Jämställt på medicinska akademiska tjänster – men vägen dit är inte jämställd.
Kvinnliga läkare går en längre, snårigare väg för att uppnå samma resultat i karriären som sina manliga kollegor. Ändå lyckas kvinnliga läkare etablera en jämställdhet i en manligt normerad kultur. Det visar Ann Fridner, psykolog och genusforskare, i sin avhandling.
– Det var två frågor som fick mig att göra studien, nämligen hur kvinnliga läkare kan bemästra mötet med svårt sjuka patienter i en manlig organisationskultur och hur kvinnliga läkare förutom att vara kliniskt verksamma i en denna organisation dessutom lyckas fullfölja en medicinsk forskarkarriär, säger hon.
Ann Fridner har kartlagt den akademiska karriärutvecklingen efter doktorsexamen för kvinnliga läkare och medicinare under den senaste tjugoårsperioden, och sökt faktorer som kan bidra till förståelsen för eventuella skillnader mellan manliga läkares och medicinares karriärmönster. Avhandlingen visar att kvinnorna är jämställt representerade på varje akademiskt karriärsteg, om man sätter tjänstetillsättningen i relation till disputationsandelen. Kvinnor har fått tjänster i lika hög utsträckning som män och ibland i högre utsträckning. Det gäller för samtliga disputerade vid medicinska fakulteter åren 1979-1991 och deras fördelning på akademiska tjänster 1998. Undantag är kvinnliga läkare som har disputerat vid preklinisk institution vid Karolinska institutet. Det råder alltså jämställdhet inom medicinsk forskning, vilket svarar mot många kvinnliga läkares erfarenheter.
– Det är viktigt att vi forskare inte reproducerar en rådande könsmaktsordning genom att framställa kvinnor som offer, säger Ann Fridner.
Men vägen dit är inte jämställd. Det krävs oerhört mycket mer av den kvinnliga läkaren för att hon ska få sitt erkännande som forskare jämfört med manliga läkare.
– Existerande normer gör det svårare för kvinnliga läkare än för manliga eftersom systemet är uppbyggt av män för män.
– Män ansågs vara kollegor, medan kvinnor bedömdes vara kvar i en underordnad position, om samarbetet med forskarhandledaren fortsatte efter doktorsexamen. Det fick till effekt att kvinnor fick sämre utlåtande vid ansökningar om anslag och tjänster efter de betraktades som osjälvständiga.
Ann Fridner visar också att karriärgången var mer tydlig för män. Kvinnor hade mindre kontroll över forskningens meritvärde. Män koncentrerade sig på en verksamhet i taget medan kvinnors verksamheter ligger mer utspridda över åren.
– Det får till följd att män blir snabbare färdiga med utbildningsmoment och kan söka tjänster tidigare än kvinnor.
– Den medicinska forskarmiljön kräver att kvinnorna tidigt återgår till arbete om de önskar avancera som forskare och läkare. Manliga forskare behövde inte ställas inför valet mellan barn och forskning.
– Jämställdhet på manliga villkor har ett pris. Vi ser idag en ökad mängd långtidssjukskrivna kvinnliga läkare, särskilt i åldersgruppen över 60 år. Det innebär ett personligt lidande och konsekvensen av detta kan bli ännu allvarligare i framtiden med den ökande andelen kvinnlig läkare.
Anna Fridner arbetar nu med ett projekt vid HR-avdelningen på Karolinska universitetssjukhuset, där hon undersöker det pris kvinnliga läkare/forskare betalar för jämställdhet: ”Jämställdhet bland läkare – en hälsofråga. Läkare på universitetssjukhus i Sverige, Norge, Island och Italien”.
Fakta:
Inom medicinsk forskning idag är 13.5 procent av professorerna och 63.5 procent av doktoranderna kvinnor.
Kontaktinformation
För mer information:
Ann Fridner försvarar sin avhandling den 12 maj i sal IX i universitetshuset, Uppsala. Hon kan nås på tel 08-51771521, 070-4848531, e-post ann.fridner@kus.se
