Riter för psykisk hälsa i dagens Sverige
Allt färre svenskar känner nära band till traditionella religiösa riter i kyrkan. Svaren på existentiella frågor söks ofta på egen hand. Maria Liljas Stålhandske visar i sin avhandling hur riten skulle kunna utvecklas för att passa nutidens behov både inom och utanför kyrkans ramar. Disputationen äger rum vid Uppsala universitet den 6 maj.
Sekulariseringen i Sverige har lett till att gamla traditioner och trossystem har fått ge vika för vetenskapligt tänkande och förnuft. Detta har gjort det möjligt för människor att ifrågasätta religiösa och andra auktoriteter, men samtidigt har det uppstått en existentiell vilsenhet och ett rituellt tomrum. Det finns inte längre några självklara sammanhang där svenskar kan brottas med och uttrycka sina frågor om vad det innebär att finnas till och vara människa.
– En kultur förlorar något när det bara handlar om att prata och förstå. Men i dag är det tydligt att en och samma rit inte kan fungera för alla. Det som upplevs som trygghet för vissa, innebär distans för andra, säger Maria Liljas Stålhandske vid teologiska institutionen.
I sin avhandling använder hon Winnicotts psykoanalytiska perspektiv och kopplar det till aktuell forskning om riter. Enligt Winnicott är religion och rit arvtagare till leken. I barns lek kan svåra erfarenheter och existentiella tankar ges uttryck och bearbetas. För vuxna kan riten fylla samma funktion. Maria Liljas Stålhandske utgår från tre tillstånd hos människan. Det distanserade som handlar om att ha kontroll och hålla saker utanför sig själv, det absorberade då man förlorar sig själv i upplevelser som vid sorg, förälskelse eller med destruktiva saker som droger. I riten, såväl som i leken, kan man däremot vara både absorberad och distanserad samtidigt. Det handlar om att å ena sidan kunna släppa taget om konventioner, normer och ideal för att kunna bli närvarande och låta riten gripa tag i den personliga existensen – och å andra sidan hålla sig till det gemensamma språk och de regler som riten har ställt upp, så att kommunikation blir möjlig. Riten kan därmed bli ett rum för att skapa och omskapa sin identitet och sin känsla av mening och sammanhang, menar Maria Liljas Stålhandske.
Men saknas ett gemensamt språk för kommunikation blir riten bara en samling isolerade människor som alla är upptagna med sin egen existens och sina egna upplevelser. Saknar å andra sidan deltagarna emotionell närvaro blir riten uttråkande.
– Det perspektiv jag presenterar kan användas i kyrkliga såväl som andra rituella sammanhang, och kan även bidra till rituell reflektion inom hälsovård och andra sektorer i samhället.
Kontaktinformation
Maria Liljas Stålhandske kan kontaktas på 070-456 8006, eller via e-post Maria.Liljas@teol.uu.se
