Hur vet växterna när det är vår?
– Den absolut viktigaste orsaken är dagsljusets längd. Men också andra faktorer som temperatur och fuktighet spelar in, även om de har en mer marginell effekt. I år är våren sen på grund av att snön legat kvar så länge. Snötäcket och värmen gör att dagsljuset inte tränger ner på samma sätt, säger Lars-Åke Janzon.

Träd och örter mäter dagens längd med hjälp av olika kemiska processer, främst i klorofyllet. Lökväxter, som vårlök, och frön har dock inget klorofyll, utan har snarare en inbyggd klocka.
– Där är det sannolikt temperaturen som spelar en avgörande roll. Men ofta ligger vårblommorna redan i startgropen, med utlöpare eller revor, som är ljuskänsliga. Här finns det mycket kvar att forska på.

Dagen är lika lång för vintergäck som maskros — varför kommer de inte samtidigt?
– De är helt enkelt programmerade olika. Generna avgör hur arten styrs av dagsljuset.
De tidiga snödropparna är inte inhemska utan importerade från medelhavsländerna (det finns fyra förvildade arter i Sverige).
– Där är de förstås tidigare än här, men det är inte säkert att det är bland de allra tidigaste vårblommorna där, säger Lars-Åke Janzon.

Hur funkar växterna vid ekvatorn?
– Växterna vid ekvatorn har ingen årstidsväxling. Det sker en ständig förnyelse hos växterna och de tappar blad kontinuerligt, precis som våra barrträd. Eftersom det inte råder någon större förändring i dagsljusets längd, har kyla och regnperioder större inverkan där.

Flyttfåglarna då, hur vet de när det är vår i Sverige?
– Det är dagsljusets längd som styr här också. Anledningen till att de inte stannar där de är på vintern, till exempel i Afrika, kan handla om konkurrens, som födotillgång. Vi har visserligen färre insektsarter, men fler individer av varje art…
 
Den fågel som flyttar allra längst är silvertärnan. Den flyger nästan från pol till pol, 1500 mil.
– Vi kan tycka att förhållandena är de samma vid Antarktis som Arktis, men det tycker inte silvertärnan som hellre häckar vid Nordpolen.

Text: Eva Barkeman, forskning.se

Kontaktinformation
red@forskning.se

Vad är skabb?
— Det är ett mikroskopiskt kvalster, ett slags spindeldjur som lever i de övre hudlagren på sina värddjur. Parasiterna gräver gångar i huden där de parar sig och lägger ägg. Hudcellerna förstörs och djuren utsöndrar ämnen som orsakar långvariga allergiska reaktioner som bland annat får det att klia enormt och gör huden hård och skrovlig. Dessutom kan bakterieinfektioner lättare få grepp. Skabb är en otrevlig sjukdom som skapar mycket lidande, säger Eva Molin som forskar på skabb vid Statens veterinärmedicinska anstalt, SVA, och Sveriges lantbruksuniversitet, SLU.

WHO uppskattar att omkring 300 miljoner människor är drabbade av skabb världen över. Parasiten är ett särskilt stort problem i tätbefolkade områden och är vanligt i fattiga länder.

Hur diagnosticerar man skabb?
— Framförallt studerar man hudskrap i mikroskop, men det är en okänslig metod och lätt att missa ett djur. Man kan också ta blodprov där man försöker identifiera antikroppar som värddjuret bildat mot skabbkvalstret. Denna metod som först började användas på SVA för diagnostik av skabb hos djur behöver dock utvecklas vidare och Smittskyddsinstitutet med flera arbetar med utveckling av dessa diagnosmetoder.

Är det samma typ av skabb som drabbar djur och människor?
— Sarcoptes scabiei , som kvalstret heter på latin, kan infektera de flesta däggdjur och är vanlig hos till exempel räv, gris, hund och människa. Parasiten smittar via direktkontakt och kan överföras mellan olika värddjur.
Skabbdjuren ser identiska ut i mikroskop, men kan ändå skilja sig åt genetiskt. Om en människa smittas från till exempel hund så blir infektionen i allmänhet lindrigare än om hon smittas från en annan människa. I olika forskningsgrupper runtom i världen använder man molekylära metoder, som att titta på DNA, för att undersöka relationerna mellan de olika varianterna av skabbkvalster. Det kan handla om olika arter, eller olika stammar av samma art.

Hur bekämpar man skabb?
— Det finns salvor och orala läkemedel mot parasiten men behandlingen får allt sämre effekt. Sarcoptes scabiei  tycks  utveckla resistens mot de läkemedel som finns idag. På SVA och SLU forskar vi på mekanismer som kan vara orsak till resistensen, till exempel så kallade detoxifieringsenzym som kan binda till eller bryta ner läkemedlet och därigenom hindra det från att nå sitt mål.

Text: Eva Barkeman, forskning.se

 

Kontaktinformation
red@forskning.se

Varför blev just jordbävningen i Chile nu i februari så kraftig?
— Det har att göra med typen av gräns mellan två tektoniska plattor (kontinentalplattor). I det här fallet, liksom i Sumatra 2004, är det frågan om att den ena plattan trängs in under den andra, säger Reynir Bödvarsson.
Jordbävningen blir extra våldsam, kring 9 eller mer på Richterskalan, när det är väldigt liten lutning på plattorna som möts.

— Det betyder att friktionsytan blir ovanligt stor och det hinner byggas upp mycket så kallad elastisk energi när plattorna rör sig i en våldsam jordbävning.
En sådan jordbävning inträffar ungefär en gång på 10-20 år. När detta sker under havsytan finns risk för flodvågor, eller tsunamis, som utanför Sumatra julhelgen 2004.
I de zoner där de tektoniska plattorna istället går isär, blir skalven däremot aldrig särkilt stora. Den tredje gränstypen, där plattorna glider längs med varandra som i Kalifornien och Turkiet, ger inte heller de allra värsta skalven även om de kan bli kraftiga.

Så det är riskfritt här i Sverige?
— Nja, Sverige ligger mitt på en tektonisk platta, långt ifrån en gräns, men det kan ske jordbävningar här ändå. 1904 inträffade ett skalv som mätte 5,7 på Richterskalan i Kosterhavet, utanför Strömsund. Det beror på väldigt långsamma deformationer inuti plattan, men vi förstår inte mekanismerna fullständigt ännu.
Reynir Bödvarsson lyfter också fram jordskalvet i Kaliningrad 2004, som mätte drygt 5 på Richterskalan och kändes i stora delar av södra Sverige.

— Det kunde lika gärna inträffat i Stockholm. Vad hade hänt då? Vi har ju inte samma byggnormer som på mer jordbävningsvana platser.

Kan man inte förhindra jordbävningar?
— Nej, det finns ingen möjlighet att hindra varken jordbävningar eller vulkanutbrott. Kraftkällan är värmen från jordens inre. Plattorna, som utgör det yttersta skiktet i vår i jordskorpa, rör sig ständigt. Tills för 250 miljoner år sedan satt allt samlat i en enda superkontinent — Pangea, men den så kallade kontinentaldriften kommer att pågå i 100-tals miljoner år till.

Vilken jordbävningsforskning pågår just nu?
— Vi sysslar mycket med metoder för att i framtiden kunna förutsäga kommande jordbävningar. Island är som ett stort laboratorium, säger Reynir Bödvarsson som själv är islänning och har tillbringat mycket av sin forskningstid där.

— För att förutsäga jordbävningar måste man förutsäga tre parametrar: var, hur stor och när. Idag kan vi kan säga var vi väntar en jordbävning och hur stor den kan bli – eftersom vi kan mäta plattornas hastighet med hjälp av gps —  men det är mycket svårt att säga den exakta tidpunkten.

— Vi har utökat antalet observationer på jordklotet och har bättre modeller så vi kommer att kunna göra bättre seismologiska prognoser framöver. Det är som med vädret; inte ens den bästa meteorologen kan säga hur vädret blir den 17 juni nästa år. Men prognoserna blir allt bättre.

Text: Eva Barkeman, forskning.se

Kontaktinformation
red@forskning.se

Vad gör isbrytaren Oden på Antarktis?
— USA hyr Oden för att bryta isen fram till den egna forskningsstation McMurdo på Antarktis. I det fleråriga avtalet med det amerikanska forskningsrådet NSF har Polarforskningssekretariatet lagt på att svenska forskare får använda Oden för forskning under transporten samt ytterligare 20 dagar, vilket blir totalt en månad, säger Magnus Tannerfeldt, forskningsdirektör på Polarforskningssekretariatet, till forskning.se.  

Det svensk-amerikanska forskningssamarbetet Oden Southern Ocean är inne på sitt fjärde år och isbrytaren Oden har utvecklats till ett av världens bästa forskningsfartyg. Nu har hon precis avslutat årets forskningsetapp vid Sydpolen och är på väg hem via Sydamerika, med beräknad hemkomst i april.

Vad är det för forskning som görs?
— I år rör det sig om fyra huvudprojekt i samarbete mellan svenska och amerikanska forskare. De svenska forskarna har mest arbetat med att kartlägga havsbotten, dels med hjälp av ett fantastiskt fint flerstråligt ekolod, dels med sedimentprovtagningar. På så vis kan man se spår efter tidigare istider och därmed få hjälp att förstå klimatförändringar.

Ett annat svenskt projekt är att studera hur plankton blir ”solbrända”, det vill säga hur de skyddar sig mot uv-strålning. Ombord på Oden finns också ett instrument som mäter kosmisk strålning och ska hjälpa forskarna att kalibrera ett större instrument på Antarktis. Det fjärde projektet handlar om oceanografi och följer havscirkulationen för att förstå issmältning.

Varför ska svenska forskare studera Sydpolen?
—  Antarktis är en kontinent som ingen äger. Det är unikt miljöskyddat landområde där det pågår fredlig forskning i samarbete mellan nationerna. Det vore märkligt om inte Sverige deltog.

Men varför just nu?
—  Ska man forska på Antarktis ska man göra det nu när det är sommar där…
Antarktis har jordens strängaste klimat. På de högsta punkterna mitt på kontinenten varierar är medeltemperaturen mellan -30 grader på sommaren och -70 grader på vintern. I kustområdena kan det dock bli så varmt som noll grader på sommaren.

Kommer Oden att hyras ut även nästa vinter?
—  Ja, avtalet med NSF gäller i ytterligare två år, sen får vi omförhandla. Men det är troligt att USA kommer att fortsätta behöva hjälp.
— Eftersom Oden mest legat sysslolös i hamnen i Luleå, utom några få veckor på vintrarna, har Sjöfartsverket bedömt att isbrytaren utnyttjas effektivare i det här samarbetet med USA.

Text: Eva Barkeman, forskning.se

Läs mer om Oden Southern Ocean på Polarforskningssekretariatets hemsida.

Kontaktinformation
red@forskning.se