motiverande eftersom patienterna då förstår att de är uppmärksammade.
Har arbetat fram ett världskänt formulär
Under de åtta veckor som behandlingen pågår får kvinnorna kontinuerligt fylla i ett frågeformulär som används för att mäta förlossningsrädsla – The Wijma Delivery Expectancy/Experience Questionnaire.
Men det är inte bara i Klaas Wijmas egna studier som formuläret används.
– Det används av forskare över hela världen. Det är jag såklart jättestolt över.
I sin egen aktuella studie använder Klaas Wijma svaren i formulären till att följa hur förlossningsrädslan hos en kvinna utvecklas över tid.
– Vi har redan gjort en pilotstudie för att testa forskningsmetoden och resultaten därifrån visar att det går jättefint, rädslan hos kvinnorna som får terapi på internet går ner, säger Klaas Wijma.
Senare under våren ska han också dra igång en studie med internetbaserad KBT för kvinnor som varit med om en traumatisk förlossning.
Gerhard Andersson har med framgång tidigare använt internetbaserad KBT vid posttraumatiskt stressyndrom, och nu ska de modulerna anpassas så att den passar kvinnor som varit med om en traumatisk förlossning.
– De kvinnorna är sjuka i sin ångest och lider av postraumatiskt stressyndrom. Och tyvärr har vården med åren inte blivit ett dugg bättre på att ta hand om dem, konstaterar Klaas Wijma.
Okunskapen är fortfarande stor
Att en kvinna med posttraumatiskt stressyndrom får hjälp är viktigt inte minst för hennes relation till det nyfödda barnet. Eftersom hon är upptagen med sitt trauma och återupplever händelsen gång på gång blir det svårt att bygga upp en nära relation till den nyfödda. Något som ytterligare försvåras av att barnet är så tätt förknippat med den traumatiska händelsen.
– Vi talar om kvinnor som kämpar en ständig strid mellan den kärlek de känner för sitt eget barn och sin egen fruktansvärda ångest, säger Klaas Wijma.
Text och bild: Annette Ulvenholm Wallqvist
