Varför är det så svårt att hitta i förorten?
Öde miljonprogramsförorter där man behöver en karta för att hitta har många upplevt. Men varför fungerar vissa stadsdelar ändå? Hur kan man få de insomnade att leva upp?Viktigast för planerarna att tänka på är hur vi rör oss och hur hus, gator, stadsrum och olika delar av staden hänger ihop, menar Anna-Johanna Klasander i sin färska doktorsavhandling.
Hon använder i sitt arbete två begrepp i konsten att ”läsa” omgivningen: orientering och navigering.
– Ofta kan man som besökare i ett klassiskt miljonprogramsområde se var man är och möjligen i fjärran vart man ska, man kan orientera sig, men det är svårt att räkna ut hur man ska komma dit, alltså navigera sig fram, säger hon.
Dessutom utgår avhandlingen från två typer av förutsättningar, de visuella som bygger på synintryck av byggnaders och platsers gestaltning och de underliggande strukturella, som gatunätets utformning och hur stadsrum och stadsdelar hänger ihop.
Anna-Johanna Klasander jämför miljonprogrammets stadsbyggande med andra typer av stadsmiljöer. I den traditionella kvartersstaden följs gatunätet och husen åt. Redan under 1940-talet börjar så småningom kontakten mellan husen och gatan allt mer att lösas upp. Husen kliver långsamt bakåt, på 1950-talet börjar den tidigare funktionsblandade gatan renodlas som transportled mellan husen och i den senare modernismens tidevarv har trafiknätet, gående och byggnader helt separerats.
Detta gör det svårt för människor att se strukturen och sammanhangen och därmed hitta, menar Anna-Johanna Klasander, vilket även bekräftades när hon lät niondeklassare i fyra stadsdelar av olika karaktär rita vägbeskrivningar.
Ungdomarna bodde i Majorna, Tynnered och Gårdsten i Göteborg samt det lilla brukssamhället Lessebo i Småland. Kartorna visade oväntat tydligt att ungdomarna i den stadsdel där gatunätet är starkast frikopplat från bebyggelsemönstret, Tynnered, hade de minst sammanhängande beskrivningarna av hur man tar sig fram.
Arbetet innehåller också en studie av lokala torg i Göteborg. För mycket betong och alltför stora öppna platser brukar vara den främsta kritiken mot miljonprogrammets områden. Det anges ofta som orsak till allmän otrivsel och att de lokala torgen inte lever. Anna-Johanna Klasander menar att det är en alltför svepande förklaring. Andra områden med samma ingredienser i stadsbilden fungerar betydligt bättre.
– Det är ofrånkomligt att städer lever av rörelser. Att isolera en stadsdel rumsligt förstärker dessutom den sociala isoleringen och därmed segregeringen. Vill man göra något åt det, krävs att arkitekter och planerare aktivt funderar över hur kopplingar och möten ska göras i bebyggelsemiljön.
Hon ser anledning att ifrågasätta trafiksepareringen på allvar och lyfter fram det faktum att planeringen av bebyggelsemönster och trafiksystem har avgörande betydelse för vardagslivet – och därmed för stadslivet i stort.
Men alla miljonprogramsområden kan inte behandlas i klump. Vart och ett har sina speciella förutsättningar. Det är därför en viktig uppgift för kommande forskning att skaffa mer empirisk kunskap om hur modernismens stadslandskap verkligen används, så att man inte kastar ut barnet med badvattnet när man förändrar miljonprogrammets stadsbyggande.
Avhandlingen ”Suburban Navigation. Structural Coherence and Visual Appearance in Urban Design” försvaras vid en offentlig disputation den 16 januari kl 10.00 i sal VG, Sven Hultins gata 6, Chalmers tekniska högskola, Göteborg.
Kontaktinformation
Mer information:
Anna-Johanna Klasander, Tema stadsbyggnad, Chalmers Arkitektur, 031-772 80 82
anna-johanna.klasander@arch.chalmers.se
Kontakt på Informationsavdelningen:
Sofie Hebrand, 031-772 84 64
sofie.hebrand@adm.chalmers.se
