Äldre med funktionshinder – en bortglömd grupp
Svenska lagar utgår från att man antingen är funktionshindrad eller äldre, inte både och. Att åldras med funktionshinder innebär därför på sätt och vis att hamna i ett ingenmansland.
– Det här är en grupp som blir allt större och där stora kunskapsluckor finns om deras behov, även rent medicinskt, säger Annika Taghizadeh Larsson.
I sitt avhandlingsarbete har hon intervjuat 20 personer med funktionshinder, i åldrarna 56 till 72 år. Samtliga har sedan länge omfattande fysiska funktionshinder, ibland sedan födseln. Avhandlingen är en del av ett större projekt vid NISAL om funktionshindrades liv och åldrande som leds av professor Eva Jeppsson Grassman.
– Jag trodde, som nog många andra, att dessa personer skulle känna sig mer ”normala” när de blir äldre, att funktionsnedsättningar blir mindre framträdande när andra jämnårigas funktioner också försvagas, säger Annika Taghizadeh Larsson.
Men så behöver det inte vara, konstaterar hon. Även om de kan vara mer avslappnade inför vissa saker, till exempel utseendet, så finns andra sociala krav kvar. Man ska föra en aktiv pensionärstillvaro, och exempelvis vilja och kunna resa. Många i den studerade gruppen var också mycket aktiva och många hade också fått behålla sin personliga assistans trots att de formellt var ålderspensionärer.
Funktionstillstånd förändras, konstaterar hon också, och varje allvarlig försämring är traumatisk för den som drabbas.
– Många inblandade, inom hemtjänst och sjukvård, har en tendens att se på de funktionshindrades tillstånd som statiska, säger hon. Men så är det ju inte, det förändras hela tiden. Och att exempelvis hamna i rullstol när man tidigare har kunnat gå själv, är en svår omställning.
Många var också oförberedda på den ekonomiska försämring som inträffade när de gick från förtids- till ålderspension. Ofta har de ett kort arbetsliv bakom sig och har inte många pensionspoäng eller besparingar, samtidigt som deras omkostnader kan vara höga, med hjälpmedel och behov av anpassad bostad.
– Det här kom som en obehaglig överraskning för flera, säger Annika Taghizadeh Larsson.
Hon kan se flera sidor av införandet av en rörlig pensionsålder. Hon ser att 65 år kan fungera som ett slags hållhake, de intervjupersoner som arbetade kände tillfredsställelse att kunna nå dit och drev sig på själva.
– Vem ska man jämföra sig med om pensionsåldern tas bort? När är det ”lagom” att lämna yrkeslivet? Om åldern blir en oviktig faktor finns också risken att människor i högre grad bedöms efter sina funktionstillstånd.
NISAL: National institutet for Studies on Ageing and Later life, är ett forskningsinstitut vid Linköpings universitet.
Kontaktinformation
Annika Taghizadeh Larsson disputerade den 23 januari. Hon nås på telefon 0701-151681, 011-363407, e-post: annika.larsson@isv.liu.se
