Synvändor i svensk vattenkraftspolitik
Inställningen till vattenkraftens utbyggnad har gått i vågor under 1900-talet. Statsvetaren Evert Vedung och socionomen och politikern Magnus Brandel, som i en ny bok behandlar vattenkraften och de politiska partierna under de senaste hundra åren, delar in statens vattenkraftspolitik i fem olika skeden eller vattenkraftsregimer.
Författarna analyserar bland annat striderna kring Stora Sjöfallet, Padjelanta, Ottsjön, Vindelälven, Kaitum- och Kalixälvarna, Ritsemjokk, Mellanljusnan, Sölvbacka strömmar i övre Ljungan, Råne älv, Ammeråns överledning, övre Gideälven och Strängsforsen.
Svenska statens, partiernas och folkopinionens synsätt har aldrig varit entydigt utbyggnadsvänligt. Det har gått i vågor. Från 1910 och framåt sågs vattenkraftens utbyggnad som helt nödvändig och positiv. Från 1950-talet uppstod en motrörelse som stoppade utbyggnaden av Vindelälven och Kalixälven, två av de fyra sista stora svenska fjällälvarna. Kärnkraften sågs då som frälsningen. Från början av 1970-talet ägde en ny synvända rum: vattenkraft blev något positivt igen eftersom den kunde betraktas som förnybar och inhemsk.
Partiernas ställningstaganden till vattenkraften är en röd tråd i boken. Från vattenkraftens första utbyggnadsskede, och särskilt under perioden 1920-1965, har det rått politisk enighet om vattenkraftens välsignelser. Samtliga partier i riksdagen, facken, industrin, naturvården, alla stod kompakt eniga bakom utbyggnad. Striden om Vindelälvens utbyggnad 1960-1970 spräckte enigheten. Men det blev ‘besynnerliga böjningsmönster’ i partisystemet, konstaterar författarna. En viktig allians var utbyggnadsivrande socialdemokrater mot utbyggnadsnegativa borgerliga och kommunister. I ett annat skede var folkpartiet mest älvräddarvänligt mot de andra fyra mer utbyggnadspositiva. En tredje allians på 1980-talet var socialdemokrater och moderater för utbyggnad mot de andra som var negativa till utbyggnad. Nästan aldrig har vi haft blockpolitik i bemärkelsen en enig borgerlighet mot ett enigt socialistiskt block, konstaterar författarna.
Staten försökte en tid lösa vattenkraftsfrågan genom korporatism. Utbyggarnas och älvvärnarnas topporganisationer ingick avtal. Freden i Sarek 1961 är det mest kända avtalet som emellertid inte kunde genomföras eftersom den folkliga miljörörelsen växte sig så stark att den desavouerade sina organisationer som ingått avtalen.
En annan implementeringsproblematik som följs noga i boken är försöken att uppnå målet 66 TWh vattenkraft per år som sattes 1975. Särskilt uppmärksammas här vattenkraftplanen 1984-1985 och senare utbrytningar ur denna plan. Ytterligare ett fall är målet 2010 för kärnkraftens avveckling. I detta fall har inte kärnkraften avvecklats utan det är själva målet att avveckla kärnkraften som har avvecklats.
Evert Vedung och Magnus Brandel, Vattenkraften, staten och de politiska partierna. Nya Doxa. ISBN 91-578-0373-0
För ytterligare information, kontakta Evert Vedung, Institutet för bostads- och urbanforskning, IBF, i Gävle, telefon 026 420 65 15 alt.: 070 440 13 15 eller epost Evert.Vedung@ibf.uu.se och Magnus Brandel, Svenska torvproducentföreningen, Stockholm, telefon 08-441 70 73, alt. 0706 57 15 89 eller epost: magnus.brandel@torvproducenterna.se
Illustrationer ”indalsalven”, ”kalixalven” och ”graf” samt personfoton ”vedung” och ”brandel” kan hämtas på adress http://www.info.uu.se/pressmapp/
