Vargstammen kommer från öster
Dagens skandinaviska vargstam har ett östligt ursprung. Dessutom har endast några få djur legat till grund för stammen. De genetiska resultat, som en forskargrupp vid Evolutionsbiologiskt centrum i Uppsala nu presenterar, visar också att den skandinaviska vargstammen är mer eller mindre isolerad från vargar i de östliga grannländerna. En ensam varg som nyligen upptäcktes i Stora Sjöfallets nationalpark är dock en invandrare och skulle därför kunna tillföra stammen nytt friskt blod – viktigt för dess överlevnad.
Vargen ansågs så gott som utrotad vid den svenska fridlysningen 1967. Det var därför överraskande när det åter dök upp varg i de värmländska skogarna kring 1980. Sedan dess har vargarna ökat i antal. Det har förekommit många spekulationer om stammens ursprung: Utplantering, hybridisering med hund, eventuellt kvarvarande individer från en gammal vargstam eller invandring från öster?
Efter flera års genetiskt analysarbete vid Evolutionsbiologiskt Centrum, Uppsala universitet, börjar nu dessa frågor få svar. Analyserna har genomförts av forskargrupp under ledning av professor Hans Ellegren. I gruppen ingår också Carles Vila, Jennifer Seddon, Anna-Karin Sundqvist och Øystein Flagstad.
De genetiska resultaten tyder på att den nuvarande stammen kan spåras tillbaka till ett mycket litet antal vargar, kanske endast ett enda vargpar i början av 1980-talet. Ytterligare en varg fanns i södra Skandinavien vid denna tid – Aust-Agder i södra Norge 1984 – men den uppvisar inget tydligt släktskap med det första vargparet. Detta djur kom inte heller att påverka stammen genetiskt.
DNA-analyserna visar att de första djuren i Sverige och Norge hade en genetisk sammansättning som överrensstämmer med den hos finska vargar. En möjlig och rimlig tolkning är därför att det förekom invandring av varg från öster som kom att lägga grunden till dagens stam.
Kring 1990 etablerades en andra skandinavisk vargflock och sedan dess har stammen ökat kraftigt både i antal flockar och det totala antalet djur. De genetiska analyserna visar att denna expansion sammanföll med att minst en ny varg – ett handjur – kom att ingå i stammen.
Även denna varg hade en genetisk sammansättning som överrensstämmer med finska vargar. Att detta djur tillfördes stammen bör ha motverkat inavel. Den skandinaviska vargstammen förlorade nämligen i genetisk variation under 1980-talet, förmodligen på grund av inavel. Den genetiska variation ökade när en ny varg kom att ingå i stammen. Överlag har dock stammen haft mycket liten genetisk kontakt med vargar från angränsande länder. I linje med detta visar DNA-analyser av senare års vargar att den genetiska variationen nu minskar igen.
Så sent som för två veckor sedan upptäcktes en ensam varg i Stora Sjöfallets nationalpark i Norrbotten. Djuret har nu DNA-analyserats av forskargruppen i Uppsala och funnits ha en genetisk sammansättning som överrenstämmer med finska vargar och som är genetiskt skild från vargarna i södra Skandinavien. Det rör sig därför sannolikt om en invandrare som genetiskt skulle kunna förstärka den skandinaviska stammen och dess överlevnadsförmåga.
För ytterligare information, kontakta Hans Ellegren, telefon 018-471 64 60, 070 425 06 37, eller e-post Hans.Ellegren@ebc.uu.se
Utförligare bakgrund och illustrationsmaterial finns att tillgå på adress http://www.ebc.uu.se/evbiol/index.html
