Allemansrätten står sig
Allemansrätten har en stark ställning i svensk rätt, trots att den inte finns beskriven någonstans i svensk lag. Det framgår i Åsa Åslunds avhandling i rättsvetenskap.
Hösten 1996 hamnade ett fall, det s.k. forsränningsfallet, som rörde allemansrätten i Högsta Domstolen. Det var en västgötsk markägare som ville få ett förbud för sin granne att utnyttja hans fastighet för organiserade flottfärder. Verksamheten bedrevs kommersiellt och det stora antalet forsrännare skadade forsbranterna och förstörde fisket.
Högsta Domstolen förbjöd visserligen verksamheten, men konstaterade samtidigt att det rent principiellt är tillåtet, enligt allemansrätten, att bedriva även kommersiell verksamhet på någon annans mark, förutsatt att denna inte skadas.
Det här målet fick Åsa Åslund, jurist och rättsvetare vid Linköpings universitet, att ställa sig frågan: Vad är egentligen allemansrätten?
– Allemansrätten finns omnämnd i två lagar, regeringsformen och miljöbalken, säger hon. Men vad den närmare innebär finns inte beskrivet i någon svensk lag.
Om allemansrätten har gamla anor eller inte är en obesvarad fråga. Det är kanske möjligt att spåra dess bakgrund tillbaka till medeltiden när synen på ägande var en annan än idag. Allemansrätten är inte unik för Sverige, den finns också i Norge och i Finland, och fungerar i alla fall delvis i flera andra länder.
Det finns bara en handfull domar som direkt handlar om allemansrätten. Åsa Åslund har vid sidan av dessa studerat ett hundratal andra domar och dokument där resonemang förs kring allemansrätten. Det rör frågor om markanvändning, exempelvis strandskydd eller bygglovsärenden.
– Allemansrätten ger oss rätt att utnyttja andras mark, dels för vardagsnytta, dels för rekreation, säger hon. Men inte bara som utövare, utan också som kanalisatörer. Och där kommer möjligheten till kommersiellt utnyttjande in. Du kan kanalisera andras rekreationsaktiviteter till en annans mark utan att bryta mot allemansrätten.
Ett grundkrav är dock, som nämnts, att naturen inte slits ner, för då fungerar den ju inte längre lika bra för rekreationsändamål.
Det finns undantag från allemansrätten. Mark som ingår i någons hemfridszon, som behövs för näringsändamål (t.ex. jordbruk) och som är biologiskt känslig kan undantas.
Allemansrätten är dock grundläggande, och domstolen söker lösa markanvändningskonflikter så att marken kan användas på ett, för markens utformning, lämpligt sätt – sett ur synvinkeln att mark är en begränsad naturresurs som ska användas ändamålsenligt för hushållning med resurser och för en hållbar utveckling.
Kontaktinformation
Åsa Åslund nås på telefon 013 – 281520, e-post: asa.aslund@liu.se
