Landskapsvård, en ny nisch för bonden

Ett viktigt mål i EU:s jordbrukspolitik är att stimulera en rad funktioner inom lantbruket vid sidan av produktionen av livsmedel, foder och fibrer. Lantbrukarna kan sägas ha fått ett nytt samhällsuppdrag som bl.a. innebär att de kan få ersättning för att upprätthålla biologiska och historiska värden i jordbrukslandskapet.

De nya roller som lantbrukare har behöver dock definieras och mätas för att tydliggöra deras betydelse, dels för lantbrukarna själva, dels för den övriga befolkningen, som betalar för de nya tjänsterna med skattemedel.

Jordbrukslandskapet, som hyser hälften av alla hotade växt- och djurarter i Sverige och som synliggör historiska spår, kan beskrivas som en biprodukt av en livsmedelsproduktion som delvis har försvunnit i takt med lantbrukets rationalisering.

Många markslag, som naturbeten, dikesrenar och åkerholmar fyller inte längre någon funktion i livsmedelsproduktionen och är därmed inte lönsamma att sköta.

Eva-Lotta Päiviö visar i sin avhandling att de miljöersättningar som delades ut inom Miljö- och landsbygdsprogrammet 2000–2006 förmodligen ganska väl kompenserade lantbrukarna för deras skötsel av sådan mark.

I avhandlingen diskuterar Eva-Lotta Päiviö också hur ersättningsnivåerna och regelverket kan komma att styra vilka marker som lantbrukarna fortsätter att hävda. Höga stängselkostnader och mycket arbete med flyttning av djur gör det till exempel förhållandevis dyrt att sköta små betesmarker, som därmed löper en större risk att överges än stora sammanhängande betesmarker.

Denna fråga knyter också an till en ny sorts entreprenörskap inom lantbruket, som är inriktad på skötsel av värdefulla betesmarker med miljöersättning i områden där det råder brist på betesdjur. Sådana entreprenörer saknar ofta lokal förankring i området och stallar in djuren långt bort på vintrarna. Om de dessutom har uttalade lönsamhetskrav är intresset för små beten förmodligen begränsat.

Deltidslantbrukare å andra sidan har rimligen större möjlighet och vilja att lägga tid och resurser på landskapsvård, eftersom de har andra drivkrafter än att kunna leva av företaget.

Eva-Lotta Päiviö menar dock att det inte är hållbart på lång sikt att samhället räknar med ett visst mått av gratisarbete från lantbrukarnas sida för att klara skötseln av små betesmarker.

Avhandlingens slutsatser bygger på en analys av ett material som samlats in med hjälp av en särskild metod för redovisning av de resurser lantbrukare avsätter till landskapsvård.

Allt arbete och andra resurser som lagts på att sköta betesmarker har regelbundet dokumenterats på två gårdar under ett år eller mer. På en tredje gård har samma typ av material samlats in via en s.k. bondedagbok eller arbetsjournal och sedan förts över till den redovisningsmodell som användes på de två övriga gårdarna. Dessa uppgifter har kompletterats med intervjuer med fokus på hur och varför lantbrukarna och de anställda bedriver landskapsvård.

En av gårdarna är SLU:s egendom Krusenberg, utanför Uppsala. De andra två är en mjölkgård med stutuppfödning i Halland och ett deltidsjordbruk med dikor i Småland.

Avhandlingen visar att den särskilda redovisningsmetod som tagits fram är användbar, under förutsättning att de grundläggande antaganden som gjorts är giltiga. Utvärderingen av metoden är det huvudsakliga teoretiska bidraget i avhandlingen.

—————————–

Agronom Eva-Lotta Päiviö, avd. för agrarhistoria vid institutionen för ekonomi, SLU, försvarar sin avhandling Det agrara landskapet på vinst eller förlust. Biologiska och historiska värden inom lantbrukets nya uppdrag.

Tid: Tisdag den 16 december 2008, kl. 10.00
Plats: Loftets hörsal, SLU, Ultuna, Uppsala
Opponent: Fil.dr. Anders Wästfelt, kulturgeografiska institutionen, Stockholms universitet

Mer information: Eva-Lotta Päiviö, 018-67 17 90, Eva-Lotta.Paivio@ekon.slu.se

Länk till pdf med den fullständiga avhandlingen:
http://diss-epsilon.slu.se/archive/00001899/