När hönshjärnor får bestämma
När det blir mörkt vill värphönor ha en pinne att sitta på, och de är beredda att arbeta för att få tillgång till en. Om det inte finns någon sittpinne blir hönorna oroliga och det tar längre tid för dem att komma till vila.Detta visar Anna Olsson från SLU i en doktorsavhandling som även behandlarhönornas behov av ströbad. Hennes forskning ger ytterligare vetenskapligunderbyggnad för den svenska djurskyddslagstiftningen.
Enligt djurskyddsförordningen ska värphönor i Sverige idag ha sittpinne, strö och värprede.Liknande bestämmelser finns i EU, men där träder de i kraft
först år 2012. Hur väl olika hönshusinredningar tillåter hönor att utföra viktiga beteenden är en mycket aktuell fråga.
Tidigare forskning har visat att tillgång till sittpinnar har en gynnsam inverkan på hönornas fysiska hälsa. Anna Olsson går ett steg längre och visar att
hönorna faktiskt vill ha en pinne att sitta på. I ett av experimenten fick hönorna knuffa upp en svängdörr, vars motstånd kunde varieras, för att komma till en sittpinne när det blev mörkt.
Det visade sig att de flesta hönorna var beredda att öppna tunga dörrar för att nå sittpinnen – i vissa fall lika tunga som dem de öppnade för att få mat när de var mycket hungriga. I sin hemmiljö där hönorna hade sittpinnar, satt alla hönor tätt tillsammans på den översta pinnen, och när de inte hade någon pinne visade
de tecken på oro och tog längre tid på sig för att komma till vila.
Ett annat beteende som bedöms vara viktigt för hönor är ströbadning, som innebär att hönan krafsar och gnider in löst material som jord eller sågspån i
fjäderdräkten. Det lösa materialet som hönan sedan skakar av sig rensar bort överflödigt fett och håller därmed fjäderdräkten i trim.
Bland hönor utan strö ser man ofta något som kallas tomgångsströbadning, det vill säga att ströbadningsbeteendet utförs på det kala burgolvet. Detta
beteende förekommer också i så kallade modifierade burar, där hönorna har tillgång till ett särskilt ströbad, som dock inte rymmer alla hönor samtidigt. En tidigare förklaring till detta fenomen har varit att hönor som ser andra hönor ströbada blir så motiverade att de börjar tomgångsströbada när ströbadet är upptaget. I ett experiment visar Anna Olsson dock att åsynen av ströbadande hönor inte framkallar tomgångsströbadning. Däremot visade det sig att vissa hönor
som varit utan strö och börjat tomgångsströbada fortsatte med detta beteende även sedan de fått tillgång till strö. Hönor i modifierade burar har oftast vuxit upp utan strö och detta kan alltså vara en möjlig förklaring till att de tomgångsströbadar.
Kunskap om hur motiverade hönorna är att använda olika inredningsdetaljer är viktig för att kunna bedöma om olika inredningar motsvarar lagens mening. Ju
mer motiverade hönorna är för att utföra ett visst beteende, desto viktigare är det att de har möjlighet att göra så. Det är också väsentligt att veta hur motivationen påverkas i olika situationer. Om en höna i taget utför ett visst beteende kan flera hönor samsas om en begränsad resurs, men om de helst utför
beteendet i grupp måste det finnas tillräckligt med utrymme för att tillåta detta.
Husdjursagronom Anna Olsson, vid institutionen för husdjurens
miljö och hälsa, SLU, försvarar fredagen den 27 april kl. 13.15 sin
doktorsavhandling Motivation in laying hens: Studies of perching and dustbathing behaviour. Disputationen äger rum i Ettans föreläsningssal, Klinikcentrum, SLU, Uppsala.
Fakultetsopponent är Dr Christine Nicol, Department of Clinical Veterinary Science, University of Bristol, England.
Mer information: Anna Olsson, 00351-22-832 36 22 fram till 13
april och på 0511-67000 eller 0416/35050 därefter.
e-post: Anna.Olsson@hmh.slu.se
