Datorn i förskolan används när det inte finns något annat planerat, visar avhandling
I förskolan hanteras datorn som om den vore utanför den ”riktiga” och ”viktiga” verksamheten.
– Datorn används när det inte finns något annat planerat. Pedagogernas sätt att förhålla sig till datorn avgör barnens villkor att lära sig något via datorn.
Det säger Agneta Ljung-Djärf som just disputerat på avhandlingen ”Spelet runt datorn: Datoranvändande som meningsskapande praktik i förskolan” vid Lärarutbildningen på Malmö högskola.
Agneta Ljung-Djärf har undersökt tre olika förskoleavdelningar för att ta reda på hur datorerna används i förskolan och vad som erbjuds barnen.
Pedagogerna på de tre avdelningarna uttryckte olika sätt att använda datorn i förskolan. En avdelning beskrev att de använde e-post och Internet, en annan att datorn användes för att skapa bilder, ljud och text och den tredje att man använde datorn för att spela spel. Agneta Ljung-Djärf har intervjuat både barn och förskolepersonal. Men framförallt är det videofilmer som utgjort huvudmaterialet.
– Genom att vända mig till avdelningar som beskrev datoranvändningen olika trodde jag att jag skulle få se olika sätt att använda datorn, t.ex. i temaarbeten eller söka information m.m. Men det visade sig att bruket av datorn var mycket lika på de olika avdelningarna. Den användes för att spela datorspel med när de vuxna inte planerat något annat.
Det visade sig också att de tre avdelningarna hade mycket olika upptagningsområden. På en avdelning kom barnen från mångkulturella miljöer i ett höghusområde där få barn hade dator hemma, på en annan avdelning kom barnen från ett socialt välmående villaområde där alla barn hade dator hemma.
Utifrån det insamlade materialet har sedan Agneta Ljung-Djärf analyserat och skrivit tre olika artiklar utifrån olika teman.
Dåligt samarbete
Det viktigaste resultatet av studie är att datoranvändning inte automatiskt leder till samarbete barnen emellan, menar Agneta Ljung-Djärf.
– Min studie visar i stället en tydlig positionering bland barnen. Det barn som kan hantera musen och sitter vid musen är den som för kommandot – den kallar jag även ägaren. Deltagaren kallar jag det barn som kan komma med förslag över hur ”ägaren” ska göra och åskådaren är de som bara passivt sitter bredvid. Antingen kommer han/hon inte med några förslag alls eller så nonchaleras och avvisas förslagen, säger Agneta Ljung-Djärf.
– Tidigare forskning visar att samarbete, kommunikation och interaktion mellan barnen är ständigt närvarande när datorn är närvarande. Men detta bör kritiskt granskas och min studie lyfter i stället fram att för att ett samarbete ska komma till stånd ställs krav på både förmåga och vilja.
Datorns plats
Den andra artikeln handlar om vilken plats datorn tagit, eller snarare inte tagit, i förskolemiljön.
– Jag såg att datorn framförallt används till spel och att pedagogerna var upptagna av att organisera datoranvändandet.
– Visst handlade en del av pedagogernas resonemang om innehållsfrågor men huvuddiskussionerna rör hur många barn som bör sitta vid datorn samtidigt, hur länge de kan sitta där. Alltså om regler och begränsningar för datoranvändandet. Samtidigt var pedagogerna överens om att barnen ska få komma i kontakt med datorer inte minst för att uppfylla politiska visioner om likvärdiga förutsättningar.
Hot mot verksamheten
Agneta Ljung-Djärfs sista artikel handlar om hur pedagogerna förhåller sig till datoranvändning. Hon kunde urskilja tre olika förhållningssätt.
– Ett sätt handlar om hot mot pågående verksamhet där pedagogerna anser att man måste skydda den förskoleverksamhet som redan finns. Eller så vill man skydda datorn från barnens experimentlusta och samtidigt vill man skydda sig själv eftersom det kan hända något med datorn som man inte kan reda upp.
– Ett andra sätt jag ser är att pedagogerna ser datorn som ett tillgängligt val. Där pekar pedagogerna på att det är valfritt för barnen att välja att använda/spela med datorn. Pedagogerna hjälper här och stödjer. Pedagogerna menar att de barn som väljer att sitta vid datorn oftast är de barn som också har tillgång till dator hemma.
– Det tredje sättet är att pedagogerna bejakar att datorn är ett viktigt redskap i den pedagogiska verksamheten. Pedagogerna tar ansvar för att alla barn kommer i kontakt med datorn. Om ett barn inte visar något intresse kan pedagogen sätta sig med ett enskilt barn vid datorn en eftermiddag när det är lite lugnare. Engagemanget visar sig också i att pedagogerna föreslår olika svårare och lättare programvaror för olika barn eftersom alla barn är olika. Här är alltså pedagogerna både ansvariga och engagerade på ett helt annat sätt i datoranvändandet.
Studien visade också att de pedagoger som arbetade med barn från den mångkulturella högshusmiljön – som inte hade dator hemma -framförallt såg datorn som ett hot mot den pågående verksamheten.
– Barnen skulle skyddas för alltför mycket datoranvändande eller datorerna skulle skyddas. Däremot fanns en mycket mer aktivt deltagande i och ansvar för datoranvändandet på den avdelningen med barn från ett välmående villasamhälle. Och just bland dessa barn fanns redan en mängd datorerfarenheter och jag såg också att barnen hjälpte varandra. Egentligen borde det vara precis tvärtom om man ska leva upp till läroplanens intentioner att ge likvärdiga förutsättningar och kompensera för skillnader hemifrån.
Agneta Ljung-Djärf har jobbat som förskollärare och arbetar numer som lärare vid högskolan i Kristianstad.
Kontaktinformation
För mer information: Agneta Ljung-Djärf, tfn: 044-20 32 52 eller e-post: Agneta.Ljung-Djarf@staff.hkr.se
