Verksamheten vid specialsjukhus alltid av temporär karaktär
Personer med bristande begåvning som begått brott, eller på annat sätt överträtt normer, har alltid varit föremål för ingripanden från samhällets sida. Under 1900-talet har ansvaret för tvånget växlat mellan psykiatri, omsorgsverksamhet och rättspsykiatri. Såväl ansvarsfrågan som vårdideologi har ständigt diskuterats och ifrågasattas. Om detta handlar den doktorsavhandling som Agneta Kanold tidigare i år lade fram vid pedagogiska institutionen, Stockholms universitet.
I början av 1930-talet inrättades statliga sinnessjukhus för sinnesslöa i nedlagda regementskaserner. Genom 1968 års omsorgslag sågs specialsjukhusen som ett komplement till den vanliga omsorgsverksamheten, vårdhem och boende i små enheter ute i samhället. Specialsjukhusen skulle ta hand om de svårhanterliga, de som skadande sig själv och andra, och de som begått brott. På 1970-talet väcktes, bland annat genom tidningsartiklar, en opinion mot specialsjukhusen. Med grund i normaliserings- och integreringstänkande flyttades patienterna till vårdhem och behandlingsinstitutioner i hemlandstingen.
Specialsjukhusen avvecklades, utom för den lilla grupp som begått brott och som man ansåg inte kunde omhändertas i öppnare former. Ansvaret för verksamheten lades senare till rättspsykiatrin.
Genom observationer inom den rättspsykiatriska vården och intervjuer med nuvarande och före detta patienter och personal vid specialsjukhus, samt studier av officiella dokument, har Agneta Kanold sökt belysa patienternas och personalens upplevelser av vården på specialsjukhuset, samt hur myndigheterna definierat patienternas problem och vilka konsekvenser detta fått för behandlingen.
Studiet av officiella handlingar visade att målen för verksamheten alltid haft en temporär karaktär. Man lånade idéer från andra mer etablerade vårdområden, men behandlingen präglades likafullt av variation och instabilitet, i den mån det överhuvudtaget kan talas om behandling utöver tvånget. För personalens del ledde detta till att de arbetade utifrån egna målsättningar. Den vardag som de var med att forma var i högre grad beroende av egna erfarenheter och värderingar än av de officiella målen. Även för patienterna, som genom åratal befunnit sig i en tvångssituation, handlade det om hitta motmedel för att i så hög grad som möjligt bemästra tvångsrutinerna och för att tillkämpa sig en viss frihet och integritet. För dem handlade det om vardagliga händelser, dels om att stå ut, anpassa sig, sova bort tiden, vara duktig och snäll, men även om att tillkämpa sig rörelsefrihet, förmåner och permissioner.
Doktorsavhandlingens titel: Vårdens ordningar. Tvångsvård av normöverträdare med bristande begåvning.
Agneta Kanold kan nås på 08-16 25 54 eller agneta.kanold@socarb.su.se
