Redaktionellt Arkiv - Sida 42 av 48

Roboten utvecklas just nu inom ramen för ett EU-projekt och om fyra till sex år hoppas forskarna att den ska vara klar och kunna köpas eller hyras till rimlig kostnad.

Forskare vid LTH ser till att roboten utformas på ett sådant sätt så att den möter den äldre användarens behov och önskemål.

– Är man gammal och lite skröplig men tillräckligt frisk för att bo hemma, underlättar det att få hjälp med enkla sysslor som man inte kan be om hjälp om hela tiden. Man kan se roboten som ett komplement till hemtjänsten – ett stöd som alltid är villig att hjälpa till och som bidrar till ökad trygghetskänsla, säger Susanne Frennert, doktorand i rehabiliteringsteknik vid LTH.

Testlabb i Lund
Under det senaste året har man undersökt hur äldre personer önskar interagera med roboten, bland annat i ett testlabb på LTH, där provanvändningen nu är i full gång.
Susanne och hennes kollegor har också genomfört workshops, intervjuer och enkäter. Nästa år kör man igång tester i äldre människors hem.

Flexibel och rolig
Roboten ska alltså möta de behov som följer av ålderdomen; fallolyckor, yrsel, problem med att böja sig och i förlängningen mota rädsla för att röra sig fritt i hemmet.

Bertil Granetoft testar roboten. Foto: Erik Andersson, Lunds universitet
Den ska samtidigt vara flexibel så att den möter de individuella behoven, till exempel kunna lära sig känna igen viktiga föremål, var de brukar finnas och anpassa sig till hur frågvis den ska vara.

– För att få acceptans hos målgruppen måste den ha en genomtänkt dialog, beteende och utseende. Vi tror att om roboten och användaren hjälper varandra, så kan acceptansen bli högre. Den ska vara glad, trevlig och rolig att använda, så att man vill använda den ofta och att den då finns till hands när man behöver hjälp eller sällskap, säger Susanne Frennert.

Griparm och talstyrning
– Till en början är flera skeptiska. Men ganska snart skiftar nästan alla attityd. De vill verkligen kommunicera med roboten och gör det som med en medmänniska, säger hon.

Hobbit, en robot för äldre. Foto: Erik Andersson, Lunds universitet

Till form och storlek påminner roboten om R2D2 från Star Wars; ett halvt ägg på hjul och ett huvud på 1,3 meters höjd.
Roboten, som fått namnet Hobbit, är utrustad med en griparm, vilket är en teknisk landvinning – något motsvarande finns inte till en rimlig kostnad.

Man instruerar roboten genom att tala till den, t ex ”Hobbit, hämta… värktabletter”. Man kan också använda en pekskärm, vilken också kan användas för bildtelefonsamtal eller underhållning.

Tekniken har huvudsakligen utvecklats vid Wiens tekniska universitet som också koordinerar projektet.

Text: KRISTINA LINDGÄRDE

En nyhet från Medicinska fakulteten vid Lunds universitet, 3 maj 2013. Artikeln är publicerad på tidskriften Vetenskap & Hälsa , där mer information finns om ämnet.

KONTAKT
info@vetenskaphalsa.se. www.vetenskaphalsa.se

Kontaktinformation
red@forskning.se

– Ingen ändring är på gång. Frihandel, konkurrens och marknadsekonomi har gjort segertåg sedan 1980-talet genom att minska världsfattigdomen snabbare än någon hade kunnat drömma om för tio-tjugo år sedan. Ideologier som marxismen och arabisk feodalism, till exempel, har hållit ekonomier i stagnation och låga inkomster årtionde efter årtionde.

Det säger Carl B Hamilton, professor i nationalekonomi och Folkpartiets ekonomiskpolitiske talesman. Men alla håller inte med. Som vi har sett tidigare (fråga 5 och 6) finns det forskare som tror att nya ekonomiska synsätt kommer att komma fram, åtminstone för delar av samhället. Ett nytt synsättet skulle förmodligen vara att inte enbart utgå från att människan är en alltigenom rationell varelse som i alla lägen fattar vinstmaximerande beslut. Olika typer av företag och organisationer skulle kunna växa fram, där målet är något annat än så hög vinst som möjligt. Till exempel bättre miljö, säkrare sjukvård, högre livskvalitet.

Ekonomie doktor Eskil Jonsson vid Uppsala universitet, menar också att en global ekonomi måste involvera aspekter som religion och kultur, sådant som den neoklassiska skolan aldrig inkluderat.

– Problemet med att bara ha ett synsätt är att politiker och ekonomer gärna försöker lösa alla slags problem med metoder som hör till den neoklassiska skolan. Ett exempel är försöket att minska koldioxidutsläppen med hjälp av försäljningen av utsläppsrätter. Den metoden har inte minskat utsläppen, säger han.

Det finns många forskare som fortfarande tror på de klassiska modellerna, men att de går att förbättra. En stark kritik mot den neoklassiska skolan är som sagt att den lutar sig för mycket på matematiska modeller som inte alltid stämmer med verkligheten, men nu finns det idéer om hur denna matematik kan förfinas. Ett exempel finns inom internationell handel. Genom dagens möjligheter att hantera mycket stora mängder data, kan forskarna studera tusentals olika produkter, exportörer och importörer på detaljnivå.

– I den klassiska handelsmodellen finns bara två länder, två varor och två produktionsfaktorer. I dag kan man göra beräkningar baserade på olika typer av företag och på hur många varor som helst, säger Harry Flam, professor i internationell ekonomi vid Stockholms universitet.

Kanske kan utvecklingen av mer förfinade beräkningsmetoder ses som ett svar på kritiken om att den neoklassiska skolans matematiska modeller är för enkla och stelbenta, men professor emeritus Peter Söderbaum tror inte att förfinade beräkningsmetoder kan lösa den globala ekonomins problem.

– Det behövs korrigeringar inom ramen för det befintliga politisk-ekonomiska systemet och mer genomgripande institutionella förändringar. Aktiebolag är till exempel definierade i penningmässiga termer medan dagens utmaningar till stor del är av icke-monetär art. Miljöproblemen är exempelvis lika ”ekonomiska” som finansiella problem, säger han.

Texter i tema världsekonomi: Ingrid Kindahl, Jonas Ohlin och Danil Lundbäck
Redaktör: Danil Lundbäck
Illustrationer: Magnus Elweklint
Fotografier: Diapix
Faktagranskning: Mats Hammarstedt, Professor i nationalekonomi, Linnéuniversitetet

Högskoleverket har, i samarbete med Nationella sekretariatet för genusforskning, gett ut Genusperspektiv på nationalekonomi, skriven av Anne D. Boschini (fil. dr., nationalekonomiska institutionen, Stockholms universitet), Christina Jonung (fil.lic., Bryssel) och Inga Persson (professor, nationalekonomiska institutionen, Lunds universitet). Skriften är en del i en serie, där syftet är att ge en orientering om genusperspektiv inom olika discipliner, däribland nationalekonomi.

Här kan vi lära oss att inte mer än tre-fyra procent av svenska professorer i nationalekonomi är kvinnor, det vill säga totalt fyra-fem personer (2005). Skulle nationalekonomin och därmed den ekonomiska politiken sett annorlunda ut om nationalekonomi inte vore en så mansdominerad disciplin? Detta är frågor som Ing-Marie Gren, professor i naturresurs- och miljöekonomi vid SLU, funderat mycket över.

– Under min tid som lärare och forskare har jag upplevt att kvinnliga nationalekonomer i högre utsträckning intresserar sig för konkreta problem såsom arbetslöshet, ojämlikhet och miljöproblem. Eftersom det sällan är möjligt att förstå och hitta lösningar till sådana problem med en ensidig metodinriktning tror jag att med fler kvinnliga nationalekonomer och debattörer skulle det finnas en större mångfald av metoder. De skulle vara konceptuella, men troligen inte så enkelriktat matematiska. ”Marknaden” skulle ha tillmätts mindre betydelse i debatten och det skulle funnits mer probleminriktade och konkreta frågeställningar om vardagen, säger Ing-Marie Gren.

– Världsekonomins problem och lösningar skulle sannolikt framställts på ett mindre kategoriskt sätt och med större respekt för andra synpunkter än de rent ekonomiska. Det skulle finnas en större ödmjukhet för ämnets begränsningar och mer öppenhet för vad historiker, statsvetare, sociologer och andra vetenskapsmän kan bidra med.

Den feministiska nationalekonomin vänder sig inte bara mot neoklassicismen, utan även mot de alternativa synsätten. Den nationalekonomiska vetenskapen är enligt detta synsätt utvecklad av män och för män, och har en könsbias. Mäns erfarenheter och värderingar har präglat problemområden, begrepp, teorier, metoder, val av observationer och tolkningar av resultat inom ämnet. Alla dessa punkter bör utsättas för granskning ur feministiskt perspektiv, hävdar författarna till Genusperspektiv på nationalekonomi. Om även kvinnors erfarenheter och värderingar tillåts påverka och integreras i ämnet så kan detta utvecklas i en annan, mer allsidig, riktning:

”En individ fokuserad på att maximera egennyttan, oberoende av andra individer, och med givna, stabila preferenser är ingen särskilt bra beskrivning av det verkliga livet. Vi föds inte med färdiga preferenser. De utvecklas i samspel med andra personer, genom uppfostran, i social gemenskap och kommunikation, och påverkas av tradition, historia, information, kunskap, sociala strukturer, trender och reklam. Likaså påverkas vår nytta av andras glädje, andras sorg, andras konsumtion och standard. Den feministiska ekonomin vill lyfta in de sociala relationernas betydelse i den nationalekonomiska analysen.” (Boschini, Jonung och Persson, 2005).

– Kriser ända tillbaka till 1600-talet handlar om samma sak, om bubblor som spricker. Det är lite förbluffande att vi ändå lär så lite av erfarenheterna. Men vi ska komma ihåg att det finns enorma ekonomiska motkrafter när man blåser upp bubblor och att hänvisa till historien tas inte alltid så allvarligt, säger Lars Magnusson, professor i ekonomisk historia vid Uppsala universitet.

Om du blickar framåt, vad tror du det krävs för förändringar av det nuvarande systemet för att hålla ihop världsekonomin och undvika kriser?

– Vi måste inse att ekonomi är mer än marknader, att det handlar om förväntningar, politik och sociala frågor. Man kan hoppas att nationalekonomerna blir mindre förtjusta i sina modeller och börjar se mer på verkligheten. Jag har ingenting emot modeller, men det får inte bli någon slags övertro. Då får vi hybris och gör fel saker, säger Lars Magnusson.

Lars Magnusson menar också att forskarna inom ekonomisk historia har fått lite mer inflytande de senaste åren och att nationalekonomerna har tvingats tänka nytt. Ett exempel är att de marknadsliberala nationalekonomerna från 1980-talet och framåt ofta hänvisat till ”rational expectations”, det vill säga att individer visserligen kan ha fel, men att förväntningarna om framtiden är korrekta i genomsnitt. Detta visade sig inte stämma.

– Vi ekonomihistoriker har nog haft en mer realistisk bild av vad kriser handlar om. Vi har alltid varit skeptiska till ”rational excpectations” och menat att det alltid kommer krascher och oväntade saker.

Till skillnad från naturvetenskap brukar samhällsvetenskap ha svårare att hävda sin objektivitet. Detta gäller kanske särskilt nationalekonomin som ibland kallas just politisk ekonomi. Det går en skiljelinje mellan forskare som ansluter sig till den neoklassiska skolan och dess kritiker, där de förra lutar mer åt att nationalekonomin liknar naturvetenskapen och matematiken, medan de senare anser att ekonomisk vetenskap inte kan vara värdeneutral, att den alltid innehåller ett element av ideologi.

Ett tecken på närheten mellan den ekonomiska forskningen och politiken är att politiker i alla tider har varit nyfikna på vad som händer inom forskningen, och i vissa fall lutar sig mot teorier och modeller för att motivera sin politik.

– Det är lätt att se att politiker tar till sig nya idéer beroende på sin egen ideologiska ståndpunkt. Det var socialdemokratiska och liberala ledare som följde Keynes råd om att stimulera ekonomin under depressionen, och det var Storbritanniens konservativa premiärminister Margaret Thatcher och USA:s republikanske president Ronald Reagan som tog fasta på Friedmans monetarism, säger Klas Eklund, adjungerad professor vid Ekonomihögskolan, Lunds universitet.

Carl B Hamilton är professor i nationalekonomi och Folkpartiets ekonomiskpolitiske talesman. Han har stor erfarenhet både från forskningen och från politiken. Vi frågar honom vad han tror om vilka förändringar som krävs och vilka institutioner som behövs för att tillförsäkra de nationella politiska systemen det inflytande och det återflöde som är nödvändigt.

– Politiker är ofta mycket intresserade av den ekonomiska forskningens resultat, inte minst i Sverige. Ibland försöker politiker mana fram bättre beslutsunderlag genom ”mer forskning” på ett område. Men alla de frågor som ställs inom politiken är inte forskningsbara. Det bortser politiker ofta från. Det finns en övertro på forskningens möjligheter att lösa politikers egna problem, säger han.

– Jag anser att de neoklassiska modellerna ofta missar det väsentliga, såsom innovation och förändringar i regler, normer och fördelningsfrågor, vilket alltsammans påverkar kostnader och priser. Det verkar ofta vara viktigare att teorierna går att förklara matematiskt än att det stämmer empiriskt, säger Thomas Hahn.

Alternativa forskningsteorier är alltså sällsynta inom de nationalekonomiska institutionerna. Däremot finns de inom andra discipliner, exempelvis sociologi och ekonomisk historia och bland miljö- och beteendeekonomer.

Utmärkande för den neoklassiska ekonomin är att den utgår från matematiska modeller och från att människan alltid agerar rationellt, vilket är tänkt att skapa tillväxt och välstånd. De forskare som för fram alternativa tankesätt lutar sig hellre mot empirin, det vill säga, de studerar hur människor faktiskt beter sig och drar slutsatser utifrån det.

Monopol
Peter Söderbaum, professor emeritus vid Mälardalens högskola, talar om att den neoklassiska skolan har monopol i den meningen att alla som studerar ekonomi läser samma böcker och lär sig samma saker – över hela världen.

– Människan är inte så rationell som den neoklassiska teorin förutsätter. Hon är delvis styrd av marknaden, men inte enbart, säger han och fortsätter: I dag förväntas alla, både människor och företag, vara vinstmaximerande. Och visst måste företag tjäna pengar. Men det måste också finnas verksamhetsidéer som är icke-monetära. Jag tänker på hälsovård, skola och miljö. I den ekonomiska analysen bör man hålla isär det monetära och det icke-monetära. Sätter man ett pris på allt blir det fel.

Det finns tecken på att företrädare för de olika disciplinerna intresserar sig mer och mer för varandras arbete. Exempelvis gick Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfreds Nobels minne 2002 till psykologen Daniel Kahneman. Hans forskning har bland annat just visat att människan inte alltid är ekonomiskt rationell.

Hur folk faktiskt beter sig
En annan nobelpristagare, Elinor Ostrom (som fick Nobelpriset i ekonomi 2009), var en empiriker. Det vill säga hon utgick inte ifrån matematiska modeller (som neoklassiska teorin och i synnerhet Chicagoskolan), utan studerade istället hur folk faktiskt väljer (beteendeekonomi). Hennes studier visade sådant som nationalekonomerna tidigare hade sagt var omöjligt, till exempel att gemensamt ägande kan vara effektivt.

Ekonomie doktor Eskil Jonsson anser att tanken på fria marknadskrafter är en teknisk produkt och att ett ekologiskt paradigmskifte behövs som betonar en långsiktig och globalt hållbar utveckling. Själv skrev han en avhandling 1998 som pekade på att enbart det konventionella ekonomiska perspektivet är för snävt. Han anser att man också måste ta in sociala, ekologiska och kulturella aspekter.

– Exempel på hur sådana aspekter inte tillåts påverka är när de som ska förklara stora börsras säger att det ”bara handlar om psykologi” och att placerarna antar ett ”flockbeteende”. När det i själva verket är självklart att människor beter sig socialt, säger Eskil Jonsson.

Stewardship
Han anser att den neoklassiska skolans och Chicagoskolans vision om hur konkurrens och ekonomisk framgång ger tillväxt, inte tar någon hänsyn till om det även skapar sociala orättvisor, konflikter eller krig. Motsatsen, som han efterlyser, kallar han ”stewardship” (förvaltarskap), och han ger ordet en mycket vid mening. Det innebär att människor som ”förvaltare” måste ta ett ”ömsesidigt ansvar” tillsammans med andra för naturen och miljön och hushålla med alla resurser.

– Stewardshiptankens betoning på ömsesidigt ansvar tar särskild hänsyn till att vi lever i ett globalt hushåll, medan den moderna västerländska ekonomin präglas av ett ensidigt antropocentriskt perspektiv, där resten av världen betraktas som objekt för mer eller mindre obegränsad exploatering, säger Eskil Jonsson.

Men den neoklassiska skolan har inte stått oemotsagd. Under den stora depressionen på 1930-talet hävdade britten Johan Maynard Keynes att krisen berodde på att kapitalisternas ”djuriska drifter” fick för stort utrymme i den avreglerade ekonomin, och att staten måste reglera, stimulera och stabilisera. Men när krisen var överstånden och staten ändå blev allt mer aktiv, då upplevdes samhället så småningom istället som överreglerat och stelbent och Chicagoskolan fick gehör. Chicagoskolan är en skola inom den neoklassiska skolan och en av dess frontfigurer, Milton Friedman, neoklassisk nationalekonom och professor vid University of Chicago 1948-1977. Friedman var kritisk till Keynes och förespråkade en mer marknadsorienterad politisk ekonomi. USA:s president Ronald Reagan och Storbritanniens premiärminister Margaret Thatcher anammade hans förslag om avregleringar och privatiseringar, och snart följde resten av västvärlden efter.

Enligt kritikerna till den neoklassiska skolan är det Chicagoskolan som ligger bakom de senaste årtiondenas ekonomiska krascher.

– Det blev fritt fram att låna och belåna utan regleringar. Problemen förstärktes särskilt av den amerikanska centralbanken Fed och dess chef Alan Greenspan (Fed-chef 1987-2006) som höll räntan så låg som möjligt, säger ekonomie doktor Eskil Jonsson. Han har forskat i ekonomi för hållbar utveckling vid Uppsala universitet.

Detta motsägs inte helt och hållet av anhängarna till den neoklassiska skolan (se fördjupning om centralbankernas agerande), och det finns alltså flera sätt att se på det.

– Kriserna är inte en funktion av marknadsekonomin, utan av att den finansiella sektorn har vuxit sig så stor och visat sig vara mer instabil än ekonomerna hade föreställt sig, säger Carl B Hamilton, professor i nationalekonomi och Folkpartiets ekonomiskpolitiske talesman.

I sin bok ”Bortom BNP, nationalekonomi och företagsekonomi för hållbar utveckling” vänder sig Peter Söderbaum, professor emeritus i ekologisk ekonomi vid Mälardalens högskola, mot den neoklassiska synen på ekonomin. Bland annat är han kritisk till begreppet ”homo economicus”, att människan alltid skulle vara rationell och sträva mot vinstmaximering. Han vill hellre ha en bild av människan som en politisk-ekonomisk person som leds av en ideologisk orientering och är en aktör i det demokratiska samhället.

– Människan agerar egennyttigt, men inte alltid. Hon är en social varelse som bryr sig om andra människor och tar hänsyn till fler faktorer än bara det monetära. Detta tar den neoklassiska skolan inte hänsyn till, säger Peter Söderbaum.

Klas Eklund är adjungerad professor vid Ekonomihögskolan, Lunds universitet och författare till standardverket i nationalekonomi, Vår Ekonomi. Han menar att många ekonomiska forskare nu letar efter nästa teori.

– Just nu råder en skolstrid. Å ena sidan Keynesianer som menar att en expansiv politik krävs mot recessioner, å andra sidan de som pekar på problemen med de stora statsskulder som då uppstår, säger Klas Eklund.

Själv hoppas han att det är möjligt att kombinera marknadsdynamiken med en ansvarsfull stat. Han kallar det för ”kapitalism 4.0”, där kapitalism 1.0 var den låt-gå-politik som föregick 30-talets depression, kapitalism 2.0 var keynesianismen och kapitalism 3.0 var Chicagoskolan.

Många anser att mycket är långivarnas och den amerikanska centralbankens fel. Långivarna för att de skapade alltför komplicerade produkter som ingen riktigt hade grepp om, och lånade ut alltför mycket pengar till hushåll som inte klarade av att betala tillbaka när huspriserna sjönk. Den amerikanska centralbanken för att de stimulerade ekonomin alltför kraftigt genom att hålla räntorna på väldigt låga nivåer.

I Chicagoskolan, som varit den gängse modellen de senaste 40 åren, räknade man bara med den reala ekonomin (vanliga varor och tjänster) och inte med monetära fenomen (den finansiella sektorn som skulder och handeln med pengar). Idag är de flesta överens om att en överhettad och alltför uppblåst finanssektor stod bakom krisen, men den nationalekonomiska modellen Chicagoskolan undantog dessa monetära fenomen från sina kalkyler. Banker och finansiella institutioner fanns alltså inte med i de makroekonomiska teorierna och det kanske inte är så konstigt att världen blev överrumplad när bubblan sedan sprack

Ökad kritik mot Chicagoskolan
Nyliberala nationalekonomer i Chicagoskolan har de senaste decennierna haft stor makt över politiken i många länder och predikat statliga avregleringar och marknadens kraft. Dess modeller är matematiska och bygger på att människan är rationell och att markanden är logisk och självreglerande. Finanskrisen 2008 och den efterföljande globala lågkonjunkturen har alltså gjort att kritikerna till Chicagoskolan har fått nytt bränsle. Kritikerna menar att den forskningen förenklade världen och den fångade inte upp verkligheten som den verkligen var. Försvararna säger att det krävs förenklingar och att modellerna visst är bra, men att de bara behöver förfinas något.

– Idag finns det ett väldigt stort intresse för hur finansiella fenomen interagerar med den reala ekonomin och det är många som försöker koppla ihop dessa två sektorer nu, men det är fortfarande inte en del av standardteorin, säger Harry Flam, professor i internationell ekonomi vid Stockholms universitet.

Efter 2008 anser många att det är den fria marknaden, med sin brist på regleringar, som skapat den instabilitet vi nu ser på finansmarknaden. Men det är inte alla forskare som anser att det är avregleringarna som har skapat de senaste årens finansiella kriser.

– De finansiella marknaderna har de senaste 100 åren omgärdats av mycket regleringar, och de senaste kriserna har bidragit till ytterligare lagar och regler. Basel-reglerna, som styr hur bankerna ska fungera, är exempel på det, avslutar Harry Flam.

1980-talet var nyliberalismens årtionde och det var nu Chicagoskolan gjorde entré i Sverige. Men dessa avregleringar blev även den vändpunkt som några år senare drev in Sverige i en djup finanskris.

Före avregleringen av kreditmarknaden hindrade bankernas utlåningstak de flesta svenskar från att låna pengar, även till bostäder. Efter 1985 började hushållen plötsligt låna pengar som aldrig förr. Företag och privatpersoner investerade lånade pengar i både aktier och fastigheter, både i Sverige och utomlands. Det ledde till snabbt ökade fastighetspriser, räntor och aktiekurser, men det ledde också till en bubbla och den brast.

Höjde räntan till 500 procent
Det fanns ett finans- och fastighetsbolag som hette Nyckeln, och sommaren 1990 ställde Nyckeln in betalningarna. Bolaget hade erbjudit finansiering till fastighetsköp, men när fastighetspriserna slutade stiga gick de pantsatta säkerheterna förlorade. Många finansbolag hade vuxit fram i kreditavregleringens kölvatten, och de lånade i sin tur också pengar från de stora bankerna. Snart stod bankerna i en situation där både företags- och privatkunder hade lån som översteg fastighetsvärdena. Den offentliga sektorn slukade pengar samjtidigt som skatteunderlaget minskade på grund av arbetslöshet, som i sin tur delvis berodde på att den höga fasta kronkursen gjorde svenska exportvaror dyra.

Budgetunderskottet steg snabbt i förhållande till BNP – som sjönk kraftigt (begreppet BNP problematiseras i en fördjupningsartikel här intill). Många spekulanter på den internationella valutamarknaden, bland dem George Soros, ansåg att kronan var övervärderad och började spekulera emot den. Regeringen och Riksbanken beslöt att försvara kronans värde genom att höja räntan, först till 75 procent och sen till osannolika 500 procent. ”The sky is the limit”, sa riksbankschefen Bengt Dennis vid den historiska presskonferensen.

Kronan fick flyta
Till slut blev situationen ohållbar för låntagarna och lösningen var att låta kronan flyta (dvs marknaden bestämmer värdet), vilket skedde den 19 november 1992. Kronans värde sjönk därefter ner med omkring 20 procent, vilket räddade den svenska exporten. Nu började en tid av återhämtning för Sveriges ekonomi, men det krävdes en ordentlig sanering av statsfinanserna med stora besparingar och omfattande skattehöjningar. Svenska medborgare har skuldsatt sig upp över öronen och idag är vi bland de mest belånade folken i världen, till och med i jämförelse med USA. Köpfesten har nämligen fortsatt och nu undrar alla om vi inte har blåst upp en ny bubbla. Det finns ingen som kan svara på det. Vissa ekonomer menar dock att krisen under 1990-talet hade en fördel, att den lade grunden till dagens stabila svenska finanser.

– Politikerna tvingades till genomgripande reformer. Tack vare svenskarnas krismedvetenhet uppstod en vilja att genomföra dem. Just den krismedvetenhet som i dag saknas hos krisländer som Grekland och Italien, säger Harry Flam, professor i internationell ekonomi vid Stockholms universitet.

1850 – 1929
Enligt de klassiska nationalekonomiska handelsteorierna så tjänar länder på att specialisera sig på olika slags produktion och på att handla med varandra. Genom att vi tillsammans kan producera mer så kan alla öka sin konsumtion av varor och tjänster. Ökad handel och färre handelshinder (såsom tullar och regleringar) skapade tillväxt under den tidiga globaliseringen, från mitten av 1800-talet fram till första världskrigets utbrott 1914. Den liberala världsekonomin tog sina första kliv.

– Man kan säga att vi hade en globaliseringsvåg från mitten av 1800-talet till 1914, även om det fanns en viss protektionism fortfarande och många kolonier var avskärmade från resten av världen, säger Lars Magnusson, professor i ekonomisk historia vid Uppsala universitet.

Under denna period samarbetade många länder i den så kallade guldmyntfoten, ett valutasamarbete där alla inblandade länder knöt sina valutor till en fast guldkurs. I Sverige motsvarade till exempel ett kilo av den ädla metallen 2480 kronor och den som så krävde kunde få sina sedlar inväxlade mot guld hos Riksbanken.

Målet för de centralbanker som hade sina valutor knutna till guldet var att upprätthålla en fast växelkurs och detta system skapade stabilitet, förhållandevis hög tillväxt, låga räntor och en stabil prisnivå. Detta system bidrog också till ökade internationella ekonomiska förbindelser och en omfattande internationell rörlighet för arbetskraften.

1914 tvingades den så kallade guldmyntfoten bort. Kriget krävde omedelbar finansiering och land efter land lät budgetunderskott täckas av sedelpressfinansiering, vilket gjorde att guldreserverna inte räckte till och att valutasamarbetet sprack. Det blev hög inflation och även den svenska kronan svängde kraftigt i värde.

1929 – 1971
Avstegen från guldmyntfoten betraktades som störningar och den allmänna uppfattningen var att valutasamarbetet skulle återupprättas när kriget och de turbulenta tiderna var över. Men istället drogs världsekonomin ned i en djup kris 1929. Precis som 2008 skuldsatte sig folk för hårt och det slutade med en finanskris. Från USA spred sig krisen över världen och kulminerade 1932-33 med massarbetslöshet, hyperinflation och fallande prisnivå.

Nu blev kritiken hård mot det avreglerade samhället. Efter 1929 var det inte längre populärt att prata om den fria marknaden. Nationalstaterna ansåg sig överordnade globaliseringen och kapitalströmmarna reglerades i land efter land, och därmed var det också slut på den internationella öppenhet och rörlighet för kapital, varor och tjänster som utmärkt de senaste decenniernas liberala världsordning.

I denna nya, reglerande anda lanserade 1936 Johan Maynard Keynes sin teori, som sedermera fick namnet Keynesianismen. Den blev snabbt populär bland politiker och innebar ett slags växelbruk. Det var en idé om att nationalstaten borde styra sin ekonomi aktivt, det vill säga stimulera genom expansiv ekonomisk politik i lågkonjunktur och bromsa i högkonjunktur. I Sverige till exempel kontrollerades bland annat hyror, räntor och löner, allt för att undvika skenande priser. Keynesianismen blev den rådande makroekonomiska skolan inom nationalekonomisk vetenskap under efterkrigstiden, och Sverige blev ett skolboksexempel för hur staten styr över marknaden, tar in skatter och bygger välfärd. Detta höll i sig under efterkristiden och ända fram till 1971, vilket var året då USA avreglerade sin finansmarknad (det blev fritt fram att låna).

1971 – 2008
15 augusti 1971 fattade Nixon det historiska och chockerande beslutet att USA överger sin fasta växelkurs. Kopplingen mellan dollar och guld bröts och från och med nu inleddes papperspengarnas era i världsekonomin. Vietnamkriget hade kostat på (jämförbart med hur det var 1914) och USA behövde trycka mer pengar än vad man hade täckning för i sin guldreserv.

Vid mitten av 1970-talet blev den amerikanska penningpolitiken alltför expansiv samtidigt som växande finansmarknader började spekulera mot de växelkurser som ansågs orimliga. Det var oljekris, arbetslöshet och inflation. Hög inflation leder ofta till osäkerhet och återhållsamhet vad gäller investeringar. Även världens aktiebörser drabbades hårt och i USA noterades 1982 de högsta arbetslöshetssiffrorna på 40 år. Vid denna tid skapades Chicagoskolan, med Milton Friedman i spetsen. Det var en nyliberal variant av nationalekonomin, där lösningen på det mesta innebar mindre statlig inblandning och mer marknadsekonomi och fler privatiseringar. Under 1970-talet vann denna skola mark mot Keynesianismen. Friedman var nationalekonom och professor vid University of Chicago 1948-1977 och mottagare av Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne 1976.

Det som följde under 1980-talet var en politik för allt fler avregleringar och en allt friare marknad. Skulderna ökade i takt med välståndet och den ständigt ökande tillväxten behövdes för att kunna betala räntorna på alla lån. Centralbankerna skapade mer pengar och bubblorna växte i finansvärlden. Papperspengarna blir till slut en försvinnande liten del av alla pengar i världen. De mesta av pengarna finns inte på riktigt, utan utgörs av skuldbrev som till sist backas upp av riksbanker runt om i världen. När Sveriges riksbank bestämmer sig för att nu ska vårt land ha ytterligare tusen miljarder, då skriver de bara in den siffran i sin dator och trycker på ”spara”, och pengar skapas ur tomma intet (läs mer om riksbankernas metoder i fördjupningstexten här bredvid).

Det blev till slut så att värdet av pengar inte längre behövde var kopplat till något verkligt. Pengar blev en handelsvara som vilken som helst och det skapades snabbare vägar till spekulation. Stora summor fördes över från den reella ekonomin till den finansiella sektorn och finansindustrin blev nu den största och mest lönsamma branschen. Finansinstituten tog större och större risker och under mitten av 00-talet rådde en global lånefest, den såkallade kredityran. Medelklassen ville köpa nya bostäder, bilar och hemelektronik och bankerna ställde upp och lånade ut stora summor.

De senaste 40 årens ekonomiska historia har visat på en diskrepans mellan teori och praktik. Det är vissa politiska beslut som har tagit oss hit och det är vissa vetenskapliga modeller som ligger till grund för dessa beslut. Nu är det hög tid att syna dessa modeller (med facit i hand), men vad som också är intressant är att se vilken forskning som inte har bedrivits eller kommit fram.

– Fram till 1970-talet ansågs många problem i ekonomin vara marknadsmisslyckanden och skulle alltså regleras. Det var innan Chicagoskolan slog igenom. Sedan dess har många marknader avreglerats. Idag är det nog ingen som vill gå tillbaka till en totalreglering, men ekonomer letar efter nya vägar och inser att vi kanske borde ha gått lite mindre hårdhänt fram. Jag kan nog tycka att man släppte det för långt, till exempel vad gäller avregleringar av finansmarknader, säger Lars Magnusson, professor i ekonomisk historia vid Uppsala universitet.

Sverige är en liten, öppen och exportberoende ekonomi, som lätt påverkas av världskonjunkturen. De problem som följde efter att en överbelånad bostadsbubbla spruckit i USA fick allvarliga konsekvenser i stora delar av världen.

Svensk ekonomisk politik har prövat olika strategier genom åren och den senaste krisen har resulterat i fundamentala omprövningar av vårt nuvarande system. Både ekonomin (politiken) och de ekonomiska modellerna (vetenskapen) har förändrats fram och tillbaka under det senaste seklet. I vågor har världsekonomin gått från liberal marknadsekonomi präglad av fri handel och öppenhet till statliga regleringar och handelshinder.

– Det har alltid funnits en böljegång mellan stat och marknad, till exempel vad marknaden klarar på egen hand och vad staten ska reglera och styra. Med nyliberalismens genomslag på 1980-talet slog pendeln över åt avregleringens håll, men efter krisen på 1990-talet och den senaste 2008 börjar det svänga tillbaka mot återregleringar. Man börjar prata om ”Good governance” och kampen mot korruption hamnar högre upp på dagordningen. Man insåg att marknaden inte är svaret på alla frågor, säger Kenneth Hermele, doktor i humanekologi vid Lunds universitet.

Bakom den ekonomiska politiken och bakom de beslut som ledde fram till krisen, så finns det en ekonomisk vetenskap och det är den vi ska fokusera på här. Den så kallade Chicagoskolan, med sina 22 nobelpris, är den vetenskapliga skola som dominerat under de senaste 40 åren. Denna skola har stora brister, som vi nu kan se med facit i hand, men det var också den modell som ledde fram till det välstånd vi har idag. Den populära förklaringsmodellen hyllades under de goda tiderna när krediter godkändes generöst, men när det blir kris så ifrågasätts den skola som har satt oss i klistret, och teorier som tidigare inte har fått utrymme kommer fram. I detta tema låter vi den gängse skolan försvara sig, men vi lyfter även fram alternativa tankesätt. Vilka förändringar krävs nu av de ekonomiska modellerna för att undvika fler obehagliga överraskningar i framtiden?

Bankerna tjänar pengar på att vi lånar så mycket som möjligt. Allmänheten håller liv i karusellen och lockas att ta lån för att känna sig rik, men det är inga riktiga pengar som skapas, utan skuldfodringar som sedan köps upp, paketeras om och säljs vidare genom den finansiella sektorn. Egentligen så finns inte dessa ”varor” på riktigt, men försäljningen av dem gynnar vissa av oss mer än andra. Vem gynnas av den öppna ekonomin utan spelregler?

Oundvikligt blir att globala aktörer hämtar tillgångar – till exempel forskningsresultat, marknadsvinster med mera – från välutvecklade forskningsnationer och marknader och överför kapitalvinster (utan att betala så mycket i skatt) till mera liberala lågprisländer. Hur ska till exempel Sverige kunna motivera en stor skattefinansierad forskningssatsning om det inte tydligt gagnar det svenska samhället och dess ekonomi?

Det finns (minst) två (och olika) aspekter i detta jätteområde: dels handlar det om teorin att avreglering ger ekonomisk tillväxt (genom att produktionsapparaten flyttar runt till lågprisländer och försörjer oss med de billigaste varorna). Tanken är väl att den globala ekonomin också ska åstadkomma en slags global arbetsfördelning, där de som är bäst på att producera får göra det och de som är bäst på att forska får göra det och så vidare. Vacker tanke, men just den där detaljen om vem som tar pengarna är inte riktigt fulländad. Hur skapas en återföring av vinster till den nationella nivån?

Den andra frågan är huruvida pengarna verkligen existerar. När pengar själv blev en handelsvara var värdet inte längre kopplat till något verkligt. Finanssektorn blev för stor och den blev en sektor för sig (den viktigaste) istället för att bara vara en stödfunktion till den verkliga ekonomin, där ”riktiga” pengar skapades. Bankerna fick ett stort spelrum (kortsiktigt vinstmaximerande) och tilläts växa och ta stora risker, men forskningen identifierade inte banken som aktör förrän det var för sent.

Nationalekonomin har de senaste decennierna trott på den rationella människan som handlar enligt matematiska modeller i effektiv symbios med den fria marknaden. På det viset har nationalekonomin velat efterlikna naturvetenskapen och marknaden har blivit nästan som en naturkraft, som inte bör eller ens kan regleras. Den ekonomiska forskningen har präglats av ”skolor” som de flesta är uppfostrade i och väldigt få vågar kritisera, men efter finanskrisen 2008 så börjar allt fler ifrågasätta, om den globala, öppna och avreglerade ekonomin är hållbar (inte bara ekologiskt) eller ens realistisk. Vi vill med ett tema om världsekonomi ta reda på vad forskarna själva har att säga om varför det har blivit såhär, vad det var som gick fel och vad som är tanken att vi ska göra nu.

Med facit i hand kan vi bättre belysa tillkortakommanden inom den ekonomiska vetenskapen, men vi kan också (vilket är intressantare) fråga oss vilka alternativa (nationalekonomiska) teorier som finns och som nu vågar komma fram. I detta tema reflekterar vi därför över den neoklassiska hegemonin och hur denna brist på alternativ har bidragit till den kris vi befinner oss i. Ofta är det konsensuskulturen i sig som är den verkliga boven i dramat.

Ofta talar man om ekonomisk tillväxt och menar då ofta hur mycket BNP har förändrats mellan två perioder. Detta kan dock vara missvisande eftersom tillväxt mätt i BNP skapas oavsett aktivitet (krig och produktion av miljöfarliga och onödiga plastprylar skapar tillväxt precis som utbildning, vård och produktion av nya vägar.)

Det finns visserligen ett positivt samband mellan BNP per capita och levnadsstandard (åtminstone för fattiga länder), men BNP är ett mått på ekonomisk verksamhet, inte på välfärd. En del av den ekonomiska aktiviteten fångas dock inte in i BNP-begreppet (till exempel oavlönat hemarbete, ideellt arbete och svartarbete). Alla ekonomer, ”vanliga” liksom ”alternativa” är väl medvetna om BNP´s brister som välfärdsmått, men här följer några punkter där ”den gröna ekonomin” brukar kritisera tillväxtbegreppet:

Ekonomisk tillväxt är inte förenlig med ekologisk hållbarhet: ökad tillväxt leder till ökad miljöbelastning.
Tillväxt är inget bra mått på välfärd, särskilt inte för rika länder. Bland annat eftersom tillväxtbegreppet inte säger någonting om hur välfärden fördelas.
Mycket exkluderas i begreppet tillväxt. Vi har en parallell ekonomi som inte mäts alls. Till exempel skapas tillväxt när vi går på restaurang, men inte när vi bjuder en vän på middag.

– För fattiga länder kan man se att ekonomisk tillväxt också kan ge högre välfärd, men när man nått en viss nivå av tillväxt, som vi i den rika världen har uppnått för länge sedan, så ger inte ännu mer tillväxt mer välfärd. Därför finns det inget skäl att sträva efter den, säger Kenneth Hermele, doktor i humanekologi vid Lunds universitet.

En annan kritik mot BNP, är att den finansiella tjänstesektorn ingår bland varor och tjänster, vilket gör att BNP är delvis ett luftslott. Många företag tjänar mer på att köpa och sälja pengar, än vad de tjänar på sina produkter. Kenneth Hermeles dom över vår tids dominerande tillväxtbegrepp blir därför hård:

– BNP är inget bra mått på välfärd, det är inget bra mått på den ekonomiska aktiviteten och miljöaspekterna fångas inte in. Vi borde göra oss av med BNP som det centrala begrepp som det är idag.

De stora centralbankerna, det vill säga den amerikanska centralbanken Fed, den europeiska ECB, den brittiska BOE och den japanska BOJ, använder en metod som kallas kvantitativa lättnader.

Den används när centralbanken vill bedriva en expansiv penningpolitik i ett läge där räntenivån redan är låg. I korthet går det ut på att centralbanken köper statsobligationer eller andra värdepapper på öppna marknaden och därmed ökar mängden pengar i ekonomin.

Det är normalt att centralbanker eller politiska ledningar på detta sätt spär på likviditeten när ett land befinner sig i kris. Tidigare har det gjorts genom att centralbanken helt enkelt har tryckt mer pengar. Nackdelen med kvantitativa lättnader är att det höjer risken för inflation, men för närvarande är både inflation och räntor låga världen över. Det låter som goda nyheter. Men som vi har sett tidigare (se artikeln: USA:s spruckna bostadsbubbla drabbade hela världen) kan låga räntor leda till stora skulder, både på nations- och hushållsnivå.

Om inflationen är mycket låg sjunker skulderna heller inte i värde ”automatiskt”. Det finns också en (omdebatterad) koppling mellan låg inflation och hög arbetslöshet – gisslet som plågar många länder, framför allt i södra Europa, men också USA och Sverige. Därför finns en viss tolerans för att de kvantitativa lättnaderna gärna kan få skapa lite inflation. Så har inte skett ännu, i alla fall inte i konsumtionsledet. Men effekten av centralbankernas kvantitativa lättnader har lett till att aktörer på finansmarknaderna har lockats att börja köpa aktier.

På senare tid har också aktiebörserna världen över stigit. Hittills ser det alltså ut som om centralbankernas agerande att hålla depressionen borta och samtidigt hålla eurosamarbetet under armarna har lyckats. Men hur blir det i framtiden?

– Kvantitativa lättnader har aldrig förr använts i den här skalan. Snart ställs centralbankerna inför en svår fråga: Hur ska de kunna dra sig ur, och hur blir vi kvitt skuldbergen? säger Klas Eklund, adjungerad professor vid Ekonomihögskolan, Lunds Universitet.

Han svarar själv på frågan:

– Historiskt har stora skulder ”lösts” genom inflation, regleringar eller konkurs. Jag tror att vi kommer att få se nya regleringar på finansmarknaderna, och jag tror att fler stater kommer att tvingas skriva av skulder i Sydeuropa, inte bara i Grekland.

En del centralbankschefer, särskilt de amerikanska, blir kända personligheter. Men ingen har blivit mer känd än Alan Greenspan, som var chef för Fed i nästan 20 år – från 1987 till 2006. Han tillträdde i augusti 1987, och den 19 oktober inträffade den ”svarta måndagen”, då börser världen över rasade, en del med 20 procent eller mer. Trots kraften i raset fick den svarta måndagen inte några stora effekter på realekonomin.

Till jul hade börserna redan återhämtat sig, och en anledning var just centralbankens agerande. Fed-chefen Alan Greenspan garanterade likviditeten på marknaderna – och krisen avvärjdes.

– Den erfarenheten tog han med sig. Under 1990- och 2000-talet såg han, trots IT-kraschen, att ekonomin befann sig i en positiv fas. Tack vare IT-revolutionen ökade produktiviteten, vilket gjorde att ekonomin kunde växa utan inflationen. Greenspan höll därför räntorna låga trots att det rådde konjunkturuppgång – varpå tillväxten satte ytterligare fart, säger Klas Eklund.

Men, låga räntor har en baksida, nämligen att banker och kreditinstitut har svårt att tjäna pengar. Två saker kan hända: 1) kvaliteten på kreditgivningen blir sämre och 2) bankerna hittar på nya produkter för att kunna ta betalt.

Det var precis vad som ledde fram till finanskraschen 2008. Det har också lett fram till att Alan Greenspans hjältegloria har hamnat på sned. Hans tidigare så hyllade politik anses nu ha bidragit till bubblan som ledde till den stora kraschen.

Turbulens av det slaget kan nästan utradera aktiespararnas förmögenhet under några få veckor. Sen kom själva kraschen, som inte direkt berodde på att Lehman Brothers befann sig i ekonomiska svårigheter – det var ingen överraskning. Det som chockade finansmarknaderna var att den amerikanska regeringen beslöt att faktiskt låta banken gå i konkurs, i stället för – som alla trodde – rädda den med ett kapitaltillskott.

Nu började ekonomer och andra aktörer oroa sig för att betalningssystemet skulle sluta fungera. Bankernas förtroende för varandra knäcktes och det blev svårt för alla – både banker och företag – att få tag i kapital. Därmed nära nog lamslogs ekonomin världen över för en tid.

Börskrascher har inträffat regelbundet så länge det har funnits börser. Än har ingen glömt de stora börskrascherna på 1920- och 30-talen, till exempel. Men förr eller senare sker en återhämtning, och ibland kan det gå snabbt. Frågan är då hur allvarliga dessa börsras är för ekonomin som helhet?

Mycket allvarliga, menar professor Clas Bergström på Handelshögskolan i Stockholm.

– Det är hushållen som äger aktier. Om deras aktieförmögenhet halveras, stramar de åt sin konsumtion så hårt att det uppstår en efterfrågechock. Då drabbas företagen som går sämre och kanske tvingas lägga ner, och fler blir arbetslösa. Även om krisen bara varar något halvår, gör produktionsbortfallet under den tiden stor skada. Det omvända sker också: att när börsen går upp, får hushållen mer pengar, vilket gör att de spenderar mer och då går det bättre för företagen. Börsen kan ses som en prediktor för den realekonomiska utvecklingen. Det beror på att värdet på en aktie beror på vad placeraren tror att aktien ska ge för utdelning i framtiden, alltså hur bra företaget kommer att gå. När realekonomin blir sämre, förväntar sig placeraren lägre utdelning och aktiekursen sjunker. Och omvänt – när det går bra för ekonomin som helhet, förväntar sig placeraren högre avkastning i framtiden, och aktien stiger.

– Även om börsen till viss del förutser framtiden för företagen, går det inte att göra prognos på allt som kan hända. Krig, terrorattacker och naturkatastrofer går inte att förutse, och även de påverkar börsen, säger Clas Bergström.

– En miljöekonom är en traditionell ekonom som är intresserad av miljö och vill använda sin vanliga ekonomiska verktygslåda till regleringar för att få bukt med miljöproblem, till exempel genom att sätta prislappar på naturen genom att sälja utsläppsrätter. Vanligen föredrar han eller hon marknadslösningar framför gränsvärden och kontroller, förklarar Kenneth Hermele, doktor i humanekologi vid Lunds universitet.

Den ekologiska ekonomin däremot utgår från att ekonomin måste underställas det ekologiska kretsloppets begränsningar, det räcker helt enkelt inte att sätta ett pris på naturen. Det naturliga kretsloppet är överordnat det ekonomiska systemet (istället för tvärtom).

– Skillnaden kan också beskrivas som två olika synsätt på vad hållbarhet är, menar Kenneth Hermele.

En miljöekonom har en svag hållbarhetsdefinition där ekonomin och miljön är utbytbara storheter. Miljöproblem kan alltså vägas upp av ekonomisk tillväxt. Den ekologiska ekonomin har en stark definition av hållbarhet där ekonomin och naturen måste vara hållbara var och en på sitt sätt, de är inte utbytbara. Fram till 1970-talet försökte man ofta förbjuda eller begränsa miljöfarliga utsläpp genom regler och straffavgifter. En fabrik fick lov att släppa ut ett visst antal ton av ett farligt ämne för produktionen. Problemet med dessa absoluta regler var att det inte gav några incitament till att minska miljöförstörelsen. Därför infördes allt oftare en avgift, till exempel per ton utsläpp.

Nästa steg i utvecklingen blev införandet av utsläppsrätter som företag och kraftbolag kunde handla med. När utsläppen blev en vara tjänade företagen inte bara på att minska sina utsläpp utan kunde även sälja sina utsläppsrättigheter till andra om de lyckades minska tillräckligt mycket. De senaste åren har dock pendeln slagit tillbaka något, menar Kenneth Hermele.

– Politiken håller på att svänga lite eftersom man börjar inse att vi behöver minskningar, inte bara effektiviseringar. Det gäller att minska utsläppen i absoluta tal, inte mäta per BNP-krona. Därför införs nu också absoluta gränser igen, säger Kenneth Hermele.

Medan Chicagoskolan förespråkar en minimal nattväktarstat och vill låta marknaden styra så mycket som möjligt, så menar Thomas Hahn, ekonom-agronom knuten till Stockholm Resilience Center, att regleringar, skatter och subventioner är helt nödvändiga för en hållbar utveckling. Till exempel bör staten subventionera utbildning, beskatta skadliga utsläpp och förbjuda kemikalier och undermåliga ”billiga” teknologier där bättre alternativ finns. Detta är i linje med den interventionistiska miljöekonomiska teorin som också ingår i den neoklassiska skolan (men som kritiserar Chicagoskolan).

– Det är mycket ideologi som kommer från Chicagoskolan. De har tonat ned externa effekter och andra marknadsmisslyckanden och betonar mer ”government failure”. Men nu växer marknadsmisslyckandena mer och mer, särskilt vad gäller miljöfrågor.