Forntiden viktig i 1600-talets stormaktspolitik
Verksamheten i Riksantikvarieämbete och Antikvitetskollegiet spelade på 1600-talet en viktig roll för det svenska nationsbygget. Det visar Johanna Widenberg i sin avhandling som hon försvarar vid Uppsala universitet den 7 oktober.
Åren 1630 och 1666 inrättades två institutioner för att tillvarata den svenska statsmaktens antikvariska intressen: Riksantikvarieämbetet och Antikvitetskollegiet. Den förstnämnda inordnades i statsförvaltningen i Stockholm och den sistnämnda placerades i Uppsala och knöts till universitetet. Den antikvariska verksamhet som ägde rum inom dessa institutioner kom att spela en viktig roll i det svenska stats- och nationsbygget.
I tidigare forskning har man ofta ställt sig tveksam till om den antikvariska verksamheten spelade någon större roll i den svenska stats- och nationsbyggnadsprocessen under tidigmodern tid. Johanna Widenberg visar att denna tveksamhet saknar grund. Verksamheten under 1600-talet spelade nämligen en viktig roll i den stormaktspropaganda som riktades mot utlandet. Den hade också betydelse för de nationella integrationssträvanden som riktades mot undersåtarna i det svenska riket.
– Hänvisningar till forntiden och fornlämningar var starka politiska argument i 1600-talets Sverige. Statsmaktens antikvarier utnyttjade detta förhållande för nationella ändamål, säger hon.
Och detta var helt i linje med deras uppdrag, menar Johanna Widenberg. Enligt de statliga instruktionerna skulle de använda sig av fornlämningarna – eller ”antikviteterna” med den tidens språkbruk – för att ”illustrera fäderneslandet”. Hur såg då det fäderneslandet ut som antikvarierna illustrerade med hjälp av fornlämningar? Avhandlingen visar att antikvarierna tolkade de fasta fornlämningarna i Sverige – forntida gravar och runstenar – i etniskt hänseende och knöt dem till svearna och göterna. Fornlämningarna i Finland brydde de sig inte om, trots att Finland var en del av riket under perioden. Att illustrera fäderneslandet innebar att skildra endast den svenska rikshalvan och endast de folk som räknades till svenskarnas förfäder, nämligen svearna och göterna.
– Detta är ett ganska anmärkningsvärt resultat mot bakgrunden av att många tidigare forskare framhållit att politiska gemenskaper, som utgick från föreställningar om rike, kung och riksundersåtar, var viktigare för 1600-talets människor än etniska gemenskaper, som utgick från föreställningar om land, folk och historia, säger Johanna Widenberg.
Kontaktinformation
För mer information, kontakta Johanna Widenberg, tel: 018-471 15 49, 073-905 40 83 eller via e-post: Johanna.Widenberg@hist.uu.se
