Barnkirurgen Lars Hagander disputerade nyligen på en avhandling om specialiserad barnsjukvård i fattigare länder. Det är sjukvård som kräver avancerad kirurgi, narkos eller cancervård.

– När dödligheten i infektionssjukdomar nu börjar minska är det allt fler av världens barn som överlever spädbarnstiden. Då kommer andra sjukdomstillstånd i fokus, som kräver bland annat kirurgiska insatser, säger han.

Svårt att ta sig till sjukhus
Tillgången till kirurgi är skevt fördelad i världen. Men även där sådan vård finns kan det vara faktorer utanför sjukhusen som hindrar att de mest behövande får ta del av den. Lars Hagander visar t.ex. i en av sina studier att de barn som behandlades vid ett provinssjukhus på Haiti kom från ett snävare upptagningsområde än patienterna i genomsnitt.

– Vår tolkning är att fattiga föräldrar inte kan resa särskilt långt för att få behandling för ett sjukt barn. Dels kan resan vara för dyr, dels kan en behandling plötsligt och oförutsett bli inställd. En ensam person kan i så fall övernatta i närheten av sjukhuset, men en mamma med flera barn hemma tvingas resa tillbaka med oförrättat ärende, förklarar Lars Hagander.
De bästa motåtgärderna är då inte rent medicinska, utan kunde gälla t.ex. subventionerade transporter, bättre operationsplanering och kanske ett billigt gästhem för patienternas familjer.

Barncancer — en sjukdom utan hopp
En annan studie, av barncancerbehandling i Hanoi, pekar också på betydelsen av både en mer spridd sjukvård och billigare boende. Studien visade att nära hälften av föräldrarna till cancersjuka barn tackade nej till cellgiftsbehandling. Lars Hagander undersökt bakgrunden till deras beslut:

– Cellgiftsbehandling kräver långa vårdtider och många besök på sjukhuset i storstaden. Att satsa så mycket av en familjs knappa resurser på ett sjukt barn kan vara omöjligt för många föräldrar, hur gärna de än hade velat. Därför är det inte de vuxnas hjärtlöshet utan fattigdomen – både hos familjerna själva och det land som saknar en lättillgänglig sjukvård – som gör att människor avstår från behandling!

Till saken hör att barncancer haft en oerhört mörk prognos i Vietnam. År 2006 överlevde bara 5 procent av barnen, mot närmare 80 procent av svenska barn med motsvarande cancerformer. Läget är bättre nu bland annat genom ett samarbete mellan Lund och Hanoi, men många vietnameser ser fortfarande barncancer som en sjukdom utan hopp.

Operationer med lokalbedövning
En tredje studie i Lars Haganders avhandling gäller stor bukkirurgi på nyfödda utan narkos. Kirurger i västvärlden skulle inte drömma om att företa något sådant, men det förekommer i bland annat Bangladesh. De spädbarn som opereras får fötter och händer fastbundna och ges lokalbedövning före ingreppet. En sådan bedövning kan inte vara så stark att den helt tar bort smärtan, så operationen är säkert både skrämmande och smärtsam.

– Att operera bara med lokalbedövning kan faktiskt ändå vara det bästa alternativet i en svår situation, säger Lars Hagander.

Han pekar på den stora risken för dödsfall i samband med narkos i låg- och medelinkomstländer, där det inte finns samma specialistkunskaper, anestesiutrustning och pre- och postoperativ vård som i Sverige. I valet mellan livsfarlig narkos och några timmars smärta för patienten väljer läkarna därför ofta det senare.

Organisatoriska lösningar behövs
Lars Hagander har arbetat som barnkirurg på flera ställen i världen, bland annat som medarbetare i Global Surgery-programmet vid Harvard Medical School. Hans slutsats är att höginkomstländernas lösningar på medicinska frågor ofta inte går att omedelbart tillämpa i tredje världen, inte bara av ekonomiska skäl utan för att de inte tar hänsyn till de praktiska, organisatoriska och sociala faktorerna i fattiga länder.

– Det handlar inte primärt om brist på medicinsk kompetens, utan om att mödosamt bygga upp nationella sjukvårdssystem. Därför är humanitära insatser, som att jag arbetar en period som kirurg i ett låginkomstland, rimliga svar på en svår situation men inte nödvändigtvis en del av en hållbar utveckling. Det är oftast mer långsiktiga och organisatoriska lösningar som behövs, menar han.

Lars Hagander återgår nu till sitt arbete som barnkirurg i Lund på halvtid. På sin andra halvtid ska han på uppdrag av tidskriften Lancet leda en internationell utredning om ”global surgery” – behovet av och tillgången till operativa specialiteter i låg- och medelinkomstländer, och vad som kan göras för att förbättra läget.

Text: Ingela Björck

Ovanstående text är en nyhet från Medicinska fakulteten vid Lunds universitet, den 3 oktober 2013. Artikeln är publicerad i tidskriften Vetenskap & Hälsa, där mer information finns om ämnet.

KONTAKT
info@vetenskaphalsa.se.

Dagens vårdsystem står inför många stora utmaningar där andelen äldre med komplexa vårdbehov växer. Dessa äldre personer har ofta flera sjukdomar och kontakt med många olika vårdgivare, på flera olika nivåer, samtidigt.

Med ökad ålder och symtom som bl a nedsatt hörsel eller försämrat minne, har många äldre svårt att hantera en situation som involverar flera vårdinstanser. Risken för en splittrad vård- och omsorg är stor vilket leder till en sämre och osäkrare vård.

Modell för att minska vårdkontakter
Magnus Sandberg har i sin avhandling studerat om en modell med Case management, kan minska vårdkontakterna för sköra äldre:

– Med sköra äldre menar vi personer som är minst 65 år, bor i eget hem och som har varit i kontakt med sjukvården upprepade gånger under det senaste året. En liten grupp av äldre står för en stor del av den totala vårdkonsumtionen och kan vi sänka deras behov så har vi vunnit mycket, säger Magnus Sandberg.

Förebyggande insatser och samordning
En case manager jobbar mellan olika vårdinrättningar. Dels med förebyggande insatser men även med samordnad vård, vägledning och utvärdering av varje persons omhändertagande genom hela sjukdomstillståndet. Inom ramen för avhandlingsarbetet är det sjuksköterskor eller sjukgymnaster som haft uppdraget som Case manager.

– Case managern gjorde hembesök hos den äldre minst 1 gång/månad och gav personen på så sätt en kontinuitet som gjorde att vården kunde samordnas och att många potentiella problem kunde upptäckas tidigt, förklarar Magnus Sandberg.
Personerna upplevde en ökad trygghet genom de kontinuerliga hembesöken och de kände ett stort förtroende för case managern som blev länken mellan olika vårdinstanser.

Tidigare använts inom psykiatrin
Ursprungligen uppstod modellen med Case management i 1970-talets USA, när reformerna gjorde att psykiatrin ”monterades ner”. I Sverige förkommer Case management också inom psykiatrin, men har hittills inte testats i någon större utsträckning för sköra äldre. Det finns således ett behov att prova och utvärdera modellen i det svenska vårdsystemet.

– Den totala kostnaden skiljer sig inte åt mellan Case management och gängse vård. Däremot behövs ekonomiska resurser att omsätta forskningen om modellen i vården. Vår förhoppning är att vi ska implementera Case management i större skala och dra lärdom av vad vi lärt oss i studien, avslutar Magnus Sandberg.

Text: Åsa Hansdotter

Ovanstående text är en nyhet från Medicinska fakulteten vid Lunds universitet, 26 september 2013. Artikeln är publicerad i tidskriften Vetenskap & Hälsa, där mer information finns om ämnet.

KONTAKT
info@vetenskaphalsa.se.

– Vi är ofta väldigt medvetna om vår ekologiska påverkan men ser inte den kulturella inverkan vår turism har. Ett skräckexempel är Spanien under 60- och 70-talet då svenskar reste dit extremt mycket. Under den tiden var Spanien en diktatur och turismen var i princip det enda sättet att få in utländsk valuta, säger han.

Enligt honom var inte folk där för att på något sätt ta del av kulturen utan det bildades villaområden där vi levde svenskt, åt svenskt och ignorerade den lokala marknaden. Detta resande hade även en ekologisk påverkan och slog ut hela ekosystem.

– Som sagt är vi bättre på att tänka på den lokala miljön idag, men när det kommer till att värna om kulturen har vi en bit kvar. Ett exempel är Thailand som vi kanske inte exploaterar lika mycket som Spanien, men man ser tendenserna åt det hållet, säger han.

Turism stödjer inte alltid lokalbefolkningen
– Omedveten turism kan ha många negativa effekter på en lokal marknad. Det kan handla om att de som jobbar åt de stora företagen får dåligt betalt och pengarna stannar inom dessa företag. Samtidigt som medvetna resenärer som ”backpackers” börjar bli vanligare har även en annan trend vuxit de senaste tio åren. Företeelsen kallas ”all inclusive” och mycket dåligt för lokalbefolkningen.

All inclusive innebär att resenärer betalar en summa för att spendera all sin tid på aktiviteter inom en anläggning som tillhandahålls av ett reseföretag. Till skillnad från annan sorts turism går människor som reser med all inclusive inte ut och äter på restauranger eller köper varor från lokala köpmän.

– Genom att köpa souvenirer, handla på restauranger och ge dricks gör att i alla fall att lite pengar kommer in på marknaden. All inclusive må vara bra för äldre och barnfamiljer som vill ha en enkel, kontrollerad och avslappnad semester, men för den lokala kulturen är det dåligt, menar han.

Äkta eller teater?
Tomas Nilson tycker att man ska vara försiktig så att man inte lurar sig själv. Enligt honom finns det forskning som pekar på att många gamla traditioner blir ”turistifierade”:

– Ett exempel är massajerna i Kenya och Tanzania som ofta sätter upp shower när turister kommer för att sedan inte alls tänka på traditioner när turisterna försvinner. Det blir mer en teater för turisterna än representativt för verkligheten. Om man som turist söker det som är genuint och äkta ska man vara medveten om att saker som får ett pris på sig lätt lurar oss på den punkten, menar han.

Text: Samuel Greén

– Oftast har människor en väldigt positiv förväntan på semestern, men som kanske ibland är lite orealistisk. Det finns mycket att hinna med – läsa alla böcker man missat, komma igång med träning, träffa familjen. Men det är ju inte alltid som det går enligt planen, säger Göran Kecklund som är sömn- och stressforskare vid Stressforskningsinstitutet, Stockholms universitet.

Han har tittat närmre på återhämtningsperspektivet, och har forskat om återhämtning i samband med semester.

– Vill man vara pigg och fräsch när man kommer tillbaka till jobbet är en bra strategi att inte överplanera för mycket. Självklart är det bra med en grundplanering men med för mycket detaljer är det svårt att hinna med allt. Det är viktigt att lägga in dagar som man kan ta som de kommer, säger Göran Kecklund.

Enligt honom kan det vara ett problem att ha för höga förväntningar på att något ska bli bra. När ens förväntningar inte infrias kan det ge upphov till dålig stress. Att spontant gå ut en dag när det är fint väder eller stanna inne och mysa en dag när det regnar tror han är bra.

– Vi behöver det kravlösa, att kunna göra saker utan att de är förknippade med några måsten, berättar han.

Semester är olika för alla
– För mig finns ett mervärde att i ha flera veckors semester i följd. Jag känner då att jag har en bättre möjlighet att varva ned på riktigt och stänga av stressen. En veckas semester skulle leda till att jag började tänka på att jag snart ska börja jobba igen på en gång. Men detta är inte nödvändigtvis rätt för andra. En arbetskamrat har i år bestämt sig för att dela upp sin semester. Snart har han en vecka, sedan jobbar han lite mer än en månad innan han tar nästa paus, berättar Göran Kecklund.

Han tycker att det är viktigt att utgå från sig själv när man bestämmer sig för vilken semester man vill ha.

– Många ser semester lite som ett arbete och som är styrt av andras förväntningar. Att träffa släkt, besöka sommarstuga och liknande är ritualer som vissa är bekväma med, medan andra förknippar dem med krav, säger han.

Ett outforskat område
Samtidigt är semester ett ämne som det finns väldigt lite forskning kring. Dan Hasson forskar också vid Stressforskningsinstitutet. Han menar att det är svårt att skapa en generell bild av begreppet semester eftersom vi alla tolkar det olika.

– Det finns många förutfattade meningar om vad semester är och hur ”bra” en semester ska vara. Alla har sin egen uppfattning om hur de vill spendera tiden. Jag har blivit intervjuad många gånger av journalister som säger ”semester tror jag de flesta uppfattar som…”, men alla säger olika och tror ändå att ens egen uppfattning är ganska generell, det är så vi ofta fungerar, menar han.

Enligt Dan Hasson finns det ingen enkel definition av vad som är en bra semester för alla även om det finns en sak som tycks gälla för de flesta.

– Det enda man egentligen vet är att semester, oavsett längd har en positiv effekt som är kortvarig och avtar snabbt. Egentligen vet vi inte vad som är den bästa semestern. Detta är främst för att det egentligen är ett otroligt komplext område; det kan verka enkelt men skrapar man på ytan blir det tydligt att det finns mycket där under, säger han.

Anpassa semester efter behov
Precis som Göran Kecklund tror Dan Hasson att det är viktigt att låta semestern utgå från sig själv. Att dessutom inte förutsätta att andra vill spendera den på samma sätt du är också viktigt.

– Det är viktigt att acceptera att vi inte kan göra precis allting under vår semester, då faktorer som tid och pengar kan hindra oss. För personer som inte har jobb och pengar kan det också blir stressande när andra pratar om hur de ska spendera sin lediga tid, säger Dan Hasson.

Genom att undvika allt för höga ambitioner och förväntningar och istället satsa på att finna en bra balans mellan vila och aktivitet kan vi öka chanserna till en avkopplande och bra semester.

Besök Stressforskningsinstitutet för tips på en stressfri semester!

Text: Samuel Greén
Foton: ThinkStock

De första som tog upp frågan om semester i riksdagen var kommunisterna, men de var inte de enda som förde diskussionen framåt. Många menade att det tunga arbetet i fabrikerna krävde att arbetarna fick tid för återhämtning för att inte slita ut sig.

– Egentligen hade många redan semester under sommaren på ett eller annat sätt. Men 1938 kom en lag för att i synnerhet arbetare och lägre tjänstemän skulle kunna få två veckors betald ledighet, berättar Jenny Björkman doktor i historia vid Södertörns Högskola.

Rätten till semester fick genomslag i hela Sverige.

– Under denna så kallade ”industrisemester” tog alla arbetare ledigt samtidigt i juli och Sverige stod still, berättar hon.

Facket krävde kortare dagar
Vid förra sekelskiftet var däremot inte semester någon prioriterad fråga, varken av facken eller av arbetarna själva. Det var kortare arbetsdagar som stod på agendan, men det förändrades så småningom av flera anledningar.

– Det var billigare att införa en semesterlag än att korta ned arbetsdagen, säger Jenny Björkman.

1919 infördes dessutom åtta timmars arbetsdag efter krav från Socialdemokraterna och därefter var det inte längre lika aktuellt med kortare dagar och semester fick en mer betydande roll i debatten.

Fyra veckors semester — en välfärdsreform
Idag ger lagen heltidsanställda rätt till 25 semesterdagar och rätt att ta ut fyra veckors sammanhängande semester i juni, juli och augusti. Semester innebär alltså att den anställde enligt lag inte har något arbetsrelaterat ansvar. Under semestern behöver man därför inte vara anträffbar eller tillgänglig på något sätt och har rätt att resa vart som helst.

– När semester tog en större del av debatten försvann kraven på kortare arbetsdagar. Under 1900-talet utökades semestern som en del av välfärdsreformer till hur det ser ut idag, berättar Lena Eskilsson, universitetslektor inom idé- och samhällsstudier vid Umeå universitet.

Staten berättade hur man bör spendera tiden
Många idag ställer sig kanske frågan om hur man ska spendera sin semester. Det gjorde folk även under första halvan av 1900-talet, men då hade även Staten hade ett intresse av att folk inte slösade bort semestern på ”skräpkultur”.

– När ledighet var något nytt fanns det farhågor om att arbetare inte skulle spendera sin semester på något hälsosamt, utan istället festa, supa och slåss. Därför började folkbildare tala om att man skulle använda tiden på ett bra sätt; som att göra något lärorikt eller se andra delar av Sverige. 1939 sammanställde Svenska Turistföreningen guiden Tolv Dagars Semester som gavs ut av Kooperativa förbundets bokförlag, berättar Lena Eskilsson.

Det var en handbok för reselivet som började ta form i Sverige under första halvan av 1900-talet.

– Från slutet av 1800-talet handlade friluftsliv om att man skulle ta sig till fjällen. Men detta var reserverat för de som hade mer pengar och tid. Så när turistföreningen bildades, 1885, ville den främst främja fjällturismen. Men från en bit in på 1900-talet handlade det istället om hur man skulle kunna idka friluftsliv i hela Sverige, berättar hon.

Vandrarhem som folk kunde vandra och cykla emellan började byggas ut i landet, och från den exklusiva fjällturismen kom något som skulle gälla för hela Sverige och därmed även för vanligt folk som inte hade så mycket pengar. Det passade även in i det svenska folkhemmet som var ett mycket viktigt begrepp under mitten av 1900-talet.

Annorlunda semester idag
Semester har emellertid fått en annan innebörd idag, än när semesterlagarna började komma.

– De senaste 25-30 åren har friluftsliv kommersialiserats; nu ska man ha mer avancerade prylar om man är i vildmarken. Det är knappt att man kan ta promenader utan att skaffa speciella skor, berättar Lena Eskilsson.

Vi reser även mer utanför Sverige idag. Dessutom tar inte människor heller semester bara under sommaren längre utan fördelar den mer utspritt under året, menar Jenny Björkman.

– Många företag stänger inte ned under sommaren som förr och vi som arbetar är inte längre onåbara när vi inte är hemma. När man åkte ut till landet eller skärgården tidigare var man ofta onåbar, men nuförtiden har alla med sig mobilen överallt och tar även ofta emot jobbsamtal och mejl under semestern, berättar hon.

För många yrken som fabriksjobb, vård och liknande är det annorlunda, men för kontorsarbeten och inom akademiska yrken håller gränserna mellan jobb och fritid på att luckras upp. Semester förknippas inte heller bara som vila av många utan även av stress och mycket planering.

Text: Samuel Greén
Foto: ThinkStock