Ett godkänt harpestvaccin i sikte
I dag finns inte något godkänt vaccin mot harpest. Eftersom det saknats kunskap om hur det existerande vaccinet LVS fungerar har detta heller inte kunnat licensieras. Emelie Salomonsson, Umeå universitet, visar nu i sin avhandling vilka två funktioner som gör att vaccinet kan skydda oss vid angrepp.
Den bakterie som orsakar sjukdomen harpest är extremt infektiös och färre än tio bakterier krävs för att etablera en infektion. Detta, tillsammans med att bakterien kan orsaka svår sjukdom och död utan att smitta från människa till människa, gör att harpest klassas som ett potentiellt biologiskt vapen. I Sverige finns endast så kallade typ B-stammar av bakterien, vilka ger allvarliga infektioner, som dock vanligtvis kan botas med antibiotika. I Nordamerika förekommer en typ A- variant av bakterien med betydligt allvarligare sjukdomsbild, där dödligheten, om behandling inte sätts in i tid, kan vara upp till 60 procent.
Vid vaccination injiceras i kroppen samma sjukdomsframkallande virus, bakterier eller bakteriegifter, som orsakar själva sjukdomen. Det olicensierade vaccinet LVS utgörs av en levande försvagad bakteriestam som normalt inte orsakar sjukdom hos människor. Kroppen reagerar med att bygga upp antikroppar mot vaccinet. På så sätt tränas kroppen i att känna igen smittoämnet och bygga upp ett försvar mot det så att man senare i livet kan övervinna en infektion utan att drabbas av sjukdomen. Det finns dock bekymmer med LVS. Dels ger det otillräckligt skydd mot lunginfektioner som orsakas av typ A-stammar och dessutom är det fortfarande oklart på vilket sätt stammen är försvagad. Därför har LVS inte heller kunnat godkännas som ett vaccin för civil användning.
Genom att på DNA-nivå jämföra vaccinstammen LVS med fullt infektiösa typ B-stammar har forskare funnit genetiska skillnader som kan hjälpa oss att förstå varför vaccinstammen inte orsakar sjukdom. Emelie Salomonsson har i sitt arbete koncentrerat sig på två regioner, det vill säga delar av DNA-sekvenser, som saknas i vaccinet, RD18 och RD19. Generna i region RD18 representerar proteiner som är unika för harpestbakterien och vars funktioner fortfarande är okända, medan generna i region RD19 kodar för en särskild typ av proteiner som finns på ytan hos många sjukdomsframkallande bakterier och som är involverade i flera olika processer viktiga för infektion.
Emelie Salomonssons studier visar att region RD19 i LVS krävs för att stammen ska kunnan sprida sig i kroppen och därmed etablera en så kallad systemisk infektion. Hon visar också att den andra regionen, RD18, är nödvändig för bakteriens förmåga att orsaka sjukdom hos mus. Genom att introducera de båda saknade regionerna i vaccinstammen LVS återställs den sjukdomsframkallande förmågan till en nivå som är jämförbar med en infektiös typ B-stam.
– Utifrån detta kan vi dra den viktiga slutsatsen att det är avsaknaden av RD18 och RD19 som gör att LVS är försvagad. Den här kunskapen som för oss närmare ett godkännande av LVS som vaccin även för civil användning, säger Emelie Salomonsson.
Torsdagen den 5 juni försvarar Emelie Salomonsson, institutionen för molekylärbiologi, Umeå universitet, samt Medicinskt skydd, FOI, sin avhandling med titeln The role of the Type IV pili system in the virulence of Francisella tularensis. Svensk titel: Typ IV pili-systemets betydelse för Francisella tularensis förmåga att orsaka sjukdom
Disputationen äger rum kl 9.00 i sal Major Groove, byggnad 6L, NUS, Umeå universitet. Fakultetsopponent är professor Jean-Pierre Gorvel, Centre d’immunologie de Marseille Luminy, Frankrike.
Kontaktinformation
För ytterligare information, kontakta:
Emelie Salomonsson
Telefon: 090-106825, 070-5313089
E-post: emelie.salomonsson@foi.se
