Harry Martinsons ordkonst svår att översätta
Hur kan tillfälligt skapade ord i poesi och romaner översättas till ett nytt språk? En ny avhandling från Umeå universitet har undersökt problemet med utgångspunkt från poetiska nyord i Harry Martinsons romaner.
”Det är ett nytt öga som ser på världen, ny smak, nygräddade ord. Mot allt förslitet sätter han sin yrvakna upptäckarglädje och sitt hat mot klichén.”
Så beskrevs Harry Martinsons författarstil i Dagens Nyheter 1935, och hans tillfälliga ordbildningar överraskar och fängslar läsaren lika mycket idag. Dorothea Liebel undersöker i sin avhandling Harry Martinsons poetiska ordbildningar som översättningsproblematik. Hon utgår från två av hans delvis självbiografiska romaner; Nässlorna blomma och Vägen till Klockrike och de tyska översättningarna Die Nesseln blühen och Der Weg nach Glockenreich.
Sannolikhetsentrepenörer, dörrhålsförhör, olycksstirrande, ömhetsdäst. De många ordbildningarna har en särskild funktion i Martinsons diktning. Ett enda ord kan sammanfatta och ge uttryck åt en erfarenhet eller en komplex känsla, ibland med en exakt beskrivning, ibland med hjälp av en bild. Tack vare sitt komprimerade innehåll och sin nya utformning väcker orden läsarens uppmärksamhet och ger förståelse för det Martinson vill förmedla.
Avhandlingen Tageslichtfreude und Buchstabenangst (Dagsljusglädje och bokstavsångest) visar på mångfalden i Harry Martinsons ordbildningar, och på översättarens svårigheter när de kulturella föreställningarna skiljer sig åt eller när ett ord inte kan översättas på ett enhetligt sätt. Dorothea Liebel analyserar nästan 1000 ord som Harry Martinson bildade för stunden när han skrev de två romanerna, och jämför hur likvärdiga översättningarna är i fråga om form, innehåll, funktion och effekt på läsaren. Som en del i avhandlingsarbetet har Dorothea Liebel också utarbetat och testat en modell för att analysera om översatta ordbildningar överensstämmer med originaltexten.
I samband med Nässlorna blomma, i stora delar en skildring av hans tragiska barndom, skrev Harry Martinson: ”Jag sökte göra det till någonting som liknar konst, inte bara ett reportage över besvärligheter.”
– Vid översättandet av hans nyord räcker det inte att överföra enbart innehållet till ett nytt språk, i detta fall tyskan. Också formen måste bibehållas. Martinson hade ju en avsikt med sin poetiska stil och de många nyorden, säger Dorothea Liebel.
Lördagen den 28 februari försvarar Dorothea Liebel, institutionen för språkstudier, Umeå universitet, sin avhandling med titeln Tageslichtfreude und Buchstabenangst. Zu Harry Martinsons dichterischen Wortbildungen als Übersetzungsproblematik (Dagsljusglädje och bokstavsångest. Harry Martinsons poetiska ordbildningar som översättningsproblematik)
Disputationen äger rum kl 13.00 i Hörsal F, Humanisthuset. Opponent är professor Werner Koller, institutt for fremmedspråk, Universitetet i Bergen.
Kontaktinformation
För ytterligare information eller intervju, kontakta gärna Dorothea Liebel,
tel 070-585 45 46 eller e-post dorothea.liebel@tyska.umu.se .
