– Min personliga uppfattning är att vi behöver se över skyddet för vår grundlag och göra den mer beredd, framför allt när vi ser utvecklingen i Europa, säger Patrik Bremdal, docent i konstitutionell rätt vid Uppsala universitet.

Det är valrörelse 2022 och i Ekots utfrågning av partiledarna säger flera partiledare att de självklart strävar efter att få över 50 procent av rösterna. För partiet skulle det givetvis vara en vinstlott, att kunna genomföra det man vill. Demokratin, däremot, skulle nervöst skruva på sig.

Ändrat grundlagen nio gånger

Det ungerska partiet Fidesz var från början ett vänsterliberalt parti som låg i opposition med det styrande kommunistpartiet. I valet 2010 fick partiet, tillsammans med ett stödparti, över två tredjedelars majoritet i parlamentet.

Sedan dess har partiet drivit igenom en rad lagar som har förskjutit maktbalansen till regeringens fördel. Bland annat har författningen, Ungerns grundlag, ändrats vid nio tillfällen.

Efter att ha följt utvecklingen i Ungern och Polen fick Patrik Bremdal idén att göra ett seminarium på Juristprogrammet i Uppsala där han ställde frågan:

Hur svårt skulle det vara att genomföra liknande förändringar i Sverige?

Juriststudenter monterade ner demokratin

För att ta reda på detta delades juriststudenterna in i fem grupper, för att testa hur starkt skyddet för svensk demokrati är:

Två grupper representerade ett populistiskt parti med majoritet i riksdagen, Regeringspartiet, en grupp utgjorde oppositionen i riksdagen, och ytterligare två grupper företrädde EU och Europadomstolen.

Regeringspartiet, som i rollspelet hade fått över 50 procent av rösterna, anlitade ett gäng konsulter för att ta fram förslag på hur demokratin kan demonteras, för att sedan kunna behålla sin makt för all framtid.

De handlade bland annat om att ändra valsystemet och vallagen, för att göra det möjligt att sprida propaganda vid vallokalerna, och se till att bara regeringspartiets valsedlar delas ut. Men också att ändra i grundlagen.

Ganska lätt att demontera demokratin

Den grupp juridikstudenter som representerade oppositionen, försökte hitta sätt att avsätta regeringen, genom misstroendeomröstning och krav om folkomröstning, men upptäckte snabbt att det det var omöjligt, eftersom det saknade majoritetsstöd hos de folkvalda i Riksdagen.

– Vi har kört seminariet i ett par terminer. Det brukar vara en ögonöppnare hur lätt det kan vara och hur fort det kan gå, att det inte finns så många spärrar. Den andra insikten är hur svårt det är att skydda sig mot den här utvecklingen, säger Patrik Bremdal.

Läs också: Diktaturerna på global frammarsch

Spärrar som skyddar mänskliga rättigheter

För att ändra i den svenska grundlagen krävs två beslut med ett val emellan. Det behöver dock inte vara ett ordinarie val utan räcker med ett extraval, vilket kan skynda på processen för ett parti som vet med sig att det har stöd från mer än 50 procent av de röstande.

För demokratin är långsamhet en dygd då den ger möjlighet till eftertanke och debatt. Och för att minska regeringens möjlighet att snabbt inskränka mänskliga fri- och rättigheter genom att ändra grundlagen, kan man skapa olika slags spärrar.

Till exempel att ge minoriteten rätt att fördröja den typen av beslut ett år, eller att kräva större majoritet för förslag som lagrådet säger nej till.

Lätt att ändra valkretsarna på kommunal nivå

Men att ändra lagar är bara ett sätt för ett parti med majoritet att öka sin makt. Regeringen styr myndigheterna och kan snabbt tillsätta mer lojala chefer. Det är också regeringen som utser domarna. Domstolarna är dessutom styrda av Domstolsverket som styrs av regeringen.

– Så makten är ganska knuten till regeringen, på gott och ont. Vi behöver ju en effektiv regering, säger Patrik Bremdal.

I USA finns sedan länge en diskussion om valkretsar, där framför allt republikaner har kritiserats för att förändra indelningen så att det gynnar det egna partiet. I Sverige är sådana förändringar svåra att genomföra på riksnivå.

– Det är svårare på riksnivå än på kommunal nivå där det absolut finns en möjlighet att dela in valkretsarna så att det gynnar det egna partiet, säger Patrik Bremdal.

Grundlagen utgår från att politikerna vill väl

Patrik Bremdal beskriver den svenska grundlagen som lite naiv då den utgår ifrån att politikerna vill väl. I och med att Sverige har varit förskonat från svårare former av maktmissbruk har grundlagen inte förberetts för att förhindra ett sådant.

– Min personliga uppfattning är att vi behöver se över skyddet för vår grundlag och göra den mer beredd, framför allt när vi ser utvecklingen i Europa, säger Patrik Bremdal.

– Man kan till exempel se över reglerna kring hur grundlagen ändras och på nytt utreda möjligheterna till att införa någon form av författningsdomstol.

En författningsdomstol är en statlig institution som har i uppgift att kontrollera om lagar strider emot grundlagen, och kan i så fall förklara dem ogiltiga.

Fem sätt att urholka demokratin

Så här skulle politiska partier med egen majoritet kunna öka sin egen makt på demokratins bekostnad:

• Ta över kontrollen över public service och öka kontrollen över andra medier genom att till exempel rikta presstödet mot medier som är lojala.
• Tillsätt lojala domare i domstolarna och lojala rektorer för lärosätena. Gör samma sak med myndigheterna.
• Ändra i grundlagen för att göra det möjligt att inskränka olika fri- och rättigheter som föreningsfrihet och demonstrationsfrihet. (I Ungern slog ett författningstillägg 2018 fast att mötesfriheten inte får ske på bekostnad av andras rätt till privatliv. Därigenom kan polisen neka tillstånd för demonstrationer i närheten av politikers och andra offentliga personers bostäder).
• Ändra reglerna för partistöd för att minska andra partiers möjlighet att påverka.
• Förändra indelningen i valkretsar så att den gynnar det egna partiet.

Skydd för demokratin i folks skallar

Men en demokrati skyddas inte bara av grundlagen och andra lagar, själva grunden för att demokratin inte ska gå att avskaffa finns i medborgarnas huvuden.

Sten Widmalm, professor i statsvetenskap vid Uppsala universitet, och Thomas Persson, docent vid samma universitet, driver projektet Det öppna samhället.

Det undersöker hur de attityder formas som är grundläggande för demokratin. Två demokratiska grundbultar, som forskarna undersökt med hjälp av SOM-institutets enkätundersökningar 2021 är politisk intolerans och självcensur.

Politisk intolerans handlar om viljan att strypa fri- och rättigheter för grupper med åsikter man ogillar. Självcensur att man i stället lägger restriktioner på sig själv, hindrar sig att uttrycka ”obekväma” åsikter.

Sverigedemokrater och Socialdemokrater mest intoleranta

– Den goda nyheten var att vi i Sverige har lyckats få ner hat mot minoriteter. Däremot finns en omfattande intolerans mot sverigedemokrater, antivaxxare (vaccinationsmotståndare) och abortmotståndare, säger Sten Widmalm.

De mest intoleranta enligt undersökningen, är medborgare som sympatiserar med Sverigedemokraterna och Socialdemokraterna.

Intolerans mot sd:are, antivaxxare och abortmotståndare

Deltagare i undersökningen fick välja ut en grupp i samhället som de ogillar, vilken som helt. Flest, 22,8 procent valde sverigedemokraterna, näst flest antivaxxarna (17,4 procent) och nummer tre på listan över mest ogillande grupper blev abortmotståndare (16,8 procent).

– Vi tycker inte att det är ett problem att man tycker illa om olika grupper, däremot är det ett problem om man tycker att man kan dra in deras demokratiska rättigheter, som demonstrationsfrihet och yttrandefrihet, möjligheten att bli lärare, bli vald till riksdagen eller bli statminister, säger Sten Widmalm.

Hat mot oliktänkande ett hot mot demokratin?

Det räcker inte med att ogilla sina politiska meningsmotståndare, visar den undersökning i samarbete med SOM-institutets opinionsmätningar, som uppsalaforskarna gjort:

• Ungefär var femte person tycker att grundlagsstadgade rättigheter, som att få uttrycka sig i tal och skrift, gott kan dras in – för grupper man ogillar.
• Ännu fler, mellan 34 och 38 procent, är beredda att upphäva dessa gruppers rätt att demonstrera eller att bilda en organisation.
• Nästan hälften av de tillfrågade i undersökningen anser att personer i gruppen de ogillar inte borde få kandidera till riksdagen och hela två tredjedelar (64 procent) att dessa inte borde kunna bli statsminister.
• Och 44 procent att personer som tillhör den grupp de ogillar inte ska få arbeta i sjukvården eller äldreomsorgen.

Politisk tolerans handlar om människors vilja att ge även grupper som de själva ogillar lika rättigheter, att stå upp för allas rätt att uttrycka sina åsikter

Källa: Politisk tolerans och självcensur i orostider (pdf)

Många svenskar törs inte säga vad de tycker

– Vi fick också ett besvärande resultat när det gäller vad man uppfattar att man själv kan säga i debatter och liknande sammanhang, det vi kallar självcensur, och som ligger på samma nivå som i USA, säger Sten Widmalm.

I undersökningen uppgav 53 procent av de svarande att de inte anser sig kunna tala öppet om sina uppfattningar eftersom andra kan tycka att de är stötande.

Attityder som politisk intolerans och självcensur påverkas bland annat av upplevda hot – som pandemin, en ekonomisk kris och det ökade skjutvapenvåldet, menar forskarna.

Skolan viktig för demokratin

För att motverka att rädsla och osäkerhet skapar antidemokratiska attityder måste vi, enligt Sten Widmalm, göra mycket: det gäller inte bara att stävja våldet. Vi behöver även en bättre skola.

– Det handlar om hur vi lär ut kunskap och hur vi styr värderingar, men det kan också bli för mycket styrning, så att det motverkar sitt syfte, säger Sten Widmalm.

Ett område där Sten Widmalm gärna ser att elever får mer kunskap om är hur vår demokrati skapades.

– Det är till exempel inte många som kan säga vem Peter Forsskål* var, säger Sten Widmalm.

Demontera demokratin med hjälp av demokratin

Sofia Näsström, professor i statsvetenskap vid Uppsala universitet, arbetar med ett forskningsprojekt om demokratins självförsvar.

– Det handlar om hur en demokrati kan försvara sig mot de aktörer som använder sig av demokratins friheter för att avveckla demokratin, säger Sofia Näsström.

I stora drag finns tre olika strategier:

• Den legala försvarslinjen. Försvarar demokratin genom att med lagens hjälp förbjuda partier, vissa symboler eller begränsa demonstrationsfriheten för icke-demokratiska grupper. Ett exempel är Tyskland.
• Den politiska försvarslinjen. Att bjuda in till samarbete och kompromisser. Tanken är att demokratin är sin bästa försvarare, att den kan tämja de icke-demokratiska krafterna.
• Den sociala försvarslinjen. Att försöka rycka undan mattan på dem som exploaterar politiskt missnöje genom att satsa på sociala insatser.

Förakt från de rika och hat från de fattiga

Sofia Näsström arbetar just nu med en bok där hon försöker koppla ihop välfärd och demokrati.

– Social och ekonomisk ojämlikhet underminerar den politiska jämlikheten. Som Aristoteles sa så skapar stora klyftor förakt från de rika och ilska från de fattiga som kan kanaliseras av odemokratiska politiska ledare, säger Sofia Näsström.

Hon beskriver sociala reformer som en del av vad som kan kallas demokratins anda. Ett samhälle som skapar rädsla eller förstärker en strävan efter status kan motverka demokratins anda, som handlar om emancipation, frigörelse.

– I en demokrati blir människor friare men är också lika ansvariga för framtiden. Det är vi själva som bär upp institutionerna.

Text: Johan Frisk på uppdrag av forskning.se

Polariseringen har ökat. Ja, inte det som brukar beskrivas som polarisering, utan själva ordet.

”I dessa polariserade tider” har blivit en vanlig inledning till inlägg av olika slag i medier,

– Sedan berättar journalisten om något helt annat, så ordet används som en inledning eller en kontext för att man ska förstå resten, säger Anamaria Dutceac Segesten, docent vid Institutionen för strategisk kommunikation vid Lunds universitet.

Användningen av begreppet har ökat trefaldigt de senaste tio åren. Och nu frågar sig forskare om det i sig kan öka polariseringen.

Ingen ökad polarisering i samhället

Förra året publicerade SNS Demokratiråd en rapport som studerade polariseringen inom en mängd olika grupper: i medierna, i riksdagen, bland partierna och hos medborgarna. Ingen av grupperna visade tecken på någon ökad polarisering.

Möjligen är den affektiva – känslomässiga – polariseringen på väg att öka.

Medan ideologisk polarisering beskriver hur långt ifrån varandra till exempel partierna står ideologiskt, mäter affektiv polarisering hur illa man tycker om motståndarna och hur starkt man känner för den egna gruppen.

Väljarna hyser till exempel starkare sympatier och antipatier för de politiska partierna idag än för tio år sedan. Samtidigt finns andra perioder, som i slutet av 1970-talet, när känslorna var lika starka.

Henrik Ekengren Oscarsson, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, är en av forskarna bakom studien.

– Mediebilden är ju att vi lever i en särskilt polariserad tid, men det är lite ahistoriskt (historieförfalskande), det finns många tidigare perioder i svensk politik där vi sett liknande nivåer av affektiv polarisering, som till exempel perioden 1979–1982. Och ideologisk polarisering – stora avstånd mellan ytterkanterna – har vi i princip alltid haft. Hög ideologisk polarisering är ett normalläge.

Ovanligt mycket sympati i Sverige

Valrörelser är kända för att att öka den affektiva polariseringen och den pågående är inte något undantag. Henrik Ekengren Oscarsson påminner dock om att både sympatier och antipatier för ledare och partier ökar i samband med val.

– Sverige sticker ut internationellt på så sätt att det finns ovanligt mycket av sympati – gillande – i vår mix av känslor. Det är inte bara animositet och ogillande.

Färre moderater ogillar SD

Trenden, om det är en sådan, mot ökad affektiv polarisering beror bland annat på att vissa partier, som Miljöpartiet och Sverigedemokraterna, väcker starka känslor. Att Sverigedemokraterna nu har släppts in i värmen till höger har samtidigt minskat den affektiva polariseringen eftersom färre m- och kd-väljare starkt ogillar SD. Å andra sidan ökar högersidans affekt gentemot Centerpartiet.

– Så man kan väl säga att den ömsesidiga kärleken mellan partier befinner sig i en stor omorientering, säger Henrik Ekengren Oscarsson.

Polariseringen mellan stad och land

En typ av polarisering som sägs öka är den mellan stad och land, centrum och periferi. För att ta reda på hur det ligger till genomförde forskare vid Linköpings universitet två olika studier i rapporten Centrum mot periferi: Om missnöje och framtidstro i Sveriges olika landsdelar.

Den ena fokuserade på attityder och beteenden i 29 storstadskommuner och de 60 mest avlägsna landsbygdskommunerna.

– Det är mellan de här områdena man ofta föreställer sig att polariseringen ska vara särskilt stor, säger Gissur Ó Erlingsson, professor i statsvetenskap på Centrum för kommunstrategiska studier vid Linköpings universitet.

Mer misstro mot politiker långt ut på landet

Underlaget är SOM-institutets* undersökningar som går 20 år tillbaka och som bland annat undersöker tilltron till institutioner och politiker samt nöjdheten med välfärdsområden som skolan, sjukvården och polisen. Resultatet förvånade forskarna.

– Sett i ljuset av hur mycket den här frågan har diskuterats och hur återkommande man ser påståenden om att vi har en stor polarisering i landet tyckte vi nog att skillnaden var förvånansvärt liten. Där det finns skillnader är i tilltron till politiker och nöjdhet med demokratin, där är man mer missnöjd i de avlägsna landsbygdskommunerna.

Den mellanmänskliga tilliten bibehållen

– När det gäller den mellanmänskliga tilliten, det som brukar kallas det nordiska guldet, ser vi inga skillnader alls och heller ingen förändring över tid.

I den andra studien undersökte forskarna polariseringen inom kommunerna, mellan centrum och periferi, med hjälp av SCB:s medborgarundersökningar i 241 kommuner. Hypotesen var att människor utanför kommunernas centralorter är mer missnöjda med demokrati och service. Resultatet blev i stort sett detsamma som i studien av storstads- och landsbygdskommuner.

– Jag hade nog förväntat mig större skillnader, framför allt mellan storstäderna och landsbygdskommunerna. Dels för att det har kommit rapporter om att levnadsvillkoren skiljer sig åt mellan dessa landsdelar, dels att staten till viss del lämnat delar av landsbygden, sett till närvaro av statlig service som arbetsförmedling, försäkringskassa och polis.

Ingen vet längre vad polarisering betyder

Vid Lunds universitet tittar forskare från olika discipliner på polariseringen ur ett annat perspektiv – hur själva ordet används. Det handlar alltså inte om verklig polarisering utan hur journalister ser på polariseringen.

Studien, som har publicerats som ett konferensbidrag, är den första i ett forskningsprojekt som har pågått i ett år. Det visade sig att användningen av olika varianter av ordet polarisering har ökat trefaldigt.

– Sedan har vi märkt förändringar i innehållet, vad polarisering anses vara. I början av decenniet var polarisering väldigt konkret, säger Anamaria Dutceac Segesten, docent vid Institutionen för strategisk kommunikation vid Lunds universitet.

Ett exempel var vargdebatten där två åsiktsgrupper stod långt ifrån varandra och som därför ansågs vara en polariserande fråga. Men med tiden har begreppet börjat användas mer som en generalisering, som i frasen ”i dessa polariserade tider.”

Polarisering har blivit ett skällsord

Under de tio år som har studerats (2010–2021) har ordet också blivit mer laddat. Adjektiv och adverb har lagts till för att betona att polariseringen har blivit värre och något farligt.

– Polarisering har en retorisk funktion som kritik mot något. Som att ett visst parti har en polariserande effekt på debatten, när man egentligen menar att man inte är överens med det här partiets budskap. Polarisering har blivit ett skällsord.

Nu vill forskarna undersöka om exponeringen för begreppet polarisering i sig kan öka den verkliga polariseringen. Farhågan är att en person som tror att hen lever i ett polariserat samhället blir mer avståndstagande mot åsikter som skiljer sig från de egna.

– Vi vill bland annat med kontrollerade experiment undersöka om den här uppfattade polariseringen kan leda till verklig polarisering. Sverige har beskrivits som ett konsensus-samhälle, och vi vill testa om en kontinuerlig exponering för budskap om en polariserad värld kan få människor att själva börja agera utifrån den bilden.

Text: Johan Frisk på uppdrag av forskning.se

Läs också: Så ska en partiledare vara – enligt forskningen

– Svensk politisk kultur präglas av rationalitet och kunskap och det färgar också av sig på partiledarnas framtoning, säger Jenny Madestam, som är statsvetare och docent i ledarskap vid Försvarshögskolan.

Hon hänvisar till vad som ofta kommer fram i opinionsundersökningar. Svenska väljare tar politik på allvar och förtroendet att styra landet ger man ogärna till glittriga gamänger.

Ulf Kristersson slutade flina

– När väljarna får frågan vad de uppskattar för egenskaper hos en partiledare som aspirerar på att bli statsminister visar svaren tydligt att de önskar sig typen som så att säga går i fotriktiga skor, den förnuftiga och rationella. De föredrar politiker som inte är för vräkiga eller för karismatiska. Den lite tråkiga typen kanske man kan tycka. Men det är den som går hem.

Jenny Madestam tar Ulf Kristersson som exempel. Innan han gick in i matchen om statsministerposten drog han gärna ett skämt och skrattade ofta stort på bild. Men nu har uppsluppenheten tonats ner.

– Sedan han klivit fram som oppositionsledare har han slutat flina så mycket när han blir intervjuad. I början var han väldigt skämtsam, nu strävar han efter att framstå som påläst och seriös för nu är det på riktigt.

Magdalena Andersson fyrkantig men duktig

Enligt väljarnas förväntningar på landets ledare framstår Magdalena Andersson som klippt och skuren för jobbet, menar Jenny Madestam. Hon har tidigare visat att hon kan styra landets finanser och som statsminister har hon bevisat att hon kan hantera svåra frågor som till exempel Natomedlemskapet.

– Hon är kanske lite fyrkantig men hon är duktig. Det är något som väljarna gillar.

Men för den som leder ett parti som har högst tio procents stöd och som sannolikt aldrig kommer att komma att i fråga för att bli statsminister är ramarna friare och taket högre. Att glittra på galor kan snarast vara en merit, precis som provokativa utspel.

Glamour går bättre i smala väljargrupper

Tommy Möller, professor i statsvetenskap vid Stockholms universitet, forskar om politiskt ledarskap. Han säger att för de partier som har en statsministerkandidat handlar det om att ha en person som ger förtroende i tillräckligt breda väljarkategorier.

De andra partierna, som är mer nischade mot smalare väljargrupper, kan vara profilerade på ett helt annat sätt.

– Partier som har fem procent behöver inte ha en partiledare som går hem hos en majoritet. Det räcker att ha ett starkt stöd i de grupper som är viktiga för partiet. Då går det bra att lansera förslag som är kontroversiella för 80 procent av väljarkåren, och som ändå blir framgångsrika eftersom man har stöd hos 20 procent.

Ett exempel är Ebba Busch som synts i sociala medier tillsammans med kända influerare, festat på glamourösa kändiskalas och inte dragit sig för att göra drastiska uttalanden i laddade frågor. Detta dessutom som ledare för ett kristet parti.

Lööf och Busch bäst på sociala medier

– Hennes framtoning har bidragit till att förnya KD. Man kan se hennes sätt att använda sociala medier som en medveten metod att göra partiet bredare, säger Tommy Möller.

Jenny Madestam är inne på samma linje och säger att Ebba Buschs sätt att profilera sig har varit ett framgångsrikt sätt att nå unga väljare.

– Det som både Ebba Busch och Annie Lööf lyckats med är att skickligt utnyttja sociala medier. I sina flöden har de en mix att professionella inlägg och inlägg som visar dem privat, till exempel som vanliga mammor. Det är en blandning som, enligt de flesta studier, visat sig vara förtroendeskapande.

Men hur smart en mediestrategi än är hjälper den inte om budskapet skorrar falskt. Vi måste tro på att partiledarna menar vad de säger annars får de inte vår sympati, betonar både Tommy Möller och Jenny Madestam.

Äkthet slår alla smarta mediestrategier

– Att budskapet framstår som äkta skulle jag säga är det väsentligaste för att nå ut till väljarna, säger Jenny Madestam.

– Autenticitet är universellt för allt politiskt ledarskap, påpekar Tommy Möller, och fortsätter:

– När politiker misslyckas kommunikativt är det nästan alltid för att de inte verkar bottna i det de säger. Alla politiker är idag hårt medietränade, men om det ska bli bra måste de ha den kärna som är de själva. Att mekaniskt upprepa sina talepunkter och krampaktigt hålla sig till manus blir ofta kommunikativt haveri.

Vilket parti vinner valet?

Fem viktiga ingredienser i receptet på en framgångsrik valrörelse, enligt Jenny Madestams forskning:

1. En trovärdig berättelse:

Du måste ha en berättelse. Och den ska innehålla både en verklighetsbeskrivning – som människor kan känna igen sig i – och en vision. Berättelsen måste också bifogas med reformer som väljarna uppfattar som steg mot visionen. ”Det finns exempel i historien på när partier lyckats med det”, menar hon: Socialdemokraternas det starka samhället på 1950-talet, som följdes av olika socialpolitiska reformer är ett. Moderaternas vikten av att bryta utanförskap och det ska löna sig att arbeta 2006, följt av jobbskatteavdrag och åtstramningar av socialförsäkringarna ett annat.

2. Ett autentiskt ledarskap:

Det kanske viktigaste för att vinna en valrörelse. Autenticitet uppstår när publiken uppfattar att partiledaren verkligen tror på det hen själv säger. När människor känner att partiledaren bottnar i sina egna värderingar upplevs det som äkta. ”Exempel på ledare i svensk politik som uppfattats som autentiska är Carl Bildt och Gudrun Schyman”.

3. En (alldeles) egen sakfråga

Det gäller det att prata om och glänsa i de sakfrågor där partiet, i väljarnas ögon, har högt förtroende. Därför behöver Socialdemokraterna prata vård, skola, omsorg, Moderaterna om ekonomi, och så vidare. För att vinna måste ett parti äga en sakfråga. Och om ett parti inte äger någon fråga – vilket är fallet för flera partier – behöver det hitta en att äga, snarast! Det menar Jenny Madestam.

4. Maximal exponering

Som partiföreträdare måste du synas och höras, vilket sällan är ett problem under en valrörelse. ”Det är i princip omöjligt att inte synas. Detta kan förklara varför även ett litet parti som ligger riktigt illa till kan repa sig”.

5. En gnutta tur

Det mesta går att lägga upp strategier för, men slumpen kan inte planeras på partikansliet, menar Jenny Madestam. Ta 2018 då en rekordvarm sommar med skogsbränder som följd gynnade det krisande Miljöpartiet. Händelser i omvärlden som gynnar eller missgynnar sittande regering är svåra att förutse.

Kvinnliga partiledare måste leverera snabbare

Spelreglerna är inte desamma för kvinnor och män. Jenny Madestam har skrivit boken Maktens kvinnor där hon intervjuar 13 nuvarande och före detta kvinnliga partiledare. En slutsats är att både väljarnas och partiets tålamod med kvinnor är kortare än med män. Det finns en förväntan på att kvinnor levererar goda resultat snabbare.

– Men också normen för vad politiskt ledarskap är ligger väldigt nära idealet för så kallad manlighet. Därför bryter kvinnor per definition med bilden av vad en partiledare är. Därmed blir det en tuffare granskning i media av kvinnliga partiledare, men de bemöts också mer kritiskt av sitt eget parti.

Undvek flams och blev kallad tråkig

Jenny Madestam tar Anna Kinberg Batra som exempel. Hon har berättat hur hon gick in i rollen som oppositionsledare med ambitionen att bli statsminister. Hon skulle utstråla allvar och seriositet, absolut inte verka flamsig. Men i stället kallades hon sur och robotlik – något som bidrog till att hon behövde avgå.

– Magdalena Andersson är ett annat exempel. När hon blivit statsminister var hon med i Skavlan och andra sådana sammanhang. Där skrattade hon lite och var personlig. Som kvinna gäller att man bjuder på båda grejerna: leende och personlig, samtidigt seriös och kompetent, säger Jenny Madestam.

Är partiledarna på väg att bli viktigare än den politik de företräder?

Tommy Möller tänker en stund.

– Ja, det skulle jag säga, svarar han sedan. Det har att göra med rörligare väljare och medielandskapets förändring. Partiledarnas centrala betydelse har blivit viktigare i takt med hur medierna har utvecklats. Partierna är heller inte längre lika tydligt ideologiska.

– När en partiledare väljs är det väldigt viktigt hur den fungerar medialt. Det finns många skickliga politiker som har stort förtroende i sitt parti men som inte ens kommit i fråga för att bli partiledare, eftersom man gör bedömningen att de inte fungerar i mediesammanhang. Flera gånger har också partiledarkandidater förts fram eftersom deras mediala talang har betonats. Så var det till exempel med Ebba Busch och även när Annie Lööf skulle väljas.

Men trots att sociala medier har stärkt greppet om vår vardag och även om individfixeringen i samhället ger de bästa förutsättningarna för att partiledarnas personligheter ska överskugga partiets politik, finns det motkrafter, menar Jenny Madestam.

– Det är oundvikligen så att det blir ett ökat personfokus i politiken och det har förstärkts av sociala medier. Men i och med att vi lever i ett kunskapssamhälle tror jag att det även i framtiden kommer att vara de folkvalda som är mest kunniga och dugliga som väger tyngst. Nej, jag tror inte att snyggast vinner.

Text: Lotta Nylander på uppdrag av forskning.se