”Störande beteende” som kommunikation
”Störande beteende” hos personer med demens måste ses som en kommunikation om hur individen upplever sin situation. Det hävdar Ulla Hällgren Graneheim i den avhandling hon försvarar vid Umeå universitet den 1 oktober.
Avhandlingen studerar samspelet mellan personer med demens och s.k. störande beteende och deras vårdare. Det handlar t.ex. om aggressivitet, skrikande och vandrande. Avhandlingen bygger på antagandet att detta beteende är en meningsfull kommunikation om personens upplevelse av sin situation i samspel med andra. Slutsatserna bygger på observationer och intervjuer med personer med demens och deras vårdare. Huvudresultatet är att samspelet mellan dessa personer och deras vårdare handlar om att befinna sig i kaos och pendla mellan motsatser: Att känna sig hemlös och hemma, att ”vara herre” och att ”vara slav”. Vårdarna slits mellan de demensdrabbades beroende och önskan om självbestämmande samt mellan att göra gott för den enskilde eller kollektivet, d.v.s. personen med demens gentemot andra boende, närstående och andra vårdare.
Att pendla mellan att vara hemlös och hemma beskrivs i de demensdrabbades berättelser som att vara omgiven av oordning, fångad av begränsningar, satt åt sidan men också medräknad. Detta kan ses som att de demensdrabbade har förlorat relationen till sig själva och andra betydelsefulla personer men också som att de upplever ögonblick av gemenskap. Vårdarna beskriver sin hemlöshet som att befinna sig i kaos och känna sig maktlös och bortstött. Att ha kontroll och känna sig duglig och accepterad har tolkats som att de känner sig hemmastadda. Pendlandet mellan att ”vara herre” och att ”vara slav” ska ses som en metafor för samspelet mellan dessa personer och deras vårdare. Det handlar om kampen för ömsesidig bekräftelse.
Enligt avhandlingen är ”störande beteende” beteenden som inte bekräftar den andra parten. När vårdarna inte blir bekräftade upplever de personerna med demens som störande och när personerna med demens inte blir bekräftade upplever de vårdarna som störande. Bekräftelse uppstår i ett samspel som präglas av upplevd hemmastaddhet medan störande beteende visar sig i samspel som kännetecknas av upplevd hemlöshet.
Avhandlingen visar också betydelsen av att skilja mellan beteende och upplevelse. Hos personer med demens och störande beteende ligger olika upplevelser bakom beteendet. En del slåss för sitt liv, andra för sin frihet eller för att skydda sitt revir. Om det störande beteendet tolkas som kommunikation borde omvårdnaden utformas olika för olika personer och för samma person vid olika tidpunkter. Det är alltså viktigt att eftersträva en vård där både personer med demens och deras vårdare kan känna sig hemma och kan bli bekräftade för vad de var, är och kan bli. Detta innebär bland annat att se varandras verklighet som sann och ta varandras upplevelser på allvar.
Avhandlingen läggs fram vid Inst. för omvårdnad och har titeln Störande beteende i interaktionen mellan personer med demens och deras vårdare.
Disputationen äger rum i kl. 13.00 i Aulan, Vårdvetarhuset.
Fakultetsopponent är professor Unni Å. Lindström, Institutionen för vårdvetenskap, Åbo Akademi, Vasa.
Kontaktinformation
Ulla Hällgren Graneheim är doktorand vid Institutionen för omvårdnad. Hon nås på tel. 090-786 92 58, e-post: ulla.hallgren.graneheim@nurs.umu.se
