Närståendes erfarenheter av intensivvård
Något av de svåraste som kan hända oss människor är att någon av våra närstående blir akut, livshotande sjuk eller skadad och därför måste vårdas på en intensivvårdsavdelning (IVA). Om hur detta upplevs forskar Åsa Engström, verksam vid Institutionen för hälsovetenskap på Luleå tekniska universitet. Den 22 februari försvarar hon sin doktorsavhandling som fått namnet A wish to be near: Experiences of close relatives within intensive care, from the perspective of close relatives, formerly critically ill people and critical care nurses.
Åsa Engströms doktorsavhandling består av fyra delstudier som i tur och ordning beskriver närståendes upplevelser när deras svårt sjuka maka/make/sambo vårdades på en intensivvårdsavdelning, den sjukes upplevelse av att ha sina närstående nära, hur intensivvårdssjuksköterskorna upplever de närstående samt hur både de sjuka och deras närstående upplever ett återbesök på en intensivvårdsavdelning.
Idén om att forska inom just detta område fick Åsa Engström när hon själv arbetade som intensivvårdssjuksköterska och i sitt dagliga arbete mötte närstående till svårt sjuka personer, möten som kunde vara givande men också svåra. När hon började titta närmare på vilken forskning som gjorts inom området upptäckte Åsa Engström att det bara fanns ett fåtal kvalitativa studier gjorda.
– Forskningen leder till ökad kunskap som är viktig för att kunna förstå de närstående och deras behov, men också för att se vilken betydelse de har för den svårt sjuka personen, säger Åsa Engström.
Forskningsresultaten visar att det för de närstående kan kännas svårt att se och röra vid den svårt sjuka personen som är kopplad till respirator och annan teknisk utrustning, samtidigt som det är oerhört viktigt att få vara nära och få veta vad som händer. Vardagen förändras totalt och allt handlar om den sjuke.
För den sjuke innebär de närståendes närvaro en känsla av trygghet, de gav de sjuka styrka och motivation att fortsätta kampen att hålla sig vid liv. Även intensivvårdssjuksköterna uttryckte att de närståendes närvaro utgjorde både en betydelsefull och krävande del av deras arbete.
Tidigare studier har visat att det kan finnas frågetecken kvar efter tiden på IVA. Många gånger minns inte personen som varit svårt sjuk vad som hände under vårdtiden, han eller hon kan ha haft hallucinationer och också de närstående kan ha obesvarade frågor som handlar om tiden på IVA.
– På en av intensivvårdsavdelningarna i Norrbotten testade man därför att erbjuda de tidigare svårt sjuka och deras närstående ett återbesök på IVA och därefter gjordes uppföljande intervjuer. Av dem framgick det att både de sjuka och deras närstående tyckte att det var värdefullt att få prata om sina upplevelser och få en klarare bild över miljön på IVA och vad som hände där, säger Åsa Engström.
– Också möjligheten att återigen få träffa den intensivvårdssjuksköterska och den läkare som var mest involverade i vården upplevdes som positivt. Dels för att man då fick möjlighet att uttrycka sin tacksamhet över personalens arbete, men också för att det gav en möjlighet att diskutera den vård man fått och kanske kunna ge förslag på förbättringar.
Åsa Engström (f 1956) kommer från Boden och tog sin sjuksköterskeexamen 1986 och vidareutbildade sig sedan till intensivvårdssjuksköterska. 2003 tog hon en magisterexamen i omvårdnad och har fram till 2001 arbetat som intensivvårdssjuksköterska. 2004 antogs Åsa Engström som doktorand och har deltagit i den kvinnliga forskarskolan vid LTU.
Den 22 februari försvarar hon sin doktorsavhandling som fått namnet A wish to be near: Experiences of close relatives within intensive care, from the perspective of close relatives, formerly critically ill people and critical care nurses.
Kontaktinformation
Upplysningar: Åsa Engström, tel. 0920-49 38 75, 070-691 41 36, asa.engstrom@ltu.se eller universitetets pressansvariga Lena Edenbrink, tel. 0920-49 16 22, 070-679 16 22, lena.edenbrink@ltu.se
