Lojalitetsplikt – en växande rättsfigur i avtalsrätten
Lojalitetsplikten har under loppet av 30 år kommit att omvärderas radikalt. Från att ha uttryckligen förkastats av de ledande författarna Knut Rodhe, Lennart Vahlén och Hjalmar Karlgren så sent som på 1960-talet – antingen som stridande mot vår realistiska rättskultur eller som ett ouppnåeligt ideal – över försiktiga erkännanden på 1970-talet, godtas lojalitetsplikten idag som en allmän avtalsrättslig rättsgrundsats. Sverige bör ta steget fullt ut och sälla sig till den kontinentaleuropeiska traditionen genom att införa en lagbestämmelse som fastslår att varje avtalspart har att handla lojalt i förhållande till sin motpart. Detta hävdar Jori Munukka i sin doktorsavhandling som läggs fram vid Juridiska institutionen, Stockholms universitet, den 3 maj 2007.
Individer ingår avtal för att främja egna intressen men numera måste avtalsparter också beakta sina motparters intressen, man talar om att avtalsparter har lojalitetsplikt mot varandra. Denna plikt går längre än en skyldighet att avstå från att medvetet skada motparten. En avtalspart kan vara skyldig att aktivt tillvarata motpartens intressen, till exempel genom att skydda motpartens egendom eller genom att avråda motparten från ett visst handlingssätt. I sin avhandling vid Juridiska institutionen, Stockholms universitet, har Jori Munukka undersökt den så kallade lojalitetsplikten och menar att den egentligen inte är något helt nytt. Lojalitetsplikt har antagligen sedan urminnes tider gällt för arbetstagare och för andra representanter (så kallade mellanmän).
– Det nya är att lojalitetsplikten omfattar fler personkategorier och att allt fler rättsregler anförs som exempel på lojalitetsplikt. Numera anses till exempel parter i köpavtal ha lojalitetsplikt mot varandra och inte ens konsumenter kan anses vara befriade från lojalitetsplikt, berättar Jori Munukka.
Betonandet av plikten att tillvarata motpartens intressen är en strömning i hela den västerländska avtalsrätten. Denna strömning har vuxit sig särskilt stark sedan 1980-talet. På senare tid har en allmänt formulerad lojalitetsplikt införts i många länders centrala privaträttsliga lagstiftning. Också i länder som sedan länge har haft sådan lagstiftning har lojalitetsplikten fått ökad betydelse. Detta syns i domstolspraxis, litteratur och i utförliga exemplifieringar i lag. Denna strömning har också kommit till uttryck i de moderna kodifikationerna av transnationell och gemensameuropeisk avtalsrätt – UNIDROIT Principles of Commercial Contracts och Principles of European Contract Law – kodifikationer som kan vara ett försteg till internationell harmonisering av avtalsrätten och av hela privaträtten.
– I svensk rätt syns denna strömning framför allt i litteraturen och lagförarbeten men den har på senare tid blivit alltmer synlig också i domstols- och avtalspraxis. Det förefaller emellertid finnas en kvardröjande skepsis mot lojalitetspliktens legitimitet inom framför allt domarkåren. För att undanröja alla tvivel om lojalitetspliktens existens föreslår jag i avhandlingen att ett allmänt formulerat stadgande om lojalitetsplikt införs i svensk lagstiftning, säger Jori Munukka.
Avhandlingens titel: Kontraktuell lojalitetsplikt (The Contractual Duty of Loyalty).
Ytterligare information
Jori Munukka, verksam som lärare och forskare vid Juridiska institutionen, Stockholms universitet, med kontraktsrätt som specialitet, tfn 08-16 2665, mobil 076-296 7555, e-post Jori.Munukka@juridicum.su.se
För bild, kontakta Stockholms universitets presstjänst, tfn 08-164090, e-post press@su.se.
